7
Specialmotivering
26 §.Förhandsanmälan om elektroniska cigaretter, påfyllningsbehållare och nikotinfria vätskor för förångning. Det föreslås att paragrafens rubrik och 1 mom. ändras så att bestämmelserna i fortsättningen ska omfatta även nikotinfria vätskor för förångning, som definieras i 2 § 20 punkten. I fortsättningen ska alltså även tillverkaren eller importören av nikotinfri vätska för förångning göra en förhandsanmälan om produkten till Valvira senast sex månader innan produkten släpps ut på marknaden. Anmälan ska också göras om en betydande ändring av produkten.
Kraven i paragrafen beror på artikel 20.2 i tobaksdirektivet. De bestämmelser som överensstämmer med tobaksdirektivet gäller till denna del endast elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det är motiverat att på nationell nivå bredda bestämmelserna så att de gäller även nikotinfria vätskor för förångning, eftersom vätskorna består av kemikalier som kan vara skadliga för hälsan som sådana eller om de inhaleras upphettade. Dessutom har konsumenterna gjort egna blandningar av nikotinfria vätskor för förångning och nikotinvätskor, och därför vore det konsekvent att alla elektroniska cigarettvätskor omfattas av enhetliga bestämmelser oberoende av deras nikotinhalt.
Enligt 2 § 2 mom. i lagen om tobaksaccis (1470/1994) betraktas som tobaksprodukt i den lagen även vätska för elektroniska cigaretter, och enligt 7 § 3 mom. avses med vätska för elektroniska cigaretter sådan nikotinvätska och nikotinfri vätska för förångning som avses i 2 § i tobakslagen. Tobaksaccis ska således med stöd av 1 § i lagen om tobaksaccis betalas även för nikotinfri vätska för förångning. Den föreslagna ändringen gör det lättare att ta ut skatt för nikotinfria vätskor för förångning, när produkterna bättre än för närvarande kommer till myndigheternas kännedom.
I propositionen föreslås det inga ändringar i 2 mom., som innehåller en förteckning över de uppgifter som ska lämnas i anmälan. Paragrafens 2 mom. föreslås gälla nikotinfria vätskor för förångning i tillämpliga delar. Det krav som anges i 4 punkten i momentet om information om nikotindoser och nikotinupptag är i praktiken inte tillämpligt på nikotinfria vätskor för förångning.
27 §.Marknadsundersökningar och försäljningsvolymer för elektroniska cigaretter, nikotinvätskor och nikotinfria vätskor för förångning. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. I det nya 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten att till Valvira lämna uppgifter om försäljningsvolym även i fråga om nikotinfria vätskor för förångning. Detta behövs för att det enligt det föreslagna 91 § 4 mom. ska tas ut en övervakningsavgift hos tillverkare och importörer av nikotinfria vätskor för förångning som grundar sig på produkternas försäljningsvolym.
Det föreslås för tydlighetens skull att begreppet nikotinvätska i fortsättningen ska användas i stället för begreppet påfyllningsbehållare i 1 mom. Detta innebär dock inte att bestämmelserna i paragrafen ändras i sak.
32 §.Obligatorisk och tillåten märkning av detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter. I propositionen föreslås det att paragrafen i fortsättningen utöver de obligatoriska märkningarna på detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter också ska gälla vilka märkningar som är tillåtna på detaljhandelsförpackningar. Därför föreslås det att paragrafens rubrik och 3 mom. ändras och att nya 4 och 5 mom. fogas till paragrafen.
Enligt 3 mom. får utöver uppgifterna i 1 mom. på detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter anges tobaksproduktens produktnamn och tobaksproduktgrupp, tillverkarens eller importörens firma och kontaktuppgifter samt produktens förpackningsstorlek och streckkod så att detaljhandelsförpackningarna i fråga om sin märkning inte skiljer sig från andra detaljhandelsförpackningar för samma tobaksproduktgrupp och så att märkningen inte främjar försäljningen av produkten. Utöver de obligatoriska uppgifterna i 1 mom. får således på detaljhandelsförpackningar anges de uppgifter som avses i det föreslagna 3 mom. och som är nödvändiga för att identifiera produkten och särskilja den från andra motsvarande produkter och med vars hjälp konsumenten vid behov kan kontakta tillverkaren eller importören. När det gäller uppgifter i enlighet med det föreslagna 3 mom. är det fråga om uppgifter som den konsument som använder produkten åtminstone kan antas behöva.
Med en tobaksprodukts produktnamn avses förutom det egentliga tobaksmärket också dess eventuella produktvariant. På förpackningen får således även produktens eventuella versionsnamn anges. Däremot ska alla andra märkningar som gäller en produkts smak eller andra egenskaper, såsom uttryck i ord eller bild som gäller produktens nyhet eller säsongsnatur, i fortsättningen vara entydigt förbjudna. Det har dock redan nu varit möjligt att ingripa i dem med stöd av marknadsföringsförbudet i 68 §. I enlighet med 33 § 5 punkten får det på en detaljhandelsförpackning inte heller i fortsättningen hänvisas till smak, doft, smak- eller aromtillsatser eller andra tillsatser eller avsaknaden av sådana.
Med uppgifter om tobaksproduktgrupp avses uppgifter om huruvida förpackningen innehåller exempelvis cigaretter, cigariller eller rulltobak.
I fråga om tillverkarens eller importörens firma är det tillåtet att ange företagets eller någon annan verksamhetsutövares firma som antecknats i företags- och organisationsdatasystemet. Dessutom är det tillåtet att ange tillverkarens eller importörens kontaktuppgifter. Som tillåtna kontaktuppgifter kan inte betraktas t.ex. information om kanaler på sociala medier.
På förpackningen får uppgifter om produktens förpackningsstorlek anges. Vad gäller cigaretter, cigarrer och cigariller ska uppgifterna anges i antal, och i fråga om rulltobak i gram. För cigarrer som säljs styckevis får på förpackningen dessutom anges vikten i gram. Däremot är t.ex. märkningarna ”Större förpackning” eller ”Ny förpackningsstorlek” inte tillåtna.
På förpackningen får anges en streckkod. Det strider emellertid mot marknadsföringsförbudet om konsumenten kan läsa streckkoden med sin egen anordning på ett sådant sätt att det finns tillgång till några andra reklaminslag eller uppgifter som enligt den föreslagna 32 § inte får lämnas på produktens förpackning. Streckkoden får inte heller bilda en bild, figur eller symbol som liknar något annat än streckkoden.
Alla uppgifter i 3 mom. ska anges på ett sådant sätt att detaljhandelsförpackningens märkningar inte skiljer sig från andra detaljhandelsförpackningar för samma tobaksproduktgrupp och att märkningarna inte främjar försäljningen av produkten. Med detta avses att märkningarna inte på något som helst sätt får väcka konsumentens uppmärksamhet och att de ska ha samma utseende i alla detaljhandelsförpackningar för en produktgrupp oberoende av varumärke. I enlighet med det föreslagna 5 mom. får det genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärdas närmare bestämmelser om teckensnitt, teckengrad, färg, yta, placering och andra specifikationer.
