2.2
Direktivets innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland
Avdelning I.Syfte och definitioner
Artikel 1.Syfte
Enligt artikel 1 fastställer direktivet minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områdena bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter. Vidare gör direktivet det lättare att förebygga sådana brott samt att ge hjälp och stöd till brottsoffer.
Artikel 2.Definitioner
I artikel 2 definieras de begrepp som används i direktivet. Med icke-kontanta betalningsinstrument avses enligt artikel 2 a andra icke-fysiska eller fysiska skyddade utrustningar, föremål eller handlingar, eller en kombination av dessa, än lagliga betalningsmedel som, ensamma eller i förening med ett förfarande eller en uppsättning förfaranden, ger innehavaren eller användaren möjlighet att överföra pengar eller penningvärde, inbegripet med hjälp av digitala betalningsmedel. Den svenskspråkiga formuleringen icke-kontanta betalningsinstrument avser i praktiken detsamma som formuleringen andra betalningsmedel än kontanter, som också används i direktivet. Definitionen är betydligt mer omfattande än motsvarande definition i rambeslut 2001/413/RIF och omfattar även betalningar i datanät och digitala betalningsmedel. Definitionen omfattar också virtuella valutor, som avser digitala värderepresentationer som inte emitteras eller garanteras av en centralbank eller en offentlig myndighet och som inte nödvändigtvis är kopplade till en rättsligt etablerad valuta men som godtas av fysiska eller juridiska personer som betalningsmedel och kan överföras, lagras och handlas elektroniskt.
Bestämmelser om betalningsmedelsbrott finns i 37 kap. i strafflagen, och bestämmelser om betalningsmedelsbedrägerier som rör andra betalningsmedel än kontanter finns i 8–12 § i det kapitlet. I 37 kap. 12 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen definieras betalningsmedel. Enligt definitionen avses med betalningsmedel ett bank-, betal- eller kreditkort, en check eller ett annat medel eller en upptagning varmed betalningar, uttag eller kontoöverföringar kan utföras eller vars användning är en nödvändig förutsättning för att nämnda transaktioner ska kunna utföras. Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas vad 37 kap. bestämmer om betalningsmedel också på en motbok eller ett annat fordringsbevis som ett kreditinstitut som står under offentlig tillsyn har utfärdat över en deposition.
Ett betalningsmedel kan vara allmänt eller riktat, det vill säga sådant som kan användas endast för på förhand bestämda ändamål. Exempelvis kan en voucher i fysisk eller elektronisk form, ett betalkort, en internet- eller mobiltjänst och en applikation lämpa sig för allmänt bruk eller bara för vissa ändamål. Strafflagen och direktivet gör i detta avseende ingen skillnad på av vilken karaktär betalningsmedlet är. Bland annat har användning och överlåtelse av falska lunchsedlar ansetts utgöra betalningsmedelsbedrägeri (HD:2019:44), och liknande natura- och personalförmåner kan också ordnas med riktade betalningsmedel.
Definitionen av betalningsmedel i 37 kap. 12 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen är rätt omfattande i förhållande till definitionen av betalningsinstrument i direktivet. Enligt regeringens proposition RP 2/2003 rd räknas också upptagningar som betalningsmedel i Finland, medan endast fysiska instrument ansågs som betalningsmedel enligt rambeslut 2001/413/RIF. Definitionen av betalningsmedel i strafflagen är allmän och omfattande och motsvarar definitionen av icke-kontanta betalningsinstrument i artikel 2 a i direktivet i fråga om både fysiska och icke-fysiska betalningsmedel. Vissa tekniska begrepp i den nuvarande definitionen är dock delvis föråldrade och bör uppdateras. Det är motiverat att ändra definitionen så att den också till övriga delar motsvarar definitionen i direktivet, med vissa språkliga justeringar.
Med skyddade utrustningar, föremål eller handlingar avses enligt artikel 2 b i direktivet utrustningar, föremål eller handlingar som är skyddade mot imitation eller bedräglig användning, till exempel genom utformning, kodning eller signatur. Motsvarande bestämmelse fanns redan i rambeslutet. I definitionen i 37 kap. i strafflagen finns inget särskilt omnämnande av skydd av betalningsmedel, men de betalningsmedel som för närvarande nämns är skyddade på något av de sätt som nämns i artikel 2 b. Genom att nämna skyddet vill man enligt skäl 12 i ingressen till direktivet uppmuntra operatörer att förse betalningsinstrument som de utfärdar med skydd. Därför ges straffrättsligt skydd genom direktivet främst åt skyddade betalningsinstrument. En medlemsstat kan ändå, om den så vill, gå längre än definitionen och ge straffrättsligt skydd också åt oskyddade betalningsinstrument. Kriminalpolitiskt sett är det dock motiverat att liksom i direktivet i princip skydda främst skyddade instrument.
Med digitalt betalningsmedel avses enligt artikel 2 c varje form av elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG eller virtuell valuta. Med elektroniska pengar avses enligt artikel 2.2 i det direktivet varje elektroniskt eller magnetiskt lagrat penningvärde i form av en fordran på utgivaren som ges ut mot erhållande av medel i syfte att genomföra betalningstransaktioner i enlighet med artikel 4.5 i direktiv 2007/64/EG och som godtas av en annan fysisk eller juridisk person än utgivaren av elektroniska pengar.
Varken digitala betalningsmedel eller elektroniska pengar nämns i de senare artiklarna i direktivet, men av definitionen av betalningsinstrumentet i artikel 2 a följer att definitionen av betalningsinstrument och de straffbestämmelser som gäller den också ska omfatta brott som hänför sig till elektroniska pengar. För tydlighetens skull finns det således skäl att i definitionen i strafflagen jämställa också elektroniska pengar med betalningsmedel.
Med virtuell valuta avses enligt artikel 2 d en digital värderepresentation som inte emitteras eller garanteras av en centralbank eller en offentlig myndighet, som inte nödvändigtvis är kopplad till en rättsligt etablerad valuta och som inte har rättslig status som valuta eller pengar men som godtas av fysiska eller juridiska personer såsom betalningsmedel och kan överföras, lagras och handlas elektroniskt.
Definitionen av virtuell valuta i direktivet motsvarar definitionen i det så kallade femte penningtvättsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/843 om ändring av direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, och om ändring av direktiven 2009/138/EG och 2013/36/EU).
Enligt definitionen i 2 § i lagen om tillhandahållare av virtuella valutor (572/2019) avses med virtuell valuta ett värde i digital form a) som inte getts ut av en centralbank eller någon annan myndighet och som inte utgör ett lagligt betalningsmedel, b) som en person kan använda som betalningsinstrument, och c) som kan överföras, lagras och växlas elektroniskt.
En av de mest kända virtuella valutorna är Bitcoin, som är en decentraliserad virtuell valuta som kan växlas till ett lagligt betalningsmedel, såsom euro. Det är också den första kryptovalutan, det vill säga den första virtuella valuta som bygger på krypteringsalgoritmer. En kryptovaluta bygger på offentliga och privata nycklar, genom vilka ett värde överförs från en person till en annan och vilka krypteras före varje överföring.
Virtuella valutor kan grovt sett klassificeras i tre kategorier. På marknaden finns också hybrider som kombinerar egenskaper från flera olika kategorier.
1. Virtuella valutor som liknar betalningsmedel och som ursprungligen skapats som alternativ till traditionella valutor för att användas som betalningsmedel också för andra än utgivarens tjänster. Den mest kända virtuella valutan av denna typ är Bitcoin.
2. Virtuella valutor som kan användas för att betala vissa varor eller tjänster som tillhandahålls av utgivaren (utility coin). Oftast är varorna eller tjänsterna i ett mycket tidigt utvecklingsskede när den virtuella valuta som accepteras som betalningsmedel för dem ges ut.
3. Virtuella valutor som likställs med finansiella instrument, vilket betyder att den virtuella valutan kan ha samma egenskaper som till exempel värdepapper, såsom röstandelar, äganderätt eller förväntad avkastning. Bland annat den engelska termen ”security token” hänvisar till virtuella valutor av denna typ.
(https://www.finanssivalvonta.fi/sv/banker/fintech--innovationer-i-den-finansiella-sektorn/virtuaalivaluutan-tarjoajat/exempel-och-vanliga-fragor-om-virtuella-valutor-och-lanseringen-av-dem-initial-coin-offering/, läst den 25 augusti 2020)
Skäl 9–10 i direktivet gäller virtuella valutor. I skäl 9 konstateras det att direktivet bör vara tillämpligt på icke-kontanta betalningsinstrument endast med avseende på instrumentets betalningsfunktion, och enligt skäl 10 bör direktivet omfatta virtuella valutor endast i den mån de allmänt kan användas för att göra betalningar.
I princip kan den gällande definitionen av betalningsmedel i 37 kap. 12 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen bedömas omfatta också virtuella valutor enligt definitionen i 2 § i lagen om tillhandahållare av virtuella valutor. Strafflagens bestämmelser om betalningsmedel gäller enligt den nuvarande definitionen inte bara sådana betalningsmedel som getts ut av en centralbank eller någon annan myndighet och som i detta avseende är lagliga. För tydlighetens skull och för uppfyllande av skyldigheterna i direktivet är det ändå motiverat att i definitionen av betalningsmedel i 37 kap. i strafflagen nämna att bestämmelserna om betalningsmedel också tillämpas på virtuella valutor.
Enligt skäl 10 i direktivet bör digitala plånböcker som tillåter överföring av virtuella valutor omfattas av direktivet i samma utsträckning som icke-kontanta betalningsinstrument. Genom definitionen av termen digitala betalningsmedel bör det bekräftas att digitala plånböcker för överföring av virtuella valutor kan ha, men inte nödvändigtvis har, samma funktioner som ett betalningsinstrument, och detta vidgar inte definitionen av betalningsinstrument.
I den svenska språkversionen av direktivet motsvaras den engelska termen ”digital wallets” av digitala plånböcker. I den engelska versionen av det femte penningtvättsdirektivet används termen ”custodian wallet”. I stället för digitala plånböcker används i lagen om tillhandahållare av virtuella valutor termen virtuella plånböcker för samma begrepp. Med leverantör av förvaringstjänst för virtuella plånböcker avses i lagen om tillhandahållare av virtuella valutor en fysisk eller juridisk person som innehar virtuella valutor för någon annans räkning eller som erbjuder överföring eller förvaring av virtuella valutor. Definitionen av betalningsmedel i 37 kap. 12 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen kan redan i nuläget bedömas omfatta förvaringstjänster för virtuella plånböcker till den del de gäller värdeöverföring. Genom att virtuell valuta särskilt nämns i definitionen av betalningsmedel i kapitlet, omfattas även i fortsättningen förvaringstjänster för virtuella plånböcker till denna del.
Klassificeringen av virtuella valutor preciseras i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om marknader för kryptotillgångar och om ändring av direktiv (EU) 2019/1937 (COM/2020/593 final, förslaget till MiCA-förordning). I förslaget används i fråga om virtuell valuta sådana definitioner som satts i kraft nationellt. Det är motiverat att göra en ny bedömning av terminologin och klassificeringen i anslutning till virtuella valutor först när förordningen har antagits och de finsk- och svenskspråkiga motsvarigheterna till de begrepp som används i den föreslagna förordningen har setts över och etablerats i lagstiftningen inom området.
Artikel 2 e och f innehåller definitioner av informationssystem och datorbehandlingsbara uppgifter. Bestämmelserna kan anses vara av förtydligande karaktär, och de förutsätter inga ändringar i lagstiftningen.
Enligt artikel 2 g avses med juridisk person en enhet som är en juridisk person enligt tillämplig rätt, med undantag av stater eller offentliga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter samt offentliga internationella organisationer. Enligt direktivet är alltså definitionen av juridisk person beroende av den nationella lagstiftningen.
Enligt 9 kap. i strafflagen tillämpas straffansvar för juridiska personer på samfund, stiftelser och andra juridiska personer. Även offentligrättsliga juridiska personer omfattas av samfundsansvar. Straffansvaret för juridiska personer sträcker sig också till offentligrättsliga internationella organisationer som är verksamma i Finland. Straffansvaret är således till denna del mer omfattande än vad som förutsätts i direktivet. Utövning av offentlig makt omfattas dock inte av straffansvaret för juridiska personer. Bestämmelserna om straffansvar för juridiska personer behöver inte ändras med anledning av artikel 2 g.
Enligt skäl 14 omfattas bara uppsåtliga brott av direktivets tillämpningsområde. Vad gäller de brott som avses i direktivet gäller kravet på uppsåt alla rekvisit som brotten utgörs av i enlighet med nationell rätt. Det är enligt skäl 14 möjligt att utifrån objektiva faktiska omständigheter sluta sig till om ett handlande varit uppsåtligt samt huruvida vetskap som utgör ett brottsrekvisit föreligger. Enligt vedertagen praxis överlåter direktiven åt den nationella lagstiftningen att definiera allmänna straffrättsliga begrepp, såsom tillräknande, vilket bekräftas i skäl 14. Skäl 14 kan också tolkas så att uppsåt som gäller syfte eller vetskap kan anges i brottsrekvisitet i enlighet med den nationella lagstiftningen.
