6 
					Remissvar
Utlåtanden lämnades av 59 remissinstanser. Utlåtanden lämnades av sex ministerier, 13 övriga statliga ämbetsverk, fyra centralorganisationer för arbetsmarknaden, sju andra organisationer, fyra välfärdsområden samt HUS-sammanslutningen, 23 städer och kommuner samt landskapet Åland. Av ministerierna konstaterade försvarsministeriet och inrikesministeriet att de inte har något att yttra sig om gällande de föreslagna ändringarna. 
Lönesubvention
Det fanns fler utlåtanden som motsatte sig förslaget än utlåtanden som stödde förslaget. Finlands Kommunförbund, Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT och nästan alla kommuner som lämnade utlåtanden motsatte sig den föreslagna ändringen eller framförde kritiska synpunkter om den. Förslaget understöddes främst med hänsyn till kostnadseffektiviteten. Dessutom understödde majoriteten av remissinstanserna det föreslagna undantaget för partiellt arbetsföra personer och personer som fyllt 60 år och varit arbetslösa länge.  
I de flesta av de utlåtanden som motsatte sig ändringen ansågs att kommunernas metoder för skötseln av sysselsättningen inte ska begränsas. Förslaget ansågs inte minska kommunernas uppgifter, eftersom beviljande av lönesubvention till kommuner är en möjlighet enligt lagen om ordnande av arbetskraftsservice men inte en uppgift som är förpliktande för kommunerna. I en del av utlåtandena framfördes kritik mot att kommunernas finansiering minskas och att den finansiering som så att säga befrias inte används för andra tjänster, i och med att ändringen inte minskar antalet kunder vid arbetskraftsmyndigheterna eller deras behov av service. En del av remissinstanserna konstaterade dock att det är ett bättre alternativ att begränsa beviljandet av lönesubvention till kommunerna än att skära ner andra tjänster för att uppnå de besparingar som eftersträvas.  
I en del av utlåtandena ansågs det vara utmanande eller oändamålsenligt att andra reformer träder i kraft samtidigt som ansvaret för ordnande av arbetskraftsservice överförs. En del av remissinstanserna lyfte också fram det stora antalet andra reformer som påverkar arbetslösa och arbetskraftsservicen. Det framfördes också att det är oändamålsenligt att ändra bestämmelserna om lönesubvention när det har gått en relativt kort tid sedan den senaste lönesubventionsreformen. I synnerhet framförde flera kommuner att de tidigare ändringar som gäller bestämmelserna om lönesubvention, intjänandet av arbetsvillkor i lönesubventionerat arbete och kommunernas finansieringsansvar för arbetslöshetsförmåner i tillräcklig mån har riktat beviljandet av lönesubventioner till den privata och tredje sektorn. Trots att många remissinstanser motsatte sig den föreslagna ändringen ställde sig de flesta positivt till regeringsprogrammets mål att rikta lönesubventioner till den privata och tredje sektorn. 
Enligt den bedömning som finansministeriet framförde i sitt utlåtande äventyrar den föreslagna ändringen inte kommunernas ekonomi eller finansieringsprincipen. Ett viktigt syfte med denna proposition är att uppnå den besparing på 37 miljoner euro som ingår i regeringsprogrammet och att göra en lagändring som motsvarar storleken på besparingen. Propositionen kan kalkylmässigt anses leda till den eftersträvade besparingen, i och med att det anslag som budgeterats för ordnande av arbetskraftsservice inte längre används för lönesubventionerat arbete i kommuner och samkommuner. Propositionen har inte ändrats med anledning av de synpunkter som har lyfts fram ovan. För att regeringsprogrammets sparmål ska kunna uppnås så snabbt som möjligt har den föreslagna tidsplanen för ikraftträdandet av ändringen inte heller ändrats med anledning av remissvaren. 
I de utlåtanden där remissinstanserna motsatte sig den föreslagna ändringen fästes också uppmärksamhet vid att ställningen för personer som hör till målgruppen för lönesubvention som beviljas för att förbättra yrkeskompetensen försvagas och vid att ojämlikheten mellan olika arbetslösa växer. De målgrupper som särskilt lyftes fram i utlåtandena var unga personer och invandrare. Diskrimineringsombudsmannen lyfter dessutom fram behovet av att granska konsekvenserna för personer med ett främmande språk som modersmål och till exempel invandrarkvinnor. Dessutom framfördes i flera utlåtanden där remissinstanserna motsatte sig propositionen att sysselsättning i kommuner kan ha haft en positiv effekt på de sysselsattas välbefinnande och andra sociala konsekvenser. I en del av utlåtandena fästes också uppmärksamhet vid att de ovan beskrivna konsekvenserna kan vara starkare med beaktande av andra reformer som har genomförts under den pågående regeringsperioden och till exempel sparkraven inom välfärdsområdena. Å andra sidan kan efterfrågan på andra tjänster öka till följd av de föreslagna ändringarna, vilket kan öka kostnadstrycket i kommunerna och välfärdsområdena. I en del av utlåtandena framfördes att den föreslagna ändringen kan ha en negativ inverkan på servicestigarna för personer som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Konsekvensbedömningarna i utkastet till proposition har kompletterats till de delar som beskrivs ovan med anledning av utlåtandena.  
Undervisnings- och kulturministeriet, Etsivä nuorisotyö- ja työpajatoiminta ry Into, Finlands Kommunförbund, SOSTE rf samt vissa kommuner framförde i sina utlåtanden att den föreslagna ändringen har betydande konsekvenser för kommunernas verkstadsverksamhet. Satakunta arbets- och näringsbyrå samt vissa kommuner fäste i sina utlåtanden uppmärksamhet vid att den föreslagna ändringen behandlar läroanstalter ojämlikt, eftersom en del läroanstalter har en samkommun och andra ett aktiebolag bakom sig. Dessutom framfördes det i en del av utlåtandena att ändringen kommer att få olika konsekvenser inom olika branscher och olika områden. Konsekvensbedömningarna i propositionen har kompletterats i fråga om ovannämnda teman. 
I en del av utlåtandena fästes uppmärksamhet vid att den föreslagna ändringen också utesluter möjligheten att bevilja lönesubvention till en kommun eller samkommun för läroavtalsutbildning. Finlands Kommunförbund och en del kommuner ansåg att beviljande av lönesubvention till en kommun ska vara möjligt också för läroavtalsutbildning enligt 90 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. I utlåtandena lyftes fram att personer som sysselsätts med lönesubvention som beviljas för läroavtalsutbildning sysselsätts bättre efter lönesubventionsperioden än andra personer som sysselsätts med lönesubvention. Om det även i fortsättningen är möjligt att bevilja en kommun eller samkommun lönesubvention för läroavtalsutbildning, blir den kalkylmässiga besparingen till följd av den föreslagna ändringen på lång sikt uppskattningsvis 7–9 miljoner euro mindre. Det skulle innebära att den besparing som eftersträvas enligt regeringsprogrammet inte nödvändigtvis uppnås. Av denna anledning har propositionen inte ändrats till följd av ovannämnda remissvar. 
I utlåtandena framfördes även bland annat innehållsmässiga ändringsförslag angående bestämmelserna om lönesubvention, ändringsförslag angående den så kallade sporrande finansieringsmodellen för kommunerna samt ändringsförslag gällande tillgodoräknande av lönesubventionerat arbete i arbetsvillkoret. Ändringsförslag som gäller dessa frågor ingick inte i det utkast till proposition som sändes på remiss, och propositionen har inte utvidgats med anledning av remissvaren. Dessutom föreslår Tavastlands arbets- och näringsbyrå i sitt utlåtande att sysselsättningen till föreningssektorn också ska avgränsas i samband med ändringen, för att säkerställa att lönesubventionerna riktas till de mottagare där de har mest effekt. Utkastet till proposition kompletterades inte heller till denna del, eftersom den eftersträvade besparingen går att uppnå utan att begränsa lönesubventionerna till tredje sektorn. Dessutom skulle en begränsning av lönesubventionerna till tredje sektorn stå i strid med regeringsprogrammet. 
