Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till religionsfrihetslag
och vissa lagar som har samband med den
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL
I propositionen föreslås en ny religionsfrihetslag som skall ersätta gällande
religionsfrihetslag från 1922. Vidare föreslås ändringar i lagen om
grundläggande utbildning, gymnasielagen och bokföringslagen.
Genom den nya religionsfrihetslagen tryggas utövandet av religionsfriheten,
föreskriven i grundlagen. Lagen innehåller bestämmelser om en särskild
form av samfund, ett registrerat religionssamfund, vars syfte är att anordna
religionsutövning. De registrerade religionssamfunden skall enligt förslaget
ges större autonomi. I lagen ingår även bestämmelser som tillämpas inte
bara på de registrerade religionssamfunden utan också på den evangelisk-
lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet. Sådana på alla
religionssamfund tillämpliga bestämmelser är de som gäller medlemskap i
religionssamfund, förfarandet vid inträde i och utträde ut ett
religionssamfund, ed och försäkran samt tillämpningen av lagen om
sammankomster på offentlig religionsutövning.
Religionsfrihetslagen förbjuder inte längre att en person samtidigt hör till
flera religionssamfund, utan ärendet skall avgöras enligt varje samfunds
egen samfundsordning. Det föreslås att kravet på en betänketid om en
månad, när man utträder ur ett samfund, samt kravet på att utträdet anmäls
personligen slopas. Barnets religiösa ställning bestäms enligt lagen inte
längre automatiskt enligt vårdnadshavarnas religiösa ställning utan barnets
inträde i och utträde ur ett religionssamfund skall alltid vara baserat på en
särskild viljeförklaring från vårdnadshavarnas sida. Vårdnadshavarna skall i
regel besluta gemensamt om barnets religiösa ställning. Barnets autonomi
föreslås utvidgad så, att ett tolvårigt barns religiösa ställning kan ändras
endast med barnets eget samtycke.
Syftet med och verksamhetsformerna för att registrerat religionssamfund
definieras exaktare i den nya lagen än i den nuvarande. Föreningslagen
tillämpas på samfundens organisationsform och förvaltning i den mån inte
särdragen i ett religionssamfund kräver annorlunda reglering än föreningar.
De största skillnaderna jämfört med föreningar är att beslutanderätten i ett
religionssamfund inte förutsätts bli utövad vid samfundsmedlemmarnas
möten och att styrelsen i ett samfund kan bestå av en enda medlem. Minst
20 personer krävs som tidigare för att bilda ett samfund. Samfunden
föreslås få avsevärt större befogenheter att besluta om hur deras
församlingar och andra lokalsamfund skall organiseras. Begränsningarna
enligt nu gällande religionsfrihetslag i rätten att äga fastigheter och
undervisningsministeriets rätt att låta inspektera samfunden frångås.
Bokföringslagen föreslås bli ändrad så att ett registrerat religionssamfund
och dess lokala samfund alltid är bokföringsskyldiga.
I lagstiftningen om religionsundervisningen i den grundläggande
utbildningen och i gymnasiet föreslås vissa ändringar. Förslaget innebär att
begreppet konfessionell religionsundervisning i lagen om grundläggande
utbildning och i gymnasielagen ersätts med undervisning i elevens egen
religion. Förslaget förutsätter inte några ändringar i de gällande innehållen i
religionsundervisningen. Också elevernas rättighet och skyldighet att delta i
undervisning i deras egen religion eller i livsåskådningskunskap bibehålls i
huvudsak som för närvarande. De elever som inte hör till samma
religionssamfund som flertalet av eleverna deltar i undervisningen endast
om de särskilt anmäler sig till den. Lärare som undervisar i evangelisk-
luthersk eller ortodox religion behöver inte längre vara medlemmar i
respektive kyrka. Därtill föreslås att det i lagen tas in bestämmelser om
förfarandet i fråga om rätten att inte delta i religionsutövning i skolan.
Lagarna avses träda i kraft den 1 augusti 2003. Ändringen i bokföringslagen
träder dock i kraft tre år efter att religionsfrihetslagen har trätt i kraft, dvs.
den 1 augusti 2006.
—————
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL 1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 3
ALLMÄN MOTIVERING 5
1. Inledning 5
2. Nuläge 5
2.1. Lagstiftning och praxis 5
Historisk bakgrund 5
Religions- och samvetsfrihet som grundläggande fri- och rättigheter
och mänskliga rättigheter 7
Gällande religionsfrihetslag 9
Religionssamfund och trossamfund 9
Bestämmelser om offentlig och enskild utövning av religion 9
Inträde i och utträde ur ett religionssamfund 10
Barns ställning 11
Religions- och livsåskådningsundervisning 11
Ed och försäkran 13
Begravningsväsendet 13
Registrerade religionssamfund 14
Bildande och registrering av samfund 14
Beslutsfattande och styrelse i ett registrerat religionssamfund 15
Ekonomin inom ett registrerat religionssamfund 15
Församlingarna inom registrerade religionssamfund 16
Upplösning av registrerade religionssamfund 16
Registrerade religionssamfunds medlemsregister 16
Inspektionsrätt och inskränkningar i rätten för registrerade
religionssamfund att äga fastigheter 16
Registret över religionssamfund och publicering av anmälningar i
författningssamlingen 17
Religionssamfunden i Finland 17
2.2. Den internationella utvecklingen och lagstiftningen i
utlandet 17
2.3. Bedömning av nuläget 20
3. Propositionens mål och de viktigaste förslagen 22
3.1. Mål 22
3.2. De viktigaste förslagen 23
Den nya religionsfrihetslagens tillämpningsområde 23
Medlemskap i religionssamfund 23
Registrerade religionssamfund 24
Religionsundervisning 25
4. Propositionens verkningar 26
4.1. Ekonomiska verkningar 26
4.2. Organisatoriska verkningar och verkningar på
personalen 26
4.3. Verkningar på olika medborgargruppers ställning 27
5. Beredningen av propositionen 27
6. Andra omständigheter som inverkat på propositionens innehåll 28
DETALJMOTIVERING 30
1. Lagförslagens motivering 30
1.1. Religionsfrihetslagen 30
1 kap. Allmänna bestämmelser 30
2 kap. De registrerade religionssamfunden. 38
3 kap. Särskilda bestämmelser 55
4 kap. Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser 56
1.2. Lagen om grundläggande utbildning 58
1.3. Gymnasielagen 59
1.4. Bokföringslagen 60
1 kap. Allmänna bestämmelser 60
2. Ikraftträdelse 60
3. Lagstiftningsordning 60
LAGFÖRSLAGEN 64
Religionsfrihetslag 64
om ändring av lagen om grundläggande utbildning 72
om ändring av gymnasielagen 74
om ändring av 1 kap. 1 § bokföringslagen 75
BILAGA 76
PARALLELLTEXTER 76
om ändring av lagen om grundläggande utbildning 76
om ändring av gymnasielagen 78
ALLMÄN MOTIVERING
1. Inledning
Religions- och samvetsfriheten är grundläggande fri- och rättigheter
tryggade i 11 § grundlagen. Närmare bestämmelser om utövning av
religionsfriheten ingår huvudsakligen i 1922 års religionsfrihetslag
(267/1922). Bestämmelserna omfattar alla religionssamfund och gäller för
det första bland annat inträde i och utträde ur religionssamfund samt
bestämmande av barnens religiösa ställning. För det andra ingår i lagen
bestämmelser om bildande av religionssamfund och samfundens rättsliga
ställning. Vidare ingår där enskilda bestämmelser om bland annat
religionsundervisning, ed och försäkran samt begravning, avsedda att trygga
religionsfriheten.
Under den tid den nuvarande religionsfrihetslagen varit i kraft har bara ett
fåtal, förhållandevis små ändringar gjorts i den. Lagen svarar därför inte i
alla avseenden mot nuvarande uppfattningar. Också formuleringen av lagen
är föråldrad. Även det faktum att Finland sedan religionsfrihetslagen
stiftades har anslutit sig till ett flertal internationella
människorättskonventioner som också innehåller bestämmelser om
religionsfrihet gör det nödvändigt att ompröva lagen. Också Finlands egna
bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna har reviderats. De
nya bestämmelserna trädde i kraft i början av augusti 1995.
Regeringen föreslår att nu gällande religionsfrihetslag skall ersättas med en
helt ny religionsfrihetslag. Syftet med lagen skall vara att trygga utövningen
av religionsfriheten föreskriven i 11 § grundlagen. Genom lagen skapas
framför allt en ram för religiös föreningsfrihet. I lagen bestäms om bildande
av registrerade religionssamfund, grunderna för deras verksamhet samt om
medlemskap i ett religionssamfund.
2. Nuläge
2.1. Lagstiftning och praxis
Historisk bakgrund
Religionsfrihetens utvecklingshistoria i den västerländska kulturkretsen kan
sägas bestå av tre faser. De föregicks av en period då de som hörde till
majoriteten hade rätt att bekänna sig till den religion staten gynnade.
Principen om "vems område, dess konfession" gällde i många länder ännu
efter att den västerländska kristenheten splittrats på 1500-talet. En enhetlig
religion enligt regentens val och undersåtarnas gemensamma
religionsutövning ansågs nödvändiga för statens fortbestånd.
Ända fram till 1600-talet ansågs religiösa minoriteter utgöra ett hot mot
samhällsfreden. De som hörde till en minoritet åtnjöt ingen annan frihet än
att kunna försöka flytta från land till land och därigenom undgå
diskriminering och direkt förföljelse. Toleransen, ett förstadium till
religionsfrihet, växte fram ur den upplysningsfilosofiska jordmånen. Ur den
spirade småningom också tanken på staten som ett världsligt samfund,
uppbyggt av medborgarna. Trots att toleransen inte genast gav
medlemmarna i religiösa minoriteter tillgång till fullständiga medborgerliga
rättigheter, fick de i varje fall rätt att finnas till och privat utöva sin religion.
Erkännandet av religiösa minoriteter och strävan att skydda dem på rättslig
väg kan betraktas som den första fasen i utvecklingen av religionsfriheten.
Minoriteternas rätt att utöva sin religion ingick både i den nationella och
internationella rätten. Den garanterades till exempel i många fredsavtal som
ingicks i Europa på 1600-, 1700- och 1800-talet. I dem nämndes rätten för
nya invånare att utöva sin egen kult trots att den avvek från regentens tro.
Vid behov kunde minoritetsskyddet utsträckas också till andra än de kristna
minoritetssamfunden.
Kravet på att utvidga religionsfriheten till att omfatta irreligiösa och dem
som ville lämna kyrkan eller kämpa mot religionen växte sig allt starkare i
slutet av 1700-talet. I de flesta europeiska länder dröjde det dock länge
innan helt irreligiösa, ateister och agnostiker, tillerkändes fullständig
religionsfrihet och därigenom också fullständiga medborgerliga rättigheter.
Denna process, som ägde rum i flera länder främst under senare hälften av
1800-talet och början av 1900-talet, kan betraktas som den andra fasen i
utvecklingen av religionsfriheten.
Skyddet av religiösa och åskådningsmässiga minoriteter fick en mer
internationell prägel i och med att Nationernas förbund bildades (1919).
Syftet att garantera dem som hörde till en minoritet lika behandling som
övriga medborgare i staten nåddes visserligen inte fullt ut, men Nationernas
förbund skapade en grund för Förenta nationernas (FN) senare åtgärder för
att införa allmän och lika religionsfrihet.
Sin tredje och samtidigt sin nuvarande utvecklingsfas har religionsfriheten
nått genom FN:s långsiktiga och vittgående arbete för att säkra universella
mänskliga rättigheter, ett arbete där allas jämlikhet betonas och all slags
diskriminering och ofördragsamhet motarbetas. FN hade bakom sig inte
bara Nationernas förbund utan också andra världskriget, som tillintetgjorde
otaliga människors grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga
rättigheter. De totalitära ideologier som rådde före kriget och som krävde
blind underkastelse inför maktapparaterna lämnade i många länder
människorna skyddslösa både inför fiendens anfall och förintelsepolitiken i
det egna landet.
FN-stadgan (1945) utgår från att de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande fri- och rättigheterna tillhörde alla oberoende av ras, kön,
ursprung, språk eller religion. För religionsfrihetens vidkommande
definierades frågan närmare i den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna (1948) och i flera senare internationella konventioner. Till den
del innehållet i de internationella konventioner Finland ratificerat gäller
religionsfriheten relateras det närmare nedan.
FN kan i sin egenskap av universell organisation alltså anses ha spritt
internationell medvetenhet om att de mänskliga rättigheterna gäller alla och
samtidigt också varaktigt gjort dem till en del av folkrätten. Påpekas kan
dock att redan fredsavtalet i Paris (1947), som slöts innan förklaringen om
de mänskliga rättigheterna gavs, innehöll ett uttalande där också Finland
förband sig att se till de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna kom alla människor utan undantag till del.
I Finland infördes religionsfrihet jämförelsevis sent. Den evangelisk-
lutherska och den ortodoxa religionen var de enda religioner som var
tillåtna för medborgarna fram till den senare hälften av 1800-talet. Genom
1889 års dissenterförordning utsträcktes religionsfriheten till protestantiska
trossamfund utanför den evangelisk-lutherska kyrkan. Judarnas ställning
reglerades genom en speciallag 1918.
Efter att Finland blivit självständigt garanterades allmän religionsfrihet i
regeringsformen 1919. Enligt 8 § regeringsformen ägde finsk medborgare
rättighet till offentlig och enskild religionsövning, så vitt lag eller god sed
därigenom ej kränktes. Finsk medborgare hade enligt vad därom särskilt
stadgades frihet att utträda ur det religionssamfund han tillhörde samt frihet
att ansluta sig till annat religionssamfund. I 9 § regeringsformen föreskrevs
att finsk medborgares rättigheter och skyldigheter inte var beroende av
vilket religionssamfund han tillhörde eller huruvida han tillhörde något
sådant samfund. Beträffande offentliga tjänster och ämbeten gällde dock de
om dem i lag stadgade inskränkningar, intill dess i lag annorlunda stadgas.
Nya religionssamfund fick enligt 83 § 3 mom. regeringsformen grundas
med iakttagande av vad därom i lag stadgas. Angående religionssamfund
som fanns innan regeringsformen trädde i kraft gällde enligt 2 mom. vad
om dem är eller varder stadgat.
För att principen om religionsfrihet skulle följas i praktiken var det
ytterligare nödvändigt att stifta en religionsfrihetslag och en lag om finsk
medborgares rätt att utan avseende å sin trosbekännelse nyttjas i landets
tjänst (173/1921), förutsatt av 9 § regeringsformen. Propositionen med
förslag till religionsfrihetslag som överlämnades till riksdagen 1920 utgick
från förslag från religionsfrihetskommittéer som hade tillsatts 1906 och
1917. Religionsfrihetslagen antogs i grundlagsordning i november 1922 och
trädde i kraft i början av 1923.
Religions- och samvetsfrihet som grundläggande fri- och rättigheter och
mänskliga rättigheter
Bestämmelserna om religions- och samvetsfrihet som grundläggande fri-
och rättigheter fick sin nuvarande utformning i samband med revideringen
av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna i
regeringsformen och trädde i kraft den 1 augusti 1995. De reviderade
bestämmelserna överfördes sedermera som sådana till grundlagen som
trädde i kraft den 1 mars 2000.
Bestämmelsen om religions- och samvetsfrihet som grundläggande fri- och
rättigheter finns i 11 § grundlagen. Bestämmelsen utgör grundvalen för all
materiell lagstiftning som gäller religions- och samvetsfrihet. Enligt den
allmänna bestämmelsen i 1 mom. har var och en religions- och
samvetsfrihet. Samvetsfriheten som avses i bestämmelsen omfattar både
religiösa och andra världs- och livsåskådningar. I 2 mom. preciseras
friheten genom en uppräkning av de viktigaste uttrycksformerna, dvs. rätten
att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin
övertygelse, rätten att höra till ett religiöst samfund, med andra ord religiös
föreningsfrihet, samt den viktigaste dimensionen i den s.k. negativa
religionsfriheten, rätten att inte höra till ett religiöst samfund. I den sista
meningen i bestämmelsen preciseras ytterligare den negativa
religionsfriheten genom konstaterandet att ingen är skyldig att mot sin
övertygelse ta del i religionsutövning.
I friheten att bekänna sig till och utöva en religion ingår även möjligheten
för varje religionssamfund att bestämma om sina egna religiösa riter. I
bekännandet och utövandet av en religion enligt 11 § grundlagen har också
konfessionell religionsundervisning ansetts ingå. Religionsfriheten har å
andra sidan även ansetts förutsätta möjlighet för var och en att få religions-
eller livsåskådningsundervisning.
En annan grundläggande fri- och rättighet som hänger samman med
religions- och samvetsfriheten är förbudet mot diskriminering på grund av
religion eller övertygelse i 6 § 2 mom. grundlagen. Bestämmelsen har bland
annat ansetts innebära att det allmänna skall behandla alla religionssamfund
och världsåskådningar lika. Också yttrandefriheten i 12 §, mötes- och
föreningsfriheten i 13 § och rätten att på grund av övertygelse befrias från
deltagande i landets militära försvar i 127 § grundlagen är av väsentlig
betydelse då religions- och samvetsfriheten genomförs i praktiken.
Bestämmelserna om religions- och samvetsfrihet i 11 § grundlagen avviker
från bestämmelserna om religionsfrihet i regeringsformen före reformen av
de grundläggande fri- och rättigheterna såtillvida att de nya bestämmelserna
inte bara gäller religiösa övertygelser utan också andra världs- och
livsåskådningar. I enlighet med de principer som allmänt följdes vid
reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna tillämpas dessutom
gällande bestämmelser på alla som omfattas av Finlands jurisdiktion
oberoende av medborgarskap, inte bara på finska medborgare.
I grundlagens bestämmelser om religions- och samvetsfrihet ingår inte
längre bestämmelsen i 8 § regeringsformen om att lag och god sed inte får
kränkas vid utövning av religion. När bestämmelserna om de
grundläggande fri- och rättigheterna reviderades 1995 ansågs bestämmelsen
onödig, eftersom religions- och samvetsfrihet inte annars heller på något
sätt kan utövas så att någons människovärde eller andra grundläggande fri-
och rättigheter kränks eller någon sådan verksamhet bedrivs som strider mot
rättsordningen.
Reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna ansågs inte innebära
någon ändring i förhållandet mellan staten och kyrkan. Reformen gjorde
inte heller några ingrepp i förhållandet mellan staten och andra
religionssamfund. Enligt propositionen om reformen av de grundläggande
fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd) gjorde reformen inte heller några
ingrepp i religionssamfundens möjlighet att ta ut skatter och
medlemsavgifter av sina medlemmar.
Den nya grundlagen innehåller inga särbestämmelser om andra
religionssamfund än den evangelisk-lutherska kyrkan motsvarande dem
som ingick i 83 § 2 och 3 mom. regeringsformen. Det ansågs inte vara
nödvändigt att ta in någon bestämmelse om rätten att bilda nya samfund i
grundlagen, eftersom 13 § grundlagen innefattar grundande av religiösa
samfund (GrUB 10/1998 rd).
Bestämmelser om religions- och samvetsfrihet ingår också i flera av de
internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna som Finland har
ratificerat. Till dem hör först och främst konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, dvs. Europarådets
människorättskonvention (FördrS 19/1990), som i sin 9 artikel föreskriver
att envar skall ha rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam
eller i gemenskap med andra utöva sin religion eller tro offentligt eller
enskilt genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av
religiösa sedvänjor. Enligt 2 punkten i artikeln får envars frihet att utöva sin
religion eller tro bli föremål för endast sådana inskränkningar som är
angivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med
hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning,
hälsovården, skyddandet av sedligheten eller skyddandet av andra personers
fri- och rättigheter. I 2 artikeln i tilläggsprotokoll nr 1 till konventionen
föreskrivs att staten vid utövandet av den verksamhet den kan påtaga sig i
fråga om uppfostran och undervisning skall respektera föräldrarnas rätt att
tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i
överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.
I den internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (FördrS 8/1976) ingår bestämmelser om tanke-, religions- och
samvetsfrihet i 18 artikeln. I nära samband med tryggandet av religions- och
samvetsfriheten står även 26 artikeln om förbud mot diskriminering och 27
artikeln om rättigheterna för etniska, religiösa och språkliga minoriteter.
Enligt 14 artikeln i konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991)
skall konventionsstaterna respektera barnets rätt till tankefrihet,
samvetsfrihet och religionsfrihet. Vidare skall de fördragsslutande parterna
respektera föräldrarnas och vårdnadshavarnas rättigheter och skyldigheter
att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet
ledning då det utövar sin rätt. I 13 artikeln i den internationella
konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FördrS
6/1976) sägs att de fördragsslutande parterna förpliktar sig att respektera
föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina
barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse
med deras egen övertygelse.
Det är klart att religionsfrihet aldrig genomförs i ett vakuum. Friheten att
höra till eller inte höra till ett religionssamfund samt rätten att bekänna sig
till och utöva sin religion eller sin livsåskådning är alltid nära förbundna
med den sociokulturella miljön. Det är då naturligt att också sådana
grundläggande fri- och rättigheter som yttrandefriheten och mötes- och
föreningsfriheten inverkar på regleringen av religionsfriheten. Ur en
levande demokratis synpunkt är det självfallet så att religionsfriheten är
starkast i samhällen där såväl alla de grundläggande friheterna och de
mänskliga rättigheterna som deras ständiga inbördes växelverkan erkänns.
Religionsfrihetens möjligheter att existera i praktiken kan också påverkas
av statens och kyrkan inbördes förhållande eller, i ett bredare perspektiv, av
statens förhållande till religion och religioner. I den västerländska
kulturkretsen har två basmodeller varit rådande och är det än i dag. De
europeiska demokratierna utgår i allmänhet från att statens och kyrkans
relationer inte som sådana reglerar den enskildas religionsfrihet. Friheten
skall tryggas oberoende av statens och kyrkans förhållande. I Förenta
staterna däremot anses det att den enskildas religionsfrihet tryggas genom
att alla kyrkor och trossamfund har ställningen av s.k. frikyrkor i sitt
förhållande till staten.
De grundläggande värderingarna i ett västerländskt demokratiskt samhälle
anses ofta innefatta pluralism, tolerans och vidsynthet. På samma
värdegrund vilar i väsentlig grad även respekten för minoriteternas
rättigheter. Då många minoritetsgrupper med en annan religion än
majoritetsbefolkningen ofta också är etniska minoriteter eller rasminoriteter,
bidrar tryggandet av minoriteternas religionsfrihet till att förebygga även
rasistisk intolerans och diskriminering.
Många forskare anser att erkännandet av alla medborgares lika rätt till
religionsfrihet är viktigt för att ett demokratiskt samhälle skall kunna
fungera. Ett ovillkorligt erkännande av religionsfriheten innebär dock inte
att det är tillåtet att med hänvisning till den utföra handlingar som kränker
människovärdet och klart strider mot rättsordningen. Att någon hör eller
inte hör till ett religionssamfund får inte heller leda till att han eller hon
diskrimineras när det gäller andra medborgerliga rättigheter och
skyldigheter.
Religionsfriheten är inte bara en grundläggande fri- och rättighet för varje
enskild individ. Den utgör också en del av grunden för hela
religionspolitiken i samhället. Fastän religionsfriheten alltid är något
personligt, är den inte enbart en enskild individs privatsak utan också en
sociokulturell värdering och rättighet. Kyrkornas och andra religiösa
samfunds verksamhet är därför i samhällelig mening baserad på den
religionsfrihet de åtnjuter. Religionsfrihetens samfundsdimension är i
många fall en väsentlig faktor såtillvida att det är just den som i sista hand
skapar förutsättningar och skydd för en fullständig religionsfrihet för den
enskilda individen.
Gällande religionsfrihetslag
Närmare bestämmelser om utövning av religionsfriheten finns i
religionsfrihetslagen av 1922. I 1 kap. ingår bestämmelser om allmänna
frågor gällande samtliga religionssamfund och religionsutövning i
allmänhet. I 2 kap. bestäms om stiftande av registrerade religionssamfund
och deras rättsliga ställning. Bestämmelserna i 2 kap. tillämpas inte på den
evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet utan deras
organisation regleras i kyrkolagen (1054/1993) och lagen om ortodoxa
kyrkosamfundet (521/1969) samt i andra specialförfattningar om dessa
kyrkor.
Religionssamfund och trossamfund
Med religionssamfund avses enligt 2 § den evangelisk-lutherska kyrkan, det
ortodoxa kyrkosamfundet och andra religionssamfund som har registrerats
enligt 2 kap. i lagen. Vid sidan av begreppet religionssamfund används i
religionsfrihetslagen i vissa sammanhang även begreppet trossamfund.
Begreppet trossamfund används bl.a. i bestämmelserna om
religionsundervisning i lagen om grund-läggande utbildning och
gymnasielagen. Av 2 § religionsfrihetslagen framgår att den evangelisk-
lutherska kyrkan, det ortodoxa kyrkosamfundet och andra religionssamfund
som registrerats enligt 2 kap. i lagen är trossamfund. Lagen anger dock inte
vilka andra samfund som räknas som trossamfund. Begreppet trossamfund
används i många sammanhang som en synonym till begreppet
religionssamfund. Begreppet trossamfund kom in i religionsfrihetslagen till
följd av ett utlåtande från högsta domstolen om förslaget till
religionsfrihetslag. I utlåtandet hänvisade högsta domstolen till begreppet
trossamfund som i strafflagen (39/1889) används i en vidare bemärkelse än
begreppet religionssamfund.
I praktiken har endast den evangelisk-lutherska kyrkan, det ortodoxa
kyrkosamfundet och religionssamfund registrerade enligt
religionsfrihetslagen betraktats som religionssamfund ur
religionsfrihetslagens och utbildningslagstiftningens perspektiv. Till denna
praxis har det växande antalet religiösa samfund registrerade enligt
religionsfrihetslagen bidragit. De flesta stora världsreligioner utövas i
dagens Finland inom ramen för registrerade religionssamfund. Begreppen
trossamfund och religions- samfund har följaktligen blivit praktiskt taget
synonyma i praktiken.
Bestämmelser om offentlig och enskild utövning av religion
I 1 § religionsfrihetslagen föreskrivs i enlighet med 8 § regeringsformen,
som gällde innan grundlagen trädde i kraft, att religion får utövas offentligt
och enskilt i Finland, om inte lag eller god sed kränks.
Enligt förarbetena till religionsfrihetslagen avses med enskild
religionsutövning slutna tillställningar, som inte kan anses allmänna i den
mening som avses i lagen om sammankomster. Som enskild
religionsutövning betraktas till exempel husandakter och andra
tillställningar dit bara personligen inbjudna eller medlemmar i ett särskilt
samfund äger tillträde. Annan religionsutövning är offentlig.
I lagens 3 §, som reviderades i samband med reformen av lagstiftningen om
sammankomster 1999, anges att bestämmelserna om allmänna
sammankomster i lagen om sammankomster (530/1999) skall tillämpas på
tillställningar anordnade för offentlig religionsutövning. Lagen om
sammankomster tillämpas på sådana tillställningar om de inte är typiska för
religionssamfundens verksamhet och ordnas för offentlig religionsutövning
i samfundets egna eller med dem jämförbara lokaler. Enligt 4 § 1 mom.
religionsfrihetslagen är envar berättigad att föranstalta enskild
religionsutövning. I 2 § föreskrivs att enskild religionsutövning som kränker
lag eller god sed skall bestraffas med böter. Straffbestämmelsen är inte
längre tillämplig i praktiken.
Inträde i och utträde ur ett religionssamfund
I 5—7 § religionsfrihetslagen bestäms om inträde i och utträde ur
religionssamfund. Också dessa bestämmelser gäller alla religionssamfund
den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet
inbegripna.
Enligt 5 § 1 mom. religionsfrihetslagen är den som har fyllt aderton år
berättigad att inträda i ett trossamfund vars ordning medger det. Ett
religionssamfund kan alltså uppställa begränsningar för medlemskap i
samfundet för dem som fyllt aderton år. Villkoren för inträde i ett
religionssamfund bestäms i samfundets samfundsordning och, om frågan
gäller evangelisk-lutherska kyrkan eller ortodoxa kyrkosamfundet, i
lagstiftningen om dem. Lagen innehåller inga särskilda bestämmelser om
andra villkor för inträde eller om inträdesförfarandet, eftersom
religionssamfunden har ansetts ha rätt att ställa villkor för inträde i
samfundet enligt sin egen lärouppfattning.
Religionsfrihetslagen 5 § 2 och 3 mom. gäller utträde ur ett
religionssamfund. Anmälan om utträde skall göras personligen antingen till
den församling eller det samfund personen i fråga ämnar utträda ur eller till
föraren av det befolkningsregister han eller hon ämnar övergå till.
Bestämmelserna om utträde ur ett religionssamfund har nyligen ändrats till
följd av folkbokföringsreformen. Sedan början av oktober 1999 har den
aktuella folkbokföringen varit baserad på statens befolkningsdatasystem,
som också evangelisk-lutherska kyrkan och ortodoxa kyrkosamfundet
upprätthåller och utnyttjar både i sin egen verksamhet och då de sköter
myndighetsuppgifter som särskilt ålagts dem, såsom informationstjänst och
undersökning av äktenskapshinder. Inom den aktuella folkbokföringen är
församlingarna inom evangelisk-lutherska kyrkan och ortodoxa
kyrkosamfundet inte längre fristående registerförare vid sidan av
magistraten. Enligt tidigare bestämmelser kunde en person som anslöt sig
till den evangelisk-lutherska kyrkan eller det ortodoxa kyrkosamfundet
samtidigt utträda ur ett annat religionssamfund. Förordningen om
verkställighet av religionsfrihetslagen (334/1922) ändrades dock den 1
oktober 1999 så att en anmälan om utträde ur ett religionssamfund endast
kan göras till samfundet i fråga eller till magistraten. Förfarandet vid utträde
och inträde är härigenom detsamma oberoende av samfund. Vidare slopades
bestämmelserna i förordningen om att anmälan om utträde skall göras under
tjänstetid och till vissa bestämda tjänsteinnehavare.
Anmälan om utträde ur ett religionssamfund skall göras personligen. Då
religionsfrihetslagen stiftades ansågs detta krav kunna hindra
massuppvigling till utträde. Skriftliga anmälningar ansågs kunna medföra
risk för sammanblandning av personer med samma namn i synnerhet i stora
församlingar. Att utträdet måste anmälas personligen motiverades även med
att det är fråga om ett steg som kräver så allvarligt övervägande att det
måste tas personligen. Religionssamfunden måste, ansågs det, ges möjlighet
att sprida sin egen information och utöva sin undervisning. Enligt en
förfrågan som Befolkningsregistercentralen gjorde hos magistraterna i
september 1999 har man i praktiken inte hållit alltför hårt på kravet på
personliga anmälningar om utträde.
Den som gjort en anmälan om utträde anses ha utträtt då en månad förflutit
från det anmälan gjordes. Om den som gjort anmälan återkallar den inom
denna tid, förfaller utträdet. Tanken bakom bestämmelsen var att hindra
oöverlagda beslut om utträde.
Enligt 5 § 5 mom. religionsfrihetslagen får ingen höra till flera än ett
trossamfund samtidigt. Bestämmelsen bygger på religionsfrihetslagens
uppfattning om religiösa övertygelsers natur. En religiös övertygelse som
någon anammat som livsåskådning har ansetts utesluta andra religiösa
övertygelser. Enligt 3 § förordningen angående verkställighet av
religionsfrihetslagen skall en person, när han eller hon inträder i ett
religionssamfund, samtidigt avge en skriftlig försäkran om att han eller hon
inte är medlem i något sådant religionssamfund som avses i
religionsfrihetslagen.
Barns ställning
I 6 § 1 mom. religionsfrihetslagen föreskrivs att den som inte fyllt aderton
år hör till samma trossamfund som hans föräldrar. Om föräldrarna inte hör
till något trossamfund, hör inte barnen heller till något trossamfund. Enligt
7 § kan dock den som fyllt femton år utträda ur eller inträda i ett
trossamfund, om förmyndaren samtycker därtill. Den som fyllt femton år
följer inte heller utan sitt samtycke sina förmyndare då de utträder ur eller
inträder i ett trossamfund. I fall där föräldrarna hör till skilda
religionssamfund eller någondera av dem inte hör till något
religionssamfund eller där barnen uppfostras av någon annan än sina
föräldrar bestäms barnens religiösa ställning utifrån 6 § 2—5 mom.
religionsfrihetslagen. I regel följer barnen sin mor, om inte föräldrarna
kommer överens om något annat.
Trots att barnens religiösa ställning enligt religionsfrihetslagen bestäms
utifrån föräldrarnas ställning, upptas ett nyfött barn i praktiken inte
automatiskt i ett religionssamfund. Religionsfrihetslagen har i praktiken
tolkats så att samfundets egen ordning är av avgörande betydelse även för
ett minderårigt barns anslutning till samfundet. Magistraten, som har hand
om folkbokföringen, inför ett barn som medlem i ett religionssamfund först
när den fått en anmälan om saken. Om ingen anmälan görs, har
magistraternas praxis varierat.
Religions- och livsåskådningsundervisning
Enligt 8 § religionsfrihetslagen skall en elev på yrkande av målsman befrias
från religionsundervisningen i en läroanstalt, om eleven hör till ett annat
trossamfund än det enligt vars lära undervisningen meddelas. Likaså skall
eleven på yrkande av målsman befrias från religionsundervisningen om han
eller hon inte hör till något trossamfund.
Formuleringen av 8 § religionsfrihetslagen är föråldrad. Den talar om av
staten eller kommunen upprätthållen eller understödd folkskola,
elementarläroverk eller annan undervisningsanstalt.
Religionsundervisningen som avses i paragrafen anordnas i dag enligt lagen
om grundläggande utbildning (628/1998) när frågan gäller grundläggande
utbildning och enligt gymnasielagen (629/1998) när frågan gäller
gymnasieutbildning.
I 13 § lagen om grundläggande utbildning och 9 § gymnasielagen bestäms
på enahanda grunder om utgångspunkterna för hur undervisningen i religion
och livsåskådningskunskap skall ordnas i den grundläggande utbildningen
och gymnasieutbildningen. Bestämmelser om undervisningens innehåll
ingår för den grundläggande utbildningens vidkommande i 11 § lagen om
grundläggande utbildning och för gymnasiets del i 7 § gymnasielagen.
Enligt lag skall i lärokursen ingå undervisning i religion eller
åskådningskunskap. Statsrådet beslutar om undervisningens omfattning då
det fastställer timfördelningen inom den grundläggande utbildningen och
gymnasieutbildningen. Målen för och innehållet i undervisningen bestäms å
sin sida i grunderna för läroplanen, fastställda av Utbildningsstyrelsen.
Den som ordnar grundläggande utbildning och gymnasieutbildning skall
meddela religionsundervisning enligt trosbekännelsen i det
religionssamfund som flertalet av kommunens eller en annan
utbildningsanordnares elever tillhör. I praktiken innebär detta att
undervisning enligt den evangelisk-lutherska läran ges i all grundläggande
utbildning och gymnasieutbildning som kommunerna anordnar.
Om minst tre elever som hör till den evangelisk-lutherska kyrkan eller det
ortodoxa kyrkosamfundet med stöd av 8 § religionsfrihetslagen har befriats
från religionsundervisningen enligt trosbekännelsen i det religionssamfund
som flertalet av eleverna tillhör, skall för dem utan särskild ansökan ordnas
religionsundervisning enligt deras egen trosbekännelse. I praktiken innebär
detta skyldighet att ordna ortodox religionsundervisning för minst tre elever
som hör till det ortodoxa kyrkosamfundet.