Avdelning II.Brott
Artikel 3.Bedräglig användning av icke-kontanta betalningsinstrument
Artikel 3 gäller uppsåtlig bedräglig användning av betalningsinstrument.
Artikel 3 a förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga bedräglig användning av ett icke-kontant betalningsinstrument som stulits eller på annat sätt olovligen tillgripits eller införskaffats.
Artikel 3 b förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga bedräglig användning av ett helt eller delvis förfalskat icke-kontant betalningsinstrument.
Motsvarande skyldigheter fanns redan i artikel 2 d i rambeslutet och har således redan genomförts nationellt. Till artikeln hänför sig skäl 15, enligt vilket termen förskingring bör förstås som handlingen, utförd av en person som har anförtrotts ett icke-fysiskt icke-kontant betalningsinstrument att medvetet använda instrumentet, utan att ha rätt att göra det, för egen eller annans vinning. Det svenska ordet förskingring används här i motsvarande betydelse som ordet missbruk i den nationella lagstiftningen. Vidare enligt skäl 15 bör anskaffande för bedräglig användning av ett sådant olovligen införskaffat instrument vara straffbart utan att det är nödvändigt att alla de faktiska omständigheterna kring det olovliga införskaffandet fastställs och utan att det krävs en föregående eller samtidig fällande dom för det förbrott som ledde till det olovliga införskaffandet.
Med tanke på tillämpningen av den gällande bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri i 37 kap. 8 § i strafflagen är det i princip oväsentligt hur betalningsmedlet har kommit i användarens besittning. Enligt förarbetena till lagen gäller 37 kap. 8 § 1 mom. i strafflagen den form av betalningsmedelsbedrägeri som har karaktär av tillgreppsbrott. Bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri i 37 kap. 8 § 1 mom. 1 punkten är således tillämplig på i artikel 3 a i direktivet avsedd bedräglig användning av ett icke-kontant betalningsinstrument som stulits eller på annat sätt olovligen tillgripits eller införskaffats. Detta konstaterades också i regeringens proposition om genomförandet av rambeslutet (RP 2/2003 rd, s. 6).
I förarbetena till bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri har det också konstaterats att ett förfalskat betalningsmedel inte har någon laglig innehavare (RP 66/1988 rd, s. 144/I). Bestämmelsen om användning av ett betalningsmedel ”utan laglig rätt” är således tillämplig också på ett förfalskat betalningsmedel.
Prejudikatfallet HD:2019:44 (Omröstn.) handlade om huruvida rekvisitet för betalningsmedelsbedrägeri omfattar användning och överlåtelse av falska och förfalskade betalningsmedel. Högsta domstolen konstaterade att uttrycket ”utan laglig rätt” i lagen utgör en omfattande hänvisning till olika former av missbruk av betalningsmedel och att användning och överlåtelse av falska och förfalskade betalningsmedel omfattas av ordalydelsen i bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri (punkt 23). Högsta domstolen ansåg att straffbarheten för användning och överlåtelse av falska och förfalskade betalningsmedel framgår av bestämmelsen i fråga på det sätt som den straffrättsliga legalitetsprincipen kräver och att gärningsmannen rimligen hade kunnat förutse gärningens straffbarhet (punkt 25). Av de skäl som framgår av avgörandet ansåg högsta domstolen att förfarandet skulle anses som betalningsmedelsbedrägeri.
Bestämmelsen i 37 kap. 8 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen uppfyller kraven i direktivet i fråga om användning av betalningsinstrument som stulits eller på annat sätt olovligen tillgripits och av helt eller delvis förfalskade betalningsinstrument. Mot bakgrund av högsta domstolens ovannämnda avgörande kan bestämmelsen i sin nuvarande form behöva förtydligas. Det bör även vara entydigt att skyldigheterna enligt direktivet fullgörs. Av dessa orsaker är det motiverat att förtydliga bestämmelsen så att det uttryckligen föreskrivs att användning av falska och förfalskade betalningsmedel utgör betalningsmedelsbedrägeri.
Artikel 4.Brott med anknytning till bedräglig användning av fysiska icke-kontanta betalningsinstrument
Artikel 4 a i direktivet förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga stöld eller annat olovligt tillgrepp av ett fysiskt icke-kontant betalningsinstrument, när handlingen begåtts uppsåtligen.
Motsvarande skyldighet fanns redan i artikel 2 a i rambeslutet och har i det sammanhanget genomförts på behörigt sätt (RP 2/2003 rd, s. 5). Ett fysiskt icke-kontant betalningsmedel kan stjälas på motsvarande sätt som andra lösa föremål, varvid bestämmelserna om stöld i 28 kap. i strafflagen tillämpas på gärningen. Handlingen att olovligen tillägna sig eller på annat sätt ta i besittning betalningsmedel utgör stöldbrott enligt 28 kap. 1–3 § i strafflagen eller rån enligt 31 kap. i strafflagen. Strafflagen uppfyller således redan nu skyldigheterna enligt direktivet till denna del.
Artikel 4 b förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga bedräglig hel- eller delförfalskning av ett fysiskt icke-kontant betalningsinstrument. Motsvarande skyldighet föreskrevs i artikel 2 b i rambeslutet, och bestämmelserna om förfalskningsbrott i 33 kap. 1–3 § i strafflagen ansågs vara tillämpliga på gärningen (RP 2/2003 rd, s. 5). Den som framställer en handling eller ett annat bevismedel eller förfalskar ett bevismedel för att användas som vilseledande bevis ska med stöd av 33 kap. 1 § dömas för förfalskning. Formuleringen om användning en förfalskad handling eller ett annat förfalskat bevismedel som vilseledande bevis, som finns i strafflagens bestämmelse om förfalskning, motsvarar begreppet bedräglig förfalskning i direktivet.
Enligt artikel 4 c ska medlemsstaterna straffbelägga innehav av ett stulet eller på annat sätt olovligen tillgripet, eller av ett helt eller delvis förfalskat fysiskt icke-kontant betalningsinstrument, för bedräglig användning. Motsvarande skyldighet i fråga om innehav fanns i artikel 2 c i rambeslutet, och skyldigheten har genomförts på behörigt sätt genom bestämmelsen om häleri i 32 kap. 1 § i strafflagen.
Enligt 32 kap. 1 § i strafflagen ska den som döljer, anskaffar, omhändertar eller förmedlar egendom som har frånhänts någon annan genom stöld-, förskingrings-, rån-, utpressnings-, bedrägeri-, ocker- eller betalningsmedelsbedrägeribrott eller som annars tar befattning med sådan egendom dömas för häleri. Bestämmelsen om häleri omfattar således innehav av sådana stulna fysiska betalningsinstrument som avses i direktivet, eftersom omhändertagande kan anses omfatta innehav. Dessutom kan sådan annan befattning med egendom som nämns i bestämmelsen omfatta mycket varierande gärningar och exempelvis utgöras av innehav av stulna eller förfalskade fysiska icke-kontanta betalningsmedel (RP 2/2003 rd, s. 6).
Bestämmelsen om häleri ska dock tillämpas i andra hand i förhållande till bestämmelserna om penningtvättsbrott i 32 kap. i strafflagen. Brottsrekvisiten för penningtvättsbrott åtskildes 2003 från rekvisiten för häleribrott (RP 53/2002 rd). För penningtvätt ska den dömas som 1) tar emot, använder, omvandlar, överlåter, överför, förmedlar eller innehar egendom som förvärvats genom brott eller vinning av brott, eller egendom som kommit i stället för sådan egendom eller vinning, och gör det för att bereda sig eller någon annan nytta, för att dölja eller maskera vinningens eller egendomens olagliga ursprung eller för att hjälpa gärningsmannen att undandra sig de rättsliga följderna av brottet, eller 2) i fråga om egendom som förvärvats genom brott eller vinning av brott, eller egendom som kommit i stället för sådan egendom eller vinning, döljer eller maskerar egendomens eller vinningens rätta karaktär, ursprung eller belägenhet eller förfogandet över den eller de rättigheter som är knutna till den, eller bistår någon annan vid sådant döljande eller sådan maskering.
Föremål för penningtvätt kan vara egendom som förvärvats genom vilket brott som helst, och penningtvätt omfattar således sådant innehav av stulna eller helt eller delvis förfalskade betalningsinstrument som avses i artikel 4 c. Det i bestämmelsen nämnda syftet att nå vinning eller dölja brottet eller egendomen omfattar formuleringen om bedräglig användning i artikel 4 c.
Det bör noteras att den subsidiära bestämmelsen om häleri inte förutsätter att den som döljer egendomen har några avsikter i fråga om egendomen, utan det räcker att personen riktar någon av de handlingar som nämns i bestämmelsen mot egendomen. Ansvaret enligt strafflagen är i detta avseende striktare än vad direktivet kräver. Men andra ord sträcker sig straffbarheten i bestämmelsen om häleri längre än vad som förutsätts i direktivet.
Bestämmelserna om penningtvätt är också tillämpliga på innehav av falska och förfalskade betalningsmedel.
Innehav av förfalskade betalningsmedel kan också utgöra innehav av förfalskningsmaterial enligt 33 kap. 4 § i strafflagen. Enligt paragrafen ska den dömas till straff som utan godtagbart skäl tar emot, anskaffar, transporterar eller innehar ett bevismedel som är falskt eller förfalskat. I 33 kap. 6 § definieras bevismedel. Bestämmelsen om förfalskning förutsätter inte på samma sätt som direktivet uttryckligen att innehavet syftar till bedräglig användning, utan endast att det inte finns något godtagbart skäl för innehavet. Strafflagen uppfyller således skyldigheterna i direktivet till denna del och går till och med längre än direktivet när det gäller straffbarhet, i och med att det inte nämns att syftet ska vara bedräglig användning.
Enligt artikel 4 d ska medlemsstaterna straffbelägga anskaffande för egen eller annans räkning, inbegripet mottagande, tillgrepp, inköp, överföring, import, export, försäljning, transport eller distribution, av ett stulet eller ett helt eller delvis förfalskat fysiskt icke-kontant betalningsinstrument för bedräglig användning. Jämfört med motsvarande skyldighet i artikel 2 c i rambeslutet är nya gärningssätt i direktivet tillgrepp, inköp, import, export och distribution.
Vid genomförandet av rambeslutet konstaterades det att bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri i 37 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen kan tillämpas på bedräglig försäljning eller överföring av stulna, falska eller förfalskade fysiska icke-kontanta betalningsinstrument (RP 2/2003 rd, s. 6–7). Enligt punkten ska den dömas till straff som, för att bereda sig eller någon annan orättmätig ekonomisk vinning, överlåter ett betalningsmedel till någon annan för att brukas utan laglig rätt. Enligt förarbetena till bestämmelsen jämställs den så kallade svartabörshandeln, det vill säga överlåtelse av olagligen anskaffade betalningsmedel till någon annan för att användas av denne utan laglig rätt, med avseende på straffbarheten med sådan användning av betalningsmedel som nämns i 1 punkten i samma moment. I praktiken kan olagligen anskaffade eller tillverkade betalningsmedel cirkulera länge på den så kallade svarta börsen innan de används (RP 66/1988 rd, s. 144/II).
På samma sätt som i fråga om artikel 4 c kan på vissa gärningar också tillämpas bestämmelserna om penningtvätt i 32 kap. 6–10 § i strafflagen och i andra hand bestämmelserna om häleri. Det allmänna begreppet mottagande av egendom som används i bestämmelsen om penningtvätt kan anses omfatta anskaffande, mottagande, tillgrepp, inköp och import av ett betalningsinstrument enligt direktivet. Överlåtelse eller förmedling kan utgöra försäljning eller export, medan överföring kan utgöra transport och förmedling i sin tur kan utgöra distribution enligt direktivet.
Vid genomförandet av artikel 4 i direktivet ska skyldigheterna i artikeln emellertid bedömas mot bakgrund av artikel 9, som gäller påföljder för fysiska personer. Artikel 9.2 förutsätter att stöld och annat olovligt tillgrepp av ett fysiskt betalningsinstrument samt bedräglig hel- eller delförfalskning av ett fysiskt betalningsinstrument är belagda med ett maximistraff på minst två års fängelse. Enligt artikel 9.6 ska sådana handlingar enligt artikel 4 som begåtts som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet vara belagda med ett maximistraff på minst fem års fängelse.
För att skyldigheterna enligt artikel 9.2 ska uppfyllas behöver straffet för stöld skärpas till ett maximistraff på två års fängelse. Som kvalificeringsgrund för grov stöld och grov förfalskning bör föreskrivas att gärningen utförs som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet, och maximistraffet för gärningarna bör höjas från nuvarande fyra års till fem års fängelse.
