Elisabeth Nauclér /r:

Ärade herr talman! I februari 2008 utropade sig Kosovo självständigt och i april 2008 ingicks ett stabiliserings- och associeringsavtal mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Serbien å andra sidan. Det är en blandning av bestämmelser som hör till medlemsstaternas och till Europeiska unionens behörighet.

Hittills har EU parlamentet och 18 stater ratificerat avtalet, men först nu tre år senare når ärendet Finlands riksdag. Och först i höst kommer det upp till andra behandling i riksdagen och ytterligare åtta länder återstår. Vägen har varit lång just på samma sätt som Serbiens vandring tillbaka till skaran av demokratiska europeiska länder är.

Få här i riksdagen har säkert läst alla de sidor propositionen omfattar, men det handlar om Serbiens tillnärmning av landets lagstiftning till EU-regelverket, om att stödja Serbien för en övergång till en fungerande marknadsekonomi samt att stegvis utveckla frihandelsområdet mellan unionen och Serbien. Men det viktigaste står kanske i avtalsingressen, nämligen att parterna erkänner Serbiens ställning som potentiell kandidat för EU-medlemskap om detta avtal genomförs framgångsrikt.

Utrikesutskottets betänkande är ganska kort och tar visserligen upp en del av de viktiga frågorna, men också i detalj om samarbetet med Icty. För en tid sedan hade knappast någon här i salen hört talas om Goran Hadzhic. Men sedan Radovan Karadzhic och Ratko Mladic gripits har vi nu övergått till att tala om Goran Hadzhic. Icty har krävt att Serbien ska överlämna 44 personer till domstolen i Haag. Nu är 43 överlämnade och det är bara en som saknas. Förövarna ska sona sina brott. Det blir ingen försoning utan rättvisa har det sagts, men samtidigt är det dags att gå vidare. Dagens ungdomar i Serbien vet knappt vilka dessa figurer är.

Herr talman! EU är ett fredsbygge sägs det och om vi ska leva upp till det så är vi skyldiga att också ta i de svåra problemen på Balkan, och Finland har ett särskilt ansvar. Vi var en starkt bidragande orsak till att Kosovo blev en självständig stat, och då är vi också skyldiga att hjälpa till att få båda med. Vi vill inte ha ett nytt Cypern in i EU och då gäller det att vi hittar en bra lösning för båda parter. Det nordiska samarbetet är för övrigt en god förebild vi kan bidra med.

Jag hade gärna sett att utrikesutskottet skrivit något om det positiva som faktiskt händer. Om de samtal på konstruktiv nivå för att lösa människors vardagsproblem som pågår mellan Kosovo och Serbien, om det närmandet och den totala klimatförändring mellan Serbien och Kroatien som skett under president Josipovic tid, om president Tadic kommande officiella statsbesök i sin födelsestad Sarajevo, det första sedan Jugoslaviens sammanbrott. En symbolisk handling, ja, men inte bara, utan också ett tecken i tiden på att Balkan är på väg framåt.

Vi ska inte vara blåögda utan kräva att länderna på Västbalkan, som det nu kallas, uppfyller de krav som måste ställas på EU:s medlemsländer både i ekonomiskt avseende och demokratiskt, men vi har en skyldighet att understödja det positiva arbete som görs. Den bild av serbisk nationalism som media förmedlade till oss från Belgrad i samband med gripandet av Mladic är ingeting ungdomen vill förknippas med och långt ifrån representativt för dagens Serbien.