Motivering
Utgångspunkter för en konstitutionell bedömning
Enligt 10 § 1 mom. grundlagen är vars och
ens privatliv tryggat och dessutom förutsätts
det att närmare bestämmelser om skydd för
personuppgifter utfärdas genom lag. Som grundlagsutskottet
konstaterat tidigare (GrUU 25/1998 rd,
s. 2/I) kräver hänvisningen till lag
i grundlagen att lagstiftaren i enlighet med syftet med revideringen av
de grundläggande fri- och rättigheterna bestämmer
om den berörda rättigheten men att detaljerna
i regleringen är beroende av lagstiftarens prövning.
En sådan bestämmelse om de grundläggande
fri- och rättigheterna binder lagstiftarens prövingsrätt
visavi innehållet i mindre utsträckning än
en sådan bestämmelse med ett regleringsförbehåll
där den grundläggande fri- och rättigheten
konstateras föreligga i enlighet med vad som bestäms
i lag. Lagstiftarens spelrum begränsas dock av att skyddet
för personuppgifter utgör en del av skyddet för
privatlivet enligt samma moment.
Lagstiftarens innehållsliga prövning begränsas
av att utskottet i sin tolkningspraxis ansett det viktigt att åtminstone
registreringen syfte, innehållet i de registrerade personuppgifterna, tillåtna
användningsändamål, inbegripet uppgifternas
tillförlitlighet och bevaringstiden för uppgifterna
i personregistren samt den registrerades rättsskydd regleras
med hänsyn till skyddet för personuppgifter. Regleringen
av dessa omständigheter på lagnivå skall
dessutom vara omfattande och detaljerad (GrUU 25/1998 rd,
s. 2/II).
Regeringens förslag till säkerhetsutredningar ersätter
polisens nuvarande utlåtanden om tillförlitlighet
enligt 23 § personregisterlagen och 22 § lagen
om fullgörande av polisuppgifter inom försvarsmakten.
Grundlagsutskottet har inte tidigare ansett att praxis med att lämna
utlåtande om tillförlitligheten är ett
särskilt stort problem i konstitutionellt hänseende
(GrUU 8/1995 rd och GrUU 29/1997
rd; se även GrUU 39/1997 rd).
I den föreliggande propositionen regleras förfarandet
med utlåtanden om tillförlitligheten noggrannare än
förut, men samtidigt ges det också en något
större räckvidd.
Säkerhetsutredningarna
Godtagbar grund.
I ett konstitutionellt perspektiv är det betydelsefullt
att regeringens proposition gäller användning
av uppgifter ur personregister som inrättats med stöd
av olika lagar för ett nytt, särskilt ändamål,
dvs. för en säkerhetsutredning om en enskild person.
Lagens syfte anges i föreslagna 2 §. Säkerhetsutredningarna skall
göra det lättare att förebygga brott
som medför allvarlig skada för de intressen som nämns
i paragrafen. Det är främst fråga om
att skydda offentliga intressen. Till den del lagen avser att förebygga
också brott mot enskilda intressen har regleringen beröringspunkter
med syftet att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna.
Utskottet ser det som självklart att den inskränkning
i skyddet för personuppgifter som avses i propositionen
har en sådan acceptabel grund som måste finnas
enligt förutsättningarna för begränsningar
i de grundläggande fri- och rättigheterna.
Proportionalitetskravet.
Begränsningarna i skyddet för personuppgifter
skall också uppfylla proportionalitetskravet, dvs. de skall
vara nödvändiga för att det konstaterade
acceptabla syftet skall uppnås. På denna punkt
uppmärksammar utskottet begränsningsbestämmelsen
i 3 §. Effektivt tolkad kan en bestämmelse
som denna få en viktig betydelse i praktiken, men i en konsitutionell
bedömning utgör enbart förekomsten av
en sådan bestämmelse inte i sig en tillräcklig
garanti för att proportionalitetskravet uppfylls.
Med hänsyn till regleringens proportionalitet är
det viktigt att föreslagna 8 § är helt
uttömmande i fråga om de register som får
anlitas för säkerhetsutredningar. Också bestämmelserna
i 8 § 3 och 4 mom. och 10 § om innehållet
i säkerhetsutredningarna harmonierar med proportionalitetskravet.