Finansministeriet har i sitt utlåtande framfört synpunkter om hur besparingarna för 2025 presenteras och om budgetprinciperna för besparingarna samt om konsekvenserna för kommunernas ekonomi. Utkastet till proposition har kompletterats till den del som synpunkterna gäller konsekvensbedömningarna i propositionen. Finansministeriet och Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland fäster i sina utlåtanden uppmärksamhet vid att det i 95 § i lagen hänvisas till 83 § 1 mom., som enligt förslaget ska ändras, trots att det inte framgår av propositionen att det föreslås ändringar i sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år enligt 95 §. Med anledning av utlåtandena har förslag till tekniska ändringar av 95 och 98 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice fogats till propositionen. 
Finansministeriet anmärker ytterligare att den minskning som görs i statsandelen med anledning av de ändrade uppgifterna i fråga om 2025 ska göras så att övergångsskedet tas i beaktande. Frågan kommer att avgöras i samband med statsbudgeten för 2025 och anmärkningen inverkar inte på de ändringar som föreslås i propositionen. 
HUS-sammanslutningen påpekar i sitt utlåtande att också HUS-sammanslutningen jämställs med välfärdsområdena som anordnare av hälso- och sjukvårdstjänster i fråga om de uppgifter som föreskrivs för den i lag. Samtidigt är det i lagstiftningen i någon mån oklart i vilka sammanhang termen välfärdsområde också avser HUS-sammanslutningen och i vilka sammanhang den inte gör det. Med tanke på lagtolkningen skulle det sålunda vara tydligare om också HUS-sammanslutningen nämndes i 83 § som en aktör som har rätt till lönesubvention. Lagförslaget har preciserats med anledning av utlåtandet så att lönesubvention för förbättring av yrkeskompetensen i fortsättningen kan beviljas en välfärdssammanslutning, vilket HUS-sammanslutningen är.  
STTK framför i sitt utlåtande att man i propositionen tydligt bör lyfta fram hur stor den föreslagna nedskärningen är. Dessutom anser STTK att anteckningen om att den föreslagna ändringen förbättrar ställningen för dem som fyllt 60 år och varit arbetslösa länge, eftersom deras möjligheter att få arbete som stöds med lönesubvention i en kommun eller samkommun kvarstår bör strykas eller förklaras utförligare. Vissa andra remissinstanser ansåg också att ställningen för dem som fyllt 60 år inte förbättras, eftersom inga ändringar föreslås i fråga om beviljande av lönesubvention till målgruppen. STTK anser dessutom att man i fortsättningen bör fästa särskild uppmärksamhet vid uppföljningen av användningen av lönesubvention och samtidigt granska orsakerna till och följderna av underutnyttjande av lönesubvention. Den allmänna motiveringen har kompletterats med anledning av ovannämnda iakttagelser. 
Dessutom har propositionens konsekvenser för myndigheternas verksamhet kompletterats utifrån utvecklings- och förvaltningscentrets och Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finlands utlåtanden. 
Beredskapslagen
De föreslagna ändringarna i beredskapslagen understöddes i de flesta utlåtanden. Kommunförbundet och en del av kommunerna framförde att arbetskraftsmyndigheterna bör anvisas finansiering för de nya uppgifterna enligt beredskapslagen. Finansieringen för uppgifterna enligt beredskapslagen ingår i de kommande arbetskraftsmyndigheternas statsandelsfinansiering, som beskrivs närmare i avsnitt 11 av regeringens proposition.  
Justitieministeriet och dataombudsmannens byrå konstaterade i sina utlåtanden att utkastet till proposition har betydelse med tanke på skyddet för personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I förslaget ingår nationell lagstiftning som preciserar och kompletterar den allmänna dataskyddsförordningen, åtminstone i fråga om 103 § i beredskapslagen som gäller arbetspliktsregistret, och bestämmelserna i grundlagen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör beaktas i beredningen.  
Justitieministeriet och dataombudsmannens byrå lyfte också fram att ansvarsområdena för gemensamt personuppgiftsansvariga inte fastställs i beredskapslagen och att man i detta avseende bör beakta 2 § 3 mom. i grundlagen och bedöma om det behövs bestämmelser om ansvarsområdena.  
I fråga om rätten att få uppgifter konstaterade både justitieministeriet och dataombudsmannens byrå att det utifrån utkastet till proposition är oklart till vilka delar rätten utvidgas. Dessutom behövs utredning om vilka grunder i artikel 6 i dataskyddsförordningen de olika myndigheternas rätt att få uppgifter baserar sig på. Justitieministeriet påpekade dessutom att det i motiveringen till lagstiftningsordningen i utkastet till proposition inte ingår någon bedömning om lagstiftningens förhållande till grundlagsutskottets praxis i fråga om myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter trots sekretessplikten.  
Justitieministeriet framförde också som en teknisk anmärkning att det för tydlighetens skull skulle vara bra om definitionen av arbetskraftsmyndighet i detta sammanhang ingick i texten i momentet. 
De ändringar som justitieministeriet och dataombudsmannens byrå föreslog i sina utlåtanden har förts in i utkastet till proposition.  
I några utlåtanden lyftes dessutom fram behovet av precisering i fråga om olika aktörers roller.  Österbottens arbets- och näringsbyrå understödde propositionen, men framförde att de nuvarande NTM-centralernas roll är oklar i propositionen. Utvecklings- och förvaltningscentret understödde propositionen, men förde fram behovet av att bedöma och förtydliga arbets- och näringsministeriets och utvecklings- och förvaltningscentrets roller samt säkerställa att resurserna i anslutning till dem är tillräckliga. De ändringar som har gjorts i utkastet till proposition med anledning av utlåtandena från justitieministeriet och dataombudsmannens byrå preciserar också rollerna för NTM-centralerna, arbets- och näringsministeriet och utvecklings- och förvaltningscentret. 
Ålands landskapsregering konstaterar i sitt utlåtande att uppgifterna enligt beredskapslagen regleras på riksnivå och att landskapet beslutar självständigt om landskapsmyndigheternas uppgifter. Landskapsregeringen anser att självstyrelselagen ska ändras om man vill ålägga landskapsregeringen och de myndigheter som lyder under den skyldigheter som gäller förberedelser inför undantagsförhållanden. Landskapsregeringen anser att ett annat alternativ är att Åland tar över lagstiftningsbehörigheten i fråga om förberedelser inför undantagsförhållanden på de områden som redan hör till lagtingets lagstiftningsbehörighet. 
Med anledning av landskapsregeringens utlåtande begärdes utlåtande av Ålandsdelegationen om behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket i fråga om lagstiftningsbehörigheten. I sitt utlåtande finner Ålandsdelegationen att bestämmelsen om arbetsförmedlingstvång, i den utformning, med det tillämpningsområde och med det syfte den har i utkastet till regeringsproposition är att anse som i självstyrelselagen avsedd beredskap inför undantagsförhållanden och inte normal arbetsförmedling, varför den faller under rikets behörighet. Bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång blir tillämpliga endast under vissa undantagsförhållanden, varvid tillgången på arbetskraft inom vissa branscher tryggas genom arbetsförmedlingstvång för att skydda befolkningen. Staten är skyldig att trygga ovan nämnda funktioner också för befolkningen på Åland. Delegationen konstaterar också att en part med lagstiftningsbehörighet i regel också har administrativ behörighet och därmed också ansvar för skötseln av uppgifterna. 
I propositionen föreslås inga uppgifter för myndigheterna i landskapet Åland, utan enligt förslaget ska utvecklings- och förvaltningscentret ansvara för arbetsförmedlingstvång i landskapet Åland. Enligt 32 § i självstyrelselagen för Åland kan uppgifter som hör till riksförvaltningen för viss tid eller tills vidare med landskapsregeringens samtycke och genom förordning (överenskommelseförordning) överföras på en landskapsmyndighet. Avsikten är i första hand att överföra uppgiften genom en överenskommelseförordning. Om landskapsregeringen inte samtycker till att uppgiften överförs blir uppgiften kvar hos utvecklings- och förvaltningscentret. Förslaget säkerställer att det alltid finns en myndighet som ansvarar för att tillämpa arbetsförmedlingstvånget i landskapet Åland, och att uppgiften kan överföras på en landskapsmyndighet om landskapsregeringen så önskar. På grund av det som beskrivs ovan har utkastet till proposition inte ändrats med anledning av utlåtandet från Ålands landskapsregering.  
