7.1
Lag om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten och den nationella lagstiftningen
1 kap Allmänna bestämmelser
Lagens 1 kap. ska innehålla bestämmelser om lagens syfte, tillämpningsområde, förhållande till annan lagstiftning, undantag från tillämpningsområdet och personkrets.
1 §.Lagens syfte. Syftet med den lag som föreslås ska vara att övervakningen av genomförandet av EU-rätten och den nationella lagstiftning blir effektivare i och med att det på vissa lagstiftningsområden föreskrivs om skydd för personer som rapporterar om överträdelser som omfattas av lagens materiella tillämpningsområde. Genom denna lag effektiviseras tillsynen av sådan lagstiftning som är av betydelse för allmänintresset, där man genom rapporter utifrån uppgifter som förvärvats i samband med arbetet kan bedöma är av särskilt stor betydelse med tanke på övervakningens effektivitet. I artikel 2 i direktivet definieras de områden där hot mot eller skada för allmänintresset hör till de mest väsentliga.
I paragrafen ska det konstateras att direktivet om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten, nedan visselblåsardirektivet, genomförs genom lagen.
Enligt skäl 1–4 i ingressen till direktivet är personer som arbetar för en offentlig eller privat organisation eller är i kontakt med en sådan organisation i sin arbetsrelaterade verksamhet ofta de första som får vetskap om hot mot eller skada för allmänintresset som kan uppstå i det sammanhanget. Genom att rapportera överträdelser av unionsrätt som skadar allmänintresset agerar sådana personer som visselblåsare och spelar därför en viktig roll när det gäller att avslöja och förhindra sådana överträdelser samt när det gäller att garantera samhällets välfärd. Potentiella visselblåsare avskräcks dock ofta från att rapportera om sina misstankar av rädsla för repressalier. I detta sammanhang erkänns vikten av att erbjuda ett balanserat och effektivt skydd för visselblåsare alltmer på både unions- och internationell nivå.
På vissa politikområden kan överträdelser av unionsrätten eller den nationella rätten, oavsett om de enligt nationell rätt kategoriseras som administrativa, straffrättsliga eller som andra typer av överträdelser, skada allmänintresset allvarligt genom att de skapar betydande risker för samhällets välfärd. Om brister i kontrollen av efterlevnaden har identifierats på dessa områden, och visselblåsare befinner sig normalt i en privilegierad ställning när det gäller att kunna avslöja observerade överträdelser, är det nödvändigt att stärka efterlevnadskontrollen genom att inrätta effektiva, konfidentiella och säkra rapporteringskanaler och genom att säkerställa att visselblåsare skyddas effektivt mot repressalier.
Avsikten är att förenhetliga de förfaranden som gäller skydd av visselblåsare beträffande överträdelser som hör till tillämpningsområdet för den lag som föreslås.
2 §.Tillämpningsområde. I paragrafen ska det föreskrivas om det materiella tillämpningsområdet för genomförande av artikel 2 i visselblåsardirektivet. En person som rapporterar om överträdelser av Europeiska unionens lagstiftning eller den nationella genomförandelagstiftningen för den eller annan nationell lagstiftning inom de områden som nämns i 1 mom. och på överträdelser som avses i 4 mom. ska få skydd enligt den lag som föreslås. I 1 och 4 mom. definieras de lagstiftningsområden och det som i övrigt ska höra till lagens materiella tillämpningsområde. De lagstiftningsområden som enligt 2 § 1 mom. i förslaget ska höra till det materiella tillämpningsområdet motsvarar dem som avses i artikel 2.1 a i visselblåsardirektivet, och de lagstiftningsområden som avses i 4 mom. motsvarar de dem som avses i artikel 2.1 b och 2.1 c i direktivet, och på dessa områden även ramarrangemang som gäller förutsättningar för att få understöd och statsunderstöd samt förfaringssätt som gäller dem.
Alla gärningar, försummelser, förfaranden, arrangemang eller överträdelser som strider mot lagstiftning eller bestämmelser som hör till den föreslagna lagens tillämpningsområde ska inte höra till lagens tillämpningsområde. Tillämpningsområdet för 1 mom. ska preciseras i 2 mom., där det enligt förslaget ska föreskrivas om hurdana gärningar eller försummelser som strider mot lagstiftningen som ska höra till lagens tillämpningsområde. I momentet definieras hurdana gärningar eller försummelser som strider mot lagstiftningen det är fråga om vid överträdelser av tillämpningsområdet för lagen.
Med stöd av 1 mom. hör till lagens materiella tillämpningsområde Europeiska unionens och den nationella lagstiftningen på följande lagstiftningsområden: 1) offentlig upphandling, 2) finansiella tjänster, produkter och marknader, 3) förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, 4) produktsäkerhet och produktöverensstämmelse, 5) transportsäkerhet, 6) miljöskydd, 7) strål- och kärnsäkerhet, 8) livsmedels- och fodersäkerhet samt djurs hälsa och välbefinnande, 9) folkhälsa enligt artikel 168.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, 10) konsumentskydd och 11) skydd av privatlivet och personuppgifter samt säkerhet i nätverks- och informationssystem. I artikel 2.1 i visselblåsardirektivet förutsätts det att det lagstiftas nationellt om skydd för personer som rapporterar överträdelser av Europeiska unionens lagstiftning på minst de nämnda lagstiftningsområdena. Det gäller områden där rapportering om missbruk behövs med tanke på allmänintresset.
Det föreslås att lagens materiella tillämpningsområde täcker överträdelser som gäller de ovannämnda lagstiftningsområdena i både EU-rätten och dess nationella genomförandelagstiftning. Tillämpningsområdet täcker således överträdelser av de EU-förordningar och direktiv som nämns i bilagan till visselblåsardirektivet och sådan nationell lagstiftning där de direktiv som nämns i bilagan har genomförts nationellt. Enligt skäl 19 i ingressen till direktivet bör hänvisningar till rättsakterna i bilagan anses omfatta alla genomförandeåtgärder eller delegerade åtgärder på nationell nivå och unionsnivå som antagits i enlighet med dessa rättsakter.
Dessutom föreslås det att tillämpningsområdet med stöd av den nationella rörelsefriheten i direktivet utvidgas i förhållande till vad som krävs i direktivet så, att tillämpningsområdet på de ovannämnda lagstiftningsområdena också omfattar lagar som stiftats enbart på nationell grund. Till exempel vad gäller offentlig upphandling ska också offentliga anskaffningar som överstiger nationella tröskelvärden och överträdelser av dem omfattas av lagens tillämpningsområde.
Enligt förslaget är tillämpningsområdet således något bredare än vad som krävs i visselblåsardirektivet. Den föreslagna utvidgningen är motiverad med tanke på skyddet för rapporterande personer. Det är omöjligt för dem att bedöma när en eventuell överträdelse grundar sig på lagstiftning som grundar sig på EU:s lagstiftning och när den grundar sig på nationell lagstiftning som beretts ur enbart nationella utgångspunkter på de nämnda lagstiftningsområdena. Dessutom stöder rapportering om och utredning av ärenden som gäller överträdelser av rent inhemsk lagstiftning också direktivets mål att förhindra missbruk såsom till exempel bedrägerier, mutbrott och brott som gäller missbruk av tjänsteställning på områden som identifierats som sådana, där rapportering av missbruk behövs med tanke på Europeiska unionens och nationella ekonomiska intressen eller allmänintresset och där det finns behov av att skydda rapporterande personer.
Innehållet i den sektorlagstiftningen som avses i 1 mom. beskrivs närmare i avsnitt 3.1.3 Nuläge. Dessutom ingår i den förteckning över författningar som finns som bilaga exempel på viktiga gällande författningar som hör till tillämpningsområdet för 1 mom. Bilagan är inte avsedd att vara uttömmande. När man utgående från bilagan till förslaget bedömer till vilka delar nationell genomförandelagstiftning hör till tillämpningsområdet för den lag som föreslås ska visselblåsardirektivets bilaga över unionslagstiftning som hör till tillämpningsområdet utnyttjas.
Till tillämpningsområdet hör enligt 1 mom. 1 punkten lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016, upphandlingslagen) och lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (1398/2016). Enligt 5 § 3 punkten i den lag som föreslås ska rapportering om överträdelser som gäller upphandling i anslutning till försvar och säkerhet inte höra till lagens tillämpningsområde.
Enligt den föreslagna 1 mom. 2 punkten hör till lagens tillämpningsområde lagstiftning som gäller finansiella tjänster, produkter och marknader, vilket beskrivs närmare i avsnitt 3.1.3. Förslagets relation till den gällande lagstiftningen om finanssektorn behandlas i motiveringarna till 4 §.
Enligt den föreslagna 1 mom. 3 punkten ska lagens tillämpningsområde omfatta lagstiftning om förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, och dess förhållande till den föreslagna regleringen beskrivs i motiveringarna till 4 §.
Enligt den föreslagna 1 mom. 4 punkten hör lagstiftning som gäller produktsäkerhet och produktöverensstämmelse till tillämpningsområdet, vilket beskrivs närmare i avsnitt 3.1.3.
Enligt 1 mom. 5 punkten ska lagstiftning som gäller transportsäkerhet omfattas av tillämpningsområdet. Med transportsäkerhet avses skydd av människors liv, hälsa och egendom i olika trafikformer (luftfart, sjöfart, spårtrafik och vägtrafik). De lagar som nämns i bilagan till lagförslaget under rubriken transportsäkerhet innehåller utöver reglering om transportsäkerhet också omfattande annan reglering, såsom yrkeskompetens, tillståndsförfaranden, att komma in på marknaden och reglering som gäller smidighet i trafik och transporttjänster. På så sätt tillhandahålls i fråga om transport ett skydd för rapporterande personer som nationellt sett är avsevärt mer omfattande än vad direktivet kräver. Regleringen av transportsektorn beskrivs i avsnitt 3.1. Dessutom beskrivs specialbestämmelser som gäller skydd för rapportande personer inom transportsektorn närmare i motiveringarna till 4 §.
