Allmän motivering
Allmänt
Domstolspraktiken är i sin nuvarande form en introduktion
i tingsrättens och domarens arbete. Den är avsedd
för alla jurister och kompletterar utbildningen i juridik.
Det är en viktig kanal för rekrytering till uppgifter
inom domstolsväsendet. Men praktikanterna behöver
inte förbinda sig att ta emot arbete vid någon
domstol. Domstolspraktiken värderas högt och upplevs
också som nyttig bland jurister som inte arbetar vid någon
domstol.
Propositionen ändrar inte på praktiken i sig, men
ett syfte är att framhäva utbildningsaspekten.
Utskottet välkomnar detta, eftersom domstolspraktiken de
facto har stor betydelse för domarens karriär.
Visserligen måste praktiken också vara nyttig
och lämplig med avseende på domstolens arbete.
Praktikanterna bör ändå inte bara ses
som en extra resurs för domstolen.
En viktig faktor som ligger bakom förslaget är att
fastighetsinskrivningsärendena sedan början av
2010 har handlagts av Lantmäteriverket i stället
för av tingsrätterna. Följaktligen har
domstolspraktikanternas arbetsuppgifter minskat och lagts om. Därför
behöver praktiken ses över. Regeringen föreslår ändå inte
att en del av praktiken ska kunna avklaras vid Lantmäteriverket. Enligt
uppgift har detta bland annat administrativa orsaker.
När tingsrätterna hade hand om inskrivningsärendena
fick praktikanterna en bred introduktion i den typen av ärenden.
Kompetens i inskrivningsärenden kan fortsatt anses vara
viktigt för juristkåren. Så som utskottet
tidigare har noterat (LaUU 7/2009 rd)
vore det befogat att tänka igenom om kompetensen på det
här området kan bli bättre t.ex. genom
att praktikanterna under sin domstolspraktik på annat sätt
får utbildning i sådana ärenden. Enligt
motiveringen till propositionen avses praktikanterna få utbildning
både internt vid domstolen och på särskilda kursdagar
för hela landet eller för varje hovrätts domkrets.
Utskottet anser att inskrivningsärendena bör vägas
in vid planeringen och organiseringen av utbildningen.
Praktik i hovrätten och förvaltningsdomstolen
Domstolspraktiken föreslås bli utvidgad så att den
också omfattar hovrätterna och förvaltningsdomstolarna.
Praktikperioden ska fortfarande vara ett år, där
de sex första månaderna avklaras vid tingsrätten
och resten vid en tingsrätt, hovrätt eller förvaltningsdomstol.
Vid utskottsbehandlingen uttrycktes oro över att en sex
månaders praktikperiod vid tingsrätten inte räcker
till för vare sig praktikanten eller tingsrätten.
Tyngdpunkten behöver och bör lämpligen
enligt utskottet fortfarande ligga på praktik vid tingsrätten,
eftersom praktikanten där får erfarenhet av självständig
beslutanderätt. Men utskottet välkomnar också att
det blir möjligt att avklara en del av praktiken vid hovrätten
eller förvaltningsdomstolen. Då får praktikanten
insikter i vilka uppgifter som avviker från tingsrättens
uppgifter och vilka rutiner och förfaranden som gäller.
Då blir praktiken mer varierad samtidigt som praktikanten
får större chanser att söka till olika
uppgifter inom domstolsväsendet. Dessutom kan det underlätta
karriärvalet. Praktiken kan alltså bli en viktig
kanal för rekrytering till hovrätter och förvaltningsdomstolar.
Utskottet ställer sig bakom förslaget att
praktikperioden fortfarande ska vara ett år fastän
en del av den avklaras vid en hovrätter eller förvaltningsdomstol.
I nuläget går det inte att förlänga perioden
till exempelvis ett och ett halvt år för att praktiken
vid tingsrätten alltid ska vara ett år. Förlängningen
skulle inte nödvändigtvis väcka intresse
bland praktikanterna med hänsyn till att praktiklönen är
ganska låg. Det är heller inte lämpligt
att korta ner praktikperioden till mindre än
sex månader vid hovrätten, för då blir
erfarenheterna alltför ytliga. Antagligen kommer största
delen av praktikanterna fortfarande att vilja avklara hela domstolspraktiken
vid tingsrätten i varje fall. Om praktikanten efter sex
månader flyttar över till hovrätten eller
förvaltningsdomstolen, kan praktiken enligt utskottets uppfattning ändå organiseras
ändamålsenligt
i tingsrätten både för praktikanten och
tingsrätten, med beaktande av de föreslagna ändringarna
i praktikanternas befogenheter.
De föreslagna bestämmelserna gör
det bara möjligt att utvidga praktiken till hovrätterna
eller förvaltningsdomstolarna. Det är tänkt
att kompletterande bestämmelser ska utfärdas genom
förordning bl.a. om valet av domstolspraktikanter. Det är
mycket viktigt att den möjlighet som bestämmelserna
ger också omsätts i praktiken. Då måste
hovrätterna och förvaltningsdomstolarna med tanke
på resurser och personalstruktur kunna ha praktikantplatser.
