2.1.1  2.1.1 Medling i arbetstvister

I lagen om medling i arbetstvister och om villkor för vissa stridsåtgärder (420/1962), nedan arbetstvistlagen , föreskrivs det om medling i arbetstvister som sker under ledning av riksmedlaren. Enligt 1 § i arbetstvistlagen finns det för främjande av fungerande arbetsmarknader och för medling i arbetstvister en tjänst som riksmedlare. Dessutom kan det förordnas ett behövligt antal medlare med uppgiften som bisyssla medan det för en viss medlingsuppgift kan tillsättas en medlingsnämnd. Bestämmelser om utnämning av riksmedlare, förordnande av ställföreträdare för riksmedlaren och behörighetsvillkoren för riksmedlaren, om förordnande av medlare, villkoren för att bli förordnad till medlare och medlarnas mandatperiod samt om tillsättande av en medlingsnämnd och biträdande av den utfärdas genom förordning av statsrådet.  

Riksmedlaren har enligt 3 § 2 mom. i arbetstvistlagen till uppgift att 1) i samverkan med arbetsmarknadsorganisationerna sträva efter att främja relationerna mellan arbetsgivare samt arbetstagare och tjänstemän samt deras organisationer, 2) på begäran av parterna vara ordförande vid förhandlingar om åstadkommande av arbets- eller tjänstekollektivavtal eller förordna en medlare till ordförande vid förhandlingarna, 3) sörja för medlingen i arbetstvister i hela landet och vid behov förordna en förlikningsman att sköta en viss medlingsuppgift antingen självständigt eller som biträde för riksmedlaren och 4) utföra de övriga uppgifter som statsrådet ålägger riksmedlaren. Enligt 5 § i arbetstvistlagen ska en medlare utföra de uppgifter som riksmedlaren ålägger medlaren i enlighet med 3 §.  

I 7 § i arbetstvistlagen föreskrivs det om meddelande om arbetsinställelse och utvidgning av arbetsinställelse. Arbetsinställelse eller en utvidgning av en sådan får inte inledas eller en arbetsinställelse eller utvidgning verkställas med anledning av en uppkommen arbetstvist, om inte riksmedlarens byrå och motparten senast två veckor dessförinnan lämnats ett skriftligt meddelande om detta. I meddelandet ska orsakerna till den planerade arbetsinställelsen eller utvidgningen av arbetsinställelsen, tidpunkten för när arbetsinställelsen börjar samt dess omfattning anges. Den som lämnar meddelandet får endast med motpartens samtycke framskjuta inledandet av en planerad arbetsstrid eller utvidgandet av en sådan till en senare tidpunkt eller begränsa den utöver vad som nämns i meddelandet. I 17 § i arbetstvistlagen föreskrivs bötesstraff för underlåtelse att uppfylla skyldigheten att lämna meddelande  

I 9 § i arbetstvistlagen finns bestämmelser om att inleda medling vid arbetstvister eller när arbetsfreden är äventyrad av någon annan orsak. Efter att ha mottagit det meddelande som förutsätts i 7 § ska riksmedlaren eller en medlare som denne förordnat ofördröjligen vidta sådana åtgärder som medlaren finner ändamålsenliga för medling i tvisten. Även annars då riksmedlaren fått kännedom om en arbetstvist som äventyrar arbetsfreden, får riksmedlaren vidta de åtgärder som ärendet kräver. Riksförlikningsmannen kan sträva efter att genom sin egen arbetsinsats lösa tvisten redan på förhand innan ett hot om arbetsinställelse har framförts (Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om medling i arbetstvister RP 19/2009 rd, s. 8). I 9 a § i arbetstvistlagen föreskrivs det om frivillig medling. Utöver det som föreskrivs i 9 § kan riksförlikningsmannen eller en av denne förordnad förlikningsman på begäran av en part eller parterna i en arbetstvist inleda frivillig medling, om samtliga parter i arbetstvisten samtycker till detta. Vid frivillig medling iakttas dessutom, med undantag för det som föreskrivs i 10 § 3 mom., vad som i 10–12 § föreskrivs om förlikningsåtgärder.  

Enligt 10 § i arbetstvistlagen ska medlaren då medlaren anser det vara ändamålsenligt, eller då en part begär det, eller då medlaren har beslutat att inleda frivillig medling enligt 9 a § och parterna har samtyckt till detta, kalla parterna till förhandlingar. En part ska infinna sig till förhandlingar som bestämts av en medlare eller sända en företrädare till förhandlingarna samt inom en av medlaren utsatt skälig tid innan förhandlingarna inleds lämna medlaren en skriftlig redogörelse för föremålet för tvisten, tvistens innehåll, de yrkanden som parten framställt i ärendet samt övriga uppgifter som behövs enligt medlaren.  

Enligt 11 § i arbetstvistlagen ska medlaren vid fullgörandet av sina medlingsuppgifter efter att grundligt ha satt sig in i tvisten och på dess bedömande väsentligen inverkande omständigheter samt parternas fordringar, söka förmå parterna att noggrant fastställa tvistepunkterna och inskränka dessa till det minsta möjliga samt eftersträva uppgörelse parterna emellan närmast på grundvalen av deras egna förslag och anbud, i vilka medlaren ska föreslå sådana eftergifter och jämkningar, som ändamålsenlighet och skälighet synas kräva.  

Vid tillämpningen av 11 § i arbetstvistlagen har allmänna arbetsmarknadspolitiska synpunkter betonats dock med beaktande av särskilda drag hos den arbetstvist som är föremålet för medlingen. Allmänna politiska eller statliga omständigheter har beaktats endast indirekt och till de delar det till exempel har varit fråga om inkomstpolitiska helhetsuppgörelser och ekonomiska synpunkter som sammanhänger med dem. Riksmedlarna har sedan senare hälften av 1960-talet ansett sig vara bundna av den allmänna linje som uppkommit i samband med avtalsförhandlingarna. Medlarna har motiverat sina ställningstaganden med att arbetsmarknadsorganisationerna bär ansvar för avtalsverksamheten på arbetsmarknaden och dess innehåll. Medling i arbetstvister tjänar arbetsmarknadsorganisationerna, varför medlaren i enstaka arbetstvister inte i väsentlig grad kan avvika från de uppgörelser som arbetsmarknadsorganisationerna på bred front har godkänt. Avvikelser har ansetts möjliga bara till exempel av orsaker som sammanhänger med särskilda branschspecifika omständigheter. Oikeuden perusteokset - Työoikeus, Koskinen 2018. (V Kollektiivinen työoikeus – 5. Työriitojen sovittelu – Riitapuolten johtaminen sovintoon).  

Enligt 12 § i arbetstvistlagen kan medlaren i samband med medling på eget initiativ höra sakkunniga eller andra för erhållande av uppgifter behövliga personer. Enlig 19 § i arbetstvistlagen är myndigheter skyldiga att vid behov lämna en medlare den handräckning medlaren begär för utförande av uppdrag enligt lagen.  

Bestämmelser om medlarens rätt att lägga fram ett förslag till uppgörelse finns i 13 § i arbetstvistlagen. Lyckas inte medlaren genom förhandlingar eller på annat sätt bilägga tvisten, kan medlaren lägga fram ett skriftligt förslag till uppgörelse för parterna med uppmaning till dem att inom en kort, av medlaren utsatt tid godkänna förslaget. Förslaget får inte utan medlarens samtycke offentliggöras innan medlingen genomdrivits eller avbrutits. Godkänner inte parterna förslaget, ska medlaren pröva huruvida medlingen bör fortsättas eller avbrytas. Finner medlaren att förutsättningar för framläggande av ett förslag till uppgörelse inte finns, kan medlaren avbryta medlingen. Åstadkoms uppgörelse ska villkoren för uppgörelsen enligt 14 § i arbetstvistlagen antecknas i medlarens protokoll.  

I 15 § i arbetstvistlagen föreskrivs det om medling eller avgörande i en arbetstvist i ett särskilt organ tillsatt av parterna. Det handlar om ett medlingsorgan med parterna i ett kollektivavtal som uppdragsgivare. Har parterna för medling i eller avgörande av en arbetstvist tillsatt ett särskilt organ, ska parterna meddela detta till riksmedlarens byrå. I en sådan tvist får medling inte företas om inte organet handlagt ärendet utan resultat eller den slutsatsen kan dras i ärendet att organet inte kommer att sköta sitt uppdrag eller ha framgång i det. Det handlar om medling som företas av ett organ som inte hör till det statliga medlingssystemet och som varken riksmedlaren eller någon medlare förordnad av denne deltar i. Sålunda kan till exempel 10–14 § i arbetstvistlagen inte tillämpas på medling i en arbetstvist när medlingen sköts av ett sådant organ. Arbetstvistlagen tillämpas i sin helhet om riksmedlaren eller en medlare som denne förordnat senare börjar medla i den aktuella arbetstvisten.  

Bestämmelser om tillsättande av en medlingsnämnd och om hjälp till nämnden finns i statsrådets förordning om medling i arbetstvister (394/2009), nedan arbetstvistförordningen . Enligt 5 § i förordningen kan riksmedlaren eller en medlare i en arbetstvist göra en framställning om tillsättande av en medlingsnämnd till arbets- och näringsministeriet. Ordföranden och övriga medlemmar i medlingsnämnden förordnas av arbets- och näringsministeriet. Enligt 6 § i förordningen ska riksmedlaren lämna medlingsnämnden den hjälp som nämnden behöver vid skötseln av en förlikningsuppgift.  

2.1.2  2.1.2 Jämställdhetslagstiftning

Bestämmelser om tryggande av jämställdheten i arbetslivet finns i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986), nedan jämställdhetslagen . Jämställdheten mellan könen i arbetslivet värnas särskilt genom de förbud mot diskriminering och andra skyldigheter som arbetsgivarna påförs. I 4 § i lagen påförs myndigheterna en allmän skyldighet att främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Myndigheterna ska i all sin verksamhet främja jämställdheten mellan kvinnor och män på ett målinriktat och planmässigt sätt samt skapa och befästa sådana förvaltnings- och tillvägagångssätt som säkrar främjandet av jämställdheten mellan kvinnor och män vid beredningen av ärenden och i beslutsfattandet. Framför allt ska de förhållanden ändras som hindrar att jämställdhet uppnås. I förarbetena till lagen (RP 57/1985 rd, s. 13) framhålls exempelvis vikten av utbildningspolitiska åtgärder och åtgärder som gör det lättare att kombinera arbets- och familjeliv för att främja jämställdheten. Att beakta skyldigheten att främja jämställdheten är viktigt särskilt när det gäller samhällsplaneringen.  

I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Orpos regering har det för att främja likalönsmålet tillsatts en trepartsarbetsgrupp. Ett av målen med programmet är att främja lika lön och minska den genomsnittliga löneklyftan mellan könen. Regeringen och arbetsmarknadens centralorganisationer har kommit överens om ett gemensamt likalönsprogram för åren 2024–2027. Likalönsprogrammet 2024–2027: Regeringens och arbetsmarknadens centralorganisationers programenliga åtgärder (på finska) Publicerat 28.6.2024 på adressen: . http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-6872-1 I likalönsprogrammet samlas dessa parters åtgärder för att minska löneklyftan mellan könen.  

2.1.3  2.1.3 Lönebildningssystem

I arbetslagstiftningen finns det inga bestämmelser om lönebildningssystem, minsta lönebelopp eller lönehöjningar. I Finland bestäms lönevillkoren enligt kollektivavtal samt arbetsavtal som ingås mellan arbetsgivaren och arbetstagare. Grundprincipen är att arbetsgivaren och arbetstagaren i arbetsavtalet kommer överens om det vederlag som ska betalas för arbetet. Vederlaget kan bestå av penninglön eller till exempel en kombination av penninglön och naturaförmån. Arbetsgivarens och arbetstagarens avtalsfrihet begränsas likväl av de bestämmelser om minimilön i kollektivavtalet som är bindande för arbetsgivaren. Arbetsgivaren och arbetstagaren kan inte genom arbetsavtal avtala om en lön som är lägre än den minimilön som följer av kollektivavtalet. Även löneförhöjningar (s.k. allmänna förhöjningar) genomförs i enlighet med tillämpligt kollektivavtal. Bestämmelser om löneförhöjningar i kollektivavtal avser minimiförhöjningar. I Finland förekommer också löneglidning, och kollektivavtalen hindrar inte arbetsgivare och arbetstagare från att avtala om större lönehöjningar än de som fastställts i kollektivavtalet. 

En arbetsgivare som binds av kollektivavtalets allmänt bindande verkan enligt 2 kap. 7 § i arbetsavtalslagen (55/2001) eller av dess normalt bindande verkan enligt 4 § i lagen om kollektivavtal (436/1946) är skyldig att i ett anställningsförhållande iaktta kollektivavtalets bestämmelser om löner och andra arbetsvillkor.  

Enligt 2 kap. 7 § i arbetsavtalslagen ska arbetsgivaren iaktta åtminstone det som i ett riksomfattande kollektivavtal som bör anses vara representativt för branschen i fråga (allmänt bindande kollektivavtal) bestäms om de anställningsvillkor och om de arbetsförhållanden som gäller det arbete som arbetstagaren utför eller ett därmed närmast jämförbart arbete. En arbetsgivare som enligt lagen om kollektivavtal är skyldig att iaktta ett kollektivavtal där den ena avtalsparten är en riksomfattande arbetstagarförening, får tillämpa detta kollektivavtal i stället för det allmänt bindande kollektivavtalet.  

Enligt 4 § i lagen om kollektivavtal binds följande individer och organisationer av ett kollektivavtal: 1) de arbetsgivare och föreningar, vilka ingått avtalet eller vilka efteråt med begivande av tidigare parter i avtalet skriftligen biträtt detsamma, 2) de registrerade föreningar, vilka direkt eller genom mellanled är underföreningar till i föregående punkt nämnda föreningar och 3) de arbetsgivare och arbetstagare, vilka är eller under avtalets giltighetstid varit medlemmar av en förening, som är bunden vid avtalet; dessa arbetsgivare och arbetstagare ska vid arbetsavtal som slutes dem emellan, iaktta kollektivavtalets bestämmelser.  

Om arbetsgivaren i ett anställningsförhållande inte är bunden att iaktta kollektivavtalet på grundval av dess allmänt eller normalt bindande verkan, bestäms den lön som betalas arbetstagaren enligt det arbetsavtal som slutits mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. I 2 kap. 10 § i arbetsavtalslagen finns bestämmelser om minimilön i fall där kollektivavtal saknas. Om inget kollektivavtal som är bindande enligt lagen om kollektivavtal och inget allmänt bindande kollektivavtal är tillämpligt i ett anställningsförhållande och om arbetsgivaren och arbetstagaren inte har avtalat om vederlag för arbetet, ska arbetstagaren betalas sedvanlig och skälig lön för det arbete han eller hon utfört.  