7 
					Specialmotivering
7.1 
					Lagen om ordnande av arbetskraftsservice
83 §.Villkor som gäller arbetsgivaren
                    . Syftet med de ändringar som föreslås i paragrafens 1 mom. är att beviljandet av lönesubvention till kommuner och samkommuner ska begränsas. Det föreslås att i paragrafens första mening stryks kommuner och samkommuner som arbetsgivare som enligt huvudregeln kan beviljas lönesubvention. Till meningen ska därutöver fogas välfärdssammanslutningar som en precisering efter välfärdsområdena. Med stöd av 58 § i lagen om välfärdsområden kan välfärdsområdena bilda en välfärdssammanslutning. En välfärdssammanslutning är en juridisk person som kan förvärva rättigheter och ingå förbindelser samt föra talan vid domstolar och andra myndigheter. En välfärdssammanslutning kan endast ha uppgifter som hänför sig till produktionen av sådana stödtjänster för uppgifter som hör till ansvarsområdet för de välfärdsområden som är medlemmar i välfärdssammanslutningen.  Enligt 2 § 4 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland (615/2021) är HUS-sammanslutningen en sådan välfärdssammanslutning som avses i 58 § i lagen om välfärdsområden.  
                 
Välfärdssammanslutningar har redan tidigare kunnat anses ingå i begreppet andra sammanslutningar som enligt bestämmelsen har kunnat beviljas lönesubvention. Genom tillägget betonas det att också välfärdssammanslutningar kan beviljas lönesubvention på samma sätt som välfärdsområdena. 
Det föreslås att momentets andra mening ska innehålla bestämmelser om möjligheten att bevilja lönesubvention till en kommun eller samkommun för anställning av personer med funktionshinder eller personer som fyllt 60 år och varit arbetslösa länge. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska kommuner och samkommuner kunna beviljas lönesubvention endast med stöd av 87 och 89 §.  Därutöver ska till meningen fogas Helsingfors stad till den del staden svarar för de uppgifter som i övriga Finland hör till välfärdsområdena. Sådana uppgifter är de uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet som nämns i den föreslagna bestämmelsen. Bestämmelser om uppgifterna i fråga ingår i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland (615/2021). Helsingfors stad kan således beviljas lönesubvention i större utsträckning för uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet som särredovisas. Staden kan även beviljas lönesubvention för andra uppgifter men endast med stöd av 87 och 89 §. 
91 §.Överföring av personer anställda med subvention
                    . Det föreslås att det till 1 mom. 1 punkten fogas en hänvisning till 83 § 1 mom. Genom tillägget preciseras att när en person som anställts med subvention överförs ska också det användarföretag som tar emot en person som anställts med lönesubvention uppfylla de villkor för lönesubvention som gäller arbetsgivare och som avses i momentet i fråga.
                 
95 §.Sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år
                    . I syfte att bevara nuläget föreslås i paragrafen tekniska ändringar som beror på de ändringar som föreslås i 83 § 1 mom. I den gällande 95 § hänvisas det till arbetsgivare som avses i 83 § 1 mom. Det föreslås att beviljandet av lönesubvention till kommuner och samkommuner avgränsas genom en ändring av 83 § 1 mom. Man har inte för avsikt att i sysselsättningsstödet göra någon motsvarande avgränsning i fråga om kommuner och samkommuner som i fråga om lönesubvention. Av denna anledning ska det inte längre i 1 mom. hänvisas till 83 § 1 mom., utan till paragrafen föreslås fogat en bestämmelse som bevarar nuläget. I bestämmelsen förtecknas de arbetsgivare som kan beviljas sysselsättningsstöd. Eftersom 1 mom. redan för närvarande innehåller många bestämmelser, föreslås det samtidigt lagtekniska ändringar i paragrafens struktur.
                 
98 §.Stöd för specialarrangemang
                    . I paragrafen föreslås motsvarande tekniska ändringar och av motsvarande orsaker som i 95 § i syfte att bevara nuläget.
                 
7.2 
					Beredskapslagen
91 §.Arbetsförmedlingstvång
                    . Paragrafens 1 mom. föreslås ändrat så att en definition av arbetskraftsmyndighet fogas till texten i momentet. Det föreslås att i beredskapslagen med arbetskraftsmyndighet avses en i 3 § 1 mom. 1 punkten i lagen om ordnande av arbetskraftsservice avsedd arbetskraftsmyndighet, nämligen den myndighet inom kommunen eller samkommunen som svarar för ordnandet av arbetskraftsservice inom sitt verksamhetsområde. Den nämnda myndigheten ska också svara för de uppgifter som enligt beredskapslagen ankommer på arbetskraftsmyndigheten.
                 
Därutöver föreslås att momentet ändras så att utvecklings- och förvaltningscentret svarar för arbetsförmedlingstvång i landskapet Åland. Ändringen gör det möjligt att överföra uppgiften (arbetsförmedlingstvång) på en myndighet i landskapet Åland genom en överenskommelseförordning enligt 32 § i självstyrelselagen för Åland. Med stöd av 32 § i självstyrelselagen för Åland kan på en landskapsmyndighet endast överföras sådana uppgifter som hör till riksförvaltningen.  
Den första meningen i 91 § 1 mom. ska fortfarande innehålla bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och där föreslås inga ändringar. 
97 §.Arbetsförordnande
                    . Till paragrafen föreslås fogat ett nytt 2 mom. enligt vilket utvecklings- och förvaltningscentret svarar för att arbetsförordnanden ges i landskapet Åland. Det är nödvändigt att uppgiften åläggs utvecklings- och förvaltningscentret, eftersom det annars blir oklart vilken arbetskraftsmyndighet som ska svara för uppgiften i landskapet Åland. Uppgiften kan överföras på samma sätt som det i 91 § avsedda arbetsförmedlingstvånget på en myndighet i landskapet Åland genom en överenskommelseförordning.
                 
99 §.Omständigheter som ska beaktas när ett arbetsförordnande ges
                    . Det föreslås att hänvisningen till lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice i 2 mom. ändras så att hänvisningen gäller lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice kommer att upphävas i samband med att lagen om ordnande av arbetskraftsservice träder i kraft. Den hänvisning som gäller lagen om ordnande av arbetskraftsservice ska till sitt sakinnehåll motsvara den nuvarande hänvisningen till lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
                 
103 §.Arbetspliktsregistret
                    . I paragrafen föreslås strukturella ändringar. Därutöver föreslås att bestämmelserna om myndigheternas uppgifter i anslutning till arbetspliktsregistret uppdateras. Innehållet i paragrafen har bedömts i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av vissa bestämmelser om behandling av personuppgifter inom justitieministeriets förvaltningsområde (RP 2/2020 rd) och de ändringar i lagstiftningen som behövs med anledning av dataskyddsförordningen har genomförts (lag 330/2020). Nedan behandlas de föreslagna bestämmelsernas förhållande till dataskyddsförordningen endast till den del det föreslås andra än tekniska ändringar i bestämmelserna.
                 
Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att arbets- och näringsministeriet fattar beslut om inrättande av ett arbetspliktsregister och utvecklings- och förvaltningscentret ska inrätta registret. Till beslutet om inrättande hör bl.a. att fastställa behov och omfattning i fråga om registret. Redan i nuläget beslutar arbets- och näringsministeriet om inrättande av ett arbetspliktsregister för verkställigheten av arbetsplikt och styrning av arbetskraften under vissa undantagsförhållanden. Till denna del är ändringen av första meningen i momentet teknisk. 
I den föreslagna andra meningen i 1 mom. föreskrivs att utvecklings- och förvaltningscentret ska svara för inrättandet av arbetspliktsregistret. Utvecklings- och förvaltningscentrets uppgift att inrätta ett arbetspliktsregister är ny på lagstiftningsnivå. I praktiken svarar utvecklings- och förvaltningscentret redan för närvarande för sin del för inrättandet av arbetspliktsregistret på uppdrag av arbets- och näringsministeriet. Lagstiftningen ska således ändras så att den motsvarar den faktiska situationen. 
Att svara för inrättandet föreslås innebära att utvecklings- och förvaltningscentret i arbetspliktsregistret samlar in de personuppgifter som behövs från andra register för verkställigheten av arbetsplikten. Inrättandet omfattar också andra datatekniska åtgärder som ibruktagandet, inrättandet, förandet och utvecklandet av registret kräver. Det föreslås att arbets- och näringsministeriet vid behov kan stödja vid inrättandet av registret. 