Artikel 9.3 i direktivet förutsätter att det nuvarande fängelsestraffet på sex månader för innehav av förfalskningsmaterial höjs till ett år. För närvarande har det inte föreskrivits om någon grov gärningsform, vilket förpliktelserna i artikel 9.6 i direktivet förutsätter nationellt när det gäller gärningar som begåtts inom en kriminell organisation. Artikeln förutsätter även ett maximistraff på minst fem år.
Bestämmelserna om de ovannämnda brotten är dock allmänt tillämpliga och tillämpas i stor utsträckning även i andra sammanhang än bara i fråga om betalningsmedel. Om förpliktelserna i direktivet tillämpas på dem leder detta således till en synnerligen omfattande skärpning av straffen i strafflagen.
I grundlagen ställs krav på kriminaliseringarna. Dessutom måste bestämmelserna om genomförande av EU-rätt uppfylla de allmänna kraven på att bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna ska vara exakta och noga avgränsade samt kraven på god lagskrivning (GrUU 18/2017 rd, GrUU 23/2007 rd, GrUU 50/2006 rd och GrUU 9/2004 rd). När en gärning beläggs med straff ska man beakta de allmänna kriminaliseringsprinciperna och de krav som den straffrättsliga legalitetsprincipen ställer (exempelvis GrUU 48/2017 rd och GrUU 23/1997 rd). Vid straffrättslig reglering måste också kravet på proportionalitet beaktas som en generell förutsättning för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 41/2001 rd, s. 2/II). Påföljdens stränghetsgrad måste stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet, och straffsystemet i sin helhet måste uppfylla kraven på proportionalitet (GrUU 16/2013 rd, se även GrUU 23/1997 rd, s. 2/II).
Med tanke på de allmänna kriminaliseringsprinciperna är det inte godtagbart att på detta sätt skärpa maximistraffen endast för att uppfylla skyldigheterna enligt direktivet, om inte skärpningen grundar sig på att brottsligheten eller gärningarnas klandervärdhet i fråga om de aktuella typerna av brott har förändrats. För att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 9 måste man således hitta ett regleringssätt där genomförandet av skyldigheterna enligt direktivet begränsas till den aktuella typen av brott, i det här fallet betalningsmedelsbrott.
För fullgörandet av skyldigheterna i artikel 4 föreslås det därför att det i 37 kap., som gäller betalningsmedelsbedrägeribrott, i fråga om dessa gärningar tas in en ny särskild bestämmelse om betalningsmedelsbrott samt en grov och en lindrig gärningsform.
Enligt förslaget ska det utgöra betalningsmedelsbrott att olovligen tillägna sig ett betalningsmedel. Det ska även utgöra betalningsmedelsbrott att framställa ett falskt betalningsmedel eller förfalska ett betalningsmedel i syfte att utföra ett betalningsmedelsbedrägeri eller med vetskap om att användningssyftet är utförande av ett betalningsmedelsbedrägeri. Dessutom ska det utgöra betalningsmedelsbrott att olagligt anskaffa, köpa, i landet införa, inneha, sälja, sprida, överföra, transportera, överlåta eller ur landet utföra ett olovligen tillgripet, falskt eller förfalskat betalningsmedel i syfte att utföra ett betalningsmedelsbedrägeri eller med vetskap om att användningssyftet är utförande av ett betalningsmedelsbedrägeri.
För betalningsmedelsbrott ska också den dömas som för att bereda sig eller någon annan orättmätig ekonomisk vinning, med vetskap om att användningssyftet är utförande av ett betalningsmedelsbedrägeri, överlåter ett betalningsmedel till någon annan. Motsvarande bestämmelse finns för närvarande i 37 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen, som gäller betalningsmedelsbedrägeri, från vilken formuleringen flyttas till den föreslagna bestämmelsen om betalningsmedelsbrott och samtidigt moderniseras. Enligt förslaget ändras inte området för straffbarhet.
Påföljden för betalningsmedelsbrott föreslås vara böter eller fängelse i högst två år. Straffet för grovt betalningsmedelsbrott föreslås vara fängelse i minst fyra månader och högst fem år, för att skyldigheten enligt artikel 9.6 i direktivet ska uppfyllas. En gärning är enligt förslaget grov om brottet begås särskilt planmässigt eller om brottet begås som ett led i en i 6 kap. 5 § 2 mom. avsedd organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. Av dessa baserar sig grunden att brottet begås särskilt planmässigt på nationell prövning.
Påföljden för lindrigt betalningsmedelsbrott föreslås vara böter. Lindrigt betalningsmedelsbrott införs enligt nationell prövning också för denna typ av brott för att följa det trestegssystem som infördes i samband med totalreformen av strafflagen. I flera andra EU-medlemsstater tillämpas administrativa påföljdsavgifter på ringa gärningar. Genom de skyldigheter i fråga om kriminalisering som följer av direktiv ingriper man i allmänhet inte i den nationella kontaktytan mellan straffrättsliga och administrativa påföljder. Med iakttagande av samma princip är det möjligt att nationellt gradera gärningarna enligt hur allvarliga eller ringa de är.
Artikel 5.Brott med anknytning till bedräglig användning av icke-fysiska icke-kontanta betalningsinstrument
Artikel 5 a förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga olovligt införskaffande av ett icke-fysiskt icke-kontant betalningsinstrument, åtminstone när ett sådant införskaffande har innefattat begående av ett av de brott som avses i artiklarna 3–6 i direktiv 2013/40/EU, eller förskingring av ett icke-fysiskt icke-kontant betalningsinstrument. Det direktiv det hänvisas till i artikeln är Europaparlamentets och rådets direktiv om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF, nedan nätbrottsdirektivet.
Syftet med artikeln är att straffbelägga motsvarande gärningar när det gäller icke-fysiska betalningsinstrument som när det gäller fysiska betalningsinstrument i artikel 4.
Som ovan konstateras har man i Finland ända sedan 1990-talet betraktat också upptagningar som betalningsmedel i Finland, medan endast fysiska instrument betraktades som betalningsmedel enligt rambeslutet (RP 2/2003 rd, s. 4–5). Vilket medel som helst, med vilket man kan utföra betalningar, kontoöverföringar och uttag, kan utgöra ett sådant betalningsmedel som avses i bestämmelsen. Detta trots att de begrepp i 37 kap. i strafflagen som hänför sig till informationssystem delvis kan vara föråldrade.
Gällande bestämmelser om sådant olagligt intrång i informationssystem som avses i artikel 3 i nätbrottsdirektivet finns i Finland i 38 kap. 8 § i strafflagen, som gäller dataintrång. Bestämmelser om att allvarligt hindra eller avbryta driften av ett informationssystem enligt artikel 4 i nätbrottsdirektivet finns i 38 kap. 7 a § i strafflagen, som gäller systemstörning. Bestämmelser som motsvarar olaglig datastörning enligt artikel 5 i nätbrottsdirektivet finns i 35 kap. 3 a § i strafflagen, som gäller dataskadegörelse. Gällande bestämmelser om olaglig avlyssning enligt artikel 6 i nätbrottsdirektivet finns i 38 kap. 3 § i strafflagen, som gäller kränkning av kommunikationshemlighet, och bestämmelser om grova gärningsformer finns i 38 kap. 4 § och 8 § 2 mom.
Olovligt införskaffande av ett icke-fysiskt betalningsinstrument kan utgöra brott som motsvarar skyldigheterna enligt nätbrottsdirektivet, men motsvaras också av en särskild bestämmelse om förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri. Enligt 37 kap. 11 § 2 punkten i strafflagen gör sig den skyldig till förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri som tillverkar, i landet inför, anskaffar, tar emot, innehar, säljer eller överlåter upptagningar, programvara, redskap eller tillbehör som särskilt lämpar sig för betalningsrörelse som sker via datanät.
Artikel 5 b förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga bedräglig hel- eller delförfalskning av ett icke-fysiskt betalningsinstrument. I dessa fall tillämpas bestämmelserna om förfalskningsbrott i 33 kap. 1–3 § i strafflagen. Enligt bestämmelserna ska den som framställer en falsk handling eller annat bevismedel eller som förfalskar ett dylikt bevismedel för att användas som vilseledande bevis, eller såsom sådant bevis använder ett falskt eller förfalskat bevismedel, dömas för förfalskning.
Enligt definitionen i 33 kap. 6 § i strafflagen anses som bevismedel upptagningar som lämpar sig för automatisk databehandling, om de används eller kan användas såsom rättsligt betydelsefulla bevis om rättigheter, förpliktelser eller fakta. Begreppet bevismedel är så vidsträckt att det vid sidan av handlingar även omfattar ljud- och bildupptagningar, upptagningar av registrerande mätinstrument och räkneapparater eller av annan motsvarande teknisk anordning samt upptagningar som lämpar sig för automatisk databehandling (RP 66/1988 rd, s. 114/I).
Artikel 5 c förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga innehav av ett olovligen införskaffat eller helt eller delvis förfalskat icke-fysiskt icke-kontant betalningsinstrument för bedräglig användning, åtminstone när det olovliga ursprunget var känt vid tidpunkten för innehavet av instrumentet.
Enligt 32 kap. 1 § i strafflagen ska den som döljer, anskaffar, omhändertar eller förmedlar egendom som har frånhänts någon annan genom stöld-, förskingrings-, rån-, utpressnings-, bedrägeri-, ocker- eller betalningsmedelsbedrägeribrott eller som annars tar befattning med sådan egendom dömas för häleri. Egendomen kan utgöras av ett fysiskt eller icke-fysiskt betalningsmedel. Omhändertagande som ingår i bestämmelsen om häleri kan anses omfatta även innehav. Dessutom kan sådan annan befattning med egendom som nämns i bestämmelsen omfatta mycket varierande gärningar och torde exempelvis kunna utgöras av innehav av stulna eller förfalskade icke-fysiska betalningsmedel (RP 2/2003 rd, s. 6).
Innehav av förfalskade icke-fysiska betalningsmedel kan, liksom innehav av förfalskade fysiska betalningsmedel enligt artikel 4, utgöra innehav av förfalskningsmaterial enligt 33 kap. 4 § i strafflagen.
Artikel 5 d förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga anskaffande för egen eller annans räkning, inbegripet försäljning, överföring eller distribution, eller tillgängliggörande, av ett olovligen införskaffat eller helt eller delvis förfalskat icke-fysiskt icke-kontant betalningsinstrument för bedräglig användning.
Enligt 32 kap. 1 § i strafflagen ska den som döljer, anskaffar, omhändertar eller förmedlar egendom som har frånhänts någon annan genom stöld-, förskingrings-, rån-, utpressnings-, bedrägeri-, ocker- eller betalningsmedelsbedrägeribrott eller som annars tar befattning med sådan egendom dömas för häleri. I fråga om stulna betalningsmedel omfattar bestämmelsen alltså direktivets omnämnande av anskaffande, och förmedling kan utgöra försäljning. Annan befattning med egendom kan å sin sida omfatta mycket varierande gärningar och utgöra exempelvis överföring eller distribution av ett icke-fysiskt betalningsinstrument.
Bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri i 37 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen kan tillämpas på bedräglig försäljning eller överföring av stulna, falska eller förfalskade icke-fysiska icke-kontanta betalningsinstrument (RP 2/2003 rd, s. 6–7). Enligt punkten ska den dömas till straff som, för att bereda sig eller någon annan orättmätig ekonomisk vinning, överlåter ett betalningsmedel till någon annan för att brukas utan laglig rätt. Bestämmelsen gör ingen skillnad mellan fysiska och icke-fysiska betalningsmedel.
Förpliktelserna i artikel 5 i direktivet omfattas således i stor utsträckning av de gällande bestämmelserna i strafflagen. Vid genomförandet av artikel 5 i direktivet ska skyldigheterna i artikeln emellertid bedömas mot bakgrund av artikel 9, som gäller påföljder för fysiska personer. Artikel 9.2 förutsätter att olovligt införskaffande av ett icke-fysiskt betalningsinstrument samt bedräglig hel- eller delförfalskning av ett fysiskt betalningsinstrument är belagda med ett maximistraff på minst två års fängelse. Enligt artikel 9.6 ska sådana handlingar som begåtts som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet vara belagda med ett maximistraff på minst fem års fängelse.
För att skyldigheterna enligt artikel 9.2 ska uppfyllas behöver straffen för många av de ovannämnda brotten i strafflagen skärpas i enlighet med direktivet. För en del föreskrivs redan nu det maximistraff på två år som krävs (förfalskning, systemstörning, dataskadegörelse), medan det nuvarande maximistraffet för en del är lägre (dataintrång, innehav av förfalskningsmaterial). För ingen av de nämnda gärningarna föreskrivs i fråga om grova gärningsformer ett maximistraff på minst fem år. Vissa av de ovannämnda bestämmelserna är allmänt tillämpliga, och alla tillämpas i stor utsträckning även i andra sammanhang än bara i fråga om betalningsmedel.