Inom den privata sektorn hade kollektivavtalen åren 2021–2022 en täckningsgrad på 64 %. Detta var andelen löntagare inom den privata sektorn som var anställda hos organiserade företag, och de uppgick sammanlagt till 943 708 personer. På grund av kollektivavtalens allmänt bindande verkan omfattade de ytterligare 292 319 löntagare, och åren 2021–2022 omfattade kollektivavtalen totalt 1 236 027 arbetstagare i den privata sektorn. Utanför avtalen stod 237 630 löntagare. Avtalen omfattade sålunda 83,9 % av löntagarna i den privata sektorn. Beaktar man också den offentliga sektorn, där avtalen täcker samtliga löntagare, omfattade kollektivavtalen 2021 88,8 % av löntagarna Andelen var lika stor 2017 då andelen löntagare som omfattas av kollektivavtal utreddes förra gången. , Ahtiainen 2024. Työehtosopimusten kattavuus vuosina 2021/2022 

2.2.1  2.2.1 Det statliga medlingssystemet

I arbetstvistlagen föreskrivs det om medling i arbetstvister som sker under riksmedlarens ledning. Riksmedlarens och medlarnas uppgifter anges i arbetstvistlagen. För en viss medlingsuppgift kan dessutom en medlingsnämnd tillsättas. I arbetstvistlagen eller arbetstvistförordningen ingår inga närmare bestämmelser om en medlingsnämnds uppgifter eller om vad som avses med viss medlingsuppgift. Det har varit ovanligt att medlingsnämnder tillsatts. Tiitinen & Ruponen 1998, Helsingfors universitet: Työriitojen sovittelu, 1998, s. 42. Förra gången en medlingsnämnd tillsattes var år 2022 för att medla i en arbetstvist i kommun- och välfärdssektorn. I medlingsnämnder tillämpas ett alternativt medlingsförfarande som är nära knutet till det statliga medlingssystem som leds av riksmedlaren. Riksmedlaren eller en medlare i en arbetstvist kan göra en framställning om tillsättande av en medlingsnämnd till arbets- och näringsministeriet, och medlemmarna i medlingsnämnden förordnas av ministeriet. Följaktligen utgör en framställning om tillsättande av en medlingsnämnd en ändamålsenlighetsprövning, och en medlingsnämnd som tillsatts av ministeriet har samband med statlig medling och offentlig makt. Tillsättandet av en medlingsnämnd gör det möjligt att utnyttja specialkunnande som finns i en bransch. Koulu, Risto 2009, Helsingfors universitet: Sovittelu työriidoissa, s. 42 och 51. Parterna kan också själva enligt 15 § i arbetstvistlagen för att medla i eller lösa en arbetstvist tillsätta ett särskilt organ, som tydligt står utanför den statliga medlingen.  

2.2.2  2.2.2 Lönebildningens och den öppna sektorns betydelse för Finlands konkurrenskraft

Lönebildningen är en viktig ekonomisk mekanism med tanke på sysselsättningen och tillväxten, och i medlemsstaterna i en valutaunion accentueras dess betydelse ytterligare. Lönerna bestämmer i stor utsträckning hur ekonomin anpassar sig vid oväntade händelser, för i en enskild medlemsstat i valutaunionen kan läget inte korrigeras via valutakursen eller genom ändring av den nominella räntan. Priserna och lönerna bestämmer också den reella valutakursen för de länder som hör till valutaunionen och är följaktligen centrala för hur konkurrenskraften utvecklas. 2019. Tuovatko palkat joustoa ja kilpailukykyä talouteen rahaliitossa? – Euro ja talous 

Lönebildningssystemet måste på kort tid kunna reagera flexibelt under förhållanden som klart avviker från de förutsedda. Men lönebildningssystemet ska dessutom på lång sikt leda till en gynnsam sysselsättningsutveckling och balanserad ekonomisk tillväxt. På lång sikt har lönebildningen en central betydelse för medlemsstaterna i valutaunionen också därför att en ökning av arbetskostnaderna som överskrider produktivitetsökningen eller kostnadsökningen i andra länder leder till en svagare kostnadskonkurrenskraft utan möjlighet för den nominella valutakursen att anpassa sig. Detta kan äventyra den öppna sektorns framgång på den internationella marknaden och urholka förutsättningarna för långsiktig tillväxt. 2019. Tuovatko palkat joustoa ja kilpailukykyä talouteen rahaliitossa? – Euro ja talous 

För en liten medlemsstat i en valutaunion är bevarandet av kostnadskonkurrenskraften ett centralt mål eftersom det skapar förutsättningar för framgång i den öppna sektorn och följaktligen för tillväxt i antalet arbetsplatser och i mervärdet. Kostnadskonkurrenskraften kan anses ha ett jämviktsläge där förutsättningarna för produktion och sysselsättning i den öppna sektorn av ekonomin stämmer överens med den långsiktiga trenden. Det är motiverat att ta bevarandet av kostnadskonkurrenskraften som utgångspunkt när man utreder hurdan löneökningstakt som står i samklang med en balanserad ekonomisk tillväxt. I detta sammanhang ska man utöver produktiviteten och prisutvecklingen beakta också hur arbetskostnaderna och löneandelen utvecklats i de viktigaste konkurrentländerna innan man kan sluta sig till om lönebildningen stödjer en balanserad ekonomisk tillväxt. 2019. Tuovatko palkat joustoa ja kilpailukykyä talouteen rahaliitossa? – Euro ja talous 

Under de senaste årens globala kriser har kostnadskonkurrenskraftens betydelse accentuerats. Kostnadskonkurrenskraften har under de senaste åren bevarats tack vare en måttligare ökning av priset på arbete än i våra handelspartnerländer. En hållbar långsiktig förbättring av kostnadskonkurrenskraften förutsätter att arbetets produktivitet stiger i jämförelse med handelspartnerländerna. Enligt kommissionens ekonomiska prognos förbättras Finlands kostnadskonkurrens en aning 2024 tack vare en långsammare ökning i priser på arbete än i våra handelspartnerländer, och den håller sig i stort sett oförändrad 2025. Prognosbilden är likväl förenad med osäkerhetsfaktorer när det gäller såväl arbetets produktivitet som priset på arbete. 2024. Kustannuskilpailukyvyn kestävä kohentuminen edellyttäisi työn tuottavuuden kasvua – Euro ja talous 

2.3.1  2.3.1 Internationella arbetsorganisationen ILO

Konventioner om facklig organisationsrätt och kollektivt förhandlingsförfarande

Genom ILO:s konvention nr 87 angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (FördrS 45/1949) tryggas arbetstagarnas och arbetsgivarnas fackliga organisationsfrihet. Enligt artikel 3 i konventionen ska arbetar- och arbetsgivarorganisationer ha rätt att avfatta sina stadgar och reglementen samt utse sina representanter i full frihet, organisera sin förvaltning och verksamhet samt fastställa sitt handlingsprogram. Offentliga myndigheter ska avhålla sig från varje ingripande som begränsar denna rätt eller inverkar menligt på dess lagenliga utövande. Enligt artikel 8.2 får landets lagar inte avfattas eller tillämpas så att de begränsar de garantier som fastställs i konventionen. I artikel 11 i konventionen åläggs medlemsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa att arbetstagarna och arbetsgivarna fritt kan utöva sin fackliga organisationsrätt.  

Den fackliga organisationsrätten berörs också av konvention nr 151 om skydd för organisationsrätten och om förfaranden för fastställande av anställningsvillkor i offentlig tjänst (FördrS 15/1981). Enligt artikel 8 i konventionen ska tvister som uppstår i samband med fastställandet av anställningsvillkor på sätt som är lämpat efter varje lands förhållanden, så långt möjligt lösas genom förhandling mellan parterna eller genom ett självständigt och opartiskt förfarande, så som medling, förlikning eller skiljedom, tillkommet på sätt som inger berörda parter förtroende. 

ILO:s konvention nr 98 gäller tillämpningen av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten (FördrS 32/1951). Enligt artikel 1 i konventionen ska arbetstagare skyddas mot all verksamhet som riktar sig mot facklig organisering avseende deras anställningsförhållanden. Enligt artikel 4 ska åtgärder lämpade efter landets förhållanden där det behövs vidtas för att uppmuntra och främja utvecklandet och utnyttjandet i största möjliga omfattning av anordningar för frivilliga förhandlingar mellan arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer å ena sidan och arbetstagarorganisationer å andra sidan i syfte att åstadkomma en reglering av anställningsvillkoren genom kollektivavtal.  

Som medlem i ILO har Finland förbundit sig att erkänna tillsynsmekanismen för konventionerna, som genomförs av föreningsfrihetskommittén (CFA) och expertkommittén (CEACR), inrättade 1951 resp. 1926. Dessa är underställda ILO:s administrativa råd.  

ILO:s kommitté för föreningsfrihet har som uppgift att avgöra om en rättsakt eller praxis är förenlig med de principer om föreningsfrihet och kollektivt förhandlingsförfarande som fastställts i konventionerna. Kommitténs uppgift begränsar sig till att undersöka påståenden som framlagts för den. Kommittén kan rekommendera att det administrativa rådet riktar berörda regeringars uppmärksamhet på missförhållanden som den noterat och uppmana dem att vidta lämpliga åtgärder för att korrigera situationen (Compendium of rules applicable to the Governing Body of the International Labour Office: Introductory note, Standing Orders and Annexes, 15.4.2024). Föreningsfrihetskommittén har en oberoende ordförande och medlemmar som företräder arbetsgivarna, arbetstagarna och regeringarna. Dess avgöranden baserar sig på trepartsförhandlingar. 

ILO:s expertkommitté är ett oberoende organ med uppgift att undersöka hur ILO:s konventioner och rekommendationer tillämpas i organisationens medlemsländer. Expertkommittén gör en opartisk och teknisk analys av hur medlemsstaterna tillämpar konventionerna i lagstiftningen och i praktiken, samtidigt som den beaktar olika nationella realiteter och rättssystem. I samband med detta ska den ange bestämmelsernas rättsliga tillämpningsområde, innehåll och betydelse. Kommitténs utlåtanden och rekommendationer är inte bindande, utan syftet med dem är att styra de nationella myndigheternas åtgärder (The Standards Initiative - Appendix I - Outcome of the Tripartite Meeting on the Freedom of Association and Protection of the Right to Organise Convention, 1948 (No. 87), in relation to the right to strike and the modalities and practices of strike action at national level). Enligt ILO:s föreningsfrihetskommitté är rätten att förhandla fritt med arbetsgivarna om arbetsförhållandena en väsentlig del av organisationsfriheten, och fackförbunden ska ha rätt att genom kollektivavtal sträva efter att förbättra levnads- och arbetsförhållandena för de personer som de företräder. Myndigheterna ska avhålla sig från att ingripa i fackförbundens verksamhet på ett sådant sätt att denna rätt begränsas eller att den lagliga användningen av rätten förhindras. Ett sådant ingripande skulle kränka principen om att arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna ska ha rätt att organisera sin verksamhet och upprätta sitt program (CFA Compilation 2018, punkt 1232). Åtgärder som vidtas av myndigheter ensidigt i syfte att begränsa utrymmet för förhandlingsbara frågor är enligt föreningsfrihetskommittén ofta oförenliga med konvention nr 98 (CFA Compilation 2018, punkt 1290). 

ILO:s konvention nr 154 om främjande av kollektiva förhandlingar (FördrS 71/1983) och den kompletterande rekommendationen nr 163 är avgörande för att främja och genomföra de grundläggande principerna i konvention nr 98 i praktiken. Dessa kompletterar konvention nr 98 genom att fastställa hurdana åtgärder som kan godtas för att främja kollektivavtalsförhandlingar och för effektiv användning av rätten till kollektiva förhandlingar. I genomförandet av avtalet finns det i någon mån nationellt handlingsutrymme. De åtgärder som krävs i avtalet kan genomföras på flera olika sätt som respekterar nationella kontexter, ekonomiska och sociala situationer, rättsliga ramar och arbetsmarknadssystem. Konventionen gäller bilaterala förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna. 

I konvention nr 154 åläggs parterna att vidta åtgärder anpassade till förhållandena i varje land för att främja kollektiva förhandlingar. Med kollektiva förhandlingar avses i konventionen alla förhandlingar mellan en arbetsgivare eller en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation i syfte att bestämma arbets- och anställningsvillkor och reglera relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare eller mellan arbetsgivarorganisationen och arbetstagarorganisationen. Konventionen gäller endast förhandlingsprocessen, och det krävs inte att förhandlingarna utmynnar i ett avtal mellan parterna.  

I konventionen finns bestämmelser om att främja kollektiva förhandlingar. Enligt artikel 5 e ska organ och förfaranden för avgörande av arbetstvister utformas så att de bidrar till att främja kollektiva förhandlingar. Expertkommittén framhåller arbetsmarknadsparternas autonomi vid kollektivavtalsförhandlingarna. Kommittén betonar att medlings- och skiljemannaförfarandena är frivilliga och att myndigheterna ska ingripa i förhandlingsprocessen i så liten utsträckning som möjligt ( CEACR report 2013 , punkterna 307–308, CFA Compilation 2018).  

ILO:s expertkommitté skiljer i sina definitioner mellan medling ( conciliation, mediation ) och skiljedomsförfarande ( arbitration ). Med termen conciliation avser expertkommittén inledningsfasen där medlaren vid förhandlingar mellan parterna försöker få parterna och deras ståndpunkter att närma sig varandra. Med termen mediation avses medling där medlaren för parterna kan lägga fram icke-bindande förslag till uppgörelse och rekommendationer. Vid skiljedomsförfarande ( arbitration ) är parterna bundna av skiljedomstolens lösning. Om medlingsförfarandena ( conciliation, mediation ) är frivilliga till sin karaktär och kan godkännas av parterna är de inte problematiska med hänsyn till principerna för kollektivavtalsförhandlingar eftersom deras syfte är att stödja parternas inbördes förhandlingar. Hur medlingen inverkar på parternas autonomi på arbetsmarknaden beror på förfarandets karaktär och på hur det föreskrivs om förfarandet i lag (CEACR report 2013, punkt 427).  

Enligt artikel 6 i konventionen utesluter bestämmelserna i konvention inte användningen av sådana system för relationerna mellan parterna i vilka kollektiva förhandlingar äger rum inom ramen för ett förfarande eller en institution för förlikning och/eller skiljedom om parterna i de kollektiva förhandlingarna deltar däri frivilligt. Enligt artikel 7 ska offentliga myndigheters åtgärder för att uppmuntra och främja utvecklingen av kollektiva förhandlingar föregås av samråd och, närhelst möjligt, överenskommelse mellan de offentliga myndigheterna och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Enligt artikel 8 ska åtgärder vidtagna i syfte att främja kollektiva förhandlingar inte utformas eller genomföras så att de hindrar den kollektiva förhandlingsfriheten. Föreningsfrihetskommittén framhåller vikten av att tvistlösningsorganet är opartiskt.  

2.3.2  2.3.1.1 Arbetsmarknadsparternas autonomi och medlingens oberoende

Kommittén för föreningsfrihet och expertkommittén har betonat vikten av att förfarandena vid medling i arbetstvister är opartiska och oberoende för att parternas tilltro till de lösningar som de utmynnar i ska kunna säkerställas i praktiken (CFA Compilation 2018, punkt 1325, och CEACR report 2013, punkt 605). Enligt kommittén för föreningsfrihet kan ett ingripande av en tredje part som parterna i arbetstvisten hyser förtroende för vara tillräckligt för att lösa en tvist där parterna inte kunnat nå en uppgörelse (CFA Compilation 2018, punkt 1323). Enligt expertkommittén ges tvistlösningsorgan mycket ofta i den nationella lagstiftning och det nationella rättssystemet en omfattande autonomi i förhållande till myndigheterna för att trygga oberoendet hos organ och förfaranden och därmed garantera parternas förtroende. Kravet på oberoende gäller också medlaren som person och medlingsorganens sammansättning (CEACR report 2013, punkt 437). 

