1
Bakgrund och beredning
1.1
Bakgrund
I förordningen om polisens avgiftsbelagda prestationer ingår sedan länge bestämmelser om avgift för polisens handräckning, men trots det hade ingen avgift uppburits för dessa kostnader förrän Polisstyrelsen hösten 2020 förnyade anvisningarna om polisens handräckningsförfarande och sin faktureringspraxis. Sedan anvisningarna förnyades gav inrikesminister Ohisalo polisavdelningen vid inrikesministeriet uppdraget att se över föreskrifterna så polisens handräckning till barnskyddet och socialjouren blir avgiftsfri.
Statsrådets justitiekansler konstaterade i sitt utlåtande om ändringen av 6 § i förordningen om polisens avgiftsbelagda prestationer som gavs år 2021 att sådana barn som utan tillåtelse avlägsnat sig från sin plats för vård utom hemmet eller försvunnit och barn för vilka det krävs särskilda åtgärder för att trygga ett säkert återförande till vårdplatsen utgör en grupp som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är motiverat att se över avgifterna för myndigheternas verksamhet och eventuella undantag från dessa avgifter för att också klarlägga hur de möjliggör en effektiv myndighetsverksamhet vid skyddet av personer i särskilt utsatt ställning.
De frågor som ska föreskrivas bygger också på punkt 3.6 Rättvist, jämlikt och inkluderande Finland i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering. Målsättningen är bland annat att främja barn- och familjevänligheten. Barnens och de ungas välmående är av primär betydelse. Metoderna för detta är bland annat att stärka välbefinnandet.
1.2
Beredning
Inrikesministeriet tillsatte den 13.10.2021 ett lagstiftningsprojekt i syfte att reglera avgiftsfriheten för polisens handräckning till barnskyddet och socialjouren. För beredningen svarade en arbetsgrupp med medlemmar som representerade inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet och Polisstyrelsen.
Under projektet hördes barnombudsmannen, Kommissionen för bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet samt Institutet för hälsa och välfärd.
Frågan borde ha behandlats av delegationen för välfärdsområdenas ekonomi och förvaltning men delegationen hade inte ännu tillsatts.
Utlåtande om propositionen begärdes av följande instanser:
Statsrådets justitiekansler, riksdagens justitieombudsmans kansli, ministerierna, Förbundet för mödra- och skyddshem, Esbo stad, Helsingfors stad, Tavastehus stad, Nödcentralverket, Jyväskylä stad, Kuopio stad, Barnombudsmannen, Centralförbundet för barnskydd, Mannerheims barnskyddsförbund, Kommissionen för bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, Rädda Barnen rf, Polisstyrelsen och dess förvaltning, Björneborgs stad, Brottspåföljdsverket, Rovaniemi stad, Finlands kommunförbund rf, Olycksfallsförsäkringscentralen, Institutet för hälsa och välfärd, Åbo stad, Utsökningsverket, Statens skolhem, Vanda stad och Diskrimineringsombudsmannen.
Propositionsutkastet, utlåtandena och ett sammandrag av utlåtandena finns i den offentliga tjänsten: Avgiftsfrihet för den handräckning som polisen ger barnskyddet och socialjouren - Inrikesministeriet (intermin.fi)
7
Remissvar
Propositionen ansågs vara nödvändig och värd att understöda. I utlåtandena fästs uppmärksamhet huvudsakligen vid motiveringstexten och vid hur lagstiftningsprojektet ska avgränsas.
I utlåtandena givna kommentarer som gäller frågor som ligger utanför beslutet om initiering av lagstiftningsprojektet kunde inte beaktas. I denna proposition har man således inte kunnat föreskriva att polisens handräckning exempelvis till miljö- och hälsoskyddet ska vara avgiftsfri.
Riksdagens justitieombudsman ansåg att undantagsföreskrifterna som avses göras i polislagen beträffande avgiften för polisens handräckning var alltför öppna. Särskilt Kommissionen för bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet samt Diskrimineringsombudsmannen uttryckte oro för de personer som utsatts för våld i närståenderelationer. Den föreslagna föreskriftens motiveringar preciserades med hjälp av exempel på olika befolkningsgrupper som är i utsatt ställning och som kan beröras av den föreslagna föreskriften. Dessutom kompletterades motiveringarna i fråga om gränsdragningen mellan polisens grundläggande uppgifter och handräckningen.
