Motivering

När jobbsökningen upphör att gälla

Bestämmelser om när en jobbsökning upphör att vara i kraft finns i 3 kap. 6 a § i lagförslag 1. Det finns ett nära samband mellan när en persons jobbsökning anses upphöra och personens rätt att få arbetslöshetsförmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa, eftersom den som vill få sådana förmåner bland annat ska registrera sig som arbetssökande i informationssystemet för arbetsförvaltningens kundbetjäning enligt lagen om offentlig arbetskraftsservice och hålla jobbsökningen i kraft på arbets- och näringsbyrån.

Det finns en koppling mellan bestämmelserna om förutsättningarna för att få arbetslöshetsförmåner och den garanterade grundläggande försörjning vid arbetslöshet som avses i 19 § 2 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har i sina tidigare granskningar av liknande reglering ansett att bestämmelsen måste kompletteras med en beskrivning av de åtgärder som arbetskraftsbyrån kräver och vars försummelse kan leda till att en arbetsansökan upphör att vara i kraft. Dessutom ansågs det att proportionalitetsprincipen inom förvaltningen bör lyftas fram genom att paragrafen föreskriver att en ansökan upphör att gälla bara vid allvarliga försummelser (GrUU 47/2002 rd, s. 3/I).

Nu föreslår regeringen en ny punkt i bestämmelserna om när en jobbsökning upphör att vara i kraft (3 kap. 6 a § 1 mom. 4 punkten i lagförslag 1 om ändring av lagen om offentlig arbetskraftsservice). Enligt den ska en jobbsökning upphöra att vara i kraft om den arbetssökande uteblir från ett avtalat möte eller ett möte som arbets- och näringsbyrån annars i förväg informerat arbetssökanden om och som hålls för att utarbeta eller revidera en sysselsättningsplan eller en plan som ersätter den. Att utebli från ett möte kan enligt utskottets uppfattning i ett sådant lagstiftningssammanhang anses vara en allvarlig försummelse bara om det inte finns en godtagbar orsak till frånvaron. Bestämmelsen bör kompletteras på detta sätt.

Lönesubvention för anställning av personer under 25 år

Den föreslagna 7 kap. 3 § 4 mom. 2 a-punkten i lagförslag 1 medger att företag beviljas lönesubvention för visstidsanställning av en person som inte har fyllt 25 år och som varit arbetslös minst tre månader utan avbrott. Den föreslagna bestämmelsen är temporär och avses gälla till och med den 31 december 2011. Lönesubventioner som beviljas med stöd av den bestämmelsen kan betalas ut högst till och med den 31 december 2012.

Den inverkar i sig inte på de förmåner en person får eftersom det är arbetsgivaren som beviljas lönesubventionen. Men samtidigt leder bestämmelsen till att de som inte fyllt 25 år får bättre möjligheter att få visstidsanställningar. Bestämmelsen är därmed betydelsefull med tanke på det som föreskrivs i 6 § 2 mom. i grundlagen om att ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av ålder.

Grundlagsutskottet har när det gäller arbetsmarknadslagstiftning ansett att det rådande läget i fråga om ungdomsarbetslöshet vid sidan om vissa andra faktorer är ett godtagbart skäl för särbehandling av personer under 25 år när det har gällt att ställa strängare krav för arbetsmarknadsstöd till ungdomar (GrUU 17/1996 rd, s. 2—3, och GrUU 46/2002 rd, s. 6/I). Målet enligt propositionsmotiven är att förebygga förlängd arbetslöshet genom att särskilt främja nyutexaminerade ungdomars placering på arbetsmarknaden under den pågående recessionen, och utskottet anser att det på motsvarande sätt är klart att också detta utgör ett godtagbart skäl för positiv särbehandling enligt den aktuella bestämmelsen. Dessutom kommer bestämmelsen i fråga att vara i kraft en relativt kort tid, vilket gör den mindre problematisk med avseende på grundlagens diskrimineringsförbud. Detsamma följer av att man med ungdomar i arbetsmarknadslagstiftningen i allmänhet avser personer under 25 år. Men det är ändå viktigt att regeringen i samband med lagstiftning av det här slaget i fortsättningen med hjälp av statistik eller andra klart verifierbara metoder presenterar de grunder som den anser gör särbehandling på grund av ålder godtagbar i ljuset av 6 § i grundlagen (jfr GrUU 27/2009 rd, s. 2—3, och GrUU 46/2002 rd, s. 6/I).

