6
Remissvar
Utlåtanden lämnades av jord- och skogsbruksministeriet, justitieministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, arbets- och näringsministeriet, finansministeriet, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira), Livsmedelsverket, Regionförvaltningsverket i Södra Finland, Regionförvaltningsverket i Östra Finland, Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland, Regionförvaltningsverket i Norra Finland, Helsingfors stad (miljöskyddsenhet), samkommunen Kainuun sosiaali- ja terveydenhuollon kuntayhtymä, samkommunen Keski-Pohjanmaan kuntayhtymä, Kuopio stad, Kouvola stad, miljöväsendet i Villmanstrandsregionen, Oulun seudun ympäristötoimi, samkommunen Peruspalvelukuntayhtymä Kallio, samkommunen Pohjois-Karjalan kuntayhtymä, Björneborgs stad, Borgå stad, Pohjoisen Keski-Suomen ympäristötoimi, Tammerfors stad, Vanda stad, Finlands Kommunförbund rf, Finlands näringsliv EK rf, Finlands Veterinärförbund rf, Veterinärhygienikernas förening rf, Finlands Vattenverksförening rf och Ympäristöterveyden Asiantuntijat ry.
Sammanlagt 31 utlåtanden lämnades in.
6.1
Synpunkterna i utlåtandena
Jord- och skogsbruksministeriet hade inget att yttra.
Justitieministeriet föreslår att 50 § 2 mom. preciseras så att det inte råder någon oklarhet om att grundavgiften för tillsynen uttryckligen tas ut en gång per år. Justitieministeriet föreslår också preciseringar i bestämmelserna om ändringssökande i 56 §, bland annat att 3 mom. stryks som onödigt.
Undervisnings- och kulturministeriet konstaterar att universiteten enligt 3 § 2 mom. i universitetslagen vid beredningen av lagstiftning som gäller universiteten ska ges tillfälle att avge utlåtande om saken. Dessutom anger undervisnings- och kulturministeriet i sitt yttrande att ministeriet inte är övertygat om att den föreslagna ändringen av 13 § 1 mom. är gynnsam för läroanstalter som avses i 13 § 1 mom. 3 punkten. Ministeriet anser inte heller att det är behövligt att inkludera kulturlokaler i anmälningsskyldigheten eftersom risken för sanitära olägenheter bedöms vara liten.
Arbets- och näringsministeriet anser att propositionens bilaga med motiveringar förtydligar bestämmelserna om småskalig inkvarteringsverksamhet. Dessutom anser arbets- och näringsministeriet att tillämpningen av bestämmelserna bör förtydligas i situationer där semesterbostäder, semesterlägenheter och semesterstugor används av ägaren själv under en del av året och en del av tiden kan hyras ut via onlinebaserade förmedlingstjänster. I fråga om 50 § konstaterar arbets- och näringsministeriet att en mer omfattande riskbedömning vid tillsynen i sig är en positiv ändring värd att understöda med tanke på en rättvis konkurrens. Arbets- och näringsministeriet föreslår att ändringens faktiska konsekvenser för den företagsverksamhet som blir föremål för tillsynsavgifter, vilket behandlats knapphändigt i motiveringen till den föreslagna 50 §, ska preciseras.
Finansministeriet konstaterar i sitt yttrande att den avgiftsbelagda tillsynen ska styra tillsynen så att den mest verkningsfulla och ändamålsenliga formen av tillsyn används i varje enskilt fall. Dessutom konstaterar ministeriet att avsikten inte är att sträva efter att tillsynsavgifterna ska täcka myndigheternas kostnader för kundrådgivningen, utan att kostnaderna för den rådgivning som är avgiftsfri enligt förvaltningslagen ska täckas med anslagen för omkostnaderna. Finansministeriet anser vidare att övergången från en skyldighet att betala prestationsavgifter till att betala avgifter av skattenatur kommer att minska myndigheternas kostnadsuppföljning och medvetenhet om kostnaderna för de prestationer som de utför. Finansministeriet föreslår att bedömningen av de kommunalekonomiska konsekvenserna bör kompletteras. I fråga om 50 § i propositionen kritiserar finansministeriet att det utöver grundavgiften av skattenatur för tillsynen tas ut åtgärdsbaserade prestationsavgifter för olika inspektioner och utredningar i enlighet med kommunens taxa. När det gäller 50 a § i propositionen föreslår finansministeriet däremot att man i fråga om avgiften av skattenatur i stället för en avgift i euro bör överväga att ta in grunderna för fastställande av avgiften i lagen för att det ska vara lättare att ändra avgiften när kostnaderna ändras.
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) understöder den årliga tillsynsavgiften och stärkandet av verksamhetsutövarnas egenkontroll. Valvira föreslår också preciseringar både i terminologin och i innehållet i propositionen. I 13 § föreslås bland annat ett förtydligande av förhållandet mellan verksamheten och lokalerna i myndighetstillsynen och en precisering av anmälningsskyldigheten i situationer där flera verksamhetsutövare är verksamma på samma verksamhetsställe.
Livsmedelsverket understöder allmänt lagförslagets mål att förenhetliga bestämmelserna om grundavgifter inom hälsoskyddet och livsmedelstillsynen och har i sitt utlåtande fäst särskild uppmärksamhet vid skillnaderna i deras lagstiftning. Livsmedelsverket påpekar i anslutning till 50 § i propositionen att provtagning i livsmedelslagen ingår i den årsavgift som tas ut av aktörerna, medan detta inte är fallet i denna proposition. När det gäller 50 a § i propositionen understöder Livsmedelsverket att handläggningen av anmälningar om avbrytande och avslutande av verksamhet ska vara avgiftsfri. Livsmedelsverket föreslår att det till 50 a § i propositionen i överensstämmelse med livsmedelslagen också fogas kostnader som hänför sig till beredningen av lagstiftningen. Beträffande 50 c § i propositionen konstaterar Livsmedelsverket för sin del att den föreslagna begäran om omprövningen skiljer sig från livsmedelslagen och uppmärksammar huruvida avsikten är att det ska finnas bestämmelser om tidsfristen för begäran om omprövning i fråga om en grundavgift för tillsyn både i 50 c § och i 56 § i propositionen.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland betonar att preciseringen av anmälningsskyldigheten enligt propositionen så att den blir mer noggrant avgränsad förenhetligar tillsynen på riksnivå och begränsar i bästa fall tolkningsmöjligheterna. Regionförvaltningsverket i Södra Finland föreslår preciseringar bland annat i fråga om definitionen av tillfällig verksamhet. Också i de allmänna bassängernas anmälningsskyldighet ser man behov av precisering. I fråga om 50 b § i propositionen föreslås det däremot att man ska klargöra om lagstiftningen ska möjliggöra och om den föreslagna paragrafen gör det möjligt för kommunen att ta ut en avgift av verksamhetsutövaren, om verksamhetsutövaren har försummat sin anmälningsskyldighet.
Regionförvaltningsverket i Östra Finland anser att förslagets mål är ändamålsenliga och motiverade. När det gäller 13 § 1 mom. 3 punkten föreslår Regionförvaltningsverket i Östra Finland att verksamheten i anslutning till barns och ungas sammankomster i större utsträckning ska kunna utvidgas till att gälla motsvarande verksamhet eftersom motsvarande verksamhet kan ordnas också för andra befolkningsgrupper. Den föreslagna grundavgiften för tillsyn enligt 50 § anses vara en bra reform, avgiftens storlek anses vara skälig och riktlinjen om befrielse från grundavgift för tillsyn motiverad. Regionförvaltningsverket påtalar också att propositionen kan medföra en risk för att det kan bli nödvändigt att frigöra resurser från inspektioner enligt tillsynsplanen för de uppgifter som ingår i grundavgiften. Det föreslås att det i skrivningen i fråga om dokumentkontroll i propositionen preciseras hur dokumentkontroll skiljer sig från administrativ utredning. Regionförvaltningsverket i Östra Finland anser dessutom att det är oklart hur myndighetens tillsynsåtgärder, utredningsåtgärder som syftar till en helhetsbedömning samt beredningen av inspektionsberättelser eller föreskrifter ska tolkas i förhållande till myndigheternas rätt att ta ut avgifter enligt taxan.
Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland understöder lagförslaget. I fråga om 50 a § 1 mom. i propositionen föreslår Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland att det preciseras om det i lagen avses planmässig inspektion, provtagning och undersökning eller vilken som helst inspektion, provtagning och undersökning. När det gäller bilagan till propositionen konstaterar verket i sin tur att de verksamheter som beskrivs i motiveringen till propositionen bör tas med i större utsträckning också i tabellen. Vidare råder det oklarhet mellan 13 § 1 mom. 3 punkten och den föreslagna tabellen i bilagan vad gäller termen "plats för ordnande av undervisning”. Dessutom föreslår regionförvaltningsverket att små vattenverk som levererar mindre än 10 m3 vatten per dag också ska läggas till i tabellen, även om ingen grundavgift för tillsynen tas ut hos dem.
Regionförvaltningsverket i Norra Finland föreslår flera preciseringar i propositionens innehåll och terminologi. Verket konstaterar bland annat att också andra avgiftsbelagda tillsynsåtgärder än de som nämns i propositionen, såsom preciseringar som gäller inspektioner som utförts i samband med behandlingen av anmälan, bör fogas till sammanhanget. I fråga om 13 § betonar Regionförvaltningsverket i Norra Finland att bestämmelsen om grundavgiften för tillsynen bör vara noggrant avgränsad för att undvika tolkningsproblem i samband med anmälningsskyldigheten. Det föreslås att det i motiveringen preciseras att anmälningsskyldigheten även gäller för tidsbegränsad motsvarande verksamhet i fråga om anmälningsskyldiga och inte enbart undervisningsverksamhet. Dessutom föreslås det att termen ”utebassäng” preciseras. 13 § 1 mom. Det konstateras att det finns en motstridighet mellan 5 punkten och punkten i tabellen i bilagan gällande anmälningsskyldighet för ibruktagande av skönhetssalong. Vidare betonas behovet av precisering när det gäller anmälningsskyldighet inom skönhetsvården. I fråga om bilagan konstateras att punkterna i bilagan inte får stå i strid med de verksamheter som anges som anmälningsskyldiga i 13 §.
Helsingfors stadsmiljötjänsters miljöskyddsenhet understöder årsavgiften och det föreslagna grundavgiftsbeloppet och anser allmänt att målen för reformen är bra. Den planerade grundavgiften för tillsynen förutsätter ändringar i VATI-systemet och kräver till en början att resurser som reserverats för tillsynen används för arbetet med att uppdatera uppgifterna i datasystemet. I fråga om 13 § i propositionen förordar enheten avgiftsfrihet för anmälan om avslutande, men påpekar att lagstiftningen bör uppmuntra till att göra anmälan om avslutande, så att tillsynsregisteruppgifterna kan hållas uppdaterade. Vidare föreslås att det till lagen fogas en möjlighet för tillsynsenheten att upphöra med grundavgiften utan verksamhetsutövarens anmälan, om det finns klara skäl för detta. I fråga om 50 § i propositionen stöder Helsingfors stad en avgift per kalenderår och anser att grunderna för bestämmande av avgiften är tydligt angivna, men föreslår att man preciserar vad som avses med tillsynsobjekt för att göra det lättare att rikta grundavgiften. När det gäller uttagande av avgift upplevs det också som en utmaning att ta ut avgift av verksamhetsutövare endast en gång i fall där verksamhetsutövaren har flera anmälningspliktiga verksamheter på samma verksamhetsställe. I fråga om den föreslagna 50 a § konstateras det att beskrivningen av de provtagningar som ingår i grundavgiften för tillsynen är mångtydig i propositionen och att motiveringen bör förtydligas så att det entydigt framgår för vilka provtagningar det är möjligt att ta ut avgift. Dessutom föreslår Helsingfors stad att paragraferna om ändringssökande preciseras. Enheten föreslår också att ett beslut enligt 27 § ska kunna verkställas även om ändring har sökts, på samma sätt som lagförslaget även till andra delar utvidgar tillämpningsområdet för verkställigheten av föreskrifter som utfärdats med stöd av hälsoskyddslagen. Helsingfors stad påpekar dessutom att 57 § i den gällande lagen bör upphävas om verkställighetsbestämmelsen skrivs i samband med den föreslagna 56 §, eftersom det i den gällande 57 § föreskrivs om samma sak.
Samkommunen Kainuun sosiaali- ja terveydenhuollon kuntayhtymä understöder förslaget till ändring av hälsoskyddslagen och anser att det förenhetligar tolkningen av lagarna om miljö- och hälsoskydd. Samkommunen anser att det är behövligt att beakta en övergångsbestämmelse vid ändringen av hälsoskyddslagen så att beredningen av tillsynsenheternas beslut om delegering och avgiftstaxor samt beslutsfattande i förtroendeorganen hinner göras. Den betonar dessutom att det bör tas ut en avgift för avbrytande och avslutande av verksamhet, varvid praxis skulle överensstämma med praxis enligt livsmedelslagen.
Samkommunen Keski-Pohjanmaan kuntayhtymä anser att målen i propositionen uppfylls väl när det gäller att förbättra kommunernas kostnadsansvar och tillsynen över efterlevnaden av lagarna om miljö- och hälsoskydd. När det gäller 13 § föreslås i hälsoskyddslagen bättre metoder för att ingripa i situationer där anmälan inte görs trots en myndighets begäran. Grundavgiften enligt 50 § i propositionen konstateras vara motiverad och i linje med livsmedelslagen och tobakslagen.
Kuopio stad betonar att fördelningen av grundavgiften för tillsynen är rättvis. Enheten för miljö- och hälsoskydd anser att uppbörden av årsavgiften och den prestationsbaserade avgiften kan leda till missförstånd bland verksamhetsutövarna. Enheten föreslår preciseringar av innehållet i bilagan till lagförslaget. Det föreslås bland annat att verksamheterna i bilagan definieras närmare för att minimera tolkningsutrymmet. Dessutom vill man betona tillsynsenheternas prövningsrätt så att enskilda verksamheter ska kunna befrias från anmälningsskyldigheten på godtagbara grunder.
Kouvola stad konstaterar att införandet av en årsavgift skapar ett tryck på myndigheterna att ge aktörerna mer utbildning, anvisningar och rådgivning.
Miljöväsendet i Villmanstrandsregionen understöder förslaget till ändring. Tidsplanen för lagens ikraftträdande anses vara utmanande med tanke på tillsynsenheternas beredningsbehov och genomgången av reformerna. När det gäller 50 § i propositionen föreslår miljöväsendet att säsongbetonad verksamhet lämnas utanför grundavgiften. Däremot understöds förslaget att inte ta ut avgift för anmälan om upphörande enligt 50 a §. Dessutom föreslås det att det till lagen fogas en bestämmelse om sanktioner för underlåtenhet att göra en anmälan. I tabellen i bilagan till propositionen föreslås preciseringar där de undantag från tolkningen som nämns i motiveringen till propositionen beaktas tydligare än för närvarande.
Oulun seudun ympäristötoimi föreslår att anmälningsskyldigheten preciseras i motiveringen till propositionen i de fall då flera verksamhetsutövare arbetar i samma verksamhetslokal eller till exempel verksamhet med ingrepp i huden utövas hemma hos en aktör. Vidare föreslås en precisering av anmälningsskyldigheten i fråga om skönhetssalonger som erbjuder tjänster hemma hos kunderna. I fråga om 50 § föreslås det att det i motiveringen preciseras hur årsavgiften tas ut för stora objekt där samma verksamhetsutövare kan ha flera självständiga enheter, såsom fakulteter.
Samkommunen Peruspalvelukuntayhtymä Kallio anser att man i lagen bör ta ställning till verksamhet som inte anmäls och till verksamhet som fungerar endast en del av året. Dessutom föreslås det att tolkningen av anmälnings- och grundavgiftsskyldigheten preciseras. I fråga om den grundavgift som avses i 50 § föreslås en närmare definition av hur grundavgifterna för vattenverk bildas. När det gäller 50 a § i propositionen understöds förslaget att inte ta ut avgift för en anmälan om upphörande, även om man påpekar att det avviker från motsvarande bestämmelse i livsmedelslagen.