 Det föreslås att i 1 mom. i fortsättningen inte ska föreskrivas om personuppgiftsansvar eller annan behandling av uppgifter. Bestämmelserna om dessa frågor ska samlas i ett nytt 3 mom. 
Till 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken de uppgifter som införs i registret är sekretessbelagda. De uppgifter som föreslås vara sekretessbelagda kan direkt eller indirekt beskriva en persons familjeförhållanden eller personens hälsa och arbetsförmåga. Syftet med den föreslagna sekretessbestämmelsen är att begränsa dessa uppgifters offentlighet. 
Det föreslås att gällande 3 och 4 mom. där det föreskrivs om rätt att få uppgifter samt utlämnande av uppgifter flyttas till en ny 103 a §. Det föreslagna 3 mom. ska innehålla bestämmelser om personuppgiftsansvaret för arbetspliktsregistret, uppgiftsfördelningen mellan de personuppgiftsansvariga samt behandlingen av uppgifterna i registret. 
Syftet med och metoderna för arbetspliktsregistret fastställs i 103 § 1 mom. i beredskapslagen, varvid det enligt artikel 4.7 i dataskyddsförordningen är möjligt att i den nationella lagstiftningen föreskriva om personuppgiftsansvariga. De gemensamt personuppgiftsansvarigas ansvarsområden kan fastställas genom ett inbördes arrangemang mellan de gemensamt personuppgiftsansvariga eller helt eller delvis i en medlemsstats nationella rätt. Det föreslås att arbets- och näringsministeriet, utvecklings- och förvaltningscentret samt arbetskraftsmyndigheterna är gemensamt personuppgiftsansvariga. Enligt beredskapslagen är arbets- och näringsministeriet för närvarande personuppgiftsansvarig för arbetspliktsregistret, men ministeriet fastställer emellertid de facto inte ensamt syftet och metoderna för behandlingen av personuppgifter. 
I praktiken svarar utvecklings- och förvaltningscentret för närvarande för inrättandet av registret på uppdrag av arbets- och näringsministeriet och föreslås också behandla de personuppgifter som inrättandet av registret skulle kräva under undantagsförhållanden. Utvecklings- och förvaltningscentret svarar också för att fastställa ett närmare syfte med arbetspliktsregistret i samarbete med arbets- och näringsministeriet. Dessa två, men främst utvecklings- och förvaltningscentret, fastställer registrets uppbyggnad och tekniska krav, inklusive sådana element som är viktiga med avseende på dataskydd som standard. På denna grund föreslås båda ovannämnda instanser vara gemensamt personuppgiftsansvariga så som avses i artikel 26 i dataskyddsförordningen, eftersom båda instanserna tillsammans närmare fastställer de karakteristiska syftena och metoderna för den personuppgiftsansvarige i fråga om arbetspliktsregistret. Med beaktande av att det vore mycket svårt att verkställa arbetsplikt och styra arbetskraften utan båda parters medverkan är deras typer av behandling oskiljaktigt kopplade till varandra.  
På lagstiftningsnivå kommer uppgiften som personuppgiftsansvarig att vara ny för utvecklings- och förvaltningscentret, men i praktiken svarar centret redan för närvarande för sin del för inrättandet av arbetspliktsregistret på uppdrag av arbets- och näringsministeriet. Till denna del ska lagstiftningen ändras så att den i fråga om de personuppgiftsansvariga motsvarar den faktiska situationen. 
Arbetspliktsregistret innehåller inga personuppgifter (registret är tomt) under normala förhållanden. I praktiken innebär detta att arbetspliktsregistret inte är ett sådant ”register” som avses i artikel 4.6 i dataskyddsförordningen innan det faktiskt inrättas under undantagsförhållanden, eftersom arbetspliktsregistret inte innehåller personuppgifter under normala förhållanden. Efter att arbetspliktsregistret har inrättats kan den registrerade utöva sina rättigheter enligt dataskyddsförordningen i förhållande till arbets- och näringsministeriet samt utvecklings- och förvaltningscentret, det vill säga de gemensamt personuppgiftsansvariga som anges i lagen. Ändringen förtydligar de registrerades ställning och de rättigheter som avses i dataskyddsförordningen, eftersom utvecklings- och förvaltningscentret inte tidigare har nämnts som personuppgiftsansvarig i beredskapslagen även om centret de facto har skött en del av uppgifterna.  
Det föreslagna 3 mom. ska även innehålla bestämmelser om ansvarsområdena för de gemensamt personuppgiftsansvariga. Arbets- och näringsministeriet svarar i enlighet med det föreslagna 1 mom. för att fatta beslut om inrättande av registret, vilket enligt vad som konstateras ovan bl.a. inbegriper att fastställa behov och omfattning i fråga om inrättandet av registret. Utvecklings- och förvaltningscentret ska i praktiken ansvara för inrättandet av registret och i anslutning till detta för andra tekniska och organisatoriska åtgärder som enligt den allmänna dataskyddsförordningen åläggs den registeransvarige. Enligt det föreslagna 3 mom. ska utvecklings- och förvaltningscentret svara för registrets allmänna funktion och användbarhet, för uppgifternas integritet och för skyddet och bevarandet av uppgifterna samt för det tekniska genomförandet av tjänster i anslutning till registret. För tydlighetens skull föreslås bestämmelser om att utvecklings- och förvaltningscentret även ska svara för utlämnandet av uppgifter ur registret till sådana aktörer som enligt lag och oberoende av sekretessbestämmelserna har rätt att få uppgifter om arbetspliktiga. Den registrerade dock skulle kunna utöva sina rättigheter enligt den allmänna dataskyddsförordningen med avseende på och emot var och en av de personuppgiftsansvariga. Enligt förslaget är grunden för arbets- och näringsministeriets, utvecklings- och förvaltningscentrets samt för arbetskraftsmyndigheternas behandling av uppgifterna i arbetspliktsregistret artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, det vill säga att behandling av personuppgifter är nödvändig för att utföra en lagstadgad uppgift som åvilar den personuppgiftsansvarige 
Det föreslås att arbetskraftsmyndigheterna i egenskap av gemensamt personuppgiftsansvariga ska svara för den personuppgiftsansvariges skyldigheter till den del de behandlar registeruppgifter för skötseln av uppgifter enligt denna lag. Arbetskraftsmyndigheternas uppgifter föreslås motsvara arbetskraftsmyndigheternas nuvarande uppgifter enligt beredskapslagen vilka beskrivs ovan i avsnitt 2.2.1. Det föreslås att arbetskraftsmyndigheternas ansvar avgränsas så att respektive arbetskraftsmyndighet svarar för behandlingen av uppgifter i fråga om sina egna kunder. Det föreslås att arbetskraftsmyndigheterna ska svara för uppgifter i anslutning till verkställigheten av arbetsplikten, såsom för att ge arbetsförordnanden, samt att de ska använda uppgifterna i arbetspliktsregistret, och i registret föra in information om de uppgifter som de samlat in och om beslut som de fattat för skötseln av de uppgifter som enligt denna lag ankommer på arbetskraftsmyndigheten. 
Paragrafens 4 mom. föreslås innehålla de bestämmelser om avförande och arkivering av uppgifter vilka för närvarande ingår i 103 § 5 mom. Inga ändringar föreslås i bestämmelserna.  
103 a §.Rätt att få uppgifter samt utlämnande av uppgifter
                    . Paragrafen är ny. I den samlas de bestämmelser om myndigheternas rätt att få uppgifter och utlämnande av uppgifter ur arbetspliktsregistret vilka för närvarande finns i 103 § 3 och 4 mom. I bestämmelserna föreslås ändringar som följer av överföringen av ansvaret för att ordna arbetskraftsservice samt vissa preciseringar.