Enligt 1 mom. 6 punkten ska lagstiftning som gäller miljöskydd omfattas av tillämpningsområdet. De lagar som nämns i bilagan under rubriken miljöskydd innehåller utöver lagstiftning om miljöskydd omfattande annan reglering. Till exempel fordonslagen, lagen om transport av farliga ämnen, lagen om transportservice, luftfartslagen och banlagen reglerar ingående annat än frågor som gäller miljöskydd, såsom yrkeskompetenser, inträde på marknaden, marknadskontroll och tillståndsförfaranden. Skydd för rapporterande personer erbjuds således nationellt sett i märkbart större utsträckning än vad direktivet förutsätter, och en utvidgning av tillämpningsområdet kan till dessa delar utvidgas även till andra områden än de som nämns i förteckningen i 2 § 1 mom. Förslagen stöder tillsynen som gäller lagstiftningen och bättre verkställighet. Överträdelse av miljölagstiftningen kan ur nationellt perspektiv undantagsvis medföra olägenheter som riktas mot allmänintresset, och konsekvenserna kan sprida sig till andra stater.
Enligt 1 mom. 7 punkten ska lagstiftning som gäller strål- och kärnsäkerhet, som beskrivs i avsnitt 3.1.3, omfattas av tillämpningsområdet.
Enligt 1 mom. 8 punkten omfattar lagens tillämpningsområde livsmedels- och fodersäkerhet samt lagstiftning som gäller djurs hälsa och välbefinnande, vilket beskrivs närmare i avsnitt 3.1.3.
Enligt 1 mom. 9 punkten hör till lagens tillämpningsområde den lagstiftning om folkhälsa enligt artikel 168.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nedan EUF-fördraget, och som beskrivs närmare i avsnitt 3.1.3.
Enligt den föreslagna 1 mom. 10 punkten ska lagstiftning som gäller konsumentskydd omfattas av tillämpningsområdet. Enligt vad som konstaterats ovan i avsnitt 3.1.1 kan man med konsumentskydd förstå att det hänvisar till reglering som tryggar konsumentens ekonomiska och rättsliga ställning. Sektorn konsumentskydd avgränsas av de definitioner av konsument, näringsidkare och konsumentprodukt som ingår i konsumentskyddslagen. Med konsumentskydd hänvisas det, utöver de EU-rättsakter som enligt bilagan till direktivet hör till sektorn för konsumentskydd, sådana de genomförts för tillämpning i den kommande lagen, också på övrig lagstiftning som kan anses höra till begreppet konsumentskydd. Det kan, utöver EU-rättsakter och nationell konsumentskyddslagstiftning som grundar sig på dem, även vara fråga om rent nationell konsumentskyddslagstiftning. Som exempel på reglering som hör till lagens tillämpningsområde kan, vid sidan av konsumentskyddslagen, nämnas lagen om indrivning av fordringar, lagen om bostadsköp, lagen om kombinerade resetjänster (901/2017) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning. Det finns ändå skäl att betona att några av de författningar som räknas till konsumentskyddssektorn till sitt tillämpningsområde är bredare än relationen mellan näringsidkare och konsument, och tillämpningsområdet för den föreslagna lagen ska omfatta reglering endast till den del det är fråga om förhållanden mellan näringsidkare och konsument.
Enligt 1 mom. 11 punkten hör lagstiftning som gäller skydd av privatlivet och personuppgifter samt säkerhet i nätverks- och informationssystem till lagens tillämpningsområde. Till tillämpningsområdet hör enligt förslaget till exempel den allmänna dataskyddsförordningen, lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) och lagen om integritetsskydd i arbetslivet.
De författningar som anförs ovan i 1 mom. 1–11 punkten och som hör till tillämpningsområdet finns i bilagan till propositionen. Förteckningen i bilagan är inte uttömmande, eftersom EU-regleringen på visselblåsardirektivets områden, såsom också den nationella lagstiftningen, ändras fortlöpande. Syftet med förteckningen över exempel är att stödja tillämpningen av lagen.
I 2 mom. föreslås att i fråga om det som avses i 1 mom. tillämpas lagen på gärningar eller försummelser som enligt bestämmelser är straffbara eller som kan leda till en administrativ påföljd av straffkaraktär eller som allvarligt kan äventyra uppnåendet av de mål av allmänt intresse som eftersträvas med lagstiftningen. Momentet ska täcka de gärningar eller försummelser för vilka straffpåföljden vid överträdelser är böter eller fängelse antingen enligt strafflagen eller enligt den materiella lagstiftning som gäller området.
På grund av direktivets mål avses med gärningar eller försummelser som enligt lag ska straffas i denna proposition sådana gärningar och försummelser, för vilka den som bryter mot den lagstiftning som nämns i 1 mom. uppfyller villkoren för ekonomiskt missbruk eller straffrättsligt tjänsteansvar, det vill säga mutbrott som avses i 16, 30 och 40 kap., skattebedrägerier som avses i 29 kap., penningtvättsbrott som avses i 32 kap., bedrägeribrott som avses i 36 kap, gäldenärsbrott som avses i 39 kap. och tjänstebrott som avses i 40 kap. i strafflagen. Andra brott som på ett avgörande sätt hör till tillämpningsområdet för direktivet är till exempel finansiering av terroristbrott som avses i 34 a §, informations- och kommunikationsbrott som avses i 38 kap., brott som äventyrar andras hälsa och säkerhet som avses i 44 kap., miljöbrott som avses i 48 kap. och värdepappersmarknadsbrott som avses i 51 kap. i strafflagen. Ett brott eller en försummelse som ska straffas kan ske på de lagstiftningsområden som avses i 1 mom., antingen som brott mot författningar som hör till tillämpningsområdet eller genom att de uppfyller en gärningsbeskrivning enligt strafflagen.
Med administrativ påföljd av straffkaraktär avses en påföljd som grundar sig på förvaltningsbeslut, om vilket det föreskrivs i den lagstiftning som avses i 1 mom., och som en förvaltande myndighet bestämmer för lagöverträdelse för en fysisk eller en juridisk person och som innehåller skyldighet att betala påföljdsavgift av straffkaraktär, såsom överträdelseavgift, ordningsavgift, förseningsavgift eller försummelseavgift.
Alla rapporter om överträdelser är inte sådana att man får skydd enligt den föreslagna lagen för rapportering om dem. Man har strävat efter att i lagens tillämpningsområde ta med de gärningar, försummelser, och överträdelser av lag och bestämmelser som till allvarlighetsgraden är de viktigaste, och som i den mest väsentliga utsträckningen har samband med visselblåsardirektivets mål. Rapportering om sådan överträdelse för vilken påföljden kan vara endast någon annan åtgärd, såsom ett administrativt tvångsmedel (vite, hot om tvångsutförande) eller någon annan administrativ påföljd ska inte höra till lagens tillämpningsområde, och en rapporterande person får därmed inte skydd enligt den lag som föreslås, om det inte kan anses att överträdelsen allvarligt hotar allmänintresset och uppfyllandet av dess mål.
En påföljdsavgift av straffkaraktär kan vara påföljd vid till exempel överträdelse av dataskyddsförordningen, EU:s marknadskontrollförordning eller lagstiftningen om konsumentskydd. Enligt till exempel EU:s marknadskontrollförordning kan påföljdsavgift påföras en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar bestämmelser i förordningen eller i den nationella sektorslagstiftningen.
Förutsättningen för tillämpning av lagen och för rapporterande personer att få skydd ska således vara att en överträdelse som rapporteras kan leda till någon av de ovannämnda påföljderna. Till exempel med stöd av lagen om utsläppshandel kan böter påföras för utsläppshandelsförseelse, det vill säga att överträdelse av bestämmelser om utsläppshandel hör till tillämpningsområdet. Bestämmelser om bötesstraff finns i flera av de sektorlagar som hör till tillämpningsområdet för den lag som föreslås. Bestämmelser om administrativa påföljder av straffkaraktär finns i den sektorlag som hör till tillämpningsområdena för den lag som föreslås. I några sektorlagar har det hänvisats till bestämmelser i strafflagen i fråga om vissa överträdelser eller brott. Lagens tillämpningsområde kan omfatta såväl uppsåtliga som i vissa fall också gärningar som utförts av oaktsamhet eller försummelser om de kan leda till en påföljd som avses i 2 mom. som föreslås.
De påföljdssystem för överträdelser av den lagstiftning som hör till det materiella tillämpningsområdet för den lag som föreslås varierar, och administrativa förfaranden och krav som myndigheterna har tillgång till är inte jämförbara. I visselblåsardirektivet förutsätts det att man också kan få skydd för rapporter om gärningar som strider mot lagstiftningen mål eller syften. Överträdelser som strider mot lagstiftning som hör till det materiella tillämpningsområdet leder inte nödvändigtvis till straffrättsligt straff eller administrativa påföljder av straffkaraktär, trots att konsekvenserna för allmänintresset kan vara avsevärda. Av de ovannämnda skälen föreslås det att en rapport på vars grund man kan få skydd också kunde gälla sådana gärningar eller försummelser som allvarligt kan äventyra uppnåendet av de mål av allmänt intresse som eftersträvas med lagstiftningen och som avses i 1 mom., oberoende av om en sådan gärning kan bli föremål för en administrativ åtgärd av straffkaraktär, böter eller fängelsestraff. Syftet med den lagstiftning som avses i 1 mom. 1–11 punkten är för sin del att säkerställa att allmänintresset tillgodoses. Överträdelser, som till exempel är ägnade att medföra avsevärda risker för människors liv eller hälsa eller för miljön, uppfyller således villkoret för allvarligt äventyrande av allmänintresset. Till exempel överträdelser som äventyrar transport-, miljö- och kärnsäkerhet som kan leda till allvarlig fara för allmänintresset ska höra till tillämpningsområdet för lagen, trots att påföljden i fråga närmast blir en administrativ påföljd. Regleringen om strål- och kärnsäkerhet innehåller till exempel påföljder som gäller tillstånd. Typiskt för försummelser på området är att de kan medföra hot eller allvarlig fara för allmänintresset eller avsevärda risker för samhällets välstånd.