Det är inte ändamålsenligt att på detta sätt skärpa maximistraffen endast för att uppfylla skyldigheterna enligt direktivet, om inte skärpningen på ett godtagbart sätt med hänvisning till kriminaliseringsprinciperna grundar sig på att brottsligheten eller gärningarnas klandervärdhet i fråga om dessa typer av brott har förändrats. För att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 9 måste man således hitta ett regleringssätt där genomförandet av skyldigheterna enligt direktivet begränsas till den aktuella typen av brott, i det här fallet betalningsmedelsbrott.
För fullgörandet av skyldigheterna i artikel 5 föreslås det därför att det i 37 kap., som gäller betalningsmedelsbedrägeribrott, med anledning av skyldigheterna i artiklarna 5 och 9 tas in en ny särskild bestämmelse om betalningsmedelsbrott samt bestämmelser om en grov och en lindrig gärningsform, på det sätt som beskrivs ovan i samband med artikel 4. Dessutom kompletteras bestämmelsen om förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri med vissa nya gärningssätt.
Artikel 6.Bedrägeri med anknytning till informationssystem
Enligt artikel 6 i direktivet ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det är straffbart att genomföra eller orsaka en överföring av pengar, penningvärde eller virtuell valuta och därigenom orsaka en olovlig förlust av egendom för en annan person i syfte att uppnå en olovlig vinst för gärningsmannen eller en tredje part om denna handling begås uppsåtligen. Artikel 6 a gäller sådana handlingar som innebär att utan rätt hindra eller ingripa i ett informationssystems funktion och artikel 6 b gäller handlingar som innebär att utan rätt mata in, ändra, radera, överföra eller undertrycka datorbehandlingsbara uppgifter.
I artikel 3 i rambeslutet ingick under rubriken datorrelaterade brott en nästan likadan bestämmelse, med undantag för omnämnandet av virtuella valutor, som på behörigt sätt har genomförts nationellt (RP 2/2003 rd, s. 7).
Gärningarna i fråga kan utgöra bedrägeri enligt 36 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen. Enligt momentet döms för bedrägeri den som för att bereda sig eller någon annan orättmätig ekonomisk vinning eller för att skada någon annan matar in, ändrar, förstör eller undertrycker data eller på något annat sätt ingriper i ett informationssystems funktion så att resultatet av databehandlingen förvanskas och därigenom orsakar ekonomisk skada för någon annan.
Bestämmelsen i fråga kan redan i sin nuvarande form i princip anses täcka förpliktelserna i artikel 6 i direktivet. Av de handlingar som nämns i artikel 6 a nämns i bestämmelsen dock inte att utan rätt hindra ett informationssystems funktion. I bestämmelsen nämns inte heller vare sig att överföra eller undertrycka data, som nämns i artikel 6 b. Omnämnandet av att på något annat sätt ingripa i ett informationssystems funktion är dock ett så allmänt uttryck att det kan anses täcka de ovannämnda gärningarna enligt artikel 6 a och b, även om de inte uttryckligen nämns i bestämmelsen.
En del av de gärningar som nämns i artikeln kan också utgöra betalningsmedelsbedrägeri enligt 37 kap. 8 § i strafflagen. En överföring av pengar, penningvärde eller virtuell valuta genom att mata in datorbehandlingsbara uppgifter kan genomföras eller orsakas i enlighet med artikeln exempelvis genom att någon utan tillstånd använder en annans PIN-kod, kundnummer, signum eller lösenord (RP 2/2003 rd, s. 7).
Vid genomförandet av artikel 6 ska skyldigheterna i artikeln emellertid bedömas mot bakgrund av artikel 9, som gäller påföljder för fysiska personer. Enligt artikel 9.4 ska maximistraffet för det brott som avses i artikel 6 vara minst tre års fängelse. Enligt artikel 9.6 ska en sådan handling som begåtts som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet vara belagd med ett maximistraff på minst fem års fängelse.
För att skyldigheterna enligt artikel 9.2 ska uppfyllas bör maximistraffet för bedrägeri enligt 36 kap. 1 § höjas från nuvarande två års till tre års fängelse. Det nuvarande maximistraffet på fyra års fängelse för grovt bedrägeri (36 kap. 2 § i strafflagen) bör höjas till fem år. Vartdera maximistraffet utgör en atypisk straffskala för strafflagen. I fråga om grundformen av bedrägeri blir straffskalan dessutom mycket omfattande i och med att den sträcker sig från böter till tre års fängelse.
Med tanke på de etablerade kriminaliseringsprinciperna är det inte godtagbart att på detta sätt skärpa maximistraffen endast för att uppfylla skyldigheterna enligt direktivet, om inte skärpningen av straffen för bedrägeribrott enligt 36 kap. i strafflagen kan motiveras med brottslighetsläget eller med att gärningarnas klandervärdhet har förändrats. För att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 9 måste man således hitta ett regleringssätt där genomförandet av skyldigheterna enligt direktivet begränsas till den aktuella typen av brott, i det här fallet betalningsmedelsbrott.
Av dessa orsaker föreslås det att bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri i 37 kap. 8 § i strafflagen ändras för fullgörande av skyldigheterna enligt artiklarna 6 och 9 i direktivet, så att ett nytt gärningssätt fogas till paragrafen i form av en specialbestämmelse om betalningsmedelsbedrägeri genom ingrepp i ett informationssystems funktion, vilket motsvarar vad som i det gällande 36 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen föreskrivs i fråga om bedrägeri. De skyldigheter enligt artikel 9 som gäller maximistraff uppfylls genom att maximistraffet för betalningsmedelsbedrägeri höjs till fem års fängelse. Kravet på ett maximistraff på minst tre år kräver inte att straffnivåerna i den nationella lagstiftningen höjs, eftersom maximistraffet för den grova gärningsformen av brottet överstiger det förutsatta maximistraffet på minst tre år (så även i RP 232/2014 rd, s. 22). Dessutom ska möjligheten att bestämma ett gemensamt straff på basis av en förhöjd straffskala beaktas i fall där samma gärning även utgör orsakande av fara för informationssystem enligt 34 kap. i strafflagen eller ett informations- och kommunikationsbrott enligt 38 kap. i strafflagen.
Artikel 7.Verktyg som används för att begå brott
Enligt artikel 7 i direktivet ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de i artikeln nämnda handlingarna, som berör verktyg som används för att begå brott, är straffbara. Med sådana verktyg avses en utrustning eller ett instrument, datorbehandlingsbara uppgifter eller varje annat medel som i första hand är utformat eller särskilt har anpassats i syfte att begå något av de brott som avses i artikel 4 a och b, artikel 5 a och b eller artikel 6. Det ska vara straffbart att framställa, anskaffa för egen eller annans räkning, importera, exportera, sälja, transportera, distribuera och tillgängliggöra de nämnda verktygen, åtminstone när brottet begås med avsikten att dessa medel ska användas.
De förpliktelser i artikeln som gäller straffbeläggande av handlingar är mer omfattande än förpliktelserna enligt rambeslutet. Förpliktelserna i rambeslutet gäller i regel endast betalningsinstrument i form av fysiska föremål, medan syftet i direktivet är att regleringen ska vara teknikneutral. Nytt i förhållande till rambeslutet är särskilt att straffbara ska vara också handlingar som berör verktyg som används för stöld eller annat olovligt tillgrepp av ett fysiskt icke-kontant betalningsinstrument (artikel 4 a), olovligt införskaffande eller förskingring av ett icke-fysiskt icke-kontant betalningsinstrument (artikel 5 a) eller bedräglig hel- eller delförfalskning av ett icke-fysiskt icke-kontant betalningsinstrument (artikel 5 b).
Direktivet medger nationell prövningsrätt att begränsa straffbarheten till handlingar som begås med avsikten att dessa medel ska användas.
På handlingar enligt artikeln kan tillämpas 33 kap. 4 § i strafflagen, som gäller innehav av förfalskningsmaterial. Enligt paragrafen ska den dömas som utan godtagbart skäl tar emot, anskaffar, transporterar eller innehar ett bevismedel som är falskt eller förfalskat, eller som tillverkar, tar emot, anskaffar, säljer, överlåter eller innehar ett redskap eller tillbehör som med fog kan misstänkas huvudsakligen bli använt för begående av förfalskningsbrott. Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen är det inte av betydelse vem – gärningsmannen eller någon annan – som eventuellt skulle komma att använda nämnda utrustning eller redskap. I princip kan det i bestämmelsen om innehav av förfalskningsmaterial vara fråga om vilket slags redskap eller tillbehör som helst som används vid hel- eller delförfalskning av betalningsmedel, oberoende av redskapets eller tillbehörets art eller tekniska form. Redskap är ett allmänt begrepp som omfattar bland annat datorprogram (RP 2/2003 rd, s. 8).
En särskild bestämmelse om betalningsmedelsblanketter finns i 37 kap. 11 § i strafflagen, som gäller förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri. Enligt definitionsbestämmelsen i 37 kap. 12 § i strafflagen avses med betalningsmedelsblankett tryckta blanketter som är avsedda att ifyllas så att de blir betalningsmedel och som inte hålls fritt tillgängliga för allmänheten, eller sådana kort eller schablonkort som särskilt lämpar sig för tillverkning av betalningsmedel. Denna särskilda bestämmelse infördes eftersom man tidigare hade ansett det vara oklart om sådana schablonkort som tillverkas med hjälp av modern teknik kan utgöra sådana bevismedel som avses i bestämmelsen om innehav av förfalskningsmaterial. För att avlägsna tolkningssvårigheterna straffbelade man således de ovannämnda gärningarna i anslutning till betalningsmedelsblanketter i form av förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri (RP 38/1997 rd), och på dem tillämpas inte bestämmelsen om innehav av förfalskningsmaterial.
Gärningar i anslutning till betalningsmedelsblanketter har dessutom fördelats på två olika bestämmelser i 37 kap. i strafflagen. Bestämmelsen om förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri omfattar endast tillverkning, införsel i landet, anskaffning, mottagande eller innehav av en betalningsmedelsblankett. Överlåtelse av en betalningsmedelsblankett är däremot straffbart i form av betalningsmedelsbedrägeri enligt 37 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen.
Förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri utgörs också av tillverkning, införsel i landet, anskaffning, mottagande, innehav, försäljning och överlåtelse av upptagningar, programvara, redskap eller tillbehör som särskilt lämpar sig för betalningsrörelse som sker via datanät. Bestämmelsen om förberedelse till betalningsmedelsbedrägerier uppfyller i hög grad den skyldighet i artikel 7 i direktivet som gäller redskap och tillbehör som lämpar sig för handlingar som hänför sig till artikel 6 (bedrägeri med anknytning till informationssystem).
Förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri förutsätter att gärningarna begås för utförande av betalningsmedelsbedrägeribrott. Brottsrekvisitet omfattar situationer där gärningsmannen förbereder betalningsmedelsbedrägeri och i detta syfte gör sig skyldig till tillverkning, införsel i landet, anskaffning, innehav, försäljning eller överlåtelse av ovannämnda utrustning. Artikel 7 i direktivet tillåter att det föreskrivs om ett sådant syfte.
Strafflagen innehåller också andra bestämmelser om redskap vid brott som riktar sig mot informationssystem. Exempelvis ska enligt 38 kap. 8 b § i strafflagen, som gäller avkodningssystemsbrott, den bestraffas som i strid med förbudet i 269 § 2 mom. i informationssamhällsbalken (917/2014) i förvärvssyfte eller så att gärningen är ägnad att orsaka den som tillhandahåller skyddade tjänster betydande men eller skada, tillverkar, importerar, saluför, hyr ut eller distribuerar ett avkodningssystem eller gör reklam för, installerar eller underhåller ett sådant. I 34 kap. 9 b § i strafflagen finns bestämmelser om straff för innehav av hjälpmedel vid nätbrott. Den som innehar sådana apparater, datorprogram eller programinstruktioner som avses i 9 a § 1 a-punkten eller sådana lösenord, åtkomstkoder eller andra motsvarande uppgifter som avses i 9 a § 1 b-punkten gör sig skyldig till detta brott. Bestämmelsen förutsätter att syftet är att orsaka olägenhet eller skada för informationsbehandling eller för ett informations- eller kommunikationssystems funktion och har således inget direkt samband med förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri.
Vid genomförandet av artikel 7 ska skyldigheterna i artikeln bedömas mot bakgrund av artikel 9, som gäller påföljder för fysiska personer. Enligt artikel 9.5 ska maximistraffet för det brott som avses i artikel 7 vara minst två års fängelse.
För att skyldigheterna enligt artikel 9.5 ska uppfyllas bör maximistraffet för förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri höjas från nuvarande ett års till två års fängelse. Dessutom bör det nuvarande maximistraffet på sex månaders fängelse för innehav av förfalskningsmaterial höjas till två års fängelse.