                 
I paragrafens 1 mom. föreslås att arbets- och näringsministeriet samt utvecklings- och förvaltningscentret har rätt att få i 103 § 2 mom. avsedda uppgifter förutom av den registrerade också ur befolknings- och pensionsskyddsregistren och uppgifter om personer som arbetar inom medicinalvården samt hälso- och sjukvården ur de register som Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården för. Jämfört med vad som för närvarande föreskrivs i första meningen i 103 § 3 mom. föreslås att regleringen preciseras på flera olika sätt. Enligt förslaget ska bestämmelserna preciseras genom att nämna de myndigheter som har rätt att få uppgifter. Bestämmelsen ska preciseras så att arbets- och näringsministeriet samt utvecklings- och förvaltningscentret, som är registeransvariga för arbetspliktsregistret, fortfarande ska ha rätt att få uppgifter. Det föreslås att närings-, trafik- och miljöcentralerna inte längre ska ha rätt att få uppgifter, eftersom de inte har motsvarande styrningsförhållande i förhållande till arbetskraftsmyndigheterna som till arbets- och näringsbyråerna, och inte heller några särskilt föreskrivna uppgifter i anslutning till verkställigheten av arbetsplikten. Det behöver inte föreskrivas särskilt om arbetskraftsmyndigheternas rätt att få uppgifter från olika register, eftersom arbetskraftsmyndigheterna enligt den föreslagna ändringen av 103 § ska vara gemensamt personuppgiftsansvariga för arbetspliktsregistret och på denna grund behandla uppgifterna i registret på det sätt som behövs för skötseln av deras egna uppgifter. Enligt förslaget ska arbetskraftsmyndigheternas rätt att få uppgifter inte utvidgas jämfört med de nuvarande arbets- och näringsbyråernas. Respektive arbetskraftsmyndighet ska behandla uppgifter som gäller deras egna kunder. 
Arbets- och näringsministeriet ska enligt det föreslagna 103 § 1 mom. fatta beslut om inrättande av ett arbetspliktsregister vilket inbegriper fastställande av behov och omfattning i fråga om registret. Enligt förslaget ska ministeriet på denna grund vara en gemensamt personuppgiftsansvarig för arbetspliktsregistret. Utöver de uppgifter som hänför sig till arbetspliktsregistret sköter ministeriet uppgifter i anslutning till förberedelser som avses i 13 § i beredskapslagen. Utvecklings- och förvaltningscentret ska enligt den föreslagna 103 § inrätta ett arbetspliktsregister. Som det konstaterats ovan omfattar inrättandet bl.a. insamling av de uppgifter som behövs i arbetspliktsregistret ur andra register för verkställigheten av arbetsplikten. Den arbetskraftsmyndighet som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice föreslås svara för sina uppgifter i anslutning till verkställigheten av arbetsplikten, såsom att ge arbetsförordnande.  Det föreslås att arbetskraftsmyndigheterna använder uppgifterna i arbetspliktsregistret och för in uppgifter i registret. I praktiken ska utvecklings- och förvaltningscentret således samla in uppgifter från andra myndigheter till arbetspliktsregistret och arbetskraftsmyndigheterna ska ha tillgång till sådana sekretessbelagda uppgifter som samlats in från andra myndigheter, men arbetskraftsmyndigheterna ska inte direkt begära eller ta emot uppgifter från andra källor. Det föreslås att arbetskraftsmyndigheterna för in uppgifter i registret till den del uppgifterna innehas av arbetskraftsmyndigheten, t.ex. uppgifter om åläggande av arbetsplikt eller uppgifter som framkommit i kundkontakter och som inverkar på verkställigheten av arbetsplikten. Arbets- och näringsministeriet ska i regel inte behandla uppgifter som förts in i arbetspliktsregistret, men det kan uppstå situationer där arbets- och näringsministeriet behöver behandla uppgifter i registret för skötseln av en lagstadgad uppgift. En sådan situation kan t.ex. vara en registrerad persons begäran riktad till arbets- och näringsministeriet om att få registeruppgifter om sig själv. 
För det andra ska bestämmelserna preciseras genom en hänvisning till 103 § 2 mom., där det föreskrivs om innehållet i arbetspliktsregistret. Till följd av ändringen ska de uppgifter som omfattas av rätten att få uppgifter förtecknas i lagen. 
För det tredje ska bestämmelserna preciseras så att en förutsättning för rätten att få uppgifter är att de behövs för att myndigheten i fråga ska kunna sköta sina uppgifter enligt beredskapslagen. Behandlingen av personuppgifter hos alla de myndigheter som nämns i momentet föreslås grunda sig på de uppgifter som föreskrivs för dem i beredskapslagen. 
Den i den allmänna dataskyddsförordningen avsedda grunden för behandling av personuppgifter vid ministeriet, utvecklings- och förvaltningscentret och arbetskraftsmyndigheterna är således enligt förslaget en lagstadgad uppgift. Grunden för behandling av sådana särskilda personuppgifter som avses i dataskyddsförordningen, såsom uppgifter om hälsotillstånd eller funktionsnedsättning i anslutning till arbetsförmågan, är i fråga om arbetskraftsmyndigheterna alltjämt artikel 9.2 h i dataskyddsförordningen: Behandlingen är nödvändig av skäl som hör samman med förebyggande hälso- och sjukvård och yrkesmedicin, bedömningen av en arbetstagares arbetskapacitet, medicinska diagnoser, tillhandahållande av hälso- och sjukvård, behandling, social omsorg eller förvaltning av hälso- och sjukvårdstjänster och social omsorg och av deras system, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller enligt avtal med yrkesverksamma på hälsoområdet. Dessutom ska arbets- och näringsministeriet, utvecklings- och förvaltningscentret samt arbetskraftsmyndigheterna behandla särskilda personuppgifter för skötseln av de lagstadgade uppgifter enligt beredskapslagen som hänför sig till den personuppgiftsansvariges roll och som gäller tryggande av tillgången på arbetskraft för samhällsviktiga funktioner under undantagsförhållanden, vilket innebär att grunden för behandlingen är artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen: Behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt. De krav som enligt underpunkterna ställs i fråga om proportionalitet, skydd för personuppgifter och den registrerades grundläggande rättigheter och intressen anses vara uppfyllda. Proportionaliteten förverkligas för sin del genom den föreslagna hänvisningen till 103 § 2 mom., där det framgår vilka uppgifter det är fråga om. Det föreslås att alla som har rätt att få uppgifter är myndigheter som omfattas av bl.a. av skyldigheten att iaktta sekretess enligt 6 kap. i offentlighetslagen och tjänsteansvar. 
I paragrafens 2 mom. föreslås bestämmelser om arbets- och näringsministeriets, utvecklings- och förvaltningscentrets samt arbetskraftsmyndighetens rätt att av andra myndigheter få uppgifter om företags eller andra sammanslutningars betydelse för landets försvar eller för tryggandet av kontinuiteten i landets näringsliv, om uppgifterna behövs för en ändamålsenlig verkställighet av arbetsplikten. Jämfört med vad som för närvarande föreskrivs i andra meningen i 103 § 3 mom. ska regleringen preciseras i fråga om de myndigheter som har rätt att få uppgifter och genom att nämna och lägga till ett krav på att uppgifterna behövs för fullgörandet av uppdrag enligt beredskapslagen. Alla myndigheter som enligt förslaget har rätt att få uppgifter ska ha sådana uppgifter enligt beredskapslagen som hänför sig till en ändamålsenlig verkställighet av arbetsplikten. Myndigheternas uppgifter har specificerats i samband med 1 mom. 
I det föreslagna 3 mom. tas bestämmelsen i gällande 103 § 4 mom. in. Innehållet i bestämmelsen ändras inte.  
11 
					Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
De ändringar i beredskapslagen som föreslås i propositionen har betydelse med tanke på rättsstatsprincipen enligt 2 § 3 mom. i grundlagen, skyddet för personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Ålands ställning enligt 120 § i grundlagen samt med tanke på grundlagsordningen enligt 73 § i grundlagen. 
De ändringar i lönesubventionen som föreslås är i viss mån av betydelse med tanke på det allmännas skyldighet att främja sysselsättningen enligt 18 § 2 mom. och jämlikheten enligt 6 § i grundlagen. I 121 § i grundlagen föreskrivs det om kommunernas självstyrelse. 