ILO:s föreningsfrihetskommitté och expertkommitté har tagit ställning till beaktandet av det allmänna intresset och arbetsmarknadsparternas autonomi i förhållande till myndigheterna. All lagstiftning om skiljedom och medling i arbetstvister med syfte att främja kollektiva förhandlingar mellan parterna bör trygga parternas autonomi. I stället för att ge myndigheterna behörighet att ingripa i förhandlingar till exempel för att främja ekonomiska och socialpolitiska frågor av allmänt intresse bör beaktandet av sådana syften snarare grunda sig på frivillighet (CFA Compilation 2018, 2006 Digest, punkt 933). Parterna kan på grundval av frivilliga samtal uppmuntras att i kollektivavtal beakta till exempel ekonomiskpolitiska synpunkter som främjar det allmänna intresset. Vid en arbetstvist är det likväl parterna som i sista hand ska besluta om uppgörelsen (CEACR report 2013, punkt 301). https://www.ilo.org/public/libdoc/ilo/P/09661/09661(2013-102-1B).pdf Föreningsfrihetskommittén ansåg att den lagstiftning som gav arbetsministeriet befogenheter att reglera löner, arbetstider och arbetsvillkor på ett sådant sätt att bestämmelserna måste iakttas i kollektivavtal ledde till att det inte var möjligt att komma överens om väsentliga arbetsvillkor genom kollektivavtal och att den därför stod i strid med artikel 4 i konvention nr 98 (CFA Compilation 2018, punkt 1299).  

Enligt kommittén för föreningsfrihet strider det mot konvention nr 98 att det för att ett kollektivavtal som undertecknats av arbetsmarknadsparterna ska vara giltigt krävs att en myndighet godkänner avtalet (CFA Compilation 2018, punkt 1438). På motsvarande sätt måste en lagstiftning anses strida mot artikel 4 i konvention 98 om den innebär att det för att ett kollektivavtal ska vara giltigt av politiska skäl krävs att arbetsministeriet godkänner avtalet, vilket innebär att arbetsmarknadsparterna inte fritt kan komma överens om löner. En sådan lagstiftning är inte förenlig med den skyldighet att främja frivilliga kollektivavtalsförhandlingar som följer av artikel 4 (CFA Compilation 2018, punkt 1439).  

Kommittén för föreningsfrihet har också bedömt en situation där arbetsmarknadsparterna var skyldiga att i kommande kollektivavtal iaktta kriterier som säkerställer produktiviteten. I det aktuella fallet fick lönenivåerna inte bindas till index, och de skulle anpassas efter produktivitetsutvecklingen. Kommittén framhöll att ett lands regering av tvingande skäl för att verkställa sin konjunkturpolitik får överväga åtgärder som förhindrar att lönenivåer fastställs fritt i kollektivavtal. Sådana begränsningar ska införas bara som en exceptionell åtgärd och i den utsträckning det är nödvändigt, och de får inte tillämpas under längre tid än nödvändigt. Begränsningarna måste åtföljas av nödvändiga åtgärder för att trygga de anställdas levnadsstandard. På varandra följande perioder med begränsningar i rätten att avtala om löner kan leda till ett långt uppehåll i löneförhandlingarna, vilket strider mot principen att uppmuntra frivilliga kollektiva förhandlingar (CFA Compilation 2018, punkt 1461).  

Föreningsfrihetskommittén har bedömt de skyldigheter rörande skiljedomsförfaranden som fastställs i konventionerna nr 87 och 98. I ett fall som gällde Island var det fråga om en långvarig arbetstvist inom sjöfarten och en lag som tidigare hade gällt i landet. Ordalydelsen i lagen gav inte den isländska skiljedomstolen några tolkningsmöjligheter, eftersom en bestämmelse i hög grad begränsade dess handlingsfrihet vid lösningen av det aktuella fallet. Enligt den nationella lagen skulle skiljedomstolen när de löner och villkor som avses i lagen bestämdes beakta gällande löner och avtalsvillkor för handelsfartyg samt landets allmänna löneutveckling. Bestämmelsen infördes i lagen år 1990 enligt ett avtal som kom till som resultatet av ett brett samförstånd mellan arbetsmarknadsparterna. Syftet med avtalet och den lagstiftning som grundade sig på den var att ingripa i den ihållande inflation som hade plågat den isländska ekonomin i flera årtionden.  

Kommittén för föreningsfrihet påminde den isländska regeringen om att varje skiljedomsförfarande bör vara genuint frivilligt och att resultatet av förfarandet inte bör vara bestämt på förhand genom kriterier i lagstiftning om parternas förtroende ska kunna vinnas och bevaras (se CFA compilation 2006, punkterna 569 och 995, och CFA 299th Report Case No. 1768, para. 110). 

2.3.3  2.3.2 Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) och internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen)

Enligt artikel 11.1 d i CEDAW-konventionen ska konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden för att, med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, säkerställa samma rättigheter särskilt rätten till lika lön, inklusive förmåner, och till lika behandling vad beträffar arbete av lika värde liksom till lika behandling i fråga om arbetsvärdering. Enligt artikel 7 i ESK-konventionen erkänner konventionsstaterna rätten för var och en att åtnjuta rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor. Enligt artikel 7 a ska arbetsvillkoren i synnerhet tillgodose ersättning vilken som ett minimum skall ge alla arbetstagare skälig lön och lika ersättning för arbete av lika värde utan åtskillnad av något slag; i synnerhet ska kvinnor tillförsäkras arbetsvillkor som inte är sämre än männens och erhålla lika lön för lika arbete. Den fackliga föreningsfriheten tryggas genom artikel 8 i konventionen.  

2.3.4  2.3.3 Den reviderade europeiska sociala stadgan

Artikel 5 i den reviderade europeiska sociala stadgan (FördrS 80/2002) gäller föreningsrätten. För att säkerställa och främja arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att bilda och tillhöra lokala, centrala eller internationella organisationer som tillvaratar deras ekonomiska och sociala intressen, åtar sig parterna att varken utforma eller tillämpa sin nationella lagstiftning på ett sådant sätt att denna frihet kränks. Fackförbunden och arbetsgivarnas organisationer ska enligt Europeiska kommittén för sociala rättigheter som övervakar efterlevnaden av stadgan ha en omfattande självständighet i fråga om sin verksamhet samt rätt att utföra sina uppgifter effektivt och upprätta arbetsprogram ( Updated Digest of the case law of the European Committee of Social Rights 2022, s. 85).  

Enligt artikel 6, som gäller den kollektiva förhandlingsrätten, åtar sig parterna för att trygga arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att förhandla kollektivt att främja gemensamt samråd mellan arbetstagare och arbetsgivare och, där så är nödvändigt och lämpligt, främja ett förfarande med frivilliga förhandlingar mellan, å ena sidan, arbetsgivarna eller deras organisationer och, å andra sidan, arbetstagarnas organisationer för att uppnå en reglering av arbetsvillkoren genom kollektivavtal. Dessutom åtar sig parterna att främja införande och tillämpning av ett lämpligt förfarande för förlikning och frivillig skiljedom i arbetstvister och att erkänna arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att vidta kollektiva åtgärder i händelse av intressekonflikt, däri inbegripet strejk, om inte annat följer av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal.  

I fråga om den kollektiva förhandlingsrätten enligt artikel 6 har Europeiska kommittén för sociala rättigheter framhållit att de fördragsslutande parterna inte får ingripa i arbetsmarknadsparternas frihet att bestämma vilka frågor de vill reglera i sina kollektivavtal. Fackförbunden måste tillåtas verka för förbättringar i arbetstagarnas arbets- och levnadsförhållanden, och denna rätt får inte begränsas genom lagstiftning till att gälla endast minimivillkor (Updated Digest of the case law of the European Committee of Social Rights 2022, s. 87).  

Artikel 6 i stadgan ålägger parterna i konventionen att införa ett förfarande för förlikning och/eller skiljedom. Europeiska kommittén för sociala rättigheter har i fråga om artikel 6 slagit fast att alla skiljedomsförfaranden ska vara oberoende. Resultatet av skiljedomsförfarandet får inte grunda sig på kriterier som fastställts på förhand (Updated Digest of the case law of the European Committee of Social Rights 2022, s. 89; Conclusions 2010 Georgia; Conclusions XIV-1 Iceland). Kommittén har framhållit att en väsentlig faktor som skiljer medling ( conciliation ) och ett skiljedomsförfarande ( arbitratio n) åt är hur bindande uppgörelsen är. En uppgörelse som nåtts genom medling är inte bindande, medan en uppgörelse som kommit till genom ett skiljedomsförfarande binder parterna.  

Artikel 4 i den sociala stadgan innehåller bestämmelser om rätten till skälig lön. För att trygga den enskilde arbetstagarens rätt till skälig lön åtar sig parterna enligt punkt 3 i artikeln att erkänna manliga och kvinnliga arbetstagares rätt till lika lön för likvärdigt arbete. För att trygga rätten till lika möjligheter och lika behandling i frågor som rör anställning och yrkesutövning utan diskriminering på grund av kön, åtar sig parterna dessutom enligt artikel 20 c i den sociala stadgan att erkänna denna rätt och att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa och främja tillämpningen av den i fråga om anställningsvillkor och arbetsförhållanden inbegripen lön.  

2.3.5  2.3.4 Europakonventionen

Artikel 11 i Europakonventionen tryggar mötes- och föreningsfriheten. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Enligt artikel 11.2 får utövandet av de rättigheter som ska tryggas enligt artikeln inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Artikeln hindrar inte att det för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen görs lagliga inskränkningar i utövandet av de nämnda rättigheterna.  

Europeiska människorättsdomstolen (Europadomstolen) har i sin rättspraxis i fråga om inskränkningsgrunderna i olika artiklar bedömt existensen av en tillräckligt exakt rättslig grund och huruvida inskränkningen har haft ett sådant godtagbart syfte som nämns i inskränkningsklausulen i artikeln. Dessutom har det i fråga om inskränkningarna bedömts om de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och om de grundar sig på ett tvingande samhälleligt behov. Inskränkningarna ska dessutom vara proportionella i förhållande till syftet. Med nödvändighetskriteriet sammanhänger doktrinen om staternas prövningsmarginal. Prövningsmarginalen varierar bland annat från ärende till ärende. (Pellonpää, Matti, Gullans, Monica, Pölönen, Pasi, Tapanila, Antti: Euroopan ihmisoikeussopimus, Alma Talent, Helsingfors 2018, s. 349–358)  

I Europadomstolens färska tolkningspraxis får den kollektiva förhandlingsrätten klarare skydd som en av de komponenter i artikel 11 som har betydande inverkan på föreningsfriheten (Demir and Baykara v. Turkey (34503/97, avkunnad 12.11.2008). Förhandlingsrätten kan inskränkas i enlighet med artikel 11.2. Europadomstolen har när den tolkat artikel 11 i sin nyare rättspraxis hänvisat till andra internationella fördrag, särskilt ILO:s konventioner och tillsynspraxis i fråga om den Europeiska sociala stadgan. (Lamminen, Johannes: Työtaisteluoikeuden sisältö, rajat ja suoja, Åbo universitets publikationer, Åbo 2020, s. 70 och 78) 

2.3.6  2.3.5 Europeiska unionens lagstiftning

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, EU:s minimilönedirektiv och jämställdhetsdirektiven

I artikel 12 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tryggas den fackliga föreningsfriheten. Enligt artikel 23 i stadgan ska jämställdhet mellan kvinnor och män säkerställas på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön. Enligt artikel 28 i har arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk. EU:s minimilönedirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen) genomförs som bäst. Dess syfte är att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen, särskilt minimilönernas tillräcklighet för arbetstagare för att bidra till uppåtgående social konvergens och minska ojämlikheten i fråga om lön. Genom direktivet skapas en ram genom vilken man främjar kollektivavtalsförhandlingar som gäller lönesättning.  

I artikel 157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) finns bestämmelser om medlemsstaternas skyldighet att se till att principen om lika lön iakttas. Finland binds också av flera EU-direktiv om jämställdhet. Bestämmelser om lika lön för män och kvinnor och förbud mot diskriminering finns bland annat i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning). Jämställdhetsdirektiven har genomförts särskilt genom jämställdhetslagen. 

2.3.7  2.3.6 Förslagets förhållande till internationella åtaganden som är bindande för Finland

Ur de internationella åtaganden som binder Finland kan man härleda ett uttryckligt förbud mot att på lagnivå binda en uppgörelse som nåtts genom skiljedomsförfarande till kriterier som fastställts på förhand. Ett avtal som föreläggs genom skiljedomsförfarande är jämförbar med en dom som utfärdas ensidigt av en domstol och binder parterna. Vid medling som grundar sig för arbetstvistlagen är det inte fråga om skiljedomsförfarande, och förslag till uppgörelse som läggs fram är inte bindande för parterna. Följaktligen är ILO:s expertkommittés och Europeiska kommittén för sociala rättigheters ställningstaganden om skiljedomsförfarandet inte direkt jämförbara med de ändringar som föreslås i denna proposition.  

De krav på parternas förtroende och medlingsförfarandets oberoende som följer av de internationella åtagandena är däremot tillämpliga på medlings och skiljedomsförfaranden och begränsar det nationella handlingsutrymmet vid reglering av medlarens uppgifter. Grundprincipen i de åtaganden som binder Finland är statens skyldighet att främja det kollektiva förhandlingsförfarandet och tillkomsten av kollektivavtal till exempel med stöd av ett statligt medlingssystem. De internationella åtaganden som binder Finland innebär att medlingssystemet ska fungera korrekt och att parterna i arbetstvister kan lita på det. 

De internationella åtaganden som binder Finland förutsätter att arbetsmarknadsparterna är autonoma i förhållande till myndigheterna till exempel i fråga om målsättningar som gäller arbetsvillkor och lönenivå och när parterna avtalar om dessa sinsemellan. De internationella åtaganden som binder Finland tillförsäkrar också fackförbunden rätten att försöka förbättra sina medlemmars arbets- och levnadsförhållanden. Denna rättighet ska inte vara begränsad till minimivillkor.  

Lagstiftning om exakt avgränsade kriterier för innehållet i ett förslag till uppgörelse skulle i själva verket kunna försämra medlingssystemets funktion om medlarens befogenheter blir mycket små. Det är möjligt att man då allt oftare skulle söka uppgörelser utanför det statliga medlingssystemet. Detta skulle också kunna försvaga parternas tillit till systemets oberoende särskilt om man i medlingsförfarandet inte skulle kunna beakta båda parternas intressen på ett balanserat sätt.  

I propositionen föreslås att medlaren vid fullgörandet av sina medlingsuppgifter i syfte att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset ska förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och arbetsmarknadens funktionssätt inte äventyras. Att medlaren också ska beakta aspekter som sammanhänger med lönebildningen och den ekonomiska utvecklingen strider inte mot de internationella åtaganden som binder Finland. När förslaget granskas i ljuset av ILO:s kommitté för föreningsfrihets praxis begränsar det inte på ett förbjudet sätt utövandet av avtalsfriheten och står inte i strid med åtagandet att uppmuntra till frivilliga förhandlingar. I ILO:s kommitté för föreningsfrihets praxis har en lagstiftning ansetts strida mot konvention nr 87 om den som villkor för att ett avtal mellan parterna ska vara giltigt ställer myndigheters godkännande eller om den i kollektivavtalens lönebestämmelser ålägger parterna att följa till exempel en nivå som är knuten till en viss produktivitetsutveckling. I propositionen föreslås ingen sådan reglering. Syftet med förslaget är att genom lagstiftning precisera beaktandet av faktorer som stöder tillvaratagandet av allmänna intressen i den statliga medlingsverksamheten.  