Om praktikanten avklarar en del av praktiken vid en hovrätt
eller förvaltningsdomstol, ska domstolen och tingsrätten
i samråd välja praktikant. Dessutom bör
det gå att söka till hovrätten och förvaltningsdomstolen
oavsett i vilken tingsrätt första delen av praktiken
har slutförts.
Befogenheter
Praktikanternas befogenheter är i dag differentierade
enligt hur länge praktiken har pågått. Propositionen
syftar till att befogenheterna ska tidigareläggas. I nuläget
får praktikanten inte avgöra några ärenden
alls på eget ansvar under de två första
månaderna. Den föreslagna lagen tilllåter
att praktikanter i kansliet avgör bland annat ansökningsärenden
och ostridiga indrivningsärenden. I dagsläget
får de avgöra sådana här ärenden
när praktiken har pågått i två månader. Dessutom
ska praktikanten efter att praktiken har pågått
i två månader få avgöra brottmål
vid sammanträden med en domare. Nu krävs det att praktiken
har pågått i fyra månader.
Propositionen ger praktikanten också bredare befogenheter.
Medan praktikanter vid sammanträden med en domare i dag
får avgöra brottmål där straffet är
fängelse i högst ett år och sex månader,
ska de framöver få avgöra brottmål
där straffet är fängelse i högst
två år. Men de får fortfarande bara döma
ut bötesstraff.
Utskottet anser att befogenheterna behöver ses över
framför allt därför att inskrivningsärendena
har fallit bort. Men eftersom bestämmelserna om befogenheter
har principiell betydelse bör syftet med praktiken vägas
in, likaså praktikantens status och det faktum att praktiken
inte får riskera rättssäkerheten eller
kraven på en rättvis rättegång.
Att praktikanten får mer befogenheter tidigare innebär
att arbetet redan från början kan bli mer meningsfullt
och möjligast varierat. Ändringen kan också väntas
leda till en effektivare praktik och snabbare nytta, vilket är
viktigt bland annat om praktiken fortsätter i hovrätten eller
förvaltningsdomstolen. Å andra sidan framhåller
utskottet att tidigareläggningen av befogenheterna bland
annat kräver satsningar på personlig vägledning
för praktikanterna, såsom det pekas ut nedan.
Här vill utskottet ändå uppmärksamma
att befogenheten att vid sammanträden med en domare behandla
brottmål föreslås bli utvidgad så att den
också omfattar brottmål där straffet är
fängelse i högst två år. Det
betyder att praktikanter framöver får behandla
bland annat misshandel, dödsvållande, grovt skadevållande
och olaga hot, fastän de bara får döma
ut bötesstraff. Enligt utskottets uppfattning är
de här brottmålen inte nödvändigtvis
relativt vanliga och straffpraxis är inte i stor utsträckning
etablerad så som regeringen uppger. Exempelvis dödsvållande och
olaga hot är brott som i hög grad är
specifika för varje fall och typen av påföljd är
svår att förutse. Regeringen motiverar också bredare
befogenheter med att praktikanten redan nu får behandla
sådana brottmål i skriftligt förfarande. Men
här måste man komma ihåg att villkoret
för skriftligt förfarande är att den åtalade
erkänner brottet enligt åtalet och samtycker till
att målet avgörs utan huvudförhandling.
Det framhävs också allt mer att tingsrätterna bör
prioriteras vid rättegång. Det visar bland annat
systemet med tillstånd för fortsatt handläggning
som infördes i hovrätterna vid ingången
av 2011. Det innebär att det krävs tillstånd
för fortsatt handläggning för att målet
ska kunna behandlas vidare i hovrätten. Huvudregeln är ändå att
tillstånd inte behöver beviljas enbart för
att bevisningen ska bedömas. Principen att man bör kunna
lita på tingsrätternas avgöranden ställer därför
allt högre krav på kvaliteten i avgörandena.
Hur behandlingen i tingsrätten förhåller
sig till systemet med tillstånd för fortsatt handläggning
har betydelse för den nu aktuella propositionen, eftersom
de brottmål som behandlas av domstolspraktikanter huvudsakligen är
av den typen att det krävs tillstånd för
att de ska kunna behandlas vidare i hovrätten.
Således anser utskottet att domstolspraktikanternas
befogenheter kan breddas enligt förslaget bara om 17 § 3
mom. i tingsrättslagen inte upphävs så som
regeringen föreslår. En praktikant får
enligt momentet inte förordnas att ensam eller såsom
ordförande för tingsrätten behandla ett mål
som på grund av sin art eller sin omfattning ska anses
vara för svårt att avgöra. Lagmannen är
alltså skyldig att ge akt på arten och omfattningen
av de ärenden som notarierna får att handlägga.
Samtidigt blir det rent konkret möjligt för hovrätterna
att övervaka hur notarierna utövar sina befogenheter
och att rätta till fel som inträffat i domstolspraktiken
genom att återförvisa målet till tingsrätten.