Rättsstatsprincipen
Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag och i all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Regleringen av myndigheters befogenheter är betydelsefull med tanke på rättsstatsprincipen i 2 § 3 mom. i grundlagen. Utgångspunkten är att utövning av offentlig makt alltid ska ha en behörighetsgrund som i sista hand återgår på en av riksdagen stiftad lag (RP 1/1998 rd, s. 75/I). För lagar gäller det allmänna kravet på att en lag ska vara exakt och noga avgränsad. Regleringen av befogenheter är vanligen relevant också i förhållande till de i grundlagen inskrivna grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 51/2006 rd, s. 2/I). Den föreslagna definitionen av arbetskraftsmyndighet i 91 § i beredskapslagen och preciseringarna av myndigheternas uppgifter i 103 § i beredskapslagen bidrar till att genomföra rättsstatsprincipen enligt 2 § 3 mom. i grundlagen. 
Skyddet för personuppgifter
I 10 § 1 mom. i grundlagen tryggas vars och ens privatliv och föreskrivs att bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. Enligt motiveringen till bestämmelsen kan begreppet privatliv förstås som ett samlande begrepp för en persons privata krets. Utgångspunkten för skyddet för privatlivet är att individen har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. När det gäller personuppgifter hänvisar bestämmelsen till behovet att genom lagstiftning trygga individens rättsskydd och skydd för privatlivet i behandlingen, registreringen och användningen av personuppgifter. (RP 309/1993 rd, s. 56/II−57/I). 
Vid bedömningen av bestämmelser om myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut uppgifter med avseende på skyddet för privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen har grundlagsutskottet noterat bland annat vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut information kan enligt utskottet gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att ”uppgifterna är nödvändiga” för ett visst syfte. (Se t.ex. GrUU 31/2017 rd, s. 2, GrUU 42/2016 rd, s. 2, GrUU 38/2016 rd, s. 2 och GrUU 71/2014 rd, s. 3/I). Å andra sidan har utskottet ansett att grundlagen inte tillåter en mycket vag och ospecificerad rätt att få uppgifter, låt vara att den är knuten till nödvändighetskriteriet (GrUU 62/2010 rd, s. 4/I och GrUU 59/2010 rd, s. 4/I). Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis förutsatt att det av bestämmelser om personregister klart måste framgå vilka uppgifter som får lämnas och i vilket syfte och även vem som har rätt att få uppgifter (se GrUU 60/2010 rd, s. 5 samt GrUU 42/2010 rd, s. 3, GrUU 14/2002 rd, s. 2–5 och GrUU 74/2002 rd, s. 4–5, vilka nämns i det förstnämnda utlåtandet). 
Vid bedömningen av exakthet och innehåll har utskottet fäst särskild vikt vid huruvida de uppgifter som ska lämnas ut är känsliga uppgifter. I synnerhet i situationer där de föreslagna bestämmelserna om utlämnande av uppgifter även har gällt känsliga uppgifter, har det för vanlig lagstiftningsordning krävts att bestämmelserna preciseras så att de följer grundlagsutskottets ovan återgivna praxis för bestämmelser som rör rätten att få och att lämna ut myndighetsuppgifter trots sekretess (se t.ex. GrUU 15/2018 rd, s. 39). I sina analyser av omfattning, exakthet och innehåll i lagstiftning om rätten att få och lämna ut uppgifter trots sekretess har utskottet lagt vikt vid att de uppgifter som lämnas ut är av känslig art (se t.ex. GrUU 14/2018 rd, s. 5). 
Grundlagsutskottet har upprepade gånger understrukit att det vid en särskiljning mellan behövlighet respektive nödvändighet att få eller lämna ut uppgifter är frågan inte bara om omfattningen av innehållet i uppgifterna utan också att den myndighet som är berättigad till uppgifterna i och med sina egna behov åsidosätter de grunder och intressen som är skyddade med hjälp av den sekretess som gäller myndigheten som innehar uppgifterna. Ju mer generella bestämmelserna om rätten att få information är, desto större är risken att sådana intressen kan åsidosättas per automatik. Ju mer fullständigt rätten att få uppgifter är kopplad till de sakliga förutsättningarna i bestämmelserna, desto mer sannolikt är det att en enskild begäran om information i praktiken måste motiveras. Också den som lämnar uppgifter har då möjlighet att bedöma begäran utifrån de lagliga förutsättningarna för ett utlämnande. Genom att de facto vägra att lämna ut uppgifterna kan den som innehar dem göra att det uppstår ett läge där en utomstående myndighet måste undersöka skyldigheten att lämna ut uppgifter, dvs. tolka bestämmelserna. Denna möjlighet är viktig då det gäller att anpassa tillgången till information och sekretessintressena till varandra (se t.ex. GrUU 48/2018 rd, s. 5 och de utlåtanden som nämns där). Utskottet anser att de omständigheter som talar för särskiljande får särskild vikt när det föreskrivs om en myndighets rätt att trots sekretessbestämmelserna få eller lämna ut uppgifter i en elektronisk verksamhetsmiljö (se GrUU 73/2018 rd, s. 8–10). 
Grundlagsutskottet har i sin nyare praxis ansett att det inte finns något hinder för att kraven på räckvidd för, exakthet hos och noggrann avgränsning av bestämmelser om skyddet för personuppgifter till vissa delar kan uppfyllas genom en allmän unionsförordning eller genom en allmän nationell lag (se även GrUU 2/2018 rd, s. 4–8, GrUU 31/2017 rd, s. 3–4, GrUU 5/2017 rd, s. 9 och GrUU 38/2016 rd, s. 4). (GrUU 14/2018 rd, s. 3).  
De föreslagna bestämmelserna om myndigheternas rätt att få uppgifter i 103 a § 1 och 2 mom. i beredskapslagen ska bedömas med tanke på att bestämmelser om skydd för privatlivet och skydd för personuppgifter ska utfärdas genom lag. Enligt förslaget preciseras bestämmelserna om rätten att få uppgifter jämfört med nuläget med anledning av grundlagsutskottets tolkningspraxis på det sätt som framgår närmare av specialmotiveringen. De föreslagna bestämmelserna är möjliga inom ramen för det nationella handlingsutrymme som föreskrivs i artikel 6.3 i den allmänna dataskyddsförordningen, precis som de gällande bestämmelserna om rätten att få uppgifter. De gällande bestämmelserna har bedömts med tanke på den allmänna dataskyddsförordningen i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av vissa bestämmelser om behandling av personuppgifter inom justitieministeriets förvaltningsområde (RP 2/2020 rd). 
I 103 § 2 mom. i lagförslag 2 i propositionen föreslås bestämmelser om att de uppgifter som ska införas i registret är sekretessbelagda. Enligt 12 § 2 mom. i grundlagen är handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna offentliga om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Registret är till sin karaktär ett register som inrättas under undantagsförhållanden och det innehåller bland annat uppgifter om de arbetspliktigas arbetsförmåga och hälsotillstånd. Enligt grundlagsutskottets praxis kan främjande av en annan grundläggande rättighet vara ett tvingande skäl som ger möjlighet att separat i lag begränsa myndigheters handlingars och upptagningars offentlighet (GrUU 40/2005 rd, s. 2/II och GrUU 2/2008 rd, s. 2/I). Syftet med den föreslagna sekretessbestämmelsen är att begränsa dessa uppgifters offentlighet, och den syftar således för sin del till att trygga skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen. De uppgifter som föreslås vara sekretessbelagda kan direkt eller indirekt beskriva en persons familjeförhållanden eller personens hälsa och arbetsförmåga. Med beaktande av registrets användningsändamål och de uppgifter som ingår i registret anses det att det finns ett tvingande skäl att avvika från offentlighetsprincipen enligt 12 § 2 mom. i grundlagen och föreskriva att de uppgifter som ska införas i registret är sekretessbelagda. 
Det är nödvändigt att bestämmelserna om personuppgiftsansvar uppdateras och att ansvarsområdena för de gemensamt personuppgiftsansvariga fastställs på lagnivå i det föreslagna 103 § 3 mom. i beredskapslagen för att kravet på att myndigheternas uppgifter ska bestämmas på lagnivå i enlighet med 2 § 3 mom. i grundlagen ska uppfyllas. De föreslagna ändringarna bidrar till att skyddet för personuppgifter genomförs. 
De ändringar som föreslås i beredskapslagens bestämmelser om personuppgiftsansvar är möjliga inom ramen för det nationella handlingsutrymme som ingår i artikel 4.7 och artikel 26 i den allmänna dataskyddsförordningen.  