Samkommunen Pohjois-Karjalan kuntayhtymä konstaterar att bilagan till propositionen förtydligar helheten, men föreslår att den preciseras åtminstone då det gäller inkvarteringsverksamheten och verksamhetsenheterna inom socialvården samt i fråga om terminologin.
Björneborgs stad efterlyser precisering av anmälningsskyldiga skönhetsvårdstjänster och småskalig hyresverksamhet. Vidare konstateras att det inte är ändamålsenligt att använda resurser för att utreda lågriskobjekt. Det föreslås att inkvarteringslokaler på grund av sin låga risk helt och hållet ska lämnas utanför anmälningsskyldigheten, med undantag för barn- och ungdomsobjekt.
Borgå stad konstaterar i fråga om 13 § i propositionen att anmälningsskyldigheten för allmänna bastur och tvättrum bör preciseras med hänsyn till de risker som verksamheten medför. Miljöhälsosektionen anser också att bestämmelserna i hälsoskyddslagen och livsmedelslagen bör vara enhetliga, liksom tolkningen av dem.
Pohjoisen Keski-Suomen ympäristötoimi understöder tabellen i bilagan till propositionen för dess tydlighet. När det gäller 50 § föreslås det att grundavgiften för tillsynen tas ut också för små allmänna badstränder som övervakas samt för små vattenverk eller vattendistributionsområden. Detta motiveras med att det i praktiken utarbetas en provtagningsplan och ett program för kontrollundersökningar för de ovannämnda målgrupperna samt med att de kräver anvisningar och rådgivning i lika stor utsträckning som större vattenverk och badstränder.
Tammerfors stad konstaterar att de aktörer som styr tillsynen i fortsättningen bör granska utfallet av tillsynen på ett mångsidigare sätt än genom att bedöma utfallet av de planmässiga inspektionerna. Enheten för miljöhälsa anser att propositionen inte helt harmoniserar lagstiftningen om miljö- och hälsoskydd i enlighet med propositionens mål, till exempel när det gäller avgifterna för anmälan om avslutande av verksamhet. Det anses ändå inte önskvärt att anmälan om avslutande av verksamhet skulle vara avgiftsbelagd. Det föreslås att anmälningsskyldiga ska åläggas påföljder för försummelse att göra en anmälan. I styrningen betonas dessutom behovet av precisering när det gäller objekt som lämnar rum för tolkning, såsom lekparker inomhus. I fråga om 13 § i propositionen föreslår enheten att objekt som befriats från årsavgift i fortsättningen ska vara objekt för vilka det krävs en anmälan och för vilka en inledande granskning görs, men som i fortsättningen ska övervakas endast på basis av besvär. Dessutom föreslås att termerna i propositionen preciseras. Enheten föreslår vidare att det till hälsoskyddslagen fogas en avgift som motsvarar påföljdsavgiften enligt 67 § i livsmedelslagen. I fråga om 50 a § i propositionen understöds propositionen, men det påpekas att det behövs en möjlighet till undantag vid uttagande av avgift enligt taxa, om grundavgiften för tillsynen också kan anses täcka kostnaderna för inspektioner.
Vanda stad föreslår i fråga om 13 § 1 mom. i propositionen en tydligare formulering i 1 punkten för att det ska vara lättare att fastställa anmälningsskyldigheten i fråga om lokaler som är avsedda för inkvarteringsverksamhet. I fråga om 50 a § betonas det att de förfaranden som gäller avgiftsfrihet vid behandlingen av anmälningar om avbrytande och avslutande av verksamhet ska överensstämma med motsvarande bestämmelser i livsmedelslagen.
Finlands Kommunförbund rf betonar att de kommunala myndigheterna och verksamhetsutövarna bör ha kännedom om de anvisningar och riktlinjer som hänför sig till den årliga grundavgiften för tillsynen i god tid, och att uttagandet av avgifterna inte får medföra för mycket administrativt arbete. Dessutom anser Kommunförbundet att det är viktigt att de ändringar av datasystemet för tillsynsobjekt inom miljö- och hälsoskyddet som hänför sig till faktureringen färdigställs i god tid för att kommunerna ska hinna uppdatera sina faktureringssystem innan lagen träder i kraft. När det gäller 13 § i propositionen anser Kommunförbundet för sin del att det vore bra att i motiveringen till propositionen i fråga om säsongbetonad verksamhet precisera anmälningsskyldigheten och möjligheten till undantagande från årsavgiften. I bilagan till propositionen påpekar Kommunförbundet att det för tydlighetens skull är skäl att nämna möjligheten att utvidga anmälningsskyldigheten till exempel i fråga om tillsynen över inkvarteringsverksamheten. I övrigt understöder Kommunförbundet ändringsförslagen i propositionen.
Finlands Näringsliv EK rf konstaterar att propositionen motsvarar den ändring av livsmedelslagen som gjordes 2021 och anser det vara bra att nivån på aktörens egen satsning, egenkontroll och allmänna prestationsnivå kan sänka avgifterna för tillsynen. Dessutom stöder man förslaget om att de som bedriver småskalig verksamhet ska undantas från anmälningsskyldigheten och från skyldigheten att betala grundavgift.
Finlands Veterinärförbund rf understöder propositionen, men påpekar i anslutning till 13 § 1 mom. att det i 1 punkten tydligare ska skrivas in i lagen hurdan verksamhet som är anmälningspliktig. När det gäller 50 a § i propositionen påpekar förbundet dessutom att det i livsmedelslagen och hälsoskyddslagen vore bra med samma lagstiftningspraxis.
Veterinärhygienikernas förening rf betonar att anmälningsskyldigheten och skyldigheten att betala grundavgift bör vara jämförbara i hälsoskyddslagen och livsmedelslagen vad gäller olika verksamheters storlek och riskklass. Föreningen konstaterar också att avgifterna bör beaktas vid uppdateringen av det riksomfattande datasystemet för tillsynsobjekt inom miljö- och hälsoskyddet och att systemet bör möjliggöra fakturering av årsavgifter genast när lagen träder i kraft. I fråga om 50 § föreslår föreningen å sin sida att säsongbetonad verksamhet ska beaktas i årsavgiften så att säsongbetonad verksamhet inte omfattas av skyldigheten att betala grundavgift på samma sätt som motsvarande objekt som är verksamma året om. I fråga om 50 a § föreslås det att det preciseras vilka inspektioner som i fortsättningen ska vara avgiftsbelagda. I övrigt stöder föreningen lagförslaget och den föreslagna anmälningsskyldigheten i den samt bilagan som förtydligar skyldigheten att betala grundavgift.
Finlands Vattenverksförening rf understöder ändringsförslaget, men anser det vara viktigt att klarlägga att avgiften per verksamhetsställe avser en anläggning som levererar hushållsvatten för att man vid tillämpningen av lagen ska kunna undvika oklarheter i fråga om vattendistributionsområdena. Det är inte ändamålsenligt att tolka ett vattendistributionsområde som ett verksamhetsställe och det kan också oskäligt och utan grund öka grundavgifterna för vissa anläggningar som levererar hushållsvatten. Föreningen betonar dessutom att myndigheternas resurser bör vara på en sådan nivå att grundavgiften medför lika stöd till tillsynsobjekten i hela Finland.
Ympäristöterveyden Asiantuntijat ry understöder propositionen bland annat för att den nuvarande lagstiftningen har fått kommunerna att prioritera den arbetstid och de åtgärder som används för den planmässiga tillsynen, varför rådgivningen och handledningen kunnat bli lidande. Föreningen anser att en sådan ändring som den i 13 § i propositionen styr tillsynen i motsatt riktning till vad som tidigare gjorts genom hänvisning till definitionen av inkvarteringsobjekt i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet. I fråga om 13 § 2 mom. anser föreningen att verksamhetsutövarnas skyldighet att anmäla om att verksamheten upphör åtminstone till en början kan medföra extra arbete vid tillsynsenheterna för årsfaktureringens del, eftersom det sällan meddelas om att verksamhet upphör. Föreningen understöder de ändringar som föreslås i 50 § i propositionen, men föreslår att det förtydligas hur man i praktiken ska gå till väga när det gäller den årliga grundavgiften, om aktören inte i tid har gjort en anmälan om att verksamheten har upphört och man hunnit skicka en faktura från tillsynsenheten.