Pendlingsregion

Enligt 9 § 1 mom. i lagförslag 2 sträcker sig en persons pendlingsregion 80 kilometer från personens faktiska bostad. Detta innebär att pendlingsregionen nu kommer att bestämmas på samma sätt för alla, vilket inte är fallet när det gäller det gällande sättet som bygger på boningskommun.

Bestämmelsen hänger samman med den i grundlagens 9 § 1 mom. garanterade rätten att röra sig fritt inom landet och att där välja bostadsort. Grundlagsutskottet har inte i sig ansett att det med avseende på rörelsefriheten är problematiskt med kommunbaserade pendlingsregioner. Utskottet har ändå ansett att skyldigheten att ta emot arbete även inom en pendlingsregion utan fallspecifik tillämpning kan leda till ett slutresultat som står i strid med bestämmelsen om den grundläggande friheten att välja bostadsort, om till exempel kollektivtrafiken mellan det erbjudna arbetet och den arbetssökandes bostadsort är på så sätt dåligt ordnad att arbetsdagen blir oskäligt lång i relation till förvärvsinkomsten (GrUU 46/2002 rd, 4/I).

Enligt propositionsmotiven är det genomsnittliga maximiavståndet för de nuvarande pendlingsregionerna ca 80 kilometer. En förenhetligad definition av begreppet pendlingsregion kan anses motiverad ur ett jämlikhetsperspektiv. När definitionen är enhetlig kommer inte heller ändrade kommungränser att påverka pendlingsregionens omfattning. Vikten av omständigheterna i det enskilda fallet framgår tillräckligt tydligt av 2 kap. 14 § 1 mom. i lagförslag 2. Med stöd av det kan en arbetssökande vägra ta emot erbjudet arbete även inom sin pendlingsregion, om hans eller hennes dagliga arbetsresa vid heltidsarbete skulle överstiga tre timmar och vid deltidsarbete två timmar. Bestämmelserna påverkar inte behandlingsordningen för lagförslaget.

Rättsskydd för dem som deltar i arbetsmarknadsåtgärder

Enligt 8 kap. 1 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskraftsservice är arbetsmarknadsåtgärder enligt den lagen arbetsprövning, arbetslivsträning och arbetspraktik, när de ordnas på en arbetsplats. Bestämmelser om rättslig ställning för dem som deltar i sådana åtgärder finns i lagens 8 kap. 3 §. Enligt det föreslagna 1 mom. står den som deltar i en arbetsmarknadsåtgärd inte i anställningsförhållande till den som ordnar åtgärden eller till arbets- och näringsbyrån. Enligt det gällande 8 kap. 3 § 2 mom. ansvarar den som ordnar arbetsmarknadsåtgärden för arbetarskyddet för den som deltar i åtgärden. Regeringen föreslår nu att paragrafen kompletteras med ett nytt 3 mom. Det innebär att också bestämmelserna om arbetsgivare och arbetstagare i lagen om integritetsskydd i arbetslivet i tillämpliga delar ska gälla den som ordnar arbetsmarknadsåtgärder och den som deltar i sådana åtgärder.

Det är enligt utskottet motiverat att utvidga tillämpningen av lagen om integritetsskydd i arbetslivet till arbetsmarknadsåtgärder, bland annat med tanke på skyddet för privatlivet och personuppgifter som garanteras i 10 § 1 mom. i grundlagen. Det ter sig ändå som om den rättsliga ställningen för den som deltar i arbetsmarknadsåtgärder fortsatt kommer att ha vissa luckor, påpekar utskottet. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet bör därför ytterligare granska om exempelvis bestämmelserna om tillämpningsområde i jämställdhetslagen och lagen om likabehandling innebär att de lagarna också blir tilllämpliga i dessa situationer. Om de lagarna inte annars blir tillämpliga är det till följd av jämlikhetsbestämmelserna i grundlagens 6 § 2 och 4 mom. lämpligt att i 8 kap. 3 § i lagförslag 1 lägga till hänvisningar också till dem. Dessutom bör arbetslivs- och jämställdhetsutskottet också bedöma om semesterlagstiftningen ska tillämpas på dem som deltar i arbetsmarknadsåtgärder.