I 103 § i lagförslag 2 i propositionen föreslås bestämmelser om gemensamt personuppgiftsansvar. Enligt förslaget ska det inte föreskrivas särskilt om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter från en gemensamt personuppgiftsansvarig till en annan. Grundlagsutskottet har behandlat lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen och i samband med det konstaterat att de bestämmelser om gemensamt personuppgiftsansvar och behandling av personuppgifter inom ramen för det som ingick i det lagförslaget inte var tillräckligt klara med tanke på 10 § i grundlagen i fråga om myndigheternas befogenheter och rätt att få information, ändamålsbundenheten vid behandlingen av personuppgifter och grundlagsutskottets vedertagna praxis i fråga om myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter trots sekretessplikten (GrUU 7/2019 rd och GrUU 62/2018 rd). I den 103 § som nu föreslås har man strävat efter att föreskriva exakt om de gemensamt personuppgiftsansvarigas respektive ansvar. Respektive gemensamt personuppgiftsansvarig behandlar uppgifter för samma ändamål, och de uppgifter som förs in i registret ska vara begränsade. Dessutom föreskrivs det att respektive arbetskraftsmyndighet svarar för den personuppgiftsansvariges uppgifter när det gäller de uppgifter som myndigheten ansvarar för att behandla. Således kan respektive arbetskraftsmyndighet till exempel endast behandla uppgifter som gäller de arbetspliktiga som arbetskraftsmyndigheten har behörighet att ge ett arbetsförordnande. På dessa grunder anses det att bestämmelserna om gemensamt personuppgiftsansvar och behandling av uppgifter i anslutning till det är tillräckligt tydliga. 
Beredskapslagens karaktär av undantagslag
Den gällande beredskapslagen har tillkommit med grundlagsutskottets medverkan, men till sin konstitutionella karaktär är den en så kallad undantagslag som stiftats i grundlagsordning enligt 73 § i grundlagen (GrUU 6/2009 rd, GrUU 20/2011 rd).  
En lag som har stiftats i grundlagsordning kan enligt grundlagsutskottets vedertagna tolkning ändras i vanlig lagstiftningsordning, om inte ändringslagen utvidgar det undantag från grundlagen som den ändrade lagen utgör. I grundlagsutskottets vedertagna praxis har det också ansetts att även sådana för helheten oväsentliga tillägg och ändringar kan genomföras i vanlig lagstiftningsordning även om de innebär en liten utvidgning av undantaget, förutsatt att hela arrangemanget, som ursprungligen var ett undantag från grundlagen, och dess innehållsliga betydelse inte därigenom får en annan karaktär (till exempel GrUU 8/2006 rd, GrUU 57/2002 rd, GrUU 30/1998 rd). 
I propositionen föreslås ändringar som gäller behöriga myndigheter i 91 § samt i 14 kap. i beredskapslagen och ändringar som gäller den personuppgiftsansvarige för arbetspliktsregistret. Till denna del är de föreslagna ändringarna närmast tekniska och beror på omorganiseringen av myndigheternas uppgifter. Användningsområdet för beredskapslagen och de befogenheter som ska tas i bruk under undantagsförhållanden utvidgas inte heller genom de föreslagna ändringarna. De ändringar som föreslås på denna grund utvidgar inte heller de undantag som ursprungligen har föreskrivits i grundlagen genom beredskapslagen. 
Ålands ställning
Enligt 120 § i grundlagen har landskapet Åland självstyrelse enligt vad som särskilt föreskrivs i självstyrelselagen för Åland. Riket har enligt 27 § 34 punkten i självstyrelselagen för Åland lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om beredskap inför undantagsförhållanden. Beredskapslagen ska således tillämpas också på Åland (GrUU 6/2009 rd). Enligt 30 § 4 punkten i självstyrelselagen har riksmyndigheterna verkställande makt i fråga om ärenden som gäller åläggande av arbetsplikt. 
Enligt 18 § 1 och 23 punkten i själstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar samt i fråga om främjande av sysselsättningen. 
Grundlagsutskottet har i samband med att beredskapslagen stiftades konstaterat att tillämpningen av beredskapslagen även på Åland i praktiken kan leda till att sådana förvaltningsuppgifter som landskapsmyndigheterna normalt sköter kan överföras på riksmyndigheterna när beredskapslagen tillämpas. Utskottet har med beaktande av Ålands ställning ansett det viktigt att det utöver hur uppgifterna vid beredskapen inför undantagsförhållanden ska ordnas också avgörs genom en överenskommelseförordning hur de förvaltningsuppgifter som beror på att beredskapslagen tillämpas ska ordnas i landskapet Åland (GrUB 1/2021 rd, GrUU 6/2009 rd). 
De ändringar som föreslås i beredskapslagen ändrar inte ovannämnda utgångspunkter. I propositionen föreslås emellertid att utvecklings- och förvaltningscentret ska ansvara för arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt i landskapet Åland. Den föreslagna ändringen hör också till denna del till rikets lagstiftningsbehörighet på de grunder som anges ovan.  
Grundlagsutskottet har emellertid i sina utlåtanden ansett det viktigt att det utöver hur uppgifterna vid beredskapen inför undantagsförhållanden ska ordnas också avgörs genom en överenskommelseförordning hur de förvaltningsuppgifter som beror på att beredskapslagen tillämpas ska ordnas i landskapet Åland. Ärendet har avgjorts i propositionen så att utvecklings- och förvaltningscentrets uppgift i fråga om arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt genom en överenskommelseförordning enligt 32 § i självstyrelselagen för Åland kan överföras också på en landskapsmyndighet. Genom ändringen preciseras myndigheternas behörighet i fråga om arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt under undantagsförhållanden. Användningsområdet för beredskapslagen och befogenheterna i fråga under undantagsförhållanden utvidgas inte heller genom denna ändring. 
Jämlikhet
Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Paragrafens 2 mom. innehåller det så kallade diskrimineringsförbudet. Enligt den bestämmelsen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Bestämmelsen utgör inget hinder för nödvändig positiv särbehandling för att trygga den faktiska jämlikheten, det vill säga åtgärder som förbättrar ställningen och förhållandena för en viss grupp, till exempel kvinnor, barn och minoriteter. De krav som ställs för att skäl ska anses vara godtagbara är särskilt höga när det är fråga om de förbjudna grunder för särbehandling som uttryckligen anges i bestämmelsen. (RP 309/1993 rd, s. 42–44). 
I propositionen föreslås det att lönesubvention som beviljas kommuner och samkommuner i regel ska avgränsas till att främja sysselsättningen av utsatta personer. Samtidigt innebär avgränsningen att en del av de arbetslösa inte kan sysselsättas i kommuner eller samkommuner med lönesubvention. Möjligheten att bevilja kommuner och samkommuner lönesubvention ska på basis av den arbetssökandes ålder och bakgrundsfaktorer som inverkar på den arbetssökandes möjligheter att få arbete avgränsas till anställning av långtidsarbetslösa personer som fyllt 60 år och till anställning av arbetstagare med funktionshinder på grund av skada eller sjukdom. Sådana arbetslösa som hör till ovannämnda grupper är således i en förmånligare ställning än andra arbetslösa, i och med att det är möjligt att bevilja lönesubvention för att främja deras sysselsättning även till kommuner eller samkommuner. Det är således fråga om positiv särbehandling, som baserar sig på att syftet med den lönesubvention som beviljas dessa grupper avviker från syftet med annan lönesubvention och på att grupperna i fråga allmänt sett är i en svagare ställning på arbetsmarknaden än andra. 
I grundlagsutskottets praxis har det förutsatts att sådana godtagbara grunder för positiv särbehandling, såsom särbehandling på basis av olika åldersgrupper, ska ha ett sakligt och nära samband med lagens syfte (se t.ex. GrUU 44/2010 rd, s. 5–6). Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden ansett att det för att det ska vara möjligt att bedöma huruvida särbehandling på grund av ålder är acceptabelt eller inte för det första är nödvändigt att beakta den normativa aspekten, framför allt de grundläggande fri- och rättigheterna, för det andra de fakta som den föreslagna särbehandlingen motiveras med och för det tredje vilka möjligheter det de facto finns att uppnå lagstiftningens syfte med särbehandlingen (GrUU 44/2010 rd, s. 6/II). 