Den föreslagna föreskriften i lagen om klientens ställning inom socialvården i vilken begreppet socialjoursuppgift används ansågs vara för snävt, eftersom all jourverksamhet inte utförs av kommunens socialjour. Den föreslagna föreskriften ändras så att begreppet socialjour ersätts med en hänvisning till 12§ 1 momentet i socialvårdslagen. Dessutom har propositionens motiveringstext granskats till den del detta varit möjligt inom ramen för tidsschemat.
Finansministeriet konstaterade att man i regeringens proposition ännu måste se över hur stor polisens uppskattade intäktsförlust är i ljuset av de senaste uppgifterna om utfallet. Propositionens ekonomiska konsekvenser har granskats
I remissvaren ingick också andra smärre korrigeringsförslag eller preciseringar i lagförslagen och motiveringstexterna än de ovan nämnda. Justitieministeriet och riksdagens justitieombudsman ansåg att det föreslagna bemyndigandet som avser avgiften som uppbärs av klienten för handräckningen är alltför öppet. Det är inte motiverat att ändra förslaget, eftersom det föreslås att det i 1 § i polislagens 9 kapitel ska föreskrivas om grunderna för avgiften. Enligt detta ska avgiften fastställas på basis av helhetskostnaderna vars belopp beror på handräckningens innehåll och omfattning.
I övrigt har remissvaren i behövliga delar beaktats.
8
Specialmotiveringar
8.1
Polislagen
9 kapitlet Särskilda bestämmelser
1 §. Handräckning av polisen och avgifter för handräckningen. Föreslås att till paragrafen fogas ett nytt moment 4 om avgift för polisens handräckning och vem som fattar beslut om att handräckningen är avgiftsbelagd. Huvudregeln ska vara att polisens handräckning är avgiftsbelagd om inte annat anges i lag. Beslut om uppbärande av avgift ska fattas av samma till befälet hörande polisman som fattat beslutet om handräckningen. Den som beslutat om handräckningen ska då hen beslutar om handräckningen informera den som bett om handräckningen att det är fråga om avgiftsbelagd handräckning och om hur avgiftens storlek fastställs. Beslutet om avgiften fattas sedan handräckningen getts, då man vet vilka kostnader som handräckningen medfört.
Föreslås att till paragrafen läggs ett nytt moment 5 i vilket föreskrivs om grunderna för polisens avgift för handräckning och om undantag från skyldigheten att erlägga avgift. Enligt detta fastställs avgiften på basis av totalkostnaderna. Avgiftens storlek beror bland annat på hur mycket tid som använts för handräckningen, hur stor personalresurs som handräckningen kräver dvs hur många polismän och om fordon använts vid handräckningen.
Man kunde dock låta bli att uppbära avgift av privatpersoner om detta är motiverat av sociala, ekonomiska eller därmed jämförbara personliga orsaker.
Befolkningsgrupperna som är i utsatt ställning är inte nödvändigtvis likadana och följaktligen har man inte i förslaget kunnat precisera vilka personer som ska få avgiftsfri handräckning av polisen. Exempelvis ska handräckning till offer för våld i närståenderelation, äldre personer, personer med invandrarbakgrund, offer för mänskohandel eller handikappade vara avgiftsfri. Vid bedömningen av avgiftsfriheten kan också personens hälsotillstånd beaktas. En förutsättning är ändå att personens säkerhet är i fara om handräckning inte ges.
Då beslut om avgiftsfri handräckning fattas ska polisen beakta de grundläggande rättigheterna och ett jämlikt bemötande. Grunden för avgiftsfriheten ska alltså bedömas skilt för varje person. Handräckningen ska vara avgiftsfri om den som begär handräckning exempelvis går till sitt hem för att avhämta icke omtvistad egendom och personen tidigare, innan hen lämnade sitt hem, utsatts för våld i sin närstående relation. Andra därmed jämförbara personliga orsaker kan bland annat vara konsekvenserna av våld som personen utsatts för. Den som begär handräckning måste inte samtidigt uppfylla alla i propositionen föreslagna grunder för avgiftsfrihet.