Utbildningsanordnaren är skyldig att ordna religionsundervisning enligt
elevernas egen trosbekännelse också för andra än dem som hör till den
evangelisk-lutherska kyrkan eller det ortodoxa kyrkosamfundet.
Skyldigheten uppkommer om minst tre vårdnadshavare för elever som hör
till samma religionssamfund och har befriats från religionsundervisning
kräver det. Utbildningsanordnaren är sålunda inte skyldig att på eget
initiativ utreda behovet av sådan undervisning. Religionsundervisning skall
under ovannämnda förutsättningar ordnas enligt trosbekännelsen i ett
religionssamfund registrerat i enlighet med religionsfrihetslagen. Däremot
behöver religionsundervisning inte ordnas enligt lärorna i andra registrerade
eller oregistrerade religionssamfund.
Om en elev inte hör till något religionssamfund och har befriats från
religionsundervisning så som religionsfrihetslagen föreskriver, skall han
eller hon undervisas i livsåskådningskunskap. Utbildningsanordnaren är
skyldig att på eget initiativ anordna undervisning i livsåskådningskunskap
om det finns sammanlagt minst tre elever i utbildningsanordnarens
läroanstalter som har befriats från religionsundervisning och inte hör till
något religionssamfund.
I samtliga ovanstående fall räknas treelevsgränsen särskilt för varje
skolform. Skyldigheten att ordna undervisning räknas alltså ut separat för
den grundläggande utbildningen och gymnasiet. Den grundläggande
utbildningen betraktas då som en helhet som omfattar alla årsklasser.
För att bli befriad från religionsundervisningen enligt det religionssamfund
som flertalet av eleverna tillhör krävs alltid att eleven i enlighet med 8 §
religionsfrihetslagen på yrkande av vårdnadshavaren särskilt befrias från
undervisningen. Om vårdnadshavaren inte yrkar på befrielse från
religionsundervisningen deltar eleven oberoende av sitt religionssamfund i
religionsundervisningen enligt elevflertalets religionssamfund, dvs. i
praktiken i undervisning i den evangelisk-lutherska religionen. Elever som
hör till ett religionssamfund kan däremot inte delta i undervisningen i
livsåskådningskunskap. Med avvikelse från detta får dock 18 år fyllda
elever som läser den grundläggande utbildningens lärokurs och elever som
börjar sin gymnasieutbildning efter att de fyllt 18 själva välja om de vill ha
undervisning i religion eller livsåskådningskunskap.
I 6 § förordningen angående verkställighet av religionsfrihetslagen kan
vårdnadshavaren personligen eller skriftligen anhålla om befrielse från
religionsundervisningen hos läroanstaltens rektor. Samtidigt skall
vårdnadshavaren uppvisa ett intyg som visar vilket trossamfund eleven hör
till eller Befolkningsregistercentralens intyg på att eleven inte hör till något
trossamfund.
I 5 § förordningen om grundläggande utbildning (852/1998) bestäms om
ordnande av ersättande undervisning för elever som inte deltar i
undervisningen i religion eller livsåskådningskunskap. En elev som befriats
från religionsundervisning meddelas inte undervisning i religion eller
livsåskådningskunskap till exempel i fall där utbildningsanordnaren varken
är skyldig att ordna undervisning i religion enligt elevens egen
trosbekännelse eller undervisning i livsåskådningskunskap, på grund av att
det finns färre än tre elever som hör till samma religionssamfund eller inte
hör till något trossamfund alls eller på grund av att vårdnadshavarna för
elever som hör till ett religionssamfund inte yrkar på religionsundervisning
enligt sin trosbekännelse. De elever som deltar i annan
religionsundervisning enligt deras egen tro än den som skolan ordnar eller
som redan från tidigare till någon del kan anses inneha kunskaper som
motsvarar lärokursen, kan på vårdnadshavarens begäran befrias från
ersättande undervisning.
Bestämmelser om en lärares behörighet att meddela undervisning i religion
ingår dels i förordningen om behörighet för personal inom
undervisningsväsendet (986/1998), dels i lagen om finsk medborgares rätt
att, utan avseende å sin trosbekännelse, nyttjas i landets tjänst. Enligt lagen
får undervisning i den evangelisk-lutherska läran inte meddelas av den som
inte tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan eller ett fristående evangelisk-
lutherskt samfund. I analogi med detta får den som inte hör till det ortodoxa
kyrkosamfundet inte meddela ortodox religionsundervisning.
Undervisningsministeriet kan dock också i dessa fall bevilja dispens i fråga
om att meddela religionsundervisning efter att ha hört domkapitlet, om det
gäller undervisning i den evangelisk-lutherska läran, och ortodoxa
biskopskonferensen, om det gäller undervisning i den ortodoxa läran.
Lagen om grundläggande utbildning och gymnasielagen som trädde i kraft i
början av 1999 ändrade inte innehållet i de tidigare bestämmelserna om
religionsundervisningen i den grundläggande utbildningen och gymnasiet.
Vid beredningen av den nya utbildningslagstiftningen utgick man från att
bestämmelserna uppfyllde kraven i 1995 års reform av de grundläggande
fri- och rättigheterna.
Ed och försäkran
I 9 § religionsfrihetslagen ingår bestämmelser om ed och försäkran på heder
och samvete. Den som tillhör ett trossamfund kan enligt eget val avlägga ed
eller avge en försäkran på heder och samvete, om det inte är särskilt stadgat
att avgivande av försäkran är den enda formen för förpliktelse. Den som
inte tillhör något trossamfund skall avge försäkran på heder och samvete.
Angående ed eller försäkran som krävs av den som är anställd hos den
evangelisk-lutherska kyrkan, ortodoxa kyrkosamfundet eller något annat
religionssamfund gäller vad som särskilt stadgas eller bestäms därom.
En ed är religiös till sin natur, medan en försäkran på heder och samvete är
neutral i förhållande till den berörda personens religiösa övertygelse. Syftet
med eden och försäkran är att förstärka skyldigheten för personen i fråga att
hålla sig till sanningen och betona hans eller hennes ansvar för de uppgifter
han eller hon tilldelats. Bestämmelser om när en ed skall avläggas eller
försäkran avges samt om formuläret för eden och försäkran finns i olika
författningar beroende på kontexten, dock inte i religionsfrihetslagen.
Religionsfrihetslagens 9 § fick sin nuvarande utformning i början av 1987.
Samtidigt trädde också lagen om tillämpning av stadgandena om ed
(1051/1986) i kraft. Genom den undanröjdes diskrepanserna mellan 9 §
religionsfrihetslagen och bestämmelserna om ed och försäkran i ett flertal
andra lagar utan att bestämmelserna om varje särskild ed och försäkran
behövde ändras samtidigt.
Begravningsväsendet
Upprätthållandet av begravningsplatser har i Finland sedan gammalt hört
till den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan. I och med att
religionsfriheten utvidgades blev det nödvändigt att sörja för begravningen
av dem som hörde till andra kyrkosamfund än dessa två. I gällande
religionsfrihetslag bestäms om begravning av dem som inte hör till kyrkan i
10 §.
Enligt 10 § 1 mom. religionsfrihetslagen får begravningsplats, som inte är
avsedd att tillhöra en evangelisk-luthersk eller ortodox församling, samt
enskilt gravställe ävensom likbränningsanstalt, dvs. krematorium, med
vederbörligt tillstånd inrättas. Närmare bestämmelser om
tillståndsförfarandet ingår i 7 § förordningen angående verkställighet av
religionsfrihetslagen. I samband med länsstyrelsereformen ändrades
bestämmelsen i början av 1999 så att länsstyrelserna numera är
tillståndsmyndigheter, inte undervisningsministeriet såsom tidigare. Enligt
10 § 2 mom. religionsfrihetslagen skall den som vid sin död inte tillhör
evangelisk-lutherska kyrkan anvisas en gravplats på en evangelisk-luthersk
begravningsplats om inget annat gravställe finns att tillgå.
Om ett avsevärt antal personer som inte är församlingsmedlemmar är
bosatta på en evangelisk-luthersk församlings område kan statsrådet enligt
10 § 4 mom. religionsfrihetslagen på anhållan av församlingen ålägga dem
att inrätta en särskild begravningsplats. Bestämmelsen har inte tillämpats i
praktiken.
Bestämmelser om begravningsväsendet finns inte bara i
religionsfrihetslagen utan också i flera andra lagar. I 9 kap.
Hälsoskyddslagen (763/1994) och 7 kap. Hälsoskyddsförordningen
(1280/1994) finns bestämmelser om hindrande av sanitära olägenheter på
grund av begravning. I kyrkolagen och kyrkoordningen (1055/1993) ingår
en del bestämmelser om den evangelisk-lutherska kyrkans
begravningsplatser. Lagen och förordningen (179/1970) om ortodoxa
kyrkosamfundet innehåller å sin sida vissa bestämmelser om den ortodoxa
kyrkans begravningsplatser.
Registrerade religionssamfund
I Finland utgör de registrerade religionssamfunden en alldeles egen
samfundstyp. Om stiftande av religionssamfund och deras rättsliga ställning
bestäms i 2 kap. religionsfrihetslagen. När ett religionssamfund har införts i
registret över religiösa samfund får det status som juridisk person, vilket
innebär att det kan förvärva egendom, ingå förbindelser samt uppträda som
part vid domstol och inför andra myndigheter. Bestämmelsen följer i detta
avseende den princip som även i övrigt iakttas inom finsk samfundsrätt.
Enligt den får ett samfund rättsförmåga när det har införts i ett register över
samfund av en viss typ fört av myndigheterna.
Registrering som religionssamfund är dock inget villkor för rätten att
bekänna sig till eller utöva en religion. För utövande av religion kan ett
samfund registrera sig även t.ex. som en ideell förening enligt
föreningslagen (503/1989), och religion kan utövas utan registrering som
juridisk person.
Följden av att ett samfund registreras som religionssamfund är att de elever
och studerande som hör till samfundet under de villkor som föreskrivs i 13
§ 3 mom. lagen om grundläggande utbildning och 9 § 3 mom. gymnasie-
lagen har rätt att i den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildning-
en få undervisning i religion enligt deras egen trosbekännelse. Ett registrerat
religionssamfund kan med stöd av 14 § äktenskapslagen (234/1929)
beviljas rätt att viga förlovade till äktenskap. En registrering som
religionssamfund har verkningar även i beskattningshänseende.
Religionssamfunden och deras församlingar samt bl.a. deras
pensionsanstalter, -stiftelser och -kassor är enligt 21 § inkomstskattelagen
(1535/1992) delvis befriade från skatt så att de betalar samfundsskatt bara i
enlighet med kommunens samfundsskatteandel, medan allmännyttiga
samfund betalar skatt till 29 procent. I 17 kap. 11 § strafflagen är hindrande
av religionsutövning av ett sådant religionssamfund som avses i
religionsfrihetslagen kriminaliserat.
Ett registrerat religionssamfund har som syfte att offentligt utöva religion.
Detta anges i definitionen av begreppet registrerade religionssamfund i 2 §
religionsfrihetslagen. Lagen ger ingen närmare definition av vad som avses
med religionsutövning och någon rättspraxis i saken finns inte heller.
Bildande och registrering av samfund
För att registrera ett religionssamfund skall enligt 13 § religionsfrihetslagen
en anmälan om att det bildats undertecknas av minst 20 personer bosatta i
Finland och lämnas till undervisningsministeriet. I praktiken har personer
under 18 år inte godkänts som grundare, eftersom deras
självbestämmanderätt i religiösa frågor är begränsad. I anmälan om att
samfundet bildats skall ingå en redogörelse för samfundets trosbekännelse
och formen för dess religionsutövning samt samfundsordningen.
Enligt 13 § religionsfrihetslagen skall de som undertecknat anmälan
förklara sig inträda i samfundet. De har dock inte enbart på basis av
anmälan införts i befolkningsdatasystemet som medlemmar i samfunden. I
praktiken har inte alltid anmälan om att grundarna har anslutit sig till det
nya samfundet gjorts hos magistraten, och i befolkningsdatasystemet har de
följaktligen inte antecknats som medlemmar i samfundet. Vissa religiösa
samfund, en del av dem nybildade, saknar därför helt medlemmar enligt
Befolkningsregistercentralens uppgifter.
I 16 § religionsfrihetslagen föreskrivs att undervisningsministeriet skall
godkänna att ett religionssamfund införs i registret om samfundets
samfundsordning är utarbetad enligt religionsfrihetslagen, om samfundets
trosbekännelse och formen för dess religionsutövning inte strider mot lag
och god sed och om samfundet och den därtill hörande församlingens
styrelse uppfyller villkoren enligt 15 § i lagen.
Endast i några få fall har undervisningsministeriet förkastat en anmälan om
bildande av ett samfund. Det kan då ha berott på att samfundets verksamhet
inte har betraktas som religionsutövning eller på att redogörelsen för
samfundets trosbekännelse eller formen för dess religionsutövning saknats
eller på att anmälan har varit allmänt bristfällig eller oklar och samfundet
inte trots uppmaning lämnat in de utredningar som saknats.
Beslutsfattande och styrelse i ett registrerat religionssamfund
Religionsfrihetslagens bestämmelser om organisationsformen och styrelsen
för ett registrerat religionssamfund är mycket knapphändiga. Samfunden
har sålunda mycket fria händer när det gäller att bestämma om dessa frågor
i deras samfundsordningar. Vilka krav som ställs på samfundets
organisationsform och styrelse framgår främst av lagens 14 § som fastställer
minimiinnehållet i samfundsordningen.
Enligt 14 § religionsfrihetslagen skall ett samfund ha en styrelse med en
eller flera medlemmar. Vilka krav styrelsemedlemmarna skall uppfylla
anges i 15 §. En person som står under förmynderskap kan inte vara
medlem i styrelsen. Flertalet av styrelsemedlemmarna skall vara finska
medborgare, om inte undervisningsministeriet beviljar tillstånd att avvika
från detta på den grund att flertalet av samfundets medlemmar består av
andra än finska medborgare. I 22 § föreskrivs att styrelsen är skyldig att
enligt lag och samfundsordningen omsorgsfullt handha samfundets
angelägenheter samt att företräda samfundet. I samfundsordningen kan
styrelsemedlemmarna eller andra befullmäktigas att handla för samfundet.
Religionsfrihetslagen innehåller inga bestämmelser om hur beslutsfattandet
i samfunden skall organiseras. Lagen kräver inte att beslutanderätten utövas
av samfundets medlemmar vid möten eller på något annat sätt, utan den
tillåter också att hierarkiskt uppbyggda samfund bildas. Detta motiverades i
1917 års religionsfrihetskommittés förslag med att organisationsformen
inom ett religionssamfund kan stå i mycket nära förbindelse med dess
religiösa betraktelsesätt och att någon annan lösning hade gjort det svårt för
vissa religionssamfund att organisera sig som registrerade
religionssamfund. I 14 § religionsfrihetslagen ingår dock ett stadgande om
vilka bestämmelser gällande möten samfundsordningen skall innehålla, i de
fall där beslutanderätten i samfundet utövas av mötena. I praktiken är det i
flertalet registrerade religionssamfund mötena som utövar samfundets
beslutanderätt.
Om ett beslut fattat av ett samfundsmöte inte tillkommit i behörig ordning
eller annars strider mot lag eller samfundsordningen kan det klandras i
enlighet med 28 § religionsfrihetslagen.
Ekonomin inom ett registrerat religionssamfund
I samfundsordningen för registrerade religionssamfund skall medlemmarnas
skyldighet att betala avgifter till samfundet fastställas. Enligt 27 § 3 mom.
kan avgifterna utmätas utan dom eller utslag i den ordning som bestäms om
indrivning av skatter i utmätningsväg. Möjligheten har dock utnyttjats i
mycket liten utsträckning i praktiken. Undervisningsministeriet riktade i
februari 2000 en förfrågan om saken till samtliga registrerade
religionssamfund. Bland de 23 samfund som besvarade den uppgav bara ett
att det drev in sina avgifter genom utmätning.
Enligt 14 § religionsfrihetslagen skall i samfundsordningen vidare ingå
bestämmelser om förvaltningen av samfundets egendom och om granskning
av förvaltningen. Några andra bestämmelser om ekonomiförvaltningen
innehåller religionsfrihetslagen inte. Samfundet är inte bokföringsskyldigt
om det inte bedriver affärs- eller yrkesverksamhet.
Församlingarna inom registrerade religionssamfund
Ett registrerat religionssamfund kan ha lokala samfund, som kallas
församlingar. Också församlingarna har rättsförmåga och de införs i
registret över religionssamfund. På församlingarna tillämpas i enlighet med
31 § religionsfrihetslagen i stor utsträckning samma bestämmelser som på
samfunden. Förhållandet mellan samfundet och församlingarna skall
regleras i samfundets samfundsordning, som också skall innehålla
bestämmelser om församlingarnas organisationsform. Religionsfrihetslagen
känner inte till alternativet att församlingarna har var sin samfundsordning.
Upplösning av registrerade religionssamfund
Samfundsordningen skall innehålla bestämmelser om hur samfundet
upplöses och om vad som skall ske med dess medel när samfundet upphör
att existera. Enligt 30 § religionsfrihetslagen kan en domstol på yrkan av en
allmän åklagare eller en samfundsmedlem förklara ett samfund upplöst eller
tilldela samfundets styrelse varning, om samfundet handlat i strid med lag
eller god sed eller mot sitt ändamål. I fråga om vad som skall beaktas då ett
samfund upplöses eller annars upphör gäller vad som bestäms om
föreningar. Till exempel på avslutande av verksamheten efter att samfundet
förklarats upplöst och på likvidationsåtgärder tillämpas bestämmelserna i 7
och 8 kap. föreningslagen.
Registrerade religionssamfunds medlemsregister
I 23 § religionsfrihetslagen föreskrivs att styrelsen i ett religionssamfund
skall föra register över samfundets medlemmar och deras barn. Om flera
församlingar hör till samfundet, skall i första hand varje församlings
styrelse föra registren. Religionssamfunden förde befolkningsregister över
sina medlemmar fram till 1971. Sedan dess har de statliga myndigheterna
sörjt för bokföringen av befolkningen med undantag av medlemmarna i den
evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet. I början av
oktober 1999 överfördes folkbokföringen också av dessa till de statliga
myndigheterna. Numera regleras religionssamfundens medlemsregister i
lagen om trossamfundens medlemsregister (614/1998).
Enligt 24 § religionsfrihetslagen omfattas den som skall föra
medlemsförteckningen eller lämna ut uppgifter ur dem av det skydd och det
ansvar som gäller för tjänstemän när han eller hon utövar denna syssla.
Inspektionsrätt och inskränkningar i rätten för registrerade religionssamfund
att äga fastigheter
I 17 § religionsfrihetslagen föreskrivs att undervisningsministeriet har rätt
att när det anser det behövligt låta inspektera religionssamfund genom en
därtill utsedd person. Bestämmelsen innebär endast rätt för
undervisningsministeriet att låta inspektera religionssamfund registrerade
enligt religionsfrihetslagen, inte den evangelisk-lutherska kyrkan eller det
ortodoxa kyrkosamfundet, vars verksamhet regleras i deras egna lagar. Med
rätten att låta inspektera religionssamfund hänger också samman
bestämmelsen i 23 § 1 mom. religionsfrihetslagen om att
religionssamfundens styrelse skall föra de förteckningar statsrådet
bestämmer och avlämna på dem grundade uppgifter. Inspektionsrätten har
inte tillämpats en enda gång i praktiken.
Enligt 26 § religionsfrihetslagen får ett religionssamfund som registrerats
enligt 2 kap. religionsfrihetslagen inte utan tillstånd av statsrådet anskaffa
eller besitta annan fastighet i landet än jordområden som behövs för en
kyrka, prästgård, skola, välgörenhetsanstalt och begravningsplats. I
praktiken har inga ansökningar om tillstånd att skaffa eller äga annan
egendom än ovanstående avslagits under de senaste decennierna.
Registret över religionssamfund och publicering av anmälningar i
författningssamlingen
Undervisningsministeriet bestämmer om införande av samfund i registret
över religionssamfund samt om anteckning i registret av ändringar i
samfundens trosbekännelse, religionsutövningsform och samfundsordning.
I övrigt har registerföringen skötts av Befolkningsregistercentralen sedan
1993. Nya medlemmar i samfundens styrelse och ändringar i
församlingarna anmäls direkt till Befolkningsregistercentralen.
Enligt 21 § religionsfrihetslagen skall religionssamfundens anmälningar
som godkänts för inregistrering offentliggöras så som
undervisningsministeriet bestämmer. I 13 § förordningen om verkställighet
av religionsfrihetslagen föreskrivs att utredningar beträffande trossamfunds
trosbekännelse och formen för dess offentliga religionsutövning ävensom
den antagna samfundsordningen i behövlig utsträckning skall publiceras i
författningssamlingen.
Religionssamfunden i Finland
I slutet av 1999 hörde ca 85,2 procent av Finlands befolkning till den
evangelisk-lutherska kyrkan. Till det ortodoxa kyrkosamfundet hörde ca 1,1
procent, till andra religionssamfund sammanlagt ca 1,0 procent och ca 12,6
procent av befolkningen hörde inte till något trossamfund. I den sistnämnda
gruppen ingick också de som hörde till religionssamfund som inte utövar
sin verksamhet i form av registrerade religionssamfund.
För närvarande finns 50 registrerade religionssamfund i Finland.
Medlemsantalet i dessa varierar stort. Enligt Befolkningsregistercentralens
uppgifter hade det största samfundet cirka 18 600 medlemmar i april 1999.
Sju samfund hade fler än 1 000 medlemmar och 16 hade färre än 20. För
nio av dem hade inga medlemmar alls antecknats. Det sammanlagda
medlemsantalet i de registrerade religionssamfunden var 55 104.
En del av de samfund som utövar religiös verksamhet har inte organiserat
sig som registrerade religionssamfund utan till exempel som ideella
föreningar. Den största gruppen har bestått av pingströrelsens församlingar,
som hade 49 000 döpta medlemmar 1999 och sammanlagt 55 000
medlemmar barnen inbegripna. För närvarande organiserar pingströrelsen
sig emellertid till religionssamfund. I början av år 2002 lämnades
anmälningar in till undervisningsministeriet om bildandet av två
religionssamfund som hör till pingströrelsen.
Den utländska befolkningen i Finland har ökat kraftigt i Finland i synnerhet
sedan början av 1990-talet. År 1980 var cirka 12 000 utlänningar bosatta i
Finland, 1990 cirka 21 000 och i slutet av 2001 närmare 99 000. I takt med
inflyttningen och internationaliseringen har Finland blivit ett mera
mångkulturellt land också i religiös mening. Ändringarna ger dock inte
nödvändigtvis direkt utslag i medlemsantalet i de registrerade
religionssamfunden. Bland exempelvis de muslimska invandrarna finns det
många som inte har anslutit sig till de registrerade religionssamfunden i
Finland. De muslimska religionssamfunden har nämligen bara 1 100
medlemmar allt som allt, medan antalet muslimer i landet kan antas vara
avsevärt större utgående från de i landet bosatta utlänningarnas nationalitet.
2.2. Den internationella utvecklingen och lagstiftningen i utlandet
Bland annat historiska faktorer och det religiösa spektret i vart och ett land
har lett till att lagstiftningen om religionssamfund har kommit att bli mycket
olika i olika länder. I det följande granskas huvuddragen i regleringen av
religionssamfund i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike.
I Sverige reformerades förhållandet mellan den evangelisk-lutherska kyrkan
och staten i början av 2000 genom att staten och kyrkan skildes åt och
kyrkan fick status av självständig juridisk person. I sammanhanget stiftades
en lag om trossamfund (lag om trossamfund 1998:1593), varigenom en ny
associationsform skapades, det registrerade trossamfundet. Också Svenska
kyrkan räknas som ett registrerat trossamfund, men en separat lag har givits
om den (lag om Svenska kyrkan 1998:1591) och bara en del av
bestämmelserna om registrerade trossamfund tillämpas därför på den.
Ett trossamfund kan verka också i någon annan associationsform, till
exempel som en förening. Föreningarnas rättsförmåga grundar sig varken i
Sverige eller i de andra skandinaviska länderna på registrering, utan den
beror på hur fast organiserade föreningarna är och på innehållet i deras
regler. Som ett trossamfund betraktas vilken som helst gemenskap för
religiös verksamhet, där det ingår att anordna gudstjänst. Gudstjänster skall
enligt förarbetena i detta sammanhang förstås i vid bemärkelse, så att det till
exempel inbegriper gemensam bön eller meditation (prop. 1997/98:116).
Förutsättningen för registrering av ett trossamfund är att samfundet har
regler med bestämmelser om samfundets ändamål och hur det fattas beslut i
samfundet. Vidare skall samfundet ha en styrelse eller motsvarande organ.
Förutsättningarna motsvarar förutsättningarna för föreningars rättsförmåga.
Lagen innehåller inga närmare bestämmelser om samfundets
organisationsform och förvaltning eller om vilka krav som kan ställas på
dess regler. Självständiga organisatoriska delar av registrerade trossamfund
får registreras på samma villkor som samfunden.
Trossamfunden i Sverige kan under vissa förutsättningar få statsunderstöd
för sin verksamhet och de avgifter som debiteras av medlemmarna kan
inkasseras av statens skattemyndigheter i samband med skatteuppbäringen.
Landets regering beslutar om vilka som ingår i den krets som får
statsunderstöd och bistånd med inkasseringen av medlemsavgifter. Om
fördelningen av statsbidragen mellan trossamfunden beslutar en särskild
nämnd, som består av alla de trossamfund som är berättigade till
statsbidrag.
I lagen om trossamfund ingår inte bestämmelser om inträde i eller utträde ur
samfund. Det är trossamfundens egen sak att fastställa regler för
medlemskap i dem. I fråga om rätten att utträda bestäms dock att inget avtal
som ingåtts eller löfte som getts i ett trossamfund i fråga om utträde är
bindande.
För personliga angelägenheter gällande barn under 18 år svarar
vårdnadshavarna, som sålunda också bestämmer om barnens religiösa
ställning. Barn som har fyllt 12 år kan dock inträda i eller utträda ur ett
trossamfund endast med eget samtycke.
I den svenska grundskolan och de svenska gymnasierna undervisas alla
elever i en gemensam konfessionslös religionslära.
I den norska grundlagen från 1814, som är mycket knapphändig i fråga om
bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna, ingår i alla fall en
bestämmelse om religionsfrihet. Grundlagen anger dock den evangelisk-
lutherska religionen som statens officiella religion, och de invånare som
bekänner sig till den är skyldiga att uppfostra sina barn i den. Den norska
kyrkan är en statskyrka som leds av landets regering. Merparten av kyrkans
utgifter betalas av statliga och kommunala medel. Någon särskild
kyrkoskatt finns inte.
Även i Norge bereds för närvarande en reform av förhållandet mellan stat
och kyrka. Riktlinjerna för reformen är uppdragna i ett betänkande, som
gavs i mars 2002 av en kommitté som kyrkorådet tillsatt. Enligt betänkandet
skall den norska kyrkan få en mer självständig ställning. Målsättningen är
en religionspolitik som främjar likställdheten mellan religions- och
livsåskådningssamfund och som aktivt stöder samfundens verksamhet.
Inte heller i Norge behöver ett religionssamfund vara registrerat i ett
register fört av myndigheterna för att äga rättsförmåga. Ett
religionssamfund kan dock frivilligt registrera sig, om inte dess religion
strider mot lag eller god sed. Lagen innehåller inga närmare bestämmelser
om villkoren för registrering. Registreringen för med sig vissa förmåner,
såsom vigselrätt och möjlighet att inrätta en egen begravningsplats.
Religionssamfunden kan oberoende av om de registrerats eller inte få
ekonomiskt stöd av staten och kommunerna. Stödets storlek beror på
medlemsantalet i samfunden. Andra åskådningsmässiga samfund kan få
motsvarande stöd.
I Norge beslutar 15 år fyllda barn själva om sin religiösa ställning. Barn
som fyllt 12 år skall i mån av möjlighet höras inför beslut om inträde i eller
utträde ur ett religionssamfund. Om barnets båda föräldrar hör till samma
samfund, antecknas också barnet efter födseln som medlem i samfundet.
Om bara den ena föräldern är medlem i norska kyrkan, antecknas barnet
efter födseln som medlem i den, om inte föräldrarna anmäler något annat. I
andra fall där föräldrarna hör till olika samfund bestäms barnets religiösa
ställning efter födseln i enlighet med vad föräldrarna kommit överens om.
Föräldrarna kan tillsammans besluta om att ett barn under 15 år skall inträda
i eller utträda ur ett religionssamfund. Om båda föräldrarna är medlemmar
av norska kyrkan, hör deras barn under 15 år dock alltid till den.
Religionsundervisningen i Norge reformerades 1997 genom att ett för alla
elever gemensamt läroämne, "kristendom samt religions- och
livsåskådningskunskap", infördes. Under vissa förutsättningar kan partiell
befrielse från läroämnet beviljas och gäller då de delar av ämnet som
innehåller deltagande i gudstjänster, bön eller liknande religiös verksamhet.
I övrigt är läroämnet gemensamt för alla.
Enligt dansk grundlag är den evangelisk-lutherska kyrkan landets nationella
kyrka. Det finns inga lagar om religionssamfund och den lagstiftning som
finns om folkkyrkan består av bestämmelser om vissa specialfrågor. Övriga
religionssamfund är i allmänhet organiserade som föreningar.
Ca 80 procent av kyrkans utgifter finansieras i Danmark med en kyrkoskatt.
Därtill får kyrkan stöd av staten för vissa utgifter. Andra religiösa samfund
har inte rätt till ekonomiskt stöd av staten.
År 1849 började i Danmark iakttas en praxis där ministeriet för kyrkliga
ärenden officiellt erkände vissa religionssamfund. De erkända samfunden
kunde bland annat beviljas rätt att förrätta vigslar. Denna praxis frångicks
1969 då en ny äktenskapslag gjorde det möjligt att bevilja också icke-
erkända religionssamfund vigselrätt. Numera blir ett religionssamfund
officiellt erkänt när någon av dess präster beviljas vigselrätt. Enligt
förarbetena till äktenskapslagen betraktas ett samfund vars främsta syfte är
att förrätta gudstjänst (kult) i enlighet med detaljerade läror och riter som ett
religionssamfund. En sakkunnignämnd med fyra medlemmar bistår
ministeriet för kyrkliga ärenden vid bedömningen av om det är fråga om ett
religionssamfund eller inte. För att vigselrätt skall beviljas krävs bland
annat att samfundets lära eller verksamhet inte strider mot allmän moral
eller ordning.
Bestämmelserna om inträde i och utträde ur ett religionssamfund gäller i
Danmark enbart folkkyrkan. Om icke 18 år fyllda barns inträde i och
utträde ur kyrkan beslutar vårdnadshavarna. Om barnet har fyllt 15 krävs
hans eller hennes samtycke.
I de danska skolorna ges undervisning i religionskunskap, som barnen kan
befrias från på föräldrarnas begäran.
På Island är den evangelisk-lutherska kyrkan statskyrka och staten är
skyldig att stödja och skydda den. Den evangelisk-lutherska kyrkan är ett
självständigt religionssamfund trots sina fasta band till staten.
Lagen om registrerade religionssamfund (lög um skrád trúfelög 1999 nr.
108) reviderades på Island i början av 2000. Inte heller på Island krävs det
att ett religionssamfund skall vara registrerat för att det skall äga
rättsförmåga, och oregistrerade religionssamfunds verksamhet begränsas
inte på något sätt. Ett religionssamfund kan dock registrera sig officiellt för
att få en erkänd ställning. Villkoret för registrering är att det är fråga om ett
samfund som utövar en religion eller en tro med religiösa eller kulturella
rötter i mänsklighetens religioner. Dessutom skall samfundet uppfylla vissa
krav på stabilitet och aktivitet för att få registrera sig. Ett registrerat
religionssamfund skall också lämna vissa uppgifter som behövs för
tillsynen över det till justitie- och kyrkoministeriet. Samfunden får en viss
på medlemsantalet baserad del av intäkterna från kyrkoskatten.
På Island beslutar den förälder som är vårdnadshavare om ett barn under 16
år skall inträda i eller utträda ur ett registrerat religionssamfund. Om båda
föräldrarna är vårdnadshavare, beslutar de gemensamt om saken. Barn som
fyllt 12 år skall dock höras. Ett barn anses efter sin födsel höra till samma
religionssamfund som sin mor, om inte vårdnadshavarna beslutar något
annat.
Den tyska grundlagen skiljer åt kyrkan och staten. Stora, etablerade
trossamfund kan få status av ett offentligrättsligt samfund om deras regler
och medlemsantal garanterar organisationens varaktighet. Varje delstat
fattar sina egna beslut om offentligrättslig ställning, och praxis varierar från
den ena staten till den andra. Övriga religionssamfunds ställning bestäms
enligt privaträttsliga normer och de är i allmänhet registrerade som icke-
vinstgivande föreningar. Offentligrättsliga samfund kan ta ut skatt av sina
medlemmar via det statliga skattesystemet och de samarbetar i många
frågor med staten.
I merparten av delstaterna anordnas i de offentliga skolorna
religionsundervisning enligt barnens religion för de barn som hör till
trossamfund med offentligrättslig ställning. Befrielse från undervisningen
fås på begäran.
I Frankrike regleras religionssamfundens ställning i 1905 års lag om
separation av kyrkorna och staten. Genom lagen upphävdes den katolska
kyrkans och vissa protestantiska kyrkors särställning och staten blev
religiöst sett neutral. De viktigaste utgångspunkterna är dels religionsfrihet,
dels att staten varken erkänner eller ger ekonomiskt stöd åt något
religionssamfund.
Religionssamfund kan i Frankrike organisera sig antingen som föreningar
(association) eller som religionssamfund (association cultuelle). På
religionssamfund tillämpas dels föreningslagen, dels särskilda
bestämmelser i 1905 års lag som föreskriver vissa begränsningar och
särskilda krav. Samfunden skall vara grundade för att stödja finansieringen,
upprätthållandet och utövningen av religionen och dess uteslutande syfte
skall vara att utöva religion. Syftet får inte strida mot den allmänna
ordningen (ordre public). Religionssamfund har i skattehänseende en
fördelaktigare ställning än vanliga föreningar och ställningen som
religionssamfund är därför eftertraktad. Kraven som skall uppfyllas för att
ett samfund skall bli registrerat som religionssamfund har emellertid i
praktiken tillämpats mycket strikt av myndigheter och domstolar, och
framför allt många nya religiösa sammanslutningar fungerar som
föreningar.
2.3. Bedömning av nuläget
Gällande religionsfrihetslag är nästan 80 år gammal. Under hela den tiden
har lagen i huvudsak bevarat sin ursprungliga form. Endast ett fåtal
jämförelsevis små justeringar har gjorts. Lagen är därför föråldrad både till
struktur och skrivning och uppfyller inte heller lagtekniskt sett moderna
krav.
Dessutom är miljön där religionsfriheten i dag genomförs annorlunda än då
den nuvarande religionsfrihetslagen stiftades. Den religionspolitiska
situationen har förändrats och Finland har internationaliserats och
därigenom blivit ett mer mångkulturellt land också i religiöst hänseende.
Sedan religionsfrihetslagen stiftades har Finland även anslutit sig till många
internationella konventioner om de grundläggande fri- och rättigheterna och
de mänskliga rättigheterna. I dem ingår ofta bestämmelser om
religionsfrihet. Också Finlands egna bestämmelser om de grundläggande
fri- och rättigheterna reviderades den 1 augusti 1995 och deras
bestämmelser om religionsfrihet omformulerades i sammanhanget. Också
religionsfrihetslagen måste ses över utifrån utvecklingen inom området för
de grundläggande fri- och rättigheterna.