Om 17 § 3 mom. i tingsrättslagen utgår,
blir lagmannens ansvar beroende av allmänna bestämmelser.
Utskottet anser inte att det är adekvat eller lämpligt,
framför allt med hänsyn till de föreslagna ändringarna
i praktikanternas befogenheter. Dessutom kräver parternas
rättsskydd att det fortfarande finns möjlighet
att rätta till fel som uppkommit i domstolspraktiken. Enligt
utredning har återförvisningarna inte kommit som
en överraskning och rättelsen har kunnat göras
ganska snabbt.
Dessutom lyfter utskottet fram att ändringarna i befogenheterna
kräver betydande satsningar på individuell vägledning
och utbildning plus praktikplaner. Därför måste
den föreslagna tutorn eller någon annan handledare
och också den övriga personalen vid sidan av sina
andra arbetsuppgifter ha tillräckligt med tid att råda
och vägleda praktikanter. Här framträder
framför allt betydelsen och behovet av en förhandskontroll över
de ärenden som praktikanten får att avgöra. Det är
bland annat viktigt att ta fram metoder för att redan på förhand
när arbetsuppgifterna delas ut kunna bedöma om ärendet
lämpar sig för en praktikant med avseende på sin
art och omfattning.
Utskottet anser det också nödvändigt
att bevaka tillämpningen och effekterna i praktiken.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av tingsrättslagen
3 a §.
I 3 mom. föreskrivs det hur tingsfiskaler ska
utnämnas. Enligt det gällande momentet utnämns
tingsfiskalerna av hovrätten. Nu föreslås ett
tillägg om att lagmannen har rätt att utnämna tingsfiskalen
för viss tid. Lagmannens befogenhet ska inte vara beroende
av längden på tjänsteförhållandet
för viss tid.
I sitt betänkande (LaUB 38/2010 rd) om propositionen
om utnämning av domare (RP 280/2010 rd) godkände
lagutskottet en lagändring som innebär att lagmannen
får utnämna domare i tingsrätten för
högst ett år. I det här sammanhanget
anser utskottet dock inte att lagmannens befogenhet att utnämna
tingsfiskaler för viss tid behöver begränsas
på samma sätt, eftersom det inte är fråga
om en domartjänst och tingsfiskalens befogenheter inte är
desamma som en domares. Utskottet föreslår ändå en ändring
i ordalydelsen.
4 a §.
I enlighet med gällande lag föreskriver paragrafen
om behörighetsvillkor som gäller språkkunskaperna
för tingsnotarier. Tingsrättslagen har nyligen
kompletterats med en ny 1 b § i syftet att göra
det möjligt att utnämna domare på språkliga
grunder i tvåspråkiga tingsrätter för
att minoritetens språkliga rättigheter i domkretsen ska
tillgodoses. Justitieministeriet uppger att någon motsvarande ändring
i språkkraven för domstolspraktikanter inte var
aktuell när propositionen förbereddes. Av tingsrätten
har ministeriet fått veta att språkkunskaperna
uppmärksammas vid rekryteringen av praktikanter.
Utskottet påpekar att en rad tvåspråkiga
tingsrätter lades ner när nätverket av
tingsrätter sågs över. De tingsrätter
som kräver utmärkta kunskaper i svenska har därmed
minskat. Rent konkret kan detta försvåra svenskspråkigas
tillträde till praktik vid tingsrätter där
majoritetsspråket i domkretsen är finska. Detsamma
gäller finskspråkigas tillträde till
praktik vid Österbottens tingsrätt, där
svenskan är majoritetsspråk i domkretsen. Utskottet
ser det som viktigt att det finns praktikplatser för både
finskspråkiga och svenskspråkiga, eftersom domstolsväsendet
behöver domare som kan båda språken.
Huruvida behörighetsvillkoren som gäller språkkunskaper är
relevanta i det här avseendet bör följaktligen bevakas
framöver.
17 §.
Med hänvisning till den allmänna
motiveringen ovan föreslår utskottet att paragrafen kompletteras
med ett nytt 3 mom. som i sak motsvarar 3 mom. i den gällande
paragrafen.
Ingressen.
Utskottet justerar ingressen i fråga om 17 §,
så att lagändringarna 289/2009 och 579/2009
blir beaktade.
Tingsrättslagens 17 § har också ändrats
genom lag 777/2010 som ännu inte har trätt
i kraft. Lagändringen relaterar till reformen av föreläggande
av böter och ordningsbot (754/2010). Bestämmelser
om ikraftträdandet avses bli utfärdade särskilt
genom lag. I den föreliggande propositionen föreslås
det inte att domstolspraktikanterna ska ha behörighet i ärenden
som gäller ordningsböter. Enligt motiveringen är
det tänkt att ändringarna i praktikanternas befogenheter
ska vägas in i bestämmelserna om ikraftträdandet
av lagändringen som gäller böter och
ordningsböter.