För den som begär handräckning ska polisen nämna om avgiftsfriheten och ge hen anvisningar i enlighet med 8 § i förvaltningslagen (434/2003).
I praktiken är gränsdragningen mellan handräckning och polisens grundläggande uppgift svår och utmanande. I avsnitt 2.1.1 ovan redogörs för gränsdragningen. Polisen ger på basis av begäran handräckning till andra myndigheter så att myndigheten hinders- och störningsfritt kan utföra sin tjänsteuppgift eller en enskild förvaltningsåtgärd. Handräckningen kan dock bli ett normalt polisuppdrag om den som begärt handräckning under utförandet av sin uppgift utsätts för våld eller hot om våld. Exempelvis kan det för en person som utsatts för våld i en närståenderelation vara svårt att skilja mellan handräckning och polisens normala uppgifter. Offret för våld i närståenderelation måste meddela då hen begär handräckning om att hens säkerhet är äventyrad. Därefter överväger polisen om det är fråga om en normal polisiär uppgift eller handräckning.
Föreslås att till paragrafen läggs ett nytt moment 6 i vilket bestäms att rättelse kan sökas i beslut om avgift för handräckning. I momentet ska också ingå en informativ hänvisning gällande sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen och lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).
10 §. Närmare bestämmelser. Föreslås att en ny punkt 12 läggs till paragrafens 2 moment. Enligt detta kan genom förordning av inrikesministeriet närmare bestämmelser utfärdas om avgift som tas ut hos den som begär handräckning. Avgiftens storlek ska bland annat bero på hur stora polisresurser som använts vid handräckningen.
8.2
Lag om klientens ställning och rättigheter inom socialvården
22 §.Ett välfärdsområdes rätt att få handräckning. Föreslås att paragrafens 2 moment ändras så att nuvarande moment 2 blir paragrafens moment 3. I paragrafens moment 2 föreskrivs att socialvårdsmyndigheten i ett välfärdsområde och i Helsingfors stad i barnskyddsuppgifter och i 12 § 1 momentet i socialvårdslagen avsedda brådskande uppgifter har rätt till avgiftsfri handräckning av polisen enligt polislagen (872/2011).
På grund av social- och hälsovårdsreformen ändras paragrafen genom lagen om ändring av lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (603/2022). Till paragrafen läggs begreppet välfärdsområde. (Se avsnitt 3, Inrättande av välfärdsområden och deras finansiering.)
En föreskrift om att polisens handräckning till välfärdsområdets och Helsingfors stads socialvårdsmyndigheter vid barnskyddsuppgifter och i 12 § 1 momentet i socialvårdslagen avsedda brådskande uppgifter ska vara avgiftsfri behövs för att garantera att en person i utsatt ställning får den hjälp och det skydd som hen behöver. (Se föregående avsnitt 2.1.2 Polisens handräckning vid barnskyddsuppdrag och 2.1.3 Polisens handräckning till socialjouren.)
Socialvårdsmyndigheten som agerar i ett i 12 § 1 momentet i socialvårdslagen avsett brådskande fall ska ha rätt att avgiftsfritt få handräckning av polisen. Brådskande socialvårdsuppgifter är till sin natur sådana att de förutsätter omedelbara åtgärder av socialvårdsmyndigheterna och att klientens behov av socialvårdsinsatser kan bedömas utan dröjsmål och utan hänsyn till tid på dygnet. Avgiftsfriheten omfattar utöver socialjouren också andra jourfunktioner inom välfärdsområdet, exempelvis arbetstagare som med tjänstetid jourar vid sidan av sitt arbete och ansvarar för de i 12 § 1 momentet i socialvårdslagen avsedda brådskande socialvårsuppdragen.