Utgångspunkten vid medling är de tvistande parternas krav. Genom de föreslagna ändringarna begränsas inte arbetsmarknadsparternas rätt att självständigt bestämma sina förhandlingsmål eller fackförbundens rätt att sträva efter bättre arbets- och levnadsförhållanden för sina medlemmar. För att ett kollektivavtal ska vara giltigt krävs inte godkännande av någon myndighet. Parterna i en arbetstvist åläggs inte heller att avtala om löner i överensstämmelse med den allmänna linjen. Att godkänna ett förslag till uppgörelse är helt frivilligt. Genom förslaget försvagas inte heller fackförbundens förhandlingsställning, förutsättningar för att nå avtal eller möjligheter att lyckas i sin kollektivavtalsverksamhet. I sitt förslag till uppgörelse beaktar medlaren vid sidan av arbetsmarknadspraxis som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset också de tvistande parternas krav på ett opartiskt sätt. I förslaget ska hänsyn tas till lönebildningsprinciper förankrade i en arbetsmarknadsmodell som är brett accepterad på arbetsmarknaden och som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset.  

Genom medlingssystemet stöds en lönesättning som bygger på kollektivavtal. För att trygga en fungerande lönebildning har medlaren även hittills beaktat den så kallade allmänna linjen i sitt medlingsuppdrag, det vill säga det handlar om en praxis som är allmänt känd på arbetsmarknaden. Det är fråga om att i medlingsverksamheten beakta arbetsmarknadspraxis som stöder det övergripande samhällsekonomiska intresset. Nytt i jämförelse med nuläget är att det framöver är riksmedlaren eller en medlare som förordnats av denne som ska vara ordförande för en medlingsnämnd. Således ska de skyldigheter som medlare har enligt arbetstvistlagen också tillämpas på medlingsnämndens verksamhet. Medlingsnämnder har likväl tillsatts mycket sällan. Följaktligen bedöms också eventuella indirekta konsekvenser för parternas inbördes förhandlingar bli små.  

Den finska arbetsmarknaden är starkt uppdelad efter kön. På grund av denna segregering på arbetsmarknaden och medlingsverksamhetens karaktär är medlarens faktiska möjligheter att genom sina medlingsinsatser främja lönejämställdhet mellan branscherna tämligen begränsade. Arbetsmarknadsparterna har i kraft av sin kollektiva förhandlingsrätt en central roll när lönesystemen i kollektivavtalen utvecklas. De internationella åtaganden för lönejämställdhet som binder Finland lämnar nationellt rörelseutrymme vad gäller genomförandet. Konventionsåtagandena har genomförts framför allt genom bestämmelser i jämställdhetslagen. Man strävar efter att minska löneskillnaderna mellan könen också genom ett likalönsprogram som förhandlas fram på trepartsbasis. De konventionsåtaganden som gäller lönejämställdhet kan inte bedömas vara ett hinder för en nationell lagstiftning som förbjuder medlare att genom sitt förfarande äventyra arbetsmarknadens funktion. Förslaget förhindrar inte att medlare beaktar bransch- och uppgiftsspecifika särdrag på sätt som de finner lämpliga.  

I propositionen föreslås det att riksmedlaren eller en medlare som förordnats av denne i fortsättningen ska vara ordförande i medlingsnämnder. Genom förslaget säkerställs att medlingsförfarandet är korrekt enligt internationella konventioner. Med tanke på en fungerande lönebildning är det motiverat att organ som omfattas av det statliga medlingssystemet iakttar enhetliga principer. En medlingsnämnd tillgrips i exceptionella situationer, och det är därför motiverat att dra nytta av medlarnas kunnande i medlingsnämnden.  

Förslaget begränsar inte arbetsmarknadsparternas rätt att avtala om lönenivån och andra arbetsvillkor oberoende av hurdan den så kallade allmänna linjen blivit. Medlingsförfarandet handlar i första hand om att medlaren stöder parternas inbördes förhandlingar. I dessa fäster medlaren parternas uppmärksamhet på vikten av att lönebildningen är välfungerande och på tillvägagångssätt som blivit praxis på arbetsmarknaden. I ILO:s expertkommittés praxis har det till exempel ansetts att myndigheterna får uppmana parterna att i sina inbördes förhandlingar beakta det allmänna intresset, såsom frågor som sammanhänger med den ekonomiska utvecklingen. Medlaren ska försöka leda parterna till en gemensam syn på hur en positiv utveckling av inkomster och köpkraft för löntagarna kan tryggas samtidigt som det övergripande samhällsekonomiska intresset bevaras. Parterna i en arbetstvist ska likväl även vid förhandlingar som förs under ledning av en medlare kunna nå den uppgörelse de önskar. Genom förslaget tryggas medlarnas oberoende och ett opartiskt beaktande av de tvistande parternas krav. Förslaget förhindrar inte att avtal ingås om de allmänna principerna för lönebildning på arbetsmarknaden. Av de internationella åtaganden som binder Finland följer inte hinder för att medlaren i sitt förslag till uppgörelse beaktar frågor som sammanhänger med det allmänna intresset, såsom tryggandet av lönebildningens och arbetsmarknadens funktion och det övergripande samhällsekonomiska intresset.  

4.2.1  4.2.1 Konsekvenser för medlingssystemet och lönebildningen

Den föreslagna ändringen får konsekvenser för riksmedlarens, medlarnas och medlingsnämndernas prövning vad gäller frågor som ska beaktas i ett förslag till uppgörelse vid medling i en arbetstvist. Riksmedlaren, medlarna och medlingsnämnderna ska framöver beakta det övergripande samhällsekonomiska intresset och förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och arbetsmarknadens funktions inte äventyras. I lagstiftningen har det tidigare inte ingått några bestämmelser om de omständigheter som riksmedlaren, medlarna och medlingsnämnderna ska beakta i medlingsförfarandet. Enligt arbetstvistlagen ska medlaren eftersträva uppgörelse parterna emellan närmast på grundvalen av deras egna förslag och anbud, i vilka medlaren ska föreslå sådana eftergifter och jämkningar, som ändamålsenlighet och skälighet syns kräva. Genom förslaget preciseras innehållet i begreppen ändamålsenlighet och skälighet. I praktiken beaktar riksmedlaren och medlarna redan nu det övergripande samhällsekonomiska intresset och lönebildningens och arbetsmarknadens funktion. Denna praxis ska framöver också gälla medlingsnämnder. Den föreslagna ändringen inverkar inte på arbetsmarknadsparternas rättigheter eller skyldigheter och inte heller på kollektivavtalsförhandlingarna till de delar riksmedlaren eller en medlingsnämnd inte deltar. Arbetsmarknadsparternas möjlighet att ingå avtal sinsemellan förblir oförändrad.  

Det finns ingen empirisk forskning om situationer som motsvarar den föreslagna ändringen. Medlingssystemet och i anslutning till detta medling i kollektiva arbetstvister samt behovet att utveckla systemet har undersökts generellt. t.ex. Peltonen, Lasse 2022. Suomalaisen sovittelun tila ja mahdollisuudet. Suomalaisen sovittelun tila ja mahdollisuudet : SUSTIMA-hankkeen loppuraportti (valtioneuvosto.fi) Det finns forskningsrapporter om lönebildningssystemets konsekvenser; en samordnad lönebildning har enligt en del forskningsresultat samband med bland annat lägre inflationstryck och bättre nationell konkurrenskraft. Den föreslagna ändringen kan tolkas som ett steg mot en mera samordnad lönebildning. Genom propositionen ändras inte arbetsmarknadsparternas möjligheter att sinsemellan avtala om löner och andra villkor i anställningsförhållandena. Den allmänna linjen på arbetsmarknaden och den praxis som medlaren följer inverkar likväl på förhandlingarna på arbetsmarknaden.  

I ekonomisk forskning har lönebildningssystemets effekter traditionellt undersökts genom bedömning av hur centraliserat systemet är. Vid centraliserad lönebildning bestäms lönerna och övriga arbetsvillkor genom förhandlingar mellan arbetsmarknadsorganisationerna. I ett mera decentraliserat lönebildningssystem förs förhandlingar på förbunds- eller företagsnivå. Dock kan förhandling på förbundsnivå också vara tämligen centraliserad, såsom i Sverige där arbetsgivarna för samtal om arbetsvillkoren med behöriga fackförbund i stället för eller parallellt med arbetsplatssamtal.  

På löneuppgörelserna inverkar förutom hur centraliserat lönebildningssystemet är också graden av samordning det vill säga i hur stor utsträckning nationella ekonomiska mål beaktas i förhandlingarna. I en samordnad lönebildning följer lönehöjningarna i icke-exportsektorn linjen i exportsektorn, som är utsatt för internationell konkurrens. Målet är att hålla arbetskostnaderna på en måttlig nivå och på så sätt möjliggöra att sysselsättningen lider så lite som möjligt när den ekonomiska konjunkturen är svag.  

Enligt en studie t.ex. , , . Garnero 2021 där olika lönebildningssystem bedömdes leder ett samordnat lönebildningssystem till högre sysselsättning än ett icke samordnat. Lönespridningen är mindre och arbetslösheten bland kvinnor, unga och lågutbildade är lägre än om lönebildningssystemet inte är samordnat. Samordnade lönebildningssystem ökar också flexibiliteten i ekonomin när konjunkturen försvagas.  

Den föreslagna ändringen kan i någon mån väntas öka graden av samordning i det finska lönebildningssystemet. Följaktligen kan den anses medföra konsekvenser som förknippas med ett samordnat system. Det är dock fråga om en tämlig en liten förändring i samordningen av förhandlingarna, och de grundläggande egenskaperna i systemet förblir oförändrade. Därför blir de eventuella konsekvenserna av ändringen små.  

4.2.2  4.2.2 Ekonomiska konsekvenser

4.2.3  4.2.3 Andra konsekvenser för människorna och samhället

4.2.4  4.2.4 Konsekvenser för jämställdheten mellan könen

I Finland är könssegregeringen på arbetsmarknaden internationellt sett omfattande. Enligt statistikcentralen arbetade år 2021 endast 10 procent av löntagarna i yrken med jämn könsfördelning. Med yrke med jämn könsfördelning avses ett yrke där andelen kvinnor och män är 40–60 procent. Även i de övriga nordiska länderna är könssegregeringen på arbetsmarknaden mera omfattande än i EU i genomsnitt. Inga stora förändringar i denna könssegregering har skett över tid, men under de senaste åren har en aning fler kvinnor sökt sig till mansdominerade branscher. . Århus universitet 2019 Granskad enligt arbetsgivarsektor är kvinnornas andel av arbetstagarna i kommunsektorn klart större än männens. På motsvarande sätt är männens andel i den privata sektorn större än kvinnornas. I Finland arbetar kvinnor oftare än män i den så kallade slutna sektorn (icke-exportbranscher) såsom social- och hälsovårdstjänster och småbarnspedagogik. Segregationen syns också internt inom branscherna; inom en och samma bransch kan en del yrken vara kvinnodominerade och andra mansdominerade.  

Medlingssystemet är en del av ett större system som styr och reglerar arbetsmarknaden. På grund av den kraftiga segregeringen på arbetsmarknaden får ändringar som görs i arbetslivet i praktiken alltid könsrelaterade konsekvenser även när ändringen i sig påverkar en kvinna och en man på samma sätt.  

Utgångspunkten vid medling ska också i fortsättningen vara de tvistande parternas krav som delvis begränsar medlarens befogenheter i en enskild arbetstvist. Parternas krav kan innefatta faktorer som främjar jämställdhet mellan könen och lönejämställdhet. Det är också möjligt att parterna inte beaktar sådant i sina krav. Medlarens uppgift är att i parternas krav föreslå eftergifter och jämkningar som ändamålsenlighet och skälighet kräver. Den föreslagna ändringen preciserar medlarens befogenheter att lägga fram medgivanden och jämkningar som behövs med hänsyn till ändamålsenligheten och skäligheten. 

Den föreslagna ändringen i medlingssystemet avses främja en lönebildning som är samhällsekonomiskt hållbar genom att den innebär att förslag till uppgörelse som vid medling i en arbetstvist lämnas av en medlare eller medlingsnämnd iakttar tillvägagångssätt som blivit praxis på arbetsmarknaden, såsom den allmänna linjen på arbetsmarknaden. Under de senaste förhandlingsomgångarna har den allmänna linjen kommit till genom en spelöppning i exportsektorn.  

I överensstämmelse med nuvarande praxis ska medlaren i en arbetstvist enligt förslaget kunna pröva hur man kan hitta olika lösningar där det övergripande samhällsekonomiska intresset, praxis på arbetsmarknaden och bransch och uppgiftsspecifika särbehov beaktas. Genom att medlarens prövningsrätt garanteras får denne utrymme att beakta myndigheternas skyldighet att främja genomförandet av jämställdheten. I lagen anges inte innehållet i förslag till uppgörelse. Lika lön kan främjas till exempel genom att lönejusteringar riktas till uppgifter för vilka det finns särskilda behov att utveckla lönesättningen. I förslaget uppställs inte heller kriterier för när lönejusteringar genomförs enligt procentsatser och när de genomförs som belopp. Jämställdhet kan främjas också genom omarbetning av avtalstext, såsom bestämmelser om familjeledigheter. Den prövningsrätt som lämnas medlaren gör det möjligt att främja lika lön och jämställdhet mellan könen som en komponent i förslag till uppgörelse.  

Medlaren har emellertid på grund av medlingsförfarandets karaktär de facto tämligen begränsade möjligheter att främja i synnerhet lönejämställdhet mellan olika branscher. Vid medling medlar man i en arbetstvist inom en bestämd bransch. Medlaren ser till att uppgörelsen inte leder till könsdiskriminerande arbetsvillkor i den aktuella branschen. För att lösa arbetstvisten ska medlaren sammanjämka de tvistande parternas krav. Om parterna i sina krav inte fäster avseende vid främjandet av jämställdhet, har medlaren de facto inte just några medel att göra det.  

Den primära underliggande orsaken till skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner är främst den kraftiga segregeringen av arbetsmarknaden enligt kön. Branscherna i den skattefinansierade offentliga sektorn är kvinnodominerade, medan exportbranscherna i den privata sektorn är mansdominerade. Den offentliga sektorns svagare förmåga att betala löner korrigeras inte genom medling. Arbetsgivarnas lönebetalningsförmåga i branschen är en faktor som måste beaktas i varje förslag till uppgörelse. Grundorsaken till löneskillnaderna mellan könen, det vill säga segregeringen på arbetsmarknaden, kan inte heller avhjälpas genom löneuppgörelser som kommer till stånd genom medlingsverksamheten. I en färsk undersökning Policy brief: Työmarkkinoiden sukupuolen mukaisen segregaationpurkaminen – Suosituksia päättäjille. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2023:20. Publicerad 10.5.2023 på adressen: . https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/164926/STM_2023_20_Rap.pdf?sequence=1&isAllowed=y publicerad av social- och hälsovårdsministeriet rekommenderas till exempel att utbildningspolitiska åtgärder vidtas för att avskaffa segregeringen, att statistik och forskningsbaserad information tas fram och att kvaliteten på arbetsplatsernas jämställdhetsplaner höjs. Utvecklingen i Sverige, som är ett centralt referensland, stöder inte en bedömning enligt vilken tillämpning av en exportdriven lönebildningsmodell leder till växande löneskillnader mellan könen. I Sverige har skillnaderna mellan männens och kvinnornas löner minskat under åren 2000–2020. Inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Regeringsuppdrag till Medlingsinstitutet 2022-2023. 