6.2
Hur remissvaren har beaktats
Med anledning av remissvaren har följande preciseringar gjorts i propositionen,
Anmälningsskyldigheten för en skönhetssalong som avses i 13 § har preciserats så att den gäller skönhetssalonger som förutsätter särskild hygien.
Ordalydelsen i 50 § 2 mom. har preciserats så att med grundavgift för tillsyn uttryckligen avses en avgift som tas ut en gång per år.
Avgifterna enligt 50 a § har preciserats så att de avgifter som kommunen tar ut är indelade i två grupper, avgifter som kommunen tar ut (1 mom.) och avgifter som kommunen har rätt att ta ut (2 mom.). Till 3 mom. har i enlighet med 73 § 4 mom. i livsmedelslagen fogats en bestämmelse om att staten ersätter kommunerna för deras kostnader också i anslutning till beredningen av författningar.
Innehållet i 50 c § har flyttats till 56 § om ändringssökande.
Lagens 56 § 3 mom., som innehåller en förteckning över de ärenden i vilka ändring får sökas genom besvär, har strukits som onödigt. Till det nya 6 mom., där det föreslås bestämmelser om verkställighet av beslut trots besvär, har utöver de beslut som avses i 51 och 52 § också fogats beslut enligt 6 § 2 mom. och 27 §. Till paragrafen har också fogats ett nytt 7 mom. för att förtydliga förfarandet för sökande av ändring i fråga om tvångsmedel.
Det föreslås att 57 § upphävs som överlappande med 56 § 6 mom.
På basis av utlåtandena har det gjorts preciseringar. Bilagan, som gäller anmälningsskyldighet och skyldighet att betala grundavgift för tillsynen, har preciserats utifrån utlåtandena.
När det gäller konsekvensbedömningarna har de kommunalekonomiska och företagsekonomiska konsekvenserna preciserats.
I motiveringarna till lagen har de definitioner som hänför sig till anmälningsskyldighet och skyldighet att betala grundavgift för tillsynen preciserats i situationer där verksamheten är säsongbetonad eller där det finns flera anmälningsskyldiga aktörer i samma utrymme. Dessutom har anmälningsskyldigheten för lägenheter som erbjuds på webbplattformar preciserats så att befrielse från anmälningsskyldigheten endast gäller lokaler som används av ägaren själv och som hyrs ut sällan och kortvarigt.
En del av de förslag i fråga om tolkning och precisering som ges i remissvaren kan dessutom beaktas i styrningen av verkställigheten av lagändringen.
7
Specialmotivering
13 §. Anmälningsskyldighet. Den gällande lagen preciseras i fråga om anmälningsskyldigheten så att den är mer noggrant avgränsad. De anmälningspliktiga verksamheterna omfattas av hälsoskyddsmyndighetens planmässiga tillsyn, men hälsoskyddsmyndigheten kan utifrån verksamhetens hälsorisk själv bedöma hur den planmässiga tillsynen genomförs. Planmässig tillsyn genomförs vanligen genom regelbundna inspektioner av tillsynsobjekten, men planmässig tillsyn kan också genomföras på annat sätt. Begreppet anmälningspliktig verksamhet omfattar utöver verksamheten även de lokaler som reserverats för den.
Förteckningen i 1 punkten över anmälningsskyldiga verksamheter ändras till en hänvisning till de verksamhetsställen och verksamheter som räknas upp i bilagan till lagen. Jämfört med den gällande lagen preciseras de anmälningsskyldiga verksamhetsutövarna till vissa delar i bilagan.
Det föreslås att det till 2 mom. fogas en skyldighet för verksamhetsutövaren att förutom att meddela om verksamheten ändras väsentligt också underrätta den kommunala hälsoskyddsmyndigheten elektroniskt eller skriftligen om verksamheten har upphört. Genom anmälan om att verksamheten har upphört får myndigheten kännedom om att verksamheten inte längre ska omfattas av den planmässiga tillsynen och den avgift som hänför sig till den. Uttaget av den årliga tillsynsavgiften ska upphöra vid ingången av kalenderåret efter anmälan. I övrigt kvarstår momentet oförändrat.
En del av tillsynsobjekten bedriver säsongbetonad verksamhet under några månader, till exempel på sommaren eller vintern. Sådana är exempelvis badstränder och vinterbadplatser. Frågan om huruvida verksamheten omfattas av planmässig tillsyn och grundavgift för tillsyn bedöms på basis av tabellen i bilagan till lagen och anmälan om verksamheten på motsvarande sätt som de som är verksamma året runt. Tillsynsobjekt med regelbunden säsongbetonad verksamhet anmäler vanligen inte att verksamheten upphör när säsongen är slut, utan kvarstår i det kommunala tillsynssystemet året om. För verksamhet av engångsnatur tas ingen grundavgift ut för tillsynen, om anmälan om att verksamheten upphör görs före årsskiftet. För att verksamheten därefter ska kunna inledas på nytt krävs en ny anmälan och en avgift som tas ut för behandlingen av anmälan.
Paragrafens 3 mom. ändras inte.
50 §. Grundavgift för tillsyn. Det föreslås att den gällande lagens 50 §, som gäller avgift, ändras i sin helhet. Paragrafens rubrik ”Avgifter” föreslås bli ersatt med ”Grundavgift för tillsyn”, som motsvarar innehållet i den ändrade paragrafen. I den ändrade paragrafen föreslås bestämmelser om den grundavgift för tillsynen som årligen tas ut för kommunens planmässiga tillsyn. Paragrafen är ny och den ersätter i sin helhet lagens nuvarande 50 §, som i tillämpliga delar flyttas till en ny 50 a §.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om de verksamheter som omfattas av den grundavgift för tillsynen som årligen tas ut och om avgiftens storlek, som är 150 euro per år. I fortsättningen ska kommunen ta ut en grundavgift för tillsynen av verksamhetsutövaren för de anmälningspliktiga verksamheter som räknas upp i tabellen i bilagan till lagen. Sådana objekt är enligt bilagan och enligt 18 a § anmälningspliktiga objekt samt sådana tillståndspliktiga objekt som avses i 18 §. Avgiften kan tas ut även om verksamhetsutövaren inte har gjort en anmälan enligt 13 §. Grundavgift för tillsyn tas inte ut för sådan småskalig anmälningspliktig verksamhet som nämns i bilagan till lagen och inte heller för sådana verksamheter som avses i 5 och 6 punkten i bilagan till lagen. I dessa fall beror anmälningsskyldigheten i stor utsträckning på den kommunala myndighetens egen prövning och verksamheten kan också vara särskilt småskalig. Av dessa verksamhetsutövare tas dock ut de avgifter enligt kommunens taxa som avses i 50 a § i lagen.