Vid barnskyddsuppdrag är polisens avgiftsfria handräckning mer omfattande än vid brådskande insatser som avses i 12 § 1 momentet i socialvårdslagen. Barnskyddsuppdragen omfattar både klienter inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet och klienter vars servicebehov utreds samt socialtjänstklienter vars behov av barnskydd eller av brådskande stöd från barnskyddet utreds. Om polisens handräckning behövs för genomförandet av utvärderingen ska handräckningen vara avgiftsfri. Vid barnskyddsuppdrag kan ett behov av handräckning från polisen uppstå också i andra sammanhang än vid jouruppdrag och polisens handräckning är i så fall alltid avgiftsfri. Polisens handräckning kan exempelvis behövas för att trygga ett planerat hembesök eller vid hörande i samband med omhändertagande, då tiden och platsen samt det konkreta hotet är känt redan i förväg. Polisen kan bevilja handräckning i motsvarande situationer om de allmänna förutsättningarna för handräckning uppfylls.
8.3
8.3 Mentalvårdslagen
31 §. Handräckning av polisen. Föreslås att till paragrafen fogas ett nytt moment 4 i vilket fastställs att handräckningen som polisen ger är avgiftsfri. Polisens handräckning i situationer som avses i 1 - 3 momentet är avgiftsfri.
Polisen ger avgiftsfri handräckning på begäran av en läkare i tjänsteförhållande vid transport som avses i 1 momentet, då en person ska återföras till sjukhuset på det sätt som avses i 2 momentet och då en i 3 momentet avsedd person ska föras till sjukhus. Polisen ger handräckningen avgiftsfritt i ovan avsedda situationer för att trygga patientens och vårdpersonalens säkerhet.
8.4
8.4– 8.7 Bestämmelser som hänför sig till verkställande av straff
Lagförslagen 4 - 7 hänför sig till verkställande av straff. I förslag 4 föreslås en ändring av 11 § i 1 kapitlet i fängelselagen, förslag 5 gäller en ändring av 38 § i lagen om övervakad frihet på prov, lagförslag 6 gäller en ändring av 24 och 35 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder och lagförslag 7 gäller 20 och 30 § i lagen om verkställighet av kombinationsstraff. Tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten har rätt att avgiftsfritt få handräckning av polisen för att utföra ett tjänsteuppdrag.
Bestämmelserna om avgiftsfri handräckning vid verkställande av straff är nödvändig för att garantera säkerheten för tjänstemän vid Brottspåföljdsmyndigheten då ett straff verkställs eller vid uppgifter som hänför sig till verkställande av straff.
8.5
8.8 Tvångsmedelslagen
Det föreslås att 2 kap. 12 j § i tvångsmedelslagen ska ändras så att det i bestämmelsen föreskrivs att den handräckning som polisen ger ska vara avgiftsfri för tjänstemän vid Brottspåföljdsmyndigheten på motsvarande grund som i fråga om ovan nämnda uppgifter som hänför sig till verkställande av straff.
8.6
8.9 Utsökningsbalken
I utsökningsbalkens 3 kapitel finns fem paragrafer i vilka det föreskrivs om polisens handräckning eller om handräckning från myndigheter. Följande ändringar i 3 kapitlet föreslås: 23 § Offentlighet, närvaro och upprätthållande av ordningen), 24 § (Skyldighet att uppge personuppgifter), 82 § (Maktmedel för utförande av verkställigheten), 83 § (Maktmedel mot person) och 108 § (Handräckning av andra myndigheter). Föreslås att dessa föreskrifter ändras så att polisens handräckning i dessa fall är avgiftsfri.
Utmätningsmannens befogenheter tryggas på så sätt att han avgiftsfritt får handräckning av polisen. Detta innebär i praktiken att han kan sköta sina uppdrag på ett så adekvat, säkert och effektivt sätt som möjligt.
8.7
8.10 Värnpliktslagen
125 §. Handräckning av polisen. Föreslås att paragrafen ändras så att polisens handräckning till regionalbyrån är avgiftsfri. Genom att göra polisens handräckning till regionbyrån avgiftsfri effektiveras verkställandet av de värnpliktigas tjänstgöring.