Enligt det nya 4 mom. i paragrafen får detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter inte vara försedda med andra märkningar än de som avses i 1 och 3 mom. Alla sådana märkningar som inte är obligatoriska enligt 1 mom. eller tillåtna enligt 3 mom. blir alltså entydigt förbjudna. Ett undantag utgörs dock av sådana märkningar som förutsätts någon annanstans i lagstiftningen. Kraven på märkning av detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter följer förutom av tobakslagen även av lagen om tobaksaccis och avfallslagen (646/2011). De föreslagna bestämmelserna i tobakslagen påverkar inte dessa märkningar.
Enligt 11 § 1 mom. i lagen om tobaksaccis ska en skattskyldig innan tobaksprodukterna frisläpps för konsumtion i Finland förse produkterna med prisetiketter som fästs på detaljhandelsförpackningen under ett skyddshölje eller med sådan text som trycks på detaljhandelsförpackningen och som det detaljhandelspris som avses i 8 § i lagen om tobaksaccis framgår av.
Enligt 9 § 2 mom. 1 punkten i avfallslagen ska den som tillverkar en produkt efter behov se till att produkten är försedd med märkningar som klargör dess egenskaper och underlättar användningen, återanvändningen, avfallshanteringen och riktandet av producentansvaret eller att produkten förses med upplysningar om detta. Avfallslagens 10 § innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om bl.a. i 9 § 2 mom. föreskrivna krav får utfärdas genom förordning av statsrådet. Med stöd av avfallslagen är avsikten att genomföra de krav på märkning som förutsätts i SUP-direktivet och som gäller tobaksprodukter och filter samt vissa andra plastprodukter för engångsbruk. Dessa krav på märkning övervakas av Säkerhets- och kemikalieverket, som är tillsynsmyndighet enligt avfallslagen.
Fastän endast märkningar som avses i 1 och 3 mom. är tillåtna enligt det föreslagna 4 mom. förblir 33 § i tobakslagen där det föreskrivs om förbjuden märkning av tobaksprodukter och deras detaljhandelsförpackningar fortfarande i kraft. Exempelvis ett produktnamn som antyder att en produkt är mindre skadlig eller att produkten har effekter som ökar energin och livskraften ska också i fortsättningen vara förbjudet med stöd av 33 §.
Det nya 5 mom. i paragrafen innehåller ett bemyndigande för social- och hälsovårdsministeriet att utfärda förordning som i huvudsak motsvarar 3 mom. i den gällande paragrafen, men som föreslås bli kompletterat i fråga om utformningen av de tillåtna märkningarna på en detaljhandelsförpackning.
35 §.Utformningen i övrigt av detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras i sin helhet. Den gällande 35 § gäller formen på detaljhandelsförpackningar för cigaretter och rulltobak samt material och öppningsmekanism för detaljhandelsförpackningar för cigaretter. Avsikten är att denna reglering ska flyttas över till en förordning samtidigt som paragrafen ändras så att den gäller all utformning av detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter, med undantag för de märkningar som det föreskrivs om i 32 och 33 §.
Enligt 1 mom. i paragrafen får detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter inte i fråga om form, färg, material, omslag eller annan utformning skilja sig från andra detaljhandelsförpackningar för samma tobaksproduktgrupp, och försäljningen av produkten får inte främjas genom förpackningens utformning. Till tobaksproduktgrupperna hör t.ex. cigaretter, och i fortsättningen ska således alla detaljhandelsförpackningar för cigaretter vara enhetliga i fråga om sin utformning oberoende av varumärke. Genom den föreslagna regleringen slopas möjligheten att göra detaljhandelsförpackningar framträdande, effektfulla eller annars attraktiva och på detta sätt få nya användare att välja produkten eller förbinda gamla användare till produkten.
Det föreslås i 2 mom. för social- och hälsovårdsministeriet ett bemyndigande att utfärda förordning som gäller närmare bestämmelser om utformningen av detaljhandelsförpackningar.
35 a §.Utformningen av cigaretter. I lagen tas det in en ny 35 a §, som förenhetligar utformningen av cigaretter. Det är viktigt att utformningen av cigaretter förenhetligas genom lagstiftning, eftersom det i propositionen föreslås att detaljhandelsförpackningarna för tobaksprodukter ska förenhetligas. Risken är att utan bestämmelser om ett förenhetligande av utformningen av cigaretter börjar cigaretterna användas som marknadsföringsverktyg.
Enligt 1 mom. i paragrafen får en cigarett inte i fråga om form, färg, yta, färg på cigarettfiltret eller annan utformning skilja sig från andra cigaretter, och försäljningen av produkten får inte främjas genom cigarettens utformning. Paragrafens 2 mom. gäller märkningen på cigaretter, och enligt momentet får produktens produktnamn märkas på cigaretter så att märkningen inte skiljer sig från motsvarande märkningar på andra cigaretter och så att den inte främjar försäljningen av produkten. Cigaretter får inte vara försedda med andra märkningar. Det är alltså tillåtet att ange endast de uppgifter som är nödvändiga för att en produkt ska kunna identifieras och särskiljas från andra produkter. Andra uppgifter om produkten, tillverkaren eller importören samt alla slags dekorationer och andra illustrationer är förbjudna.
I 3 mom. föreslås för social- och hälsovårdsministeriet ett bemyndigande att utfärda förordning som gäller den märkning som avses i 2 mom. samt annan utformning av cigaretter. I propositionen föreslås det att det genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet även får föreskrivas om undantag från kraven i 1 mom. i fråga om cigaretternas färg. Detta innebär att det genom förordning är möjligt att tillåta fler än ett färgalternativ. Avsikten är att de bestämmelser som utfärdas genom förordning till sitt innehåll i stor utsträckning ska motsvara cigaretternas nuvarande typiska utformning.
36 §.Obligatorisk och tillåten märkning av detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I propositionen föreslås det att paragrafen i fortsättningen utöver de obligatoriska märkningarna på detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare också ska gälla vilka märkningar som är tillåtna på detaljhandelsförpackningarna för dessa produkter. Därför föreslås det att paragrafens rubrik och 4 mom. ändras och att nya 5 och 6 mom. tas in i paragrafen.
Enligt 4 mom. får det på detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare anges produktens produktnamn, tillverkarens eller importörens firma och kontaktuppgifter samt produktens förpackningsstorlek, smak, tillverkningsdatum och streckkod så att detaljhandelsförpackningarna i fråga om sin märkning inte skiljer sig från andra detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och så att märkningen inte främjar försäljningen av produkten. Bestämmelserna motsvarar det som föreslås i 32 § 3 mom. i fråga om detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter. Detta innebär att det också på detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare är tillåtet att utöver de obligatoriska uppgifter som avses i 36 § 1 mom. endast ange sådana grundläggande uppgifter om produkten som är nödvändiga för konsumenten. Dessutom ska märkningarna omfattas av samma krav på neutralitet och enhetlighet som märkningarna på detaljhandelsförpackningar för tobaksprodukter.