Långvarig arbetslöshet försämrar möjligheterna att få arbete på den öppna arbetsmarknaden. Det framgår av arbets- och näringsministeriets arbetsförmedlingsstatistik att andelen personer bland dem som fyllt 60 år för vilka orsaken till att arbetslösheten upphört är den att de blivit sysselsatta är mindre än i de flesta andra åldersgrupper, med undantag för de yngsta åldersklasserna. Det kan anses motiverat att bibehålla möjligheten att bevilja lönesubvention till kommuner och samkommuner för anställning av personer som fyllt 60 år och som varit arbetslösa länge, på grund av risken för att gruppen i fråga blir långtidsarbetslösa. 
                Det har uppskattats att sannolikheten för arbetstagare med funktionshinder på grund av skada eller sjukdom att bli rekryterade är 15–40 procent lägre än för personer som inte har skada eller sjukdom
                 Tötterman – Tauriainen: Osatyökykyisestä uusi työntekijä? Sidosryhmien mielikuvat työnantajien rekrytointihalukkuudesta ja sitä ennustavista tekijöistä, Työpoliittinen aikakauskirja 4/2016, s. 17 (https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/79050/Työpoliittinen%20aikakauskirja%204.2016.pdf)
                . FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förutsätter att konventionsstaterna vidtar åtgärder för att trygga rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Det att man även i fortsättningen kan bevilja lönesubvention till kommuner eller samkommuner på grund av en minskning av produktiviteten till följd av skada eller sjukdom säkerställer att ställningen på arbetsmarknaden för arbetstagare med funktionshinder på grund av skada eller sjukdom inte försämras till denna del. Detta anses inte strida mot jämlikheten, eftersom avsikten med stödet är att undanröja den olägenhet som skada eller sjukdom medför på arbetsmarknaden och att jämställa arbetstagare med funktionshinder på grund av skada eller sjukdom med andra.
             
Rätten till arbete och det allmännas skyldighet att främja sysselsättningen
Enligt 18 § 2 mom. i grundlagen är det allmänna skyldigt att främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete. Bestämmelsen om främjande av sysselsättningen är till sin natur ett konstitutionellt uppdrag för den offentliga makten. Den tar inte ställning till vilka metoder som ska användas i skötseln av sysselsättningen, utan ger det allmänna ett betydande spelrum när det gäller övervägandet av hur sysselsättningen kan främjas på bästa sätt. Främjande av sysselsättningen innebär å ena sidan att det allmänna strävar efter att trygga var och en rätt till arbete, men å andra sidan att det allmänna ska försöka hindra att det uppstår en grupp som är permanent arbetslös. (Se RP 309/1993 rd, s. 72, GrUU 19/2018 rd, s. 2, GrUU 44/2000 rd, s. 2 och GrUU 17/1995 rd, s. 1–2).  
De föreslagna ändringarna minskar användningsområdet för lönesubvention i fråga om kommuner och samkommuner och riktar således i större utsträckning stöd till den privata och tredje sektorn än för närvarande. Lönesubventionen kvarstår emellertid som ett sätt att sysselsätta. Det är också möjligt att en del av dem som i nuläget sysselsätts i kommunerna med lönesubvention i fortsättningen kan sysselsättas till exempel inom den privata sektorn. De personer som sysselsätts med lönesubvention inom den privata sektorn är så som beskrivs ovan i propositionens huvudsakliga konsekvenser med större sannolikhet sysselsatta också efter lönesubventionsperioden än de personer som sysselsatts inom kommunsektorn. Det undantag som föreslås i propositionen, enligt vilket lönesubvention fortfarande kan beviljas även kommuner och samkommuner för anställning av arbetssökande med funktionshinder eller arbetssökande som fyllt 60 år, bidrar till att fullgöra det allmännas skyldighet att försöka hindra att det uppstår en grupp som är permanent arbetslös. 
Kommunernas självstyrelse
Enligt den finansieringsprincip som hör till kommunernas självstyrelse och som tryggas i 121 § i grundlagen får kommunernas lagstadgade uppgifter inte äventyra kommunernas möjligheter att självständigt besluta om sin ekonomi och egen förvaltning. Grundlagsutskottet har i sin praxis betonat att när kommunerna åläggs uppgifter ska det i enlighet med finansieringsprincipen också ses till att kommunerna har faktiska förutsättningar att klara av dem (se t.ex. GrUU 34/2013 rd, s.2, GrUU 30/2013 rd, s. 5, och GrUU 12/2011 rd, s. 2). Utskottet har också ansett att finansieringsuppgifter för kommunerna med hänsyn till att självstyrelsen är skyddad i grundlagen inte får vara så stora att de försämrar kommunernas verksamhetsvillkor på ett sätt som äventyrar kommunernas möjligheter att självständigt bestämma om sin ekonomi och därmed också om sin förvaltning (se t.ex. GrUU 41/2014 rd, s. 3 och GrUU 50/2005 rd, s. 2). Finansieringsprincipen ingår också i artikel 9.2 i europeiska stadgan om lokal självstyrelse. Enligt den artikeln ska de lokala myndigheternas ekonomiska resurser motsvara de uppgifter som tilldelats dem i grundlag och annan lag (se t.ex. GrUU 16/2014 rd, s. 2). 
Finansieringsprincipen är av betydelse vid bedömningen av de ändringar som föreslås i bestämmelserna om lönesubvention och av överföringen av uppgifter enligt beredskapslagen till de arbetskraftsmyndigheter som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. 
Från och med 2025 är beviljande av lönesubvention en lagstadgad uppgift för de arbetskraftsmyndigheter som bildas av kommunerna. Kommunerna får statsandelar för ordnande av kommunal basservice för detta ändamål. Det är frivilligt för arbetskraftsmyndigheten att bevilja lönesubvention, så arbetskraftsmyndigheten har befogenhet att bestämma i vilken mån den tillgängliga finansieringen riktas till lönesubventioner och i vilken mån den används för andra tjänster. Den föreslagna ändringen i möjligheten att bevilja lönesubvention till en kommun eller samkommun beaktas som en minskning av statsandelarna för kommunal basservice till den del som det bedöms att de lönesubventioner som omfattas av ändringen skulle användas årligen om lagen inte ändrades. Justeringen av statsandelarna ligger nära den nedre gränsen för de uppskattade effekterna, så de föreslagna ändringarna kan leda till att arbetskraftsmyndigheternas besparingar blir större än den minskning som görs i statsandelarna. Eftersom ändringen riktar sig mot kommunens eller samkommunens möjlighet att få finansiering kan ändringarna leda till att kommunernas helhetskostnader antingen ökar eller minskar, beroende på i vilken utsträckning och för vilka uppgifter kommunerna i fortsättningen anställer arbetskraft i stället för den lönesubventionerade arbetskraften. Om arbetskraft anställs för att sköta kommunens statsandelsåligganden, beaktas de anställdas lönekostnader vid justeringen av kostnadsfördelningen för statsandel för kommunal basservice oberoende av den föreslagna ändringen av bestämmelserna om lönesubvention. Utifrån det som beskrivs ovan bedöms de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om lönesubvention inte äventyra finansieringsprincipen för kommunerna. 
De kostnader som arbets- och näringsbyråerna för närvarande åsamkas till följd av beredskapslagens uppgifter under normala förhållanden har ingått i deras omkostnader. Dessa kostnader har redan beaktats i samband med finansieringen av uppgifter som gäller överföringen av organiseringsansvaret för arbetskraftsservicen och de ingår i de kommande arbetskraftsmyndigheternas statsandelsfinansiering. På denna grund skulle finansieringsprincipen uppfyllas också i fråga om beredskapslagens uppgifter. 
Under undantagsförhållanden är utgångspunkten att myndigheten organiserar sin personal så att det är möjligt att sköta uppgifterna under undantagsförhållanden. Samma skyldighet att ordna service gäller också arbetskraftsmyndigheterna under undantagsförhållanden. Arbetskraftsmyndigheterna får statsandelsfinansiering för att sköta sina uppgifter och under undantagsförhållanden ska personalen omorganiseras för att sköta uppgifter enligt beredskapslagen. 
På de grunder som anförts ovan anser regeringen att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. På grund av beredskapslagens karaktär av undantagslag och på grund av Ålands ställning anser regeringen emellertid att det är önskvärt att grundlagsutskottets utlåtande inhämtas i ärendet.