8.8
8.11 Lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten
38 a §. Polisens, Gränsbevakningsväsendets och Tullens handräckning till Försvarsmakten. Föreslås att paragrafen ändras så att polisens handräckning till Försvarsmakten är avgiftsfri. Enligt förarbetet till lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten är syftet med handräckningen att bistå en annan myndighet så att den myndighet som får handräckningen kan förverkliga sin uppgift för vilket den inte har eller tillgång till eller erforderliga fria resurser. Den avgiftsfria handräckning som polisen ger främjar utredningen av brott.
8.9
8.12 Civiltjänstlagen
103 §. Handräckning av polisen för förpassande av civiltjänstgörare i tjänst. Föreslås att paragrafens 1 moment ändras så att polisens handräckning till civiltjänstgöringsplatsen är avgiftsfri. Polisens avgiftsfria handräckning effektiverar förverkligandet av civiltjänstgörarnas tjänstgöring.
8.10
8.13 Lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar
253 §.Inspektionsrätt i fråga om försäkringsbolagets och Olycksfallsförsäkringscentralens tillsyn. Föreslås att till moment 2 fogas en ny bestämmelse om att polisens handräckning är avgiftsfri. Den avgiftsfria handräckningen gör det möjligt att effektivt förverkliga den i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar avsedda övervakningen.
254 §.Kontroll av uppgifter i arbetsgivarens dokument. Föreslås att till paragrafen fogas en ny föreskrift om att polisens handräckning är avgiftsfri. Avgiftsfri handräckning möjliggör effektiv tillgång till erforderliga uppgifter.
8.11
8.14 Lagen om ersättande av vissa kostnader för av polis lämnad handräckning
Lagen om ersättande av vissa kostnader för av polis lämnad handräckning trädde i kraft den 1.7.1956. Lagen är till sitt sakinnehåll föråldrad. Exempelvis har föreskrifterna om polisen och kommuner har förändrats sedan lagen trädde i kraft. I dagens samhälle ger lagen lämnar tolkningsmöjligheter och föreslås därför att den upphävs.
13
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordningen
Avgift för av polisen given handräckning
Bedömningen av betalningens, dvs avgiftens, konstitutionella karaktär har påverkat hur man besluter om detta. Beaktas bör att avgiftens användningsändamål saknat betydelse vid bedömningen av propositionen.
Att handräckningen är avgiftsbelagd är av betydelse med tanke på 81 § 2 momentet i grundlagen. Enligt detta utfärdas bestämmelser om avgifter samt de allmänna grunderna för och storleken av avgifter för de statliga myndigheternas tjänsteåtgärder, tjänster och övriga verksamhet genom lag.
Genom lag skall utfärdas allmänna bestämmelser om vilka tjänsteåtgärder, tjänster och varor som kan avgiftsbeläggas eller om vilka typer av prestationer som är avgiftsfria. Genom lag skall likaså utfärdas bestämmelser om avgiftsberäkningen, t ex vilka självkostnadsvärden eller företagsekonomiska principer som skall iakttas (RP 1/1998, sid. 135/I).
Enligt den vedertagna definitionen är det kännetecknande för konstitutionella avgifter att de är ersättningar eller vederlag för service eller tjänster som tillhandahålls av det allmänna. Andra penningprestationer till staten ska däremot i konstitutionellt hänseende betraktas som skatter, (RP 1/1998 rd, sid. 134 - 135). Den väsentliga skillnaden mellan skatter och avgifter hänför sig således till avgifternas vederlagskaraktär. Om det inte finns ett motprestationsförhållande ska betalningen i konstitutionellt hänseende betraktas som en skatt.
Avgifterna kan inte ses som i 81 § 2 momentet i grundlagen avsedda statliga ersättningar eller vederlag för det allmännas specificerade tjänster eller andra motsvarande prestationer, om avgiftens syfte är att generellt täcka kostnaderna för myndighetens verksamhet (t ex. GrUU 21/2018 rd, sid. 3 och GrUU 52/2010 rd, sid. 4/II).