Av tabellen nedan framgår att männens totallön är högre än kvinnornas oavsett arbetsgivarsektor. Störst är skillnaden mellan könen i den privata sektorn, där kvinnornas medellön är 84,5 procent av männens. Även i den kvinnodominerade kommunsektorn tjänar männen i genomsnitt mera än kvinnorna. I denna jämförelse beaktas inte olika arbetsbeskrivningar och hur krävande uppgifterna är. På löneskillnaderna mellan olika branscher inverkar till exempel skillnader i produktivitetsutvecklingen, finansieringsunderlaget och arbetstidens och semesterns längd. Det ska också noteras att granskningen gäller löntagare som arbetar heltid, inte alla sysselsatta. Det är vanligare att kvinnor arbetar deltid än män.  

Av tabell 2 framgår det att skillnaden mellan kvinnors och mäns löner är mindre i branscher där kvinnornas andel av de sysselsalla är liten än i branscher där kvinnornas andel är stor. 

5.1.1  5.1.1 Genomförandet av reformen

5.2.1.1  5.2.1 Sverige

Lönebildningssystemet

I Sverige kommer arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna överens om löne- och andra anställningsvillkor genom kollektivavtal. Kollektivavtalen kompletterar lagstiftningen. Sverige har inte allmänt bindande kollektivavtal och i lagstiftningen föreskrivs det inte om exempelvis minimilön eller löneförhöjningar. Arbetsmarknadens centralorganisationer i Sverige (LO och SAF) kom överens om en svensk arbetsmarknadsmodell på 1930-talet. Avtalet ligger till grund för den svenska modellen och de grundläggande principerna i avtalet gäller fortfarande. Avtalet reglerar för det första när en arbetskonflikt är laglig och när parterna har är skyldiga att iaktta arbetsfred. För det andra anges det i avtalet att det är arbetsmarknadsparterna som ska fastställa villkoren på arbetsmarknaden. För det tredje har arbetsgivarna och arbetstagarna enligt avtalet rätt att organisera sig i arbetsgivarförbund och arbetstagarförbund. , Koskinen 2024. Ruotsin työmarkkinamalli Suomen hallituksen esikuvana 

Sverige har sedan 1998 tillämpat en lönebildningsmodell (Industriavtalet) där den allmänna löneökningsnivån – ”märket” – sätts av de viktigaste industrisektorerna. Övriga branscher följer märket som satts av industrins parter. , Ahtela 2024, s. 6. Sopiminen, osallistuminen ja luottamus – Mitä voimme oppia Ruotsin ja Saksan työmarkkinajärjestelmistä Sammanlagt har parterna i Industriavtalet undertecknat 57 avtal som omfattar cirka 500 000 anställda. Industriavtalet omfattar även branschorganisationer som inte har ingått kollektivavtal. Grafiska Företagen, IKEM, Industriarbetsgivarna, Livsmedelsföretagen, Gröna Arbetsgivare, Teknikföretagen, TEKO och TMF är arbetsgivarorganisationer inom Industriavtalet. Arbetstagarorganisationerna är GS, Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall, Sveriges Ingenjörer och Unionen. “Märket” och Industriavtalet, Medlingsinstitutet. 

”God sed vid lönebildning” är ett vedertaget begrepp i Sverige. Enligt den principen kan man under vissa förutsättningar avvika från märket. En motiverad avvikelse förutsätter för det första att motparten samtycker utan hot om arbetskonflikt. För det andra krävs det att båda parterna kan övertyga övriga sektorer om att avvikelsen är välgrundad och inte leder till krav på kompensation från de andra sektorernas sida. Vidare ska lösningen vara en del av ett långsiktigt program för strukturell revidering av kollektivavtalet. , Ahtela 2024, s. 6. Sopiminen, osallistuminen ja luottamus – Mitä voimme oppia Ruotsin ja Saksan työmarkkinajärjestelmistä 

Medlingsinstituten delar in Sveriges kollektivavtalskonstruktioner i sju olika kategorier. I ena änden finns de avtal som innehåller allmänna löneökningar för alla arbetstagare som omfattas av kollektivavtalet. I den andra änden finns däremot de avtal där lönenivån bestäms helt och hållet på lokal nivå. Avtalen i den senare delen är så kallade sifferlösa avtal eller processavtal. s. 79. Avtalsrörelsen och lönebildningen 2023, Sifferavtal innebär att man i branschspecifika kollektivavtal låter bli att fastställa ett löneutrymme och att man lokalt avtalar om lönerna i enlighet med de regler som avtalats i kollektivavtalet och med beaktande av de faktorer som inverkar på lönebildningen. Märket är riktmärke också för sifferlösa avtal, men modellen gör det möjligt att anpassa löneuppgörelserna efter företagets eller organisationens samt löntagarens situation och utsikter. , Ahtela 2024, s. 6. Sopiminen, osallistuminen ja luottamus – Mitä voimme oppia Ruotsin ja Saksan työmarkkinajärjestelmistä 

I Sverige är lokal lönebildning betydligt vanligare inom den offentliga sektorn än inom den privata sektorn. Dessutom är det lokala löneutrymmet särskilt stort, eftersom många arbetstagare omfattas av sifferlösa avtal. På arbetsmarknaden är dock få avtal normativa i den meningen att de inte tillåter högre löneökningar än vad som överenskommits centralt. Det innebär att den lokala lönebildningen i praktiken är mer omfattande på hela arbetsmarknaden än vad som framgår av de centrala löneavtalen. Också principerna för den individbaserade fördelningen av löneutrymmet varierar från sektor till sektor. Till exempel omfattas inte avtal inom den offentliga sektorn av lönepåslag med individgaranti, medan nästan 40 procent av de anställda inom den privata sektorn omfattas av avtal som inbegriper påslag med individgaranti. Den starka normativa roll som Industriavtalet har i lönebildningen på centralnivå verkar dock också inverka på den lokala lönebildningen. s. 70, 75–76. Avtalsrörelsen och lönebildningen 2023, I Sverige har löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskat mellan 2000 och 2020. Inkomstskillnader mellan kvinnor och män. 

Medling i arbetstvister

I Sverige ansvarar medlingsmyndigheten Medlingsinstitutet för den statliga medlingen i arbetstvister. Medlingsinstitutet har till uppgift att utöver medling i arbetstvister verka för en väl fungerande lönebildning samt ge råd och stöd till arbetsmarknadsparterna i fråga om förhandlings- och avtalsverksamheten. Bestämmelser om medling i arbetstvister och Medlingsinstitutets uppgifter finns i den s.k. medbestämmandelagen. Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. 

Medlingsinstitutet har enligt lagen i uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning (Lag 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet, 46 § 2 mom.). I förarbetena till lagen klargörs vad som avses med att verka för en väl fungerande lönebildning. Medlingsinstitutets ska agera så att det underlättar för parterna att ta samhällsekonomiska hänsyn, till exempel genom att institutet på ett tidigt stadium överlägger med parterna om de samhällsekonomiska förutsättningarna inför kommande förhandlingar. Att parterna tar samhällsekonomiska hänsyn innebär att de i sina förhandlingar med respektive motparter agerar på ett sätt som inte är till nackdel vare sig för medlemmar eller utanförstående. Det kan till exempel gälla högt ställda lönekrav som försämrar sysselsättningsutsikterna inte enbart inom det egna avtalsområdet utan även indirekt inom andra områden. Lönebildning för full sysselsättning. Regeringens proposition 1999/2000:32 s. 44. Publicerad på adressen: . https://www.regeringen.se/contentassets/5bb57c7010144beda9ac80d7fc754aa5/lonebildning-for-full-sysselsattning/ 

I förordningen (2007:912) med instruktion för Medlingsinstitutet . Förordning (2007:912) med instruktion för Medlingsinstitutet | Lagen.nu , fastställs institutets uppgifter. Enligt 1 § i förordningen ansvarar Medlingsinstitutet för den statliga medlingsverksamheten och har till uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. Enligt 2 § i förordningen ska Medlingsinstitutet utöver de uppgifter som följer av 46–49, 51–53 och 62 a § i lagen (1976:580) om medbestämmande arbetslivet 1) verka för att det för kollektivavtalsförhandlingar upprättas tidsplaner som syftar till att nya avtal sluts innan föregående avtalsperiod löper ut, 2) samråda med parterna om de samhällsekonomiska förutsättningarna för förhandlingarna samt utifrån de rapporter om samhällsekonomin som Konjunkturinstitutet upprättar uppmärksamma lönebildningsproblem, 3) tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll och 4) inhämta, sammanställa och tolka statistik som är av betydelse för lönebildningen.  

Enligt 4 § i förordningen ska Medlingsinstitutet analysera löneutvecklingen från ett jämställdhetsperspektiv och följa frågan om diskriminering i lönesättningen på andra grunder än kön. 

Medlingsinstitutet ska vidare vid sina överläggningar med arbetsmarknadens parter om kommande och pågående avtalsförhandlingar fästa uppmärksamheten på vikten av att de centrala kollektivavtalen konstrueras så att de främjar de lokala parternas arbete med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv. 

I Sverige finns det bestämmelser om inledande av medling i en arbetstvist efter samtycke från parterna. Enligt 47 a § i medbestämmandelagen kan Medlingsinstitutet efter samtycke från parter som förhandlar om kollektivavtal utse en eller flera förhandlingsledare eller medlare för att medla i en arbetstvist. Enligt förarbetena till lagen Lönebildning för full sysselsättning. Regeringens proposition 1999/2000:32 s. 72, 95. kan en medlare utses på parternas begäran redan innan arbetstvisten äventyrar arbetsfreden och innan meddelande om arbetskonflikt har lämnats. En förhandlingsledare kan enligt lagens förarbeten utses redan vid en tidpunkt när parterna ännu inte har klarlagt sina ståndpunkter. Även när så har skett kan en förhandlingsledare underlätta kontakterna mellan parterna. Förhandlingsledaren kan utses i god tid innan kollektivavtalet löper ut, vilket minskar risken för konflikter. Om ärendet har tillspetsats och blivit en arbetstvist, utses i regel en egentlig medlare.  

Medlingsinstitutet kan utse en eller flera medlare att medla i en arbetstvist utan samtycke från parterna i arbetstvisten, om det i tvisten finns risk för stridsåtgärder eller om stridsåtgärder redan har påbörjats. En medlare utses dock inte utan parternas samtycke, om parterna i arbetstvisten har låtit registrera ett i 47 b § i medbestämmandelagen avsett avtal om förhandlingsordning.  

I Sverige indelas arbetstvisterna i intressetvister och rättstvister. Det är främst i intressetvister som det blir aktuellt med medling. Medbestämmandelagen utesluter dock inte möjligheten till medling i rättstvister. Rättstvister avgörs ytterst av Arbetsdomstolen. . https://www.mi.se/forhandling-avtal/olika-typer-av-forhandlingar/ 

I Sverige kan arbetsmarknadens parter ingå ett avtal om förhandlingsordning där man kommit överens om tidsplaner för förhandlingar samt om val av medlare och deras befogenheter. Avtalet kan på förhand anmälas till Medlingsinstitutet för registrering. Registreringen leder till att avtalet ska följas vid en eventuell konflikt. Medlingsinstitutet kan då inte förordna en medlare om inte båda avtalsparterna särskilt samtycker till det. Sverige har tämligen stora avtalsbranscher som följer sina egna medlingsordningar och väljer egna medlare i överenskommen ordning. Till exempel har parterna i Industriavtalet ett eget medlingssystem. Ibland väljs också en eller flera opartiska ordförande som leder förhandlingarna mellan parterna. Työriitojen sovittelujärjestelmä vertailevasta näkökulmasta – Bruun 2020, s. 9. I slutet av 2023 hade sammanlagt 14 avtal registrerats hos Medlingsinstitutet. Avtalsrörelsen och lönebildningen 2023 – Medlingsinstitutets årsrapport, s. 31. 

5.2.1.2  5.2.2 Norge

Lönebildningssystem

I Norge sker lönebildningen i huvudsak genom kollektivavtal. För ungefär hälften av de anställda i den privata sektorn och för alla anställda i den offentliga sektorn bestäms lönen enligt kollektivavtal. Det norska lönebildningssystemet grundar sig på den s.k. frontfagsmodellen. Modellen innebär att löneutvecklingen i den internationellt konkurrensutsatta industrin (frontfaget) med tiden blir en norm för löneutvecklingen i andra sektorer av ekonomin. Konkurrensutsatt industri förhandlar först om sina löner, och dess löneutveckling fungerar som norm för löneutvecklingen i den övriga ekonomin. Efter att en uppgörelse nåtts för konkurrensutsatt industri justeras kollektivavtal och förs löneförhandlingar för olika avtalsområden i stort sett parallellt. , s. 12 och 61. Utfordringer for lønnsdannelsen og norsk økonomi 2023:30 Det har också förekommit skillnader mellan uppgörelsen för konkurrensutsatt industri och löneökningarna. Modellen leder emellertid till ungefär lika stora löneökningar i olika branscher över tid. , s. 20–21. Utfordringer for lønnsdannelsen og norsk økonomi 2023:30 Lokala avtal utnyttjas i lönebildningen. , s. 61–65. Utfordringer for lønnsdannelsen og norsk økonomi 2023:30 

Den tekniska beräkningskommittén för inkomstöverenskommelser TBU, som leds av Norges statistiska centralbyrå (SBB) och där de centrala arbetsmarknadsparterna och myndigheterna är representerade, säkerställer att man har den bästa möjliga gemensamma uppfattningen av läget i den norska ekonomin. TBU har också en viktig roll när lönestatistik utvecklas och löneutvecklingen mäts inom de viktigaste områdena för kollektivavtalsförhandlingar. , s. 61. Utfordringer for lønnsdannelsen og norsk økonomi 2023:30 

Medling i arbetstvister

I Norge ansvarar den statliga medlingsmyndigheten Riksmekleren för medlingen i arbetstvister. Bestämmelser om medling i arbetstvister finns i lagen om arbetstvister. Lov om arbeidstvister (LOV-2012-01-27-9). Medlingsmyndigheten medlar endast i sådana intressekonflikter som hänför sig till förhandlingar om kollektivavtal. Lov om arbeidstvister 12 §:n 1 momentti. Rättstvister som gäller tolkning av ett giltigt kollektivavtal avgörs i arbetsdomstolen. . https://www.riksmekleren.no/om-meklingsinstitusjonen Medlaren ska omedelbart inleda medling i arbetstvister som har skjutits upp på grund av att de äventyrar allmänintresset. Vid arbetstvister för vilka det har lämnats ett meddelande om arbetstvist kan medlaren inleda medling på eget initiativ eller på begäran av någon av parterna. Medlaren kan dessutom på eget initiativ kalla parterna till medling, om medlaren anser det vara nödvändigt, även om ett meddelande om arbetskonflikt inte har lämnats. Medlaren har rätt att få alla uppgifter som behövs för medling i arbetstvisten. Lov om arbeidstvister 20, 22 §. I Norge finns inga bestämmelser som ger parterna rätt att begära medling i en arbetstvist som inte äventyrar arbetsfreden.  