Begreppet allmänintresse kan inte definieras exakt, det beror på situationen i samhället. Den föreslagna 3 mom. 1 punkten ska dock inte omfatta rapporter med syfte att främja enbart privata intressen, såsom egen affärsverksamhet. Allvarligt äventyrande av allmänintresset enligt lagen ska bedömas enligt objektiva kriterier. Allvarligt äventyrande av uppnåendet av mål enligt allmänintresset ska inte grunda sig enbart på den rapporterande personens subjektiva bedömning. I sista hand är det domstolens uppgift att i fråga om lagens tillämpningsområde bedöma förutsättningarna för skydd för den rapporterande personen enligt objektiva kriterier.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om att det som föreskrivs i lagen om skydd för rapporterande personer utöver 1 mom. tillämpas på vissa andra överträdelser som hör till andra lagstiftningsområden och regleringshelheter. Skillnaden jämfört med 2 mom. är, att en överträdelse i de fall som nämns i 4 mom. inte är avgränsad enligt de eventuella påföljderna.
Enligt 4 mom.1 punkten ska sådana rapporterande personer skyddas som rapporterar om överträdelser av lagstiftningen eller föreskrifterna om Europeiska unionens medelsförvaltning eller utgifter eller om unionens insamling av inkomster eller medel. Genom 1 punkten genomförs artikel 2.1 b i visselblåsardirektivet.
EU:s budgetförordning definierar olika former för verkställande av EU:s budget. Medlen förvaltas antingen direkt via Europeiska kommissionen eller via gemensam förvaltning för kommissionen och medlemsstaterna. Det föreslås att lagen tillämpas på all medelsförvaltning av alla pengar från Europeiska unionen oberoende av medlens förvaltningsform. De av unionens inkomster och medel som avses i punkten är tullar, som hör till unionens traditionella egna medel och som, med avdrag för medlemsstaternas kostnader för uttag av tull, intäktsförs direkt i unionens budget. Det skydd som föreskrivs i lagen ska således också tillämpas på rapporterande personer som rapporterar om missbruk eller överträdelser av tull- eller annan lagstiftning som gäller uttag av tull, indrivning eller intäktsföring. Regleringen ska dock inte vara bunden till de områden som specificeras i direktivet. Tillämpningsområdet är allmänt och täcker såväl unionens budget som budgetarna för unionens förvaltningsorgan, organ och inrättningar direkt eller budgetar som direkt eller indirekt förvaltas eller övervakas av dem. Europeiska unionen är en tullunion, och regleringen om den hör uteslutande till unionens behörighet. Utöver de tullar som ska tas ut för varor regleras det i unionens tullagstiftning och i kompletterande nationell tullagstiftning om tullfrihet för varor och bland annat tullklareringsförfaranden som säkerställer uttaget av tull som tillåts inom ramen för den.
Enligt 2 punkten ska rapporterande personer skyddas som rapporterar om överträdelser av lagstiftningen om eller villkoren för beviljande, användning eller återkrav av Europeiska unionens eller nationella bidrag, eller statligt stöd. Nationella understöd och rent nationell reglering om statsstöd hör inte till minimitillämpningsområdet enligt direktivet. Momentets tillämpningsområde är således mer omfattande än det minimitillämpningsområde som förutsätts i direktivet. Det kan vara fråga om gärningar som leder till att offentliga medel används i strid mot det användningsändamål som föreskrivits eller bestämts för dem. Missbruk av offentliga medel hör ofta ihop med bedrägerier, tagande av mutor och missbruk av tjänsteställning. Bedrägeri är uppsåtlig verksamhet och gärningsmannen drar obehörig ekonomisk nytta av det. Bedrägeri medför inte enbart ekonomiska förluster. Det kan också skada ryktet för den organisation som ansvarar för effektiv och verkningsfull förvaltning. Överträdelser kan leda tillåterkrav av understöd eller statsstöd och kan i vissa fall också leda till straffrättsliga följder.
Skydd för rapporterande person kan också den få som rapporterar om överträdelser som gäller stöd eller understöd som beviljats helt av nationella medel. Lagen tillämpas därför till exempel på rapportering om överträdelser som gäller statsunderstöd som beviljas med stöd av statsunderstödslagen (688/2001). Detta minskar risken för den rapporterande personen att ett förfarande som är föremål för en rapport i själva verket gäller andra medel än medel som utgått från de ovannämnda budgetarna.
Nationella stöd och understöd beviljas i Finland i allmänhet som en del av de stödsystem som täcks av nationell speciallagstiftning samt stöd och understöd som härstammar från anslag i såväl EU:s budget som från nationella anslag eller enbart från nationella anslag. Exempel på det är vissa företagsstöd på arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde samt stöd som gäller utveckling i regionerna, och som kan beviljas som en del av programmet ”Ett förnybart och kompetent Finland 2021−2027” Program inom EU:s regionalpolitik och strukturpolitik eller enbart ur moment i de nationella budgetarna (RP 46/2021 rd och RP 47/2021 rd). Genom att utvidga användningen av den nationella rörelsefriheten för skyddet också till missbruk av enbart nationella stöd och understöd skulle förverkligandet av direktivets syften främjas genom att risken för den rapporterande personen och dennes skyldighet att ta reda på ursprunget till de offentliga medel som är föremål för misstanke minskas. Inte heller karaktären hos understödd verksamhet ska ha betydelse med tanke på skyddet för den rapporterande personen. Den föreslagna 2 punkten ska täcka statsunderstöd och understöd av offentliga medel som utgår både från Europeiska unionen och nationella stöd, oberoende av om stödet har beviljats för ekonomisk verksamhet eller för sådan verksamhet som inte är av ekonomisk karaktär.
Tillämpningsområdet för artikel 2.1 c i visselblåsardirektivet täcker överträdelser som hör till den inre marknad som avses i artikel 26.2 i EUF-fördraget, inklusive överträdelser av unionens statsstödsregler. I skäl 17 i direktivets ingress preciseras det att överträdelser som rör konkurrensregler och statsstödsregler avser artikel 101, 102, 106, 107 och 108 i EUF-fördraget och sekundärrättsliga bestämmelser som har antagits för deras tillämpning. Reglerna för statligt stöd täcker en helhet där såväl artikel 106–108 i EUF-fördraget och sekundärrätt, som Europeiska unionen antagit utgående från dem, som nationella regler tillämpas. Tillämpningen av de nationella reglerna kan vara en förutsättning för att åtgärden inte utgör statsstöd som strider mot reglerna och som inte anmälts till kommissionen.
I 4 mom. 2 punkten enligt förslaget avses med lagstiftning om beviljande, användning eller återkrav av statsstöd alla de åtgärder som leder till att en medlemsstat har brutit mot sin skyldighet att underrätta kommissionen om stöd enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget innan stödet beviljas eller på grund av vilka stöd som uppfyller definitionen i artikel 107.1 i fördraget blir oförenliga med den inre marknaden. Detta förutsätter inte att det ska finnas bestämmelser om påföljder av straffkaraktär för överträdelser av reglerna. Hit hör sekundärrätt som ska tillämpas på överträdelser av villkor för stöd såsom kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107 och 108 i fördraget (gruppundantagsförordningen), kommissionens beslut 2012/21/EU om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller Kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 om tillämpningen av artikel 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse (de minimis-förordningen), överträdelser av bestämmelser i den nationella rättsliga grunden för stöd eller stödprogram samt åtgärder med anledning av vilka stöd som hör till skyldigheten att underrätta i förväg och som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget beviljas innan kommissionens slutgiltiga godkännande. Dessutom ska det anses som överträdelse att bryta mot Europeiska unionens förfarandebestämmelser om statliga stöd såsom rådets förordning (EU) 2015/1589 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (kodifiering) (förfarandeförordningen) samt mot förfarandebestämmelser om nationella statsstöd såsom lagen om allmänna förutsättningar för stöd som beviljas för ekonomisk verksamhet (429/2016) och lagen om kundinformationssystemet för företagstjänster (293/2017).
Oegentligheter i fråga om stöd och förenlighet med den inre marknaden kan grunda sig på rättspraxis som gäller EU-domstolens tolkning av grundfördrag. Dessutom finns det ofta en ny nationell rättslig grund för nya nationella stöd eller stödprogram som definierar villkoren för stödet. I vissa fall kräver en åtgärds förenlighet med den inre marknaden också bland annat att unionens primärrätt eller sekundärrätt iakttas. I vissa fall förverkligas ett förfarande som förutsätts av EU-rätten, såsom rapportering av stöd, med stöd av en nationell förfarandebestämmelse. Undantag från underrättelseskyldigheten kräver att de villkor som föreskrivs för undantaget uppfylls. Genom att reglera om ett omfattande skydd för rapporterande personer som definierats på allmän nivå minskas deras skyldigheter att detaljerat klarlägga till vilka delar en regel för ett nationellt stödprogram inverkar på uppfyllandet av definitionen eller om regeln är ett villkor för att stödprogrammet ska vara förenligt med den inre marknaden. På så sätt främjas direktivets syften att främja att sådana risker observeras, förebyggs, minskas och undanröjs som annars kunde ha blivit oupptäckta. Om det är möjligt att noggrant avgränsa tillämpningsområdet för den nationella författningen enligt direktivet krävs det bred och djup kunskap om statsstödsreglerna av en rapporterande person för att denne ska kunna vara säker på att få skydd innan rapportering.