Då religionsfrihetslagen stiftades fokuserades debatten om religionsfrihet på
den enskildas rätt att utträda ur och inträda i ett religionssamfund eller
stanna helt utanför alla religiösa institutioner. I de internationella
konventioner som är bindande för Finland och i bestämmelserna om de
grundläggande fri- och rättigheterna har perspektivet vidgats sedan dess och
fokus läggs i dag på den enskildas rätt att bekänna sig till och utöva religion
i enlighet med sin egen övertygelse samt på lika behandling av alla religiösa
riktningar. Utöver religionsfrihetens negativa dimension har således även
dess positiva dimension framhävts.
Den nu gällande religionsfrihetslagstiftningens struktur, begrepp och
föråldrade skrivning gör den svår att tillämpa. I religionsfrihetslagen
används till exempel begreppen religionssamfund och trossamfund
parallellt både som synonymer och i olika betydelser.
I religionsfrihetslagen avspeglas de uppfattningar om förhållandet mellan
religionssamfunden och staten som rådde då lagen stiftades. Utifrån detta
kan det ifrågasättas om det alltjämt är statens uppgift att i lagstiftningen ta
ställning till om någon samtidigt skall få vara medlem i fler än ett
religionssamfund. Religionsfrihetslagen ger även staten i vissa avseenden
onödigt vidsträckta befogenheter när det gäller att inskränka och utöva
tillsyn över registrerade trossamfunds verksamhet. Det finns inte längre
något skäl vare sig för begränsningarna i ett registrerats religionssamfunds
fastighetsinnehav eller för undervisningsministeriets rätt att låta inspektera
religionssamfund.
Religionsfrihetslagens bestämmelser om minderårigas religiösa ställning
utgår från att barns religiösa ställning automatiskt följer föräldrarnas
ställning. I praktiken krävs dock såväl i lagstiftningen om den evangelisk-
lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet som i de registrerade
religionssamfundens samfundsordningar att anslutningen till ett samfund
sker på föräldrarnas initiativ i enlighet med vissa bestämda ritualer, till
exempel i den evangelisk-lutherska kyrkan genom dopet. Bestämmelserna i
gällande religionsfrihetslag har i praktiken inte heller alltid följts. Dessutom
kräver religionssamfundens autonomi att de själva kan fastställa villkoren
för medlemskap i dem.
Barn under 15 år har enligt religionsfrihetslagen ingen talan i fråga om sin
religiösa ställning, utan den bestäms direkt enligt föräldrarnas ställning. I
detta hänseende släpar religionsfrihetslagen efter utvecklingen inom den
övriga lagstiftningen under de senaste decennierna. Den allmänna trenden
där har varit att ge omyndiga ökad talan i personliga frågor.
Utträdet ur ett religionssamfund försvåras onödigt av kravet på att anmälan
om utträde görs personligen. Kravet kan inte längre motiveras med risken
för sammanblandning av personer. Så gott som alla förvaltningsåtgärder
kan numera vidtas skriftligen eller genom ombud. Det finns inte heller
längre skäl för betänketiden på en månad i samband med utträde.
Möjligheten att utträda ur ett religionssamfund är en del av den religions-
och samvetsfrihet som grundlagen garanterar, och utträdet får därför inte
göras onödigt svårt.
När bestämmelserna i religionsfrihetslagen om religionssamfundens
organisationsform utarbetades, följdes i många avseenden de förslag som
ledde till 1919 års föreningslag (1/1919). I fråga om vissa enskildheter
hänvisar religionsfrihetslagen direkt till lagstiftningen om föreningar. Sedan
religionsfrihetslagen gavs har föreningslagstiftningen totalreviderats.
Bestämmelserna om religionssamfundens organisationsform har inte
ändrats på samma sätt som den övriga samfundslagstiftningen, utan de
kvarstår i allt väsentligt i sin ursprungliga form. Jämfört med
föreningslagen innehåller bestämmelserna därför onödiga överlappningar
och sådana avvikelser som inte kan motiveras med religionssamfundens
särbehov. Regleringen av beslutsfattandet och förvaltningen är avsevärt
knapphändigare än i föreningslagen och religionssamfundens
samfundsordningar måste därför innehålla bestämmelser om många sådana
saker som för föreningarnas del regleras i föreningslagen.
För en del religionssamfund har religionsfrihetslagens bestämmelser om
förhållandet mellan registrerade religionssamfund och deras församlingar
varit alltför begränsande. Lagen utgår från en samfundscentrerad modell,
där ett religionssamfund har en enda samfundsordning med bestämmelser
som också gäller församlingarnas organisationsform. En
församlingscentrerad modell där organisationsformen för varje församling
fastställs i församlingens egna regler är inte möjlig enligt nu gällande lag.
Detta har i praktiken hindrat en del religionssamfund att organisera sig som
registrerade religionssamfund.
Också kravet på att en utredning om samfundets trosbekännelse måste
bifogas anmälan om inrättande av ett samfund har varit ett problem för
vissa samfund. Alla religionssamfund bygger inte sin verksamhet på en
trosbekännelse eller också vill man inte registrera en trosbekännelse utom
de heliga skrifterna.
Kravet på att lag och god sed skall iakttas för att ett religionssamfund skall
få registreras överensstämmer inte med skrivningen av den nya
lagstiftningen. Religionssamfund avsedda för verksamhet som strider mot
rättsordningen kan självfallet inte registreras. Den myndighet som skall
godkänna registreringen ges prövningsrätt i och med att den tar ställning till
om verksamheten är i enlighet med god sed. I praktiken är dock begreppet
god sed vagt och alltför subjektivt i ett pluralistiskt samhälle.
Ur religionsfrihetssynpunkt kan det inte anses motiverat att en elev i den
grundläggande utbildningen eller gymnasiet eller elevens vårdnadshavare
särskilt skall söka befrielse från undervisningen i den religion som
elevmajoriteten omfattar (i praktiken undervisningen i evangelisk-luthersk
religion), om han eller hon inte hör till samma religionssamfund som
flertalet av eleverna. Bestämmelserna om konfessionell
religionsundervisning i lagen om grundläggande utbildning och
gymnasielagen svarar inte heller längre mot innehållet i läroplanerna och
praxis i undervisningen. Som ett missförhållande måste även betraktas det
faktum att gällande lagstiftning om den grundläggande utbildningen och
gymnasiet i vissa fall lämnar elever och studerande som hör till
minoritetsreligionerna helt utan livsåskådningsundervisning. Då
religionsundervisningen är baserad på lag och läroplaner uppgjorda med
stöd av den kan gällande lagstiftning också kritiseras i det hänseendet att
den kräver att lärare som undervisar i evangelisk-luthersk eller ortodox
religion måste vara medlemmar i respektive kyrka. Det finns inga
bestämmelser i lagen om grundläggande utbildning och gymnasielagen om
deltagande i gudstjänster, andra religiösa evenemang och övriga
förrättningar och ceremonier, som bör betraktas som religionsutövning och
som ordnas i samband med skolverksamheten. Den rätt en elev eller
studerande har att vägra delta i sådan verksamhet, när den strider mot hans
eller hennes samvete, kommer i dagens läge således helt an på en direkt
tillämpning av 11 § grundlagen. Detta kan anses som problematiskt med
hänsyn till strävan efter klarhet och tydlighet i regleringen.
3. Propositionens mål och de viktigaste förslagen
3.1. Mål
Det övergripande målet för förslaget är att trygga utövningen av den
grundlagsfästa religionsfriheten och skapa förutsättningar för att den skall
kunna genomföras i praktiken. Ett särskilt syfte med förslaget är att skapa
en ram för religiös föreningsfrihet inom religionsfriheten.
Förslaget avser att reformera lagstiftningen om utövning av religionsfrihet
och dels ge den ett innehåll som överensstämmer med nutida uppfattningar,
dels modernisera den både i fråga om lagstiftningsteknik och skrivning.
Avsikten är samtidigt att omstrukturera lagstiftningen så att bestämmelserna
om utövning av religionsfrihet i olika sammanhang såvitt möjligt ingår i
den lagstiftning som är relevant i respektive sammanhang.
Förslaget ger de registrerade religionssamfunden större självständig, av
staten oavhängig beslutanderätt. Regleringen av de registrerade
religionssamfundens organisationsform luckras upp för att inte ogrundat
göra det svårare för dem att organisera sig som registrerade
religionssamfund. Samtidigt är det meningen att mera övergripande hänsyn
skall tas till olika behov att reglera samfundens förvaltning och
organisationsform. Ambitionen är även att samordna den samfundsrättsliga
regleringen med föreningslagstiftningen i de frågor där religionssamfundens
särdrag inte ger upphov till regleringsbehov som avviker från föreningarnas.
Avsikten är att all reglering som onödigt inskränker religionssamfundens
verksamhet skall upphävas. Å andra sidan är syftet att säkra
myndigheternas möjligheter att ingripa i religionssamfundens verksamhet
om den kränker människovärdet eller andra grundläggande fri- och
rättigheter eller om den annars strider mot rättsordningens grunder.
Den viktigaste utgångspunkten för förslaget är att det allmänna skall
behandla alla religionssamfunden lika. Vid valet av lagstiftningslösningar
har ambitionen dock varit att ta hänsyn till de registrerade
religionssamfundens annorlunda juridiska ställning jämfört med den
evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan. Bestämmelser om dem finns
i speciallagar om vardera kyrkan. Grundlagen innehåller dessutom
bestämmelser om den evangelisk-lutherska kyrkan.
Regleringen av medlemskap i religionssamfund har bland sina främsta mål
att stärka samfundens autonomi, samordna praxis vid olika magistrater och
upphäva de bestämmelser som gjort det omotiverat svårt att utträda ur ett
samfund. I bestämmelserna om barns religiösa ställning har utgångspunkten
varit att stödja familjens religiösa enhet, att garantera en varaktig religiös
ställning för barnen och barnens medbestämmanderätt samt att skydda
minderåriga.
Vidare syftar förslaget till att modernisera lagstiftningen om
religionsundervisning i den grundläggande utbildningen och gymnasiet för
att den bättre skall överensstämma med bestämmelserna i grundlagen om
religions- och samvetsfrihet. Ett annat mål är att förbättra elevernas
möjligheter till religionsundervisning enligt sin egen tro eller till
undervisning i livsåskådningskunskap i de fall där religionsundervisning
inte anordnas enligt deras tro. Förslaget syftar också till att klarlägga
bestämmelserna om sådana evenemang och ceremonier i samband med en
skolas verksamhet som bör betraktas som religionsutövning.
3.2. De viktigaste förslagen
Den nya religionsfrihetslagens tillämpningsområde
Regeringen föreslår att en ny religionsfrihetslag skall stiftas för att ersätta
den nuvarande religionsfrihetslagen från 1922. I lagen tas in bestämmelser
som behövs för att trygga religionsfriheten och som gäller en fråga som inte
har en naturlig plats i sammanhanget i någon annan lagstiftning. Lagen
innehåller för det första bestämmelser som gäller alla religionssamfund. Där
definieras bland annat vad som avses med religionssamfund och fastställs
den allmänna ramen för medlemskap i ett sådant. I lagen ingår också
bestämmelser om bildande av ett registrerat religionssamfund och
grunderna för verksamheten.
I gällande religionsfrihetslag finns vissa enstaka bestämmelser om frågor
som egentligen materiellt sett regleras i de lagar som gäller var och en av
dessa frågor. Sådana är bestämmelserna om elevers deltagande i
religionsundervisningen, ed och försäkran, inrättande av begravningsplatser
och begravning, kyrkoskatt samt vigslar. Enligt förslaget bör dessa
bestämmelser såvitt möjligt flyttas över till respektive lagar.
Som religionssamfund räknas enligt förslaget såsom tidigare den
evangelisk-lutherska kyrkan, det ortodoxa kyrkosamfundet och de
registrerade religionssamfunden. Begreppet trossamfund, som gällande
religionsfrihetslag använder i en vidare bemärkelse än religionssamfund,
skall enligt förslaget inte längre användas.
Medlemskap i religionssamfund
Religionssamfunden skall själva få avgöra villkoren för inträde i dem. I
fråga om den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan fastställs
villkoren i lagarna om dessa kyrkor och författningar med stöd av dem.
Religionssamfundens självbestämmanderätt stärks genom att de själva får
avgöra om en medlem i ett samfund samtidigt kan vara medlem i ett annat
religionssamfund.
Ett minderårigt barns religiösa ställning skall enligt förslaget inte längre
automatiskt följa vårdnadshavarnas ställning, utan barnets vårdnadshavare
skall besluta om barnets inträde i och utträde ur ett religionssamfund.
Genom ändringen förenhetligas magistraternas praxis och förstärks dels
samfundens rätt att själva bestämma om villkoren för medlemskap i dem,
dels vårdnadshavarnas rätt att bestämma om barnets religiösa ställning.
Utgångspunkten är att vårdnadshavarna gemensamt beslutar om barnets
religiösa ställning. Om vårdnadshavarna inte når enighet i frågan skall
barnets mor, som även är vårdnadshavare, inom ett år från barnets födsel
emellertid ensam kunna besluta om barnets anslutning till ett
religionssamfund.
Eftersom den som skall besluta om sin religiösa ställning har ansetts behöva
extra gott omdöme och stor mogenhet skall enligt förslaget en person
självständigt kunna besluta om sin religiösa ställning först efter att han eller
hon fyllt 18 år och med vårdnadshavarens samtycke efter att han eller hon
fyllt 15 år. I dessa hänseenden förblir åldersgränserna oförändrade. För att
trygga varaktigheten i barnens religiösa ställning och barnens
medbestämmanderätt föreslås att barn under 15 år skall ges större rätt att
komma till tals genom att 12 år fyllda barns religiösa ställning endast kan
ändras med barnets samtycke.
Bestämmelserna om utträde ur ett religionssamfund föreslås ändrade genom
att kravet på personligen gjorda anmälningar om utträde frångås och
betänketiden på en månad i samband med utträde slopas. Nu gällande
bestämmelser har i dessa avseenden ansetts omotiverat försvåra utträdet ur
ett religionssamfund. En anmälan om utträde skall enligt förslaget kunna
göras skriftligen till samfundet eller magistraten. Utträdet träder i kraft så
snart samfundet eller magistraten fått anmälan om saken.
Registrerade religionssamfund
Registrerade religionssamfund utgör enligt förslaget en egen särskild
samfundsform på samma sätt som nu. Ett religionssamfund får rättsförmåga
när det har införts i registret över religionssamfund. Syftet med och
verksamhetsformerna för ett registrerat religionssamfund definieras mer
exakt än tidigare. Gränsen mellan registrerade religionssamfund och andra
samfundsformer blir härigenom klarare. Bestämmelsen anger också att
samfundet kan basera sin verksamhet inte bara på trosbekännelsen utan
också på skrifter eller andra särskilt angivna inarbetade grunder för
verksamheten som betraktas som heliga. I bestämmelsen anges uttryckligen
att ett religionssamfund skall uppfylla sitt ändamål med iakttagande av de
grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Detta
gör det möjligt att vägra ett samfund vars verksamhetsformer är kränkande
för människovärdet eller andra grundläggande fri- och rättigheter rätt att
registrera sig.
I bestämmelserna om organisationsformen för registrerade
religionssamfund försöker förslaget undvika överlappningar med
föreningslagen och sådana avvikelser från föreningslagen som inte beror på
religionssamfundens särdrag. Föreningslagen tillämpas därför i stor
utsträckning på registrerade religionssamfund med stöd av
hänvisningsbestämmelser i religionsfrihetslagen. Religionssamfunden har
dock i vissa avseenden en mycket annorlunda karaktär än ideella
föreningar. I de fall då det av denna anledning är skäl att införa
bestämmelser om religionssamfundens organisationsform som avviker från
bestämmelserna om föreningar, regleras den fråga som kräver avvikande
bestämmelser helt och hållet i religionsfrihetslagen.
Den största skillnaden jämfört med föreningar är att organisationsformen
för ett registrerat samfund inte nödvändigtvis behöver bygga på
demokratiska principer. I religionssamfundens trosbegrepp ingår i vissa fall
krav som även gäller samfundets organisationsform. Demokratiska
principer är därför inte tillämpliga som grund för alla religionssamfunds
organisationsform. Om föreningslagen som sådan skulle tillämpas på
religionssamfunden kunde det utgöra ett hinder för vissa religionssamfund
att registrera sig som religionssamfund. Sålunda kan enligt förslaget också i
fortsättningen religionssamfundens samfundsordning fritt reglera
utövningen av beslutanderätten i religionssamfundet, medan föreningslagen
föreskriver att det i första hand är medlemmarna som har beslutanderätt i
föreningarna. Av samma orsaker är bestämmelserna om
religionssamfundens organisationsform i allmänhet dispositiva.
Den föreslagna lagen kräver alltså inte heller framgent att det skall vara
medlemmarna i ett registrerat samfund som vid sina möten utövar
beslutanderätten i samfundet. Samfundet skall ha en styrelse. Styrelsen i ett
religionssamfund kan som tidigare bestå av en enda medlem, medan
styrelsen i en förening har minst tre medlemmar. I samfundets
samfundsordning kan fritt bestämmas hur styrelsen skall tillsättas.
Organisationsformen och förvaltningen för registrerade lokalsamfund inom
ett religionssamfund skall kunna fastställas även i lokalsamfundets egna
lokala stadgar, i stället för eller vid sidan av samfundets samfundsordning.
Genom ändringen har man velat göra förhållandet mellan
religionssamfunden och deras lokala samfund smidigare.
Förutsättningen för att ett religionssamfund skall kunna registreras har
ansetts vara att det skall ha ett tillräckligt brett stöd för sin verksamhet och
att det på så sätt finns tillräckliga förutsättningar för samfundets
verksamhet. Ett religionssamfund kan sålunda såsom tidigare bildas av
minst 20 personer. De som är med om att bilda samfundet antecknas i
befolkningsdatasystemet som medlemmar däri direkt utifrån anmälan om att
samfundet bildats.
Till stiftelseurkunden för ett religionssamfund bör fogas samfundets
samfundsordning. Med en samfundsordning avses en handling som
innehåller i stiftelseurkunden för iakttagelse fastställda bestämmelser om
samfundets ändamål, verksamhetsformer och organisationsform. Inga
särskilda utredningar om samfundets trosbekännelse och former för
offentlig religionsutövning skall längre utfärdas. I samfundsordningen skall
däremot finnas en bestämmelse om samfundets ändamål och
verksamhetsformer och i den skall också ingå en bestämmelse om
trosbekännelsen eller andra specificerade verksamhetsgrunder och formerna
för samfundets religionsutövning. Minimiinnehållet i samfundsordningen är
något mer omfattande än föreningsreglerna, eftersom själva lagen innehåller
något mer kortfattade bestämmelser om organisationsformen än
föreningslagen.
I registret över religionssamfund bör inte sådana samfund stå kvar som i
praktiken har upphört med sin verksamhet. Patent- och registerstyrelsen
skall därför kunna avföra de samfund ur registret över religionssamfund om
vilka inga anmälningar gjorts till registret över religionssamfund under de
senaste tio åren, förutsatt att det inte visas att samfundet fortfarande utövar
verksamhet. Bestämmelserna om upplösning, varning och tillfälligt
verksamhetsförbud motsvarar i huvudsak bestämmelserna i föreningslagen.
Upprätthållandet av registret över religionssamfund skall överföras från
undervisningsministeriet och Befolkningsregistercentralen till Patent- och
registerstyrelsen. Enligt förslaget skall en sakkunnignämnd tillsättas i
anslutning till undervisningsministeriet med uppgift att yttra sig om
huruvida ändamålet och verksamhetsformen för ett religionssamfund som
anmälts för inskrivning i registret över religionssamfund överensstämmer
med bestämmelserna i religionsfrihetslagen om religionssamfunds ändamål.
Detta gör det möjligt att i högre grad än tidigare utnyttja sakkunskap vid
bedömningen av religiositeten i ett samfunds verksamhet.
Religionsundervisning
Regeringen föreslår att bestämmelserna om undervisning i religion och
livsåskådningskunskap i lagen om grundläggande utbildning och
gymnasielagen skall reglera alla aspekter av deltagande i
religionsundervisning. Uttrycket "undervisning enligt deras egen
trosbekännelse" i nu gällande lag ersätts med "undervisning i deras egen
religion", vilket bättre beskriver undervisningens nuvarande innehåll och
sättet att ordna den.
Förslaget förutsätter inte några ändringar i de gällande innehållen i
religionsundervisningen. Också elevernas rättighet och skyldighet att delta i
undervisning i deras egen religion eller i livsåskådningskunskap bibehålls i
huvudsak som för närvarande. Lärare som undervisar i evangelisk-luthersk
eller ortodox religion behöver inte längre vara medlemmar i respektive
kyrka.
De elever som inte hör till samma religionssamfund som flertalet av
eleverna befrias inte längre särskilt från undervisning i flertalets religion,
utan de elever som inte hör till religionssamfundet deltar i undervisningen
endast om de särskilt anmäler sig till den. Samtidigt skall vissa mindre
ändringar göras i bestämmelserna om undervisning i religion och
livsåskådningskunskap. Också de som hör till ett religionssamfund skall få
rätt att delta i undervisningen i livsåskådningskunskap då
religionsundervisning i deras religion inte ordnas. Även elever och
studerande som inte hör till något religionssamfund men vars religiösa
åskådning är uppenbar utifrån deras uppfostran och kulturbakgrund ges
bättre möjligheter till undervisning i sin egen religion.
Det föreslås därtill att lagen om grundläggande utbildning och
gymnasielagen kompletteras med uttryckliga bestämmelser om deltagande i
gudstjänster samt andra tillfällen och förrättningar som bör anses som
religionsutövning och som ingår i skolans verksamhet. Avsikten är att
trygga rättigheten enligt grundlagens 11 § att inte vara skyldig att ta del i
religionsutövning.
4. Propositionens verkningar
4.1. Ekonomiska verkningar
Gällande religionsfrihetslag har ansetts innehålla bestämmelser som
ogrundat gör det svårare för vissa religionssamfund att registrera sig som
registrerade religionssamfund. Den föreslagna religionsfrihetslagen försöker
undanröja dessa hinder för registrering.
Förslaget sänker sålunda tröskeln för samfund som i dag utövar religiös
verksamhet i någon annan samfundsform att registrera sig som
religionssamfund. Detta kan leda till ett större antal religioner i vilka de
som anordnar religionsundervisning inom ramen för den grundläggande
utbildningen och gymnasieutbildningen är skyldiga att ordna undervisning.
Härigenom kan förslaget indirekt medföra ökade
religionsundervisningskostnader för kommunerna och andra som
tillhandahåller grundläggande utbildning och gymnasieutbildning. På detta
stadium är det dock omöjligt att förutspå i vilken mån förslaget ökar antalet
samfund som registrerar sig som registrerade religionssamfund och i vilken
omfattning medlemmarna i de nya samfunden vill ha undervisning i sin
egen religion. Det går därför inte att exakt ange vilka merkostnaderna
kommer att bli. Sannolikt kommer de dock att vara små.
Det är meningen att inom ramarna för statsbudgeten öka antalet
ambulerande lärare i ortodox religion. Behovet av ambulerande
religionslärare kommer att utredas särskilt. Vilka kostnader arrangemangen
föranleder staten är svårt att bedöma i det här skedet. I alla händelser blir de
små.
Också det om religionssamfunden godkänner att medlemmarna har
möjlighet att höra till flera samfund samtidigt kan leda till en liten ökning
av behovet att ordna undervisning i olika religioner. Till dylika situationer
ansluter sig rätten att välja vilken religionsundervisning en elev eller
studerande deltar i.
4.2. Organisatoriska verkningar och verkningar på personalen
Förslaget underlättar utträdet ur religionssamfund och klarlägger
bestämmelserna om hur minderåriga barns religiösa ställning bestäms.
Förslaget samordnar praxis i magistraterna i dessa hänseenden.
Upprätthållandet av registret över religionssamfund överförs från
undervisningsministeriet och Befolkningsregistercentralen till Patent- och
registerstyrelsen. Med beaktande av att antalet religionssamfund är
jämförelsevis litet och att det antal registeranmälningar och begäran om
utdrag ur registret över religionssamfund, som årligen behandlas, är litet,
kommer ändringen inte att ha personalkonsekvenser. En sakkunnignämnd
tillsätts i anslutning till undervisningsministeriet med uppgift att avge
utlåtanden när det gäller att bedöma den religiösa karaktären hos ett
samfund som ansöker om registrering.
Förslaget om att lärare i evangelisk-luthersk eller ortodox religion inte
längre behöver vara medlemmar i respektive kyrkor undanröjer behovet att
bevilja dem som inte hör till kyrkan dispens för att arbeta som
religionslärare. Också arbetet med att behandla dessa dispenser vid
undervisningsministeriet samt vid domkapitlet och det ortodoxa
biskopsmötet, som avger utlåtanden i dessa frågor, faller bort.
4.3. Verkningar på olika medborgargruppers ställning
Förslaget har framför allt konsekvenser för de religiösa minoriteterna i
Finland. De förbättrade möjligheterna att fritt arrangera förhållandet mellan
ett registrerat religionssamfund och dess lokalsamfund samt slopandet av
kravet på anmälan av trosbekännelsen undanröjer hinder för vissa
religionssamfund att registrera sig som registrerade religionssamfund.
Villkoren för registrerade religionssamfund förbättras genom att vissa
omotiverade begränsningar av religionssamfundens verksamhet slopas.
Ändringarna som föreslås i bestämmelserna om religionsundervisningen
förbättrar möjligheterna för dem som hör till små religionssamfund att få
livsåskådningsundervisning, eftersom en elev som hör till en religion i
vilken undervisning inte ordnas kan delta i undervisning i
livsåskådningskunskap. En elev i grundskolan eller gymnasiet som inte hör
till något religionssamfund kan delta i den religionsundervisning som
uppenbarligen överensstämmer med hans eller hennes religiösa åskådning.
Bestämmelsen utvidgar möjligheterna att få undervisning i den egna
religionen och gör praxis i olika kommuner enhetligare.
5. Beredningen av propositionen
Propositionen bottnar i det kommittébetänkande (kommittébetänkande
2001:1) som religionsfrihetskommittén har gett. Religionsfrihetskommittén
tillsattes av statsrådet den 1 oktober 1998. Medlemmar i kommittén var
sakkunniga och företrädare för förvaltningen. Dessutom kallades personer
som företrädde finansministeriet, utrikesministeriet, den evangelisk-
lutherska kyrkan, det ortodoxa kyrkosamfundet, olika religionssamfund och
fritänkare in som sakkunniga i kommittén.
Religionsfrihetskommittén lämnade sitt delbetänkande den 27 september
1999 (kommittébetänkande 1999:5). Utlåtande om delbetänkandet begärdes
av 130 instanser. En sammanfattning av utlåtandena om delbetänkande har
publicerats (undervisningsministeriet, konsoliderade utlåtanden, mars
2000).
Religionsfrihetskommittén lämnade sitt slutbetänkande den 28 februari
2001. Betänkandet var utformat som en regeringsproposition och innehöll
förslag till religionsfrihetslag och vissa lagar som har samband med den
samt lag om begravningsväsendet. Utlåtanden om betänkandet begärdes av
totalt 147 instanser. Bl.a. begärdes utlåtande av alla ministerier, flera andra
statliga myndigheter, alla religionssamfund, vissa kommuner, samtliga
partier som är företrädda i riksdagen samt många organisationer. En
sammanfattning av utlåtandena om betänkandet har publicerats
(undervisningsministeriet, konsoliderade utlåtanden, september 2001). Den
största delen av remissinstanserna ansåg att inriktningen i förslaget allmänt
taget är riktig. I utlåtandena framfördes emellertid avvikande ståndpunkter i
fråga om många enskildheter i kommitténs förslag.
Förhandlingar om olika synpunkter på traditionen med böndagsplakatet har
förts med republikens president, justitiekanslern vid statsrådet och de
instanser som är företrädda i böndagsarbetsgruppen.
Beredningen av propositionen har därefter fortsatt som tjänsteuppdrag vid
undervisningsministeriet. Vid den fortsatta beredningen har
anmärkningarna i utlåtandena om olika enskildheter i lagförslaget beaktats i
mån av möjlighet.
6. Andra omständigheter som inverkat på propositionens
innehåll
Samtidigt med denna proposition föreslås en lag om begravningsväsendet
som avser att främja genomförandet av religions- och samvetsfrihet inom
begravningsväsendet samt att trygga beaktandet av pietetssynpunkter i
samband med hedrandet av en avlidens minne. Enligt förslaget tas därför
inte i den nya religionsfrihetslagen in bestämmelserna i 10 § i nu gällande
religionsfrihetslag om tillstånd som krävs för att inrätta en begravningsplats,
ett enskilt gravställe och krematorium, om den evangelisk-lutherska
kyrkans skyldighet att upplåta en gravplats också åt någon som inte hör till
den evangelisk-lutherska kyrkan, om förargelseväckande eller anstötligt
beteendes straffbarhet och om statsrådets behörighet att på anhållan av
församlingen ålägga dem som inte hör till församlingen att inrätta en egen
begravningsplats. I det fall att beslut fattas om att lagen om
begravningsväsendet skall ges före den föreslagna religionsfrihetslagen,
måste 10 § i gällande religionsfrihetslag samtidigt upphävas.
Den föreslagna religionsfrihetslagen innehåller inte något förbud mot att
tillhöra flera religionssamfund samtidigt. Förbudet mot medlemskap i flera
än ett samfund, föreskrivet i 5 § 5 mom. i den religionsfrihetslag som
föreslås bli upphävd, skall dock med stöd av föreslaget till 31 § 3 mom.
religionsfrihetslagen tillämpas under fem år från det att denna lag träder i
kraft. Under denna tid kan behövliga bestämmelser och föreskrifter om
eventuella förbud mot eller inskränkningar i rätten att samtidigt höra till
andra religionssamfund tas in i lagstiftningen om evangelisk-lutherska
kyrkan och ortodoxa kyrkosamfundet samt i de registrerade
religionssamfundens samfundsordningar.
I december 2001 tillsatte finansministeriet en arbetsgrupp, vars uppgift var
att utreda frågan och göra förslag om ersättande av församlingarnas
samfundsskatteandel med ett i lag bestämt system för statsunderstöd. Enligt
uppdraget skulle arbetsgruppen beakta de synpunkter som anknyter till den
föreslagna nya lagstiftningen om religionsfrihet och begravningsväsendet.
Arbetsgruppen skulle ta ställning till hur man kunde förverkliga ett
eventuellt statsunderstöd till registrerade religionssamfund. I sitt betänkande
som arbetsgruppen lämnade i maj 2002 har den föreslagit att
samfundsskatteandelen till de evangelisk-lutherska församlingarna ersätts
med lagstadgat statsbidrag. Till stöd för registrerade religionssamfund
föreslog arbetsgruppen statsunderstöd enligt prövning som i första hand
dimensioneras och fördelas utifrån samfundets medlemsantal.
I Finland har staten av tradition årligen utfärdat ett plakat om fyra
tacksägelse-, bot- och böndagar, dvs. det s.k. böndagsplakatet. Under
självständighetstiden har böndagsplakatet utfärdats av statsrådet fram till
1931 och därefter av republikens president. Det finns inga bestämmelser om
böndagar eller böndagsplakatet, utan detta baserar sig på en århundraden
gammal praxis. Böndagsplakatet har av tradition publicerats i Finlands
Författningssamling. Sedan senare hälften av 1980-talet har plakatet beretts
av en arbetsgrupp som undervisningsministeriet har tillsatt. I arbetsgruppen
har, utöver undervisningsministeriet, den evangelisk-lutherska kyrkan och
det ortodoxa kyrkosamfundet, Suomen vapaan kristillisyyden neuvosto och
Ekumeniska rådet i Finland varit representerade.
Ändringar i den nuvarande traditionen med böndagsplakatet har framförts i
olika sammanhang. År 1977 motiverade kyrka och stat-kommittén sitt
ställningstagande för ett slopande av denna tradition särskilt med
uppgiftsfördelningen mellan kyrkan och staten (kommittébetänkande
1977:21). Religionsfrihetskommittén ansåg därtill böndagsplakatets
innehåll med uppmaningen att delta i gudstjänster under böndagen och
fördjupa sig i "den kristna trons eviga sanningar", som riktas till alla
medborgare, kan upplevas som kränkande i icke-kristna kretsar även om
iakttagandet av uppmaningen är en fråga som avgörs av envar genom
personlig prövning.
Enligt religionsfrihetskommitténs uppfattning skulle, eftersom det för
närvarande inte finns bestämmelser om utfärdandet av böndagsplakatet, en
ändring av denna tradition inte kräva några författningsändringar.
Justitiekanslern vid statsrådet ansåg emellertid i sitt utlåtande om
kommittébetänkandet att en århundraden gammal sedvanerätt som ligger
bakom böndagsplakatet utgör en rättsgrund som kan jämställas med lag på
det sätt som avses i 57 § grundlagen. Det vore enligt justitiekanslerns
utlåtande korrekt att offentliggöra en ändring av en så lång tradition med en
uttrycklig bestämmelse i religionsfrihetslagen, t.ex. i
ikraftträdelsebestämmelserna. Om detta inte anses möjligt borde frågan
åtminstone nämnas i motiveringsdelen.
I den fortsatta beredningen av religionsfrihetslagstiftningen har det kommit
fram grunder för att bevara den gamla månghundraåriga traditionen, som
kan anses stödja folkmajoritetens övertygelse. Särskilt de kyrkliga instanser
som deltar i beredningen av böndagsplakatet har fört fram önskemål hos
staten om att den gamla traditionen måtte fortsätta. Motiveringen har bl.a.
varit att plakatet betonar betydelsen av rättvisa och kärlek till nästan, som
vardera är en gemensam angelägenhet för staten och kyrkorna att tillgodose.
Enligt förslaget kvarstår utfärdandet av böndagsplakatet som ett
tjänsteuppdrag för republikens president. Om traditionen med
böndagsplakatet fortsätter i nuvarande form är det likväl motiverat att
överväga en uppluckring av plakatets nuvarande förpliktande ordalydelse
samt behovet att publicera plakatet i Finlands Författningssamling. Det
föreslås att plakatet alltjämt bereds i en arbetsgrupp som tillsätts av
undervisningsministeriet. Presidenten beslutar med stöd av grundlagens 58
§ 3 mom. 3 punkten om utfärdande av plakatet utan behandling vid
statsrådets allmänna sammanträde.
DETALJMOTIVERING
1. Lagförslagens motivering
1.1. Religionsfrihetslagen
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Lagens syfte. Enligt paragrafen är syftet med religionsfrihetslagen att
trygga att den religionsfrihet som föreskrivs i 11 § grundlagen kan utövas. I
lagen finns därtill bestämmelser om att bilda registrerade religionssamfund
och om grunderna för verksamheten, exempelvis om samfundens
förvaltning. Om förvaltningen av och verksamheten i den evangelisk-
lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet föreskrivs i kyrkolagen
respektive lagen om det ortodoxa kyrkosamfundet samt i de författningar på
lägre normnivå som getts med stöd av dem.
Den föreslagna religionsfrihetslagen reglerar inte alla de aspekter som
inverkar på utövandet av religionsfriheten och som förutsätter lagstiftning.
Sådana bestämmelser om utövandet av religionsfriheten som är nödvändiga
och som inte naturligt passar in de sammanhang som regleras av andra lagar
har införts i denna lag. Utgångspunkten är att den princip om religionsfrihet
som regleras i grundlagen beaktas vid beredningen av all sådan lagstiftning
som kan ha betydelse för utövandet av religionsfriheten. Exempel på sådan
lagstiftning är lagstiftningen om utbildning, arbetslagstiftningen,
hälsovårdslagstiftningen samt lagstiftningen om värnplikt och
civiltjänstgöring.