Vid bedömningen av avgifternas vederlagskoppling ska avseende fästas bland annat vid hur avgifter individualiseras, vid kostnadsmotsvarighet samt om avgiften är obligatorisk eller frivillig. Det är sannolikare fråga om en skatt om det inte går att tacka nej till prestationer som det finns en skyldighet att betala och skyldigheten direkt med stöd av lag rör rättssubjekt som uppfyller vissa kriterier (GrUU 11/2014 rd, sid. 6/I och GrUU 12/2005 rd, sid. 3 – 4).
I det föreslagna 1 § 4 momentet i polislagens 9 kapitel föreskrivs att den som begär om handräckning svarar för den avgift som uppbärs för hjälpen om inte i lag annat stadgas. I paragrafens 5 moment föreskrivs att avgiftens storlek bestäms utifrån kostnaderna för den.
Ur ett konstitutionellt perspektiv uppbärs för polisens handräckning en avgift som är ett vederlag för ett preciserat, dvs utfört, handräckningsuppdrag. Avgiften för handräckningen är inte allmänt avsedd att finansiera polisverksamheten utan är endast avsedd att täcka de verkliga kostnader som handräckningen orsakat polisen. Således kan avgiften anses uppfylla kravet på kostnadsmotsvarighet. Uppbärandet av avgifter görs alltså för att en person begärt handräckning och således kan avgiften inte anses vara obligatorisk. I lagen ingår alltså inte bestämmelser om att avgiftsskyldigheten gäller vissa rättssubjekt.
På basis av en helhetsbedömning är avgiften som uppbärs för handräckning en i 81 § 2 momentet i grundlagen avsedd avgift.
Jämlikhet
Enligt 6 § 1 momentet i grundlagen är alla lika inför lagen. Jämlikhetsföreskriften gäller också lagstiftaren. Lagen kan inte godtyckligt gynna eller missgynna medborgare eller medborgargrupper. Jämlikhetsföreskriften förutsätter ändå inte att alla medborgare i alla avseenden ska få samma behandling om inte de yttre omständigheterna som påverkar frågan är likadana. Jämlikhetsaspekten är av betydelse både då man genom lag ger förmåner och rättigheter åt medborgare och då man ålägger dem skyldigheter. Det är å andra sidan kännetecknande för lagstiftningen att den, då det finns ett godtagbart samhälleligt intresse, kan behandla vissa mänskor olika bland annat för att främja reell jämlikhet (RP 309/1993 rd, sid. 42 - 43, GrUU 4/2016 rd, sid. 2 och GrUU 31/2014 rd, sid. 3/I).
Den ovan nämnda allmänna jämlikhetsföreskriften kompletterar bestämmelserna i 2 momentet angående förbud mot diskriminering, enligt vilket ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller någon annan orsak om gäller hans eller hennes person. Diskrimineringsförbudet innebär inte att det i alla avseenden är förbjudet att göra skillnad mellan människor, trots att särbehandlingen baseras på en orsak som uttryckligen nämns i en föreskrift. Det väsentliga är om skillnaden kan motiveras på ett med tanke på grundrättigheterna acceptabelt sätt. Kraven på motiv är emellertid höga, särskilt när det gäller de förbjudna särbehandlingskriterier som räknas upp i grundlagsbestämmelsen (se GrUU 4/2016 rd, sid. 2 - 3 och GrUU 37/2014 rd, sid. 2/II). Jämlikhetsföreskrifterna förhindrar inte reell positiv särbehandling som syftar till att säkerställa jämlikheten, dvs åtgärder som förbättrar förhållandena för någon viss grupp, exempelvis kvinnor och barn (se RP 309/1993, sid. 44 och GrUU 39/2014 rd, sid. 3/I).
I det föreslagna 5 momentet i 1 § i 9 kapitlet i polislagen föreskrivs om undantag från skyldigheten att erlägga avgift för polisens handräckning. Enligt detta kan man låta bli att uppbära avgift av privatpersoner om detta är motiverat av sociala, ekonomiska eller andra därmed jämförbara personliga skäl.
I förslaget är det fråga om positiv särbehandling, vilket enligt 6 § 2 momentet i grundlagen är en godtagbar grund, eftersom förslaget är sakligt och nära kopplat till propositionens syfte och de uppskattade följderna av den.