Enligt 3 punkten ska rapporterande personer skyddas som rapporterar om överträdelser av Europeiska unionens eller nationella konkurrensregler. Punkten ska grunda sig på artikel 2.1 c i visselblåsardirektivet enligt vilket överträdelser av Europeiska unionens konkurrensregler hör till direktivets tillämpningsområde. Enligt skäl 17 i direktivets ingress avser överträdelser som rör konkurrensregler och statsstödsregler artikel 101 och 102 i EUF-fördraget och sekundärrättsliga bestämmelser som har antagits för tillämpningen av dem. Med sekundärrättsliga bestämmelser avses sekundär EU-reglering såsom rådets förordningar om kontroll av företagskoncentrationer och om tillämpning av konkurrensreglerna samt kommissionens horisontala och vertikala gruppundantagsförordningar.
Utöver Europeiska unionens konkurrensregler ska skyddet också tillämpas på personer som rapporterar om förfaranden och överträdelser av nationella konkurrensregler. Trots att direktivet kräver att skyddet tillämpas endast på rapportering av överträdelser av EU:s konkurrensregler är det för konkurrensrättens del motiverat att utvidga skyddet till att gälla också rapportering om överträdelser av nationella konkurrensregler. Detta är motiverat för att den reglering som ska tillämpas i fråga om konkurrensbegränsningarna bestäms enligt ett så kallat handelskriterium som kräver bedömning från fall till fall. Uppfyllandet av kriteriet är oftast omöjligt att bedöma utan en noggrannare myndighetsutredning. Nationella och EU:s konkurrensregler kan också tillämpas parallellt. Ifall tillämpningsområdet skulle begränsas till att gälla endast överträdelser av EU:s konkurrensregler är det för en person som överväger rapportering i praktiken ytterst svårt att bedöma om man kan få skydd enligt direktivet eller inte.
Beträffande konkurrensreglerna är konkurrenslagen (948/2011) den viktigaste författningen på nationell nivå. Konkurrenslagens 5 och 7 § motsvarar till innehållet artikel 101 och 102 i EUF-fördraget. Regler om tillsyn över företagsförvärv finns i 4 kap. i konkurrenslagen. I samband med genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (det s.k. ECN+-direktivet) har det till konkurrenslagen också fogats bestämmelser om överträdelse av reglerna som gäller förfarande. Om överträdelser av bestämmelser som gäller förfarande på EU-nivå föreskrivs i rådets förordning om genomförande av konkurrensregler.
Utöver de bestämmelser i konkurrenslagen som motsvarar regleringen på EU-nivå ska skyddet också täcka rapportering om förfaranden och överträdelser av bestämmelser i 4 a kap. i konkurrenslagen. Trots att det inte finns någon reglering på EU-nivå som motsvarar 4 a kap. i konkurrenslagen kan det anses att det tryggande av en jämlik konkurrens mellan offentlig och privat näringsverksamhet som eftersträvas där förverkligar syften med direktivet.
Enligt 4 punkten ska rapporterande personer skyddas som rapporterar om överträdelser av Europeiska unionens eller nationell lagstiftning om beskattning av företag och sammanslutningar, eller om arrangemang som syftar till att ge en skattefördel. Skydd enligt den lag som föreslås ska också tillämpas på personer som rapporterar om överträdelser av bestämmelser om samfundsskatt eller om arrangemang för att få skattefördelar, om överträdelsen gäller den inre marknaden som avses i artikel 26.1 i EUF-fördraget.
Trots att minimibestämmelserna i direktivet förutsätter skydd för rapporterande personer endast i fråga om överträdelser som gäller den inre marknaden är det på beskattningens område ändamålsenligt att ta med alla överträdelser av alla bestämmelser som gäller beskattning oberoende av de ovannämnda kriterierna. Detta är motiverat för att tillämpningen av det kriterium som gäller den inre marknaden skulle medföra svåra fall av gränsdragning som kräver bedömning från fall till fall, som det oftast vore omöjligt för den rapporterande personen och myndigheten att bedöma utan grundliga och tidskrävande utredningar. Till lagens tillämpningsområde skulle utöver bestämmelserna i EU-rätten höra överträdelser av nationell lagstiftning.
Skatteslag som hör till tillämpningsområdet är bland annat inkomstskatt, mervärdesskatt, punktskatt, bilskatt, fordonsskatt, försäkringspremieskatt, överlåtelseskatt och fastighetsskatt till de delar de ska betalas i företagets eller sammanslutningens verksamhet. Skydd för rapporterande personer ska också gälla arrangemang vilkas syfte är att få skattefördel i strid med målet för eller avsikten med beskattningslagstiftningen. Skyddet för rapporterande personer ska således också gälla arrangemang som anses som skattekringgående, såsom fall som avses i 28 § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995), 52 h § i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968) och 10 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (768/2016). Dessutom ska skyddet för rapporterande personer också gälla bland annat lagstiftning om beskattningsförfarande och utbyte av skatteuppgifter.
Med företag avses näringsidkare oberoende av i vilken juridiska form verksamheten utövas, inklusive firmor. Vid mervärdesbeskattningen hör till tillämpningsområdet således bland annat näringsidkare som avses i mervärdesskattelagen och med samfund avses fysiska och offentligrättsliga juridiska personer när de inte är verksamma som näringsidkare. Vid inkomstbeskattning ska lagens tillämpningsområde gälla samfund enligt 3 § i inkomstskattelagen samt också andra företag, såsom öppna bolag och kommanditbolag samt rörelseidkare och yrkesutövare. Beskattningen av sådana fysiska personer som inte är verksamma som näringsidkare (d.v.s. privatpersoner) stannar utanför bestämmelsernas tillämpningsområde.
Förslaget ska för sin del främja lagens syfte att öka rapporteringen och förbättra skyddet för rapporterande personer i ärenden som gäller beskattningen samt stödja skattekontrollen. Trots att i princip alla överträdelser omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna om skyddet för rapporterande personer är syftet med regleringen dock inte att förenhetliga tillämpningen av bestämmelserna om beskattning genom att via denna kanal lyfta fram svåra fall i samband med dem som kräver tolkning.
Enligt 5 punkten ska rapporterande personer skyddas som rapporterar om överträdelser av annan EU-lagstiftning eller nationell lagstiftning om skydd för konsumenten än den lagstiftning som avses i 1 mom. 10 punkten. I bilagan till direktivet räknas inte alla de EU-rättsakter upp som kan anses höra till konsumentskyddsområdet. I bilagan nämns beträffande konsumentskyddet inte till exempel bostadslånedirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010). I bilagan nämns inte heller direktivet om paketresor och sammanlänkade researrangemang (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG) och inte heller andra EU-rättsakter som gäller resenärer. Utöver reglering med bakgrund i EU gäller rent nationell reglering om konsumentskydd. Som exempel på sådan reglering kan nämnas lagen om indrivning av fordringar (513/1999) och lagen om bostadsköp (843/1994).
Paragrafens 3 mom. ska innehålla följande precisering om begränsning av tillämpningen som gäller folkhälsa: med avvikelse från det som föreskrivs i 1 mom. 9 punkten tillämpas lagen inte på 19 § 1 mom. och 68–73 § i läkemedelslagen (395/1987), 21, 21 a, 22 och 23 §, 2–5 kap. och 6 kap. 14, 15, 17, 18, 19 och 20 § i lagen om användning av mänskliga organ, vävnader och celler för medicinska ändamål (101/2001) samt 9 § 2–4 mom., 10 §, 11 § 2 mom., 12 § 2 mom., 13–23 § och 32 § i lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013).
I artikel 2 i visselblåsardirektivet är tillämpningsområdet för begreppet folkhälsa och direktivets materiella tillämpningsområde bundna till tillämpningsområdet för de EU-rättsakter som nämns i del I punkt H underpunkt 1–4 i bilagan till direktivet. Begreppet folkhälsa som används i visselblåsardirekt ska enligt vad som konstateras ovan tolkas i den betydelse som avses i artikel 168 i EUF-fördraget. Dessutom ska det anses att direktivets tillämpningsområde på rättsområdet begränsas till de ovan nämnda EU-rättsakterna och den nationella genomförandelagstiftningen.
Den nationella genomförandelagstiftningen innehåller också rent nationell reglering som inte grundar sig på de ovan avsedda EU-rättsakterna. Lagens nationella delar har bedömts i beredningen av regeringens proposition, och man kom till den slutsatsen att lagen om skydd för rapporterande personer i regel tillämpas på den nationella genomförandelagstiftningen. Vissa bestämmelser i de ovannämnda lagarna utgör dock ett undantag. De bestämmelserna bör lämnas utanför lagen om skydd för rapporterande personer och begreppet folkhälsa i den.
I del I punkt H underpunkt 2 i bilagan till direktivet nämns att folkhälsan dessutom täcker åtgärder för att fastställa höga kvalitets- och säkerhetsstandarder för läkemedel och medicintekniska produkter, som regleras i de EU-rättsakter som nämns under punkten. Trots att medicintekniska produkter nämns i ingressen till förteckningen ingår EU-rättsakter som gäller dem inte i förteckningen i bilagan till regeringspropositionen. I visselblåsardirektivets systematik hör de centrala EU-rättsakter som gäller medicintekniska produkter till punkten ”produktsäkerhet och produktöverensstämmelse”. De viktigaste nationella genomförandeförfattningarna som gäller medicintekniska produkter är lagen om vissa medicintekniska produkter enligt EU-direktiv (629/2010) och lagen om medicintekniska produkter (719/2021).
Tillämpningsområdet i 2 § i den lag som föreslås, enligt vilket en rapporterande person skulle få skydd, ska inte omfatta rapportering om missförhållanden eller överträdelser som gäller personens eget arbetsförhållande eller arbetarskydd. En arbetstagare som rapporterar om sådana frågor ska även i fortsättningen skyddas på de sätt som det föreskrivs om i gällande arbetslagstiftning.
3 §.Förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen ska det i enlighet med artikel 3.1 i direktivet föreskrivas om lagens förhållande till annan lagstiftning och nationella bestämmelser. När det bland de områdesspecifika bestämmelserna som gäller tillämpningsområden i bilagan till visselblåsardirektivet finns bestämmelser om omständigheter som det föreskrivs om i denna lag, såsom om rapporteringsförfaranden eller skydd för rapporterande personer, ska den speciallagstiftningen iakttas. Bestämmelserna i den lag som föreslås tillämpas till de delar det inte finns avvikande bestämmelser i speciallagstiftning.