Bestämmelserna om enskilda specialfrågor som finns i den nuvarande
religionsfrihetslagen flyttas i mån av möjlighet till den lagstiftning som
bestämmelserna har ett sakligt samband med. Regleringen av deltagandet i
religionsundervisningen sker i sin helhet i lagen om grundläggande
utbildning och gymnasielagen, närmare bestämt i dessa lagars bestämmelser
om undervisning i religion och livsåskådningskunskap. I
religionsfrihetslagen kvarstår till denna del endast en
hänvisningsbestämmelse. Bestämmelserna om begravningsväsendet i den
nuvarande religionsfrihetslagen ersätts av lagen om begravningsväsendet,
om vilken en särskild regeringsproposition avlåts. Bestämmelserna om
beskattning och vigsel till äktenskap i religionsfrihetslagen har för sin del
förlorat sin praktiska betydelse eftersom dessa frågor regleras tillräckligt i
annan lagstiftning. Däremot är det inte ändamålsenligt att flytta
bestämmelserna om ed och försäkran till annan lagstiftning eftersom det
finns flera tiotal bestämmelser om ed och försäkran i olika lagar och
förordningar och att ändra dem alla är inte ändamålsenligt.
Enligt lagen skall ett registrerat religionssamfund även i fortsättningen vara
en särskild privaträttslig form av ett rättssubjekt. I den finska
samfundsrätten är utgångspunkten den, att ett samfund får
rättshandlingsförmåga i och med att en myndighet med stöd av lag
antecknar samfundet i registret för denna samfundstyp. Den föreslagna
religionsfrihetslagen innehåller, precis som i detta nu, bestämmelserna om
registrerade religionssamfund. Religionsfrihetslagen skapar en
lagstiftningsram för att bilda ett religionssamfund och för dess verksamhet.
Specialregleringen av registrerade religionssamfund uttrycker samtidigt
statens vilja att behandla olika religionssamfund jämlikt. Den evangelisk-
lutherska kyrkans och det ortodoxa kyrkosamfundets verksamheter regleras
i de speciallagar som gäller dessa kyrkor.
Religionssamfunden har särskilda regleringsbehov som avviker från
regleringsbehovet av exempelvis de ideella föreningar som avses i
föreningslagen. Lärouppfattningarna i ett religionssamfund kan medföra
krav på formen för dess organisation. I praktiken utesluter medlemskapet i
ett särskilt religionssamfund i allmänhet möjligheten att samtidigt höra till
andra religionssamfund på grund av att den religiösa åskådningen avviker
från andra övertygelser. Den föreslagna religionsfrihetslagen innehåller
dock inte ett förbud mot att höra till flera religionssamfund samtidigt.
Tillhörigheten i ett religionssamfund skapar den grund som behövs för att få
undervisning i den egna religionen i den grundläggande utbildningen och
gymnasiet. Ett religionssamfund som är registrerat kan även beviljas rätt att
viga till äktenskap enligt äktenskapslagen.
Den nya religionsfrihetslagen tillämpas till alla delar på registrerade
religionssamfund. Däremot tillämpas lagen endast delvis på den evangelisk-
lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet. Paragrafens andra
moment innehåller ett klarläggande stadgande om vilka bestämmelser som
tillämpas på dessa kyrkor.
2 §. Religionssamfund. Paragrafen definierar ett religionssamfund. Med ett
religionssamfund avses den evangelisk-lutherska kyrkan, det ortodoxa
kyrkosamfundet och ett religionssamfund som registrerats så som föreskrivs
i lagens 2 kap. Till denna del motsvarar definitionen den definition av ett
religionssamfund som finns i den gällande religionsfrihetslagen.
I den nya religionsfrihetslagen används inte begreppet trossamfund vid
sidan av religionssamfund. Trossamfund är ett begrepp som finns i den
gällande religionsfrihetslagen och i de finska versionerna av lagen om
grundläggande utbildning, gymnasielagen och vissa andra lagar. Begreppet
har varit tolkningsbart. Det är vidare än begreppet religionssamfund men
den nuvarande lagstiftningen definierar på intet sätt vilka andra samfund än
den evangelisk-lutherska kyrkan, det ortodoxa kyrkosamfundet och
registrerade religionssamfund skulle kunna vara trossamfund. I
religionsfrihetslagens och utbildningslagstiftningens tolkningspraxis har
begreppen religionssamfund och trossamfund ansetts jämförbara. Att avstå
från begreppet trossamfund klarlägger lagstiftningen utan att ändra den
stadgade tolkningen av lagstiftningen.
3 §. Medlemskap i ett religionssamfund. I paragrafen regleras på vilka
grunder och hur ett medlemskap i ett religionssamfund bestäms. Paragrafen
skall tillämpas på alla religionssamfund som definieras i lagen, dvs. på den
evangelisk-lutherska kyrkan, det ortodoxa kyrkosamfundet och på
registrerade religionssamfund.
I paragrafens första moment noteras religionsfrihetsprincipen. Var och en
har rätt att besluta om sin religiösa ställning genom att inträda i eller utträda
ur ett religionssamfund. Bestämmelsen uttrycker individens rättighet att
besluta om sin religiösa tillhörighet. Var och en kan, om han eller hon så
vill, inträda i ett sådant religionssamfund som godkänner honom eller henne
som medlem. Å andra sidan kan ingen mot sin vilja förpliktas att inträda i
ett religionssamfund eller hindras från att utträda ur ett religionssamfund.
I paragrafens 1 mom. framgår även principen om att ett religionssamfund
har rätt att besluta om det antar en person till medlem. För den evangelisk-
lutherska kyrkans del bestäms förutsättningarna för medlemskap i 1 kap. 3 §
kyrkolagen och 1 kap. 3 § kyrkoordningen. Om inträdande i det ortodoxa
kyrkosamfundet bestäms i 2 § 1 mom. lagen om det ortodoxa
kyrkosamfundet samt 1 och 2 § förordningen om det ortodoxa
kyrkosamfundet. Vad gäller registrerade religionssamfund kan
förutsättningarna för medlemskap regleras i samfundsordningen. Detta är
emellertid inte nödvändigt, utan ett registrerat religionssamfund kan besluta
om att anta en medlem även särskilt för varje enskilt fall. I lagens 10 § 1
mom. 3 punkten förutsätts endast att samfundsordningen innehåller en
bestämmelse om i vilken ordning antagandet av en person som medlem
sker. Medlemskap i ett registrerat religionssamfund är inte en rätt som kan
genomdrivas genom talan ens för dem som motsvarar förutsättningarna för
medlemskap, så som de definieras i samfundsordningen. Godkännandet av
en person som medlem hör till samfundets autonomi.
I paragrafens 2 mom. regleras ett minderårigt barns religiösa ställning.
Utgångspunkten för bestämmelsen är att ett beslut om barnets religiösa
ställning hör till området för vårdnaden på samma sätt som barnets vård,
fostran, boende och andra personliga angelägenheter i allmänhet. I den mån
som denna lag inte reglerar frågan på annat sätt iakttas lagen angående
barns vårdnad och umgängesrätt (361/1983).
Utgångspunkten för den föreslagna bestämmelsen avviker från gällande
religionsfrihetslag såtillvida, att barnets religiösa ställning inte automatiskt
bestäms enligt hans eller hennes föräldrars religiösa ställning. En ändring av
barnets religiösa ställning baserar sig i stället alltid på en uttrycklig
viljeförklaring given av vårdnadshavarna. Om vårdnadshavarna inte
uttryckligen ansluter barnets till något religionssamfund efter barnets
födsel, antecknas barnet i befolkningsdatasystemet utan uppgift om
medlemskap i ett religionssamfund.
I praktiken förutsätter lagstiftningen om evangelisk-lutherska kyrkan och
ortodoxa kyrkosamfundet och samfundsordningarna för många registrerade
religionssamfund redan nu, att upptagandet i samfundet sker genom en
religiös förrättning eller annars med iakttagande av särskilda förfaringssätt.
Exempelvis upptas ett barn som medlem i den evangelisk-lutherska kyrkan
genom dopet.
I den gällande religionsfrihetslagen beaktas inte heller att
trosuppfattningarna i vissa religionssamfund kan leda till begränsningar i
barns medlemskap i samfundet, t.ex. så, att en person kan antas som
medlem i samfundet först när personen uppnått en sådan ålder som anses
vara en förutsättning för tillräcklig mognad för ett personligt beslut om tro.
En tillämpning enligt ordalydelsen i den gällande religionsfrihetslagen
skulle också begränsa samfundens rätt att bestämma om förutsättningarna
för medlemskap i samfundet i fråga om minderåriga barn.
I praktiken antecknar magistraterna redan nu ett barn som medlem i ett
religionssamfund först efter att magistraten tagit emot ett meddelande om
det. Meddelandet i fråga görs på en blankett för uppgifter om barnet, som
lämnas in till magistraten, och som tar upp barnets namn, modersmål och
eventuella anslutning till ett religionssamfund. I de fall som föräldrar, som
hör till något religionssamfund, returnerar blanketten utan anteckning om
barnets inträde i religionssamfundet varierar magistraternas praxis. En del
av magistraterna inför barnet då omedelbart i befolkningsdatasystemet utan
uppgift om medlemskap i ett religionssamfund. Andra magistrater gör så
först efter att särskilt ha bett om information från föräldrarna eller
religionssamfundet. I praktiken ansluts barn således inte heller nu
automatiskt till det religionssamfund som hans eller hennes föräldrar hör
till.
Huvudregeln skall vara att barnets vårdnadshavare tillsammans fattar ett
beslut om barnets religiösa ställning. Detta motsvarar utgångspunkten i
lagen angående barns vårdnad och umgängesrätt, d.v.s. samarbete mellan
vårdnadshavarna. För att vårdnadshavarnas oenighet om barnets religiösa
ställning inte automatiskt skall leda till att barnets religiösa ställning förblir
en öppen fråga, har man i bestämmelsen tagit in ett andrahandsalternativ.
Alternativet gäller de tillfällen då vårdnadshavarna inte når ett avtal om
barnets religiösa ställning efter barnets födelse. I dessa fall kan barnets mor,
som är barnets vårdnadshavare, ensam besluta om barnets anslutning till ett
religionssamfund, om hon så önskar. Liknande presumtioner som
favoriserar modern finns även i gällande religionsfrihetslag och i
namnlagen (694/1985), enligt vilken barnets släktnamn sammanfaller med
moderns om föräldrarna inte inom en bestämd tid har meddelat vilkendera
förälderns släktnamn barnet skall ha.
Barnets mor skall då göra en anmälan om barnets inträde till samfundet i
fråga inom ett år från barnets födelse. Undantagsbestämmelsen gäller endast
de situationer efter barnets födsel där ett avgörande om barnets religiösa
ställning inte har fattats. Alla senare ändringar i barnets religiösa ställning
görs däremot av vårdnadshavarna genom ett gemensamt beslut.
I paragrafens 2 mom. finns i den sista satsen ett förtydligande omnämnande
om en s.k. arbetsfördelningsvårdnad enligt 9 § 3 mom. lagen angående
barns vårdnad och umgängesrätt. Enligt denna bestämmelse kan en domstol
besluta om uppgiftsfördelningen mellan vårdnadshavarna t.ex. så, att rätten
att besluta om barnets religiösa ställning anförtros endera vårdnadshavaren
eller vissa vårdnadshavare. I de fall som domstolen har beslutat om
uppgiftsfördelningen mellan vårdnadshavarna på detta sätt skall rätten att
bestämma om barnets religiösa tillhörighet följa domstolsbeslutet.
Enligt religionsfrihetskommitténs förslag skulle frågan om ett barns
religiösa ställning, när vårdnadshavarna inte uppnår samförstånd i saken,
avgöras av den vårdnadshavare ensam hos vilken barnet bor, om
vårdnadshavarna bor åtskilt. Att binda beslutanderätten till barnets boställe
är emellertid problematiskt därför att barnets boende hos en viss
vårdnadshavare kan bero på en rent faktisk situation, såsom självsvåldigt
förfarande av vårdnadshavaren i fråga. Barnets boställe kan dessutom
variera t.ex. så, att han eller hon bor turvis hos vardera vårdnadshavaren. I
vissa fall kan det även anses förenligt med barnets fördel att anförtro
beslutanderätten om ett barns religiösa ställning till en vårdnadshavare, hos
vilken barnet inte bor, vilket inte hade varit möjligt enligt kommitténs
förslag.
Med avvikelse från religionsfrihetskommitténs betänkande föreslås inte
någon begränsning i denna proposition i fråga om till vilket
religionssamfund vårdnadshavarna kan ansluta barnet. Enligt kommitténs
förslag hade barnet som utgångspunkt kunnat anslutas endast till ett sådant
samfund till vilken vårdnadshavarna eller endera vårdnadshavaren hör.
Enligt kommitténs förslag hade man kunnat avvika från denna
utgångspunkt om det hade tryggat barnets möjlighet att få en religiös
fostran som motsvarar hans eller hennes tidigare fostran eller om barnet
stadigvarande bor annanstans än hos sin vårdnadshavare. I sista hand skulle
bedömningen av huruvida förutsättningarna för dessa
undantagsbestämmelser uppfylls ha fallit på magistraten. I praktiken är
magistratens möjlighet att utreda exempelvis innehållet i barnets tidigare
religiösa fostran emellertid mycket begränsade. Man kan också räkna med
att barnets vårdnadshavare i den här sortens situationer har bättre
möjligheter än magistraten att bedöma om barnets anslutning till samfundet,
med avvikelse från vårdnadshavarnas ställning, i det särskilda fallet
motsvarar barnets fördel.
När vårdnadshavarna beslutar om barnets religiösa ställning eller överväger
om de skall ge sitt samtycke till en ändring av sitt femtonåriga barns
religiösa ställning får de vägledning i sina överväganden av 1 § lagen
angående barns vårdnad och umgängesrätt och dess bestämmelser om
målsättningen med barnets vårdnad. Utgångspunkten skall således vara att
trygga barnets balanserade utveckling och välmående i enlighet med barnets
individuella behov och önskemål. Att ansluta barnet till ett
religionssamfund till vilket barnet inte har naturlig anknytning kan i
allmänhet inte anses vara förenligt med dessa målsättningar.
En person kan självständigt besluta om sin religiösa ställning efter att
vårdnaden har upphört, d.v.s. efter att ha fyllt 18 år eller därförinnan ingått
äktenskap. Åldersgränsen för den religiösa självbestämmanderätten skall
sålunda som huvudregel vara densamma som i gällande religionsfrihetslag,
d.v.s. 18 år. Denna åldersgräns har ansetts motiverad på den grund att när
en person väljer att höra till ett religionssamfund eller att stanna utanför
religionssamfunden fattar han eller hon ett helhetsbetonat beslut om sin
världsåskådning. Av individen förutsätter detta djupare överväganden och
större mognad än vad som är sedvanligt. Även tryggandet av enhetlighet i
familjens åskådning förordar den föreslagna åldersgränsen.
Religionsfriheten i grundlagen, liksom de andra grundläggande
rättigheterna, gäller även minderåriga. I regeringspropositionen om 1995 års
reform av de grundläggande rättigheterna konstateras att grundlagsskyddet
inte som utgångspunkt är beroende av en persons ålder. Med reformeringen
av de grundläggande rättigheterna avsåg man dock inte att ändra
rättsordningens bestämmelser om rättshandlingsförmåga. För en omyndigs
del handlar det om vem som kan använda talerätten angående en
grundläggande rättighet. Riksdagens grundlagsutskott har exempelvis vid
tolkningen av regeringsformens tidigare bestämmelse om religionsfrihet
konstaterat att religionsfriheten inte beror på medborgarens ålder, men för
en ung minderårigs del utövas denna frihet i praktiken inte av individen
själv, utan av hans eller hennes föräldrar eller förmyndare (GrU 12/1982
rd). Vidare har man konstaterat att närmare bestämmelser om utövande av
de grundläggande rättigheterna kan utfärdas i lag. Sådana lagar kan även
innehålla bestämmelser av ordningsnatur, vilka har betydelse för
minderåriga. Begränsningar i form av åldersgränser måste emellertid kunna
motiveras på ett godtagbart sätt med hänsyn till de grundläggande
rättigheterna och att utesluta en minderårig helt från tillämpningsområdet
för de grundläggande rättigheterna är inte tillåtet. Också internationella
avtal om barns ställning som binder Finland, såsom konventionen om
barnets rättigheter, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter samt första tilläggsprotokollet i Europarådets
människorättskonvention, erkänner föräldrarnas och de legala
vårdnadshavarnas rätt att för sina barn trygga en religiös fostran som
motsvarar deras åskådning.
Enligt paragrafens 3 mom. skall även en person som inte fyllt aderton år
emellertid ha en begränsad rätt att delta i beslutsfattandet om sin religiösa
ställning så som föreskrivs i 2 mom. i paragrafen. Ett barn, som fyllt femton
år, skall med vårdnadshavarnas samtycke själv kunna inträda i ett
religionssamfund eller utträda ur det. Denna åldersgräns motsvarar
åldersgränsen i den gällande religionsfrihetslagen. Ett samtycke krävs av
alla vårdnadshavare, om annat inte följer av 5 § lagen angående barns
vårdnad och umgängesrätt och dess bestämmelser om vårdnadshavarnas
samarbete. Samtycket skall ges skriftligt.
Den religiösa ställningen för ett barn, som fyllt tolv år, skall kunna ändras
endast med barnets eget skriftliga samtycke. Med denna bestämmelse
önskar man säkerställa att barnet har rätt att delta i beslutsfattandet om sin
religiösa ställning på ett sätt som motsvarar barnets ålder och
utvecklingsnivå. Man önskar även trygga kontinuiteten i barnets religiösa
eller övriga åskådningsbetonade fostran. Ett barn, som fyllt tolv år, kan i
allmänhet anses ha uppnått en sådan mognad och utvecklingsnivå att det
inte är motiverat att kunna ändra hans eller hennes religiösa ställning utan
barnets eget samtycke. Den föreslagna åldersgränsen är densamma som vid
exempelvis beslut om verkställighet av ett beslut om barnets vårdnad och
umgängesrätt. Ett sådant beslut får inte verkställas mot ett tolvårigt barns
vilja.
I paragrafens 4 mom. konstateras för klarhets skull att förutsättningarna för
medlemskap i ett religionssamfund kan regleras i lagstiftningen om
evangelisk-lutherska kyrkan och ortodoxa kyrkosamfundet eller bestämmas
i samfundsordningen för ett registrerat religionssamfund. I paragrafen
nämns särskilt om möjligheten att bestämma eller föreskriva att personen i
fråga inte samtidigt är medlem av något annat samfund. Detta har ansetts
nödvändig eftersom den föreslagna religionsfrihetslagen inte, i motsats till 5
§ 5 mom. i den gällande religionsfrihetslagen, innehåller ett förbud mot att
samtidigt vara medlem i flera religionssamfund. Om samfundsordningen för
ett registrerat religionssamfund förbjuder en medlem att samtidigt höra till
ett annat religionssamfund innebär det, att medlemmen ansluter sig till ett
annat religionssamfund, en sådan grund att utesluta medlemmen från
samfundet som avses i 28 § 1 mom. 3 punkten eftersom han eller hon inte
längre uppfyller förutsättningarna för medlemskap så som de regleras i
samfundsordningen.
Förbudet i gällande religionsfrihetslag mot att samtidigt höra till flera
religionssamfund har inte tagits in i den nya religionsfrihetslagen eftersom
den grundar sig på en kategorisk uppfattning om den religiösa övertygelsens
natur. Förbudet kan i vissa fall begränsa utövningen av religionsfriheten.
Det är förenligt med principen om religionsfrihet och religionssamfundens
autonomi att religionssamfunden själva bestämmer sitt förhållningssätt till
sina medlemmars möjlighet samtidigt hör till andra religionssamfund.
Då ett religionssamfund beslutar under vilka förutsättningar medlemmarna
kan höra till andra religionssamfund kan samfundet begränsa sina
medlemmars möjlighet att samtidigt höra till vissa andra religionssamfund,
eller till andra religionssamfund av särskilda slag.
I praktiken kommer de flesta religionssamfund sannolikt även i
fortsättningen att förbjuda sina medlemmar att samtidigt höra till andra
religionssamfund. Eftersom förbudet i detta nu grundar sig direkt på
religionsfrihetslagen innehåller inte lagstiftningen om den evangelisk-
lutherska kyrkan eller det ortodoxa kyrkosamfundet bestämmelser och
föreskrifter om förbudet i fråga, inte heller samfundsordningarna för de
registrerade religionssamfunden. Av detta skäl föreslås i 29 § 2 mom. att 5
§ 5 mom. i den gällande religionsfrihetslagen, vilken innehåller ett förbud
att höra till flera än ett religionssamfund, skall tillämpas under fem år från
det att den nya religionsfrihetslagen träder i kraft. Religionssamfunden kan
således inom den föreskrivna tiden ta ställning till sina medlemmarnas
möjlighet att samtidigt höra till andra religionssamfund. Inom denna tid kan
de ändringar som är nödvändiga göras i lagstiftningen och i
samfundsordningarna för registrerade religionssamfund.
Möjligheten att en person samtidigt hör till flera religionssamfund
förutsätter ändringar i vissa av befolkningsdatasystemets tillämpningar och
statistikföringen över religiös tillhörighet.
4 §. Förfarandet vid inträde i och utträde ur ett samfund. Paragrafen
reglerar förfarandet för inträde i ett religionssamfund och utträde ur det.
Paragrafen tillämpas på alla religionssamfund som avses i 2 §. Enligt 1
mom. inträder man i ett religionssamfund genom att meddela samfundet om
det. Bestämmelsen motsvarar till denna del gällande lagstiftning.
Anslutningen av en person som medlem av ett religionssamfund är en fråga
som besluts av samfundet enligt den lagstiftning som gäller för samfundet
eller, för registrerade religionssamfunds del, samfundsordningen. Bl.a.
reglerar lagstiftningen om samfundet eller samfundsordningen för det
registrerade religionssamfundet frågan om vilket organ inom samfundet
eller lokalsamfundet som beslutar om upptagandet av en person som
medlem, hur medlemsantagandet skall ske samt till vilket organ inom
samfundet eller lokalsamfundet det meddelande som avses i paragrafens 1
mom. skall ges.
I paragrafens 2 mom. regleras förfarandet för utträde ur ett
religionssamfund. Om rätten att utträda ur ett religionssamfund bestäms i
grundlagens 11 § om religions- och samvetsfrihet. Till denna frihet hör bl.a.
rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Rätten att utträda
ur ett religionssamfund är således en väsentlig del av den religionsfrihet
som grundlagen föreskriver. Man kan inte ställa villkor för utträdet i en
vanlig lag eller i religionssamfundens egna interna stadgar.
Enligt 2 mom. sker ett utträde ur ett religionssamfund genom en skriftlig
anmälan om utträde till samfundet i fråga eller till magistraten. Eftersom
rätten att utträda ur ett religionssamfund är en väsentlig del av den i
grundlagen tryggade religionsfriheten får det förfarande för utträde som
bestäms i lag inte grundlöst försvåra ett utträde ur ett religionssamfund. Av
detta skäl föreslås inte att paragrafen inkluderar bestämmelserna i gällande
lagstiftning om skyldighet att personligen meddela om utträde eller om en
prövotid på en månad före utträdet träder i kraft. Kravet på en personlig
anmälan om utträde kan inte längre motiveras med ett behov att säkerställa
att anmälan om utträde grundar sig på personens fasta personliga
övervägande, undvikande av sammanblandning av personidentiteter eller
andra krav som hänför sig till anmälans trovärdighet. Så gott som alla
förvaltningsärenden kan numera skötas skriftligt eller genom ombud.
Naturligtvis hindrar den föreslagna bestämmelsen inte att en anmälan om
utträde i fortsättningen kan lämnas personligen. Paragrafen möjliggör att ett
utträde sker elektroniskt via datakommunikation.
En person skall anses ha utträtt den dag då samfundet eller magistraten har
tagit emot anmälan om utträde. En anmälan om utträde som har sänts med
postens eller ett buds förmedling följer huvudregeln i lagen om
översändande av handlingar (74/1954). Det innebär att sändningen sker på
avsändarens eget ansvar. I den fortsatta beredningen har man avstått från
religionsfrihetskommitténs förslag, enligt vilket utträdet skulle träda i kraft
senast den sjunde dagen efter att anmälan om utträdet har postats p.g.a. de
bevisningsproblem som anknyter till detta. Man har även önskat göra
förfarandet för utträdet så enkelt och klart som möjligt. Eftersom den exakta
tidpunkten för utträdets ikraftträdande emellertid kan vara synnerligen
viktig för individen t.ex. på grund av omständigheter som har med
kyrkobeskattningen eller skyldigheten att betala medlemsavgifter att göra,
bestäms i paragrafens 4 mom. att magistraten skall lämna en bekräftelse på
utträdet ur ett religionssamfund till den som utträtt.
En anmälan om utträde kan, på samma sätt som för närvarande, göras till
vilken magistrat som helst. Den magistrat som har tagit emot en anmälan
om utträde skall med stöd av 5 mom. i paragrafen vidarebefordra anmälan
för registrering till den magistrat inom vars verksamhetsområde personen
har sin hemkommun eller folkbokföringskommun.
I paragrafens 3 mom. bestäms om ett förfarande som säkerställer att alla
uppgifter om inträde i och utträde ur ett religionssamfund kommer till
befolkningsdatasystemet. Enligt förslaget förpliktas religionssamfunden att
genast meddela till befolkningsdatasystemet om personer som inträtt i
respektive utträtt ur samfundet. Paragrafen reglerar vilken information
samfundet skall ge. Meddelandet skall innehålla personens släktnamn och
förnamn, personbeteckning eller födelsetid samt tidpunkten för inträdet i
samfundet eller utträdet ur det. Dessa personuppgifter är nödvändiga
basuppgifter för identifiering av en person. I regel skall personbeteckningen
meddelas till befolkningsdatasystemet. Födelsetiden kan meddelas om
personen inte har en finsk personbeteckning eller om religionssamfundet
inte känner till det. Uppgifterna om tidpunkten för inträde respektive utträde
behövs för att upprätthålla befolkningsdatasystemet.
Registeransvarig för ett religionssamfunds medlemsregister kan, enligt 2 §
lagen om trossamfundens medlemsregister (614/1998), vara
religionssamfundet, dess församlingar eller organ, som ålagts att sköta
registerföringen. Om registerföringen enligt denna lag har anförtrotts
exempelvis ett lokalsamfund inom religionssamfundet skall lokalsamfundet
ta hand om det informationsutbyte med magistraten som avses i denna
paragraf. I ett registrerat religionssamfund ansvarar emellertid styrelsen i
sista hand för att informationen sköts. Styrelsen har det allmänna ansvaret
för skötseln av samfundets angelägenheter. Informationsskyldigheten
förstärks av ett bötesstraff i lagens 30 §.
Enligt bestämmelsen kan en anmälan till befolkningsdatasystemet på
samma sätt som för närvarande göras skriftligen eller genom
datakommunikation eller annars i maskinläsbar form. Enligt 8 § 2 mom.
befolkningsdatalagen (507/1993) beviljar magistraten tillstånd för att
uppgifterna anmäls för registrering via datakommunikation eller i annan
maskinläsbar form, om anmälningarna begränsar sig till uppgifter från dess
ämbetsdistrikt. I annat fall ger Befolkningsregistercentralen tillståndet efter
att den har hört de magistrater som saken gäller.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs om ett förfarande som säkerställer å ena
sidan att den person som gjort en anmälan om utträde får en bekräftelse på
det och å andra sidan det, att religionssamfundet får information om de
personer som har meddelat till magistraten att de utträder ur samfundet. Den
behöriga magistraten för de uppgifter som bestäms i detta moment är den
magistrat inom vars verksamhetsområde personen har sin hemkommun eller
folkbokföringskommun enligt lagen om hemkommun. Den behöriga
magistraten skall utan dröjsmål föra in anmälan om inträde eller utträde i
befolkningsdatasystemet. Enligt 4 § 3 mom. befolkningsdatalagen
registreras uppgifterna om tillhörighet i ett trossamfund i
befolkningsdatasystemet för behöriga trossamfunds och i 25 § 6 mom.
befolkningsdatalagen nämnda myndigheters bruk.
Den behöriga magistraten skall lämna en bekräftelse på utträdet till den som
utträtt ur religionssamfundet. Med detta önskar man säkerställa att personen
i fråga på ett pålitligt sätt får uppgift om att hans eller hennes anmälan om
utträde har trätt i kraft. Ett motsvarande meddelande skickas för närvarande
exempelvis i samband med en flyttningsanmälan. Bestämmelsen förutsätter
till denna del att befolkningsdatasystemets anmälningssystem utvecklas.
Den behöriga magistraten skall dessutom meddela religionssamfundet om
de personer som har gjort en anmälan om utträde till magistraten.
I 5 mom. i paragrafen bestäms om informationsförfarandet mellan
magistraterna när en anmälan om utträde har lämnats till någon annan än
den i 4 mom. avsedda behöriga magistraten. I 6 mom. bestäms att de
uppgifter som i paragrafen föreskrivs för magistraten i landskapet Åland
sköts av länsstyrelsen.
5 §. Ed och försäkran. Paragrafens innehåll motsvarar i huvudsak de
gällande bestämmelserna om ed och försäkran i religionsfrihetslagen samt i
lagen om tillämpning av stadgandena om ed. Samtidigt föreslås att
sistnämnda lag upphävs. Paragrafen innehåller inte en bestämmelse som
motsvarar 9 § 3 mom. i gällande religionsfrihetslag enligt vilken vad som
särskilt stadgas eller bestäms skall iakttas då en ed eller försäkran krävs av
den som är anställd hos den evangelisk-lutherska kyrkan, det ortodoxa
kyrkosamfundet eller något annat religionssamfund. En sådan bestämmelse
behövs inte eftersom det inte längre finns särskilda bestämmelser i
lagstiftningen om ed eller försäkran för dem som är anställda hos
religionssamfund.
Med en ed avser paragrafen en religiös ed, som man svär med åberopande
av Gud. En försäkran avges med åberopande av heder och samvete. En
försäkran är neutral i förhållande till personens religiösa övertygelse.
Genom eden respektive försäkran på heder och samvete strävar man till att
stärka individens skyldighet att hålla sig till sanningen och till att
understryka hans eller hennes ansvar i skötseln av uppgifter som anförtrotts
henne eller honom. I rättegångar har edens och försäkrans betydelse
framhävts genom att de åtföljs av straffrättsliga följder för den som bryter
mot eden eller försäkran.
Ed och försäkran på heder och samvete används för olika behov som den
offentliga makten har. Ed och försäkran finns av olika slag av vilka de mest
kända är tjänsteed och -försäkran, domared och -försäkran, krigsmannaed
och -försäkran samt vittnesed och -försäkran. Flera specialbestämmelser om
ed och försäkran hänför sig på samma sätt som vittneseden och -försäkran
till rättegångs- eller förvaltningsförfarandet. Vid vilka tillfällen man skall
avlägga en ed eller en försäkran på heder och samvete och formen för eden
eller försäkran är frågor som är reglerade i olika lagar och förordningar om
det sammanhang där de tillämpas och dessa frågor regleras inte i
religionsfrihetslagen. T.ex. regleras tjänsteed och -försäkran samt domared
och -försäkran i förordningen om tjänsteed och tjänsteförsäkran samt
domared och domarförsäkran (1183/1987). Om vittnesed bestäms i
rättegångsbalken.
Enligt paragrafen kan den som hör till ett religionssamfund och som med
stöd av lag eller förordning är skyldig att avlägga en ed eller avge en
försäkran på heder och samvete efter eget val antingen avlägga eden eller
avge försäkran. Om en försäkran har föreskrivits som den enda formen för
förpliktelse skall dock även den som hör till ett religionssamfund avge en
försäkran. Eftersom en ed är religiös avger den, som inte hör till ett
religionssamfund, alltid en försäkran på heder och samvete. Den föreslagna
bestämmelsen, som motsvarar gällande lagstiftning, tar jämlikt i
betraktande dels edsinstitutets tradition, dels grundlagens krav på religions-
och samvetsfrihet.
I 28 § värnpliktslagen (452/1950) bestäms om avläggande av krigsmannaed
och avgivande av krigsmannaförsäkran. På grund av försvarsmaktens
särdrag är det ändamålsenligt att avläggandet av krigsmannaed och
avgivandet av krigsmannaförsäkran kan regleras med avvikelse från ovan
nämnda princip. Därför har i 1 mom. tagits in en hänvisningsbestämmelse
enligt vilken det på krigsmannaed och krigsmannaförsäkran tillämpas vad
som bestäms i värnpliktslagen. Eventuella förslag till ändringar av
värnpliktslagen kommer att beredas separat.
6 §. Religionsundervisning. Om rätten att få religionsundervisning bestäms
särskilt enligt denna paragraf. Paragrafen ger uttryck för principen att rätten
till religionsundervisning ingår som en väsentlig del i religionsfriheten.
Samtidigt är paragrafen en teknisk hänvisning till annan lagstiftning. Om
rätten att få religionsundervisning bestäms numera i lagen om
grundläggande utbildning och gymnasielagen. En elev i grundutbildningen
och en studerande i gymnasiet har rätt att få religionsundervisning och
skyldighet att delta i religionsundervisningen under de förutsättningar som
bestäms i nämnda lagar.
Denna framställning innehåller förslag till ändring av bestämmelserna om
religionsundervisning i 13 § lagen om grundutbildning och 9 §
gymnasielagen. Dessa ändringar beror bl.a. på att förslaget till ny
religionsfrihetslag inte inkluderar en bestämmelse som motsvarar den
gällande religionsfrihetslagens 8 § som handlar om befrielse från
religionsundervisningen. Bestämmelserna om befrielse från
religionsundervisningen passar dåligt till grundlagens bestämmelse om
religionsfrihet. De ger ett intryck av att eleven har en skyldighet att delta i
den religionsundervisning som läroinrättningen erbjuder, oberoende av
elevens egen religiösa åskådning, om han eller hon inte har befriats från
denna skyldighet. Det är förenligt med principen om religionsfrihet att
ingen ens som utgångspunkt antas delta i en sådan religionsundervisning
som inte motsvarar personens egen religiösa åskådning. Enligt gällande
religionsfrihetslag skall en elev som hör till ett annat trossamfund än det
trossamfund som flertalet elever hör till, eller som inte hör till något
trossamfund överhuvudtaget, befrias från den religionsundervisning som
ges åt flertalet elever. Den som svarar för och erbjuder utbildningen har
således inte prövningsrätt i denna fråga. Sålunda ändrar förslaget inte i
praktiken elevernas och studerandenas rättsställning jämfört med deras
nuvarande rättsliga ställning. Förslagets syfte är att modernisera skrivsättet i
lagstiftningen så att det bättre än förut motsvarar grundlagens bestämmelser
om religions- och samvetsfrihet.
Det föreslås även att nya paragrafer införs i lagen om grundläggande
utbildning och gymnasielagen. Dessa paragrafer skall behandla elevens
eller den studerandes rätt att inte delta i religionsutövning som ordnas i
samband med skolans verksamhet.
2 kap. De registrerade religionssamfunden.
7 §. Ett registrerat religionssamfunds syfte och verksamhetsformer. Ett
registrerat religionssamfund är en form av ett självständigt och särskilt
rättssubjekt på samma sätt som en registrerad förening, ett aktiebolag, ett
andelslag eller en stiftelse. Det föreslås att den nya religionsfrihetslagen
reglerar de registrerade religionssamfunden. I religionsfrihetslagen skapas
en lagstiftningsram för bildande av religionssamfund och för deras
verksamhet.