5.2.1.3  5.2.3 Danmark

Lönebildningssystem

I Danmark är lagstiftningens betydelse vid regleringen av arbetslivet internationellt sett liten och tyngd-punkten ligger på kollektivavtalen. Av arbetsmarknadsorganisationernas inbördes avtal omfattar i synnerhet centralorganisationernas allmänna avtal avtalsverksamheten och spelreglerna för den lokala förhandlingsverksamheten på ett heltäckande sätt. Det allmänna kollektivavtalet för industrin omfattar dessutom de regler som tillämpas på anställningsförhållanden. Allmänna arbetsrättsliga principer och allmän arbetsrättslig praxis har central betydelse. , Ahtela 2019., s. 18. Sopiminen työmarkkinoilla – muu maa mustikka? Ruotsin, Tanskan, Saksan ja Ranskan työmarkkinasääntely vertailussa 

I Danmark är det centralorganisationernas medlemsförbund som ansvarar för den egentliga kollektivavtalsverksamheten. Centralorganisationerna har emellertid en rätt stark styrande roll i avtalsverksamheten. Kollektivavtalsförhandlingarna förs i första hand under ledning av exportsektorn. Exportsektorns arbetsmarknadsparter inleder avtalsomgången och bestämmer takten och ramarna för löneförhöjningar och andra förmåner. Efter att avtalsomgången har inletts fortsätter förhandlingarna i andra branscher. När förhandlingsomgången avslutats sammanförs alla kollektivavtal på en valsedel i en medlemsomröstning som utmynnar i att samtliga branschvisa kollektivavtal antingen godkänns eller förkastas samtidigt. I denna fas av processen slås även avtalets giltighetstid fast. , Ahtela 2019., s. 19., , s. 10 Sopiminen työmarkkinoilla – muu maa mustikka? Ruotsin, Tanskan, Saksan ja Ranskan työmarkkinasääntely vertailussa 

I Danmark finns ingen lagstadgad minimilön, och i de branschvisa kollektivavtalen anges ramarna för förhandlingar om lönesättning och löneförhöjningar. Fortsatta förhandlingar om lönerna förs på företagsnivå. Kollektivavtalen är tämligen omfattande och detaljerade, men det är ändå möjligt att lokalt avtala om avvikande lösningar i nästan alla frågor. Under de senaste åren har en uppdelning i två typer av branschvisa uppgörelser befästs. I den första lönesättningsmodellen, som tillämpas i största delen av avtalen, hänskjuts bestämmandet av löneförhöjningar till arbetsplatsnivån, medan det i kollektivavtalet bara bestäms om minimilönen. Modellen är den dominerande i industrin och dessutom bland annat i finansieringsbranschen. I den andra lönesättningsmodellen bestäms däremot nivån på löneförhöjningarna men inte minimilönerna i kollektivavtalet. Modellen tillämpas bland annat i transportbranscherna, livsmedelsindustrin och den offentliga sektorn. , Ahtela 2019., s. 19-20., , s. 10-11. Sopiminen työmarkkinoilla – muu maa mustikka? Ruotsin, Tanskan, Saksan ja Ranskan työmarkkinasääntely vertailussa 

Medling i arbetstvister

I Danmark ansvarar Forligsinstitutionen för den statliga medlingen i arbetstvister. Denna myndighet medlar mellan arbetsmarknadsparterna i intressekonflikter i samband med kollektivavtalsförhandlingar. Bestämmelser om medlingsmyndighetens uppgifter och medlingsförfarandet finns i lagen om medling i arbetstvister. Lov om mægling i arbejdsstridigheder. Inledandet av medling baserar sig i regel på ett meddelande om arbetskonflikt och på kollektivavtalsförhandlingar som avslutats utan resultat. Medlaren kan också i ett tidigare skede på eget initiativ eller på begäran av någondera parten medla i en tvist som gäller kollektivavtalsförhandlingar även om ett meddelande om arbetskonflikt inte har lämnats och förhandlingarna ännu inte har avslutats utan resultat. En förutsättning för att medling inleds är i regel att förhandlingar har förts mellan parterna. Parterna är skyldiga att hörsamma medlarens kallelse till förhandling. Lov om mægling i arbejdsstridigheder 3 §. 

5.2.1.4  5.2.4 Jämförelse mellan det finska och det svenska systemet

Sverige tillämpar en lönebildningsmodell (Industriavtalet) där den allmänna löneökningsnivån – ”märket” – sätts av de viktigaste industrisektorerna. Övriga branscher följer detta märke. Under vissa förutsättningar kan avsteg från märket göras. , Ahtela 2024, s. 6. Sopiminen, osallistuminen ja luottamus – Mitä voimme oppia Ruotsin ja Saksan työmarkkinajärjestelmistä Den offentliga sektorn har inte undertecknat Industriavtalet “Märket” och Industriavtalet, Medlingsinstitutet. , men följer ändå märket. Det är vanligare med lokal lönebildning inom den offentliga sektorn än inom den privata sektorn, och många arbetstagare omfattas av sifferlösa avtal. Märket är dock riktgivande även för de sifferlösa uppgörelserna. s. 70, 75–76. Avtalsrörelsen och lönebildningen 2023, 

Den svenska lönebildningsmodellen skiljer sig från det finska systemet genom att det i Finland inte finns något avtal mellan arbetsmarknadsparterna om arbetsmarknadsmodellen. Syftet med förslaget är inte att föreskriva att en viss arbetsmarknadsmodell ska följas. I propositionen prioriteras dock iakttagandet av lönebildningsprinciper som baserar sig på ett avtal om en arbetsmarknadsmodell som är allmänt accepterad på arbetsmarknaden och som värnar det övergripande samhällsekonomiska intresset, vilket kan uppmuntra arbetsmarknadens parter att förhandla om en arbetsmarknadsmodell. Avsaknaden av en allmänt accepterad arbetsmarknadsmodell kan bidra till störningar på arbetsmarknaden. Trots att Sverige är Nordens största arbetsmarknad har landet betydligt färre konflikter än de övriga nordiska länderna, och om man jämför antalet förlorade arbetsdagar under perioden 2013–2022 är genomsnittet per år i Sverige cirka 4 000 dagar, medan det i Finland är cirka 197 000 dagar. Medlingsinstitutets årsrapport, Avtalsrörelsen och lönebildningen 2023, s. 55. Den praxis som tillämpas i medlingsverksamheten har återverkningar på arbetsmarknaden och på förhandlingsläget inom olika branscher. Också den gällande arbetstvistlagens mångtydighet i fråga om hur den praxis som uppstått på arbetsmarknaden ska beaktas i medlingsverksamheten kan leda till osäkerhet och påverka antalet arbetskonflikter på arbetsmarknaden. Den föreslagna regleringen främjar en fungerande lönebildning och förhindrar att en fungerande arbetsmarknad äventyras genom att säkerställa dels medlarens oberoende, dels att parternas krav i arbetstvisten beaktas på ett jämlikt sätt.  

I Sverige är Medlingsinstitutets lagstadgade uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. I motiveringen till lagen hänvisas det till den konkurrensutsatta sektorns betydelse. I förordningen (2007:912) med instruktion för Medlingsinstitutet . Förordning (2007:912) med instruktion för Medlingsinstitutet | Lagen.nu preciseras institutets uppgifter. Enligt 2 § i förordningen ska Medlingsinstitutet bland annat tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. Syftet med medlingen är att verka för en väl fungerande lönebildning, vilket innebär att medlingen ska säkerställa exportindustrins konkurrenskraft. De viktigaste industribranschernas löneförhöjningsnivå, dvs. märket, anses vara en bindande övre gräns för löneförhöjningarna. Medlaren kan inte lägga fram ett medlingsförslag vars löneförhöjningar överskrider märket, men parterna kan i och för sig komma överens om bättre förmåner om de så önskar. Märket har ansetts fungera tämligen bra när det gäller att fastställa en allmän löneökningsnivå i Sverige. Det har dock uppstått tolkningstvister mellan parterna om hur förmåner utan direkt pris kan ”prissättas”. Utanför industrin har märket också kritiserats för att det ger styvare lönestrukturer och försvårar korrigeringen av lönesnedvridningar. Työriitojen sovittelujärjestelmä vertailevasta näkökulmasta, Bruun 2020, s. 13. 

I Finland har riksförlikningsmännen sedan senare hälften av 1960-talet ansett sig vara bundna till den allmänna linje som bildats på arbetsmarknaden i samband med avtalsförhandlingarna. Oikeuden perusteokset - Työoikeus, Koskinen 2018. (V Kollektiivinen työoikeus – 5. Työriitojen sovittelu – Riitapuolten johtaminen sovintoon). Enligt förslaget ska det i Finland i arbetstvistlagen föreskrivas att medlaren för att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset ska förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och arbetsmarknadens funktion inte äventyras. Den föreslagna regleringen är av allmän karaktär på samma sätt som i Sverige. I motiveringen till arbetstvistlagen preciseras det att tryggandet av det övergripande samhällsekonomiska intresset innebär att medlaren i sin medlingsinsats ska beakta inte bara kraven från parterna i arbetstvisten utan också faktorer som påverkar samhällsekonomins bärkraft och Finlands konkurrenskraft. Medlaren bör uppmuntra parterna att söka en förhandlingslösning som stöder en lönebildning som är hållbar med tanke på det övergripande samhällsekonomiska intresset och en fungerande arbetsmarknad. Medlaren ska i sina förslag sträva efter balans mellan å ena sidan en positiv inkomstutveckling och tryggandet av löntagarnas köpkraft och å andra sidan sysselsättnings- och produktivitetstillväxten, dock så att uppgörelserna inte stör kommande arbetsmarknadsförhandlingar. Riksmedlarens främsta uppgift är att verka för en fungerande arbetsmarknad, vilket medlarna eftersträvat i sina medlingsinsatser bland annat genom att följa praxis på arbetsmarknaden. Som praxis på arbetsmarknaden kan betraktas att den så kallade allmänna linjen på arbetsmarknaden beaktas i medlingsverksamheten. Den föreslagna skyldigheten ska tillämpas i olika faser av medlingsförfarandet, också när ett förslag till uppgörelse läggs fram. Även medlingsnämnden måste iaktta skyldigheten när den lägger fram ett förslag till uppgörelse.  

Förslaget innebär att regleringen på lagnivå är av allmän karaktär både i Finland och Sverige. I motiveringen till det nu aktuella finska lagförslaget preciseras innehållet i tryggandet av det övergripande samhällsekonomiska intresset, medan det i den svenska lagmotiveringen och i förordningen hänvisas till betydelsen av den konkurrensutsatta sektorn och till behovet av att tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om sektorns roll. Den största skillnaden är dock att det märke som anger den allmänna lönenivån i Sverige, och som också Medlingsinstitutet har förbundit sig att följa, grundar sig på ett avtal mellan de centrala industrisektorerna. I Finland finns inget motsvarande avtal.  

I Sverige åläggs Medlingsinstitutet också uppgifter som medlaren inte har i Finland. Enligt 2 § i förordningen (2007:912) med instruktion för Medlingsinstitutet ska institutet inhämta, sammanställa och tolka statistik som är av betydelse för lönebildningen. Medlingsinstitutet ska vidare enligt 4 § analysera löneutvecklingen från ett jämställdhetsperspektiv och vid sina överläggningar med arbetsmarknadens parter om kommande och pågående avtalsförhandlingar fästa uppmärksamheten på vikten av att de centrala kollektivavtalen konstrueras så att de främjar de lokala parternas arbete med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv. I den finska jämställdhetslagen åläggs myndigheterna skyldighet att främja jämställdheten. I Finland är resurserna för det statliga medlingssystemet också betydligt blygsammare än i Sverige. 

I Sverige har löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskat mellan 2000 och 2020. Inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Det finns alltså inget stöd för att en allmän tillämpning av den konkurrensutsatta sektorns löneuppgörelse skulle leda till ökade löneskillnader.  

I Sverige kan arbetsmarknadens parter också ingå ett avtal om förhandlingsordning samt om val av medlare och deras befogenheter. Avtalet kan registreras hos Medlingsinstitutet. Registreringen leder till att avtalet ska följas vid en eventuell konflikt. Medlingsinstitutet kan då inte förordna en medlare om inte båda avtalsparterna särskilt samtycker till det. Työriitojen sovittelujärjestelmä vertailevasta näkökulmasta – Bruun 2020, s. 9. Också i Finland kan parterna i ett kollektivavtal sinsemellan tillsätta ett medlingsorgan. Enligt 15 § i arbetstvistlagen ska parterna, om de för medling i eller avgörande av en arbetstvist har tillsatt ett särskilt organ, meddela detta till riksmedlarens byrå. I en sådan tvist får medling inte företas om inte organet handlagt ärendet utan resultat eller den slutsatsen kan dras i ärendet att organet inte kommer att sköta sitt uppdrag eller ha framgång i det.  

6.2.1  6.2.1 Åtgärder på grund av remissvar

Med anledning av remissvaren har bedömningen av framför allt konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen för arbetsmarknaden, jämställdheten och myndigheterna och av behovet av lagstiftningsreformen kompletterats. Utifrån justitiekanslerns utlåtande har det bedömts hur väl förslaget uppfyller villkoren för inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter. Propositionen har också kompletterats med ett ställningstagande om behovet att låta grundlagsutskottet bedöma den.  

I remissvaren ansågs begreppet allmänt intresse oklart. Ordalydelsen i 11 § 2 mom. har ändrats så att medlaren i syfte att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresse t förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och arbetsmarknadens funktionssätt inte äventyras. Med begreppet det övergripande samhällsekonomiska intresset avses att medlaren i sitt medlingsuppdrag utöver de krav som parterna i arbetstvisten lagt fram ska beakta faktorer som inverkar på samhällsekonomins bärkraft och bevarandet av Finlands konkurrenskraft.  

Specialmotiveringen har preciserats så att det klart framgår att medlaren i sitt förslag till uppgörelse ska beakta kraven från både de parter som företräder arbetstagarna och de parter som företräder arbetsgivarna på ett opartiskt sätt. Syftet med förslaget är inte att ändra jämvikten i förhandlingarna till fördel för någondera parten i en arbetstvist. Med anledning av remissvaren har specialmotiveringarna i syfte att främja den kollektiva förhandlingsrätten kompletterats med ett uttryckligt påpekande om att principer för lönebildning som grundar sig på ett avtal om en arbetsmarknadsmodell som åtnjuter bred acceptans på arbetsmarknaden och som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset ska beaktas i förslag till uppgörelse. Specialmotiveringarna har dessutom preciserats så att de motsvarar nuvarande praxis bland annat i fråga om hur den allmänna linjen uppkommer och om medlarens prövningsrätt. 

10.3.1  10.3.1 Krav på lagstiftning och skarp avgränsning

Enligt de allmänna kraven på inskränkningar av de allmänna grundläggande rättigheterna ska begränsningar ingå i lag som stiftas av riksdagen. De villkor som gäller medlingsförfarande ska regleras i arbetstvistlagen. 

Enligt 3 § 1 mom. i grundlagen utövas den lagstiftande makten av riksdagen. På grund av arbetsmarknadsparternas autonomi har man i den inhemska lagstiftningstraditionen förhållit sig återhållsamt till reglering som gäller arbetsmarknadsparternas verksamhet. Arbetsmarknadsparternas avtalsfrihet grundar sig på den fackliga föreningsfriheten som tryggas i 13 § 2 mom. i grundlagen. Vad gäller kollektivavtalen överlåter det allmänna regleringen av arbetslivet i väsentliga delar åt arbetsmarknadens parter själva (GrUU 41/2000 rd, s. 2). Relevant med tanke på propositionen är i synnerhet ILO:s avtalsförpliktelser och tillsynspraxis, vilka kan anses lämna en viss rörelsefrihet i statens lagstiftningsåtgärder för främjandet av kollektiv förhandlingsrätt.  

Inskränkningarna ska också vara skarpt avgränsade och tillräckligt exakt angivna. Den väsentliga innebörden i inskränkningarna ska framgå av lagen. Det väsentliga innehållet i medlarens skyldighet, det vill säga att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset samt en välfungerande lönebildning och arbetsmarknadens funktionssätt framgår av den reglering som föreslås. Enligt förslaget preciseras på lagnivå begrepp som gäller ändamålsenlighet och skälighet och som är flertydiga samt deras tillämpningsområde i arbetstvistlagen.  