Däremot anser utskottet att den uppfattning som framförs
i motiveringen (s. 41/II) att det är tillräckligt
att bara meddela att det finns anteckningar om en person i skyddspolisens
register inte är motiverad. En sådan upplysning
som i sin vaghet möjligen kan uppfattas som en antydan
svarar inte mot exakthetskravet i lagtexten nämligen att
en utredning bara får grunda sig på uppgifter
och att enbart uppgifter tas upp i utredningen.
Utskottet uppmärksammar en sådan detalj att uppgifter
ur brottsanmälningsindex som ingår i datasystemet
för polisärenden kan utnyttjas för en
säkerhetsutredning. Det förekommer att polisanmälningar
görs på lösa och osakliga, ibland rentav
falska grunder. Som påpekas i propositionens motivering
(s. 38/I) kan ett ärende vara anhängigt
länge efter det att ett brott har polisanmälts.
På det hela taget finns det en viss risk för att
användning av brottsanmälningsindex leder till
att ogrundad information kommer med i säkerhetsutredningen.
Utskottet menar att det på grund av detta är motiverat
att bestämmelserna om användning av polisanmälningsdatabasen
för säkerhetsutredningar preciseras och skärps
ytterligare.
Situationen för den som utredningen gäller.
Med tanke på proportionalitetskravet spelar det i ett
sammanhang som detta en särskilt stor roll hur lagen reglerar
situationen för den som uppgifterna i säkerhetsutredningen
gäller. Uppgifterna kan vara känsliga uppgifter
av det slag som avses i 11 § personuppgiftslagen.
Utskottet framhöll när personuppgiftslagen stiftades
att det berör själva kärnan i skyddet
för personuppgifter att behandling av känsliga
uppgifter tillåts (GrUU 25/1998 rd,
s. 3). Därför inskärpte utskottet att
den registrerades samtycke till behandling av känsliga
uppgifter i allmänhet skall vara skriftligt och att därav
skall framgå vilket slags behandling av personuppgifter
det gäller. Denna synpunkt på den berördes
situation och rättsskydd har beaktats på tillbörligt
vis i föreslagna 6 och 7 §.
Föreslagna 13 § gäller den berördes
rätt till information. Förslaget harmonierar med
de uppfattningar som närmast kan betraktas som minimiutgångspunkter
och som utskottet tidigare lyft fram (GrUU 8/1995
rd, s. 3/II). Enligt utskottets mening är
det i alla fall behövligt att söka vägar att
förbättra utredningsobjektets villkor ytterligare
i en sådan övergripande reglering. Därför bör
det övervägas seriöst om inte bestämmelserna
kunde utvecklas så att också den som utredningen
gäller i regel får tillgång till säkerhetsutredningen
om honom eller henne själv eller åtminstone en
sådan anmärkningsrätt mot den som gäller
för en omfattande säkerhetsutredning enligt 16 §.
Rättsskydd.
Rättsskyddsbestämmelserna i 24 § innebär
enligt 1 mom. för det första att ändring
i ett avslagsbeslut om en säkerhetsutredning inte får
sökas genom besvär. Det finns ingenting att anmärka
på i konstitutionellt hänseende mot detta, eftersom
beslutet enligt propositionens uttryckliga syfte inte är
ett beslut om en "rättighet" enligt 21 § grundlagen.
Likaså är bestämmelsen om den berördes
rättsskydd i 2 mom. konstitutionellt korrekt.
En omfattande säkerhetsutredning.
Enligt 15 § 1 mom. kan en omfattande säkerhetsutredning genomföras
i fråga om en arbetsuppgift i första säkerhetsklass.
För utredning av en persons ekonomiska situation kan uppgifter
som utsökningsmyndigheterna eventuellt har om honom eller henne
utnyttjas. Dessutom skall personen lämna en anmälan
om personuppgifter om sig själv. Enligt 16 § har
den som utredningen gäller rätt att granska uppgifterna
i en omfattande säkerhetsutredning och göra anmärkningar
mot dem. Denna rätt föreligger dock inte, om uppgifterna är
hämtade ur register som den registrerade inte har rätt att
kontrollera.
Utredningen kan också utsträckas till en närstående
med dennes samtycke, om det är nödvändigt
för att syftet med en omfattande säkerhetsutredning
skall uppnås. På denna punkt har en närstående
samma rätt att få information och att göra
anmärkningar som den berörde själv när det
gäller en omfattande säkerhetsutredning.