Rätten att bekänna och utöva en religion eller rätten att ge uttryck för en
övertygelse är inte i och för sig beroende av om det samfund som företräder
denna åskådning är registrerat som religionssamfund eller inte. En
registrering som religionssamfund inverkar dock bl.a. på rätten att få
religionsundervisning. Registreringen har också inverkan på beskattningen,
det straffrättsliga skyddet och möjligheten att söka vigselrätt. I detta
perspektiv har samfundets syfte och verksamhetsformer en viktig ställning.
Paragrafen definierar ett registrerat religionssamfunds syfte och
verksamhetsformer. Samfundet kan registreras som ett religionssamfund
endast om dess syfte och verksamhetsformer är förenliga med denna
paragraf. På basis av paragrafen kan ett registrerat religionssamfund
särskiljas från andra former av sammanslutningar.
Enligt paragrafens 1 mom. är syftet med ett registrerat religionssamfund att
ordna och stödja den individuella, gruppbaserade samt offentliga
verksamhet som hör till bekännandet och utövandet av religion och som
baserar sig på trosbekännelsen, skrifter som betraktas som heliga eller på
andra sådana särskilt angivna inarbetade grunder för verksamheten som
betraktas som heliga. Grunderna för det registrerade samfundets verksamhet
skall vara specificerade, inarbetade och betraktas som heliga i samfundet.
13 § 2 mom. i gällande religionsfrihetslag föreskriver att till en anmälan om
bildandet av ett religiöst samfund skall bifogas en redogörelse över
samfundets trosbekännelse och formen för dess offentliga
religionsutövning. Kravet på trosbekännelse har för vissa religiösa
samfunds del utgjort ett hinder för registrering som religiöst samfund enligt
religionsfrihetslagen eftersom en trosbekännelse inte har ansetts förenlig
med principerna för samfundets religiösa verksamhet. Verksamheten i alla
religionssamfund grundar sig inte på en trosbekännelse eller så vill man inte
nedteckna en trosbekännelse utanför de heliga skrifterna. Det föreslagna
syftet för ett religionssamfund förutsätter inte att verksamheten baserar sig
på en trosbekännelse. Det räcker med att man på ett annat sätt tillräckligt
kan specificera de inarbetade verksamhetsgrunder som betraktas som
heliga. Trosbekännelsen skulle trots det nämnas som en form av en
inarbetad verksamhetsgrund i 1 mom. Som ett annat exempel nämns heliga
skrifter i lagen.
Enligt 1 mom. framgår det registrerade religionssamfundets syfte i den
individuella, gruppbaserade och offentliga verksamhet som hör till
bekännandet och utövandet av en religion. Med verksamhet som hör till
bekännande och utövande av religion avses verksamhet i rituell form, t.ex. i
form av gudstjänster eller andra religiösa ceremonier.
Definitionen i bestämmelsen täcker inte all sådan verksamhet som skyddas
av den i grundlagens 11 § föreskrivna religions- och samvetsfriheten. I
fråga om andra världsåskådningsmässiga inriktningar än de som motsvarar
definitionen i 1 mom. uppfylls föreningsfriheten i möjligheten att organisera
sig t.ex. som en ideell förening enligt föreningslagen.
Enligt 2 mom. skall samfundet genomföra sitt ändamål med respekt för de
grundläggande rättigheterna och för de mänskliga rättigheterna. Däremot
föreslås inte att den nya religionsfrihetslagen skulle inkludera en
bestämmelse som motsvarar den gällande religionsfrihetslagens 1 §, enligt
vilken religion får utövas privat eller offentligt i Finland om lag och god sed
inte kränks. Det finns inte skäl att särskilt nämna skyldigheten att följa lag.
Som juridiskt begrepp är god sed för sin del för värdebundet och
tolkningsbart.
Kravet på att följa lag och god sed fanns före år 1995 i regeringsformens 8
§ om religionsfrihet. Hänvisningen till lag och god sed lämnades bort vid
reformen av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna i
enlighet med det skrivsätt man anammade i denna reform. I
regeringspropositionen till reformen av de grundläggande rättigheterna
konstateras att detta dock inte betyder att man med åberopande av religions-
och samvetsfriheten kunde bedriva verksamheter som kränker
människovärdet eller andra grundläggande rättigheter eller som strider mot
grunderna för rättsordningen. Bestämmelsen om en grundläggande rättighet
och frihet kan därmed inte under några som helst omständigheter berättiga
lemlästning av människoindivider, oberoende av ett eventuellt samband
mellan en sådan åtgärd och någon religiös inriktning. Detsamma gäller även
månggifte, som inte är förenligt med den finska rättsordningen (RP
309/1993 rd).
Utgående från denna grund preciserar den föreslagna paragrafens andra
moment kravet på att utnyttja religionsfriheten med respekt för andra
grundläggande rättigheter och mänskliga rättigheter såsom mötes- och
föreningsfrihet, rätten till personlig frihet och integritet och yttrandefrihet.
Enligt paragrafens 3 mom. är ett religiöst samfunds syfte inte att sträva efter
ekonomisk vinst eller att i övrigt i huvudsak bedriva ekonomisk
verksamhet. Ett registrerat religionssamfunds syfte är att ordna och stödja
verksamhet i anslutning till religionsbekännelse och -utövning, inte att
medföra ekonomisk vinning till sina medlemmar eller stiftare. Paragrafens 3
mom. förbjuder dock inte ekonomisk verksamhet inom det religiösa
samfundet. Enligt lagens 28 § 1 mom. 1 punkt tillämpas 5 § föreningslagen
om registrerade föreningar ekonomiska verksamhet på ett religionssamfund.
Således kan ett registrerat religionssamfund idka sådan näringsverksamhet
eller förvärvsverksamhet som bestämts i enlighet med 10 § i samfundets
samfundsordning eller som annars direkt hänför sig till samfundets syfte
eller som skall anses ha ringa ekonomisk betydelse. Det är inte motiverat att
begränsa registrerade religionssamfunds ekonomiska verksamhet mer än i
föreningslagen avsedda föreningars.
Enligt 3 mom. får samfundets verksamhet inte vara av den arten att det inte
enligt föreningslagen är möjligt att grunda en förening för att bedriva en
sådan verksamhet eller sådan, att en förening kan grundas endast med
tillstånd. I 3 § föreningslagen bestäms om föreningar som är förbjudna och i
4 § om föreningar som är beroende av tillstånd. Därmed kan ett
religionssamfund inte organiseras militärt och det kan inte ordna
verksamhet till vilken övning i användningen av skjutvapen ingår.
I praktiken kan det uppstå sådana situationer där verksamheten i och syftet
för ett samfund, som ansöker om att bli registrerat som ett
religionssamfund, kan vara svårt att särskilja från andra samfund vilkas
grund är en särskild övertygelse eller en särskild världsåskådning. I dessa
frågor är bestämningen av samfundets natur alltid en fråga om tolkning. Av
detta skäl föreslås bestämmelsen i lagens 23 § om en sakkunnignämnd som
tillsätts för en mandatperiod om fyra år. Nämndens uppgift är att ge Patent-
och registerstyrelsen utlåtanden om huruvida syftet och
verksamhetsformerna för ett religionssamfund motsvarar denna paragraf.
Syftet och verksamhetsformerna för ett religionssamfund preciseras i
samfundsordningens bestämmelser om syftet och verksamhetsformer. Vid
sidan av dessa bestämmelser får man närmare information om samfundets
syfte och verksamhetsformer från de skrifter som samfundet betraktar som
heliga eller från andra särskilt angivna grunder för verksamheten. I de fall
då samfundet är en del av en internationell religiös rörelse som styr dess
verksamhet kan man vid bedömningen av dess syfte och verksamhetsformer
även beakta de bindande bestämmelser, instruktioner och inarbetad praxis
som allmänt följs inom rörelsen.
8 §. Bildande av ett registrerat religionssamfund. I paragrafen bestäms vem
som kan bilda ett registrerat religionssamfund. Enligt paragrafen kan ett
registrerat religionssamfund bildas av minst 20 personer som har fyllt 18 år.
Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande religionsfrihetslag och dess
fastställda tolkningspraxis. I den gällande religionsfrihetslagen förutsätts
inte direkt någon särskild minimiålder för stiftarna. Ålderskravet anses
emellertid följa av det att en person självständigt får besluta om sin religiösa
ställning först då han eller hon fyllt 18 år. Kravet på minst 20 stiftande
medlemmar är motiverat av det faktum att verksamhetens art och de
särskilda rättsverkningar som följer av registreringen förutsätter att
religionssamfundets stabilitet är större än exempelvis en registrerad
förenings. Å andra sidan har man inte ansett det ändamålsenligt att höja
antalet stiftande medlemmar från det nuvarande eftersom det kunde tolkas
som en begränsning av utövandet av religionsfriheten.
9 §. Stiftelseurkund. En stiftelseurkund skall uppgöras över bildandet av
ett registrerat religionssamfund. Stiftelseurkunden skall undertecknas av de
stiftare som avses i 8 §. Till urkunden skall fogas en samfundsordning för
samfundet. Samfundsordningens innehåll regleras i 10 §. Den föreslagna
bestämmelsen om stiftelseurkunden motsvarar till sitt innehåll
föreningslagens bestämmelser om den stiftelseurkund som krävs vid
bildandet av en registrerad förening.
10 §. Samfundsordning. Paragrafen reglerar minimiinnehållet i ett
registrerat religionssamfunds samfundsordning. Samfundsordningen skall
bifogas till stiftelseurkunden och inlämnas tillsammans med
stiftelseurkunden till Patent- och registerstyrelsen i samband med
samfundets grundanmälan. Samfundsordningen skall finnas i registret över
religionssamfund så att den som så önskar skall kunna bekanta sig med den.
Paragrafen motsvarar i många avseenden gällande bestämmelser om ett
religionssamfunds samfundsordning och föreningslagens bestämmelser om
en registrerad förenings stadga.
Enligt 1 mom. 1 punkten skall samfundet ha sin hemort i Finland.
Bestämmelsen motsvarar den gällande religionsfrihetslagen och
föreningslagen. Enligt 1 mom. 2 punkten skall samfundsordningen
innehålla samfundets syfte och verksamhetsformer enligt 7 §. Med detta
säkerställs att var och en har möjlighet att få vetskap om samfundets syfte
och verksamhetens art. Grunderna för verksamhetsformerna i ett
religionssamfund skall vara öppna. Medlemmarna har rätt att förutsätta att
samfundets förvaltning sker enligt det syfte och de verksamhetsformer som
samfundsordningen föreskriver. Då Patent- och registerstyrelsen behandlar
samfundets ansökan om registrering skall myndigheten, efter att ha fått det
sakkunnigutlåtande som avses i 23 §, bedöma huruvida syftet och
verksamhetsformerna för religionssamfundet motsvarar förutsättningarna i
7 § och om samfundet sålunda kan registreras som ett religionssamfund i
registret över religionssamfund.
Enligt paragrafens 1 mom. 3 punkt skall samfundsordningen ange i vilken
ordning en person kan upptas som medlem i samfundet. Minimikravet är att
man i samfundsordningen fastställer vilket organ som fattar beslut om
godkännande av en person som medlem. I samfundsordningen kan även
bestämmas om förutsättningar för medlemskap, men detta är inte
nödvändigt enligt paragrafen.
Enligt 1 mom. 4 punkten skall samfundsordningen reglera vilka organ och
vilka personer som utövar beslutanderätten i vart och ett ärende i
samfundet. Enligt lagens 12 § skall varje registrerat religionssamfund ha en
styrelse och styrelsen en ordförande. I 12 § bestäms även styrelsens
uppgifter. Däremot reglerar samfundsordningen eventuella övriga organ och
beslutsfattare samt omfattningen av beslutanderätten i det registrerat
religionssamfund.
Enligt 2 mom. i paragrafen skall samfundsordningen innehålla
bestämmelser om hur och inom vilken tid samfundsmötet skall
sammankallas i det fall att beslutanderätten hör till samfundsmötet. I
motsats till registrerade föreningar har alla registrerade religionssamfund
inte ett samfundsmöte, där samfundets beslutanderätt utövas av
medlemmarna. Enligt den föreslagna lagen förutsätts inte heller i
fortsättningen att ett religionssamfund har ett samfundsmöte. När
beslutanderätten i samfundet utövas av samfundsmötet tillämpas med stöd
av 28 § 2 mom. i denna lag föreningslagens bestämmelser om
föreningsmötet i stor utsträckning på samfundsmötets beslutanderätt och
beslutsfattande, såvida samfundsordningen inte föreskriver något annat.
Föreningslagen innehåller emellertid inte en bestämmelse om hur och inom
vilken tid mötet skall sammankallas, utan denna fråga skall enligt 8 § 8
punkten föreningslagen fastställas i föreningsstadgarna. I de fall som
samfundsmötet utövar beslutanderätten i samfundet är det skäl att inta
motsvarande bestämmelser i samfundsordningen för ett registrerat
religionssamfund.
Paragrafens 1 mom. 5 punkt innehåller, liksom föreningslagen, en
skyldighet att inta föreskrifter om antalet medlemmar i samfundets styrelse
och revisorer eller minimi- och maximiantalet samt deras mandatperiod i
samfundsordningen. Momentets 6 punkt föreskriver att samfundsordningen
skall innehålla bestämmelser om samfundets räkenskapsperiod,
fastställandet av bokslutet och beviljandet av ansvarsfrihet.
Paragrafens 1 mom. 7—9 punkten förskriver om skyldighet att i
samfundsordningen nämna skyldigheten att betala medlemsavgift och andra
avgifter till samfundet, förfarandet när samfundsordningen ändras och
samfundet upplöses, samt hur medlen skall användas när samfundet
upplöses. Bestämmelsen om avgifter som skall betalas till samfundet
förutsätter givetvis inte att samfundet skall debitera avgifter av sina
medlemmar. I samfundsordningen kan även bestämmas att medlemmarna
inte är skyldiga att betala avgifter till samfundet.
11 §. Medlemmar och medlemsregister. En enskild person kan vara medlem
av ett registrerat religionssamfund enligt paragrafens 1 mom.
Sammanslutningar och stiftelser kan således inte vara medlemmar i ett
religionssamfund, till skillnad från föreningar. Detta motsvarar den gällande
religionsfrihetslagen. Man har strävat till att beakta de behov som anknyter
till samfundens struktur i och med regleringen av lokalsamfund.
Paragrafens 2 mom. reglerar samfundets skyldighet att föra register över
sina medlemmar. Om ett registrerat religionssamfunds medlemsförteckning,
dess innehåll, om att föra förteckningen och överlåta uppgifter från det
bestäms särskilt i lagen om trossamfundens medlemsförteckningar. Enligt
denna lag förs förteckningen av samfundet, samfundets församling eller ett
organ i samfundet som i lagstiftningen eller i samfundsordningen getts i
uppgift att föra förteckningen. Sålunda kan ansvaret för förteckningen i ett
registrerat religionssamfund till skillnad från nuläget falla på något annat
organ än styrelsen. För den evangelisk-lutherska kyrkans del baseras
skyldigheten att föra ett medlemsregister på 16 kap. 2 § kyrkolagen och för
det ortodoxa kyrkosamfundets del på 12 a § lagen om det ortodoxa
kyrkosamfundet.
12 §. Styrelsen. Paragrafen föreskriver om ett registrerat religionssamfunds
styrelse, dess sammansättning, behörigheten att vara styrelsemedlem samt
styrelsens uppgifter. Enligt 1 mom. skall styrelsen liksom nu bestå av minst
en medlem. Till denna del skiljer sig bestämmelsen om styrelse t.ex. en
registrerad förenings styrelsesammansättning. Enligt föreningslagen skall
styrelsen bestå av minst tre medlemmar. En religion och därmed ett
registrerat religionssamfund som företräder denna religion kan till sitt
grundläggande väsen vara ledarcentrerat. Begränsningar i ledarens
beslutanderätt i form av bestämmelser om styrelsens medlemsantal skulle
begränsa ett sådant religionssamfunds möjlighet att ordna sin verksamhet i
enlighet med samfundets egna religiösa grunder.
Styrelsen har en ordförande som är styrelsemedlem. Styrelsemedlemmarna
skall, liksom nu, vara myndiga. Omyndiga – och det gäller såväl personer
som inte fyllt 18 år som personer som fyllt 18 år men som förklarats
omyndiga – kan inte vara styrelsemedlemmar. Kravet på uppnådd 18 års
ålder följer redan av bestämmelserna i 3 § enligt vilka endast den som fyllt
18 år har rätt att självständigt besluta om sin religiösa ställning. Till skillnad
från gällande lagstiftning kan inte den som försatts i konkurs vara
styrelsemedlem i ett registrerat religionssamfund. Till denna del motsvarar
förslaget föreningslagens krav på styrelsemedlemmarna i en förening. Även
kravet 1 mom. att ordföranden och minst hälften av styrelsens övriga
medlemmar skall ha hemort i Finland om inte undervisningsministeriet
beviljar tillstånd att avvika från detta motsvarar föreningslagens
bestämmelser. Målet med hemortskravet är att säkerställa att företrädarna
för samfundet kan nås i Finland t.ex. för delgivning av en stämning eller för
att ta emot någon annan delgivning. Dispensen från hemortskravet kan ges
för en viss person eller vara generell och dispensen kan ges med villkor.
Däremot förutsätts inte längre, i motsats till det gällande läget, att
majoriteten styrelsemedlemmar skall vara finska medborgare. Ett sådant
krav skulle onödigt begränsa invandrares möjligheter att delta i religiös
verksamhet i ett samhälle som utvecklas till att bli mångkulturellt.
Enligt paragrafens 2 mom. skall samfundets styrelse sköta samfundets
ärenden på ett omsorgsfullt sätt i enlighet med lag, samfundsordningen och
samfundets beslut. Styrelsen företräder samfundet. Momentet motsvarar till
denna del gällande lagstiftning.
Ett organ med något annat namn kan utöva den behörighet som samfundets
styrelse har enligt paragrafens 3 mom. Med bestämmelsen tryggas att ett
registrerat religionssamfund kan utse en styrelse i enlighet med de begrepp
som religionen i fråga förutsätter. I samfundsordningen skall då bestämmas
vilket organ som fungerar som en sådan styrelse som religionsfrihetslagen
avser.
13 §. Lokalsamfund. Paragrafen behandlar registrerade religionssamfunds
församlingar och andra lokalsamfund. Målsättningen med förslaget är att
utvidga religionssamfundens möjligheter att ordna ställningen för sina
lokala samfund jämfört med den gällande religionsfrihetslagen. Den
gällande religionsfrihetslagen utgår från ett samfundscentrerat tänkande när
det gäller regleringen av lokalsamfunden. Detta visar sig på så sätt att
verksamhetsformen och förvaltningen för alla lokalsamfund regleras på
samma sätt i samfundets samfundsordning. Förslaget möjliggör att varje
religionssamfund kan reglera samfundets och lokalsamfundens förhållanden
betydligt smidigare än vad som är möjligt för närvarande och då beakta den
egna åskådningen och de egna behoven.
Enligt paragrafens 1 mom. kan bestämmelser om en indelning av samfundet
i församlingar eller andra lokalsamfund tas in i samfundsordningen. I den
gällande religionsfrihetslagen används benämningen församling för ett
lokalsamfund inom ett religionssamfund. Denna benämning har i förslaget
ersatts med det neutralare allmänna begreppet lokalsamfund, även om
församling fortfarande nämns separat som ett exempel på ett lokalsamfund.
Samfunden indelas typiskt sett på geografisk grund i lokalsamfund, men
bestämmelsen avser inte att begränsa användningen av andra former för
strukturuppbyggnad. Exempelvis kan klostersamfunden organisera sig som
lokalsamfund.
Enligt 2 mom. kan ett lokalsamfund föras in i registret över
religionssamfund vid samfundet i fråga. Ett registrerat lokalsamfund har
rättskapacitet och kan sålunda förvärva rättigheter, ingå förbindelser samt
vara part hos domstolar och andra myndigheter. Med stöd av
hänvisningarna i detta moment tillämpas i tillämpliga delar även övriga
bestämmelser om registrerade religionssamfund i rätt stor utsträckning på
lokalsamfundet och dess förvaltning. Sådana bestämmelser är 11 § om
medlemmar och medlemsregister, 12 § om styrelsen, 14 § om
medlemmarnas betalningsskyldighet, 24 § om avregistrering, 25 § om
upplösning av samfund genom domstolsbeslut samt varning samt 26 § om
tillfälligt verksamhetsförbud. Därtill tillämpas de bestämmelser i
föreningslagen som 28 § i denna lag hänvisar till på lokalsamfunden.
Ett lokalsamfund kan också vara en osjälvständig del av ett
religionssamfund, utan att ha ställning som en självständig juridisk person.
Ett sådant lokalsamfund antecknas inte i registret över religionssamfund.
I paragrafens 3 mom. regleras minimikraven för de bestämmelser som skall
intas i samfundsordningen om organisationsformen och förvaltningen för
registrerade lokalsamfund. Bestämmelserna gäller naturligtvis endast
sådana religionssamfund som enligt sin samfundsordning kan ha
registrerade lokalsamfund. I samfundsordningen skall för lokalsamfundens
del finnas bestämmelser om de frågor som behandlas i 10 § 1 mom. 1 och
4—9 punkten samt vid behov nämnda paragrafs 2 mom.
Enligt paragrafens 4 mom. är det dock möjligt att i samfundsordningen för
ett registrerat religionssamfund delegera regleringen av de frågor som avses
i 3 mom. antingen helt eller delvis till lokalsamfundet självt.
Lokalsamfunden skall då i stor utsträckning själva kunna besluta om sitt
eget beslutsfattande och förvaltningens organisation. Syftet med
bestämmelsen är att göra regleringen av förhållandet mellan ett registrerat
religionssamfund och dess lokalsamfund mer flexibelt och då möjliggöra
arrangemang som är mer centrerade till lokalsamfunden.
Lokalsamfundet skall utfärda bestämmelserna i fråga i en handling som
kallas lokala stadgar. I de lokala stadgarna kan även andra föreskrifter om
lokalsamfundet ges, såvida de inte står i strid med samfundets
samfundsordning. Den bestämmelse som avses i 10 § 1 mom. 2 punkten i
lagen om samfundets syfte och verksamhetsformer enligt 7 § utfärdas alltid
i samfundets samfundsordning. Syftet och verksamhetsformerna kan inte
variera lokalt för varje lokalsamfund eftersom bestämmelsen i fråga
specificerar den religion för vars utövning samfundet har bildats. Likaså
skall bestämmelserna om att anta medlemmar enligt 10 § 1 mom. 3 punkten
ges i samfundets samfundsordning, eftersom lokalsamfundets medlemmar
samtidigt är medlemmar i samfundet.
Samfundets samfundsordning skall innehålla bestämmelser om i vilken
ordning de lokala stadgarna fastställs. De lokala stadgarna och ändringar i
dem skall underställas samfundet för godkännande så att samfundet kan
försäkra sig om att bestämmelserna inte står i strid med samfundsordningen.
Förfarandet för godkännandet skall regleras i samfundsordningen. De lokala
stadgarna för ett registrerat lokalsamfund och ändringar i dem granskas av
Patent- och registerstyrelsen innan de införs i registret över
religionssamfund.
14 §. Medlemmarnas betalningsskyldighet. Enligt paragrafen är den som
utträtt ur ett registrerat religionssamfund skyldig att till samfundet betala en
sådan avgift som grundar sig på samfundsordningen och som förfallit till
betalning före utträdet. Denna regel gäller även utan ett särskilt stadgande
om det.
I kyrkobeskattningen bestäms en persons skyldighet att betala kyrkoskatt i
enlighet med den situation som råder i början av skatteåret. Sålunda är en
person som under skatteåret utträtt ur den evangelisk-lutherska kyrkan eller
det ortodoxa kyrkosamfundet skyldig att betala kyrkoskatt för hela
skatteåret. I samfundsordningen för ett registrerat religionssamfund kan på
samma sätt bestämmas att en medlem är skyldig att betala till samfundet en
sådan avgift som baserar sig på samfundsordningen och som hänför sig till
det kalenderår under vilket medlemmen har utträtt. En medlem kan inte
åläggas att betala avgifter för en längre tid efter utträdet.
Betalningsskyldigheten kan dock gälla endast sådana avgifter om vilka även
beslut har fattats före utträdet. Fordringarna på medlemsavgifter
preskriberas i enlighet med den allmänna tio års preskriptionstiden.
Enligt förslaget kan avgifter som ett registrerat religionssamfund i enlighet
med sin samfundsordning debiterar av sina medlemmar inte längre utmätas
utan dom eller utslag med stöd av lagen om indrivning av skatter och
avgifter i utsökningsväg. Mycket få religionssamfund har använt sig av
denna möjlighet. De avgifter som baserar sig på samfundsordningen för ett
registrerat religionssamfund är privaträttsliga. För deras bestämmande finns
inte motsvarande rättsskyddsarrangemang som för fastställandet av skatter
och andra offentligrättsliga avgifter. Med hänsyn till en medlems rättsskydd
har man sålunda ansett att ett normalt utsökningsförfarande som baserar sig
på en domstols dom eller utslag är bättre.
15 §. Registermyndigheten. Till skillnad från det tidigare läget skall Patent-
och registerstyrelsen besluta om registreringen av religionssamfund och
föra register över dem. För närvarande är det undervisningsministeriet som
beslutar om registrering av samfundet och av ändringar i dess
samfundsordning. I övrigt upprätthålls registret av
Befolkningsregistercentralen.
Patent- och registerstyrelsen upprätthåller redan nu register för andra former
av sammanslutningar och stiftelser. Man har strävat till att göra
bestämmelserna i den föreslagna lagen om registrerade religionssamfund så
förenliga med föreningslagen som möjligt till den del som det inte finns
regleringsbehov för religionssamfund som avviker från föreningarnas.
Många av föreningslagens bestämmelser skall också tillämpas direkt på de
registrerade religionssamfunden med stöd av hänvisningsbestämmelsen i
28 §. Sålunda kan Patent- och registerstyrelsen använda sin sakkunskap om
föreningslagstiftningen vid registerföringen av religionssamfund, vilket
effektiverar behandlingen av registeranmälningarna. Att registren över alla
former av sammanslutningar placeras hos samma myndighet underlättar
även uträttandet av registerärenden. Överföringen av uppgifterna från
undervisningsministeriet till Patent- och registerstyrelsen motsvarar också
målsättningarna för utvecklandet av centralförvaltningen så att enskilda
förvaltningsärenden som inte är strategiskt betydande flyttas från
ministerierna till en lägre myndighet. Patent- och registerstyrelsens
verksamhet i registerärenden gällande religionssamfund stöds av en
sakkunnignämnd, som tillsätts av undervisningsministeriet. Patent- och
registerstyrelsen skall begära ett utlåtande av denna nämnd som granskar
om samfundets syfte och verksamhetsformer är förenliga med lagens 7 §.
16 §. Registrering av ett religionssamfund. I 1 mom. i denna paragraf
bestäms de förutsättningar som medför att ett religionssamfund skall
registreras om samfundet motsvarar dem. Samfundet skall för det första
vara bildat enligt religionsfrihetslagen och dess samfundsordning och
förvaltning vara förenliga med religionsfrihetslagen. Samfundets syfte och
verksamhetsformer skall sålunda vara förenliga med 7 §. Stiftarna,
stiftelseurkunden och samfundsordningen skall vara förenliga med
religionsfrihetslagen och samfundet skall ha en styrelse enligt 12 §. Till
denna del motsvarar bestämmelsen i huvuddrag den gällande lagstiftningen.
Dessutom bestäms i 1 mom. att ett registrerat religionssamfunds namn skall
särskilja sig tydligt från namnen på i registret tidigare införda samfund.
Namnet får inte heller vara vilseledande. Bestämmelsen motsvarar till
denna del kraven i föreningslagen på en förenings namn. En sådan
bestämmelse behövs också vid registreringen av religionssamfund i ett
samhälle som blir mer mångkulturellt. Detta innebär nämligen att det tidvis
uppstår behov att registrera flera religionssamfund som bottnar i samma
religion, och samfunden skall kunna särskiljas från varandra på basis av
deras namn.
Om förutsättningarna i paragrafens 1 mom. uppfylls skall Patent- och
registerstyrelsen registrera samfundet. Det är således fråga om
laglighetprövning och Patent- och registerstyrelsen kan inte på
ändamålsenlighetsgrunder låta bli att registrera samfundet.
Beslutet om registreringen av samfundet i registret över religionssamfund
skall inte längre publiceras i Finlands författningssamling. Ett behov att
göra det finns inte eftersom uppgifterna om registrerade religionssamfund
är tillgängliga för alla i registret över religionssamfund.
Paragrafens 2 mom. föreskriver att Patent- och registerstyrelsen skall
meddela Befolkningsregistercentralen om registreringen av ett
religionssamfund. Befolkningsregistercentralen för in stiftarnas
medlemskap i det bildade samfundet i befolkningsdatasystemet. Av den här
anledningen skall de uppgifter om stiftarna som avses i lagens 4 § 3 mom.
– fullständigt namn, födelsetid eller personbeteckning samt dagen för
inträdet för envar stiftare – fogas till anmälan. Samfundet behöver inte göra
en anmälan till befolkningsdatasystemet enligt 4 § 3 mom. för sina stiftares
del. Medlemsuppgifterna registreras i befolkningsdatasystemet med stöd av
4 § 3 mom. befolkningsdatalagen.
17 §. Registreringens rättsverkningar. Enligt paragrafen är ett registrerat
religionssamfund ett självständigt rättssubjekt, på samma sätt som en
registrerad förening, ett aktiebolag eller en stiftelse. Därmed kan ett
registrerat religionssamfund förvärva rättigheter och ingå förbindelser i eget
namn samt uppträda som part vid domstolar och hos andra myndigheter.
Samfundets medlemmar svarar inte personligen för ekonomiska och andra
åtaganden som gjorts i samfundets namn. Paragrafen motsvarar till sitt
innehåll gällande lagstiftning. Paragrafen tillämpas även på registrerade
lokalsamfund inom ett religionssamfund, vilka således har den
rättskapacitet som avses i denna paragraf.
18 §. Anmälan om bildande av ett samfund. Paragrafen föreskriver om
anmälan om bildande av ett religionssamfund för anteckning i registret över
religionssamfund. Paragrafen svarar i huvudsak mot 48 § föreningslagen
om grundanmälan. Anmälan lämnas till Patent- och registerstyrelsen.
Styrelsens ordförande, namntecknarna och eventuella begränsningar av
rätten att teckna samfundets namn behöver antecknas i registret för att en
utomstående skall kunna försäkra sig om vem som har rätt att företräda
samfundet. För de övriga styrelsemedlemmarnas del finns det inte behov av
att göra en anteckning, varför de inte längre uppges i anmälan om bildande.
För styrelseordförandens och namntecknarnas del skall förutom det
fullständiga namnet även adressen, hemorten och personbeteckningen
uppges. Denna ändring motsvarar föreningslagens och
handelsregisterlagens krav på individualisering av personer som antecknas i
registren. Enligt 16 § 2 mom. registreras samfundets stiftare som
medlemmar i det bildade samfundet i befolkningsdatasystemet direkt på
basis av grundanmälan. För att möjliggöra det skall grundanmälan innehålla
de uppgifter som avses i 4 § 3 mom., d.v.s. fullständigt namn, födelsetid
eller personbeteckning samt dagen för inträdet för varje stiftare.
Grundanmälan undertecknas av samfundets styrelseordförande som även
skall försäkra att uppgifterna i grundanmälan är riktiga, att styrelsen
motsvarar de krav som ställs i 12 § 1 mom. och att namntecknarna är
myndiga. Bestämmelsen motsvarar till denna del 48 § 3 mom.
föreningslagen i huvuddrag. Till anmälan behöver inte längre fogas till
riktigheten bestyrkta mötesprotokoll eller intyg över att
styrelsemedlemmarna är myndiga eller intyg över deras medborgarskap. I
stället ansvarar styrelsens ordförande för att uppgifterna i anmälan är
riktiga. Om ordföranden ger felaktiga uppgifter till registret gör han sig
skyldig till registeranteckningsbrott enligt 16 kap. 7 § strafflagen.
19 §. Anmälan om bildande av ett lokalsamfund. I paragrafen föreskrivs om
den anmälan som skall göras för registreringen av ett lokalsamfund inom ett
religionssamfund. Paragrafen motsvarar i många avseenden bestämmelsen
om samfundets grundanmälan i 18 §. En anmälan om bildande av ett
lokalsamfund skall göras av samfundets styrelseordförande efter att
samfundet har godkänt att lokalsamfundet bildas och dess eventuella lokala
stadgar. Om det lokala samfundet har egna lokala stadgar skall de fogas till
anmälan. Vid behandlingen granskar Patent- och registerstyrelsen att de
lokala stadgarna är förenliga med lag. De lokala stadgarna skall granskas i
sammanhang med samfundsordningen. Det är nämligen samfundsordningen
som avgör om vilka frågor bestämmelser skall intas i de lokala stadgarna.
De lokala stadgarna kan inte heller stå i strid med samfundsordningen.
20 §. Anmälan om ändring och upplösning. För att registeruppgifterna om
registrerade religionssamfund alltid skall vara aktuella behöver ändringar i
informationen anmälas till registret över religionssamfund. De ändringar
som förutsätter en ändringsanmälan är uppräknade i paragrafens 1 mom. I 4
mom. bestäms dessutom om anmälan om upplösning, som skall göras när
ett registrerat religionssamfund eller ett registrerat lokalsamfund upplöses.
I paragrafens 2 mom. bestäms om de anmälningar som orsakas av ändringar
i ett registrerat religionssamfunds samfundsordning eller ett registrerat
lokalsamfunds lokala stadgar. För att utomstående alltid skall ha möjlighet
att ta del av den gällande samfundsordningen för ett samfund träder en
ändring av samfundsordningen i kraft när ändringen antecknas i registret
över registrerade religionssamfund. Av samma orsak träder en ändring i de
lokala stadgarna för ett registrerat lokalsamfund i kraft när den antecknats i
registret.
En utomstående har som huvudregel å ena sidan rätt att lita på uppgifterna i
registret om samfundets namntecknare och å andra sidan även skyldighet att
vid behov ta reda på vem som har rätt att företräda samfundet via registret.
Ett utbyte av dem som tecknar samfundets namn anses sålunda enligt 3
mom. ha kommit till en utomståendes kännedom när Patent- och
registerstyrelsen har antecknat ändringen i registret. Innan ändringen
antecknas i registret kan den åberopas endast mot den som visas ha haft
kännedom om ändringen. För att skydda en utomstående i god tro finns
emellertid ett undantag inskrivet i bestämmelsen. Om det framgår att en
utomstående inte har haft kännedom om ändringen och inte borde ha haft
kännedom om den, anses ändringen inte ha kommit till denna utomståendes
kännedom trots att den är införd i registret över religionssamfund. En sådan
situation kan uppstå exempelvis om samfundet under pågående
förhandlingar som syftar till en särskild rättshandling fråntar en
namntecknare dennas rätt att teckna samfundets namn och inte meddelar
detta till den andra parten i förhandlingarna.
Enligt paragrafens 5 mom. gäller bestämmelserna i 16 § 1 mom. om
införande av ett religionssamfund i registret även för registreringen av en
ändrings- eller upplösningsanmälan. Patent- och registerstyrelsen granskar
att den ändrade samfundsordningen eller de ändrade lokala stadgarna
motsvarar kraven i lagen. Myndigheten kan emellertid inte kräva att de
punkter som inte har ändrats skulle ändras, utom om ändringen direkt
påverkar punkten i fråga. Om ändringen gäller bestämmelsen om
samfundets syfte och verksamhetsformer skall Patent- och registerstyrelsen
begära ett utlåtande av den sakkunnignämnd som avses i 23 §.