I synnerhet sådan reglering genom vilken slutresultatet av medling bestäms enligt strikta kriterier kan anses strida mot ILO:s förpliktelser. Någon sådan reglering föreslås inte i propositionen. ILO:s förpliktelser kräver garanti för att medlaren är oberoende. På grund av förpliktelserna kan man i lagen närmast på allmän nivå fastställa faktorer som man bör sträva efter att beakta i medlingsförfarandet. Principen för medling bör på samma sätt som enligt nuvarande praxis även i fortsättningen vara att kraven från båda parterna i en arbetstvist beaktas jämlikt vid sidan av de faktorer som tryggar allmänna intressen. På så sätt är det i någon mån tvetydigt om det i förslaget över huvud taget är fråga om en direkt inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Ju striktare och mer detaljerat medlarens befogenhet begränsas, desto sannolikare är det de facto frågan om inskränkning av den fackliga föreningsfriheten som tryggas som en grundläggande fri- och rättighet. Tryggandet av individens grundläggande fri- och rättigheter, såsom en fackorganisations fullständiga rättighet att eftersträva förbättring av medlemmarnas ekonomiska och sociala situation, talar för reglering på allmän nivå.  

10.3.2  10.3.2 Godtagbarhet och vägande samhälleligt behov

Grunderna för inskränkningarna måste vara godtagbara. Begränsningarna måste bygga på ett tungt vägande samhälleligt behov. Vid bedömningen av godtagbarhet kan till exempel bestämmelser som motsvarar en rättighet enligt Europakonventionen ha betydelse, åtminstone till den del de omfattar en uttömmande förteckning över godtagbara grunder för inskränkning av mänskliga rättigheter. Det är motiverat att tolka bestämmelserna om grundläggande rättigheter i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna så, endast sådana inskränkningsgrunder som är godtagbara enligt Europakonventionen kan vara inskränkningsgrunder som är tillåtna i den motsvarande bestämmelsen om grundläggande rättigheter. 

Lönebildningens betydelse med tanke på sysselsättning och tillväxt kommer att märkas i en liten medlemsstat på euroområdet som Finland. Lönerna bestämmer i hög grad ekonomins förmåga att anpassa sig till överraskningar, för det är inte möjligt att korrigera läget genom att ändra valutakursen eller den nominella räntan. På lång sikt har lönebildningen en väsentlig betydelse i medlemsstaterna i valutaunionen också för att en ökning av arbetskostnaderna som överstiger produktiviteten eller kostnadsökningen i andra länder leder till att kostnadskonkurrenskraften försvagas och att den nominella valutakursen inte reagerar. Det kan äventyra den öppna sektorns framgång på den internationella marknaden och tära på tillväxtmöjligheterna på lång sikt. Det förfarande som följts i medlingsverksamheten får ofrånkomligen konsekvenser som avspeglas på arbetsmarknaden och på olika branschers förhandlingar. I förslagen till ändringar i det statliga medlingssystemet är det därför nödvändigt att fästa uppmärksamhet vid att de inte äventyrar en gynnsam utveckling av sysselsättningen och en balanserad ekonomisk tillväxt. Lösningar som avviker från praxis som utformats på arbetsmarknaden, så som en allmän linje på arbetsmarknaden, kan också leda till att det uppkommer en pris-lönespiral som försvagar förverkligandet av det övergripande samhällsekonomiska intresset och Finlands kostnadskonkurrenskraft. De globala kriserna under de senaste åren har ännu mer betonat kostnadskonkurrenskraftens betydelse. 

Att den allmänna linjen som utformats på arbetsmarknaden iakttas i medlingsverksamheten upprätthåller också stabilitet och förutsägbarhet på arbetsmarknaden och uppmuntrar till att bli först med att underteckna avtal. Grundlagsutskottet har i sin tidigare praxis ansett att en stabil arbetsmarknad är en godtagbar grund för reglering som begränsar arbetskonflikter som tryggats som en grundläggande rättighet (GrUU 9/2024 rd, punkt 7).  

De ändringar som föreslås behövs också för att den praxis som medlaren iakttar också entydigt ska kunna utsträckas till medlingsnämndens verksamhet. I nuläget regleras inte alls det förfarande som medlingsnämnden iakttar. I förslaget föreslås det att riksmedlaren i fortsättningen ska vara ordförande för medlingsnämnden. Om de ändringar som föreslås i 11 och 13 § inte görs blir riksmedlarens roll i den nya uppgiften i någon mån flertydig. Den reglering som föreslås och som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset ska konsekvent gälla de medlingar som omfattas av det statliga medlingssystemet. Medlingsnämndens avgöranden kan få långvariga konsekvenser som avspeglas på arbetsmarknaden och på medlarens förutsättningar att hitta lösningar i kommande arbetstvister. 

I regleringen om kollektiv arbetsrätt, som omfattar medling i arbetstvister, iakttas paritetsprincipen. Med det avses att staten ska förhålla sig opartisk till båda arbetsmarknadsparterna. Staten ska ändå säkerställa att också allmänintresset tillgodoses i tillräcklig utsträckning (Työoikeus, nätpublikation Alma Talent). Paritetsprincipen utgör inget hinder för reglering av hur allmänintresset ska beaktas i lagstiftning som gäller statlig medlingsverksamhet som påverkar arbetsmarknadsparterna. I ljuset av paritetsprincipen kan man anse det godtagbart och som ett mål att trygga allmänintresset att man i den statliga medlingen vid sidan av parternas krav i arbetstvister också fäster uppmärksamhet vid att de lösningar som föreslås där inte leder till en utveckling som är ohållbar med tanke på samhällsekonomins bärkraft och tryggandet av välfärdsstaten.  

10.3.3  10.3.3 Skydd av kärnområdet i en grundläggande rättighet

Inskränkningar som sträcker sig till kärnan i de grundläggande rättigheterna kan inte regleras i en vanlig lag. I rättslitteraturen har kärnan i en grundläggande rättighet karaktäriserats så, att avskaffandet av den omintetgör den grundläggande rättigheten så att den blir meningslös (Manninen, Sami: Sananvapaus ja julkisuus. Hallberg ym. 1999, s. 499). 

Förslagen riktas inte direkt mot kärninnehållet i den fackliga föreningsfriheten, och de begränsar inte på ett förbjudet sätt arbetsmarknadsparternas autonomi, strider inte mot uppmuntrandet till frivilliga förhandlingar eller äventyrar medlingsverksamhetens oberoende. Den fackliga föreningsfriheten omintetgörs alltså inte. 

Utgångspunkten för medlingen ska även i fortsättningen vara de krav som parterna i en arbetstvist framför. Medlaren ska föreslå sådana eftergifter och jämkningar i kraven som ändamålsenlighet och skälighet kräver. Genom förslaget preciseras medlarens befogenhet att föreslå eftergifter och jämkningar som behövs med tanke på ändamålsenlighet och skälighet. Regleringen begränsas till de frågor medlaren och medlingsnämnden är skyldiga att beakta i medlingsförfarandet och i det förslag till uppgörelse som de framför. Medlaren ska i sina förslag sträva efter jämvikt mellan en positiv löneutveckling och löntagarnas köpkraft samt tryggandet av tillväxt i produktiviteten. En välfungerande lönebildning och det övergripande samhällsekonomiska intresset främjas av en praxis som utformats på arbetsmarknaden, såsom att arbetsmarknadens allmänna linje beaktas. Beaktandet av de ovannämnda frågorna i medlingen begränsar inte kärnområdet i den fackliga föreningsfriheten. I praxis hos Internationella arbetsorganisationen ILO:s kommitté för föreningsfrihet har det konstaterats att myndigheterna i frivilliga förhandlingar mellan parterna kan lyfta fram ett allmänt intresse, såsom synpunkter som gäller den ekonomiska politiken.  

I förslaget tryggas medlarens prövningsrätt att söka olika lösningar för att få en uppgörelse till stånd i en enskild arbetstvist. Vid sidan av det övergripande samhällsekonomiska intresset ska medlaren i sitt förslag till uppgörelse jämlikt beakta kraven från såväl de parter som representerar arbetstagarna som de som representerar arbetsgivarna. Medlingens slutresultat fastställs inte i förväg i lagstiftningen. Medlarens prövningsrätt säkerställer att man inte genom reglering påverkar förhandlingssituationen så den ena parten gynnas.  

Genom förslaget begränsas inte arbetsmarknadsparternas rätt att sinsemellan avtala om löner och andra arbetsvillkor på de sätt de vill. Det är fullt frivilligt för parterna i en arbetstvist att godkänna ett förslag till uppgörelse, och det förslag som medlaren framfört binder inte parterna rättsligt i arbetstvisten. Parterna kan också i förhandlingar under ledning av medlaren komma fram till den lösning de vill. På samma sätt som enligt nuvarande praxis ska man i förslaget till uppgörelse sammanjämka parternas krav i den utsträckning det är möjligt utan att äventyra en välfungerande lönebildning och arbetsmarknadens funktionssätt. Dessutom bör man vid medlingen i första hand iaktta de principer som grundar sig på ett sådant avtal om arbetsmarknadsmodell som i stor utsträckning accepteras på arbetsmarknaden och på en välfungerande lönebildning som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset. Förslaget ingriper inte i arbetsmarknadsparternas rätt att sinsemellan avtala om principer för lönebildningen. Det är inte frågan om reglering av en arbetsmarknadsmodell utan om precisering av medlarens uppgifter. 

Genom förslaget ingriper man således inte i kärninnehållet i den fackliga föreningsfriheten.  

10.3.4  10.3.4 Inskränkningars proportionalitet

Inskränkningar ska vara förenliga med kravet på proportionalitet. Inskränkningarna ska vara nödvändiga för att uppnå ett godtagbart syfte. Vissa inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna är tillåtna bara om målet inte kan nås genom mindre ingrepp i rättigheterna. Inskränkningar får inte gå längre än vad som kan motiveras med beaktande av vikten av ett samhällsintresse som ligger bakom inskränkningen i relation till det skyddsintresse som ska inskränkas. 

Syftet med förslaget är inte att reglera iakttagandet av en viss arbetsmarknadsmodell. Det är arbetsmarknadsparternas uppgift att avtala om en arbetsmarknadsmodell. I förslaget är det fråga om reglering av en myndighets uppgifter och av den statliga medlingsverksamheten. Det kan anses höra i första hand till lagstiftarens verksamhetsområde. Eftersom den praxis som följts i medlingsverksamheten ändå har indirekta konsekvenser för verksamhet på arbetsmarknaden och för lönebildningen säkerställs i förslaget medlarens oberoende och att kraven från parterna i en arbetstvist beaktas jämlikt.  

För att de faktorer som är väsentliga med tanke på det övergripande samhällsekonomiska intresset och att beaktandet av den praxis i medlingen som utformats på arbetsmarknaden ska säkerställas även i fortsättningen behöver flertydig reglering i arbetstvistlagen till dessa delar preciseras. Man har strävat efter att regleringen ska vara av allmän karaktär för att särdragen i en arbetstvist och parternas krav i den ska beaktas jämlikt. Arbetsmarknadsparterna ska enligt förslaget fritt enligt eget övervägande godkänna förslag till uppgörelse. Genom förslaget ingriper man inte i parternas rätt att sinsemellan enas i en arbetstvist på det sätt de vill. I ett förslag till uppgörelse ska de faktorer som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset och arbetsmarknadens funktionssätt samordnas med kraven från parterna i en arbetstvist. Förslaget hindrar inte heller arbetsmarknadsparterna från att avtala om principer för lönebildningen. De principer som grundar sig på ett sådant avtal om arbetsmarknadsmodell som i stor utsträckning accepteras på arbetsmarknaden och på en välfungerande lönebildning som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset bör iakttas även i förslaget till uppgörelse.  

10.3.5  10.3.5 Rättsskydd

Inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter kräver ett adekvat rättsskydd. Med rättsskydd avses framför allt möjligheten att söka ändring, men också möjligheten till andra processuella rättsskyddsgarantier. Kravet har också ett nära samband med 21 § i grundlagen som gäller rätten till rättvis rättegång och god förvaltning. 

Den statliga medlingen i arbetstvister är en del av kollektivavtalssystemet och hör till arbetsmarknadsparternas avtalsverksamhet. Intressebevakning av arbetsmarknadsfrågor hör till arbetsmarknadsparternas uppgifter. Medlarens uppgift är att medla i arbetstvister och främja relationerna mellan arbetsgivare och löntagare. Medlaren hjälper arbetsmarknadsparterna att söka lösningar på arbetstvister som hotar arbetsfreden. Om medlaren inte lyckas lösa arbetstvisten genom förhandlingar eller på annat sätt kan medlaren lägga fram ett förslag till uppgörelse för de tvistande parterna. Förslaget till uppgörelse är inte ett förvaltningsbeslut som binder parterna i arbetstvisten, och därför har parterna inte rätt att överklaga förslaget. Parterna i tvisten behöver inte godkänna förslaget till uppgörelse, och de kan avtala om ett slutresultat som avviker från förslaget. 

Medlaren sköter sin uppgift under tjänsteansvar, och till tjänsteansvaret hör tjänstemannarättsliga påföljder. Enligt 118 § i grundlagen svarar en tjänsteman för att hans eller hennes ämbetsåtgärder är lagliga. Var och en som har lidit rättskränkning eller skada till följd av en lagstridig åtgärd eller försummelse av en tjänsteman eller någon som sköter ett offentligt uppdrag har, enligt vad som bestäms genom lag, rätt att yrka att denne döms till straff samt kräva skadestånd av det offentliga samfundet eller av tjänstemannen eller den som sköter det offentliga uppdraget.  

Justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman övervakar lagenligheten i verksamheten hos domstolarna, myndigheterna och övriga som sköter offentliga uppgifter. Den som misstänker att en myndighet, en tjänsteman eller någon annan som sköter en offentlig uppgift har handlat lagstridigt eller underlåtit att fullgöra sin plikt kan anföra klagomål hos laglighetsövervakaren.  

Rättsskyddet kan således anses vara tillräckligt.  

10.3.6  10.3.6 Iakttagande av internationella förpliktelser

Inskränkningar får inte stå i strid med Finlands internationella förpliktelser. På denna punkt innebär reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna att vårt system i innehållsligt hänseende ytterligare närmats de internationella konventionerna om mänskliga fri- och rättigheter. Därför är det viktigare än någonsin att tolkningen av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna harmoniseras. 

Av betydelse med tanke på förslaget är i synnerhet ILO:s konventioner nr 87, 98, 151 och 154 som gäller facklig organisationsrätt och kollektiva förhandlingar, artikel 11 i Europakonventionen som gäller mötes- och föreningsfrihet, artikel 5 som gäller föreningsrätt och artikel 6 som gäller kollektiv förhandlingsrätt i Europarådets reviderade sociala stadga och artikel 12 som gäller facklig organisationsrätt och artikel 28 som gäller kollektiv förhandlingsrätt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Vid tolkning av förpliktelserna enligt fördragen måste man lägga vikt vid den tillsynspraxis som gäller dem. 

Innehållet i internationella förpliktelser som binder Finland och deras förhållande till förslaget behandlas också i 2.3 kap.  

Internationella arbetarorganisationens konventioner och Europarådets reviderade sociala stadga

Förpliktelser som kan härledas ur framför allt ILO:s konventioner och Europarådets reviderade sociala stadga och deras tillsynspraxis att garantera ett oberoende medlingssystem som åtnjuter parternas förtroende och fungerar sakligt samt att arbetsmarknadsparternas autonomi respekteras, begränsar den nationella rörelsefriheten vid reglering av medlingsverksamheten.  