Utgångspunkten för förslaget är att med en årlig grundavgift för tillsynen täcka kostnaderna för sådan tillsyn som det skulle vara svårt att fastställa en prestationsbaserad taxa för eller som prestationsbaserad avgift inte lämpar sig för. De tillsynsåtgärder som ingår i den årliga grundavgiften omfattar till exempel ett mångsidigt myndighetsarbete, utbildning och sakkunnighjälp till verksamhetsutövarna, utarbetande av program för kontrollundersökningar, kontrollplaner och provtagningsplaner i anslutning till tillsynen över hushållsvatten, badvatten och bassängvatten samt arbete och provtagning i anslutning till utredning av vattenburna epidemier. Kostnaderna för den i förvaltningslagen föreskrivna avgiftsfria rådgivningen ska ändå täckas med anslag under omkostnadsmomentet.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om att ta ut avgift när en verksamhetsutövare vid ett och samma verksamhetsställe har flera anmälningspliktiga verksamheter som omfattas av hälsoskyddslagen. I dessa fall tas avgiften endast en gång ut av verksamhetsutövaren. Ett sådant objekt är exempelvis ett hotell där det utöver inkvarteringsverksamhet till exempel kan finnas ett gym som är öppet för allmänheten. Men om en verksamhetsutövare har flera verksamhetsställen där det enligt hälsoskyddslagen finns anmälningspliktiga verksamheter som omfattas av den planmässiga tillsynen tas grundavgift ut för tillsynen enligt antalet verksamhetsställen. Sådana objekt är till exempel kommunala daghem, där tillsynen och kontrollen måste riktas separat för vart och ett av dem.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om att grundavgiften för tillsyn tas ut i början av kalenderåret. I momentet föreslås också bestämmelser om att det av ett tillsynsobjekt som under kalenderåret gör en anmälan om inledande av verksamhet inte tas ut någon grundavgift för kalenderåret i fråga. På motsvarande sätt föreslås det i momentet bestämmelser om när uttaget av grundavgiften för den årliga tillsynen upphör. En förutsättning för att avgiften ska upphöra är att verksamhetsutövaren meddelar att verksamheten upphör eller att verksamhetsutövaren byts, varvid ingen grundavgift för tillsynen längre tas ut från och med början av följande kalenderår.
50 a §. Andra avgifter som tas ut för hälsoskyddstillsynen. Paragrafen ersätter 50 a § om dröjsmålsränta i den gällande lagen. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll i huvudsak den gällande 50 § om avgifter, där det föreskrivs om prestationsbaserade avgifter som kommunen tar ut enligt en taxa som den godkänt. Också paragrafrubriken ändras för att stämma överens med det nya innehållet.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om avgiftsbelagda verksamheter. Kommunen tar ut avgift enligt en av kommunen godkänd taxa för handläggning av anmälningar enligt 13 och 18 a §, handläggning av ansökningar om godkännande enligt 18 § samt för de inspektioner och dokumentkontroller som ingår i den kommunala tillsynsplan som avses i 6 § och som hänför sig till dessa objekt. Som avgiftsbelagda inspektioner som ingår i tillsynsplanen betraktas också de inspektioner och dokumentkontroller genom vilka det säkerställs att de brister som upptäckts vid planmässig tillsyn avhjälps. Avgift tas också ut för mätningar, provtagningar, undersökningar och utredningar som hänför sig till planmässig tillsyn av eller misstanke om sanitära olägenheter på dessa objekt. Handläggning av anmälningar om avbrytande och avslutande av verksamhet är ändå avgiftsfri. Dessutom tas avgift ut för godkännande av den riskbedömning som avses i 20 § samt för övervakning och kontroll av hushållsvattnets kvalitet. Avgift tas också ut för övervakning av kvaliteten hos badvatten enligt 29 §, för inspektioner och utfärdande av intyg enligt 6 § 4 mom. samt för inspektioner av solarieanordningar enligt 173 § i strålsäkerhetslagen.
Med anmälan, för vilken avgift tas ut, avses en sådan anmälan där det inrättas en ny verksamhet, ett nytt verksamhetsställe eller en ny verksamhetslokal som omfattas av den planmässiga tillsynen. Dessutom syftar avgiftsbelagd anmälan på en situation där verksamhetsutövaren byts ut eller väsentliga förändringar sker i verksamheten. En avgiftsbelagd anmälan syftar emellertid inte på en situation där exempelvis verksamhetsutövaren förblir densamma men ägaren byts ut på grund av företagsförvärv. Handläggning av anmälningar om avbrytande och avslutande av verksamhet är avgiftsfri.
Inspektion syftar på att en inspektör besöker ett objekt och eventuellt tar del av objektets handlingar. Inspektion kan också innebära kontroll som utförs på distans via en mobil enhet. Inspektioner som utförs på distans kommer i huvudsak i fråga endast när tillsynsobjektet tidigare har inspekterats på plats och är bekant för inspektören sedan tidigare.
Med dokumentkontroll avses en kontroll som tillsynsmyndigheten utför genom att granska uppgifterna om tillsynsobjektet någon annanstans än i ett utrymme som hör till tillsynsobjektet. En dokumentkontroll ska till sin omfattning motsvara en inspektion som utförs vid tillsynsobjektet och det ska också göras en egen inspektionsberättelse om den. Dokumentkontroll kan utföras då inspektionen inte förutsätter observation av förhållandena på tillsynsobjektet och besök på platsen inte ger något mervärde för utredningen av ärendet eller där tillsynsobjektet inte kan kontrolleras genom ett besök. Dokumentkontrollen ska gälla utredning av entydig information om ett visst ärende eller sakområde. Det kan till exempel vara en granskning av en utredning som lämnats av en anmälningsskyldig verksamhetsutövare som omfattas av hemfriden. Exempelvis utlåtanden eller handledning och rådgivning given av en myndighet räknas ändå inte som dokumentkontroll.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om kommunens rätt att i enlighet med gällande lag ta ut en avgift enligt en av kommunen godkänd taxa för inspektion, dokumentkontroll, mätning, provtagning, undersökning och utredning i anslutning till en bostad eller något annat vistelseutrymme som inte är anmälningspliktigt eller som kräver godkännande. Myndighetens första inspektion för att utreda misstanke om sanitär olägenhet i bostaden och för att fastställa behovet av fortsatta undersökningar i samband med den föreslås dock vara avgiftsfria. Kommunen ska dessutom ha rätt att av brunnsägaren ta ut en avgift enligt en taxa som kommunen godkänt, när det inte är fråga om anläggningar som levererar hushållsvatten eller om inspektioner som hänför sig till tillsynen över efterlevnaden av en förordning av statsrådet som avses i 17 kap. i miljöskyddslagen. Utöver den gällande lagen kan det också tas ut en avgift för åtgärder i samband med flyttning av lik enligt överenskommelsen om transport av lik (FördrS 13/1989), liksom för övervakningsbesök eller inspektioner enligt en förordning som utfärdats med stöd av 43 § i hälsoskyddslagen. Dessutom kan avgift enligt prövning tas ut också för andra inspektioner och dokumentkontroller än de som avses i 1–4 punkten samt för mätning, provtagning, undersökning och utredning som hör samman med en utredning av sanitära olägenheter eller med säkerställande av att en sanitär olägenhet avhjälps. Sådana är till exempel inspektioner som grundar sig på tillsyn enligt någon annan paragraf i hälsoskyddslagen, såsom exempelvis skadedjursinspektioner som utförs med stöd av 31 §.
Enligt 3 mom. ska kommunen bestämma den avgift som den tar ut för tillsyn enligt 1 och 2 mom. så att den högst motsvarar kostnaderna för åtgärden. När kommunens hälsoskyddsmyndighet låter göra undersökningar eller utredningar hos en utomstående sakkunnig eller ett laboratorium, föreslås att kostnaderna tas ut av kunden högst till ett belopp som motsvarar de faktiska kostnaderna. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. Avgifter som inte hör till myndighetsverksamheten, såsom till exempel kostnader för analys av prover eller utredningar som gjorts av utomstående sakkunniga, kommer enligt lagförslaget att tas ut separat. I allmänhet kommer det då att vara det laboratorium eller den utomstående sakkunniga som analyserat provet som tar ut avgiften direkt av verksamhetsutövaren eller någon annan betalningsskyldig.
Paragrafens 4 mom. motsvarar till sitt innehåll det nuvarande 50 § 6 mom. Enligt momentet ersätter staten de kostnader kommunen orsakas av utförandet av sådana inspektioner, provtagningar, undersökningar och utredningar som enligt denna lag hör till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens uppgifter eller som hänför sig till beredningen av verkets anvisningar och som verket har styrt till kommunen. Dessutom ska staten, i överensstämmelse med livsmedelslagen, ersätta kommunerna för kostnaderna för beredningen av författningar.