Granskningen av en anmälan om utbyte av styrelseordförande eller
namntecknare gäller endast att anmälan är gjord på ett riktigt sätt.
En ändringsanmälan skall alltid göras av styrelseordföranden för samfundet,
och det gäller anmälningar såväl för samfundet som för dess lokalsamfund.
En upplösningsanmälan görs av samfundets styrelseordförande eller en
likvidator.
21 §. Förhandsgranskning. Paragrafen gäller förhandsgranskning av
samfundsordningen eller ändringar i den. Förfarandet med
förhandsgranskning motsvarar i huvuddrag förhandsgranskningen i 55 §
föreningslagen. Förhandsgranskningen är bindande och Patent- och
registerstyrelsen kan inte vid den slutliga granskningen ändra det
ställningstagande som fattats vid den.
Patent- och registerstyrelsen har ingen absolut skyldighet att utföra en
förhandsgranskning. Det är i sista hand Patent- och registerstyrelsen själv
som avgör i vilka fall förhandsgranskning utförs. Avgörandet om utförande
av förhandsgranskning baserar sig på ändamålsenlighetsprövning. Av denna
anledning finns ett besvärsförbud i 3 mom. Det går inte att besvära sig över
ett beslut att inte utföra förhandsgranskning. Besvärsförbudet gäller inte det
beslut som fattats i sak vid en förhandsgranskning som utförts. Detta beslut
i sak är slutligt och bindande och kan överklagas.
Förhandsgranskning kan inte utföras för ett registrerat lokalsamfunds lokala
stadgars del. Det torde i allmänhet inte finnas anledning att granska de
lokala stadgarna p.g.a. de omständigheter som nämns i paragrafens 1 mom.
22 § Uppgifter som införs i registret över religionssamfund. Paragrafen
gäller sakinnehållet i registret över religionssamfund. Enligt paragrafen
består registret av två delar: förteckningen över registrerade
religionssamfund och registrerade lokalsamfund samt en helhet som består
av anmälningar om bildande, ändring och upplösning med bilagor. De
omständigheter som införs i registret motsvarar i tillämpliga delar de
anteckningar som görs i föreningsregistret. Registeransvarig är enligt den
föreslagna 15 § Patent- och registerstyrelsen.
I förteckningen över registrerade religionssamfund och lokalsamfund
antecknas samfundets namn och hemort, dagen för anmälans mottagande
samt vilket slag av anmälan det är, registreringsdagen och registernumret.
Därtill innehåller förteckningen uppgifter om samfundsordningens
bestämmelse om tecknandet av samfundets namn. För styrelseordföranden
och namntecknarna antecknas det fullständiga namnet, adressen,
hemkommunen och personbeteckningen eller födelsetiden. Dessa uppgifter
är nödvändiga basuppgifter som möjliggör att man kan identifiera och nå en
person. Med en persons hemkommun avses den officiella hemkommunen
enligt lagen om hemkommun. I regel registreras en persons
personbeteckning. Om personen inte har en finsk personbeteckning,
registreras födelsetiden. Förteckningen upptar även en uppgift om en
eventuell förhandsgranskning av samfundsordningen eller dess ändring.
Slutligen antecknas information om samfundets konkurs, varning,
verksamhetsförbud, likvidatorer eller gode män. Motsvarande uppgifter
registreras för registrerade lokalsamfund, med undantag för
förhandsgranskning. I registret kan andra uppgifter som är nödvändiga för
registerföringen införas.
Den andra delen av registret över religionssamfund består av grundanmälan
som avses i 18 och 19 § samt ändrings- och upplösningsanmälan i 20 §,
med bilagor, vilka enligt religionsfrihetslagen skall inlämnas till den
registeransvarige. En grundanmälan innehåller stiftelseurkunden enligt 9 §
och samfundsordningen. Grundanmälan innehåller bl.a. personuppgifterna
för stiftarna enligt 4 § 3 mom. I praktiken bildar den i lagen avsedda
anmälningen med bilagor en akt vars information är tillgänglig för var och
en.
Registret över religionssamfund innehåller personuppgifterna för
samfundets styrelseordförande och namntecknare. Samfundets
grundanmälan, som registreras, innehåller därtill personuppgifterna för
samfundets stiftare. Dessa uppgifter ger ut nämna personers religiösa
övertygelse.
På register som förs av myndigheter och uppgifter som lämnas ut tillämpas
dels lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), dels
personuppgiftslagen (523/1999). Enligt 11 § personuppgiftslagen är en
persons religiösa övertygelse en känslig uppgift, vars behandling är
förbjuden med de undantag som lagen föreskriver. I lagen om offentlighet i
myndigheternas verksamhet har man inte separat definierat arten av de
handlingar som innehåller uppgifter om en persons religiösa övertygelse.
Enligt 24 § 32 punkten i nämnda lag är handlingar som innehåller uppgifter
om en persons politiska övertygelse eller uppgifter om åsikter som personen
har uttalat privat eller uppgifter om någons levnadssätt, deltagande i
föreningsverksamhet eller fritidssysselsättningar, familjeliv eller andra med
dem jämförbara personliga förhållanden sekretessbelagda. Offentliga är
dock handlingar med uppgifter om en persons deltagande i ett politiskt eller
något annat förtroendeuppdrag eller om hans kandidatur för ett sådant
uppdrag samt om en persons deltagande i grundandet och registreringen av
ett politiskt parti eller bildande av en valmansförening för val. Det är i
någon mån tolkningsbart om en persons religiösa övertygelse kan jämställas
med övriga sekretessbelagda uppgifter enligt lagen om offentlighet i
myndigheternas verksamhet.
Enligt den föreslagna 16 § 2 mom. skall Patent- och registerstyrelsen
meddela Befolkningsregistercentralen om registreringen av ett
religionssamfund i registret över religionssamfund. Meddelandet innehåller
även stiftarnas personuppgifter. Befolkningsregistercentralen registrerar
uppgifterna om att samfundets stiftare har inträtt i samfundet i
befolkningsdatasystemet. Uppgiften om att en person hör till ett
religionssamfund registreras med stöd av 4 § 3 mom. befolkningsdatalagen.
23 §. Sakkunnignämnd. Paragrafen föreskriver om en sakkunnignämnd vars
uppgift är att ge utlåtanden till Patent- och registerstyrelsen om huruvida
syftet och verksamhetsformen för ett registrerat religionssamfund är
förenliga med 7 §. Sakkunnignämnden fungerar som ett sakkunnigorgan för
bedömningen av religiositeten i samfundets verksamhet. Ett utlåtande skall
begäras då samfundet registreras första gången samt då samfundets syfte
och verksamhetsform som antecknats i samfundsordningen ändras. Därtill
skall ett utlåtande begäras om motsvarande ansökningar om
förhandsgranskning.
Enligt paragrafens 1 mom. är nämndens uppgift för det första att bedöma
om samfundets syfte är att ordna och stödja den individuella och
gruppbaserade samt offentliga verksamhet som hör till bekännandet och
utövandet av religion. Vidare skall nämnden granska huruvida denna
verksamhet grundar sig på trosbekännelsen, skrifter som betraktas som
heliga eller på andra sådana särskilt angivna inarbetade grunder för
verksamheten som betraktas som heliga. I anslutning till detta är nämndens
uppgift exempelvis att bedöma om det samfund som ansöker om
registrering är religiöst eller om samfundet representerar andra än religiösa
världsåskådningar och övertygelser. För det andra är nämndens uppgift att
bedöma samfundets verksamhet i förhållande till de grundläggande fri- och
rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. För det tredje bedömer
nämnden om samfundets ekonomiska verksamhet uppfyller de
begränsningar som religionsfrihetslagen föreskriver för sådan verksamhet
och den granskar att samfundet inte är militärt organiserat och att dess
ändamål inte är att ordna övningar i bruket av skjutvapen.
Sakkunnignämndens uppgifter begränsas till en bedömning av samfundets
syfte och verksamhetsformer utgående från 7 §. Det sker då samfundet
lämnar in en registeranmälan eller senare då samfundet gör en anmälan om
ändring av sin samfundsordning. Nämndens uppdrag är inte att i övrigt
bedöma om samfundet uppfyller kraven för registrering enligt
religionsfrihetslagen. Sålunda tar nämnden inte ställning till exempelvis
stiftelseurkundens, samfundsordningens och samfundets förvaltnings
lagenlighet i allmänhet. Nämndens befogenhet gäller endast det skede då ett
samfund ansöker om registrering eller ändrar sin samfundsordning. Den har
däremot inte befogenhet att i efterhand undersöka syftet och
verksamhetsformerna för redan registrerat religionssamfund.
Paragrafens 2 mom. reglerar nämndens sammansättning. Nämnden har tre
medlemmar av vilka en skall företräda sakkunskap i fråga om religioner, en
medlem samhällelig och en medlem juridisk sakkunskap. Nämnden tillsätts
av undervisningsministeriet, som är det ministerium som ansvarar för
religiösa angelägenheter, för en mandatperiod om fyra år i sänder. Utöver
medlemmarna har nämnden en sekreterare och föredragande som är en
tjänsteman som undervisningsministeriet förordnar. I 3 mom. bestäms om
de mötesarvoden som betalas till nämndens ordförande, medlemmar och
sekreterare.
24 §. Avregistrering. I registret över religionssamfund kan finnas samfund
som de facto har avslutat sin verksamhet men som inte har upplösts. Detta
kan föranleda svårigheter bl.a. i registerföringen, statistikföringen, vid val
av namn för nya samfund och skötseln av ett sådant samfunds egendom
som upphört med sin verksamhet. Ett registrerat religionssamfund kan på
eget initiativ upplösas i den ordning som föreskrivs i samfundsordningen.
Därtill kan en domstol i enlighet med 41 § föreningslagen förklara
samfundet upplöst om dess verksamhet har upphört. Samfundets medlem
eller någon annan som berörs av saken kan ansöka om att domstolen
förklarar samfundet upplöst.
Ovan nämnda förfaranden förutsätter att samfundet, dess medlem eller en
annan sakägare tar initiativ i saken. Detta innebär att registret kan innehålla
samfund som avslutat sin verksamhet om samfundet eller nämnda personer
inte vidtar åtgärder för att upplösa samfundet. Av detta skäl innehåller
paragrafen bestämmelser om avregistrering genom en myndighetsåtgärd.
Föreningslagen känner inte till ett motsvarande förfarande men
näringsidkare som har avslutat sin verksamhet avförs ur handelsregistret
enligt 24 § handelsregisterlagen (129/1979) på åtgärd av
registermyndigheten. Patent- och registerstyrelsen avregistrerar enligt
förslaget ett sådant samfund i registret över religionssamfund om vilket
ingen anmälan har inkommit till registret över religionssamfund under de
senaste tio åren om det inte visas att samfundet alltjämt bedriver
verksamhet. Tioårsgränsen motsvarar bestämmelserna i 41 § föreningslagen
och 24 § handelsregisterlagen. Antagandet skall emellertid upphävas om det
på något annat sätt framgår att samfundet fortfarande bedriver verksamhet.
Som utredning över detta räcker i allmänhet samfundets eget meddelande
att det alltjämt bedriver sin verksamhet.
Före avregistreringen skall Patent- och registerstyrelsen ge det samfund
som skall avregistreras tillfälle att bli hört. Ett samfund som fortsättningsvis
utövar sin verksamhet har i samband härmed alltid möjlighet att meddela att
verksamheten fortsätter och sålunda undvika att samfundet avregistreras.
25 §. Upplösning av ett samfund genom domstolsbeslut samt varning.
Bestämmelserna om upplösning av ett registrerat religionssamfund har
normalt inte någon större praktisk betydelse eftersom tillämpningen av dem
kan komma i fråga endast i undantagsfall. Man har inte upplöst ett enda
samfund med stöd av gällande 30 § religionsfrihetslagen. Bestämmelserna
om upplösning är dock av principiellt stor betydelse. Vid upplösning av ett
samfund är det nämligen fråga om en begränsning av en grundläggande
rättighet och därmed måste man i bestämmelserna om det beakta de
allmänna grunderna för begränsningar av grundläggande rättigheter. Vid
tillämpningen av bestämmelsen skall principen om en tolkning till förmån
för grundläggande rättigheter följas.
Undervisningsministeriet har som den myndighet som svarar för ärenden
som hänför sig till religiösa samfund en självständig och parallell talerätt
vid sidan av allmänna åklagaren för myndigheternas del. Båda kan var för
sig väcka en talan om upplösning av ett samfund. Även en medlem av
samfundet har talerätt, vilket grundar sig på medlemmens rätt att övervaka
samfundets verksamhet.
Det finns två grunder för upplösning. Den första är att samfundet på ett
väsentligt sätt verkar i strid med lag. Enligt förslaget kan ett samfund
däremot inte längre upplösas på grund av verksamhet som strider mot god
sed. Begränsningen gällande god sed finns inte i den gällande grundlagens
11 § och begreppet god sed har även i övrigt ansetts alltför generellt och
värdebundet. I övrigt motsvarar denna grund 43 § 1 mom. 1 punkten
föreningslagen. Kravet på väsentlighet innebär att inte vilken som helst
enskild gärning som strider mot lag kan leda till en upplösning av
samfundet, utan verksamheten skall i allmänhet vara fortgående och den
skall visa en tydlig likgiltighet för lagens tvingande bestämmelser. Den
andra upplösningsgrunden är att samfundet verkar i strid med det syfte som
anges i samfundsordningen. Detta motsvarar 43 § 1 mom. 2 punkten
föreningslagen.
Om förutsättningarna för upplösning uppfylls kan domstolen istället för att
upplösa samfundet tilldela det en varning i det fall att det allmänna intresset
inte kräver att samfundet upplöses. Bestämmelsen motsvarar 43 § 2 mom.
föreningslagen. Eftersom upplösning är en sträng och slutgiltig påföljd skall
domstolen ges ett lindrigare påföljdsalternativ. Domstolen skall med stöd av
60 § föreningslagen anmäla om upplösningen och varningen till Patent- och
registerstyrelsen.
26 §. Tillfälligt verksamhetsförbud. Paragrafen behandlar ett tillfälligt
verksamhetsförbud då ett ärende om upplösning av ett samfund blivit
anhängigt. Förbudet kan vara nödvändigt t.ex. för att förhindra att
samfundets egendom förskingras till följd av att samfundet verkar i strid
med samfundets syfte eller för att omedelbart stoppa samfundets lagstridiga
verksamhet. Paragrafens 1 mom. motsvarar 44 § 1 mom. föreningslagen.
Med sakägare avses samma parter som har rätt att väcka talan om
upplösning av samfundet, dvs. undervisningsministeriet, allmänna
åklagaren och en samfundsmedlem. Domstolen kan inte utfärda ett tillfälligt
verksamhetsförbud på eget initiativ. För att utfärda ett sådant förbud räcker
det med en sannolikhetsbevisning om att grunder för upplösning för
samfundet finns. Även då förutsättningarna för ett tillfälligt
verksamhetsförbud är uppfyllda har domstolen prövningsrätt i fråga om
huruvida förbudet är nödvändigt eller inte.
Innehållet i paragrafens 2 mom. motsvarar 44 § 3 mom. föreningslagen. Om
domstolen har utfärdat ett tillfälligt verksamhetsförbud skall den varje gång
den behandlar ärendet på eget initiativ behandla och besluta om förbudets
giltighet. Detta sker för att trygga samfundets rättigheter. Om domstolen
inte behandlar verksamhetsförbudet förfaller förbudet. I ett beslut om ett
tillfälligt verksamhetsförbud får ändring inte sökas separat genom besvär,
på samma sätt som man inte heller i övrigt i allmänhet får besvära sig över
temporära beslut.
27 §. Olagligt fortsättande av verksamheten inom ett religionssamfund. I
paragrafen straffbeläggs att ett religionssamfund bedriver lagstridig
verksamhet med vilket avses att i strid med religionsfrihetslagen fortsätta
verksamheten inom ett religionssamfund eller ett registrerat lokalsamfund
som förklarats upplöst av en domstol eller som domstolen gett ett tillfälligt
verksamhetsförbud. Bestämmelsen motsvarar 62 § 1 mom. föreningslagen
som handlar om illegal föreningsverksamhet. Bestämmelsen innehåller en
exempelförteckning över vad som avses med att fortsätta verksamheten.
Som fortsättning av verksamheten avses inte enbart religionsutövning i
enlighet med samfundets trosbekännelse. Till straff kan endast den dömas
som kände till att samfundet förklarats upplöst eller att den fått ett tillfälligt
verksamhetsförbud.
28 §. Tillämpning av föreningslagen. Det samfundsrättsliga
regleringsbehovet för registrerade religionssamfund motsvarar i många
avseenden regleringsbehovet för ideella föreningar. I fråga om den
samfundsrättsliga regleringen av registrerade religionssamfund är förslagets
utgångspunkt att religionsfrihetslagen reglerar samfundens
organisationsform endast till de delar som samfundens regleringsbehov
avviker från de ideella föreningarnas. I övrigt hänvisas till bestämmelserna
om föreningar i föreningslagen. Dessa hänvisningar har samlats i denna
paragraf.
När föreningslagens bestämmelser nämner föreningens stadgar eller
föreningsregistret gäller bestämmelserna, tillämpade på registrerade
religionssamfund, på motsvarande sätt samfundets samfundsordning och
registret över registrerade religionssamfund. Ett klarläggande stadgande om
detta finns i paragrafens 4 mom. De bestämmelser i föreningslagen som
uppräknas i paragrafen tillämpas med stöd av 13 § 2 mom. i tillämpliga
delar även på registrerade lokalsamfund.
På ett registrerat religionssamfund tillämpas för det första föreningslagens
bestämmelser i 5 § om ekonomisk verksamhet. Samfundet kan sålunda idka
endast en sådan näring som bestäms i samfundsordningen eller som annars
direkt ansluter sig till förverkligandet av samfundets syfte eller som annars
skall anses vara av ringa ekonomisk betydelse.
9 § föreningslagen föreskriver om tvåspråkighet och föreningens namn.
Samfundet kan antecknas i registret över religionssamfund som tvåspråkigt
om samfundsordningen bestämmer att samfundet är både finsk- och
svenskspråkigt. Samfundets språk är det språk på vilket samfundsordningen
avfattas och som samfundet använder i relation till myndigheterna. I sin
interna verksamhet kan samfundet använda även andra språk. I
samfundsordningen kan bestämmas att samfundet har ett finskt, svenskt och
samiskt namn, eller ett namn på två av dessa språk, varvid man som
samfundets namn kan använda vilket som helst av dessa namn.
På registrerade religionssamfund tillämpas även bestämmelserna om
uteslutning ur en förening och förfarandet vid uteslutning i 14 och 15 §
föreningslagen. Ett samfund har alltid rätt att utesluta en medlem som
försummar sina medlemsförpliktelser, verkar på ett sätt som avsevärt skadar
samfundet eller handlar i strid med de bestämmelser i samfundsordningen
för vilka förlust av bestämda medlemsförutsättningar följer. I
samfundsordningen kan även andra grunder för uteslutning införas. Enligt
15 § föreningslagen beslutar föreningsmötet om uteslutningen av en
medlem. Ett registrerat religionssamfund har inte nödvändigtvis ett
samfundsmöte varför bestämmelsen till denna del inte alltid är tillämplig på
registrerade religionssamfund. I de fall som samfundet inte har ett
samfundsmöte behöver samfundsordningen således uppge vilket organ som
beslutar om uteslutningen av en medlem. I annat fall sker uteslutningen
enligt det förfarande som bestäms i 15 § föreningslagen.
Bestämmelserna i 32—34 § föreningslagen om klanderbara beslut, ogiltiga
beslut och verkställighetsförbud tillämpas på samfunden. Ogiltiga beslut har
i bestämmelserna indelats i klanderbara och automatiskt ogiltiga beslut. Ett
klanderbart beslut kan korrigeras. Beslutet blir nämligen giltigt om det inte
klandrats inom den tid och på det sätt som lagen föreskriver. Klanderbara är
beslut som inte fattats i den ordning som föreskrivs eller som annars strider
mot lagen eller samfundsordningen. En klandertalan kan väckas av en
samfundsmedlem, styrelsen eller en styrelsemedlem, dock inte av den som
medverkat i beslutet vid mötet. Klandertiden är tre månader och tiden
räknas som huvudregel från det att beslutet fattats.
32 § 2 mom. föreningslagen berör de tillfällen där samfundets styrelse har
väckt en klandertalan. Enligt bestämmelsen skall ett medlemsmöte
omedelbart sammankallas för att välja en företrädare som använder
talerätten och svarar å samfundets vägnar. Om ett registrerat
religionssamfunds beslutanderätt utövas av något annat organ än
medlemsmötet är det detta organ som utser en företrädare för samfundet. I
de samfund där styrelsen är det enda organet som utövar beslutanderätt kan
den situation som avses i bestämmelsen inte uppstå.
Ogiltighet är för sin del automatisk och irreparabel. Ogiltighet kan vem som
helst åberopa. Ogiltigt är t.ex. ett sådant beslut som kränker en
utomståendes rättigheter. Ogiltiga är beslut som minskar en särskild förmån
i samfundet som enligt samfundsordningen tillkommer en medlem av
samfundet eller som till sitt innehåll eller med hänsyn till det sätt på vilket
beslutet fattats väsentligt kränker medlemmarnas likställdhet om annat inte
följer av 27 § 3 mom. föreningslagen. 27 § 3 mom. föreningslagen gäller
ändring av bestämmelserna om sättet att förrätta val, antalet röster som en
medlem har, sammansättningen av förvaltningsorganen eller
medlemmarnas betalningsskyldighet. En ändring av dessa bestämmelser är
giltig även om ändringen skulle kränka förmåner som medlemmarna
garanterats i samfundsordningen eller medlemmarnas likställdhet om
beslutet om ändring har fattats på det sätt som bestäms i paragrafens 1
mom. 3 punkt eller 2 mom. Bestämmelserna om den majoritet som krävs
för besluten ersätter enligt förarbetena till föreningslagen de eventuella
stipulationer om majoritet som finns i föreningsstadgarna, även om de
avviker från lagen (RP 64/1998 rd).
En domstol kan med stöd av 34 § föreningslagen förbjuda verkställigheten
av ett samfunds beslut eller besluta att verkställigheten skall avbrytas då en
talan mot samfundet har gjorts anhängig.
36 § föreningslagen innehåller bestämmelser om att teckna föreningens
namn. Ett registrerat religionssamfunds namn får i regel tecknas av
styrelsens ordförande. Därtill kan man i samfundsordningen ge de personer
som avses i 36 § 2 mom. föreningslagen rätt att teckna samfundets namn.
Den som är omyndig och den som är försatt i konkurs kan inte företräda
föreningen. Rätten att teckna samfundets namn kan i samfundsordningen
begränsas så att två eller flera personer endast tillsammans har rätt att
teckna samfundets namn. Andra begränsningar kan inte antecknas i registret
över religionssamfund. En underteckning för samfundets del skall innehålla
samfundets namn och namntecknarens eller namntecknarnas egenhändiga
underskrifter. Stämningar som riktas till samfundet och andra delgivningar
kan ges till en person som ensam eller tillsammans med en annan får teckna
samfundets namn.
Föreningslagen innehåller bestämmelser om jäv i 37 §. En styrelsemedlem
eller funktionär i ett registrerat religionssamfund får inte delta i ett beslut
som gäller ett avtal mellan medlemmen och samfundet och inte heller i
behandlingen och avgöranden av andra ärenden där hans enskilda intressen
kan stå i konflikt med samfundets. Bestämmelsen gäller inte jäv vid
samfundets medlemsmöte vid vilka tillfällen man i stället tillämpar 26 §
föreningslagen enligt paragrafens 2 mom.
Med stöd av hänvisningen till 38 § föreningslagen tillämpas revisionslagen
(936/1994) på revision av ett registrerat religionssamfund. Samfundet skall
ha minst en revisor och en revisorssuppleant.
En styrelsemedlems eller funktionärs skadeståndsskyldighet bestäms enligt
39 § föreningslagen. Dessa är således skyldiga att ersätta en skada som de
uppsåtligt eller av oaktsamhet har orsakat samfundet. Detsamma gäller
skador som vållats enskilda medlemmar i samfundet eller andra genom att
handla i strid med religionsfrihetslagen, föreningslagen till den del den
tillämpas på registrerade religionssamfund eller samfundsordningen. På
skadeståndsskyldigheten för en arbetstagare tillämpas skadeståndslagens
och arbetsavtalslagens bestämmelser. Skadeståndslagens bestämmelser
tillämpas även på jämkning av skadestånd och fördelningen av
skadeståndsansvaret mellan de ersättningsskyldiga.
Bestämmelserna om upplösning av ett samfund följer 40—42 §
föreningslagen. Efter att samfundet fattat ett beslut om upplösning av
samfundet skall styrelsen sörja för likvidationsåtgärderna om en eller flera
likvidatorer inte har valts till uppgiften. Man behöver emellertid inte inleda
likvidationsåtgärder om samfundet samtidigt som det beslutat om
upplösning har godkänt styrelsens slutredovisning enligt vilket samfundet
inte har några skulder. Likvidatorerna har rätt och skyldighet att vidta alla
åtgärder som behövs för att upplösa samfundet. De viktigaste uppgifterna
och befogenheterna framgår av 40 § 2 mom. föreningslagen. Om
samfundets medel inte kan användas på det sätt som bestäms i
samfundsordningen skall de överlämnas till staten för att i mån av möjlighet
användas till att främja ett syfte som nära ansluter sig till samfundets
verksamhet. Samfundet anses ha upphört när en anteckning om
upplösningen har införts i registret över religionssamfund.
Likvidationsåtgärderna kan klandras genom en talan som väcks mot
likvidatorerna.
Om samfundets verksamhet har avslutats men samfundet inte på eget
initiativ har upplösts kan en samfundsmedlem eller någon annan som berörs
av ärendet ansöka hos domstol om att samfundet förklaras upplöst. Om
annat inte visas anses samfundet ha upphört när det gått tio år sedan
samfundet senaste gjort en anmälan till registret över religionssamfund. Vid
behov tillsätter domstolen en likvidator som sörjer för likvidationen.
Ett registrerat religionssamfund som avslutat sin verksamhet kan avföras
från registret även genom en myndighetsåtgärd. Om detta bestäms i 24 §
religionsfrihetslagen.
Bestämmelserna om upplösning av ett registrerat religionssamfund, varning
och tillfälligt verksamhetsförbud finns i huvudsak i 25 och 26 §
religionsfrihetslagen. Bestämmelsernas innehåll motsvarar i hög grad 43
och 44 § föreningslagen. 45 § föreningslagen, som gäller avslutande av
verksamheten och likvidatorer då föreningen har förklarats upplöst eller ett
tillfälligt verksamhetsförbud har utfärdats, skall däremot direkt tillämpas på
registrerade religionssamfund. Samfundets verksamhet skall då genast
avslutas med undantag för en näring eller en annan förtjänstverksamhet som
samfundet idkar respektive bedriver. Undantaget är även skötseln av
samfundets egendom. Styrelsen kan fortsätta med dessa tills beslutet om
upplösningen vinner laga kraft. Om domstolen förordnar att styrelsen inte
får sköta samfundets egendom skall den utse en eller flera gode män att
sköta denna uppgift. Då ett samfund förklaras upplöst skall domstolen vid
behov utse en eller flera likvidatorer. Även 46 § föreningslagen blir
tillämplig på registrerade religionssamfund varmed laga domstol för
behandlingen av ett upplösningstalan bestäms enligt samfundets hemort.
I 58 § föreningslagen föreskrivs om ansvaret för förpliktelser för
oregistrerade föreningars del. Oregistrerade religionssamfund har inte
rättsförmåga. De kan således inte förvärva rättigheter, ingå förbindelser
eller kära eller svara i eget namn. Ansvaret för en förpliktelse som följer på
en åtgärd som gjorts för ett oregistrerat religionssamfunds räkning bärs med
stöd av 58 § föreningslagen av de personer som deltagit i eller beslutat om
åtgärden. Ansvaret är personligt och solidariskt. Samfundets övriga
medlemmar ansvarar inte för sådana förpliktelser.
Bestämmelserna om domstolarnas anmälningsplikt till Patent- och
registerstyrelsen i 60 § föreningslagen tillämpas även på registrerade
religionssamfund. Anmälningsplikten gäller överlåtandet av samfundets
egendom till konkurs och avslutande av konkursförfarandet vid domstolen.
Den gäller vidare domstolsbeslut om att samfundet förklarats upplöst eller
avslutat samt om varning eller ett tillfälligt verksamhetsförbud. Den gäller
även avgöranden som vunnit laga kraft och som gäller upphävandet av en
registeranteckning, liksom ogiltighet eller verkställighetsförbud som gäller
ett beslut som skall antecknas i registret.
Bestämmelserna om överlämnande av samfundets egendom till konkurs i
61 § föreningslagen skall tillämpas på samfunden. Beslutet om detta fattas
således av styrelsen.
Som utgångspunkt bestämmer samfundsordningen fritt om utövande av
beslutanderätten i ett registrerat religionssamfund. Beslutanderätten
tillkommer således inte automatiskt medlemmarna vid ett medlemsmöte
såsom fallet är i ideella föreningar. Beslutanderätten kan ordnas även på
andra sätt. I flertalet samfund tillkommer beslutanderätten emellertid
medlemsmötet. I dessa samfund är det motiverat att tillämpa
föreningslagens stadganden om föreningsmöte i de fall som saken inte har
reglerats i samfundsordningen. Sålunda hänvisar paragrafens 2 mom. till
olika bestämmelser om särskilda möten i föreningslagen. Dessa
bestämmelser tillämpas endast då beslutanderätten i samfundet tillkommer
samfundsmötet enligt samfundsordningen. På motsvarande sätt är det skäl
att på beslutanderätten och beslutsfattandet tillämpa föreningslagens
bestämmelser om den aktuella formen för utövande av beslutanderätt när
samfundets medlemmar använder sin beslutanderätt vid särskilda
omröstningstillfällen eller per post eller då beslutet fattas av samfundets
fullmäktige. Detta gäller inte om samfundsordningen innehåller
bestämmelser om saken. De bestämmelser som nämns i paragrafens 2 mom.
är till inga delar tvingande för registrerade religionssamfund. Dessa frågor
kan regleras på annat sätt i samfundsordningen.
I enlighet med 20 § föreningslagen skall varje samfundsmedlem ha rätt att
yrka att ett stadgeenligt möte för samfundet hålls, om mötet inte har
sammankallats. Ett extra möte skall hållas om samfundsmötet så beslutar
eller styrelsen anser att det finns skäl till det eller minst en tiondedel av
samfundets röstberättigade medlemmar kräver det för behandling av ett
angivet ärende.
Med stöd av 21 § föreningslagen tillämpas bestämmelserna om möte i
föreningslagen i tillämpliga delar på samfundets fullmäktigemöten. Ett
extra fullmäktigemöte skall emellertid hållas endast när fullmäktige så
beslutar eller styrelsen anser att det finns skäl till det eller minst en
tiondedel av fullmäktige yrkar på det för behandling av ett angivet ärende.
Om samfundsordningen inte föreskriver något annat beslutar
samfundsmötet enligt 23 § föreningslagen om ändring av
samfundsordningen, överlåtelse och inteckning av en fastighet, överlåtelse
av annan egendom som är av väsentlig betydelse för samfundets
verksamhet, en eventuell omröstnings- och valordning, val och avsättning
av styrelse eller styrelsemedlem, val och avsättning av en eventuell revisor,
fastställande av bokslutet, beviljande av ansvarsfrihet och upplösning av
samfundet. Med stöd av 24 § föreningslagen skall kallelsen till
samfundsmötet nämna tid och plats för samfundsmötet. Beslut i ärenden
som nämns i 23 § föreningslagen eller andra motsvarande ärenden får inte
fattas utan att de nämnts i kallelsen.
Om annat inte bestäms i samfundsordningen har varje medlem som fyllt
femton år rösträtt och varje röstberättigad har en röst enligt 25 §
föreningslagen. En privatperson kan inte använda sin rösträtt genom
ombud, utom när så har bestämts i samfundsordningen. I
samfundsordningen kan rösträtten förenas bl.a. med de begränsningar som
anges i 25 § 2 mom. föreningslagen.
Samfundets medlem är enligt 26 § föreningslagen jävig när beslut fattas i
ärenden som gäller avtal mellan medlemmen och samfundet eller andra
ärenden där hans enskilda intressen kan stå i konflikt med samfundets
intressen. Medlemmen får inte rösta i en sådan fråga och inte heller ge
beslutsförslag vid mötet. En styrelsemedlem eller någon annan som
anförtrotts en uppgift som hör till samfundets förvaltning får inte rösta i
ärenden som gäller val eller avsättning av revisor, fastställande av bokslutet
eller beviljande av ansvarsfrihet då ärendet gäller den förvaltning för vilken
han eller hon ansvarar.
27 § föreningslagen reglerar beslutsförfarandet. Som huvudregel gäller den
åsikt som mer än hälften av de vid mötet avgivna rösterna understöder som
samfundets beslut. Då rösterna faller lika avgör ordförandens röst, men vid
särskilda omröstningstillfällen och då röstning sker med anlitande av posten
avgörs ärendet genom lottdragning. I beslut som gäller ändring av
samfundsordningen, upplösning av samfundet eller överlåtelse av
huvuddelen av samfundets egendom krävs en majoritet på minst tre
fjärdedelar av de avgivna rösterna. De ändringar i samfundsordningen som
avses i 27 § 2 mom. föreningslagen kan göras med enkel majoritet. Sådana
ändringar är övergång till särskilda omröstningstillfällen eller poströstning
eller förbundsomröstning eller att majoritetsval ersätts med proportionella
val. Bestämmelsen är tvingande för föreningar men för de registrerade
religionssamfundens del kan samfundsordningen föreskriva något annat. 27
§ 3 mom. föreningslagen har behandlats tidigare i samband med 33 §
föreningslagen om ett besluts ogiltighet.
28 och 29 § föreningslagen reglerar de val som förrättas i en förening. I ett
val som förrättas på ett samfundsmöte tillämpas majoritetsprincipen om inte
ett personval sker enhälligt eller samfundsordningen bestämmer något
annat. Bestämmelserna i 28 § föreningslagen om särskilda
omröstningstillfällen och poströstning tillämpas även på ett registrerat
religionssamfund om samfundsordningen föreskriver att dessa
tillvägagångssätt för beslutsfattandet är tillämpliga i samfundet. Då man
följer majoritetsvalprincipen skall den som fått flest röster väljas. Om valet
sker som proportionella val skall samfundsordningen föreskriva hur valet
skall förrättas. Proportionella val förrättas med slutna röstsedlar och om
rösterna faller lika skall lotten avgöra valens utgång.
Om samfundets beslutsfattande sker vid särskilda omröstningstillfällen eller
per post skall samfundet för detta ändamål godkänna en omröstnings- och
valordning i enlighet med 30 § föreningslagen. I omröstnings- och
valordningen intas behövliga bestämmelser i föreningslagen om omröstning
och val samt bestämmelser som kompletterar samfundsordningen.
Enligt 31 § föreningslagen skall mötets ordförande se till att mötets beslut
protokollförs. Protokollet undertecknas av ordföranden. Mötet skall välja
minst två personer att granska och justera protokollet. Alternativt beslutar
samfundet självt i praktiken vid samma eller följande möte om protokollets
godkännande. När beslutsmakten utövas vid särskilda omröstningstillfällen
eller per post skall samfundets styrelse sörja för protokollföringen över
förfarandet vid beslutsfattandet, rösträkningen och dess resultat samt det
beslut som fattats. Protokollet skall dateras och undertecknas av
styrelseordföranden. Medlemmarna har rätt att ta del av protokollet.