Med tanke på de etablerade kriminaliseringsprinciperna är det inte godtagbart att skärpa maximistraffen för innehav av förfalskningsmaterial för att uppfylla skyldigheterna enligt direktivet, om inte skärpningen av straffet grundar sig på att brottsligheten eller gärningarnas klandervärdhet har förändrats. För att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 9 måste man således hitta ett regleringssätt där genomförandet av skyldigheterna enligt direktivet begränsas till den aktuella typen av brott, i det här fallet betalningsmedelsbrott.
För att fullgöra skyldigheterna i artiklarna 7 och 9 i direktivet föreslås det därför att bestämmelsen om förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri kompletteras så att det till bestämmelsen fogas ett omnämnande av gärningar som hänför sig till redskap eller tillbehör som lämpar sig för förfalskning av betalningsmedel. Bestämmelsen är en specialbestämmelse i förhållande till bestämmelsen om innehav av förfalskningsmaterial.
För uppfyllande av förpliktelserna i artikel 7 fogas till bestämmelsen också de nya gärningssätten utförsel ur landet, transport, spridning och tillhandahållande. Direktivet förutsätter också att verktygen anskaffas för egen eller annans räkning. Bestämmelsen ändras därför så att de gärningar som hänför sig till redskapen ska vidtas antingen för förberedelse till gärningsmannens eget brott eller för förberedelse till ett brott som begås av någon annan.
Samtidigt höjs maximistraffet för förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri till fängelse i två år.
Artikel 8.Anstiftan, medhjälp och försök
Enligt artikel 8.1 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anstiftan och medhjälp till ett brott som avses i artiklarna 3–7 är straffbart.
Enligt 5 kap. 5 § i strafflagen döms den, som uppsåtligen förmår någon till ett uppsåtligt brott eller ett straffbart försök till brottet i fråga, för anstiftan till brott såsom gärningsman. Anstiftan till straffbar medhjälp bestraffas med stöd av 5 kap. 6 § såsom medhjälp. Betalningsmedelsbrott enligt 37 kap. i strafflagen är straffbara när gärningen begåtts uppsåtligen. Eftersom anstiftan är straffbar i fråga om alla uppsåtliga brott, förutsätter direktivet till denna del inga ändringar i lagstiftningen.
Den som före eller under ett uppsåtligt brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det döms med stöd av 5 kap. 6 § i strafflagen för medhjälp till brott. Straffet för medhjälp bestäms enligt en lindrigare straffskala med iakttagande av strafflagens 6 kap. 8 § 1 mom. 3 punkten samt 2 och 4 mom. Eftersom medhjälp redan är straffbar i fråga om alla uppsåtliga brott, förutsätter direktivet inga ändringar i lagstiftningen till denna del.
Enligt artikel 8.2 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att försök till ett brott som avses i artikel 3, artikel 4 a, b eller d, artikel 5 a eller b eller artikel 6 är straffbart. Vad gäller artikel 5 d ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att åtminstone försök till bedrägligt anskaffande av ett olovligen införskaffat eller helt eller delvis förfalskat icke-fysiskt icke-kontant betalningsinstrument för egen eller annans räkning är straffbart.
Enligt 5 kap. 1 § i strafflagen bestraffas försök till ett brott endast om försöket är straffbart enligt de bestämmelser som gäller det uppsåtliga brottet. En gärning har framskridit till ett försök till brott när gärningsmannen har börjat begå brottet och då åstadkommit fara för att brottet fullbordas. Försök till brott föreligger också när en sådan fara inte orsakas, om faran har uteblivit endast av tillfälliga orsaker.
Straffbarhet för försök kan genomföras nationellt på två sätt. Försök kan straffbeläggas särskilt, eller också kan det jämställas med en fullbordad gärning. Försök till brott bestraffas i regel lindrigare än fullbordade gärningar genom tillämpning av en lindrigare straffskala i enlighet med 6 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen (5 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen). Att försök bestraffas lindrigare kan motiveras med att det är ett uttryck för mindre skuld och brottslig vilja eller med att försök till brott orsakar en mindre fara än en fullbordad gärning eller med bådadera (se RP 44/2002 rd, s. 133–135). Om försök till brott jämställs med en fullbordad gärning, påförs också motsvarande straff som för en fullbordad gärning. Försök till brott jämställs i strafflagen med en fullbordad gärning betydligt mer sällan, och för att försök ska jämställas med en fullbordad gärning krävs särskilda kriminalpolitiska grunder.
Definitionen av försök till brott, det vill säga vad som betraktas som försök, är en fråga som hör till straffrättens allmänna läror. Den harmoniseras inte i medlemsstaternas lagstiftning genom direktiv, och medlemsstaterna har prövningsrätt. Enligt vedertagen tolkningspraxis avser direktiven dock med straffbarhet för försök den lindrigare regleringsmodellen av de ovannämnda nationella regleringssätten, det vill säga att försök bestraffas enligt en lindrigare straffskala. Ett exempel på detta är att direktivens bestämmelser om minsta maximistraff av hävd inte har utvidgats till att gälla påföljder för försök. Detta gäller även det aktuella direktivet.
Hänvisningen till artikel 3 gäller användning av betalningsinstrument. Vid genomförandet av rambeslutet stödde man sig på förarbetena till bestämmelsen, enligt vilka rekvisitet för betalningsmedelsbedrägeri uppfylls i ett så tidigt skede att det inte finns något behov av att straffbelägga försök. När det gäller användning av betalningsmedel uppfylls rekvisitet för brottet tidigare än i fråga om bedrägeri, eftersom det inte krävs bevis för att skada orsakats. Rekvisitet uppfylls redan genast när ett betalningsmedel används utan tillstånd. Det gäller inte bara när betalningsmedlet företes en person, utan också när det exempelvis används i en automat. För att brottet ska fullbordas krävs det inte att transaktionen lyckas eller att någon har misstagit sig eller blivit vilseledd (RP 66/1988 rd, s. 41, 144 och 146). Skyldigheten enligt artikel 3 att straffbelägga försök att använda ett betalningsinstrument förutsätter till denna del inga ändringar i lagstiftningen.
I artikel 8.2 hänvisas det också till straffbarheten för försök till handlingar enligt artikel 6. Med anledning av skyldigheten enligt artikel 6 i direktivet föreslås det att det till paragrafen om betalningsmedelsbedrägeri fogas en ny bestämmelse enligt vilken betalningsmedelsbedrägeri begås av den som matar in, ändrar, förstör eller raderar data i anslutning till ett betalningsmedel eller på något annat sätt ingriper i ett informationssystems funktion så att resultatet av överföring av pengar eller penningvärde förvanskas. På dessa fall tillämpas för närvarande 36 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen, som gäller bedrägeri i fråga om informationssystem. Försök är straffbart. För fullgörande av skyldigheterna enligt direktivet och bevarande av det nuvarande läget ska detta sätt att använda betalningsmedel i fortsättningen vara straffbart enligt den ändrade bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri. Försök till grovt betalningsmedelsbedrägeri ska vara straffbart i samma omfattning som när det gäller grundformen av betalningsmedelsbedrägeri.
När det gäller möjligheten att bestraffa försök till bedrägeri i fråga om informationssystem har man också bedömt alternativet att föreskriva att den ska dömas som genom att mata in, ändra, förstöra, skada, överföra eller radera data i anslutning till ett betalningsmedel eller på något annat sätt ingripa i ett informationssystems funktion förvanskar eller försöker förvanska resultatet av överföring av pengar eller penningvärde, och därigenom orsakar ekonomisk skada för någon annan. Försök skulle då jämställas med en fullbordad gärning när straffet bestäms (förvanskar eller försöker förvanska).
Detta skulle göra straffbarheten för försök mer omfattande än vad direktivet kräver. Det ovannämnda sättet att föreskriva om straffbarhet för försök skulle inte heller gälla försök till de gärningar som nämns i bestämmelsen, det vill säga att mata in, ändra eller förstöra data, utan straffbarheten skulle gälla försök till resultatet av dessa gärningar, det vill säga försök att förvanska resultatet av överföring av pengar eller penningvärde. Försök har i vissa bestämmelser i strafflagen jämställts med en fullbordad gärning (till exempel narkotikabrott enligt 50 kap. 1 §). Exempelvis i fråga om skattebedrägeri enligt 29 kap. 1 § i strafflagen gäller bestämmelsen om försök som kan jämställas med en fullbordad gärning följderna av gärningen (får till stånd eller försöker få till stånd att ingen eller alltför låg skatt bestäms). Ett regleringssätt där försök på det sätt som beskrivs ovan jämställs med en fullbordad gärning kan dock anses vara exceptionellt i strafflagen, och av de ovannämnda orsakerna föreslås inte denna lösning.
Direktivet förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga försök till olovligt tillgrepp/olovligt införskaffande av fysiska och icke-fysiska betalningsinstrument (de handlingar som nämns i artiklarna 4 a och 5 a). Försök till stöld är för närvarande straffbart. I propositionen föreslås det att det i lagen tas in en specialbestämmelse om detta i form av ett nytt betalningsmedelsbrott. Det föreslås att försök till sådana gärningar straffbeläggs för att bevara nuläget och genomföra förpliktelserna i direktivet.
Direktivet förpliktar medlemsstaterna att straffbelägga försök till hel- eller delförfalskning av ett fysiskt eller icke-fysiskt betalningsinstrument (artiklarna 4 b och 5 b). Enligt strafflagen är också försök till förfalskning straffbart. I propositionen föreslås det dock att det till den nya bestämmelsen om betalningsmedelsbrott fogas en sådan specialbestämmelse om förfalskning av betalningsmedel som åsidosätter den allmänna bestämmelsen om förfalskning. Det föreslås att försök till gärningen straffbeläggs för att bevara nuläget och genomföra förpliktelserna i direktivet.
I artikel 8.2 hänvisas det dessutom till straffbarheten för försök till anskaffande av ett stulet eller ett helt eller delvis förfalskat fysiskt betalningsinstrument enligt artikel 4 d, inbegripet mottagande, tillgrepp, inköp, överföring, import, export, försäljning, transport eller distribution. När det gäller straffbarhet för försök till anskaffande av ett stulet eller ett helt eller delvis förfalskat icke-fysiskt betalningsinstrument (artikel 5 d) medger direktivet en möjlighet att begränsa straffbarheten för försök till bedrägligt anskaffande. Omnämnandet av bedräglighet är ologiskt med tanke på att artikel 5 i sig gäller bara bedrägliga handlingar.
Direktivet förpliktar inte medlemsstaterna att straffbelägga försök till brott enligt artiklarna 4 c och 5 c, det vill säga försök till innehav av ett stulet eller av ett helt eller delvis förfalskat (fysiskt eller icke-fysiskt) betalningsinstrument. Kriminalisering av försök till innehav anses ofta utsträcka straffbarheten för långt i förhållande till gärningens klandervärdhet och med tanke på proportionaliteten. Försök till innehav är också förenat med praktiska bevisningsproblem.
Gärningarna i artiklarna 4 d och 5 d blir straffbara enligt den nya bestämmelsen om betalningsmedelsbrott. Straffbarheten för försök till anskaffning av ett betalningsinstrument är dock förknippad med samma principiella aspekter som anförts ovan när det gäller straffbeläggande av försök till innehav. Det är svårt att skilja försök till anskaffande från försök till innehav, eftersom det i allmänhet är fråga om olika steg i samma serie av gärningar. Dessutom uppfylls flera av de sätt att anskaffa ett betalningsinstrument som nämns i artiklarna 4 d och 5 d i ett mycket tidigt skede. Exempelvis kan det i vissa fall anses vara fråga om införsel i landet (eller utförsel ur landet) när en vara eller ett redskap har anlänt till (eller lämnat) finskt territorium på land eller till havs, även om försändelsen inte klarar tullmyndigheternas kontroll och inte överlåts till mottagaren (exempelvis HD:2007:45). Försäljning kan å sin sida innebära att en produkt tillhandahålls utan att affären eller utbytet ännu ägt rum. På dessa grunder bedöms det att propositionen uppfyller skyldigheten enligt direktivet att straffbelägga försök till anskaffning, utan att försök till anskaffning och till dess olika delgärningar uttryckligen straffbeläggs i den nya bestämmelsen om betalningsmedelsbrott.
Efter de föreslagna ändringarna uppfyller lagstiftningen skyldigheterna enligt artikel 8 i direktivet.
Artikel 9.Påföljder för fysiska personer
Enligt artikel 9.1 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de brott som avses i artiklarna 3–8 är belagda med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder. Enligt artikel 9.2 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de brott som avses i artikel 3, artikel 4 a och b samt artikel 5 a och b är belagda med ett maximistraff på minst två års fängelse.