I detta sammanhang omfattar produktnamnet förutom det egentliga varumärket på nikotinvätskan också dess eventuella produktvariant. På förpackningen får således även produktens eventuella versionsnamn anges. Nikotinvätskor får smaka som en tobaksprodukt, och därför ska produktnamnet också innehålla information om produktens eventuella smak. Däremot ska alla andra märkningar som gäller en produkts smak eller andra egenskaper, såsom uttryck i ord eller bild som gäller produktens nyhet eller säsongsnatur, i fortsättningen vara entydigt förbjudna. Det har dock redan nu varit möjligt att ingripa i dem med stöd av marknadsföringsförbudet i 68 §.
På detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska det vara tillåtet att ange tillverkningsdatum, eftersom nikotinvätska oxideras och försämras när den blir äldre. Dessutom kan vätskan kristalliseras och då kan det vara farligt att hetta upp den. En bipacksedel som avses i 36 § 1 mom. 6 punkten i tobakslagen ska innehålla bland annat anvisningar om användningen och förvaringen av produkten.
Enligt det nya 5 mom. i paragrafen får detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare inte vara försedda med andra märkningar än de som avses i 1 och 4 mom. Alla sådana märkningar som inte är obligatoriska enligt 1 mom. eller tillåtna enligt 4 mom. blir alltså entydigt förbjudna. Ett undantag utgörs dock av sådana märkningar som eventuellt förutsätts någon annanstans i lagstiftningen. Av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006, nedan CLP-förordningen, följer krav på märkningen av detaljhandelsförpackningar för kemiska ämnen och blandningar.
Det nya 6 mom. i paragrafen innehåller ett bemyndigande för social- och hälsovårdsministeriet att utfärda förordning som i huvudsak motsvarar 4 mom. i den gällande paragrafen, men som föreslås bli kompletterat i fråga om utformningen av de tillåtna märkningarna på en detaljhandelsförpackning. Dessutom ändras bemyndigandet att utfärda förordning för tydlighetens skull till en förteckning.
36 a §.Utformningen i övrigt av detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I lagen föreslås det en ny 36 a §, som gäller utformningen av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare med undantag för de märkningar som det föreskrivs om i 36 §.
Enligt 1 mom. får detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare inte i fråga om form, färg, material eller annan utformning skilja sig från andra detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare, och försäljningen av produkten får inte främjas genom detaljhandelsförpackningens utformning. I fortsättningen ska således samtliga detaljhandelsförpackningar för elektroniska cigaretter vara enhetliga i fråga om utformningen oberoende av varumärke, och detsamma gäller även för påfyllningsbehållare.
Det föreslås i 2 mom. ett bemyndigande för social- och hälsovårdsministeriet att utfärda förordning som gäller närmare bestämmelser om utformningen av detaljhandelsförpackningar.
36 b §.Utformningen av påfyllningsbehållare och nikotinvätskans utseende. I lagen föreslås det en ny 36 b §, som förenhetligar utformningen av påfyllningsbehållare och nikotinvätskors utseende. Enligt 1 mom. i paragrafen får en påfyllningsbehållare inte i fråga om form, färg, yta, färg på etiketten eller annan utformning skilja sig från andra påfyllningsbehållare, och försäljningen av produkten får inte främjas genom påfyllningsbehållarens utformning.
Enligt 2 mom. får påfyllningsbehållare märkas med nikotinvätskans produktnamn, tillverkarens eller importörens firma och kontaktuppgifter samt produktens förpackningsstorlek, smak och tillverkningsdatum så att märkningarna inte skiljer sig från motsvarande märkningar på andra påfyllningsbehållare och så att märkningarna inte främjar försäljningen av produkten. Uppgifterna motsvarar de uppgifter som får anges på produktens detaljhandelsförpackning. Uppgifterna får tryckas direkt på påfyllningsbehållaren eller på dess eventuella etikett.
Påfyllningsbehållare får inte förses med andra märkningar än de som avses i 2 mom., med undantag för de märkningar som avses i 37 §. Bestämmelser om märkning av påfyllningsbehållare finns enligt 37 § i tobakslagen i CLP-förordningen.
Nikotin klassificeras i CLP-förordningen i faroklassen akut toxicitet i kategori 2 (dödligt vid förtäring) vid oralt intag, i kategori 2 (dödligt vid hudkontakt) vid dermal kontakt och i kategori 2 (dödligt vid inandning) vid inhalation. För förpackningar för kemikalier som klassificeras som akut toxiska krävs märkningar i enlighet med CLP-förordningen, och det är inte möjligt att bevilja undantag för märkning av kemikalier i kategori 1–4 exempelvis på grund av att förpackningen en liten.
Detta innebär att varningsetiketten för en påfyllningsbehållare ska vara försedd med uppgifter i enlighet med artikel 17 i CLP-förordningen om att blandningen innehåller nikotin och klassificeras som farlig.
Enligt 3 mom. får nikotinvätska inte i fråga om färg skilja sig från andra nikotinvätskor, och försäljningen av produkten får inte främjas genom vätskans färg. Genom bestämmelserna säkerställs det att vätskor i olika eller flera färger inte används för att främja försäljningen av produkterna.
Det föreslås i 4 mom. ett bemyndigande för social- och hälsovårdsministeriet att utfärda förordning som gäller närmare bestämmelser om märkningen av påfyllningsbehållare.
42 a §.Avaktivering av identifieringskoden för ekonomiska aktörer. I lagen föreslås det en ny 42 a §, som hänför sig till spårbarheten av tobaksprodukter. I paragrafen föreskrivs det om de förutsättningar under vilka en id-utfärdare som avses i artikel 3.1 i kommissionens förordning om spårbarhet på begäran av Tullen eller Valvira får avaktivera en sådan identifieringskod för ekonomiska aktörer som avses i artikel 15 i kommissionens förordning om spårbarhet. Detta gäller enligt 1 punkten i paragrafen om en ekonomisk aktör försummar sin skyldighet att utan dröjsmål underrätta id-utfärdaren om eventuella ändringar i de uppgifter som lämnats i den ursprungliga ansökningsblanketten samt om ett eventuellt upphörande av verksamheten på det sätt som föreskrivs. Enligt artikel 14.5 i kommissionens förordning om spårbarhet ska anmälan göras i de format som anges i kapitel II avsnitt 1 punkterna 1.2 och 1.3 i bilaga II till kommissionens förordning om spårbarhet. I och med den föreslagna ändringen förbättras myndigheternas möjligheter att se till att spårbarhetssystemet är uppdaterat, vilket i sin tur förhindrar missbruk av identifieringskoder och därigenom olaglig handel med tobaksprodukter.