Genom den lag som föreslås begränsas enligt 1 mom. inte det skydd för rapporterande personer som grundar sig på annan nationell lagstiftning eller EU-lagstiftning. I till exempel den lagstiftning som gäller finanssektorn, förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism samt transportsäkerhet är intern rapportering i första hand i regel inte en förutsättning för skydd av rapporterande personer.
Den föreslagna lagen för de rapporters del som hör till tillämpningsområdet enligt 2 § ska vara kompletterande, bland annat i fall som avses i 5 § i lagen om företagshemligheter och den lagstiftning som ingår i del II i bilagan till visselblåsardirektivet. Beträffande villkoren för att få skydd uppfyller den lag som föreslås till exempel finanssektorns lagstiftning i fall där en rapporterande person offentliggör information.
I 2 mom. föreskrivs det om förhållandet mellan den lagstiftning som nämns i del II i bilagan till visselblåsardirektivet och den lag som föreslås. Om någon annan lag eller förordning genom vilken den unionslagstiftning som nämns i del II i bilagan till visselblåsardirektivet har genomförts eller kompletterats innehåller sådana särskilda bestämmelser om inrättande av interna rapporteringskanaler eller rapporteringskanaler som drivs av myndigheter, rapportering och åtgärder som ska vidtas till följd av rapportering som avviker från det som föreskrivs i denna lag, tillämpas de bestämmelserna i stället för denna lag. Genom denna lag kompletteras den reglering om rapporteringskanaler som avses ovan, och bestämmelserna i denna lag tillämpas till den del något annat inte föreskrivs särskilt.
Bestämmelserna i den lag som föreslås kompletterar den reglering som avses i 2 mom. till den del det inte finns bestämmelser om den i lagstiftningen i fråga. Administrativa skyldigheter som följer av den lag som föreslås har samband med till exempel minikrav på rapporteringskanaler, mottagande av rapporter om missbruk, att utse personer som handlägger rapporter, handläggning av rapporter och lägesbedömning med anledning av dem samt åtgärder som behövs för att ingripa vid överträdelser. En anmälan om att rapporten mottagits ska ges den som rapporterat inom sju dagar efter det att rapporten mottagits och information om fortsatta åtgärder som vidtas inom tre månader. Personalen ska informeras om ibruktagning av rapporteringskanalen, förfaranden som gäller rapportering, rapportering till myndigheter och villkoren för att den rapporterande personen ska få skydd. Dessutom föreskrivs det i den lag som föreslås om sekretessplikt för att skydda rapporterande personers identitet och de personer som är föremål för rapporten.
Den föreslagna lagen om skydd för rapporterande personer ska på motsvarande sätt komplettera regleringen om skyldigheter som gäller behandling av rapporter och skydd för rapporterande personer i förhållande till den lagstiftning som gäller finanssektorn, förhindrande av penningtvätt och terrorism samt spår-, sjö- och lufttrafik. Ovan i kap. 3 redogörs det för skyldigheterna för verksamhetsutövare på transportsektorn att inrätta rapporteringskanaler som behandlar nuläget och bedömningen av det.
Till exempel i den finansmarknadslagstiftning som gäller finanssektorn finns redan gällande bestämmelser om skydd av rapporterande personer, interna rapporteringskanaler och den yttre rapporteringskanal som upprätthålls av Finansinspektionen. Skyldigheten att inrätta en rapporteringskanal ska i dessa fall även framöver följa av dessa separata bestämmelser. En sådan intern kanal som inrättats på basis av en särskild bestämmelse kan ändå utnyttjas även vid mottagande av anmälningar som gäller andra överdrägelser som hör till det materiella tillämpningsområdet för denna lag.
Å andra sidan avviker finansmarknadslagstiftningen från de utgångspunkter som omfattats i denna lag bland annat i fråga om tillämpningsområdet med avseende på personer och när det gäller val av rapporteringskanal. Vad gäller tillämpningsområdet med avseende på personer har man i den gällande finansmarknadslagstiftningen i fråga om den rapporteringskanal som Finansinspektionen upprätthåller antagit ett bredare perspektiv än i denna lag, för tillämpningsområdet med avseende på personer är i 71 a § i lagen om Finansinspektionen inte begränsat på samma sätt som i 5 § i denna lag. Vem som helst kan i princip rapportera om misstankar om överträdelser. Genom denna lag ska det inte heller ingripas i den centrala princip om skydd för rapporterande personer som antagits i finansmarknadslagstiftningen enligt vilken rapporterande personer enligt eget val kan rapportera om misstänkta överträdelser i en intern rapporteringskanal eller i den externa rapporteringskanal som Finansinspektionen upprätthåller. En förutsättning för rapportering via den rapporteringskanal som Finansinspektionen upprätthåller ska således inte heller i fortsättningen vara att den rapporterande personen först har rapporterat om en misstänkt överträdelse via en intern rapporteringskanal. Det ska framgå av 7 § i denna lag. Enligt den är den interna rapporteringskanalen den primära, om det inte någon annanstans finns bestämmelser om att rapporteringen ska ske direkt till en rapporteringskanal som upprätthålls av en myndighet.
Dessutom ska det för det materiella tillämpningsområdets del observeras att det till exempel i motiveringarna till regeringens proposition om kreditinstitut har konstaterats att trots att artikeln om rapporteringskanal i direktivet avser endast misstänkta överträdelser av bestämmelser i EU:s tillsynsförordning, ger den föreslagna nationella bestämmelsen möjligheter att rapportera om misstänkta överträdelser också i större utsträckning, eftersom den gäller bestämmelser om finansmarknaden överhuvudtaget (RP 39/2014 rd, s. 54–56). Begränsningen av det materiella tillämpningsområdet är viktig bland annat för att den rapporterande personen, på grund av att regleringen är omfattande och invecklad, inte kan förutsättas kunna bedöma vilken författning eller bestämmelse en misstänkt överträdelse eventuellt gäller. Denna princip som omfattats i den nationella finansmarknadslagstiftningen ska trots lagen om skydd för rapporterande personer förbli oförändrad.
Denna lag har dock också med tanke på finansmarknadslagstiftningen i fortsättningen betydelse till de delar det inte finns bestämmelser om skyldighet att inrätta en intern rapporteringskanal i den sektorsspecifika lagstiftningen. I fortsättningen följer således en skyldighet att inrätta en intern rapporteringskanal av denna lag, om inget annat föreskrivs i den sektorspecifika lagstiftningen. Då ska naturligtvis också de andra bestämmelserna i denna lag tillämpas på motsvarande sätt. Å andra sidan är det dock inte motiverat att genom denna lag ändra den regleringslösning som redan omfattats i finansmarknadslagstiftningen, nämligen att möjliggöra rapportering om misstänkta överträdelser av bestämmelser i den lagstiftningen direkt via den rapporteringskanal som Finansinspektionen upprätthåller. Därför ska det krav på stegvis rapportering i rapporteringskanaler som omfattats i denna lag inte tillämpas i fall som avses i 2 § 1 mom. 2 punkten i denna lag, inte heller i de fall där en skyldighet att inrätta en intern rapporteringskanal följer av denna lag. I sådana fall kan man alltså trots bestämmelserna i denna lag fortfarande rapportera enligt 71 a § i lagen om Finansinspektionen.
Skyldigheten att inrätta en intern rapporteringskanal för rapporteringsskyldiga enligt penningtvättslagen ska också i fortsättningen bestämmas enligt 7 kap 8 § i den lagen och i företag som till personalmängden är mycket små ska utnyttjande av det rapporteringssystem som tillsynsmyndigheten eller advokatföreningen upprätthåller tillåtas.
Det materiella tillämpningsområdet för rapporteringsförfaranden som avses i 7 kap. 8 § i penningtvättslagen ska inte utvidgas genom den lag som föreslås. I dessa rapporteringskanaler behandlas enligt gällande lagar enbart rapporter som gäller överträdelser av penningtvättslagen eller överträdelser av lagstiftning som gäller finansmarknader. Om det är fråga om någon annan överträdelse enligt tillämpningsområdet i 2 § i lagen om skydd för rapporterande personer kan det rapporteras via justitiekanslersämbetets externa rapporteringskanal. Av den lag om skydd för rapporterande personer som föreslås följer i relation till penningtvättslagen nya skyldigheter som gäller till exempel behandling av rapporter, såsom att ge bekräftelse av mottagande, undersöka och bedöma rapporter samt att ge respons om de åtgärder som vidtagits. Till penningtvättslagen ska fogas en informativ hänvisning om att en rapporterande person ska skyddas på det sätt som anges i den lag som föreslås. I penningtvättslagen finns det inga exakta bestämmelser om metoder för skydd för rapporterande personer eller av föremålet för en rapport. Rapporterande personer ska skyddas genom de åtgärder som finns i 5 kap. i den lag som föreslås, och en rapporterande person som blir föremål för repressalier har rätt till gottgörelse enligt denna lag.
På området för transportsäkerhet finns separata bestämmelser om skydd för rapporterande personer i händelseförordningen för civil luftfart och PSC-direktivet inom sjöfarten som beskrivs närmare ovan i 3.1 kap.
Händelseförordningen för civil luftfart innehåller bestämmelser om både obligatorisk och frivillig rapportering och kräver rapporteringskanaler både av organisationer och av myndigheteter. Transport- och kommunikationsverket är den myndighet som det hänvisas till i 126 § i luftfartslagen som ansvarar för och driver ett rapporteringssystem enligt händelseförordningen till vilket obligatorisk och frivillig information om händelser rapporteras.