Skyldigheten i artikel 9.1 kräver inga ändringar i lagstiftningen. I artikel 9.2 hänvisas det till artikel 3, som gäller användning av olovligen tillgripna eller förfalskade betalningsinstrument. På handlingar enligt artikeln kan tillämpas bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri (37 kap. 8 § i strafflagen) eller bestämmelsen om förfalskning (33 kap. 1 § i strafflagen), i vilka det föreskrivs att påföljden är fängelse i högst två år.
Hänvisningen till artikel 4 a avser olovligt tillgrepp av fysiska betalningsinstrument och artikel 4 b förfalskning av betalningsinstrument. Hänvisningen till artikel 5 a och b gäller motsvarande handlingar i fråga om icke-fysiska betalningsinstrument. I fråga om tillgrepp är maximistraffet för stöld (28 kap. 1 § i strafflagen) för närvarande fängelse i ett år och sex månader. Det föreskrivna maximistraffet för förfalskning är två år, vilket motsvarar kraven i direktivet. Maximistraffet för stöld uppfyller däremot inte förpliktelserna i direktivet.
Enligt artikel 9.3 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de brott som avses i artikel 4 c och d och artikel 5 c och d är belagda med ett maximistraff på minst ett års fängelse. Artiklarna 4 c och 5 c gäller innehav av stulna eller helt eller delvis förfalskade fysiska eller icke-fysiska betalningsinstrument, och artiklarna 4 d och 5 d gäller andra gärningar som riktar sig mot dem, såsom överföring, överlåtelse och försäljning. Bestämmelserna om penningtvätt (32 kap. 6 § i strafflagen) och häleri (32 kap. 1 § i strafflagen) är tillämpliga på gärningarna. I bestämmelserna föreskrivs ett fängelsestraff på högst två år för penningtvätt och ett fängelsestraff på högst ett år och sex månader för häleri. Bestämmelsen om fängelse i högst sex månader för innehav av förfalskningsmaterial (33 kap. 4 § 1 punkten i strafflagen), som är tillämplig på innehav, anskaffande, transport och mottagande av ett helt eller delvis förfalskat betalningsinstrument, uppfyller däremot inte kraven i direktivet.
Enligt artikel 9.4 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det brott som avses i artikel 6 är belagt med ett maximistraff på minst tre års fängelse. Som det konstateras ovan i samband med artikel 6 är maximistraffet för bedrägeri (36 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen) fängelse i två år. Den nuvarande bestämmelsen uppfyller således inte skyldigheten i artikel 9.4.
Enligt artikel 9.5 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det brott som avses i artikel 7 är belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse. Bestämmelsen gäller verktyg som används för att begå betalningsmedelsbedrägeri. I samband med artikel 7 ovan konstateras det att det föreskrivna fängelsestraffet på högst sex månader för innehav av förfalskningsmaterial och det föreskrivna fängelsestraffet på högst ett år för förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri (37 kap. 11 § 2 punkten i strafflagen) inte uppfyller kraven i direktivet.
Enligt artikel 9.6 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de brott som avses i artiklarna 3–6 är belagda med ett maximistraff på minst fem års fängelse om de begås inom ramen för en kriminell organisation enligt definitionen i rambeslut 2008/841/RIF, oberoende av den påföljd som föreskrivs i det beslutet.
Det är möjligt att tolka artikel 9.6 så att en gärning ska beläggas med ett maximistraff på minst fem år bara om gärningen på nationell nivå är belagd med strängare straff som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. I skäl 19 i direktivet konstateras dock att det är lämpligt att föreskriva strängare påföljder för fall då ett brott begåtts inom ramen för en organiserad kriminell organisation. Mot bakgrund av andra skäl i direktivet är det uppenbart att direktivet syftar till att förebygga och bekämpa organiserad brottslighet som gäller betalningsmedelsbedrägerier (skäl 1, 4 och 7). Med tanke på direktivets syfte och mål kan det således vara motiverat att tolka artikel 9.6 så att den förpliktar medlemsstaterna att utfärda bestämmelser om saken.
Skyldigheten i artikel 9.6 leder dock nationellt till att det för alla brott enligt artiklarna 3–6 bör föreskrivas om en grov gärningsform, om det inte redan finns en sådan. Som kvalificeringsgrund för både nya och gamla grova gärningsformer bör det dessutom föreskrivas att gärningen begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. Alla grova gärningsformer i fråga bör beläggas med ett fängelsestraff på högst fem år i stället för de i strafflagen etablerade maximistraffen på fyra år för grova brott. Eftersom de bestämmelser i strafflagen som är tillämpliga på brott enligt artiklarna 3–6 i direktivet i stor utsträckning är tillämpliga också i andra fall än de som gäller betalningsmedel, skulle direktivet vid det nationella genomförandet i stor utsträckning få konsekvenser utanför direktivets tillämpningsområde.
Det är således motiverat att nationellt genomföra skyldigheten i artikel 9.6 på så sätt att det i enlighet med direktivets mål beaktas att betalningsmedelsbrott kan begås som ett led i gränsöverskridande organiserad brottslighet. Samtidigt begränsas också direktivets konsekvenser i fråga om de olika brottstyperna till betalningsmedel, så att det även nationellt med beaktande av de allmänna kriminaliseringsprinciperna finns godtagbara grunder för kvalificeringsgrunden.
De förslag i propositionen genom vilka skyldigheterna i fråga om påföljderna enligt artikel 9 uppfylls har beskrivits i samband med artiklarna 3–6, som det hänvisas till i artikel 9.
Artikel 10.Juridiska personers ansvar
Artikeln förpliktar medlemsstaterna att hålla juridiska personer ansvariga för brott enligt direktivet. Bestämmelsen avviker inte i sak från bestämmelserna om juridiska personers ansvar i tidigare EU-rättsakter som gäller straffrätt.
Enligt artikel 10.1 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att juridiska personer kan hållas ansvariga för de brott som avses i artiklarna 3–8 och som begås till deras förmån av en person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom den juridiska personen, grundad på något av följande: a) behörighet att företräda den juridiska personen, b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.
Enligt artikel 10.2 ska medlemsstaterna dessutom vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att juridiska personer kan hållas ansvariga när brister i övervakning eller kontroll som ska utföras av en person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att till förmån för denna juridiska person begå något av de brott som avses i artiklarna 3–8.
I artikel 10.3 konstateras det att juridiska personers ansvar enligt punkterna 1 och 2 inte ska utesluta straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som är gärningsmän eller anstiftare eller medhjälpare till något av de brott som avses i artiklarna 3–8.
Enligt 9 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen döms en juridisk person till samfundsbot, om någon som hör till ett av dess lagstadgade organ eller annars hör till dess ledning eller utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har varit delaktig i brottet eller tillåtit att brottet har begåtts eller om i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits den omsorg och försiktighet som krävs för att förebygga brottet.
Enligt 9 kap. 3 § 1 mom. i strafflagen anses ett brott begånget i en juridisk persons verksamhet, om gärningsmannen har handlat på den juridiska personens vägnar eller till dess förmån och gärningsmannen hör till den juridiska personens ledning eller står i tjänste- eller arbetsförhållande till denna eller gärningsmannen har handlat på uppdrag av en representant för den juridiska personen.
I finsk strafflagstiftning föreskrivs det inte i enlighet med artikel 10.3 uttryckligen om separat straffrättsligt ansvar för juridiska personer och fysiska personer som gjort sig skyldiga till brott. Det är klart att ansvaret är separat, även om en uttrycklig bestämmelse saknas. Dessutom framgår detta indirekt av vissa bestämmelser. I 5 kap. 8 § i strafflagen föreskrivs att vissa personer kan dömas för ett brott som har begåtts i den juridiska personens verksamhet trots att han eller hon inte uppfyller de särskilda brottsbeskrivningsenliga villkor som gäller för gärningsmän, om den juridiska personen uppfyller dem. Åtskillnaden i straffansvar mellan juridiska personer och dem som gjort sig skyldiga till brott i deras verksamhet framgår också av 9 kap. 2 § 2 mom. i strafflagen, enligt vilket samfundsbot döms ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff.
Straffansvar för juridiska personer har vid verkställigheten av rambeslutet i 37 kap. 14 § i strafflagen utsträckts till betalningsmedelsbedrägeri, grovt betalningsmedelsbedrägeri och förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri samt i 36 kap. 9 § i strafflagen till bedrägeri i fråga om informationssystem, det vill säga till brott enligt 36 kap. 1 § 2 mom. och dess grova gärningsform. Dessutom föreskrevs det vid verkställigheten av rambeslutet i 33 kap. 7 § i strafflagen att förfalskning, grov förfalskning och innehav av förfalskningsmaterial omfattas av straffansvaret för juridiska personer. På stöld, som är ett straffbart brott enligt 28 kap. 1 § i strafflagen, tillämpas däremot inte straffansvar för juridiska personer, och rambeslutet förpliktade heller inte till det (RP 2/2003 rd, s. 11–12). Artikel 10 förutsätter också att straffansvar för juridiska personer tillämpas på olovligt tillgrepp av betalningsinstrument.
Förpliktelserna i artikel 10 uppfylls redan nu i fråga om betalningsmedelsbedrägeri, grovt betalningsmedelsbedrägeri och förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri. I enlighet med vad som anges ovan föreslås det dessutom att bestämmelsen om betalningsmedelsbedrägeri i 37 kap. 8 § i strafflagen ändras för fullgörande av skyldigheterna enligt artiklarna 6 och 9 i direktivet, så att ett nytt gärningssätt läggs till i en specialbestämmelse om betalningsmedelsbedrägeri genom ingrepp i ett informationssystems funktion, vilket motsvarar det gällande 36 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen, som gäller bedrägeri. Också detta nya gärningssätt i fråga om betalningsmedelsbedrägeri ska i enlighet med skyldigheterna i direktivet och liksom i nuläget omfattas av straffansvar för juridiska personer.
I propositionen föreslås också, i enlighet med vad som anges ovan, att det i 37 kap. i strafflagen tas in en ny bestämmelse om betalningsmedelsbrott, som omfattar olovligt tillgrepp av betalningsmedel och framställning av ett falskt betalningsmedel eller förfalskning av ett betalningsmedel. Det föreslås att straffansvar för juridiska personer ska tillämpas också på betalningsmedelsbrott och dess grova gärningsform. Jämfört med nuläget kommer således också tillgrepp av betalningsmedel att omfattas av samfundsansvar på det sätt som direktivet förutsätter.
Bestämmelserna om innehav av förfalskningsmaterial motsvarar å sin sida den föreslagna nya bestämmelsen om förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri, som gäller redskap och tillbehör för förfalskning av betalningsmedel. Eftersom förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri omfattas av straffansvar för juridiska personer, uppfylls skyldigheterna enligt direktivet.
Enligt de allmänna principerna om straffansvar för juridiska personer har juridiska personers straffansvar av hävd inte utsträckts till ringa brott eller förseelser. Inte heller när rambeslutet verkställdes utsträcktes straffansvaret för juridiska personer till lindrigt betalningsmedelsbedrägeri (RP 2/2003 rd, s. 12/I). På motsvarande sätt ska samfundsansvaret inte heller utsträckas till det föreslagna nya lindriga betalningsmedelsbrottet.
Efter de ovannämnda ändringarna uppfyller bestämmelserna i strafflagen förpliktelserna i artikeln.
Artikel 11.Sanktioner för juridiska personer
Skyldigheterna enligt artikeln motsvarar i sak bestämmelserna om sanktioner för juridiska personer i tidigare EU-rättsakter som gäller straffrätt.
Enligt artikeln ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att en juridisk person som hålls ansvarig enligt artikel 10.1 eller 10.2 är föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, som ska innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som får innefatta andra sanktioner, såsom a) uteslutning från rätt till offentliga förmåner eller stöd, b) tillfällig uteslutning från tillgång till offentlig finansiering, inklusive anbudsförfaranden, bidrag och koncessioner, c) tillfälligt eller permanent näringsförbud, d) rättslig övervakning, e) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, f) tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har använts för att begå brottet.
Enligt 9 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen ska för brott som har begåtts i ett samfunds, en stiftelses eller någon annan juridisk persons verksamhet på yrkande av åklagaren dömas till samfundsbot, om en sådan påföljd föreskrivs för brottet i strafflagen. I paragrafens 2 mom. konstateras på motsvarande sätt som i definitionen av ”juridisk person” i artikel 2 i direktivet att bestämmelserna i 9 kap. i strafflagen inte tillämpas på brott som begåtts vid utövning av offentlig makt.