Enligt 2 punkten i paragrafen kan en identifieringskod avaktiveras också om en ekonomisk aktör säljer eller på annat sätt överlåter tobaksprodukter vars detaljhandelsförpackningar saknar en sådan unik identitetsmärkning eller säkerhetsmärkning som avses i 32 § 1 mom. 2 punkten. Om en detaljhandelsförpackning saknar en unik identitetsmärkning eller säkerhetsegenskap, finns det i allmänhet grundad anledning att anta att det är fråga om olaglig handel med tobaksprodukter. I detta fall har Tullen och Valvira rätt att begära att den ekonomiska aktörens identifieringskod avaktiveras.
Enligt 3 punkten i paragrafen kan identifieringskoden avaktiveras, om den ekonomiska aktören säljer eller på annat sätt överlåter rökfria tobaksprodukter i strid med 51 §. Enligt 51 § i tobakslagen får tuggtobak, tobak för användning i näsan och tobak för användning i munnen inte säljas eller på annat sätt överlåtas eller förmedlas, och brott mot förbudet är enligt 109 § 2 punkten straffbart som brott vid försäljning av tobak. En ekonomisk aktör som utöver andra tobaksprodukter säljer rökfria tobaksprodukter visar genom sin verksamhet sådan klandervärdhet att det måste vara möjligt att avaktivera identifieringskoden. Dessutom kan särskilt försäljningen av tobak som är avsedd för användning i munnen också kopplas till annan brottslighet och grå ekonomi.
Innan Tullen eller Valvira begär att id-utfärdaren avaktiverar den ekonomiska aktörens identifieringskod, ska myndigheten höra den ekonomiska aktören i enlighet med förvaltningslagen.
52 a §.Förbud mot försäljning av produkter avsedda för smaksättning av tobaksprodukter. I lagen föreslås det en ny 52 a §, enligt vilken det till konsumenter inte får säljas eller på något annat sätt överlåtas produkter vars syfte är att i tobaksprodukten skapa en karakteristisk doft eller smak. Det blir således förbjudet att använda bl.a. så kallade smakkort, som är avsedda att placeras i en cigarettförpackning och som gör att cigaretterna absorberar t.ex. doft eller smak av mentol. Även andra produkter som är avsedda för smaksättning av tobaksprodukter, såsom eventuella smakvätskor eller smakspray, ska förbjudas med stöd av den föreslagna paragrafen. Förbudet gäller även röktillbehör som är avsedda att ge produkten en karakteristisk doft eller smak. Hit hör t.ex. så kallade smakfilter, smakkapslar och smaksatta cigarettpapper.
I vissa situationer kan det vara tvetydigt huruvida en produkt är avsedd att ge upphov till en karakteristisk doft eller smak hos en tobaksprodukt. Vid bedömningen av detta kan man beakta t.ex. bruksanvisningarna för produkten eller de uppgifter om användningen av produkten som den som deltar i försäljningen av produkten lämnar samt placeringen av produkten på detaljhandelsstället. Bedömningen kan också påverkas av var en produkt säljs. Om produkten säljs t.ex. i en tobaksaffär är det uppenbart att den är avsedd att ge tobaksprodukten en karakteristisk doft eller smak.
I Finland marknadsförs t.ex. smakkort också för att användas för smaksättning av livsmedel. På andra håll i Europa marknadsförs smakkort tydligt endast för smaksättning av tobaksprodukter.
54 §.Plan för egenkontroll. I paragrafen föreskrivs det som en ny sak om en näringsidkares skyldighet att göra upp en plan för egenkontroll för att säkerställa att de anmälningar som avses i tobakslagen har gjorts om produkterna och att detaljhandelsförpackningarna för produkterna överensstämmer med kraven i tobakslagen. Bestämmelser om anmälningar som gäller produkter finns i 3 och 4 kap. i tobakslagen och bestämmelser om de krav som ställs på detaljhandelsförpackningar i 5 kap. i tobakslagen. Huruvida det har gjorts en sådan anmälan om produkten som krävs kan kontrolleras i det offentliga register över produktanmälningar som Valvira för.
Genom den föreslagna ändringen stärks näringsidkarens medvetenhet om kraven enligt tobakslagen och förbättras näringsidkarens möjligheter att identifiera eventuella lagstridiga produkter och låta bli att sälja dem. Samtidigt stöder näringsidkaren tillsynsmyndighetens uppgift när det gäller att förebygga verksamhet som strider mot tobakslagen.
58 §.Förbud mot distansförsäljning. Det föreslås att bestämmelserna i paragrafen utvidgas till att omfatta örtprodukter för rökning, vilket innebär att även distansförsäljning av dem i fortsättningen är förbjuden både från utlandet till Finland och inom Finland. Den föreslagna ändringen är motiverad, eftersom det är fråga om produkter som är farliga för hälsan och som det är förbjudet att sälja till minderåriga. Genom förbudet mot distansförsäljning kan man säkerställa att minderåriga inte kan skaffa produkterna i fråga. Ändringen underlättar också övervakningen av förbudet mot distansförsäljning, eftersom det inte alltid är helt klart om det är fråga om en tobaksprodukt vars distansförsäljning redan nu är förbjuden eller om det är fråga om en örtprodukt för rökning.
60 §.Begränsningar i partihandel. I paragrafen tas det in ett nytt 5 mom. enligt vilket en partiförsäljare har rätt att av Valvira för säkerställande av sina skyldigheter enligt 1 och 2 mom. få nödvändiga uppgifter om innehavare av detaljhandelstillstånd och näringsidkare som gjort en anmälan om partihandel samt att behandla dessa uppgifter. Enligt 24 § i informationshanteringslagen kan en myndighet via ett tekniskt gränssnitt överföra information till en aktör som inte är en annan myndighet, om mottagaren uttryckligen enligt lag har rätt att få informationen och behandla den. I propositionen föreslås det att det i tobakslagen i överensstämmelse med detta ska föreskrivas om en partiförsäljares rätt att få uppgifter och om rätten att behandla uppgifter för att partiförsäljare i enlighet med 60 § 1 och 2 mom. ska kunna försäkra sig om att de säljer tobaksprodukter eller nikotinvätskor endast till sådana aktörer som får sälja dem. Med behandling av uppgifter avses t.ex. det att partiförsäljarna kan mata in uppgifterna i sitt kassasystem.
Den rättsliga grunden för sådan behandling av personuppgifter som avses i propositionen är artikel 6.1 c i allmänna dataskyddsförordningen (rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige), som gör det möjligt att tillämpa handlingsutrymmet i enlighet med artikel 6.3 i den förordningen. Lagförslaget innehåller sådana bestämmelser om partiförsäljarnas rätt att få uppgifter som kompletterar dataskyddsförordningen.