Paragrafens 3 mom. gäller de situationer där samfundets styrelse har
försummat att i rätt tid ordna det utövande av beslutanderätten som
samfundsordningen förutsätter. I föreningslagen har medlemmarnas rätt att
reagera vid sådana situationer bestämts i 20 § 3 mom. för mötens del och i
22 § för särskilda omröstningstillfällens och postomröstningens del. I fråga
om ett fullmäktigmöte tillämpas i tillämpliga delar 21 § föreningslagen om
möten.
Enligt paragrafens 3 mom. har samfundsmedlemmarna i dessa situationer
rätt att kräva att ett tillfälle för utövande av beslutsrätten ordnas i enlighet
med 20 § 3 mom. och 22 § föreningslagen i tillämpliga delar.
Bestämmelsen gäller alla former för beslutsfattande som bestäms i
samfundsordningen. De nämnda bestämmelserna i föreningslagen skall
sålunda i tillämpliga delar tillämpas även på andra former för
beslutsfattande än de uttryckligen nämnda.
En medlem har rätt att skriftligen hos samfundet styrelse framställa ett krav
att beslutsfattandet ordnas. Om styrelsen inte, trots kravet, ordnar
beslutsfattandet eller om kravet inte har kunnat framställas till styrelsen,
skall länsstyrelsen på ansökan av den medlem som krävt att beslutsfattande
ordnas berättiga sökanden att ordna beslutsfattandet på samfundets
bekostnad eller vid vite debitera styrelsen för det.
3 kap. Särskilda bestämmelser
29 §. Tillämpning av lagen om sammankomster vid offentligt
religionsutövande. På samma sätt som gällande religionsfrihetslag
föreskriver denna paragraf om tillämpning av vad lagen om
sammankomster föreskriver om allmänna sammankomster på tillställningar
där det förekommer offentlig religionsutövning. Enligt paragrafen tillämpas
nämnda bestämmelser inte heller i fortsättningen om tillställningen ingår i
en verksamhet som är typisk för religionssamfundet och den ordnas i
samfundets egna utrymmen eller med dem jämförbara lokaler.
30 §. Försummelse av skyldighet att anmäla ett religionssamfunds
medlemsuppgifter. Paragrafen gäller försummelse av den i 4 § 3 mom.
föreskrivna anmälningsplikten. Ett religionssamfund skall enligt 4 § 3 mom.
omedelbart anmäla för anteckning i befolkningsdatasystemet de personer
som har inträtt i samfundet eller gjort en anmälan om utträde ur det.
Försummandet av anmälningsplikt enligt befolkningsdatalagen är på
motsvarande sätt straffbart som folkbokföringsförseelse enligt 36 §
befolkningsdatalagen.
Emellertid kan överträdelsen också vara så ringa att det skulle vara oskäligt
att döma till straff för den. Förseelsen kan anses ringa bl.a. när den
anmälningsskyldige efter uppmaning har fullgjort sin skyldighet. För en
försummelse av anmälningsplikten behöver då enligt paragrafens 2 mom.
anmälan inte göras, åtal inte väckas eller straff inte dömas. Ett motsvarande
stadgande om folkbokföringsförseelse finns i 36 § befolkningsdatalagen.
De personer i församlingarna inom evangelisk-lutherska kyrkan och
ortodoxa kyrkosamfundet som ansvarar för att anmälningarna görs enligt 4
§ 3 mom. är tjänstemän i den mening som avses i 2 kap. 12 § strafflagen. I
fråga om dessa personer kan bestämmelserna om tjänstebrott i 40 kap.
strafflagen bli tillämpliga vid försummelse av anmälningsskyldigheten.
4 kap. Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser
31 §. Ikraftträdande. Paragrafens 1 mom. innehåller en vanlig bestämmelse
om ikraftträdelse. Enligt paragrafens 2 mom. upphävs den gällande
religionsfrihetslagen och med hänvisning till motiveringen till 5 § upphävs
lagen om tillämpning av stadgandena om ed.
Det föreslås också att lagen om finsk medborgares rätt att, utan avseende å
sin trosbekännelse, nyttjas i landets tjänst upphävs. Enligt denna lag får en
person som inte hör till antingen den evangelisk-lutherska kyrkan eller ett
separat evangelisk-lutherskt samfund inte ge evangelisk-luthersk
religionsundervisning. På motsvarande sätt får en person som inte hör till
det ortodoxa kyrkosamfundet inte ge ortodox religionsundervisning. I dessa
fall kan undervisningsministeriet dock bevilja dispens att undervisa i
religion efter att ha hört domkapitlet för den evangelisk-lutherska
religionsundervisningens del, och det ortodoxa biskopsmötet för den
ortodoxa religionsundervisningens del. På lärare som undervisar i andra
religioner ställs inte motsvarande krav på medlemskap.
Religionsundervisningen i grundutbildningen och gymnasiet baserar sig på
lagstiftningen och på grunderna för läroplanerna som Utbildningsstyrelsen
fastställt med stöd av lag. Kommunerna och andra som anordnar utbildning
gör upp lokala läroplaner utgående från grunderna för läroplanen. Således
är det staten och de som anordnar utbildning som på grundval av
lagstiftningen styr undervisningens innehåll och övervakar undervisningen.
Religionslärarna är skyldiga att följa lagstiftningen och läroplanerna i sin
undervisning.
Då undervisningen grundar sig på lag och läroplaner som godkänns av
myndigheterna med stöd av lag är kravet på att en religionslärare skall höra
till en kyrka svåranpassad till den religionsfrihet som grundlagen tryggar.
Även med tanke på jämställdheten är en sådan begränsning som gäller bara
två religionssamfund svår att motivera. Av detta skäl föreslås ett
upphävande av lagen om finsk medborgares rätt att, utan avseende å sin
trosbekännelse, nyttjas i landets tjänst. Inte heller föreslås att liknande
bestämmelser skulle införas i lagen om grundläggande utbildning eller
gymnasielagen. Enligt förslaget skall sålunda alla som motsvarar de
särskilda behörighetskrav för lärare som ger religionsundervisning som
ingår i lagstiftningen om grundläggande utbildning och gymnasier, i
fortsättningen vara behöriga att ge religionsundervisning i den
grundläggande utbildningen och i gymnasiet oberoende av om de är
medlemmar av den evangelisk-lutherska kyrkan eller det ortodoxa
kyrkosamfundet. Förslaget understryker principen om att innehållet i
religionsundervisningen styrs genom lagstiftningen och läroplanerna, inte
av lärarens personliga åskådning. Till denna del hänför sig förslaget även
till förslagen i denna framställning om ändring av dels 13 § lagen om
grundläggande utbildning och dels 9 § gymnasielagen. De sistnämnda
lagarna föreslås ändrade så att man avstår från begreppet
"religionsundervisning enligt elevens egen trosbekännelse" och ersätter det
med begreppet "undervisning i elevens egen religion" som bättre motsvarar
innehållet i religionsundervisningen idag.
De lärare som undervisar i religion skall alltid motsvara kraven på
ämneskunskaper och pedagogiskt kunnande och andra behörighetskrav i
förordningen om behörighetsvillkoren för personal inom
undervisningsväsendet (986/1998). Läraren skall i sitt undervisningsarbete
följa den godkända läroplanen. Det är meningen att till förordningen om
behörighetsvillkoren för personal inom undervisningsväsendet foga en
specialbestämmelse om kraven på ämnesbehärskning för den som
undervisar i religion (klasslärare och ämneslärare) så att det av läraren krävs
tillräcklig ämnesbehärskning uttryckligen i den religion läraren undervisar i.
Regeringen anser det viktigt att den som undervisar i religion har de
förutsättningar som ansluter sig till ämnesbehärskningen att undervisa i
religionen i fråga. Om det föranleder betydande tilläggskostnader att ordna
undervisning i kulturellt viktiga minoritetsreligioner på det sätt som lagen
förutsätter och det är frågan om en kommun eller annan
utbildningsanordnare med svag ekonomi, kan dessa instanser ansöka om att
efter prövning få priset per enhet höjt enligt lagen om finansiering av
undervisnings- och kulturverksamhet (635/1998). Därtill är det i
statsbudgeten meningen att öka statens insats i undervisningen i ortodox
religion genom att vid behov öka antalet ambulerande religionslärare.
I förarbetena till reformeringen av grundrättigheterna har man ansett, att det
inte är möjligt att ur grundlagens bestämmelse om religions- och
samvetsfrihet härleda en allmän rättighet att vägra utföra en uppgift som hör
till tjänsteåliggandena på basis av personlig övertygelse. Bestämmelsen har
emellertid ansetts allmänt förorda arbetsfördelning och
förvaltningsarrangemang med vilka man kan undvika att en person åläggs
att utföra uppgifter som kränker hans eller hennes övertygelse (RP
309/1993 rd). Trots att kravet på medlemskap upphävs skall man sträva till
att lärarnas arbetsuppgifter ordnas så att det inte uppstår en konflikt mellan
lärarens övertygelse och tjänsteplikter.
Det förbud mot att höra till flera än ett trossamfund som föreskrivs i 5 § 5
mom. i den religionsfrihetslag som föreslås upphävd tillämpas enligt
paragrafens 4 mom. under fem år från det att denna lag träder i kraft. Med
det i 4 mom. avsedda trossamfundet avses i enlighet med gällande
tolkningspraxis den evangelisk-lutherska kyrkan, det ortodoxa
kyrkosamfundet och registrerade religionssamfund. Inom övergångstiden i
detta moment kan de bestämmelser om förbud mot och begränsningar i
medlemmarnas rätt att samtidigt höra till andra religionssamfund som
samfunden finner motiverade tas in i lagstiftningen om den evangelisk-
lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet samt i
samfundsordningarna för de registrerat religionssamfunden.
I den nya religionsfrihetslagen används inte begreppet trossamfund, som
finns i den gällande religionsfrihetslagen, vid sidan av religionssamfund.
Eftersom man inte har ansett det ändamålsenligt att i detta sammanhang
ändra den begreppsapparat som finns i annan lagstiftning så att den till
denna del motsvarar den nya lagen, föreslås att i paragrafens 5 mom. intas
en bestämmelse enligt vilken bestämmelserna annanstans i lag om
trossamfund gäller religionssamfund efter att denna lag har trätt i kraft.
32 §. Lagstridiga bestämmelser. Enligt paragrafen skall denna lag iakttas i
stället för samfundsordningen för ett religionssamfund som registrerats
innan denna lag träder i kraft, om samfundsordningen innehåller
bestämmelser som strider mot tvingande bestämmelser i denna lag.
33 §. Ändring av samfundsordningen. Minimiinnehållet i
samfundsordningen för ett registrerat religionssamfund enligt 10 § avviker i
någon mån från minimiinnehållet enligt 14 § i gällande religionsfrihetslag.
En utvidgning i sak finns närmast i 10 § 1 mom. 5 punkten om revisorer och
6 punkten om räkenskapsperiod, fastställande av bokslut och beviljande av
ansvarsfrihet.
Om inte det registrerade religionssamfundet från tidigare har de avsedda
bestämmelserna i sin samfundsordning skall samfundet införa sådana
bestämmelser i samfundsordningen och anmäla dem till Patent- och
registerstyrelsen inom tre år från det att lagen trätt i kraft. Bestämmelserna
är nödvändiga för registrerade religionssamfund och deras registrerade
lokalsamfund bl.a. för fullgörandet av den föreslagna
bokföringsskyldigheten.
34 §. Behandling av ett ärende som är anhängigt när lagen träder i kraft.
Anmälningar om registrering av ett religionssamfund och ändring av
samfundsordningen, trosbekännelse eller formen för religionsutövningen
som är anhängiga när lagen träder i kraft, skall enligt 1 mom. i denna
paragraf behandlas av undervisningsministeriet i enlighet med den gamla
lagen. Detta har ansetts korrekt med hänsyn till att samfundet, när det
lämnar in sin anmälan, skall kunna veta enligt vilkendera lagen ärendet
kommer att avgöras. Eftersom Befolkningsregistercentralen dock inte
längre för registret över religionssamfund skall undervisningsministeriet
med avvikelse från gällande lag meddela sina avgöranden till Patent- och
registerstyrelsen.
Enligt paragrafens 2 mom. kan ett samfund efter att lagen stadfäst men
innan den trätt i kraft ändra sin samfundsordning i enlighet med den nya
lagen och göra en ändringsanmälan om det till Patent- och registerstyrelsen.
Syftet med denna bestämmelse är att möjliggöra ett förutseende av lagens
ikraftträdande för samfundens del. De ändringar i samfundsordningen som
bestämmelsen avser skall emellertid kunna antecknas i registret över
religionssamfund först efter att lagen trätt i kraft. Vid denna tidpunkt träder
även ändringarna i kraft enligt 20 § 2 mom.
1.2. Lagen om grundläggande utbildning
13 §. Undervisning i religion och livsåskådningskunskap. I paragrafen har
gjorts de ändringar som den nya religionsfrihetslagen förutsätter. I den
finska texten har begreppet "uskontokunta" ersatts med "uskonnollinen
yhdyskunta" (dvs. religionssamfund) med hänvisning till motiveringen till
2 § religionsfrihetslagen. Ändringen motsvarar lagens nuvarande
tillämpningspraxis. I paragrafen har man vidare avstått från uttrycket
"religionsundervisning enligt elevens egen trosbekännelse". Det ersätts med
"undervisning i elevens egen religion", vilket bättre beskriver
undervisningens nuvarande innehåll. Denna ändring förutsätter inte att
religionsundervisningens innehåll skulle ändras. Ändringen inverkar inte
heller på elevens rätt enligt gällande lagstiftning att få undervisning i sin
egen religion eller livsåskådning och inte på elevens skyldighet att delta i
undervisningen.
Av de skäl som framgår av motiveringen till 8 § religionsfrihetslagen har
hänvisningen till religionsfrihetslagens bestämmelser om befrielse av en
elev från religionsundervisning utgått ur paragrafen. Bestämmelser om
befrielse från religionsundervisning föreslås inte införda i den nya
religionsfrihetslagen. Paragrafens utgångspunkt är att eleven inte behöver
delta i religionsundervisning enligt den religion som flertalet av eleverna
omfattar om han eller hon inte hör till det religionssamfund som utövar
denna religion. Enligt förslaget kan en elev som inte hör till detta
religionssamfund efter att vårdnadshavaren meddelat saken till den som
anordnar utbildningen delta i nämnda religionsundervisning.
Paragrafen förverkligar den religionsfrihet som grundlagen tryggar på ett
bättre sätt än gällande lag. Förslaget poängterar att religionsundervisningen
i första hand handlar om att trygga elevernas rättighet, inte om att tillvarata
religionssamfundens intressen.
Förslaget om att slopa befrielse från religionsundervisning ändrar
förvaltningspraxis i skolorna. I detta nu utgår lagstiftningen från ett
antagande att en elev deltar i den religionsundervisning som flertalet elever
deltar i om han eller hon inte har befriats från undervisningen på grundval
av vårdnadshavarens anmälan. Det är alltså vårdnadshavaren som har
ansvaret för att ta initiativ till befrielse från religionsundervisningen. Den
föreslagna nya regleringen förutsätter däremot att den som anordnar
utbildningen utreder å tjänstens vägnar om sådana elever som inte hör till
det religionssamfund som flertalet elever är medlemmar i deltar i den
religionsundervisning som är anpassad till flertalet elever. I praktiken är
emellertid inte ändringen stor jämfört med nuvarande läge.
Paragrafens 4 mom. föreskriver att vårdnadshavaren beslutar enligt vilken
religion eleven skall undervisas om en elev hör till flera än ett
religionssamfund. Bestämmelsen är nödvändig eftersom den nya
religionsfrihetslagen till skillnad från den nuvarande inte förbjuder
medlemskap i flera religionssamfund, utan religionssamfunden får själva
avgöra denna fråga. Enligt 31 § 3 mom. religionsfrihetslagen skall dock den
gamla religionsfrihetslagens 5 § 5 mom., som stadgar om förbud att
samtidigt höra till flera religionssamfund, tillämpas i tre år efter det att
lagen trätt i kraft. Således skall vårdnadshavarens valmöjlighet enligt denna
paragrafs 3 mom. i praktiken tillämpas först efter utgången av den nämnda
tiden.
En elev som hör till ett religionssamfund för vilken inte ordnas
undervisning i hans eller hennes egen religion skall på begäran av
vårdnadshavaren undervisas i livsåskådningskunskap enligt paragrafens 5
mom. Enligt gällande lag kan en elev som hör till något religionssamfund
inte alls delta i undervisningen i livsåskådning. Detta har ansetts vara ett
missförhållande eftersom eleven i detta fall inte har fått undervisning i
någon åskådning över huvud taget i skolan. Det ordnas inte undervisning i
den egna religionen t.ex. då förutsättningen för skyldigheten att ge
undervisning inte uppfylls. Skyldighet att ge undervisning finns när minst
tre elever har rätt till sådan undervisning. Man beaktar de elever som avses i
5 mom., vilka alltså hör till ett religionssamfund och skall få undervisning i
livsåskådning enligt begäran, när man bedömer utbildningsanordnarens
skyldighet att ge undervisning i livsåskådningskunskap.
Paragrafens 6 mom. innehåller ett undantag till principen om att elevens
deltagande i religionsundervisningen bestäms på basis av medlemskap i ett
religionssamfund. Enligt momentet kan en elev som inte hör till ett
religionssamfund delta även i den religionsundervisning som
utbildningsanordnaren meddelar om undervisningen på basis av den fostran
som eleven fått och elevens kulturella bakgrund uppenbarligen motsvarar
elevens religiösa åskådning. Förslaget motsvarar den praxis som i detta nu
följs i vissa kommuner. Bestämmelsen blir i praktiken tillämplig på
exempelvis invandrare som är ortodoxa eller muslimer. Invandrarna
ansluter sig sällan till något i Finland registrerat religionssamfund även om
man känner till deras religiösa åskådning. Skyldigheten för den som ordnar
utbildning att meddela annan religionsundervisning än den som motsvarar
flertalet elevers religion får inte bli tolkningsbar. Därför får de elever som
nämns i 6 mom. inte inräknas vid bedömningen av utbildningsanordnarens
skyldighet att ge sagda undervisning.
13 a §. Deltagande i religionsutövning. Paragrafen är ny. I den finländska
skolans traditioner ingår olika fester, gudstjänster och andra religiösa
evenemang, vilka även innehåller religiöst program. Syftet med
bestämmelsen är inte att ändra skolornas praxis i fråga om sådana
evenemang eller vid undervisningen i olika ämnen eller deras innehåll.
Bestämmelsen syftar till att säkerställa att en elev inte i strid med 11 § 2
mom. grundlagen behöver delta i religionsutövning.
Bestämmelsens tilllämpningsområde omfattar alla religiösa evenemang
inom skolans verksamhet, såsom religiösa morgonsamlingar, gudstjänster
samt andra tillfällen och förrättningar som kan anses som religionsutövning.
Dylika tillfällen kan ordnas såväl inom skolans gemensamma verksamhet
som i samband med olika läroämnen.
Den som anordnar grundläggande utbildning skall tillräckligt tydligt och i
tillräckligt god tid informera elevernas vårdnadshavare om i vilka
sammanhang skolans verksamhet kan omfatta tillfällen och förrättningar
som bör betraktas som religionsutövning. Vårdnadshavarna skall även
informeras om på vilket sätt de kan anmäla att deras barn inte deltar i
religionsutövning. En anmälan om att eleven inte deltar i religionsutövning
kan lämnas särskilt för varje enskild gång eller för en längre tid.
Den som anordnar grundutbildning beslutar vilken verksamhet som ordnas
för de elever som inte deltar i religionsutövningen. För att eleverna skall
behandlas likställt skall verksamheten, med undantag för det religiösa
inslaget, till sin art och målsättning vara så likartat som möjligt som det
evenemang som denna verksamhet ersätter.
1.3. Gymnasielagen
9 §. Undervisning i religion och livsåskådningskunskap. Paragrafen har
ändrats på samma sätt som 13 § lagen om grundutbildning. Grunderna är
desamma som nämns i motiveringen till sistnämnda paragraf. I gymnasiet
är det eleven i stället för vårdnadshavaren som har rätt att föra talan i fråga
om undervisningen i religion och livsåskådningskunskap. Detta svarar mot
den allmänna utgångspunkten i utbildningslagstiftningen, enligt vilken
studeranden själv har rätt att föra talan i ärenden som gäller hans eller
hennes studier.
9 a §. Deltagande i religionsutövning. Denna paragraf motsvarar 13 a § som
föreslås införd i lagen om grundläggande utbildning. Beslutet att inte delta i
religionsutövning fattas emellertid enligt paragrafen av studeranden själv.
Utbildningsanordnaren skall informera studerandena om verksamhet som
bör anses som religionsutövning. 2 § 2 mom. gymnasielagen innehåller en
förpliktelse till samarbete med gymnasieungdomarnas hem. Detta
förutsätter att även vårdnadshavarna till minderåriga barn skall informeras
om rätten att vägra delta i religionsutövning.
1.4. Bokföringslagen
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Bokföringsskyldighet. I katalogen över bokföringsskyldiga juridiska
personer i paragrafens 1 mom. nämns inte registrerade religionssamfund.
Däremot är t.ex. en förening bokföringsskyldig. Det finns inte grund för att
en förening och ett registrerat religionssamfund skulle vara i olika ställning
i fråga om bokföringsskyldigheten. Av detta skäl fogas en ny 5 a-punkt till
paragrafens 1 mom. med stöd av vilken även ett registrerat
religionssamfund och dess registrerade lokalsamfund alltid är
bokföringsskyldiga. Ett registrerat religionssamfund och dess registrerade
lokalsamfund skall iaktta schemat för ideella sammanslutningars och
stiftelsers resultaträkning i 1 kap. 3 § bokföringsförordningen (1339/1997).
2. Ikraftträdelse
Det är mest ändamålsenligt att ändringarna i lagen om grundläggande
utbildning och gymnasielagen träder i kraft samtidigt som skolåret byts.
Därför föreslås att religionsfrihetslagen samt lagarna om ändring av 13 §
lagen om grundläggande utbildning och 9 § gymnasielagen träder i kraft
den 1 augusti 2003.
Utvidgningen av bokföringsskyldigheten att omfatta alla registrerade
religionssamfund förutsätter att samfunden inför bestämmelser bl.a. om sin
räkenskapsperiod och sina revisorer i sina samfundsordningar. Den
föreslagna 33 § religionsfrihetslagen föreskriver att samfunden inom tre år
från det att religionsfrihetslagen trätt i kraft, dvs. den 1 augusti 2006, skall
ta in bestämmelser i samfundsordningen om revisorer, räkenskapsperiod,
fastställande av bokslut och beviljande av ansvarsfrihet. Av detta skäl
föreslås att lagen om ändring av 1 kap. 1 § bokföringslagen skall träda i
kraft tre år efter det att religionsfrihetslagen trätt i kraft.
Bokföringsskyldigheten enligt den föreslagna lagen gäller första gången för
den första räkenskapsperiod som börjar efter det att lagen trätt i kraft.
3. Lagstiftningsordning
Målet med den föreslagna religionsfrihetslagen är att trygga utövandet av
religionsfriheten så som bestäms i grundlagen. Lagen föreskriver även om
bildande av registrerade religionssamfund, liksom om grunderna för
verksamheten inom registrerade religionssamfund. Lagen har sålunda flera
anknytningspunkter till de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap.
grundlagen, särskilt till religions- och samvetsfriheten i 11 §.
3 § 3 mom. religionsfrihetslagen föreskriver om ett barns
medbestämmanderätt vid beslut om barnets religiösa ställning. Förslaget
ansluter sig här till 6 § 3 mom. grundlagen enligt vilken barn skall ha
medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i angelägenheter som gäller dem
själva. Barnets medbestämmanderätt föreslås utvidgat så, att den religiösa
ställningen för ett barn som fyllt tolv år inte kan ändras utan barnets eget
samtycke. Ett femtonårigt barn beslutar själv om sin religiösa ställning med
sina vårdnadshavares samtycke. Helt självständigt beslutar en person i regel
om sin religiösa ställning efter att han eller hon uppnått aderton års ålder.
Bevarandet av åldersgränserna till dessa delar har ansetts motiverat därför
att när en person beslutar om sin religiösa ställning innebär beslutet ett
helhetsbetonat ställningstagande om individuell världsåskådning. Detta
förutsätter prövning och mognad som är större än sedvanligt.
I förslaget finns också ett förfarande som underlättar utträde ur ett
religionssamfund. Regleringen anknyter till denna del till tryggandet av den
negativa religionsfriheten som innefattas i religions- och samvetsfriheten.
I 2 kap. religionsfrihetslagen skapas ramar i lagstiftningen för bildande av
och verksamhet inom ett registrerat religionssamfund. Kapitlets
bestämmelser avser att trygga utövandet av den religiösa föreningsfriheten,
som bottnar i 11 och 13 § grundlagen. Med förslaget har man strävat till att
vidga ett registrerat religionssamfunds självständiga beslutsmakt och
underlätta registreringen av religionssamfund som registrerade
religionssamfund.
Ett religionssamfund kan inte ordna verksamhet som en förening enligt 3 §
föreningslagen inte kan bildas för eller vars bildande enligt 4 §
föreningslagen kräver tillstånd. Dessa föreningslagens begränsningar i
föreningsfriheten har i förarbetena till reformen av grundrättigheterna
ansetts godtagbara i ett demokratiskt samhälle (RP 309/1993 rd). På
motsvarande sätt som för närvarande krävs minst 20 personer för att bilda
ett religionssamfund. Detta krav har ansetts motiverat eftersom
verksamhetens art och rättsverkningarna av registreringen leder till att man
av ett religionssamfund skall kunna förutsätta en större beständighet än
exempelvis av föreningar. Bestämmelserna om upplösning av samfundet,
varning och tillfälligt verksamhetsförbud motsvarar i huvuddrag
föreningslagens bestämmelser. I förarbetena till reformen av
grundrättigheterna har man ansett att det är möjligt att inom vissa gränser
genom lag bestämma sådana metoder för efterkontroll (RP 309/1993 rd).
I förslaget ingår även ändringsförslag visavi bestämmelserna i lagen om
grundläggande utbildning och gymnasielagen om undervisning i religion
och livsåskådningskunskap. De elever och studeranden som inte hör till
religionssamfundet i fråga skall inte längre behöva kräva separat att bli
befriade från den religionsundervisning som ges enligt elevernas och
studerandenas majoritet. De kan dock, om de så önskar, delta i
undervisningen i fråga efter att utbildningsanordnaren har informerats om
detta av elevens vårdnadshavare eller av studeranden själv, om studeranden
går i gymnasiet. Enligt förslaget kan även en elev som inte tillhör något
religionssamfund delta i undervisningen i sin egen religion, om
undervisningen uppenbart motsvarar elevens religiösa åskådning på basis av
elevens fostran och kulturbakgrund. Elever som hör till något
religionssamfund och för vilka skolan inte ordnar undervisning i deras egen
religion, skall få delta i undervisningen av livsåskådningskunskap till
skillnad från läget nu.
Det föreslås inga ändringar av skyldigheten för elever och studeranden som
tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan eller det ortodoxa kyrkosamfundet
att delta i undervisning i sin egen religion. Till denna del kan förslaget
granskas med hänsyn till den senare meningen i 11 § 2 mom. grundlagen
för en bedömning av huruvida denna skyldighet står i samklang med
principen om att ingen är skyldig att delta i religionsutövning som strider
mot det egna samvetet.
I motiveringarna till den regeringsproposition som gällde reformen av de
grundläggande rättigheterna har man, vid bestämmelsen i fråga, konstaterat
att ingen kan åläggas att mot sitt samvete delta i "en gudstjänst eller ett
motsvarande religiöst evenemang". Å andra sidan har till den rätt att
bekänna och utöva en religion som tryggas i 11 § också ansett höra
religionsundervisning enligt trosbekännelse. Regeringspropositionen
nämner till denna del att religionsfriheten förutsätter att individen har
möjlighet att få undervisning i religion eller livsåskådningskunskap och att
man i undervisningen och uppfostran även allmänt skall respektera
individens övertygelse, barnets rättigheter och vårdnadshavarens rätt att
ansvara för barnets utveckling (RP 309/1993 rd).
Grundlagsutskottet har år 1982 ansett att religionsfriheten förutsätter att inte
ens den, som hör till ett visst religionssamfund, skall tvingas att delta i sitt
trossamfunds religionsutövning och inte heller i undervisning enligt denna
trosbekännelse. Utskottet konstaterade dock att de dåvarande 8 och 9 §
regeringsformen inte uttryckligen garanterade befrielse från
religionsutövning. Dessutom gav utskottet betydelse åt att 8 §
religionsfrihetslagen, som stiftades som undantagslag, begränsade befrielse
från religionsundervisning endast till de elever som inte hör till det
trossamfund vars trosbekännelse utgör grunden för den undervisning som
ges i skolan. Utskottet såg därför inte något hinder för att genom lag stifta
en skyldighet för elever som hör till den evangelisk-lutherska kyrkan eller
det ortodoxa kyrkosamfundet att delta i undervisningen i religionen i fråga
(GrU 13/1982 rd).
Grunderna för läroplanerna för den grundläggande utbildningen och
gymnasiet, som Utbildningsstyrelsen fastställer med stöd av lagen om
grundläggande utbildning och gymnasielagen, anger att målsättningen med
religionsundervisningen är att studeranden får en mångsidig allmänbildning
i frågor som gäller religion och åskådning. Till detta hör att sätta sig in i den
egna religionen och dess kulturarv så att eleven får impulser till att bilda en
egen personlig livsåskådning. Vidare ingår orientering i andra religioner
och världsåskådningar och deras traditioner för att växa till tolerans i ett
mångkulturellt samhälle samt utvecklandet av en etiskt ansvarstagande
livsinställning. Den ortodoxa religionsundervisningen nämner även
beredskapen att verka som en aktiv församlingsmedlem som mål.
Till undervisningen hör inte längre enligt grunderna för läroplanen
förkunnelse eller andaktsövning och undervisningen har inte heller på länge
betytt bekännelse till en tro. Egentlig religionsutövning (deltagandet i en
kult) hör inte enligt grunderna för läroplanen till religionsundervisningen.
Lagstiftningen och grunderna för läroplanen förutsätter inte t.ex. att skolan
ordnar gudstjänster i skolan, även om skolorna nog kan ordna sådana för
sina elever och studeranden.
I framställningen föreslås att man avstår från begreppet
"religionsundervisning enligt trosbekännelse" i bestämmelserna om
religionsundervisning i lagen om grundläggande utbildning och
gymnasielagen. Detta begrepp skall enligt förslaget ersättas med
"undervisning i elevens eller studerandens egen religion", ett begrepp som
bättre beskriver arten av och innehållet i dagens religionsundervisning.
Religionsundervisningen grundar sig på lagstiftningen och på grunderna för
läroplanerna och läroplaner som myndigheterna fastställer med stöd av lag.
Läraren har en laglig skyldighet att följa dem oberoende av sin personliga
övertygelse. Därför föreslås i denna framställning i motsats till det som
gäller för närvarande att även andra personer än de som hör till kyrkan i
fråga kan undervisa i den evangelisk-lutherska och den ortodoxa religionen
i den grundläggande utbildningen och gymnasiet. Dessutom föreslås nya
bestämmelser i lagen om grundläggande utbildning och gymnasielagen
uttryckligen om en elevs eller studerandes rätt att inte delta i gudstjänster
samt andra religiösa evenemang och förrättningar som bör betraktas som
religionsutövning och som ingår i skolans verksamhet.
Även om religionsundervisning i sig är verksamhet som skyddas av
religionsfriheten har utgångspunkten i förslaget varit att en
religionsundervisning av det slag som föreslås inte skall anses som sådan
religionsutövning som avses i 11 § 2 mom. sista stycket grundlagen. Denna
bedömning beaktar målsättningarna och innehållet i dagens
religionsundervisning samt de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om
religionsundervisning. Sålunda har man ansett att det är möjligt att med en
vanlig lag stifta om en elevs och studerandes skyldighet att delta i
undervisningen i sin egen religion i den grundläggande utbildningen och
gymnasiet när skyldigheten baserar sig på elevens eller den studerandes
frivilliga medlemskap i det religionssamfund enligt vilket undervisningen
ges.
Enligt regeringens uppfattning kan de lagar som ingår i propositionen
behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser dock att det finns
skäl att hänskjuta propositionen till behandling i riksdagens
grundlagsutskott.
Med stöd av vad som anförts ovan föreläggs Riksdagen följande lagförslag:
Lagförslagen
1.
Religionsfrihetslag
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §
Lagens syfte
Syftet med denna lag är att trygga utövandet av den religionsfrihet som
föreskrivs i grundlagen. Dessutom finns i lagen bestämmelser om bildande
av ett registrerat religionssamfund och om grunderna för dess verksamhet.
På evangelisk-lutherska kyrkan och ortodoxa kyrkosamfundet tillämpas
detta kapitel och 3 kap.
2 §
Religionssamfund
I denna lag avses med ett religionssamfund evangelisk-lutherska kyrkan,
ortodoxa kyrkosamfundet och ett religionssamfund som registrerats så som
föreskrivs i 2 kap.
3 §
Medlemskap i ett religionssamfund
Var och en har rätt att besluta om sin religiösa ställning genom att inträda i
ett sådant religionssamfund som antar honom eller henne som medlem eller
utträda ur det.
Om ett barns religiösa ställning beslutar hans eller hennes vårdnadshavare
gemensamt. Om vårdnadshavarna dock inte kommer överens om barnets
religiösa ställning efter barnets födsel kan barnets mor, som är
vårdnadshavare, ensam besluta om barnets inträde i ett religionssamfund
inom ett år från barnets födsel. Om en domstol har beslutat något annat om
uppgiftsfördelningen mellan vårdnadshavarna med stöd av 9 § 3 mom.
lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983) skall dock
domstolens beslut följas.
Ett barn som fyllt femton år kan dock själv inträda i eller utträda ur ett
religionssamfund med vårdnadshavarnas skriftliga samtycke. Ett barn som
fyllt tolv år kan anslutas till ett religionssamfund eller anmälas ha uträtt ur
det endast med sitt eget skriftliga samtycke.
I lagstiftningen om evangelisk-lutherska kyrkan och ortodoxa
kyrkosamfundet kan bestämmas och i samfundsordningen för ett registrerat
religionssamfund föreskrivas om förutsättningarna för medlemskap i
samfundet. Som en förutsättning för medlemskap kan då bestämmas eller
föreskrivas att personen i fråga inte samtidigt är medlem av något annat
religionssamfund.
4 §
Förfarandet vid inträde i och utträde ur
ett samfund
Den som önskar inträda som medlem i ett religionssamfund skall meddela
samfundet om detta.
Den som önskar utträda ur ett religionssamfund skall skriftligen anmäla om
sitt utträde till religionssamfundet eller till magistraten. Utträdet anses ha
skett den dag när samfundet eller magistraten har tagit emot anmälan om
utträdet.
Religionssamfundet skall omedelbart till det befolkningsdatasystem som
avses i befolkningsdatalagen (507/1993) anmäla dem som antagits som
medlemmar av samfundet och dem som till samfundet lämnat en anmälan
om utträde. Anmälan skall innehålla personens fullständiga namn,
födelsetid eller personbeteckning samt dagen för inträdet eller utträdet.
Anmälan till befolkningsdatasystemet kan göras skriftligt eller via
datakommunikation eller i annan maskinläsbar form.