I 5 mom. ingår bestämmelser om statliga prestationer. För deras del iakttas lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Momentet motsvarar den första meningen i nuvarande 50 § 1 mom.
50 b §. Indrivning av avgifter utan dom eller beslut samt dröjsmålsränta. Paragrafen är helt ny. Paragrafen motsvarar till innehållet 74 § i den nya livsmedelslagen och delvis 50 och 50 a § i den gällande lagen.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om indrivning av avgifter utan dom. Bestämmelsen motsvarar 50 § 5 mom. i den gällande lagen. Enligt bestämmelsen är avgifter som avses i 50 och 50 a § i lagen direkt utsökbara och bestämmelser om indrivning av dem finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).
I 2 mom. föreslås att en årlig dröjsmålsränta enligt den räntesats som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982) får tas ut på det belopp som inte betalats i tid om den avgift som påförts för en åtgärd inte har betalats senast på förfallodagen. Förfallodagen kan infalla tidigast två veckor efter att den åtgärd för vilken avgiften bestämts har vidtagits. I stället för dröjsmålsränta kan myndigheten ta ut en dröjsmålsavgift på fem euro om beloppet av dröjsmålsräntan blir mindre än detta. Bestämmelsen motsvarar 50 § a i den gällande lagen.
Som en ny bestämmelse i 3 mom. föreslås det att det föreskrivs om återbetalning av avgiften och om den ränta som ska betalas på den. Om en avgift återbetalas på grund av rättelse av debiteringen eller ändringssökande, betalas enligt det föreslagna 3 mom. på den återbetalade avgiften krediteringsränta enligt 37 § i lagen om skatteuppbörd (11/2018) från och med betalningsdagen till och med återbetalningsdagen.
56 §. Ändringssökande. I paragrafens 1 mom. föreslås en teknisk ändring som innebär att det får begäras omprövning av ett beslut av en certifierare "med stöd av" de i paragrafen nämnda bestämmelserna, i stället för den tidigare ordalydelsen "enligt" bestämmelserna. I övrigt kvarstår momentet oförändrat. Tidsfristen för begäran om omprövning är fortfarande 14 dagar från delfåendet av beslutet på motsvarande sätt som i livsmedelslagen. En begäran om omprövning av en kommunal tjänsteinnehavares beslut ska riktas till det kollegiala organ som är kommunal hälsoskyddsmyndighet.
I 2 mom. föreskrivs om omprövning av en grundavgift för tillsyn, både till den avgiftsskyldiges fördel och till betalningsmottagarens fördel på samma sätt som i till exempel 77 och 78 § i alkohollagen och 76 § 2 och 3 mom. i den nya livsmedelslagen. Enligt momentet ska ett beslut om grundavgift för tillsyn omprövas, om ärendet inte har avgjorts genom ett beslut med anledning av besvär, om tillsynsavgiften har tagits ut utan grund hos den avgiftsskyldige eller om avgiften eller en del av den inte har påförts den avgiftsskyldige på grund av ett fel eller på grund av att ärendet till någon del inte har utretts. Detta kan vara fallet exempelvis om verksamheten har upphört och avgiften tagits ut av verksamhetsutövaren trots att han eller hon har gjort en anmälan om verksamheten.
Enligt 3 mom. kan omprövning i det fall som avses i 2 mom. 1 punkten begäras inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften påfördes, dock senast 60 dagar från delfåendet, och i det fall som avses i 2 mom. 2 punkten inom ett år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften borde ha påförts. Förteckningen i gällande 3 mom. över beslut som får överklagas genom besvär utan besvärstillstånd ska strykas som onödig med beaktande av att besvärstillstånd är utgångspunkten för det förnyade förvaltningsprocessystemet.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om att 7 a kap. i förvaltningslagen ska tillämpas på begäran om omprövning. Det nuvarande 4 mom. stryks ur lagen som onödigt, eftersom utgångspunkten i den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden är att den förvaltningsmyndighet som fattat det ursprungliga beslutet har rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av en förvaltningsdomstol i första instans genom vilket myndighetens förvaltningsbeslut har upphävts eller ändrats. Det är således inte längre behövligt att föreskriva särskilt om myndighetens besvärsrätt.
Hänvisningen i 5 mom. till förvaltningsprocesslagen (586/1996) ersätts med en informativ hänvisning till den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). I momentet föreslås en bestämmelse om att det i fråga om taxor hänvisas till 50 a § i stället för till 50 §. Momentet motsvarar i huvudsak gällande 5 mom., men det finns inte längre någon materiell bestämmelse om ändringssökande enligt vilken ändring söks på det sätt som föreskrivs i kommunallagen, utan ordalydelsen ändras till en hänvisningsbestämmelse till kommunallagen, till ”bestämmelser om sökande av ändring finns i kommunallagen”.
I 6 mom. föreslås en bestämmelse om att beslut som avses i 6 § 2 mom. samt 27, 51 och 52 § får verkställas trots besvär, om inte besvärsmyndigheten föreskriver något annat. Med avvikelse från vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden är det behövligt att föreskriva om iakttagande av föreskrifterna trots ändringssökande med beaktande av föreskrifternas syfte att avhjälpa och begränsa sanitära olägenheter (27 och 51 §) samt att begränsa eller avhjälpa en störning i en anläggnings funktion eller en sanitär olägenhet som breder ut sig över ett vidsträckt område (52 §).
I 7 mom. föreslås bestämmelser om att viteslagen (1113/1990) ska tillämpas vid sökande av ändring i beslut som gäller föreläggande och utdömande av vite samt föreläggande och verkställighet av hot om tvångsutförande eller hot om avbrytande. Momentet är nytt och behövligt för att förtydliga förfarandet för sökande av ändring i fråga om tvångsmedel.
57 §. Verkställighet. Paragrafen föreslås bli upphävd som obehövlig. I det föreslagna 56 § 6 mom. föreskrivs om verkställigheten av beslutet trots besvär (nuvarande 1 mom.), inklusive det beslut om tillsynsplanen som avses i 6 § 2 mom. (nuvarande 2 mom.).
Bilaga. Det föreslås att till lagen fogas en bilaga där det i en egen kolumn räknas upp de anmälningspliktiga verksamheter som avses i 13 § i hälsoskyddslagen samt de anläggningar som levererar hushållsvatten och som är anmälningspliktiga eller som kräver godkännande. I den andra kolumnen noteras skyldigheten att betala en grundavgift för tillsynen enligt 50 §. De verksamheter som till sin omfattning och hälsorisk är sådana att årsavgiften står i proportion till behovet av tillsyn är skyldiga att betala grundavgift för tillsynen. I tabellen i bilagan är verksamheterna indelade i grupper enligt 13 § 1 mom. i den gällande lagen jämte preciseringar. Dessutom ska de anläggningar som levererar hushållsvatten utgöra en egen grupp. Anmälningsskyldigheten och skyldigheten att betala grundavgift ska gälla ambulerande verksamheter på samma sätt som de som är verksamma på ett enda verksamhetsställe. I dessa fall ska anmälan göras på den ort där verksamheten har sin hemort. Anmälningsskyldigheten gäller tidsmässigt begränsad verksamhet på motsvarande sätt som kontinuerlig verksamhet. De verksamheter som inte omfattas av anmälningsskyldigheten enligt bilagan övervakas vid behov på basis av misstanke om sanitär olägenhet och prestationsbaserade avgifter tas ut för inspektionerna på det sätt som föreslås i lagens 50 a §.
I 13 § mom. 1 punkten i den gällande lagen föreslås att hänvisningen till lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet (308/2016) ändras så att anmälningsskyldigheten gäller ibruktagande av lokaler som är avsedda för inkvarteringsverksamhet. I fortsättningen ska anmälningsskyldigheten inte endast gälla sådana inkvarteringsrörelser som avses i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet utan också icke-professionell inkvarteringsverksamhet i separata utrymmen som reserverats för ändamålet. Även om hänvisningen till inkvarteringsverksamhet enligt lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet stryks, avses med inkvarteringsverksamhet dock verksamhet som är förenlig med definitionen i 1 § i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet. Detta ska i princip också tillämpas på småskalig inkvarteringsverksamhet som regelbundet förmedlas på webbplattformar, när inkvarteringen sker i ett utrymme som skaffats eller reserverats för ändamålet och det inte är fråga om ett utrymme som en privatperson använder själv.