Enligt 9 kap. 5 § i strafflagen döms samfundsbot ut till ett belopp av minst 850 och högst 850 000 euro. I 9 kap. 6 § föreskrivs det om grunder för fastställande av samfundsbot. Enligt paragrafens 1 mom. fastställs storleken av en samfundsbot enligt arten och omfattningen av den juridiska personens underlåtelse eller ledningens andel, om vilka det föreskrivs i 2 §, samt enligt den juridiska personens ekonomiska ställning. Enligt 9 kap. 6 § 2 mom. beaktas vid bedömningen av betydelsen av underlåtelsen och ledningens andel brottets art och svårhet, den brottsliga verksamhetens omfattning, gärningsmannens ställning i den juridiska personens organ, i vilken mån åsidosättandet av den juridiska personens skyldigheter utvisar likgiltighet för bestämmelser i lag eller myndigheternas föreskrifter, samt övriga lagstadgade straffmätningsgrunder. Enligt 9 kap. 6 § 3 mom. beaktas vid bedömningen av den juridiska personens ekonomiska ställning dess storlek och soliditet, verksamhetens ekonomiska resultat samt övriga omständigheter som väsentligt påverkar bedömningen av den juridiska personens ekonomi.
Den sista delen av artikeln är formulerad så att den inte är förpliktande, och det är alltså upp till medlemsstaten att avgöra om den ska genomföras. Sanktionerna omfattar flera straffrättsliga påföljder som är främmande för Finlands rättssystem, och ett eventuellt införande av dem skulle förutsätta en omfattande översyn som inte begränsas till någon viss typ av brott. De ovannämnda bestämmelserna uppfyller förpliktelserna i artikeln, och artikeln förutsätter därför inga ändringar i lagstiftningen.
Avdelning III.Behörighet och utredning
Artikel 12.Behörighet
Enligt artikel 12.1 ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin behörighet beträffande de brott som avses i artiklarna 3–8 om minst en av följande omständigheter föreligger: a) brottet har begåtts helt eller delvis på dess territorium, b) gärningsmannen är medborgare i medlemsstaten.
Enligt 1 kap. 1 § i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som har begåtts i Finland. Enligt 1 kap. 6 § tillämpas finsk lag på brott som en finsk medborgare har begått utanför Finland. Om brottet har begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat, är en förutsättning för straffbarheten att på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader. Som finsk medborgare anses den som vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds är finsk medborgare. Bestämmelserna uppfyller förpliktelserna i artikel 12.1.
I artikel 12.2 konstateras att vid tillämpningen av punkt 1 a ska ett brott anses ha begåtts helt eller delvis på en medlemsstats territorium i fall där gärningsmannen är fysiskt närvarande på det territoriet när brottet begås och oavsett om brottet begås med användning av ett informationssystem på denna medlemsstats territorium eller inte. Strafflagens 1 kap. 1 §, som gäller brott som begåtts i Finland, tillämpas på artikel 12.2. I enlighet med paragrafen är det tillräckligt att gärningsmannen fysiskt befinner sig på finskt territorium. Enligt 1 kap. 10 § i strafflagen anses ett brott vara begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde. Vidare föreskrivs det i 1 kap. 10 § i strafflagen att om gärningsorten inte med säkerhet kan fastställas, men det finns grundad anledning att anta att brottet har begåtts inom finskt område, ska det anses vara begånget i Finland. Artikel 12.2 förutsätter inga ändringar i lagstiftningen.
Enligt artikel 12.3 ska en medlemsstat underrätta kommissionen om den beslutar att fastställa sin behörighet över ett brott som avses i artiklarna 3–8 vilket har begåtts utanför dess territorium, inbegripet i fall där a) gärningsmannen har hemvist på dess territorium, b) brottet har begåtts till förmån för en juridisk person som är etablerad på dess territorium, c) brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller mot en person som har hemvist på dess territorium.
Enligt 1 kap. 6 § 3 mom. i strafflagen jämställs med finska medborgare den som vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds är varaktigt bosatt i Finland, samt den som påträffas i Finland och som när rättegången inleds är medborgare eller varaktigt bosatt i Danmark, Island, Norge eller Sverige. På brott som en sådan person begått utanför Finland tillämpas finsk lag på det sätt som avses i artikel 12.3 a.
Enligt 1 kap. 5 § i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som riktar sig mot finländska personer. Detta avser bland annat brott som har begåtts utanför Finland och som riktar sig mot en finsk medborgare, ett finskt samfund, en finsk stiftelse eller någon annan finsk juridisk person eller en i Finland varaktigt bosatt utlänning, om på gärningen enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader. Artikel 12.3 c är tillämplig på lagstiftningen i fråga om brott som riktar sig mot finska medborgare, personer som är varaktigt bosatta i Finland eller medborgare i andra nordiska länder.
Enligt 1 kap. 9 § i strafflagen bestäms juridiska personers straffansvar enligt finsk lag, om finsk lag tillämpas på ett brott. Det är möjligt att en gärningsman, vars gärning omfattas av finsk lag, i ovannämnda fall har begått sitt brott till förmån för en juridisk person som är etablerad på finskt territorium på det sätt som avses i artikel 12.3 b. Då tillämpas också finsk lag på straffansvaret för den juridiska personen.
Artikeln förutsätter inga ändringar i lagstiftningen. Finland ska dock i enlighet med artikel 12.3 underrätta kommissionen om att finsk lag tillämpas på brott som begåtts utanför landets territorium.
Artikel 13.Effektiva utredningar och samarbete
Enligt artikeln ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att utredningsverktyg, såsom de som används vid bekämpning av organiserad brottslighet eller andra allvarliga brott, är effektiva, står i proportion till det begångna brottet och är tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar som har ansvaret för att utreda eller lagföra de brott som avses i artiklarna 3–8.
Bestämmelsen är allmän och innehåller inga skyldigheter i fråga om användningen av vissa utredningsverktyg. I skäl 22 i ingressen till direktivet konstateras det att utredningsverktyg som används i ärenden som involverar organiserad brottslighet eller annan allvarlig brottslighet ska vara tillgängliga ”om och i den utsträckning som användningen av dessa verktyg är lämplig och står i proportion till arten av och allvaret i brotten enligt definitionen i nationell rätt”.
Bestämmelser om tvångsmedel som används för utredning av brott finns i tvångsmedelslagen (806/2011). Artikeln förutsätter att effektiva utredningsverktyg finns tillgängliga. Detta kan anses avse i tvångsmedelslagen avsedda tvångsmedel som används för utredning av brott. Enligt tvångsmedelslagen är en förutsättning för användning av tvångsmedel i allmänhet att ett visst brott ska utredas (det brott som ligger till grund för tvångsmedlet). Möjligheten att använda ett tvångsmedel för utredning av ett brott bestäms då på basis av det föreskrivna maximistraffet för brottet eller på den grunden att brottsbenämningen särskilt nämns i bestämmelsen om tvångsmedlet i fråga. I fråga om vissa tvångsmedel (exempelvis beslag) är det dock inte en förutsättning för användning av tvångsmedlet att utredningen gäller ett brott av en viss allvarlighetsgrad eller med en viss benämning, utan tvångsmedlet kan användas för utredning av alla brott.
En allmän förutsättning för användning av tvångsmedel är proportionalitetsprincipen enligt 1 kap. 2 §. Enligt bestämmelsen får tvångsmedel användas endast om det kan anses försvarligt med beaktande av hur grovt det undersökta brottet är, hur viktigt det är att brottet utreds och av att den misstänktes eller någon annans rättigheter kränks när tvångsmedel används samt övriga omständigheter som inverkar på saken. Proportionalitetsprincipen och andra allmänna villkor för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB 25/1994 rd, s. 5) ska beaktas också när man överväger att ändra tvångsmedelslagstiftningen.
För utredning av betalningsmedelsbedrägeri kan man för närvarande med stöd av maximistraffet för dessa brott (fängelse i två år) använda följande tvångsmedel när de övriga förutsättningarna enligt tvångsmedelslagen uppfylls:
– kroppsvisitation (8 kap. 31 § 1 mom.)
– bestämning av DNA-profiler (9 kap. 4 § 1 mom.)
– husrannsakan (8 kap. 2 § 1 mom. 1 punkten)
– genomsökning av utrustning (8 kap. 21 § 1 mom. 1 punkten)
– kroppsbesiktning för att söka efter föremål, egendom, handlingar, information eller omständigheter (8 kap. 32 § 1 mom.)
– upptagande av signalement av den som inte är misstänkt för brott (9 kap. 3 § 2 mom.)
– reseförbud (5 kap. 1 §)
– förstärkt reseförbud (5 kap. 1 a §)
– beslag och kopiering av försändelser (7 kap. 5 § 1 mom.)
– anhållande, när det finns risk att personen flyr, försvårar utredningen eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (2 kap. 5 § 1 mom. 2 punkten)
– optisk observation (10 kap. 19 § 4 mom.)
– teknisk spårning av föremål (10 kap. 21 § 2 mom.)
– identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning (10 kap. 25 § 1 mom.)
– teleövervakning med samtycke av innehavaren (10 kap. 7 § 1 mom.)
– teleövervakning, när ett brott har begåtts med användning av en teleadress eller teleterminalutrustning (10 kap. 6 § 2 mom. 2 punkten)
– systematisk observation (10 kap. 12 § 3 mom.)
– datanätsbaserad täckoperation (10 kap. 27 § 3 mom.)
– bevisprovokation genom köp (10 kap. 34 § 2 mom.)
För utredning av grovt betalningsmedelsbedrägeri kan dessutom följande tvångsmedel användas när de övriga förutsättningarna enligt tvångsmedelslagen uppfylls:
– bestämning av DNA-profilen för en fånge (9 kap. 4 § 2 mom.)
– teleövervakning (10 kap. 6 § 2 mom.)
– inhämtande av lägesuppgifter för att nå misstänkta och dömda (10 kap. 8 §)
– inhämtande av basstationsuppgifter (10 kap. 10 § 2 mom.)
– förtäckt inhämtande av information (10 kap. 14 § 2–3 mom.)
– teknisk avlyssning (10 kap. 16 § 3 mom.)
– optisk observation av hemfridsskyddade platser (10 kap. 19 § 4 mom.)
– teknisk spårning av en misstänkt (10 kap. 21 § 3 mom.)
– teknisk observation av utrustning (10 kap. 23 § 3 mom.)
– kontrollerade leveranser (10 kap. 41 § 2 mom.)
– kroppsbesiktning för att bestämma DNA-profilen (8 kap. 32 § 2 mom.)
För utredning av betalningsmedelsbedrägerier finns det således omfattande och effektiva utredningsverktyg, i den nationella lagstiftningen kallade undersökningsmetoder, som tas i bruk med hänvisning till ett visst brott och som kräver att proportionalitetsprincipen iakttas.
Enligt artikel 13.2 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att information som fysiska och juridiska personer enligt nationell rätt är skyldiga att lämna om brott som avses i artiklarna 3–8 når de myndigheter som utreder eller lagför dessa brott utan onödigt dröjsmål.
Skyldigheten att utan dröjsmål anmäla dessa brott är alltså förpliktande i medlemsstaterna bara i den omfattning de har nationella bestämmelser om en sådan anmälningsskyldighet. I finsk lagstiftning finns ingen skyldighet för fysiska personer att anmäla betalningsmedelsbedrägerier.
Enligt 3 c § i lagen om Finansinspektionen (878/2008) samarbetar Finansinspektionen med centralen för utredning av penningtvätt, polisen, Enheten för utredning av grå ekonomi, Skatteförvaltningen och andra behöriga myndigheter för att förebygga och bekämpa brottslighet. Finansinspektionen är enligt lagen skyldig att utan dröjsmål underrätta en behörig myndighet om Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet eller när den sköter andra lagstadgade uppgifter upptäcker eller misstänker att finansiella tjänster eller det finansiella systemet utnyttjas eller planeras bli utnyttjade för brottsliga ändamål.
Andra myndigheter handlar under tjänsteansvar när det gäller att anmäla brott, och artikel 13.2 förutsätter inga ändringar i lagstiftningen.
Avdelning IV.Informationsutbyte och rapportering av brott
Artikel 14.Informationsutbyte
Enligt artikel 14.1 ska medlemsstaterna för utbyte av information om de brott som avses i artiklarna 3–8 säkerställa att de har en operativ nationell kontaktpunkt som kan nås dygnet runt, alla dagar i veckan. Medlemsstaterna ska också säkerställa att de har förfaranden som gör att brådskande förfrågningar om bistånd hanteras skyndsamt, och att behörig myndighet svarar inom åtta timmar från mottagandet genom att åtminstone ange huruvida förfrågan kommer att besvaras, formen för ett sådant svar och den beräknade tid inom vilken svaret kommer att skickas. Medlemsstaterna får besluta att använda befintliga nät av operativa kontaktpunkter.
Enligt artikel 14.2 ska medlemsstaterna underrätta kommissionen, Europol och Eurojust om den kontaktpunkt som avses i punkt 1 som de har utsett. De ska uppdatera denna information vid behov. Kommissionen ska vidarebefordra denna information till övriga medlemsstater.
Centralkriminalpolisen är Finlands nationella kontaktpunkt.
Artikel 15.Rapportering av brott
Enligt artikel 15.1 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lämpliga rapporteringskanaler görs tillgängliga för att underlätta att de brott som avses i artiklarna 3–8 rapporteras till brottsbekämpande myndigheter och andra behöriga nationella myndigheter utan onödigt dröjsmål.