I luftfartslagen föreskrivs det att informationen om händelser ges in till Transport- och kommunikationsverket via ett gränssnitt eller annars i elektronisk form. Det finns alltså redan en egen rapporteringskanal för avvikelserapporter. I förordningen finns det inte några liknande krav på mottagningskvittering eller anmälan om fortsatta åtgärder som i visselblåsardirektivet. Europeiska kommissionen förvaltar ett europeiskt centralregister där man sparar alla avvikelserapporter om luftfart som samlats i unionen. Varje medlemsstat ska uppdatera det europeiska centralregistret i samförstånd med kommissionen.
Enligt artikel 6 i händelseförordningen ska rapporterna i syfte att främja en ”rättvisekultur” hanteras på sådant sätt att användning av information i annat syfte än säkerhetssyfte förhindras och så att konfidentialiteten när det gäller uppgiftslämnarens identitet och den person som omnämns i händelserapporter vederbörligen skyddas. I händelseförordningen föreskrivs det mer detaljerat om skydd av uppgifter, såsom radering av personuppgifter.
Enligt artikel 16.12 i händelseförordningen ska varje medlemsstat utse ett organ som ska ansvara för genomförandet av punkt 6, 9 och 11 i artikeln. Enligt artikel 16.6 ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av tillämplig nationell straffrätt, avstå från att inleda rättsliga förfaranden avseende oöverlagda eller oavsiktliga lagöverträdelser som kommer till deras kännedom på grund av att de har rapporterats. Enligt artikel 9 kan personal och kontraktsanställda rapportera till organet i fråga om påstådda överträdelser av bestämmelser. Rapportering om sådana påstådda överträdelser får inte leda till straff för personal och kontraktsanställda. Personal och kontraktsanställda kan rapportera om påstådda överträdelser också till kommissionen. Händelseförordningen innehåller inte bestämmelser om vilka metoder det utsedda organet kan använda om det upptäcker kränkningar av skyddet för rapporterande personer.
Det krav på skydd för rapporterande personer som ingår i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG om hamnstatskontroll (nedan PSC-direktivet) och som avses i del II punkt B underpunkt iii i bilagan till visselblåsardirektivet har genomförts i Finland i 20 § i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten. Enligt den ska anmälan om brott mot en bestämmelse eller föreskrift som gäller fartygssäkerheten om möjligt lämnas skriftligen till tillsynsmyndigheten. Muntlig anmälan kan göras endast i det fall att en skriftlig anmälan inte är möjlig på grund av att saken är brådskande eller av andra orsaker. Identiteten hos en anmälare får inte röjas för fartygets befälhavare eller ägare eller för redaren. Om en inspektion förrättas på basis av en anmälan, får inspektören inte yppa att inspektionen sker på basis av en anmälan. Inspektören ska se till att alla samtal med besättningen är konfidentiella. PSC-direktivet kräver alltså inte en intern rapporteringskanal, utan förutsätter uttryckligen att en anmälan ska lämnas skriftligen till tillsynsmyndigheten. Direktivet eller lagen om tillsyn över fartygssäkerheten innehåller inte bestämmelser om att anmälaren ska ges en mottagningskvittering över en anmälan eller att personen ska informeras om vidare åtgärder som ska vidtas på grund av anmälan.
Den föreslagna lagen uppfyller således regleringen bland annat om myndighetens skyldighet att sända bekräftelse av mottagandet av en rapport och inom tre månader informera om åtgärder som vidtagits på basis av rapporten och dessutom utse de personer som handlägger rapporter på det sätt som föreskrivs i 14,19 och 20 § i lagen.
4 §.Undantag från tillämpningsområdet. I paragrafen ingår bestämmelser om undantag från lagens tillämpningsområde. Genom paragrafen genomförs artikel 3.3 a-d i direktivet.
Enligt artikel 3.3 a och b gäller skydd för rapporterande personer inte rapportering om säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter eller om uppgifter som hör till advokatsekretess enligt lag eller sekretess inom hälso- och sjukvården.
Enligt paragrafens 1 punkt tillämpas lagen inte på rapportering av sådan information om överträdelser som ingår i en handling som har säkerhetsklassificerats med stöd av 18 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) eller 8 § i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004).
Enligt 2 punkten tillämpas lagen inte på rapportering av sådan information om överträdelser som omfattas av tystnadsplikt för hälsovårdspersonal enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) och lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990) eller tystnadsplikt enligt 15 kap. 17 § i rättegångsbalken (4/1734), 5 c § i lagen om advokater (496/1958) och 8 § 1 mom. 4 och 5 punkten i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011).
Skydd tillämpas således inte på den rapporterande personen, och personen befrias inte från ansvar för överträdelse av sekretessen vid rapportering av information som avses i 1 eller 2 punkten.
Enligt artikel 3.2 i direktivet ska det inte tillämpas på rapporter om överträdelser av offentliga upphandlingsregler som avser försvars- eller säkerhetsaspekter, såvida de inte omfattas av relevanta unionsakter. Enligt 3 punkten i paragrafen tillämpas lagen inte på rapportering av sådan information om överträdelser som gäller sådan upphandling i anslutning till försvar och säkerhet som omfattas av artikel 346 i EUF-fördraget. Dessa upphandlingar omfattas inte av förfarandekrav som gäller EU:s direktiv om offentlig upphandling. Den artikeln ger medlemsstaterna rätt att låta bli att tillämpa unionslagstiftningen (i praktiken oftast Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG, det s.k. försvars- och säkerhetsupphandlingsdirektivet) i fall där statens centrala säkerhetsintressen kräver det.
Vid tillämpningen av artikel 346 i EUF-fördraget kan det vara fråga om sekretessbelagda upphandlingar, som kan gälla till exempel teknisk utrustning till polisen för brottsbekämpning eller informations- och kommunikationstekniska tjänster som hör till Försvarsmaktens säkerhetssystem. Det gäller sådana upphandlingar när deras hela existens är sekretessbelagd information. Behovet av sekretess grundar sig på statens säkerhetsintressen. Säkerhetsintressen har samband med statens interna ordning och säkerhet (till exempel polisväsendet) samt externa säkerhet (till exempel försvaret och gränsövervakningen).
På samma sätt kan artikeln komma att tillämpas på sådana upphandlingar för försvaret där krav på särskilt hög försörjningsberedskap ingår. Ett säkerhetsintresse som ska skyddas kan i sådana fall vara till exempel underhålls- och bearbetningsförmågan i system som är kritiska med tanke på försvaret, och som ska vara tillgängliga under alla förhållanden och där det ingår särskilt stora krav på oberoende. Det kan till exempel vara fråga om system hos Försvarsmakten som gäller underrättelseinhämtning, övervakning och ledning.
Föremålet för anskaffningen kan också vara en produkt eller tjänst som i princip lämpar sig för civilt bruk, men som i fallet i fråga är avsett speciellt för militära ändamål, och samtidigt innehåller sådan känslig information som det inte är möjligt att skydda med metoder som används vid civil upphandling.
Artikel 346 i EUF-fördraget och försvars- och säkerhetsaspekter i samband med den behandlas i regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling och till vissa lagar som har samband med den (RP 76/2011 rd, till exempel s. 5–7, 17–18, 33–34, 44–45, 114–118).
Enligt 4 punkten tillämpas lagen inte enligt artikel 3.3 c i direktivet på rapportering av sådan information om överträdelser som gäller konfidentialiteten i en domstols beslutsfattande, på det sätt som det föreskrivs särskilt om saken i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007) eller lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar (381/2007).
Enligt 5 punkten tillämpas lagen enligt artikel 3.3 d inte på bestämmelser som gäller förundersökning, åtalsprövning eller handläggning av brottmål i ett domstolsförfarande. Detta gäller processuella bestämmelser som har samband med behandling om hur förundersökning, åtalsprövning eller handläggning av brottmål ska genomföras. Sådana bestämmelser finns till exempel i förundersökningslagen (805/2011), tvångsmedelslagen (806/2011), rättegångsbalken (4/1734) och i lagen om rättegång i brottmål (689/1997). En så kallad förutredning som avses i 3 kap. 3 § 2 mom. i förundersökningslagen ska inte heller omfattas av lagens tillämpningsområde. Bestämmelsen om förutredning finns i förundersökningslagen och på så sätt i den processlag som definierar en straffprocess. Bestämmelsen om förutredning påverkar i verkligheten förundersökningen och straffprocessen, trots att en förundersökning formellt sett ännu inte har inletts. På förutredning tillämpas i tillämpliga delar bestämmelserna i förundersökningslagen.
Avsikten är att bestämmelsen ska täcka alla skeden i straffprocessen. Med behandling av brottmål avses behandling av straffyrkande i alla slags förfaranden såsom normal domstolsbehandling, skriftligt förfarande eller förfarande som gäller åtalsuppgörelse. Den som är misstänkt för brott och den åtalade ska ha normal och fullständig rättssäkerhetsgaranti samt rätt till rättvis rättegång.
Enligt skäl 30 i ingressen till direktivet bör det inte tillämpas på fall där personer som efter att ha givit informerat samtycke har identifierats som uppgiftslämnare eller registrerats som sådana i databaser som förvaltas av myndigheter som utsetts på nationell nivå, och har rapporterat överträdelser till verkställande myndigheter mot ersättning eller kompensation. Sådana rapporter lämnas i enlighet med särskilda förfaranden som syftar till att garantera dessa personers anonymitet för att skydda deras fysiska integritet och som skiljer sig från de rapporteringskanaler som föreskrivs i direktivet. Enligt 6 punkten tillämpas lagen inte i fall där en person har gett sitt informerade samtycke till att han eller hon anges som informationskälla eller registrerats som en sådan i databaser som förvaltas av brottsbekämpande myndigheter på det sätt som det föreskrivs om saken i 5 kap. 40–42 § i polislagen (872/2011) och 5 kap. 36 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019), 3 kap. 36 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018) och 5 kap. 45 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet (639/2019), 3 kap. 39–41 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) och 2 kap. 11 § och 5 kap. 30 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen (650/2019) samt i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014).