Det föreslås att anmälningsskyldigheten och skyldigheten att betala grundavgift för tillsynen ska gälla hotell, gästhem (såsom vandrarhem, pensionat, sommarhotell) lägenhetshotell, motell och resandehem. Dessa objekt handlar om sådan yrkesmässig inkvarteringsverksamhet som avses i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet (308/2006). De har många kunder och ofta också annan verksamhet som är anmälningspliktig enligt hälsoskyddslagen, såsom bastuutrymmen och liknande. Denna grupp omfattar också fartyg som är permanent förankrade i en hamn och som bedriver inkvarteringsverksamhet. Anmälningsskyldiga och skyldiga att betala grundavgift för tillsynen är också semesteranläggningar och campingplatser med inkvarteringslokaler samt garnisonskaserner.
Som anmälningspliktig men inte grundavgiftspliktig verksamhet betraktas småskalig kortvarig inkvarteringsverksamhet i de fall då det har reserverats separata utrymmen för inkvarteringen. Sådana verksamheter är exempelvis bed & breakfast-boende, inkvartering i samband med gårdsturism samt internat och pensionat som är avsedda för tillfällig inkvartering. Flyktingförläggningar ska vara anmälningsskyldiga, men ska på grund av verksamhetens tillfälliga natur inte vara grundavgiftsskyldiga.
Som anmälningspliktig verksamhet betraktas också lägenheter som erbjuds på webbplattformar och som har anskaffats och reserverats just för inkvartering och inte används av en privatperson själv. Undantag från anmälningsskyldigheten gäller endast lokaler som används av ägaren och som hyrs ut sällan och kortvarigt, men inte lokaler som regelbundet hyrs ut exempelvis för hela semester- och säsongperioderna, även om utrymmet resten av året används av ägaren själv. I sin mest omfattande form motsvarar sådan inkvarteringsverksamhet på webbplattformar yrkesmässig verksamhet. För närvarande övervakas dessa objekt inte planmässigt och denna ändring kommer att öka behovet av kommunal myndighetstillsyn.
Anmälningsskyldigheten omfattar inte sådan inkvarteringsverksamhet som baserar sig på ett hyresavtal för bostadslägenhet i enlighet med lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995). Detta gäller till exempel då en lägenhet på ett lägenhetshotell hyrs ut för bostadsändamål. Anmälningsskyldigheten omfattar inte heller läroanstalters internat, eftersom de fungerar som elevbostäder. Att använda ett internat som sommarhotell är däremot anmälnings- och grundavgiftspliktig verksamhet. Inkvartering i anslutning till transport ska inte omfattas av anmälningsskyldigheten.
Anmälningsskyldigheten omfattar inte semesterbostäder eller andra inkvarteringsutrymmen avsedda för egen personal, egna arbetstagare eller egna medlemmar i företag, stiftelser, idrotts- och jaktföreningar, föreningar och motsvarande. Om utrymmen också erbjuds som inkvarteringsställe för utomstående krävs anmälan.
En privatpersons egen bostad eller semesterbostad som erbjuds för inkvartering via en förmedlingsrörelse eller direkt till kunden ska inte omfattas av anmälningsskyldigheten. Anmälningsskyldigheten omfattar inte heller inkvartering av personer eller grupper för en kort tid i utrymmen som egentligen inte är avsedda för inkvartering. Det gäller till exempel då elever eller personer som deltar i idrottsevenemang eller andra evenemang inkvarteras i skolornas idrottslokaler, baracker eller tält.
Det föreslås att det allmänna begreppet ”siminrättning” i den gällande 13 § 1 mom. 2 punkten ändras till ”utebassäng” i bilagan. Med utebassäng avses en offentlig badplats med en eller flera simbassänger utomhus. Bassängerna kan vara naturpooler eller bassänger som byggts med vattencirkulation. Förutom bassänger finns det ofta också andra funktioner som dusch och bastu.
Det föreslås att det till sådan verksamhet som omfattas av anmälningsskyldighet och skyldighet att betala en grundavgift för tillsyn fogas sådana konditionssalar och motionslokaler som är öppna för allmänheten och där det finns fler än ett utrymme som är avsett för motion och idrott. Även motionslokaler med åskådarläktare för sportevenemang är enligt lagförslaget verksamhet som omfattas av skyldighet att betala en grundavgift för tillsyn. Sådana är till exempel ishallar eller idrottshallar med separata åskådarläktare. Även motions- och idrottsanläggningar inomhus för barn och unga (inomhuslekparker) är anmälningsskyldiga och skyldiga att betala grundavgift.
Det föreslås att idrottsföreningarnas egna motionslokaler inte ska omfattas av grundavgiften för tillsyn, om lokalen bara sporadiskt hyrs ut till utomstående. Även motionslokaler med en enda sal ska inte omfattas av skyldigheten att betala grundavgift för tillsyn på grund av att verksamheten är småskalig. Med motionslokaler med en enda sal avses till exempel sådana motionsutrymmen med eventuella omklädnings- och tvättrum där en grupp eller ett antal människor bedriver gruppmotion. Ett stort öppet utrymme som med hjälp av väggar eller draperier har delats upp för flera olika grupper ska till exempel betraktas som en motionslokal med flera salar.
Motionslokaler som är avsedda att användas endast av husbolag, arbetsplatser och andra motsvarande är inte anmälningsskyldiga eller skyldiga att betala grundavgift.
En konditionssal eller en annan motionslokal som bara används av gästerna på ett hotell är inte anmälningspliktig, eftersom det inte handlar om en konditionssal eller motionslokal som är öppen för allmänheten.
Som anmälnings- eller grundavgiftspliktig verksamhet föreslås en bastu som är öppen för allmänheten, till exempel utrymmen som är öppna för alla och som endast är avsedda för bastubad, samt bastuflottar och bastur vid vinterbadplatser eller badstränder. En bastu som finns i anslutning till ett hotell, en badanläggning, en simhall eller någon annan anmälningspliktig verksamhet och som endast är avsedd för kunderna inom verksamheten i fråga inkluderas i anmälan enligt huvudverksamheten och i den grundavgift för tillsyn som tas ut för den.
Det föreslås att bastur i samlingslokaler, på arbetsplatser och i husbolag inte ska omfattas av anmälningsskyldigheten. Dessa kan vid behov bli föremål för tillsynsåtgärder utifrån misstanke om sanitär olägenhet.
Anmälnings- och grundavgiftspliktig verksamhet är badanläggningar, simhallar och utebassänger. Poolavdelningar i hotell jämställs med för allmänheten öppna simhallar om poolavdelningen med tillhörande utrymmen är tillgänglig även för andra än hotellgäster.
Badstränder som är öppna för allmänheten är anmälningspliktiga. Anmälnings- och grundavgiftspliktiga är också badstränder i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/7/EG om förvaltning av badvattenkvaliteten och om upphävande av direktiv 76/160EEG, det så kallade badvattendirektivet. Andra allmänna små badstränder är enligt lagförslaget anmälningsskyldiga, men ingen grundavgift tas ut för tillsynen över dem.
Det föreslås att daghemsverksamhet enligt 2 § i lagen om småbarnspedagogik samt läroanstalter som ordnar förskoleundervisning eller grundläggande utbildning, yrkesutbildning, gymnasieutbildning och högskoleutbildning ska omfattas av anmälningsskyldighet och skyldighet att betala en grundavgift för tillsynen.
Det föreslås att termen ”klubb” i 13 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen i bilagan ändras till verksamhet som hänför sig till barns och ungas sammankomster. Dessutom föreslås det att 3 punkten kompletteras så att till den fogas läroanstalter som ordnar grundläggande konstundervisning eller fritt bildningsarbete.