Rättssäkerhet
I konstitutionellt hänseende uppfylls de på grundlagen baserade kraven på rättssäkerhet, om man hänvisar till de allmänna förvaltningslagarna. Syftet med den föreslagna regleringen är att beakta detta.
Enligt 21 § 1 momentet i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid en domstol eller på något annat oavhängigt rättsskipningsorgan.
Ovan nämnda allmänna bestämmelse innebär att var och en har rätt att få sin sak behandlad av en behörig domstol eller annan myndighet. Utgångspunkten är individens rätt att på eget initiativ få sin sak behandlad.
Enligt 21 § 2 momentet i grundlagen ska offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. Rättelseförfarande är ett rättssäkerhetsmedel som är av konstitutionell betydelse i och med att det ger garantier för god förvaltning i enlighet med 21 § 2 momentet i grundlagen. Därför måste det föreskrivas genom lag om grunderna för rättelse (GrUU 43/2000 rd sid. 2/II).
I förslaget gällande 1 § 4 momentet i kapitel 9 i polislagen föreskrivs att beslut om den avgift som tas ut fattas av en i 3 momentet avsedd polisman som hör till befälet, om inte något annat föreskrivs i lag. I paragrafens 6 moment fastställs att omprövning av ett beslut om avgiftsbelagd handräckning får begäras. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen. I samma moment fastställs att bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
I förslaget föreskrivs om omprövning som rättssäkerhetsmedel i fråga om beslut gom avgift för handräckning. Detta är en garanti för god förvaltning. Genom hänvisningen till förvaltningslagen uppfyller de föreslagna föreskrifterna också till övriga delar kraven på god förvaltning att handläggningen ska ske utan fördröjning.
Vid sökande av ändring i förvaltningsärende uppfyller de allmänna föreskrifterna för förvaltningspraxis jämte hänvisningarna till dessa de krav som grundlagen ställer. I de föreslagna föreskrifterna föreslås att man inte gör undantag från den allmän lag utan att om ansökan om omprövning vid förvaltningsdomstolen ska föreskrivas i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
Bemyndigande att utfärda förordning
Delegering av lagstiftningsbehörigheten begränsas av föreskrifterna i 80 § 1 momentet i grundlagen enligt vilket genom lag ska utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter och om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. Som ovan framgår föreskrivs i 1§ 4 momentet i polislagens 9 kapitel att den som begär handräckning svarar för den avgift som tas ut för handräckningen om inte något annat föreskrivs i lag. Förslaget berör alltså personens skyldigheter om vilka föreskrivs i lag.
Den som utfärdar en förordning kan ändå genom lag bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter gällande individens rättigheter och skyldigheter. Bemyndigandet ska vara exakt och tydligt avgränsat. Enligt gängse praxis för grundlagsutskottet i fråga om huruvida delegering av den lagstiftande makten ska tillåtas fästs uppmärksamhet vid att bemyndigandet ska vara exakt avgränsat (RP 1/1998 rd, sid. 131/II-132/I och GrUU 11/1999 rd).
Då man bedömer om fullmakt att utfärda förordning i lagen ska ges till statsrådet eller ministeriet, konstaterades i samband med förnyandet av grundlagen att utgångspunkten är att vid statsrådets allmänna sammanträde avgörs vittsyftande och principiellt viktiga ärenden samt sådana andra ärenden vars betydelse kräver det. Denna princip framgår av föreskrifterna i 67 § i grundlagen beträffande beslutsfattandet i statsrådet. I grundlagsutskottets utlåtande nämns också föreskrifterna i 80 § 1 momentet i grundlagen enligt vilket ett ministerium kan bemyndigas att utfärda förordningar närmast gällande frågor av teknisk natur samt i frågor som i samhälleligt eller politiskt hänseende är av ringa betydelse (GrUU 33/2004 rd).
Föreslås att ett bemyndigande för inrikesministeriet att utfärda förordning införs i 10 § 2 momentet i 9 kapitlet i polislagen.
De föreslagna lagarna är inte problematiska ur ett grundlagsperspektiv. På ovan angivna grunder kan lagförslagen behandlas i normal lagstiftningsordning.