5 §.Personkrets. I paragrafen ska det föreskrivas om lagens personkrets, det vill säga vilka som kan få det skydd för rapporterande personer som det föreskrivs om i den lag som föreslås. Genom paragrafen genomförs artikel 4 och definitionen i artikel 5.9 i direktivet. Villkoret för att en rapporterande person ska höra till personkretsen ska alltid vara att personen har förvärvat information om överträdelser i eller i anslutning till sitt arbete, såsom vid skötsel av sina arbetsuppgifter eller på annat sätt i en arbetssituation, såsom till exempel i samband med sin ställning i arbetet. Med uttrycket i anslutning till sitt arbete avses situationer enligt artikel 5.9 i direktivet. Skyddet ska tillämpas enbart på fysiska personer med undantag för det som föreslås i 4 mom. 3 punkten.
I 1 mom. ska det enligt artikel 4.1 i direktivet finnas en bestämmelse om de personer som det skydd som det föreskrivs om i lagen ska tillämpas på. Gemensamt för personer i den ställning som avses i 1 mom. är att de på grund av sitt arbete, sin tjänst eller sin uppgift är ekonomiskt beroende av eller i övrigt har en sådan relation till föremålet för rapporten eller en avtalspart till föremålet att de löper särskild risk att bli utsatta för repressalier.
Enligt 1 mom. 1 punkten ska det skydd som det föreskrivs om i lagen tillämpas på anställda i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande. Lagstiftning som gäller arbets- och tjänsteförhållanden beskrivs i avsnitt 3.1.2 och det nationella genomförandet av direktivet i avsnitt 3.4.1.
Enligt 2 punkten omfattar tillämpningsområdet fysiska personer som utför förvärvsarbete som självständiga yrkesutövare, och vilkas arbete inte uppfyller kännetecknen för arbetsavtalsförhållande. I punkten avses till exempel personer som arbetar i uppdragsförhållande. Det kan till exempel vara fråga om produktion av farliga produkter, varuleverantörer som arbetar i uppgifter som gäller import eller distribution eller konsulter som får information om överträdelser som gäller missbruk av offentliga medel.
Att den rapporterande personen är anställd i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande hos föremålet för rapporten ska inte vara ett villkor för att personen ska omfattas av personkretsen. Personen ska omfattas av lagens tillämpningsområde oberoende av var personen är anställd i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande som avses ovan. Den rapporterande personen ska således få skydd trots att han eller hon är i tjänst hos en arbetsgivare, såsom en underleverantör eller någon annan uppdragstagare, som har ett avtalsförhållande med föremålet för rapporten.
Det skydd som det föreskrivs om i lagen ska enligt den föreslagna 1 mom. 3 punkten tillämpas på sådana aktieägare i ett aktiebolag som är föremål för en rapport, när de arbetar i aktiebolaget eller i samband med det har förvärvat information om överträdelser. Lagen ska således inte tillämpas på alla aktieägare i ett bolag. För att en aktieägare ska omfattas av lagens tillämpningsområde bör han eller hon ha en i någon mån aktiv roll i aktiebolaget. Det kan vara fråga om en viss syssla eller ett visst uppdrag i aktiebolaget. Tillämpningsområdet omfattar till exempel de aktieägare som arbetar aktivt för bolagets räkning, men som inte är anställda hos bolaget. Eftersom aktieägaren ska vara en rapporterande person som avses i lagen tillämpas lagen i princip endast på aktieägare som är fysiska personer. En juridisk person som aktieägare kan dock, när de villkor som avses i 5 § 4 mom. 3 punkten uppfylls, få skydd för repressalier.
Enligt den föreslagna 1 mom. 4 punkten ska skyddet tillämpas på ledamöter i en sammanslutnings styrelse, förvaltningsråd och verkställande direktörer. Med sammanslutning avses bolagsformer, föreningar och stiftelser enligt den nationella lagstiftningen. Till personkretsen ska höra rapporterande personer som är medlemmar i till exempel aktiebolags, föreningars, stiftelsers eller andelslags styrelser eller förvaltningsråd. Det nationella genomförandet av direktivet för denna persongrupps del behandlas i avsnitt 3.4.1.
Enligt den föreslagna 1 mom. 5 punkten ska skyddet tillämpas på frivilligarbetare. Frivilligarbete finns inte definierat i nationell eller i unionslagstiftningen. I den lag som föreslås avses med frivilligarbetare en person som inte är anställd i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande och inte utför arbetet i förtjänstsyfte. Sådant frivilligarbete utförs till exempel i föreningar, i församlingar och inom hobbyverksamhet.
Enligt den föreslagna 1 mom. 6 punkten ska till personkretsen höra praktikanter som skaffar arbetserfarenhet som till exempel hör till deras studier utan att de är anställda i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande. Praktiken kan utföras till exempel i samband med studier, såsom i utbildningsavtalsförhållanden enligt 71 § i lagen om yrkesutbildning (531/2017) samt vid möjligheter att bekanta sig med arbetslivet enligt lagen om grundläggande utbildning (628/1998) och förordningen om grundläggande utbildning (852/1998). Det skydd som det föreskrivs om i lagen ska även i övrigt tillämpas på personer som utför oavlönad praktik.
Lagen ska, enligt det ovan anförda, således inte tillämpas till exempel på kommunala förtroendevalda enligt 69 § och inte på medlemmar i ungdomsfullmäktige, äldreråd eller råd för personer med funktionsnedsättning enligt 26–28 § i kommunallagen (410/2015). Den ska inte heller tillämpas på universitetens stipendieforskare, gästforskare eller andra forskare som inte är anställda vid ett universitet. Lagen ska inte heller tillämpas på värnpliktiga som avses i värnpliktslagen (1438/2007), personer som utför frivillig militärtjänst som avses i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor (194/1995) eller på civiltjänstpliktiga som avses i civiltjänstlagen (1446/2007). Också personer som deltar i en arbetskraftspolitisk åtgärd, såsom arbetsprövning som avses i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012) stannar utanför lagens personkrets. De ovannämnda personerna stannar utanför tillämpningsområdet med avseende på personer enligt artikel 4 i visselblåsardirektivet.
I 2 mom. ska det enligt artikel 4.2 och 4.3 i direktivet föreskrivas att skyddet också omfattar rapporterande personer som har förvärvat information om överträdelser i samband med förhandlingarna inför det arbete som avses i 1 mom. eller i samband med arbete som senare har upphört. I artikel 4.2 och 4.3 används på finska termen ”työsuhde” och på svenska termen ”arbetsrelaterat förhållande”, som bättre motsvarar termen ”work-based relationship”, som används i den engelskspråkiga versionen av direktivet. Enligt den engelskspråkiga termen ska det anses att det i dessa bestämmelser avses också mer omfattande avtal och andra arrangemang mellan de persongrupper och de föremål för rapporter som nämns i artikel 4 och som gäller arbete.
I praktiken kan en rapporterande person som avses i 2 mom. vara till exempel en arbetssökande eller en självständig yrkesutövare som har förvärvat information om överträdelser under ett anställningsförfarande eller förhandlingar som föregått ett avtal om uppdrag. Det ska inte vara ett villkor för tillämpning av lagen att det arbete som varit föremål för förhandlingarna senare skulle ha inletts. Dessutom skyddas rapporterande personer som inte längre är i en ställning som avses i 1 mom., om information som gäller överträdelser har fåtts under ett arbete som redan avslutats vid tiden för rapporteringen. Det kan till exempel vara fråga om en tidigare anställd som fått information om överträdelser under ett arbetsförhållande som senare avslutats.
Enligt 3 mom. 1 punkten ska skyddet också omfatta anonyma rapporterande personer som avses i 1 mom., om han eller hon senare identifieras. Organisationer kan besluta att i sin interna rapporteringskanal ta emot även anonyma rapporter, och identifiering av en anonym rapporterande person kan leda till att personen utsätts för repressalier. Genom punkten genomförs artikel 6.3 i direktivet.
Dessutom ska enligt 3 mom. 2 punkten skydd enligt den lag som föreslås tillämpas på personer som är i en sådan ställning som avses i 1 mom. och som i enlighet med 5 § i lagen om företagshemligheter och i syfte att skydda allmänintresset har rapporterat om eller offentliggjort en affärshemlighet i samband med informationen om en överträdelse. Villkoren för skydd av en rapporterande person som avslöjar en affärshemlighet ska bestämmas på samma sätt som för andra rapporterande personer. Avsikten är att det skydd som avses i 5 § i lagen om företagshemligheter och skyddet i den lag som föreslås kompletterar varandra.
I 4 mom. ska det föreskrivas om vissa andra personer som utan att vara rapporterande personer som avses i lagen ändå till vissa delar är berättigade till skydd. Sådana personer är främjande personer som bistår den rapporterande personen i rapporteringsförfarandet och tredje personer, det vill säga utomstående, som har anknytning till den rapporterande personen och som med anledning av sitt arbete kan bli utsatta för repressalier. Vidare ska också sådana juridiska personer skyddas som den rapporterande personen äger, arbetar för eller på annat sätt har anknytning till med anledning av sitt arbete och som därför kan bli utsatta för repressalier. På personer som avses i 4 mom. tillämpas skyddsåtgärder som avses i 5 kap. med undantag för ansvarsfrihet enligt 24 §. Genom momentet genomförs artikel 4.4 a–c i direktivet.
Med främjande personer som bistår den rapporterande personen avses fysiska personer som bistår en rapporterande person i rapporteringsförfarandet och som med anledning av sitt arbete har en sådan position att de på grund av rapporten kan bli utsatta för repressalier. Främjande personer kan vara till exempel en förtroendeman, ett förtroendeombud, en arbetarskyddsfullmäktig eller någon annan representant för de anställda. Det kan vara fråga om att bistå till exempel med att skriva en rapport, att välja rätt rapporteringskanal och annan rådgivning som gäller rapportering, till exempel huruvida en överträdelse som ska rapporteras hör till lagens tillämpningsområde. Biståendet ska till karaktären vara sådant att man med det konkret kan hjälpa den rapporterande personen i rapporteringsförfarandet. Till exempel deltagande i en diskussion som gäller planering av rapportering ska i princip inte vara bistående som avses i den lag som föreslås. I sådana situationer är det ändå möjligt att personen får skydd som så kallad tredje person. Biståndet ska vara konfidentiellt, och därför finns en bestämmelse om sekretess som gäller bistående personer i 32 § i lagen.