Dessutom ska platser för anordnande av verksamhet som hänför sig till barns och ungas sammankomster (klubbverksamhet, ungdomslokaler, lägercentrum, morgon- och eftermiddagsklubbar och öppen småbarnspedagogisk verksamhet) vara anmälningsskyldiga, men ingen grundavgift för tillsynen tas ut hos dem. Likaså föreslås en läroanstalt som ordnar grundläggande konstundervisning, fritt bildningsarbete eller ibruktagande av en undervisningsplats omfattas av anmälningsskyldigheten, men inte skyldigheten att betala grundavgift för tillsynen.
Plats för ordnande av undervisning syftar exempelvis på offentliga utrymmen som används för allmänbildande utbildning, yrkesutbildning eller högskoleutbildning och som ligger utanför läroanstaltsbyggnaden. Med detta avses även lösningar med tillfälliga lokaler som fungerar i högst tre år.
Ett gruppfamiljedaghem där flera familjedagvårdare har ordnat sin verksamhet i ett separat utrymme som reserverats för ändamålet är anmälningsskyldigt, men ingen grundavgift tas ut för tillsynen. Det föreslås att familjedagvård hemma hos en vårdare inte omfattas av anmälningsskyldigheten. Sådan familjedagvård är småskalig och vården ordnas vanligen i vårdarens egen bostad. Ibland, beroende på antalet barn, kan också en utomstående vårdare komma till ett hem där barn vårdas.
Av de verksamhetsenheter inom socialvården som ger fortlöpande vård enligt 4 punkten är det enheter för serviceboende med heldygnsomsorg och enheter inom socialvården som tillhandahåller institutionsvård, såsom äldreboenden, som är anmälningsskyldiga och skyldiga att betala grundavgift för tillsynen. Dessa föreslås också omfatta enheter som ger kortvarig och tillfällig vård. Av barnskyddsenheter föreslås också barnskyddsanstalter vara anmälningspliktiga verksamheter som är skyldiga att betala grundavgift för tillsynen. Mödra- och skyddshem ska vara anmälningspliktiga, men inte skyldiga att betala grundavgift för tillsynen.
Anmälningsskyldigheten omfattar inte stödboende och serviceboende när det handlar om självständigt boende. Dagverksamhet, familjevård och professionell familjevård som är avsedd för äldre och grupper med särskilda behov ska inte heller omfattas av anmälningsskyldigheten. Av barnskyddsenheterna föreslås att den familjebaserade vården och den professionella familjevården inte är anmälningspliktiga.
Det föreslås att 13 § 1 mom. 5 punkten i den gällande lagen preciseras i bilagan så att anmälningsskyldigheten i fortsättningen ska gälla solarietjänster, verksamhet med ingrepp i huden samt skönhetssalonger som förutsätter särskild hygien.
Anmälningsskyldigheten enligt hälsoskyddslagen gäller inte verksamhet som ges i form av offentlig eller privat hälso- och sjukvård. Privata hälso- och sjukvårdstjänster kräver tillstånd eller anmälan med stöd av lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990). Exempelvis fotvård kan ges som en tjänst inom skönhetsvården eller hälso- och sjukvården. Fotvård inom skönhetsvården är anmälningspliktig enligt hälsoskyddslagen.
För verksamheterna enligt 5 punkten föreslås att ingen grundavgift tas ut för tillsynen, eftersom olika typer av tjänster kan vara mycket småskaliga och särskiljandet av olika tjänster så att det tillräckligt entydigt kan föreskrivas om dem kan också vara oskäligt komplicerat. Inom skönhetsvården uppstår det dessutom ständigt nya serviceformer, vilkas anmälningsskyldighet förutsätter myndigheternas prövning. Av dessa orsaker är det ändamålsenligt att de här tjänsterna inte omfattas av skyldigheten att betala grundavgift för tillsynen.
Solarietjänster samt tjänster där det förekommer ingrepp i huden ska vara anmälningspliktiga enligt lagförslaget. Anmälningspliktiga ska dessutom sådana skönhetsvårdstjänster vara som ges på ett separat verksamhetsställe och där det finns behov av hälsoskyddstillsyn, exempelvis på grund av stor infektionsrisk. Infektionsrisken kan bero på kontaminerade redskap, ohygieniska arbetsmetoder eller åtgärdsutrymmen. Fastställandet av anmälningsskyldigheten är beroende av tillsynsenhetens prövning. Andra tjänster inom skönhetsvården än de anmälningspliktiga ska däremot övervakas på basis av eventuell misstanke om sanitära olägenheter.
Enligt 15 § 3 mom. i strålsäkerhetslagen (859/2018) ska den kommunala hälsoskyddsmyndigheten övervaka solarier. Syftet med anmälningsskyldigheten är att göra hälsoskyddsmyndigheterna medvetna om de verksamhetsutövare som erbjuder solarietjänster. Solarietjänster är inte bara förknippade med risken för ultraviolett strålning utan även med hygienrelaterade tillsynsbehov.
Anmälningspliktiga åtgärder med ingrepp i huden är till exempel tatueringstjänster, icke-medicinsk kroppsmodifiering (till exempel kosmetisk amputation, tungklyvning, implantat) och piercing (med undantag av hål i öronen som görs med håltagningspistol i guldsmedsaffärer eller liknande), koppning, akupunktur, behandling som grundar sig på skärningar och injektioner. Som metoder med ingrepp i huden ska till exempel inte betraktas amerikansk rakning eller att på turkiskt vis avlägsna öronhår genom bränning, eftersom avsikten med dessa tjänster inte är att göra ingrepp i huden.
Som anmälningspliktiga skönhetssalonger föreslås skönhetsvårdstjänster, exempelvis ansiktsvård samt vård av händer och fötter, som kosmetologer, manikyrister, pedikyrister och andra ger i separata lokaler. De skönhetsvårdstjänster som inte ges i en separat affärslokal är enligt lagförslaget inte anmälningspliktig verksamhet, men de övervakas vid behov utifrån misstanke om sanitär olägenhet.
Anmälningsskyldigheten ska inte omfatta sedvanliga hårklippnings-, färgnings- och frisersalongtjänster hos barberare och frisörer, eftersom avsikten med dessa tjänster inte är att göra ingrepp i huden och åtgärderna inte anses vara förenade med någon särskild risk för hygien och hälsa. Massage och motsvarande behandlingar som påverkar vävnaderna under huden kommer inte heller att vara anmälningspliktiga. Vid sidan av massage faller då till exempel torrkoppning och behandling med elektriska impulser utanför anmälningsskyldigheten.
Ordalydelsen i 6 punkten preciseras i bilagan så att den kommer att gälla andra verksamheter än de som avses i 1–5 punkten. Det föreslås att anmälningsskyldigheten grundar sig på hälsoskyddsmyndighetens egen prövning. När anmälningsskyldigheten prövas ska behovet av anmälan ställas i relation till anmälningsskyldigheten enligt punkterna 1–5. Eftersom anmälningsskyldigheten i 6 punkten grundar sig på myndighetens egen prövning, tas ingen grundavgift av skattenatur ut för dessa verksamheter.
Anmälningspliktiga eller tillståndspliktiga anläggningar som levererar hushållsvatten och som är skyldiga att betala grundavgift för tillsynen föreslås med stöd av 18 § vara tillståndspliktiga anläggningar och med stöd av 18 a § anmälningspliktiga anläggningar som levererar hushållsvatten. Grundavgift för tillsyn ska ändå inte tas ut hos små anläggningar som levererar hushållsvatten om de levererar mindre än 10 kubikmeter vatten (m3) per dygn vatten och för mindre än 50 personers behov. På grund av det låga antalet användare och de små riskerna är behovet av tillsyn över sådana anläggningar litet. Rådets direktiv 98/83/EG om kvaliteten på dricksvatten, det s.k. dricksvattendirektivet, tillämpas inte på sådana anläggningar. Nationella bestämmelser om detta finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter (401/2001). En vattentäkt eller vattencistern i gemensam användning enligt 18 a § är anmälningsskyldig när vatten tas med vattenanvändarnas egna anordningar för minst 50 personers behov eller minst 10 kubikmeter per dygn För detta tas det dock inte ut någon grundavgift för tillsynen.