Den magistrat inom vars verksamhetsområde personen har sin
hemkommun eller sin folkbokföringskommun, skall utan dröjsmål
registrera uppgiften om inträdet i eller utträdet ur religionssamfundet i
befolkningsdatasystemet och lämna en bekräftelse på utträdet ur
religionssamfundet till den som utträtt. Magistraten skall utan dröjsmål
informera religionssamfundet om de personer som har lämnat en anmälan
om utträde till magistraten.
Om en anmälan om utträde har lämnats till en annan magistrat än den som
avses i 4 mom. skall den magistrat som tagit emot anmälan utan dröjsmål
lämna anmälan till den magistrat som avses i 4 mom.
De uppgifter som i denna paragraf föreskrivs för magistraten handhas i
landskapet Åland av länsstyrelsen.
5 §
Ed och försäkran
Den som hör till ett religionssamfund och som med stöd av lag eller
förordning är skyldig att avlägga en ed eller avge en försäkran på heder och
samvete kan enligt eget val antingen avlägga eden eller avge försäkran. Den
som hör till ett religionssamfund skall dock avge en försäkran om en sådan
har föreskrivits som den enda formen för förpliktelse. Den som över huvud
taget inte hör till något religionssamfund skall avge en försäkran. På
krigsmannaed och krigsmannaförsäkran tillämpas dock vad som bestäms i
värnpliktslagen (452/1950).
På det sätt som anges i 1 mom. skall förfaras också då ett vittne, en
sakkunnig eller någon annan person kan höras eller förhöras på ed med stöd
av lag eller förordning.
6 §
Religionsundervisning
Om rätten att åtnjuta religionsundervisning bestäms särskilt.
2 kap.
De registrerade religionssamfunden
7 §
Ett registrerat religionssamfunds syfte och verksamhetsformer
Ett registrerat religionssamfunds syfte är att ordna och stöda den
individuella, gruppbaserade samt offentliga verksamhet som hör till
bekännandet och utövandet av religion och som baserar sig på
trosbekännelsen, skrifter som betraktas som heliga eller på andra sådana
särskilt angivna inarbetade grunder för verksamheten som betraktas som
heliga.
Samfundet skall genomföra sitt ändamål med respekt för de grundläggande
rättigheterna och för de mänskliga rättigheterna.
Samfundets syfte är inte att sträva efter ekonomisk vinst eller att i övrigt i
huvudsak bedriva ekonomisk verksamhet. Samfundets verksamhet får inte
vara av den arten att det inte är möjligt att grunda en förening enligt
föreningslagen (503/1989) för att idka en sådan verksamhet eller sådan att
en förening kan grundas endast med tillstånd.
8 §
Bildande av ett registrerat religionssamfund
Ett registrerat religionssamfund kan bildas av minst 20 personer. De som
bildar ett samfund skall ha fyllt 18 år.
9 §
Stiftelseurkund
En stiftelseurkund skall uppgöras över bildandet av ett registrerat
religionssamfund. Till urkunden skall fogas en samfundsordning för
samfundet. Stiftelseurkunden skall dateras och den undertecknas av de
stiftare som avses i 8 §.
10 §
Samfundsordning
I samfundsordningen skall nämnas
1) samfundets namn och den kommun i Finland som är samfundets hemort,
2) samfundets syfte och verksamhetsformer enligt 7 §,
3) antagandet av medlemmar i samfundet,
4) utövandet av beslutanderätten i samfundet,
5) antalet medlemmar i samfundets styrelse och revisorer för samfundet
eller minimi- och maximiantalet samt mandatperioden,
6) samfundets räkenskapsperiod, fastställandet av bokslutet och beviljandet
av ansvarsfrihet,
7) skyldigheten att betala medlemsavgift och andra avgifter till samfundet,
8) förfarandet när samfundsordningen ändras och samfundet upplöses, samt
9) hur medlen skall användas när samfundet upplöses eller upplöses genom
domstolsbeslut.
Om beslutanderätten inom samfundet enligt samfundsordningen skall
utövas av medlemmarna vid samfundsmöte skall i samfundsordningen
nämnas hur och inom vilken tid samfundsmötet skall sammankallas.
11 §
Medlemmar och medlemsregister
En enskild person kan vara medlem av ett registrerat religionssamfund.
Samfundet skall föra register över sina medlemmar så som bestäms särskilt.
12 §
Styrelsen
Ett registrerat religionssamfund har en styrelse med en eller flera
medlemmar. Den som är omyndig eller försatt i konkurs kan inte vara
styrelsemedlem. Styrelsen har en ordförande. Ordföranden och minst
hälften av styrelsens övriga medlemmar skall ha hemort i Finland om inte
undervisningsministeriet beviljar tillstånd att avvika från detta.
Styrelsen skall i enlighet med lag, samfundsordningen och samfundets
beslut sköta samfundets ärenden på ett omsorgsfullt sätt. Styrelsen
företräder samfundet.
I samfundsordningen kan bestämmas att ett organ med något annat namn
utövar den behörighet som styrelsen har.
13 §
Lokalsamfund
I samfundsordningen kan intas bestämmelser om en indelning av samfundet
i församlingar eller andra lokalsamfund.
Ett lokalsamfund kan införas i registret över religionssamfund i anslutning
till samfundet i fråga. Vad som bestäms om registrerade religionssamfund i
11, 12, 14, 24—26 och 28 § gäller i tillämpliga delar registrerade
lokalsamfund.
Samfundsordningen skall innehålla de bestämmelser om registrerade
lokalsamfund som avses i 10 § 1 mom. 1 och 4—9 punkten samt vid behov
10 § 2 mom.
I samfundsordningen kan dock föreskrivas att varje lokalsamfund utfärdar
de föreskrifter som avses i 3 mom. eller en del av dem i sina egna lokala
stadgar. I samfundsordningen skall då föreskrivas i vilken ordning de lokala
stadgarna fastställs. De lokala stadgarna och ändringarna i dem skall
underställas samfundet för godkännande i den ordning som föreskrivs i
samfundsordningen.
14 §
Medlemmarnas betalningsskyldighet
Den som utträtt ur ett registrerat religionssamfund är skyldig att till
samfundet betala en sådan avgift som baserar sig på samfundsordningen
och som förfallit till betalning före utträdet. I samfundsordningen kan
bestämmas att en medlem är skyldig att till samfundet betala en sådan avgift
som baserar sig på samfundsordningen och som hänför sig till det
kalenderår under vilket medlemmen har utträtt samt om vilken beslut har
fattats före utträdet.
15 §
Registermyndigheten
Patent- och registerstyrelsen beslutar om registrering av ett
religionssamfund och för registret över religionssamfund.
16 §
Registrering av ett religionssamfund
Ett religionssamfund skall registreras om samfundet har bildats enligt denna
lag, samt om samfundets samfundsordning och förvaltning motsvarar
bestämmelserna i denna lag och samfundets namn klart skiljer sig från
namnen på de samfund som tidigare antecknats i registret och namnet inte
är missvisande.
När samfundet har införts i registret över religionssamfund meddelar
Patent- och registerstyrelsen detta till Befolkningsregistercentralen, som i
befolkningsdatasystemet registrerar uppgiften om att samfundets stiftare har
inträtt i samfundet. Till meddelandet fogas de i 4 § 3 mom. avsedda
uppgifterna om stiftarna.
17 §
Registreringens rättsverkningar
Ett registrerat religionssamfund och dess registrerade lokalsamfund kan
förvärva rättigheter och ingå förbindelser samt uppträda som part vid
domstol och hos andra myndigheter.
Religionssamfundets medlemmar svarar inte personligen för samfundets
förpliktelser.
18 §
Anmälan om bildande av ett samfund
Anmälan för registrering av ett religionssamfund skall göras skriftligen hos
Patent- och registerstyrelsen.
Till anmälan skall fogas den stiftelseurkund som avses i 9 § samt
samfundsordningen. I anmälan skall ingå fullständigt namn, adress,
hemkommun och personbeteckning för styrelseordföranden och dem som
tecknar samfundets namn, eventuella begränsningar enligt 36 § förenings-
lagen av rätten att teckna samfundets namn samt de uppgifter om
samfundets stiftare som avses i 4 § 3 mom. Om en person inte har någon
finsk personbeteckning skall födelsetiden uppges.
Samfundets styrelseordförande skall underteckna anmälan och försäkra att
de där givna uppgifterna är riktiga, att styrelsen motsvarar de krav som
avses i 12 § 1 mom. och att namntecknarna är myndiga.
19 §
Anmälan om bildande av ett lokalsamfund
Anmälan för registrering av ett lokalsamfund skall göras skriftligen hos
Patent- och registerstyrelsen.
Till anmälan skall fogas eventuella lokala stadgar. I anmälan skall ingå
fullständigt namn, adress, hemkommun och personbeteckning för
lokalsamfundets styrelseordförande och dem som tecknar lokalsamfundets
namn samt eventuella begränsningar enligt 36 § föreningslagen av rätten att
teckna lokalsamfundets namn. Om en person inte har någon finsk
personbeteckning skall födelsetiden uppges.
Samfundets styrelseordförande skall underteckna anmälan och ge en
försäkran som avses i 18 § 3 mom.
I fråga om registreringen av ett lokalsamfund gäller i tillämpliga delar vad
som bestäms i 16 § 1 mom. om registrering av ett religionssamfund.
20 §
Anmälan om ändring och upplösning
En ändring av samfundsordningen för ett registrerat religionssamfund eller
av de lokala stadgarna för ett registrerat lokalsamfund samt utbyte av
styrelseordföranden och namntecknare för samfundet eller det registrerade
lokalsamfundet anmäls skriftligen (ändringsanmälan) till Patent- och
registerstyrelsen.
Till en anmälan om ändring av samfundsordningen eller de lokala stadgarna
skall den ändrade samfundsordningen eller de ändrade lokala stadgarna
fogas. En ändring av samfundsordningen eller de lokala stadgarna träder i
kraft när ändringen antecknas i registret över registrerade religionssamfund.
Ett utbyte av dem som tecknar samfundets namn anses ha kommit till en
utomståendes kännedom när Patent- och registerstyrelsen har antecknat
ändringen i registret över religionssamfund, utom i det fall att det framgår
att den utomstående inte har haft kännedom om och inte har varit skyldig att
ha kännedom om ändringen. Innan ändringen antecknas i registret kan den
åberopas endast mot den som visas ha haft kännedom om ändringen.
Styrelseordföranden eller en likvidator för samfundet skall göra en anmälan
om upplösning av samfundet eller ett registrerat lokalsamfund
(upplösningsanmälan), av vilken anmälan skall framgå vem som har varit
likvidatorer samt att likvidationsförfarandet har slutförts.
Om antecknandet av en ändrings- och upplösningsanmälan i registret gäller
i tillämpliga delar vad som bestäms om registrering av ett religionssamfund
i 16 § 1 mom. I fråga om att göra och underteckna en ändringsanmälan och
avge en försäkran gäller i tillämpliga delar vad som bestäms i 18 § om
grundanmälan.
21 §
Förhandsgranskning
Patent- och registerstyrelsen kan på ansökan av ett samfund eller dess
stiftare på förhand granska samfundsordningen eller en ändring av den, om
det finns skäl till det med hänsyn till samfundets storlek, betydelsen av
ändringen av samfundsordningen eller någon annan sådan omständighet. Ett
beslut som har meddelats vid förhandsgranskningen är bindande, utom när
samfundet har ändrat den förhandsgranskade samfundsordningen. Beslutet
gäller i två år från att det meddelats.
I en etablerings- eller ändringsanmälan skall förhandsgranskningsbeslutet
och de ändringar som har gjorts i samfundsordningen efter
förhandsgranskningen nämnas.
Ändring får inte sökas genom besvär i ett beslut om att inte utföra
förhandsgranskning.
22 §
Uppgifter som införs i registret över
religionssamfund
Registret över religionssamfund omfattar de i denna lag avsedda
anmälningarna med bilagor samt en förteckning som förs över
religionssamfund och registrerade lokalsamfund.
I förteckningen antecknas
1) samfundets namn och hemkommun,
2) dagen för anmälans mottagande samt vilket slag av anmälan det är,
registreringsdagen och registernumret,
3) samfundsordningens bestämmelse om tecknandet av samfundets namn
samt det fullständiga namnet, adressen, hemkommunen och
personbeteckningen eller födelsetiden i fråga om styrelseordföranden och
andra personer som har rätt att teckna samfundets namn ensam eller
tillsammans med någon annan,
4) förhandsgranskning av samfundsordningen eller en ändring av den,
5) överlämnandet av samfundets egendom till konkurs och avslutandet av
konkursförfarandet, varning och ett tillfälligt verksamhetsförbud som har
getts samfundet, likvidatorer eller gode män som har valts eller förordnats
för samfundet,
6) de uppgifter som avses i 1—3 och 5 punkten för samfundets registrerade
lokalsamfund, samt
7) övriga uppgifter som är nödvändiga för registerföringen.
23 §
Sakkunnignämnd
Undervisningsministeriet tillsätter i anslutning till ministeriet en
sakkunnignämnd för en mandatperiod om fyra år med uppgift att ge Patent-
och registerstyrelsen utlåtanden om huruvida syftet och
verksamhetsformerna för ett religionssamfund motsvarar kraven i 7 §.
Patent- och registerstyrelsen skall före registreringen begära ett ovan avsett
utlåtande om ett religionssamfunds etableringsanmälan, en anmälan om
ändring av samfundsordningens bestämmelse om samfundets syfte och
verksamhetsformer samt om ansökningar om förhandsgranskning
motsvarande.
Nämnden har tre medlemmar. Av medlemmarna skall en företräda
sakkunskap i fråga om religioner samt en samhällelig och en juridisk
sakkunskap. Sekreterare för och föredragande i nämnden är en tjänsteman
som undervisningsministeriet förordnar. Nämnden kan höra utomstående
sakkunniga och begära av samfundet i fråga sådan utredning som behövs
för att utreda ärendet.
I fråga om de arvoden och ersättningar som betalas till nämndens
ordförande, medlemmar och sekreterare gäller vad som om dem bestäms i
fråga om statliga kommittéer.
24 §
Avregistrering
Patent- och registerstyrelsen avregistrerar ett sådant samfund i registret över
religionssamfund om vilket ingen anmälan har inkommit till registret under
de senaste tio åren om det inte visas att samfundet alltjämt bedriver
verksamhet.
Innan samfundet avregistreras skall det ges tillfälle att höras.
25 §
Upplösning av ett samfund genom
domstolsbeslut samt varning
Underrätten på ett registrerat religionssamfunds hemort kan på talan av
undervisningsministeriet, allmän åklagare eller en medlem av samfundet
förklara samfundet upplöst om samfundet på ett väsentligt sätt verkar i strid
med lag eller det syfte som anges i samfundsordningen.
Om det allmänna intresset inte kräver att samfundet skall upplösas kan
samfundet i stället för att upplösas tilldelas en varning.
26 §
Tillfälligt verksamhetsförbud
När ett ärende som gäller upplösning av ett registrerat religionssamfund
genom ett domstolsbeslut har blivit anhängigt kan domstolen vid
behandlingen av ärendet på yrkande av en part tillfälligt förbjuda
samfundets verksamhet om det är sannolikt att samfundet verkar på det sätt
som avses i 25 § 1 mom.
Om domstolen har utfärdat ett tillfälligt verksamhetsförbud skall den varje
gång den behandlar ärendet besluta om förbudets giltighet. I ett beslut om
verksamhetsförbud får ändring inte sökas separat genom besvär.
27 §
Olagligt fortsättande av verksamheten inom ett religionssamfund
Den som i strid med denna lag fortsätter verksamheten inom ett
religionssamfund eller ett registrerat lokalsamfund som har förklarats
upplöst eller har påförts ett tillfälligt verksamhetsförbud, genom att
företräda samfundet eller handla på dess vägnar eller anta nya medlemmar
av samfundet eller ordna samfundsmöte eller på något annat sådant sätt
fortsätter verksamheten skall, om inte strängare straff bestäms någon
annanstans i lag, för bedrivande av olaglig verksamhet inom ett
religionsamfund dömas till böter.
28 §
Tillämpning av föreningslagen
Förutom vad som bestäms i denna lag tillämpas på ett registrerat
religionssamfund i tillämpliga delar följande bestämmelser om registrerade
föreningar i föreningslagen:
1) bestämmelserna om ekonomisk verksamhet i 5 §,
2) bestämmelserna om tvåspråkighet i 9 §
3) bestämmelserna om uteslutning ur en förening och förfarandet vid
uteslutning i 14 och 15 §,
4) bestämmelserna om klanderbara föreningsbeslut, ogiltiga beslut och
verkställighetsförbud i 32—34 §,
5) bestämmelserna om dem som får teckna föreningens namn i 36 §,
6) bestämmelserna om jäv i 37 §,
7) bestämmelserna om revision i 38 §,
8) bestämmelserna om skadeståndsskyldighet i 39 §,
9) bestämmelserna om upplösning av en förening i 40—42 §,
10) bestämmelserna om avslutande av verksamheten och om likvidatorer i
45 §,
11) bestämmelserna om laga forum i 46 §,
12) bestämmelserna om ansvar för förpliktelser i 58 §,
13) bestämmelserna om anmälningsplikt för domstolarna i 60 §, samt
14) bestämmelserna om överlämnande av egendom till konkurs i 61 §.
Om beslutanderätten i ett registrerat religionssamfund utövas av
medlemmarna vid samfundsmötet, vid särskilda omröstningstillfällen eller
med anlitande av posten, eller av samfundets fullmäktige, gäller om
beslutanderätten och beslutsfattandet dessutom i tillämpliga delar vad som
bestäms i 20 § 1 och 2 mom., 21 § samt 23—31 § föreningslagen, om inte
något annat föreskrivs i samfundsordningen.
Om styrelsen inte har sammankallat samfundsmötet inom den i
samfundsordningen föreskrivna tiden eller sörjt för något annat
beslutsfattande som föreskrivs i samfundsordningen tillämpas 20 § 3 mom.
och 22 § föreningslagen i tillämpliga delar på rätten för en medlem av
samfundet att kräva att beslutsfattandet ordnas.
I fråga om samfundsordningen gäller vad som i fråga om en registrerad
förenings stadgar föreskrivs i de bestämmelser som nämns i 1 och 2 mom. I
fråga om registret över registrerade religionssamfund gäller vad som i fråga
om föreningsregistret föreskrivs i de bestämmelser som nämns i 1 och 2
mom.
3 kap.
Särskilda bestämmelser
29 §
Tillämpning av lagen om sammankomster vid offentligt religionsutövande
I fråga om tillställningar där det förekommer offentlig religionsutövning
gäller vad som i lagen om sammankomster (530/1999) bestäms om
allmänna sammankomster om inte tillställningen ingår i en verksamhet som
är typisk för religionssamfundet och den ordnas i samfundets egna
utrymmen eller med dem jämförbara lokaler.
30 §
Försummelse av skyldighet att anmäla ett religionssamfunds
medlemsuppgifter
Den som försummar den anmälningsskyldighet som avses i 4 § 3 mom.
skall, om inte strängare straff för gärningen bestäms någon annanstans i lag,
dömas för försummelse av skyldighet att anmäla ett religionssamfunds
medlemsuppgifter till böter.
För försummelse av skyldighet att anmäla ett religionssamfunds
medlemsuppgifter behöver anmälan inte göras, åtal inte väckas eller straff
inte dömas, om den anmälningsskyldiga efter uppmaning har fullgjort sin
skyldighet eller om förseelsen i övrigt är ringa.
4 kap.
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser
31 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 20 .
Genom denna lag upphävs följande lagar:
1) religionsfrihetslagen av den 10 november 1922 (267/1922) jämte
ändringar,
2) lagen den 10 juni 1921 om finsk medborgares rätt att, utan avseende å sin
trosbekännelse, nyttjas i landets tjänst (173/1921), jämte ändringar,
3) lagen den 31 december 1986 om tillämpning av stadgandena om ed
(1051/1986).
Det förbud mot att höra till flera än ett trossamfund vilket föreskrivs i 5 § 5
mom. i den upphävda religionsfrihetslagen skall tillämpas under fem år från
det att denna lag träder i kraft.
Vad som bestäms om trossamfund annanstans i lag gäller religionssamfund
efter att denna lag trätt i kraft.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen
träder i kraft.
32 §
Lagstridiga bestämmelser
Om det i samfundsordningen för ett religionssamfund som registrerats
innan denna lag träder i kraft finns bestämmelser som strider mot denna lag
skall i stället för dem bestämmelserna i denna lag iakttas.
33 §
Ändring av samfundsordningen
Ett religionssamfund, som registrerats innan denna lag träder i kraft, skall i
sin samfundsordning införa de bestämmelser om revisorer, som avses i 10 §
1 mom. 5 punkten och om räkenskapsperiod, bokslut och beviljande av
ansvarsfrihet som avses i 6 punkten i nämnda paragraf samt göra en
ändringsanmälan om dessa inom tre år från lagens ikraftträdande, om
sådana bestämmelser inte redan finns i samfundsordningen.
34 §
Behandling av ett ärende som är anhängigt när lagen träder i kraft
De anmälningar som är anhängiga när denna lag träder i kraft och som
gäller registrering av ett religionssamfund och ändring av
samfundsordningen, trosbekännelsen eller formen för religionsutövning
behandlas enligt tidigare lag av undervisningsministeriet.
Undervisningsministeriet meddelar dock besluten till Patent- och
registerstyrelsen i stället för till Befolkningsregistercentralen.
Utan hinder av 1 mom. kan ett samfund efter att denna lag stadfästs ändra
sin samfundsordning med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och
lämna en ändringsanmälan om det till Patent- och registerstyrelsen innan
lagen trätt i kraft. En sådan ändring i samfundsordningen införs i registret
efter att lagen har trätt i kraft.
—————
2.
Lag
om ändring av lagen om grundläggande utbildning
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 21 augusti 1998 om grundläggande utbildning
(628/1998) 13 § samt
fogas till lagen en ny 13 a § som följer:
13 §
Undervisning i religion och livsåskådningskunskap
Den som ordnar grundläggande utbildning skall meddela
religionsundervisning enligt den religion som flertalet av eleverna omfattar.
Undervisningen ordnas då i enlighet med till vilket religionssamfund
flertalet av eleverna hör. De elever som hör till nämnda religionssamfund
deltar i undervisningen i sin egen religion. En elev som inte hör till detta
religionssamfund kan efter att vårdnadshavaren meddelat saken till
utbildningsanordnaren delta i nämnda religionsundervisning.
För minst tre elever som hör till evangelisk-lutherska kyrkan eller för minst
tre elever som hör till ortodoxa kyrkosamfundet vilka inte deltar i den
religionsundervisning som avses i 1 mom. ordnas undervisning i deras egen
religion.
För minst tre elever som hör till andra religionssamfund än de som nämns i
2 mom. och vilka inte deltar i den religionsundervisning som avses i 1
mom. ordnas undervisning i deras egen religion om deras vårdnadshavare
begär detta.
Om en elev hör till flera än ett religionssamfund beslutar elevens
vårdnadshavare enligt vilken religion eleven skall undervisas.
En elev som inte hör till något religionssamfund och som inte deltar i
religionsundervisning enligt 1 mom. skall undervisas i
livsåskådningskunskap. En elev som hör till ett religionssamfund och för
vilken inte ordnas undervisning i hans eller hennes egen religion skall på
begäran av vårdnadshavaren undervisas i livsåskådningskunskap. Den som
ordnar grundläggande utbildning skall ordna undervisning i
livsåskådningskunskap om det finns minst tre elever som har rätt till sådan
undervisning.
En elev som inte hör till något religionssamfund kan på begäran av
vårdnadshavaren delta även i sådan av den som anordnar grundläggande
utbildning ordnad religionsundervisning som på basis av den fostran som
eleven åtnjutit och elevens kulturella bakgrund uppenbarligen motsvarar
elevens religiösa åskådning.
13 a §
Deltagande i religionsutövning
Den som anordnar grundläggande utbildning skall på förhand informera
elevernas vårdnadshavare om gudstjänster och andra tillfällen och
förrättningar som bör betraktas som religionsutövning och som ingår i
skolans verksamhet. Därtill skall vårdnadshavarna informeras om hur de
kan meddela att eleven inte deltar i tillfällen i fråga.
För en elev som inte deltar i religionsutövningen skall i stället ordnas
annan verksamhet.
———
Denna lag träder i kraft den 20 .
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen
träder i kraft.
—————
3.
Lag
om ändring av gymnasielagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i gymnasielagen av den 21 augusti 1998 (629/1998) 9 § samt
fogas till lagen en ny 9 a § som följer:
9 §
Undervisning i religion och
livsåskådningskunskap
Utbildningsanordnaren skall meddela religionsundervisning enligt den
religion som flertalet av de studerande omfattar. Undervisningen ordnas då i
enlighet med till vilket religionssamfund flertalet av de studerande hör. De
studerande som hör till nämnda religionssamfund deltar i undervisningen i
sin egen religion. En studerande som inte hör till detta religionssamfund kan
om han eller hon så önskar delta i nämnda religionsundervisning.
För minst tre studerande som hör till evangelisk-lutherska kyrkan eller för
minst tre studerande som hör till ortodoxa kyrkosamfundet vilka inte deltar
i den religionsundervisning som avses i 1 mom. ordnas undervisning i deras
egen religion.
För minst tre studerande som hör till andra religionssamfund än de som
nämns i 2 mom. och vilka inte deltar i den religionsundervisning som avses
i 1 mom. ordnas undervisning i deras egen religion om de studerande begär
detta.
Om en studerande hör till flera än ett religionssamfund beslutar studeranden
enligt vilken religion han eller hon skall undervisas.
En studerande som inte hör till något religionssamfund och som inte deltar i
religionsundervisning enligt 1 mom. skall undervisas i
livsåskådningskunskap. En studerande som hör till ett religionssamfund och
för vilken inte ordnas undervisning i hans eller hennes egen religion skall på
begäran av studeranden undervisas i livsåskådningskunskap.
Utbildningsanordnaren skall ordna undervisning i livsåskådningskunskap
om det finns minst tre studerande som har rätt till sådan undervisning.
En studerande som inte hör till något religionssamfund kan delta även i
sådan av utbildningsanordnaren ordnad religionsundervisning som på basis
av den fostran som studeranden åtnjutit och studerandens kulturella
bakgrund uppenbarligen motsvarar hans eller hennes religiösa åskådning.
En studerande som inleder gymnasieutbildningen efter att ha fyllt 18 år får
välja mellan religionsundervisning och undervisning i
livsåskådningskunskap.
9 a §
Deltagande i religionsutövning
Utbildningsanordnaren skall på förhand informera studerandena om
gudstjänster och andra tillfällen och förrättningar som bör betraktas som
religionsutövning och som ingår i läroinrättningens verksamhet. Därtill
skall studerandena informeras om hur de kan meddela att de inte deltar i
tillfällen i fråga.
För en studerande som inte deltar i religionsutövningen skall i stället ordnas
annan verksamhet.
———
Denna lag träder i kraft den 20 .
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen
träder i kraft.
—————
4.
Lag
om ändring av 1 kap. 1 § bokföringslagen
I enlighet med riksdagens beslut
fogas till 1 kap. 1 § 1 mom. bokföringslagen av den 30 december 1997
(1336/1997), sådant det lyder delvis ändrat i lag 529/1998, en ny 5 a-punkt
som följer:
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §
Bokföringsskyldighet
Var och en som driver rörelse eller utövar yrke är skyldig att föra bok över
denna verksamhet. Bokföringsskyldiga är dock alltid
— — — — — — — — — — — — — —
5 a) ett registrerat religionssamfund och dess registrerade lokalsamfund,
— — — — — — — — — — — — — —
———
Denna lag träder i kraft den 20 Bokföringsskyldighet enligt denna lag
gäller första gången för den första räkenskapsperiod som börjar efter att
lagen har träder i kraft.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen
träder i kraft.
—————
Helsingfors den 4 oktober 2002
Republikens President
TARJA HALONEN
Kulturminister Kaarina Dromberg
Bilaga
Parallelltexter
2.
Lag
om ändring av lagen om grundläggande utbildning
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i lagen den 21 augusti 1998 om grundläggande utbildning
(628/1998) 13 § samt
fogas till lagen en ny 13 a § som följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
Undervisning i religion och
livsåskådningskunskap
Den som ordnar grundläggande
utbildning skall meddela
religionsundervisning enligt
trosbekännelsen i det
religionssamfund som flertalet av
eleverna tillhör.
Om minst tre elever som hör till
den evangelisk-lutherska kyrkan
eller minst tre elever som hör till
det ortodoxa kyrkosamfundet med
stöd av religionsfrihetslagen
(267/1922) har befriats från
religionsundervisning som avses i 1
mom., skall för dem ordnas
undervisning enligt deras egen
trosbekännelse.
Om minst tre elever hör till något
annat religionssamfund än de som
nämns i 2 mom. och har befriats
från religionsundervisning, skall för
dem ordnas undervisning enligt
deras egen trosbekännelse ifall
deras vårdnadshavare kräver det.
Om minst tre elever, som inte hör
till något religionssamfund, har
befriats från religionsundervisning,
skall de undervisas i
livsåskådningskunskap.
13 §
Undervisning i religion och
livsåskådningskunskap
Den som ordnar grundläggande
utbildning skall meddela
religionsundervisning enligt den
religion som flertalet av eleverna
omfattar. Undervisningen ordnas
då i enlighet med till vilket
religionssamfund flertalet av
eleverna hör. De elever som hör till
nämnda religionssamfund deltar i
undervisningen i sin egen religion.
En elev som inte hör till detta
religionssamfund kan efter att
vårdnadshavaren meddelat saken
till utbildningsanordnaren delta i
nämnda religionsundervisning.
För minst tre elever som hör till
evangelisk-lutherska kyrkan eller
för minst tre elever som hör till
ortodoxa kyrkosamfundet vilka inte
deltar i den religionsundervisning
som avses i 1 mom. ordnas
undervisning i deras egen religion.
För minst tre elever som hör till
andra religionssamfund än de som
nämns i 2 mom. och vilka inte
deltar i den religionsundervisning
som avses i 1 mom. ordnas
undervisning i deras egen religion
om deras vårdnadshavare begär
detta.
Om en elev hör till flera än ett
religionssamfund beslutar elevens
vårdnadshavare enligt vilken
religion eleven skall undervisas.
En elev som inte hör till något
religionssamfund och som inte
deltar i religionsundervisning enligt
1 mom. skall undervisas i
livsåskådningskunskap. En elev
som hör till ett religionssamfund
och för vilken inte ordnas
undervisning i hans eller hennes
egen religion skall på begäran av
vårdnadshavaren undervisas i
livsåskådningskunskap. Den som
ordnar grundläggande utbildning
skall ordna undervisning i
livsåskådningskunskap om det finns
minst tre elever som har rätt till
sådan undervisning.
En elev som inte hör till något
religionssamfund kan på begäran
av vårdnadshavaren delta även i
sådan av den som anordnar
grundläggande utbildning ordnad
religionsundervisning som på basis
av den fostran som eleven åtnjutit
och elevens kulturella bakgrund
uppenbarligen motsvarar elevens
religiösa åskådning.
13 a §
Deltagande i religionsutövning
Den som anordnar grundläggande
utbildning skall på förhand informera
elevernas vårdnadshavare om
gudstjänster och andra tillfällen och
förrättningar som bör betraktas som
religionsutövning och som ingår i
skolans verksamhet. Därtill skall
vårdnadshavarna informeras om hur
de kan meddela att eleven inte deltar i
tillfällen i fråga.
För en elev som inte deltar i
religionsutövningen skall i stället
ordnas annan verksamhet.
———
Denna lag träder i kraft den
20 .
Åtgärder som verkställigheten av
lagen förutsätter får vidtas innan
lagen träder i kraft.
———
3.
Lag
om ändring av gymnasielagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i gymnasielagen av den 21 augusti 1998 (629/1998) 9 § samt
fogas till lagen en ny 9 a § som följer:
Gällande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Undervisning i religion och
livsåskådningskunskap
Utbildningsanordnaren skall
meddela religionsundervisning
enligt trosbekännelsen i det
religionssamfund som flertalet av
de studerande tillhör.
Om minst tre studerande som hör
till den evangelisk-lutherska kyrkan
eller minst tre studerande som hör
till det ortodoxa kyrkosamfundet
med stöd av religionsfrihetslagen
(267/1922) har befriats från den
religionsundervisning som avses i 1
mom., skall för dem ordnas
undervisning enligt deras egen
trosbekännelse.
Om minst tre studerande hör till
något annat religionssamfund än de
som nämns i 2 mom. och har
befriats från religionsundervisning,
skall för dem ordnas undervisning
enligt deras egen trosbekännelse om
deras vårdnadshavare kräver det.
Om minst tre studerande, som inte
hör till något religionssamfund, har
befriats från religionsundervisning,
skall de undervisas i
livsåskådningskunskap.
En studerande som inleder
gymnasieutbildning sedan han fyllt
18 år får välja mellan
religionsundervisning och
undervisning i
livsåskådningskunskap.
9 §
Undervisning i religion och
livsåskådningskunskap
Utbildningsanordnaren skall
meddela religionsundervisning
enligt den religion som flertalet av
de studerande omfattar.
Undervisningen ordnas då i
enlighet med till vilket
religionssamfund flertalet av de
studerande hör. De studerande som
hör till nämnda religionssamfund
deltar i undervisningen i sin egen
religion. En studerande som inte
hör till detta religionssamfund kan
om han eller hon så önskar delta i
nämnda religionsundervisning.
För minst tre studerande som hör
till evangelisk-lutherska kyrkan
eller för minst tre studerande som
hör till ortodoxa kyrkosamfundet
vilka inte deltar i den
religionsundervisning som avses i 1
mom. ordnas undervisning i deras
egen religion.
För minst tre studerande som hör
till andra religionssamfund än de
som nämns i 2 mom. och vilka inte
deltar i den religionsundervisning
som avses i 1 mom. ordnas
undervisning i deras egen religion
om de studerande begär detta.
Om en studerande hör till flera än
ett religionssamfund beslutar
studeranden enligt vilken religion
han eller hon skall undervisas.
En studerande som inte hör till
något religionssamfund och som
inte deltar i religionsundervisning
enligt 1 mom. skall undervisas i
livsåskådningskunskap. En
studerande som hör till ett
religionssamfund och för vilken inte
ordnas undervisning i hans eller
hennes egen religion skall på
begäran av studeranden undervisas
i livsåskådningskunskap.
Utbildningsanordnaren skall ordna
undervisning i
livsåskådningskunskap om det finns
minst tre studerande som har rätt
till sådan undervisning.
En studerande som inte hör till
något religionssamfund kan delta
även i sådan av
utbildningsanordnaren ordnad
religionsundervisning som på basis
av den fostran som studeranden
åtnjutit och studerandens kulturella
bakgrund uppenbarligen motsvarar
hans eller hennes religiösa
åskådning.
En studerande som inleder
gymnasieutbildning efter att ha fyllt
18 år får välja mellan
religionsundervisning och
undervisning i
livsåskådningskunskap.
9 a §
Deltagande i religionsutövning
Utbildningsanordnaren skall på
förhand informera studerandena om
gudstjänster och andra tillfällen och
förrättningar som bör betraktas som
religionsutövning och som ingår i
läroinrättningens verksamhet. Därtill
skall studerandena informeras om hur
de kan meddela att de inte deltar i
tillfällen i fråga.
För en studerande som inte deltar i
religionsutövningen skall i stället
ordnas annan verksamhet.
———
Denna lag träder i kraft den 20
.
Åtgärder som verkställigheten av
lagen förutsätter får vidtas innan
lagen träder i kraft.
———
1
1....1..1. 1
1....1..2.
1....1..3.