Enligt 71 a § i lagen om Finansinspektionen är Finansinspektionen skyldig att upprätthålla ett system genom vilket den kan ta emot rapporter om misstänkta missbruk som har samband med bestämmelserna om finansmarknaden. Via systemet för rapportering av överträdelser kan personer lämna Finansinspektionen information för att upptäcka och utreda missbruk som gäller finansmarknaden. Misstänkta missbruk avser inte enbart brott, utan också i vidare bemärkelse olika misstankar om överträdelser av de bestämmelser som Finansinspektionen utövar tillsyn över. Artikel 15.1 förutsätter inga ändringar i lagstiftningen eller nya åtgärder.
Enligt artikel 15.2 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att uppmuntra finansinstitut och andra juridiska personer som är verksamma på deras territorium att rapportera misstänkt bedrägeri till brottsbekämpande myndigheter och andra behöriga myndigheter utan onödigt dröjsmål i syfte att de brott som avses i artiklarna 3–8 ska kunna upptäckas, förebyggas, förhindras, utredas eller lagföras.
I fråga om finansinstituten har Finansinspektionen utfärdat föreskrifter och anvisningar (8/2014) om hantering av operativa risker i företag under tillsyn inom finanssektorn. Dessa föreskrifter och anvisningar gäller bland annat rapportering av avvikelser i fråga om kränkningar av nätverks- och informationssäkerheten och rapportering av svikliga förfaranden i anslutning till betaltjänster. Inom finanssektorn har denna rapportering centraliserats hos Finansinspektionen, som i sin tur har ålagts en skyldighet att vid behov anmäla upptäckt missbruk också till andra behöriga myndigheter. Artikel 15.2 kräver till denna del inga genomförandeåtgärder.
Artikel 16.Hjälp och stöd till brottsoffer
Enligt artikel 16.1 ska medlemsstaterna säkerställa att fysiska och juridiska personer som lidit skada till följd av något av de brott som avses i artiklarna 3–8 och som begåtts genom missbruk av personuppgifter a) erbjuds särskild information och rådgivning om hur de kan skydda sig själva mot de negativa följderna av brotten, såsom renomméskada, och b) får en förteckning över särskilda institutioner som arbetar med olika aspekter av identitetsrelaterad brottslighet och stöd till brottsoffer.
När det gäller artikel 16.1 ska förundersökningsmyndigheten enligt 4 kap. 10 § i förundersökningslagen (805/2011), om brottets beskaffenhet eller målsägandens personliga omständigheter förutsätter det, fråga målsäganden om denne samtycker till att hans eller hennes kontaktuppgifter ges till en organisation som tillhandahåller stödtjänster och, om målsäganden ger sitt samtycke, förmedla uppgifterna utan ogrundat dröjsmål. Förundersökningslagens 4 kap. 18 § gäller underrättelse om målsägandens rättigheter, vilket även omfattar rådgivning om tillgängliga stödtjänster.
På polisens webbplats finns omfattande anvisningar till brottsoffer: https://poliisi.fi/sv/har-du-blivit-utsatt-for-ett-brott. På webbplatsen finns också information om bedrägeribrott: https://poliisi.fi/sv/blev-du-bedragen och cyberbrott: https://poliisi.fi/sv/cyberbrott. Också brottsofferjouren ger stöd och rådgivning till brottsoffer.
Artikel 16.1 förutsätter inga ytterligare åtgärder.
Enligt artikel 16.2 uppmanas varje medlemsstat att inrätta ett gemensamt nationellt onlineinformationsverktyg för att underlätta tillgången till hjälp och stöd för fysiska och juridiska personer som lidit skada till följd av de brott som avses i artiklarna 3–8 och som begåtts genom missbruk av personuppgifter. Punkten är inte förpliktande och förutsätter inga ändringar i lagstiftningen, och de åtgärder som nämns i de övriga punkterna bör bedömas vara tillämpliga till denna del.
Enligt artikel 16.3 ska medlemsstaterna säkerställa att juridiska personer som är offer för brott som avses i artiklarna 3–8 i direktivet utan onödigt dröjsmål efter sin första kontakt med en behörig myndighet erbjuds information om följande: a) förfarandena för brottsanmälan och brottsoffrets roll i sådana förfaranden, b) rätten att få information om ärendet i enlighet med nationell rätt, c) tillgängliga förfaranden för att inge klagomål om den behöriga myndigheten inte respekterar brottsoffrets rättigheter under ett straffrättsligt förfarande, d) kontaktuppgifter för information om det egna ärendet.
Bestämmelser om brottsoffers rättigheter och ställning finns i brottsofferdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF), som har genomförts nationellt bland annat genom bestämmelser i förundersökningslagen.
Även om skyldigheterna enligt brottsofferdirektivet inte gäller juridiska personer, gäller målsägandens rättigheter enligt nationell lagstiftning också juridiska personer (se RP 66/2015 rd, s. 13).
Artikel 16.3 a, c och d motsvarar artikel 4.1 b, h och i i brottsofferdirektivet. Relevanta bestämmelser i fråga om artikel 16.3 a är 4 kap. 9 §, 7 kap. 10 § och 11 kap. 9 § i förundersökningslagen.
Förundersökningslagens 4 kap. 9 § gäller underrättelse om en persons ställning vid förundersökning. Bestämmelser om skyldigheten att lämna underrättelse i samband med förhör finns i 7 kap. 10 § i förundersökningslagen. Dessutom finns bestämmelser om underrättelser till målsäganden i förundersökningslagens 11 kap. 9 §, enligt vilken målsäganden ska underrättas bland annat om rätten att få ersättning av statens medel med stöd av brottsskadelagen (1204/2005). I förhörsprotokollet ska göras en anteckning om de ovannämnda omständigheter och underrättelser som ska delges målsäganden i samband med förhöret. En central bestämmelse är 4 kap. 18 §, som gäller underrättelse om målsägandens rättigheter.
Artikel 4.1 h och i i brottsofferdirektivet (artikel 16.3 c och d i direktivet om betalningsmedelsbedrägerier) har genomförts genom broschyren Information om brottsoffers rättigheter, som beretts vid justitieministeriet. Broschyren ges till målsäganden i samband med förhöret. Enligt Polisstyrelsens anvisningar ska polisen ge broschyren Information om brottsoffers rättigheter till dem som fallit offer för brott.
Artikel 6 i brottsofferdirektivet gäller offrets rätt att få information om behandlingen av ärendet enligt artikel 16.3 b i direktivet om betalningsmedelsbedrägerier. Vid genomförandet av brottsofferdirektivet nämndes i fråga om artikel 6.1–6.4 följande bestämmelser: förundersökningslagens 4 kap. 15 §, som gäller partsoffentlighet vid förundersökning, 4 kap. 18 §, som gäller målsägandens rättigheter, 11 kap. 1 §, som gäller beslut som fattas vid förundersökning, och 11 kap. 9 §, enligt vilken målsäganden bland annat i möjligaste mån ska underrättas om vilka åtgärder som kommer att vidtas med anledning av ett anmält brott. Tillämpliga är även följande bestämmelser i lagen om rättegång i brottmål: 1 kap. 9 § (beslut om åtalseftergift), 5 kap. 15 § 4 mom. (uppgift om tid och plats för huvudförhandlingen) och 11 kap. 12 § (meddelande av domen). I 12 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007) föreskrivs det om en parts rätt att ta del av en handling.
Artikeln förutsätter inga ändringar i lagstiftningen eller andra åtgärder.
Artikel 17.Förebyggande åtgärder
Enligt artikeln ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder, inbegripet via internet, såsom kampanjer för information och medvetandegörande och forsknings- och utbildningsprogram som syftar till att minska omfattningen av bedrägerier, öka medvetenheten om problemet och minska risken för att bli offer för bedrägeri. Om så är lämpligt ska medlemsstaterna agera i samarbete med berörda aktörer.
Artikeln förutsätter inga ändringar i lagstiftningen, eftersom många myndigheter redan inom ramen för sina nuvarande uppgifter strävar efter att öka medvetenheten om bedrägerier och minska risken för att bli offer för bedrägerier.
Enligt 3 § i lagen om Finansinspektionen har Finansinspektionen till uppgift att utöva tillsyn över finansmarknadsaktörernas verksamhet. Dessutom främjar Finansinspektionen goda förfaranden på finansmarknaden och allmänhetens kunskaper om finansmarknaden. Finansinspektionens mål är bland annat att se till att tillsynsobjektens förfaranden är korrekta och att informationen till kunderna är av god kvalitet. Finansinspektionens tillsynsåtgärder är i första hand proaktiva, exempelvis sådana anvisningar och föreskrifter till tillsynsobjekten som styr tillsynsobjektens verksamhet och förfaranden. Dessutom sammanställer Finansinspektionen på sin webbplats frågor och svar om bland annat säker kommunikation, olika slags bedrägerier och säker användning av betalningsmedel (https://www.finanssivalvonta.fi/sv/kund/fragor-och-svar/), vilka bidrar till att främja allmänhetens medvetenhet om olika slags bedrägerier.
Med tanke på förebyggandet av bedrägerier är också Konkurrens- och konsumentverkets konsumentupplysning och konsumentundervisning av betydelse. Också Konkurrens- och konsumentverket publicerar på sin webbplats information och anvisningar om olika teman, såsom betalning (https://www.kkv.fi/sv/information-och-anvisningar/betalning-rakningar-och-indrivning/).
Utöver myndighetsåtgärderna är också finansmarknadsaktörernas egna åtgärder viktiga när det gäller att öka medvetenheten. Betaltjänstleverantörerna har ålagts en skyldighet att ge sina kunder behövliga anvisningar om omsorgsfull hantering av betalningsmedel och tillhörande sifferkoder. Dessutom ger Försäkrings- och finansrådgivningen vid Finansbranschens avtalsbaserade kundorganisation (FINE) råd och hjälp till konsumenter, småföretagare och liknande kunder i problemsituationer som gäller deras försäkrings-, bank- och placeringsverksamhet. FINE utarbetar också informationsmaterial för att öka det finansiella kunnandet, deltar i samarbetsprojekt som gäller det finansiella kunnandet, strävar efter att förbättra en säker användning av betalkort och främjar det ekonomiska kunnandet.
Artikel 18.Övervakning och statistik
Enligt artikel 18.1 ska kommissionen senast den 31 augusti 2019 fastställa ett detaljerat program för övervakning av direktivets utfall, resultat och effekter. I övervakningsprogrammet ska det anges vilka metoder som kommer att användas för att samla in nödvändiga uppgifter och andra nödvändiga bevis och med vilka intervaller detta kommer att ske. Det ska närmare anges vilka åtgärder som kommissionen respektive medlemsstaterna ska vidta när det gäller att samla in, dela och analysera uppgifterna och de andra bevisen.
Enligt artikel 18.2 ska medlemsstaterna säkerställa att det finns ett system för registrering, framtagande och tillhandahållande av anonymiserade statistiska uppgifter om rapporterings-, utrednings- och rättegångsfaserna rörande de brott som avses i artiklarna 3–8.
De statistiska uppgifter som avses i artikel 18.2 ska åtminstone omfatta befintliga uppgifter om antalet i artiklarna 3–8 avsedda brott som registrerats av medlemsstaterna samt antalet personer som åtalas och dömts för i artiklarna 3–7 avsedda brott.
Enligt artikel 18.4 ska medlemsstaterna årligen översända de uppgifter som samlats in enligt punkterna 1, 2 och 3 till kommissionen. Kommissionen ska säkerställa att en samlad översyn över dessa statistiska rapporter offentliggörs varje år och översänds till behöriga specialiserade unionsbyråer och unionsorgan.
Nödvändiga uppgifter om brotten fås ur Statistikcentralens rättsstatistik (antalet brott som kommit till polisens kännedom samt domstolsstatistik). Statistiska uppgifter om de betalningsmedelsbedrägerier som kommit till polisens kännedom finns tillgängliga också via Polisstyrelsens analysverksamhet. Uppgifterna baserar sig på polisens informationssystem för polisärenden Patja, som innehåller uppgifter om brott.
Artikel 19.Ersättande av rambeslut 2001/413/RIF
Artikel 20.Införlivande
Artikel 21.Utvärdering och rapportering
Artikel 22.Ikraftträdande
Artiklarna innehåller sedvanliga slutbestämmelser om upphävande av rambeslut 2001/413/RIF (artikel 19), införlivande av direktivet (artikel 20), utvärdering och rapportering (artikel 21) och ikraftträdande (artikel 22) för medlemsstaterna.
Enligt artikel 20 ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 31 maj 2021. De ska genast underrätta kommissionen om detta.
I avsnitt 9 Verkställighet och uppföljning redogörs det för kommissionens utvärdering och rapportering, som det föreskrivs om i artikel 21. Artiklarna kräver inga ändringar i lagstiftningen.