Utskottet har ingenting att anmärka på i fråga om
dessa förslag. Men det finns skäl att upprepa synpunkten
ovan om att bestämmelsen kanske kunde utvecklas så att
också den som utredningen gäller i regel får
tillgång till säkerhetsutredningen om sig själv.
Andra omständigheter
Behörig myndighet.
Utifrån sista meningen i föreslagna 5 § är
det möjligt att beslut om en säkerhetsutredning
i de situationer som avses där fattas av antingen skyddspolisen
eller huvudstaben. Det är oklart utifrån vad detta
bestäms. Med hänsyn till sambandet mellan bestämmelsen
och de grundläggande fri- och rättigheterna är
det nödvändigt att det entydigt framgår
av lagen vilken myndighet som är behörig (jfr
t.ex. GrUU 7/2001 rd, s. 4).
Säkerhetsklassificering.
Enligt 14 § 1 mom. kan det genom förordning
av statsrådet tas i bruk en säkerhetsklassificering
vid en namngiven statlig myndighet eller en specificerad del av
den. Enligt 3 mom. specificeras de arbetsuppgifter som hör
till första och andra säkerhetsklass genom förordning
av det behöriga ministeriet. Utskottet har den uppfattningen
att avgöranden av detta slag typiskt är administrativa
beslut, som det inte utan särskild orsak är skäl
att fatta i författningsform. Därför
förordar utskottet en sådan ändring av
förslaget att statsrådet fattar beslut om att
ta i bruk en säkerhetsklassificering och det behöriga
ministeriet om vilka säkerhetsklasser vissa uppgifter hör
till.
I 14 § 2 mom. föreskrivs att arbetsuppgifter som
förutsätter ständig tillgång
till en mer än ringa mängd sekretessbelagda uppgifter
hör till första säkerhetsklassen. Ett
kvantitativt kriterium som detta är nödvändigtvis
inte lyckat med hänsyn till syftet med säkerhetsklassificeringen. Utskottet
uppmärksammar den möjligheten att regleringen
bör utgå från att en person i sin arbetsuppgift
oftare än bara sporadiskt har tillgång till det
slag av uppgifter som avses.
Användningsområdet för säkerhetsklassificering.
Av 14 § 1 mom. följer, särskilt med
hänsyn till formuleringen i 4 §, att en säkerhetsklassificering
i föreslagen bemärkelse utifrån denna lag
inte kan tas i bruk vid självständiga statliga ämbetsverk,
statens affärsverk eller riksdagen eller den förvaltning
som står under riksdagen. Utskottet menar att det ytterligare
bör övervägas om det finns sådana
behov som gör att det lönar sig att komplettera
lagförslaget på denna punkt.
Begränsningar i rörelsefriheten.
Enligt 19 § 1 mom. är syftet med en begränsad
säkerhetsutredning att utreda om en person kan beviljas
tillträde till vissa platser eller utrymmen för
att sköta sina arbetsuppgifter, t.ex. kärnanläggningar
eller flygplatser. Utskottet anser att det är fråga om
objekt som inte heller annars utan vidare är öppna
för allmänheten. Därför är
frågan om någon i sin arbetsuppgift skall ha tillträde
till dem konstitutionellt sett inte helt till saken hörande med
hänsyn till den i grundlagen tryggade rörelsefriheten.
Försvarsministeriets behörighet att utfärda
förordning.
I 29 § 2 mom. saknas i jämförelse
med 1 mom. en passus om att befogenheten också omfattar
villkoren i 6 § 2 mom., trots att det med hänsyn
till 5 § ser ut att vara fråga om att ställa dem
också i de fall som faller inom huvudstabens behörighet.
Formuleringsfrågor.
Ordet "ovillkorligen" bör strykas i 3 §. Det är
tillrådligt att i 6 § 2 mom. (och även
2 §) använda begreppet skydd för personuppgifter
i stället för datasekretess för den som
utredningen gäller eller i fråga om registrerade
personer. Det är skäl att precisera sista meningen
i 15 § 3 mom. för att visa att frågan
om att lämna uppgifter som juridisk faktor inte heller till
denna del beror på valet av person.