65 §.Förbud mot införsel med hjälp av ett medel för distanskommunikation. Bestämmelserna i paragrafen utvidgas till att omfatta även örtprodukter för rökning. I fortsättningen får en privatperson således inte skaffa eller ta emot dem av en näringsidkare per post, godstransport eller på något annat motsvarande sätt från ett land utanför Finland. Detta är konsekvent med avseende på att resandeinförseln av örtprodukter för rökning redan nu har begränsats i 67 § på motsvarande sätt som resandeinförseln av andra produkter som avses i tobakslagen. I fortsättningen kommer paragraferna om importbegränsningar att bilda en mer logisk helhet när de täcker olika produktgrupper på ett enhetligt sätt.
67 §.Kvantitativa begränsningar för resandeinförsel. Paragrafens 1 mom. 1 punkt föreslås bli ändrad på ett sådant sätt att den i fortsättningen innehåller bestämmelser om kvantitativa begränsningar främst för resandeinförseln av tobak för vattenpipa. På motsvarande sätt som det föreskrivs i den gällande paragrafen gäller begränsningen endast sådana produkter i fråga om vilka märkningarna på detaljhandelsförpackningen avviker från bestämmelserna i 32 § 1 mom. 1 punkten. När det gäller tobak för vattenpipa föreslås den kvantitativa begränsningen för resandeinförsel vara densamma som för rull- och piptobak, dvs. 250 gram. Detta är fallet även om produkten är förpackad portionsvis. Då är det tillåtet att föra in portioner i landet så att deras sammanlagda vikt är högst 250 gram.
I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det som en ny sak om kvantitativa begränsningar för resandeinförsel även för andra tobaksprodukter än cigaretter, cigarrer, cigariller och rull- eller piptobak. En privatperson får inte föra in i landet mer av andra tobaksprodukter vars detaljhandelsförpackningar är märkta på ett sätt som avviker från 32 § 1 mom. 1 punkten än 200 dosenheter eller 250 gram i lösvikt i landet. Med dosenhet avses den mängd av produkten som används på en gång, och den kan vara t.ex. en kapsel som innehåller tobak eller en s.k. puffstång (ett slags elektronisk cigarett för engångsbruk).
70 §.Förbud mot prisgottgörelse. Det föreslås att paragrafen ändras så att den begränsas att gälla endast detaljhandel. Partihandeln har inte begränsats så att den inte skulle omfattas av den gällande paragrafen, och därför har förbudet mot prisgottgörelse i paragrafen även gällt partihandel. Det är dock motiverat att paragrafen i fortsättningen endast gäller detaljhandeln, eftersom partihandelspriserna i praktiken i regel uttryckligen baserar sig på antalet inköp.
71 §.Förbud mot framläggande. Det föreslås att 1 mom. ändras så att bestämmelserna om förbud mot framläggande utvidgas till att gälla sådana röktillbehör som är avsedda för upphettning av tobaksprodukter. Till dessa röktillbehör hänförs sådana nya röktillbehör som används för att hetta upp tobaksblandningen. Produkter av detta slag eller deras varumärken får således inte i fortsättningen hållas synliga på detaljhandelsställena. Därtill ska det vara förbjudet att hålla varumärken av nämnda produkter synliga vid detaljhandel med andra produkter som avses i tobakslagen.
Andra röktillbehör än sådana som är avsedda för upphettning av tobaksprodukter ska fortfarande i princip inte omfattas av förbudet mot framläggande. En utvidgning av förbudet mot framläggande gäller alltså inte röktillbehör som är avsedda för rökning av tobaksprodukter, såsom traditionella pipor.
Det är motiverat att förbjuda framläggande av röktillbehör som är avsedda för upphettning av tobaksprodukter, eftersom de till sitt yttre i stor utsträckning påminner om elektroniska cigaretter, som det för närvarande är förbjudet att hålla synliga. Genom ett förbud mot framläggande är det möjligt att bidra till att tobaksprodukter av detta slag inte blir en ny inkörsport till nikotinberoende i synnerhet för barn och unga.
Förbudet gäller även sådana anordningar som kan användas inte bara för rökning av tobaksprodukter utan även för rökning av olika örtblandningar eller för upphettning av något annat slag.
I propositionen föreslås det inga ändringar i undantagen i 2 och 3 mom. i fråga om förbudet mot framläggande, och dessa undantag gäller även röktillbehör som är avsedda för upphettning av tobaksprodukter.
74 §.Allmänna rökförbud. Det föreslås att nya 4–6 punkter ska fogas till 1 mom. I paragrafens 1 mom. 3 punkt görs samtidigt en teknisk ändring till följd av de nya punkterna.
Enligt den nya 4 punkten är tobaksrökning förbjuden på utomhuslekplatser för vilka det ska upprättas ett säkerhetsdokument enligt 7 § i konsumentsäkerhetslagen (920/2011). I 7 § 1 mom. 4 punkten i konsumentsäkerhetslagen förutsätts det att det för utomhuslekplatser upprättas ett säkerhetsdokument med en plan för identifiering av faror och hantering av risker samt för informationen om dessa till de personer som medverkar vid tillhandahållandet av tjänsten.
Kommunerna ska upprätta säkerhetsdokument för de utomhuslekplatser som de upprätthåller, och rökförbudet ska således gälla kommunala lekplatser. Som utomhuslekplatser kan också betraktas t.ex. stora lekplatser på privata campingområden eller på lägerområden och i lekland eller temaparker för vilka det krävs säkerhetsdokument och där man inte får röka.
Ett bostadsaktiebolag behöver i princip inte upprätta ett säkerhetsdokument för en lekplats på gården. Ett bostadsaktiebolag ska upprätta ett säkerhetsdokument, om lekplatsen till storleken, funktionerna och användningsgraden påminner om en allmän lekplats. På en kvartersgård som är gemensam för flera hus kan det finnas en lekplats som påminner om en allmän utomhuslekplats och för vilken ett säkerhetsdokument ska upprättas. I detta fall är det förbjudet att röka på området. Därtill kan bostadsaktiebolag eller andra bostadssammanslutningar i enlighet med 78 § i tobakslagen förbjuda tobaksrökning på ett utomhusområde som de besitter, t.ex. på lekområden för barn.
Enligt den nya 5 punkten är tobaksrökning förbjuden på sådana utomhusområden vid inrättningar där vård meddelas med stöd av barnskyddslagen eller mentalvårdslagen som är avsedda för personer under 18 år. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 12 § 1 mom. 1 punkten i den gamla tobakslagen. Rökning inomhus i inrättningar som meddelar vård med stöd av barnskyddslagen eller mentalvårdslagen ska även i fortsättningen vara förbjuden med stöd av 74 § 1 mom. 1 punkten i den gällande tobakslagen.
