Allmän motivering

Allmänt

Domstolspraktiken är i sin nuvarande form en introduktion i tingsrättens och domarens arbete. Den är avsedd för alla jurister och kompletterar utbildningen i juridik. Det är en viktig kanal för rekrytering till uppgifter inom domstolsväsendet. Men praktikanterna behöver inte förbinda sig att ta emot arbete vid någon domstol. Domstolspraktiken värderas högt och upplevs också som nyttig bland jurister som inte arbetar vid någon domstol.

Propositionen ändrar inte på praktiken i sig, men ett syfte är att framhäva utbildningsaspekten. Utskottet välkomnar detta, eftersom domstolspraktiken de facto har stor betydelse för domarens karriär. Visserligen måste praktiken också vara nyttig och lämplig med avseende på domstolens arbete. Praktikanterna bör ändå inte bara ses som en extra resurs för domstolen.

En viktig faktor som ligger bakom förslaget är att fastighetsinskrivningsärendena sedan början av 2010 har handlagts av Lantmäteriverket i stället för av tingsrätterna. Följaktligen har domstolspraktikanternas arbetsuppgifter minskat och lagts om. Därför behöver praktiken ses över. Regeringen föreslår ändå inte att en del av praktiken ska kunna avklaras vid Lantmäteriverket. Enligt uppgift har detta bland annat administrativa orsaker.

När tingsrätterna hade hand om inskrivningsärendena fick praktikanterna en bred introduktion i den typen av ärenden. Kompetens i inskrivningsärenden kan fortsatt anses vara viktigt för juristkåren. Så som utskottet tidigare har noterat (LaUU 7/2009 rd) vore det befogat att tänka igenom om kompetensen på det här området kan bli bättre t.ex. genom att praktikanterna under sin domstolspraktik på annat sätt får utbildning i sådana ärenden. Enligt motiveringen till propositionen avses praktikanterna få utbildning både internt vid domstolen och på särskilda kursdagar för hela landet eller för varje hovrätts domkrets. Utskottet anser att inskrivningsärendena bör vägas in vid planeringen och organiseringen av utbildningen.

Praktik i hovrätten och förvaltningsdomstolen

Domstolspraktiken föreslås bli utvidgad så att den också omfattar hovrätterna och förvaltningsdomstolarna. Praktikperioden ska fortfarande vara ett år, där de sex första månaderna avklaras vid tingsrätten och resten vid en tingsrätt, hovrätt eller förvaltningsdomstol. Vid utskottsbehandlingen uttrycktes oro över att en sex månaders praktikperiod vid tingsrätten inte räcker till för vare sig praktikanten eller tingsrätten.

Tyngdpunkten behöver och bör lämpligen enligt utskottet fortfarande ligga på praktik vid tingsrätten, eftersom praktikanten där får erfarenhet av självständig beslutanderätt. Men utskottet välkomnar också att det blir möjligt att avklara en del av praktiken vid hovrätten eller förvaltningsdomstolen. Då får praktikanten insikter i vilka uppgifter som avviker från tingsrättens uppgifter och vilka rutiner och förfaranden som gäller. Då blir praktiken mer varierad samtidigt som praktikanten får större chanser att söka till olika uppgifter inom domstolsväsendet. Dessutom kan det underlätta karriärvalet. Praktiken kan alltså bli en viktig kanal för rekrytering till hovrätter och förvaltningsdomstolar.

Utskottet ställer sig bakom förslaget att praktikperioden fortfarande ska vara ett år fastän en del av den avklaras vid en hovrätter eller förvaltningsdomstol. I nuläget går det inte att förlänga perioden till exempelvis ett och ett halvt år för att praktiken vid tingsrätten alltid ska vara ett år. Förlängningen skulle inte nödvändigtvis väcka intresse bland praktikanterna med hänsyn till att praktiklönen är ganska låg. Det är heller inte lämpligt att korta ner praktikperioden till mindre än sex månader vid hovrätten, för då blir erfarenheterna alltför ytliga. Antagligen kommer största delen av praktikanterna fortfarande att vilja avklara hela domstolspraktiken vid tingsrätten i varje fall. Om praktikanten efter sex månader flyttar över till hovrätten eller förvaltningsdomstolen, kan praktiken enligt utskottets uppfattning ändå organiseras ändamålsenligt i tingsrätten både för praktikanten och tingsrätten, med beaktande av de föreslagna ändringarna i praktikanternas befogenheter.

De föreslagna bestämmelserna gör det bara möjligt att utvidga praktiken till hovrätterna eller förvaltningsdomstolarna. Det är tänkt att kompletterande bestämmelser ska utfärdas genom förordning bl.a. om valet av domstolspraktikanter. Det är mycket viktigt att den möjlighet som bestämmelserna ger också omsätts i praktiken. Då måste hovrätterna och förvaltningsdomstolarna med tanke på resurser och personalstruktur kunna ha praktikantplatser. Om praktikanten avklarar en del av praktiken vid en hovrätt eller förvaltningsdomstol, ska domstolen och tingsrätten i samråd välja praktikant. Dessutom bör det gå att söka till hovrätten och förvaltningsdomstolen oavsett i vilken tingsrätt första delen av praktiken har slutförts.

