Motivering
Bestämmelserna om räntetak
Regeringen föreslår att konsumentskyddslagens 7
kap. om konsumentkrediter kompletteras med en ny 17 a § om
räntetak för vissa konsumentkrediter. Kreditens
effektiva ränta enligt kreditavtalet får enligt
paragrafen vara högst den referensränta som avses
i 12 § i räntelagen utökad med 50 procentenheter,
om kreditbeloppet eller kreditgränsen är under
2 000 euro. Paragrafen tilllämpas inte på nyttighetsbundna
krediter, utom när konsumenten enligt avtalet också har
rätt att ta ut pengar.
Bestämmelser om ett räntetak innebär
att förutsättningarna för kreditgivning
som bedrivs som näringsverksamhet begränsas i
och med att man lagstiftar om kreditprissättning. Genom
bestämmelserna ingriper man i kreditgivarens och kredittagarens
frihet att komma överens om räntan och kreditkostnaderna
för små konsumentkrediter. Avtalsfriheten är
inte explicit tryggad i grundlagen, men skyddas trots allt i viss
mån av generalklausulen om egendomsskydd i grundlagens
15 § 1 mom. (se GrUU 15/2004 rd, RP 309/1993
rd, s. 66). Också de framtida villkoren för
näringsverksamhet som bedrivs i dag påverkas av
bestämmelserna. Med denna infallsvinkel är föreslaget
betydelsefullt med tanke på näringsfriheten i
grundlagens 18 § 1 mom.
Bestämmelser som kringskär egendomsskyddet
och näringsfriheten måste uppfylla de allmänna
kraven på begränsningar av de grundläggande
fri- och rättigheterna. De bestämmelser som föreslås
ingå i lagen är mycket exakta. Det återstår
då att bedöma hur de förhåller
sig till kravet på acceptabilitet och proportionalitet.
Acceptabilitet
Bestämmelserna syftar framför allt till att
minska de skuldproblem som de så kallade snabblånen
orsakar. Meningen är också att konsumenterna ska
få små krediter på rimligare villkor.
I propositionsmotiven finns statistik över hur domarna
mot privatpersoner i fordringsmål ökat. Det framgår
att särskilt domarna gällande små fordringar
har flerdubblats efter 2005 då snabblånen introducerades
på marknaden. Målen gällande snabblån
utgör en ansenlig del av de summariska fordringsmål
som behandlas vid tingsrätterna trots att dessa lån är
få i förhållande till samtliga beviljade
konsumentkrediter. Regeringen pekar i propositionen också på hur
stora utsökningsfordringarna gällande snabblån
var 2011. Statistiken är inte fullt tillförlitlig
eftersom det är svårt att föra exakt
statistik. Likaså är det sannolikt att det i en
del av fallen handlar om fordringar som inte enbart bottnar i skuldproblem
förorsakade av snabblån. Trots dessa osäkerhetsfaktorer
anser utskottet utifrån erhållen utredning det
ostridigt att snabblånen under de senaste åren
allt oftare varit roten till eller åtminstone förvärrat
samhällsproblemen med anknytning till hög skuldsättning.
Det signifikanta här är att det framför
allt är unga personer som drabbas av problem.
Utskottet har i sin tolkningspraxis för grundlagens
15 § ansett att försök att hindra djup skuldsättning
och eliminera de negativa effekterna av den med hänsyn
till de grundläggande fri- och rättigheterna är
acceptabla grunder för att begränsa egendomsskyddet
(GrUU 42/2006 rd, GrUU 12/2002
rd, GrUU 5/2002 rd). Dessutom
har utskottet i ett tidigare sammanhang ansett att det då aktuella
förslaget var motiverat bl.a. av den anledningen att en
livslång eller oskäligt utdragen utsökning
i väsentlig grad kan hindra den som är föremål
för utsökningen att leva ett människovärdigt
liv (GrUU 12/2002 rd). Utskottet anser
att det finns skäl som är godtagbara med avseende
på de grundläggande fri- och rättigheterna
och som väger ytterst tungt ur samhällssynvinkel
för de föreslagna egendomsskydds- och näringsfrihetsbegränsande
bestämmelserna.