Enligt den nya 6 punkten är det förbjudet att röka på en allmän badstrand. Med allmän badstrand avses en badstrand där den kommunala hälsoskyddsmyndigheten förväntar sig att ett stort antal människor badar och om vilken det ska göras en anmälan enligt 13 § 1 mom. 3 punkten i hälsoskyddslagen (763/1994). Definitionen av allmän badstrand motsvarar 2 § 1 mom. 1 punkten i social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskraven och övervakningen i fråga om vattnet vid allmänna badstränder (177/2008), nedan badvattenförordningen, med den skillnaden att i tobakslagen ska inte badstränder som har meddelats ett badförbud eller en anvisning enligt vilken simning inte rekommenderas uteslutas från definitionen av allmän badstrand. Trots ett eventuellt badförbud kan det finnas många besökare på populära stränder, och badförbud är i allmänhet endast temporära.
De allmänna badstränderna är så kallade EU-badstränder, där antalet användare vanligen är stort och besökarna består av många barn och unga. För dessa badstränder upprättas en sådan förteckning över allmänna badstränder som avses i 4 § i badvattenförordningen och som finns tillgänglig på kommunernas webbsidor och på riksnivå på Valviras webbplats. De allmänna badstränderna övervakas med stöd av hälsoskyddslagen av de kommunala hälsoskyddsmyndigheterna, vilket innebär att badstränderna redan nu är föremål för regelbunden tillsyn.
En allmän badstrand definierades i badvattenförordningen tidigare som en badstrand som under badsäsongen beräknas besökas av minst 100 badande per dag och om vilken det ska göras en anmälan enligt 13 § 1 mom. 3 punkten i hälsoskyddslagen. På grund av en anmärkning från Europeiska kommissionen ändrades definitionen dock så att det inte föreskrivs om exakt antal besökare.
Rökförbudet omfattar den allmänna badstranden i sin helhet. Den som innehar en badstrand, dvs. i allmänhet kommunen, är enligt 80 § i tobakslagen skyldig att sätta upp anslag om rökförbud. Innehållet i anslagen ska vara entydigt och anslagen ska både till storlek och placering vara sådana att de är lätta att upptäcka av personer som kommer till badstranden och av dem som vistas där. Det är dessutom motiverat att kommunen t.ex. med anslag utanför badstranden anvisar en plats som är reserverad för rökning och där det finns askfat eller skräpkorgar som är avsedda för ändamålet. I och med det nationella genomförandet av SUP-direktivet överförs kostnaderna för avfallshantering och städning av tobaksfimpar på tobaksindustrin.
Det föreslagna rökförbudet för allmänna badstränder gäller året om, även om badstränderna vanligen används främst på sommaren. Det är dock motiverat att det också annars är förbjudet att röka på grund av att rökningen orsakar nedskräpning som föranleder olägenheter för vattendrag och deras organismer. Dessutom kan de tobaksfimpar som blivit kvar på marken ge besökarna intrycket av att man får röka på stranden.
Det föreslås att paragrafens 3 mom. ändras så att rökfria tobaksprodukter inte heller får användas på utomhuslekplatser. Detta är konsekvent och motiverat, eftersom rökfria tobaksprodukter enligt gällande 3 mom. inte heller får användas på andra sådana utomhusområden som uttryckligen är avsedda för barn och unga.
78 §.Rökförbud i bostadssammanslutningar. Det föreslås att 2 mom. i paragrafen ändras. Enligt den gällande bestämmelsen får en bostadssammanslutning förbjuda tobaksrökning på gemensamma utomhusområden som den innehar i närheten av ingångarna till byggnaden och byggnadens friskluftsintag, på lekområden för barn och på gemensamma balkonger. Momentet ändras så att omnämnandet av de gemensamma utomhusområden som bostadssammanslutningen innehar och där bostadssammanslutningen får förbjuda rökning stryks. I och med ändringen blir det tydligare att en bostadssammanslutning får förbjuda tobaksrökning på alla gemensamma utomhusområden som den innehar och inte enbart i närheten av ingångarna till byggnaden och byggnadens friskluftsintag, på lekområden för barn och på gemensamma balkonger.
90 §.Avgifter för behandling av ansökningar och anmälningar. Det föreslås i paragrafen ett nytt 5 mom. enligt vilket produkter inte får släppas ut på marknaden, dvs. partihandel och detaljhandel av produkterna får inte inledas, förrän den avgift som avses i 3 mom. 3 punkten har betalats. Valvira kan enligt 3 mom. 3 punkten av tillverkare och importörer ta ut avgift för mottagning, lagring, hantering, analys och offentliggörande av uppgifter som lämnats till verket med stöd av 14–16, 18, 20 och 26–29 § samt anknytande åtgärder. Om avgiften inte har betalats, offentliggör Valvira inte uppgifterna om produkten i det offentliga produktregister som Valvira förvaltar. Valvira kan dessutom ur registret radera uppgifter om sådana produkter i fråga om vilka anmälningsavgiften har försummats.
91 §.Avgifter för övervakningen enligt tobakslagen. Det föreslås att det till paragrafen ska fogas nya 4 och 5 mom. med bestämmelser om de avgifter för övervakningen som Valvira tar ut.
För att täcka de kostnader som övervakningen enligt tobakslagen orsakar tar Valvira enligt 4 mom. i paragrafen årligen ut en övervakningsavgift hos tillverkare och importörer av tobaksprodukter, nikotinvätskor och nikotinfria vätskor för förångning. När det gäller avgiften för övervakning är det fråga om en avgift av skattenatur, och med inkomsterna från avgiften kan Valvira effektivisera produkttillsynen över de produkter som avses i tobakslagen.
Enligt 4 mom. grundar sig avgiften på de försäljningsvolymer som tillverkaren eller importören under det föregående kalenderåret har rapporterat till Valvira. Bestämmelser om tillverkarens eller importörens skyldighet att rapportera försäljningsvolymer för sina produkter finns i 16 och 27 § i tobakslagen. I propositionen föreslås det att det i 27 § som en ny sak ska föreskrivas om skyldigheten att även lämna uppgifter om försäljningsvolymerna för nikotinfria vätskor för förångning.
I 10 § 2 mom. och 22 § 2 mom. i tobakslagen finns det bestämmelser om på vilket sätt skyldigheten att lämna Valvira de uppgifter som avses i tobakslagen fördelas mellan tillverkaren och importören. Den övervakningsavgift som avses i paragrafen ska i vilket fall som helst tas ut antingen av tillverkaren eller av importören, beroende på vilkendera som har gjort anmälan om försäljningsvolymerna.
Försäljningsvolymerna för tobaksprodukter anges i fråga om cigaretter, cigarrer och cigariller i styck och i fråga om övriga tobaksprodukter i kilogram. I fråga om nikotinvätskor anges försäljningsvolymen i milliliter. Alla tobaksprodukter på marknaden och andra produkter som avses i tobakslagen är skadliga för hälsan, och i princip medför de ett relativt sett lika stort behov av produkttillsyn. Det är alltså motiverat att övervakningsavgiften inriktas på olika produkter på ett så enhetligt sätt som möjligt. Detta kan bedömas bäst genom att jämföra hur mycket tobak varje tobaksprodukt innehåller. I jämförelsen är det motiverat att utgå från cigaretter, som oftast är den normalt sett mest sålda tobaksprodukten.