Förslaget inskränker, sett i ljuset av tillsynspraxis i ILO:s kommitté för föreningsfrihet och den sociala stadgan, inte arbetsmarknadsparternas autonomi på ett förbjudet sätt, strider inte mot uppmuntran till frivilliga förhandlingar och äventyrar inte medlingens oberoende. ILO:s kommitté för föreningsfrihet har i sin praxis ansett sådan lagstiftning strida mot konvention nr 87 där man ställt krav på att myndigheter ska godkänna kollektivavtal mellan parterna för att de ska vara giltiga eller där man förpliktat parterna till att i bestämmelser om lön i kollektivavtal förbinda sig att iaktta till exempel en nivå som fästs vid en viss produktionsutveckling. Sådan reglering föreslås inte i förslaget. Genom förslaget försvåras inte heller lagligt utnyttjande av de ovannämnda rättigheterna på ett förbjudet sätt, eftersom medlaren enligt förslaget tillåts överväga hur det övergripande samhällsekonomiska intresset på ett jämlikt sätt ska samordnas med kraven från såväl de parter som representerar arbetstagare som de som representerar arbetsgivare. Så säkerställs det också att den föreslagna regleringen inte försvårar fackförbundens rätt att förhandla fritt med arbetsgivarna om arbetsvillkor och arbetsförhållanden eller fackförbundens rätt att sträva efter att förbättra levnadsförhållanden och arbetsvillkor för de personer de representerar. Det är i förslaget inte fråga om att reglera en arbetsmarknadsmodell, och genom förslaget hindras inte arbetsmarknadsparterna från att avtala om allmänna principer för lönebildning. Sådana principer som i stor utsträckning accepteras på arbetsmarknaden och som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset bör medlaren beakta också i förslaget till uppgörelse.  

Syftet med förslaget är att skapa en legislativ grund för beaktande av allmänintresset i den statliga medlingsverksamheten vid sidan av andra faktorer. I praxis i ILO:s kommitté för föreningsfrihet är det uttryckligen tillåtet att myndigheter uppmuntrar parterna att i förhandlingar som grundar sig på frivillighet beakta till exempel finanspolitiska frågor.  

Det är helt frivilligt för parterna i en arbetstvist att godkänna ett förslag till uppgörelse och medlingens slutresultat ska inte bestämmas i förväg i lag. I tillsynspraxis för ILO:s sociala stadga är det uttryckligen förbjudet att i förväg bestämma slutresultatet för medling genom skiljeförfarande. Ett avgörande genom skiljeförfarande binder parterna i en tvist. Det förslag till uppgörelse som riksmedlaren lägger fram binder inte parterna i en arbetstvist juridiskt. Med tanke på den nationella rörelsefriheten är det relevant att det är frivilligt att godkänna förslag till uppgörelse i regleringen av medlingsförfarandet i arbetstvistlagen. Å andra sidan inskränker kraven på oberoende och parternas förtroende i ILO:s konvention den nationella rörelsefriheten. Parterna i en arbetstvist kan ändå också i förhandlingar under ledning av medlaren komma fram till en lösning de vill ha. Utgångspunkten för medlingen är kraven från parterna i en arbetstvist. 

Europakonventionen

Den kollektiva förhandlingsrätten skyddas som en rättighet som väsentligen omfattas av organisationsfriheten också i Europadomstolen. Vid inskränkning av den kollektiva förhandlingsfriheten måste kraven i artikel 11.2 i Europakonventionen iakttas (Demir and Baykara v. Turkey (34503/97, meddelad den 12 november 2008). Enligt de grunder för inskränkningar som sätts i artikeln får utövandet av rättigheterna inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Artikeln hindrar inte att det för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen görs lagliga inskränkningar i utövandet av de nämnda rättigheterna.  

Europadomstolen har i sin rättspraxis i fråga om grunder för inskränkning i olika artiklar bedömt existensen av en tillräckligt exakt rättslig grund. Det ska finnas någon motivering för avsaknad i inhemsk lag och lagen ska dessutom uppfylla vissa kvalitetskrav. Lagen ska finnas tillgänglig för de berörda personerna och till innehållet vara så exakt, att de vid behov med hjälp av adekvata råd med hänsyn till förhållandena i skälig utsträckning ska kunna förutse följderna av viss verksamhet. Lagen ska tillräckligt tydligt visa gränserna för prövningsrätt och hur den används. Graden av behövlig exakthet beror väsentligen på den berörda lagens innehåll, tillämpningsområde och det antal personer som lagen gäller och deras ställning (Se t.ex. fallet Koretskyy and others v. Ukraine (40269/02, meddelad den 3 april 2008). 

Dessutom har Europadomstolen för inskränkningsgrunderna i olika artiklar bedömt om inskränkningen har haft ett sådant godtagbart syfte som nämns i inskränkningsklausulen i artikeln. Dessutom har det i fråga om inskränkningar bedömts om de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och om de grundar sig på ett tvingande samhälleligt behov. Inskränkningarna ska dessutom vara proportionella i förhållande till syftet. Till kravet på nödvändighet hör doktrinen om staternas prövningsmarginal som varierar beroende på vilket ärende som är aktuellt (Pellonpää, Matti, Gullans, Monica, Pölönen, Pasi, Tapanila, Antti: Euroopan ihmisoikeussopimus, Alma Talent, Helsinki 2018, s. 349–358).V ad gäller förenings- och mötesfriheten är statens prövningsmarginal enbart begränsad. Undantag i föreningsfriheten och mötesfriheten ska tolkas strikt och det ska finnas obestridliga och tvingande grunder för alla inskränkningar (Demir and Baykara v. Turkey (34503/97 meddelad den 12 november 2008). Europadomstolen har i sin tolkning av artikel 11 i sin rättspraxis på sista tiden hänvisat till andra internationella överenskommelser, särskilt tillsynspraxis för ILO:s konventioner och Europarådets sociala stadga (Lamminen, Johannes: Työtaisteluoikeuden sisältö, rajat ja suoja, Turun yliopiston julkaisuja, Turku 2020, s. 70 ja 78.) I Europadomstolens rättspraxis kan tillsynsorganens praxis i ILO och för Europarådets sociala stadga bli juridiskt bindande. Enligt de inskränkningsgrunder som satts för den kollektiva förhandlingsrättigheten ska inskränkningar regleras i lag. Förslag som gäller medlarens verksamhet ska regleras i arbetstvistlagen. Inskränkningarna kräver att det finns en exakt rättslig grund. Det väsentliga innehållet i medlarens skyldighet, det vill säga att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset samt arbetsmarknadens funktionssätt, framgår av den reglering som föreslås. Enligt förslaget preciseras på lagnivå begrepp som gäller ändamålsenlighet och skälighet och som är flertydiga samt deras tillämpningsområde i arbetstvistlagen. Skyldighetens innehåll preciseras i lagens motiveringar. Medlaren ska i sina förslag sträva efter jämvikt mellan en positiv löneutveckling och köpkraft för löntagarna samt tryggandet av tillväxt i produktiviteten. Genom samordning av dessa aspekter tryggas också den offentliga ekonomins hållbarhet. En välfungerande lönebildning och arbetsmarknadens funktionssätt främjas av praxis som utformas på arbetsmarknaden, såsom att den allmänna linje som uppkommit på arbetsmarknaden beaktas i medlingsverksamhet. Förslagets syfte är inte att hindra att bransch- och uppgiftsspecifika särdrag beaktas i förslaget till uppgörelse enligt medlarens prövning. Utöver den praxis som utformats på arbetsmarknaden och som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset bör medlaren i sitt förslag till uppgörelse jämlikt beakta kraven från såväl de parter som representerar arbetstagarna som de som representerar arbetstagarna.  

Ur perspektivet ILO:s förpliktelser talar regleringen på ett allmänt plan för garantin för att medlaren är oberoende. Reglering kan anses stå i strid med förpliktelserna om medlingens slutresultat enligt den bestäms i förväg enligt stränga kriterier. På grund av förpliktelserna kan man i lagen närmast på allmän nivå fastställa faktorer som man bör sträva efter att beakta i medlingsförfarandet. Principen för medling bör även i fortsättningen vara att kraven från båda parterna i en arbetstvist beaktas jämlikt. Medlarens självständiga prövningsrätt vad gäller att hitta lösningar i enskilda arbetstvister säkerställs.  

Inskränkningar ska ha ett godtagbart syfte som nämns i inskränkningsklausulen i artikeln och de ska vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Genom de förslag som gäller medlarens verksamhet tryggas stabilitet och störningsfrihet på arbetsmarknaden. Stabilitet och störningsfrihet på arbetsmarknaden har samband med störningsfri verksamhet i samhället och förhindrar oordning. En fungerande lönebildning är en av de viktigaste delfaktorerna i Finlands konkurrenskraft. Att kostnadskonkurrenskraften bevaras är en betydande faktor med tanke på Finlands samhällsekonomis bärkraft och upprätthållandet av välfärdsstaten. För att man även i fortsättningen ska kunna säkerställa att faktorer som är väsentliga med tanke på de förfaringssätt som utformats på arbetsmarknaden och det övergripande samhällsekonomiska intresset fortsättningsvis ska beaktas i den praxis som medlaren iakttar behöver regleringen i arbetstvistlagen.  

Ovan i 10.2.1.1 kap. har det bedömts att det med tanke på Finlands samhällsekonomis bärkraft och upprätthållandet av välfärdsstaten är nödvändigt att kostnadskonkurrenskraften bevaras. I förslagen till ändringar i det statliga medlingssystemet är det därför nödvändigt att fästa uppmärksamhet vid att de säkerställer en gynnsam utveckling av sysselsättningen och en balanserad ekonomisk tillväxt. Förslagen är nödvändiga även för att den reglering som tryggar allmänintresset och som föreslås konsekvent ska gälla även medlingsnämndens verksamhet. Medlingsnämndens avgöranden kan få långvariga konsekvenser som avspeglas på arbetsmarknaden och medlarens förutsättningar att hitta lösningar i kommande arbetstvister. 

Inskränkningarna ska dessutom stå i rätt proportion till syftet. I förslaget är det inte fråga om att reglera att en viss arbetsmarknadsmodell ska iakttas. I förslaget är det fråga om reglering av en myndighets uppgifter och av den statliga medlingsverksamheten, som i första hand hör till lagstiftarens verksamhetsområde. Eftersom den praxis som följts i medlingsverksamheten ändå har indirekta konsekvenser för verksamhet på arbetsmarknaden och för lönebildningen säkerställs i förslaget medlarens oberoende och att kraven från parterna i en arbetstvist beaktas jämlikt. 

Man har strävat efter att regleringen ska vara av allmän karaktär för att särdragen i en arbetstvist och parternas krav i den ska beaktas jämlikt. Arbetsmarknadsparterna ska enligt förslaget fritt enligt eget övervägande godkänna förslag till uppgörelse. Genom förslaget ingriper man inte i parternas rätt att sinsemellan enas i en arbetstvist på det sätt de vill. I förslaget till uppgörelse kan man också beakta de principer som grundar sig på ett sådant avtal om arbetsmarknadsmodell som i stor utsträckning accepteras på arbetsmarknaden och på en välfungerande lönebildning som tryggar det övergripande samhällsekonomiska intresset.  

Förpliktelser som följer av Europeiska unionens lagstiftning

EU:s befogenhet i förhållande till medlemsstaterna fastställs enligt principer som fastställts i grundfördragen. EU:s befogenhet fastställs enligt principen om tilldelade befogenheter. Användningen av den befogenhet som tilldelats EU bestäms å sin sida enligt subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ur perspektivet EU:s befogenhet och användning av den bedöms också de eventuella konsekvenser enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (Lamminen, Johannes: Työtaisteluoikeuden sisältö, rajat ja suoja, Turun yliopiston julkaisuja, Turku 2020, s. 85). Enligt artikel 51 i stadgan gäller förpliktelserna enligt den medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. När medlemsstaterna tillämpar unionsrätten ska de respektera rättigheterna enligt stadgan, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter. Stadgan medför inte någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen. 

Artikel 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller möjligheter att begränsa grundläggande rättigheter i vissa fall. De grundläggande rättigheterna som erkänns i stadgan kan begränsas i lag och så, att det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter iakttas. Med beaktande av proportionalitetsprincipen ska begränsningar vara nödvändiga och de ska faktiskt svara mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. De rättigheter som erkänts i stadgan och som grundar sig på gemenskapernas grundfördrag eller fördraget om Europeiska unionen tillämpas enligt de förutsättningar och med de begränsningar som fastställts i de nämnda fördragen. Till de delar rättigheterna enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna motsvarar de rättigheter som garanteras i Europakonventionen är deras betydelse och omfattning de samma som i konventionen. Således är betydelsen och omfattningen av de grundläggande rättigheterna som garanteras i stadgan de samma som i Europakonventionen (Raitio, Juha, Tuominen, Tomi, Euroopan unionin oikeus, Alma Talent, Helsinki 2020, s. 325). Enligt artikeln kan unionen också bevilja ett mer långtgående skydd.  

Enligt de förklaringar som getts om bestämmelserna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har bestämmelserna i artikel 12.1 samma innebörd som bestämmelserna i Europakonventionen. Inte heller de begränsningar som gjorts enligt artikel 52 i stadgan kan överstiga artikel 11.2 i Europakonventionen som inskränkningar som kan anses lagliga (Lamminen, Johannes: Työtaisteluoikeuden sisältö, rajat ja suoja, Turun yliopiston julkaisuja, Turku 2020, s. 87). Dessutom kräver artikel 53 i stadgan att bestämmelserna i den inte får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som erkänns i Europakonventionen och i ILO:s konventioner som ratificerats av alla medlemsstater i unionen.  

Av betydelse med tanke på artikel 12 och 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) N:r 2022/2041 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen som för närvarande ska genomföras. Direktivets syfte att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen, särskilt minimilönernas tillräcklighet för arbetstagare för att bidra till uppåtgående social konvergens och minska ojämlikheten i fråga om lön. Direktivet ska inte påverka den fullständiga respekten för arbetsmarknadsparternas autonomi eller deras rätt att förhandla om och ingå kollektivavtal. Direktivet skapar en ram genom vilken man bland annat främjar kollektivavtalsförhandlingar som gäller lönesättning. På det sätt som framgår av skäl 2 och 24 i ingressen till direktivet grundar sig dess förpliktelser på ILO:s konventioner nr 87, 98, 151 och 154 samt på Europarådets sociala stadga. Genom förslaget hindras inte på det sätt som beskrivs ovan arbetstagarföreningar från att sträva efter att främja medlemmarnas intressen på ett sätt som strider mot direktivets syften. I förslaget prioriteras iakttagandet av sådana principer som allmänt accepteras bland arbetsmarknadsparterna och som stöder lönebildningen och det övergripande samhällsekonomiska intresset. Genom förslaget uppmuntras således arbetsmarknadsparterna till ömsesidiga förhandlingar om allmänna principer för lönebildningen. I medlingsverksamheten ska den allmänna linje som utformats som praxis på arbetsmarknaden även i fortsättningen utformas på arbetsmarknaden.  

Av de internationella förpliktelser som binder Finland kan inte följa något hinder för att medlaren, när medlaren lägger fram förslag till uppgörelse, beaktar frågor som hänför sig till allmänt intresse, såsom en välfungerande lönebildning och arbetsmarknadens funktionssätt samt tryggandet av landets övergripande samhällsekonomiska intresse.