Proportionalitet
Inskränkningen i egendomsskyddet och näringsfriheten
måste också vara nödvändig för
att ett godtagbart mål ska uppnås och den får
inte gå längre än vad som kan motiveras
med beaktande av vikten av det bakomliggande samhällsintresset
i relation till det rättsgoda som ska inskränkas.
En relevant faktor i denna bedömning är för det
första att man under de senaste åren lagstiftningsvägen
försökt minska problemen orsakade av snabblån
bl.a. genom att ändra bestämmelserna om marknadsföringen
av snabbkrediter i 7 kap. i konsumentskyddslagen och om kreditocker
i strafflagen (se RP 64/2009 rd) och
genom att utvidga räckvidden för konsumentskyddslagens 7
kap. till krediter under 200 euro och stifta en lag om registrering
av vissa kreditgivare, som föreskriver att bara registrerade
kreditgivare får bevilja konsumentkrediter (se RP
24/2010 rd). Erfarenheterna och den nämnda
statistiken visar tydligt att dessa ändringar, som inkräktar
mindre på näringsverksamheten än den
nu föreslagna, inte räckt till för att
nå målet, dvs. att reducera problemen i utbudet
av snabblån. Därför måste mer
långtgående inskränkningar anses vara nödvändiga.
En annan relevant faktor med tanke på proportionalitetskravet är
att bestämmelserna om ett räntetak inte handlar
om att förbjuda snabblån utan om att reglera oskäliga
avtalsvillkor. I detta hänseende kan den föreslagna
regleringen anses sikta mot samma mål inom en specifik
sektor som 4 kap. i konsumentskyddslagen och 36 § i lagen
om rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område om följderna av oskäliga villkor
i rättshandlingar eller 36 kap. 6 § i
strafflagen om ocker vid kreditgivning. När det gäller
proportionaliteten i begränsningar av avtalsfriheten bör det
dessutom observeras att de föreslagna bestämmelserna
har retroaktiv verkan (jfr t.ex. GrUU 5/2002 rd).
Av Statistikcentralens färskaste siffror för
genomsnittliga snabblån kan man enligt propositionsmotiven
utläsa att den effektiva räntan varit ca 920 procent.
Den föreslagna bestämmelserna om ett räntetak
ingriper onekligen mycket kraftigt i det utbud av små krediter
som förekommer i dagsläget. Det är tänkbart
att näringsverksamheten i sin nuvarande form minskar avsevärt
eller rentav upphör helt. Bestämmelserna kommer
alltså de facto att leda till en avsevärd inskränkning
i näringsfriheten. Men också en kraftig begränsning
av näringsfriheten kan vara motiverad för att
skydda ett ytterst tungt vägande samhällsintresse,
särskilt i en situation som denna där lindrigare åtgärder
inte lett till önskat resultat. Bestämmelserna
hindrar inte att någon i sin näringsverksamhet
bjuder ut små krediter utan de bara styr verksamheten i
en för samhället mer godtagbar riktning. Utskottet
menar att man dessutom kan kräva att de näringsidkare som
bjuder ut snabblån ska vara beredda på stora ändringar
i lagstiftningen i ett fall som detta, då hög
skuldsättning till följd av verksamheten fått
stor synlighet under en lång räcka av år. Summa
summarum utgör de föreslagna bestämmelserna
inte heller något problem med avseende på proportionalitetskravet.
Observeras bör att det för den konstitutionella
bedömningen är irrelevant om ett räntetak
baserat på effektiv ränta ska ses som ett mer
rationellt sätt att begränsa snabblåneverksamheten
med kortvariga skuldförhållanden eller inte.
Avslutningsvis
Grundlagsutskottet anser det viktigt att noga ge akt på hur
bestämmelserna påverkar kreditmarknaden för
att oönskade effekter ska kunna upptäckas och åtgärdas.
I bevakningen bör man särskilt ge akt på om
ett eventuellt minskat utbud av krediter får den svarta
kreditmarknaden att svälla, om verksamheten flyttar utomlands
eller om räntetaksbestämmelserna kringgås
exempelvis genom nyttighetsbundna krediter som nu lämnas
utanför regleringen.