En cigarett innehåller vanligtvis ca 0,6 gram tobaksplanta. Det är motiverat att föreskriva att övervakningsavgiften för cigaretter ska vara 0,001 euro per styck. Cigarrer innehåller avsevärt mer tobaksplanta än cigaretter. En cigarr innehåller vanligtvis 8–15 gram tobak, i genomsnitt cirka 12 gram. Därför föreslås det att övervakningsavgiften för cigarrer ska vara 0,02 euro (12/0,6*0,001 euro) per styck. De cigariller som finns på marknaden innehåller i allmänhet något mer tobak än cigaretter, men skillnaden är inte betydande, och därför föreslås det att övervakningsavgiften för cigariller ska vara 0,001 euro per styck, vilket motsvarar övervakningsavgiften för cigaretter. I fråga om övriga tobaksprodukter, såsom rulltobak och tobak för vattenpipa, föreslås övervakningsavgiften vara 1,7 euro (1 000/0,6*0,001 euro) per kilogram.
Försäljningsvolymen för nikotinvätskor ska anges i milliliter. När nikotinvätskor jämförs med tobaksprodukter ska utgångspunkten vara mängden nikotin i produkterna. Nikotinvätska får innehålla högst 20 milligram nikotin per milliliter och en cigarett får ge upphov till högst 1 milligram nikotin vid rökning. En milliliter nikotinvätska med en nikotinhalt på 20 milligram per milliliter motsvarar alltså en nikotinmängd på 20 cigaretter. Nikotinhalten i nikotinvätskor varierar dock från produkt till produkt, och den föreslagna övervakningsavgiften tas ut också för nikotinfria vätskor för förångning. Det är alltså motiverat att den övervakningsavgift på 0,01 euro som tas ut för en milliliter nikotinvätska ska motsvara den övervakningsavgift som tas ut för 10 cigaretter.
Övervakningsavgiften ska vara tillverkar- eller importörsspecifik. Om en näringsidkare anmäler försäljningsvolymer t.ex. för flera olika cigarettmärken, bestäms övervakningsavgiften utifrån det antal cigaretter som samma näringsidkare anmäler.
Den övervakningsavgift som avses i 5 mom. är dock minst 300 euro och högst 70 000 euro per tillverkare eller importör. Detta skulle vara fallet oberoende av den sammanlagda försäljningsvolymen för de produkter som tillverkaren eller importören har anmält. Genom de lägsta och högsta beloppen för övervakningsavgiften säkerställs det å ena sidan att tillräckliga resurser fås för produkttillsynen och å andra sidan att övervakningsavgiften inte blir oskäligt hög för någon aktör.
92 a §.Rättelse av övervakningsavgift till den avgiftsskyldiges fördel. I lagen föreslås det en ny 92 a § där det föreskrivs om rättelse av övervakningsavgiften till den avgiftsskyldiges fördel på motsvarande sätt som till exempel i 77 § i alkohollagen. Paragrafen gäller övervakningsavgifter som påförs av både Valvira och kommunen.
92 b §.Rättelse av övervakningsavgift till avgiftsmottagarens fördel. I lagen föreslås det en ny 92 b § där det föreskrivs om rättelse av övervakningsavgiften till avgiftsmottagarens fördel på motsvarande sätt som till exempel i 78 § i alkohollagen. Paragrafen gäller övervakningsavgifter som påförs av både Valvira och kommunen.
94 §.Registrering och offentliggörande av uppgifter om produkttillsyn. Det föreslås att 3 mom. ändras så att där inte längre föreskrivs om skyldighet att permanent bevara de uppgifter som avses i 26 § 2 mom. I 26 § 2 mom. i tobakslagen föreskrivs det om de uppgifter som en förhandsanmälan om elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare ska innehålla. I fortsättningen ska uppgifterna bevaras i enlighet med de tekniska specifikationerna i webbportalen EU-CEG. Detta gäller även uppgifter som har lämnats till Valvira innan den föreslagna lagen träder i kraft.
95 §.Register över detaljhandelstillstånd och anmälningar om partihandel. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. Enligt förslaget förtydligas 1 mom. så att det med avseende på de registrerade på ett transparent sätt framgår hur personuppgifter behandlas även för styrningen och utvecklingen av övervakningen. Paragrafen ändras således så att den motsvarar de uppgifter som de facto hör till Valvira enligt 6 § i tobakslagen, vilket förtydligar grunden för behandling av personuppgifter. Behandlingen behövs för att de myndigheter som är personuppgiftsansvariga, dvs. Valvira och kommunerna, ska kunna fullgöra sina lagstadgade skyldigheter på det sätt som avses i artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Till denna del finns det bestämmelser om Valviras och kommunens skyldigheter i 6, 8, 44 och 50 § i tobakslagen.
Det föreslås att det inledande stycket i 2 mom. ändras så att där inte längre föreskrivs att Valvira svarar för att registrets datasystem fungerar. I fortsättningen föreskrivs det om detta i 3 mom. Dessutom preciseras ordalydelsen i 2 mom. 3 punkten.
Paragrafens 3 mom. är helt och hållet nytt, och enligt det är Valvira och kommunerna gemensamt personuppgiftsansvariga för det register som avses i paragrafen. Om minst två personuppgiftsansvariga gemensamt fastställer ändamålen med och medlen för behandlingen, ska de enligt artikel 26 i dataskyddsförordningen vara gemensamt personuppgiftsansvariga. Gemensamt personuppgiftsansvariga ska under öppna former fastställa sitt respektive ansvar för att fullgöra skyldigheterna enligt den förordningen, särskilt vad gäller utövandet av den registrerades rättigheter och sina respektive skyldigheter att tillhandahålla den information som avses i artiklarna 13 och 14, genom ett inbördes arrangemang. Inom ramen för arrangemanget får en gemensam kontaktpunkt för de registrerade utses.
Enligt det föreslagna 3 mom. svarar Valvira för att registrets datasystem fungerar, upprätthålls och utvecklas samt är en sådan kontaktpunkt för de registrerade som avses i artikel 26.1 i dataskyddsförordningen, om den registrerades begäran gäller försäljningsställen inom flera än en kommuns område. Detta kan vara fallet exempelvis om en näringsidkare som har försäljningsställen för sådana produkter som avses i tobakslagen på flera kommuners område vill kontrollera de uppgifter om honom eller henne som har förts in i registret.
Kommunen svarar för att de uppgifter som avses i 2 mom. förs in i registret och är den kontaktpunkt för de registrerade som avses i artikel 26.1 i dataskyddsförordningen, om den registrerades begäran gäller försäljningsställen inom en kommuns område. I praktiken svarar kommunen för uppdateringen av de uppgifter som ingår i registret, liksom hittills, t.ex. genom att föra in uppgifterna i systemet, vid behov ändra uppgifterna och avlägsna onödiga uppgifter. Bestämmelserna medför i praktiken inga ändringar jämfört med nuläget, utan de stärker och förtydligar endast myndigheternas uppgifter och ansvar.