Befogenheter

Praktikanternas befogenheter är i dag differentierade enligt hur länge praktiken har pågått. Propositionen syftar till att befogenheterna ska tidigareläggas. I nuläget får praktikanten inte avgöra några ärenden alls på eget ansvar under de två första månaderna. Den föreslagna lagen tilllåter att praktikanter i kansliet avgör bland annat ansökningsärenden och ostridiga indrivningsärenden. I dagsläget får de avgöra sådana här ärenden när praktiken har pågått i två månader. Dessutom ska praktikanten efter att praktiken har pågått i två månader få avgöra brottmål vid sammanträden med en domare. Nu krävs det att praktiken har pågått i fyra månader.

Propositionen ger praktikanten också bredare befogenheter. Medan praktikanter vid sammanträden med en domare i dag får avgöra brottmål där straffet är fängelse i högst ett år och sex månader, ska de framöver få avgöra brottmål där straffet är fängelse i högst två år. Men de får fortfarande bara döma ut bötesstraff.

Utskottet anser att befogenheterna behöver ses över framför allt därför att inskrivningsärendena har fallit bort. Men eftersom bestämmelserna om befogenheter har principiell betydelse bör syftet med praktiken vägas in, likaså praktikantens status och det faktum att praktiken inte får riskera rättssäkerheten eller kraven på en rättvis rättegång.

Att praktikanten får mer befogenheter tidigare innebär att arbetet redan från början kan bli mer meningsfullt och möjligast varierat. Ändringen kan också väntas leda till en effektivare praktik och snabbare nytta, vilket är viktigt bland annat om praktiken fortsätter i hovrätten eller förvaltningsdomstolen. Å andra sidan framhåller utskottet att tidigareläggningen av befogenheterna bland annat kräver satsningar på personlig vägledning för praktikanterna, såsom det pekas ut nedan.

Här vill utskottet ändå uppmärksamma att befogenheten att vid sammanträden med en domare behandla brottmål föreslås bli utvidgad så att den också omfattar brottmål där straffet är fängelse i högst två år. Det betyder att praktikanter framöver får behandla bland annat misshandel, dödsvållande, grovt skadevållande och olaga hot, fastän de bara får döma ut bötesstraff. Enligt utskottets uppfattning är de här brottmålen inte nödvändigtvis relativt vanliga och straffpraxis är inte i stor utsträckning etablerad så som regeringen uppger. Exempelvis dödsvållande och olaga hot är brott som i hög grad är specifika för varje fall och typen av påföljd är svår att förutse. Regeringen motiverar också bredare befogenheter med att praktikanten redan nu får behandla sådana brottmål i skriftligt förfarande. Men här måste man komma ihåg att villkoret för skriftligt förfarande är att den åtalade erkänner brottet enligt åtalet och samtycker till att målet avgörs utan huvudförhandling.

Det framhävs också allt mer att tingsrätterna bör prioriteras vid rättegång. Det visar bland annat systemet med tillstånd för fortsatt handläggning som infördes i hovrätterna vid ingången av 2011. Det innebär att det krävs tillstånd för fortsatt handläggning för att målet ska kunna behandlas vidare i hovrätten. Huvudregeln är ändå att tillstånd inte behöver beviljas enbart för att bevisningen ska bedömas. Principen att man bör kunna lita på tingsrätternas avgöranden ställer därför allt högre krav på kvaliteten i avgörandena. Hur behandlingen i tingsrätten förhåller sig till systemet med tillstånd för fortsatt handläggning har betydelse för den nu aktuella propositionen, eftersom de brottmål som behandlas av domstolspraktikanter huvudsakligen är av den typen att det krävs tillstånd för att de ska kunna behandlas vidare i hovrätten.

Således anser utskottet att domstolspraktikanternas befogenheter kan breddas enligt förslaget bara om 17 § 3 mom. i tingsrättslagen inte upphävs så som regeringen föreslår. En praktikant får enligt momentet inte förordnas att ensam eller såsom ordförande för tingsrätten behandla ett mål som på grund av sin art eller sin omfattning ska anses vara för svårt att avgöra. Lagmannen är alltså skyldig att ge akt på arten och omfattningen av de ärenden som notarierna får att handlägga. Samtidigt blir det rent konkret möjligt för hovrätterna att övervaka hur notarierna utövar sina befogenheter och att rätta till fel som inträffat i domstolspraktiken genom att återförvisa målet till tingsrätten. Om 17 § 3 mom. i tingsrättslagen utgår, blir lagmannens ansvar beroende av allmänna bestämmelser. Utskottet anser inte att det är adekvat eller lämpligt, framför allt med hänsyn till de föreslagna ändringarna i praktikanternas befogenheter. Dessutom kräver parternas rättsskydd att det fortfarande finns möjlighet att rätta till fel som uppkommit i domstolspraktiken. Enligt utredning har återförvisningarna inte kommit som en överraskning och rättelsen har kunnat göras ganska snabbt.

Dessutom lyfter utskottet fram att ändringarna i befogenheterna kräver betydande satsningar på individuell vägledning och utbildning plus praktikplaner. Därför måste den föreslagna tutorn eller någon annan handledare och också den övriga personalen vid sidan av sina andra arbetsuppgifter ha tillräckligt med tid att råda och vägleda praktikanter. Här framträder framför allt betydelsen och behovet av en förhandskontroll över de ärenden som praktikanten får att avgöra. Det är bland annat viktigt att ta fram metoder för att redan på förhand när arbetsuppgifterna delas ut kunna bedöma om ärendet lämpar sig för en praktikant med avseende på sin art och omfattning.

Utskottet anser det också nödvändigt att bevaka tillämpningen och effekterna i praktiken.