Enligt 4 mom. i förslaget får tillståndshavarens och anmälarens namn, tillstånds- och anmälningsnummer och för allmänt bruk avsedda adress- och kontaktuppgifter offentliggöras som sådana i registret på ett sådant sätt att de bara är tillgängliga via enskilda sökningar med tillståndshavarens eller anmälarens namn, företags- och organisationsnummer, tillstånds- eller anmälningsnummer eller försäljningsställets namn som sökvillkor. Paragrafens 4 mom. motsvarar 3 mom. i den gällande paragrafen.
96 §.Förbud och ålägganden som meddelas av kommunen. Om kommunen i sin tillsynsuppgift inom sitt område upptäcker verksamhet som strider mot tobakslagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den, kan kommunen enligt 96 § i den gällande lagen förbjuda denna verksamhet. I paragrafen föreskrivs det inte uttryckligen om kommunens behörighet att meddela ålägganden om rättelse av verksamheten så att den stämmer överens med tobakslagen, men enligt 105 § 1 mom. kan kommunen förena ett åläggande med vite eller hot om tvångsutförande.
Det föreslås att paragrafen förtydligas främst så att kommunen enligt den ska kunna bestämma att verksamhet som strider mot tobakslagen ska rättas till i överensstämmelse med tobakslagen. Ett åläggande kan gälla t.ex. detaljförsäljares skyldighet att lägga fram ett anslag om försäljningsförbud enligt 53 § 3 mom. eller utarbeta en plan för egenkontroll enligt 54 § eller skyldigheten enligt 80 § för innehavare av lokaler eller utomhusområden och arrangörer av offentliga tillställningar att sätta upp anslag som informerar om rökförbud och rökrum. Det har i praktiken varit möjligt att meddela sådana ålägganden redan med stöd av den gällande lagen, men för tydlighetens skull är det motiverat att uttryckligen föreskriva om kommunens behörighet att bestämma att verksamhet som strider mot tobakslagen ska rättas till så att den överensstämmer med lagen.
I paragrafen föreskrivs det dessutom om kommunens möjlighet att förbjuda verksamheten även i det fallet att kommunens åläggande inte har iakttagits. I den gällande paragrafen föreskrivs det endast om kommunens behörighet att förbjuda verksamhet som strider mot tobakslagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Genom ändringen förtydligas det att kommunen också kan förbjuda verksamhet som bryter mot t.ex. ett åläggande om rökförbud som meddelats en bostadssammanslutning med stöd av 79 §.
106 §.Sökande av ändring i beslut av Valvira och kommunen. Paragrafen föreslås bli ändrad i sin helhet. I 1 mom. föreslås det som en ny bestämmelse att omprövning av en övervakningsavgift som avses i 91 § får begäras hos den myndighet som påfört avgiften. Begäran om omprövning ska framställas inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då övervakningsavgiften påfördes, dock senast 60 dagar från delfåendet av beslutet. Momentet ska dessutom innehålla en informativ hänvisning till förvaltningslagen.
Paragrafens 2 mom. innehåller för det första en informativ hänvisning till förvaltningsprocesslagen. I momentet föreskrivs det dessutom att bestämmelser om sökande av ändring i marknadsrättsliga ärenden dock finns i 107 § i tobakslagen. I 2 mom. föreskrivs det ytterligare att bestämmelser om sökande av ändring i beslut som gäller tillsynsplaner enligt 84 § och de taxor som avses i 90 och 91 § finns i kommunallagen (410/2015). Detta motsvarar gällande 106 § 1 mom.
Enligt 107 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen får ett beslut som en regional förvaltningsdomstol har fattat i ett förvaltningsprocessuellt ärende överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. I förvaltningsprocesslagen är besvärstillstånd således huvudregeln till skillnad från bestämmelserna i den gamla förvaltningsprocesslagen, och därför ska det i 106 § i tobakslagen inte längre föreskrivas att över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
I 3 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det i vilka ärenden Valvira får beviljas besvärstillstånd för att anföra besvär i förvaltningsdomstolens beslut. Tidigare har det varit nödvändigt att föreskriva särskilt om en myndighets besvärsrätt, men i och med förvaltningsprocesslagen har detta ändrats. Enligt förvaltningsprocesslagens 107 § 1 mom. får ett beslut som en regional förvaltningsdomstol har fattat i ett förvaltningsprocessuellt ärende överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Bestämmelser om grunderna för beviljande av besvärstillstånd finns i 111 § i förvaltningsprocesslagen, och besvärstillstånd ska beviljas om någon av de grunder som anges i lagen föreligger. Förutsättningen för besvärstillstånd gäller enskilda och myndigheter. Enligt 109 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen har den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. Enligt 3 mom. i den paragrafen får en myndighet även anföra besvär över ett beslut om överklagandet är behövligt med anledning av det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka.
Huvudregeln om myndigheters besvärsrätt har alltså ändrats, och det är inte längre nödvändigt att föreskriva särskilt i tobakslagen om Valviras besvärsrätt.
107 §.Sökande av ändring i marknadsrättsliga ärenden. Enligt förslaget ändras 1 mom. 1 punkten så att ändring inte heller får sökas genom besvär i ett sådant beslut som grundar sig på att produkten i sig strider mot bestämmelserna i 5 kap. I 5 kap. i tobakslagen föreslås det bestämmelser om utformningen av cigaretter och påfyllningsbehållare samt om nikotinvätskors utseende. Det vore motiverat att sättet att söka ändring i ett ärende som gäller t.ex. förbud mot försäljning av cigaretter på grund av lagstridig märkning av produkten är detsamma som i fall där försäljning av en produkt förbjuds på grund av lagstridig märkning av detaljhandelsförpackningen.
117 §.Ytterförpackningar. Enligt paragrafen gäller tobakslagens bestämmelser om detaljhandelsförpackningar med vissa undantag även produkternas ytterförpackningar. Med ytterförpackning avses enligt 2 § 32 punkten varje förpackning i vilken tobak eller andra i tobakslagen avsedda produkter släpps ut på marknaden och som innehåller en eller flera detaljhandelsförpackningar. Med ytterförpackning avses dock inte transparenta omslag kring detaljhandelsförpackningen.
Det föreslås att 117 § i tobakslagen ändras så att den även gäller nikotinfria vätskor för förångning. Detaljhandelsförpackningar för nikotinfria vätskor för förångning enligt 38 § i tobakslagen ska vara försedda med de uppgifter som avses i 36 § 1 mom. och på detaljhandelsförpackningarna får inte finnas sådan märkning som avses i 33 §. I fortsättningen kommer dessa krav att gälla även ytterförpackningar för nikotinfri vätska för förångning.