En förutsättning för skydd för främjande personer ska dessutom vara att de på grund av sitt arbete har en sådan position att de på grund av rapporten kan bli utsatta för repressalier. Den rapporterande personen och den främjande personen kan vara anställda hos samma arbetsgivare. En främjande person kan också på annat sätt med anledning av sitt arbete ha en sådan position i förhållande till den rapporterande personens arbetsgivare, avtalspartner eller någon annan som ordnar arbete så att den främjande personen kan bli utsatt för repressalier. En rapporterande person och en främjande person kan arbeta till exempel på en gemensam byggarbetsplats för ett kärnkraftverk där en överträdelse upptäcks. I en underleverantörskedja kan den rapporterande personen och den främjande personen vara anställda hos olika arbetsgivare.
Enligt 4 mom. 2 punkten ska också tredje personer få skydd, såsom den rapporterande personens arbetskamrater eller släktingar. Villkoret för skyddet ska vara att en sådan person har någon typ av personlig anknytning till den rapporterande personen. Behovet av skydd kan uppstå till exempel om en tredje person på något sätt deltar i beredningen av rapporteringen, eller om personen hörs när man utreder en överträdelse internt inom en organisation. Dessutom förutsätts det att personen med anledning av sitt arbete kan bli utsatt för repressalier. Villkoret kan uppfyllas till exempel om en rapporterande person och en tredje person är anställda av en arbetsgivare som är föremål för en rapport, eller om en rapporterande person och en tredje person arbetar till exempel på en gemensam arbetsplats där en överträdelse sker. I en underleverantörskedja kan den rapporterande personen och den tredje personen vara anställda hos olika arbetsgivare.
I 4 mom. 3 punkten föreslås en bestämmelse om att skydd enligt lagen också ska tillämpas på juridiska personer som den rapporterande personen äger, arbetar för eller på annat sätt har anknytning till med anledning av sitt arbete och som därför kan bli utsatta för repressalier. I praktiken kan 4 mom. 3 punkten tillämpas till exempel om ett bolag som ägs av den rapporterande personen har ingått ett konsultationsavtal med ett annat bolag. Om den rapporterande personen som konsult upptäcker överträdelser i ett bolag som är personens avtalspartner och rapporterar om dem kan det bolag som är föremål för en rapport på grund av rapporten rikta repressalier mot den rapporterande personens bolag till exempel genom att säga upp avtal mellan bolagen i förtid. Det är då fråga om att en repressalie riktas direkt mot en juridisk person som den rapporterande personen äger men indirekt också mot den rapporterande personen. Bestämmelsen kan komma att tillämpas på motsvarande sätt också i fråga om en avtalskedja, såsom när underleverantörer anlitas. Det kan vara fråga om fall där en person som är underleverantör och är ägare till ett bolag eller en anställd i ett sådant bolag rapporterar om huvudentreprenören eller om beställaren med den påföljden att underleverantörsföretagets avtalsförhållande avslutas i förtid eller att det utsätts för andra repressalier. Med juridisk person som avses i 3 mom. 4 punkten som den rapporterande personen på annat sätt har anknytning till genom sitt arbete avses till exempel en avtalspartner till personen. Man kan till exempel vägra leverera tjänster till avtalspartnern.
2 kap. Förutsättningar för skydd för rapporterande personer
I kapitlet finns bestämmelser om förutsättningar för skydd för rapporterande personer. Utöver de allmänna förutsättningarna bör en rapporterande person för att få skydd iaktta det rapporteringsförfarande i tre steg som anges i 7–9 § i den lag som föreslås. De tre stegen i rapporteringsförfarandet i enlighet med visselblåsardirektivet ska genomföras genom bestämmelser om intern rapportering i första hand och å andra sidan om de förutsättningar som, när de uppfylls, ger rapporterande personer skydd när de rapporterar till en myndighet eller offentliggör information. För att få skydd ska rapporterande personer i första hand rapportera via den interna rapporteringskanalen i den organisation där överträdelsen har upptäckts. I regel kan man rapportera till myndigheter först efter det. I vissa fall kan man ändå få skydd för rapporten trots att man rapporterar direkt till en myndighet. Skydd på grund av offentliggörande kan man få endast i fall där man först rapporterat till en myndighet, om det inte finns någon avvikande grund för det. Dessutom är förutsättningen för den ansvarsfrihet som föreslås i 24 § när information offentliggörs att detta varit nödvändigt för att avslöja överträdelsen.
6 §.Allmänna förutsättningar för skydd för rapporterande personer. I paragrafen föreskrivs om de allmänna förutsättningarna för rapporterande personer att få skydd. Förutsättningarna ska uppfyllas för att skyddet enligt den lag som föreslås ska tillämpas på en rapporterande person. De allmänna förutsättningarna ska tillämpas såväl på intern rapportering som på rapportering till myndigheter och på offentliggörande. Genom paragrafen genomförs artikel 6.1 a i direktivet. En förutsättning för att få skydd ska vara att den rapporterande personen har grundad anledning att tro att informationen om en överträdelse är korrekt vid tidpunkten för rapporteringen. Dessutom förutsätts det att den rapporterande personen har grundad anledning att tro att informationen omfattas av lagens materiella tillämpningsområde.
Den rapporterande personen bör enligt de förhållanden som gäller saken och enligt den information personen har tillgång till vid tidpunkten för rapporteringen objektivt bedömt ha grundad anledning att tro att informationen om en överträdelse är korrekt samt att informationen omfattas av lagens tillämpningsområde enligt 2 § vid tidpunkten för rapporteringen. Också en rapporterande person som rapporterar om grundade misstankar om överträdelser ska få skydd, trots att personen inte har konkreta bevis vid tidpunkten för rapporteringen. Förutsättningarna för skydd uppfylls inte om rapporten objektivt bedömt gäller uppenbart osann information, grundlösa rykten eller information som redan är offentliggjord i sin helhet.
Vid bedömningen av förutsättningar för att en rapporterande person ska få skydd ska det objektivt bedömas om personen, med stöd av alla omständigheter som påverkar saken vid tidpunkten för rapporteringen, har grundad anledning att tro att informationen var sann eller om personen rapporterat om informationen i god tro. Syftet med kravet på god tro är att förhindra att någon lämnar falska grundlösa rapporter med avsikt att skada. Dessutom ska grundlösa rapporter förhindras genom en straffbestämmelse som föreslås i 36 § i lagen, och som gäller personer som avsiktligt rapporterar eller offentliggör falsk information samt genom skadeståndsansvar.
På motsvarande sätt ska det bedömas objektivt om det kan bedömas att den rapporterande personen hade grundad anledning att tro att informationen hör till lagens materiella tillämpningsområde. Vid bedömning av personens kännedom om lagens materiella tillämpningsområde kan man till exempel notera huruvida någon har bistått och gett personen råd i rapporteringsförfarandet, på vilket sätt det har informerats om rapportering och om lagens materiella tillämpningsområde samt huruvida personen arbetar i en sådan bransch eller i sådana uppgifter där överträdelser som hör till lagens tillämpningsområde kan uppkomma. Vid bedömningen kan man också notera hurdan kännedom om lagens tillämpningsområde det kan förutsättas att den rapporterande personen har på grund av sin position och sina uppgifter. Man ska i princip inte kunna ställa höga krav på den rapporterande personens kännedom om huruvida informationen hör till lagens materiella tillämpningsområde med beaktande av att det materiella tillämpningsområdet är begränsat till endast vissa lagstiftningsområden och även på grund av de påföljder som gäller överträdelser.
Motiv som finns i bakgrunden till rapporteringen ska inte påverka bedömningen om de allmänna förutsättningarna för skydd för rapporterande personer uppfylls. Personer som avsiktligen och medvetet rapporterar felaktig eller vilseledande information ska dock inte vara berättigade till skydd. En rapporterande person ska även få skydd om personen i god tro och på grund av misstag rapporterat information som senare visat sig vara osann.
7 §.Intern rapportering i första hand. I paragrafen ska det föreskrivas om att interna rapporteringskanaler ska användas i första hand. En förutsättning för skyddet för rapporterande personer är att rapporteringen om överträdelser som har upptäckts i en organisations verksamhet i första hand sker via organisationens interna rapporteringskanal. Man kan avvika från att rapportera internt i första hand om det finns särskilda bestämmelser om att rapporteringen ska ske direkt till rapporteringskanalen för den myndighet, det vill säga den behöriga myndigheten, som svarar för tillsynen över efterlevnaden av lagstiftning och de föreskrifter som avses i 2 § eller i fall som avses i 8 §.
Rapporten ska i första hand lämnas via rapporteringskanalen hos den organisation i vars verksamhet en överträdelse har upptäckts, oberoende av om denna organisation till exempel är den egna arbetsgivaren eller en avtalspartner. Till exempel en uthyrd arbetstagare bör rapportera om en överträdelse som arbetstagaren upptäckt i användarföretaget i första hand via användarföretagets rapporteringskanal. Användningen av intern rapporteringskanal i första hand ska också gälla de frivilliga interna rapporteringskanaler i den 13 § som föreslås. Genom paragrafen genomförs artikel 7.1 och delvis 7.2 i direktivet. Om förutsättningarna för extern rapportering föreskrivs i 8 § i lagen.
Genom paragrafen uppmuntras det i enlighet med artikel 7.2 till intern rapportering i första hand. Avsikten är att utredningen av rapportens riktighet och de åtgärder som vidtas med anledning av den i första hand sköts inom organisationen. Det går ofta att ingripa effektivast i misstankar om missbruk inom organisationen. Se även skäl 47 i ingressen till visselblåsardirektivet. Intern rapportering främjar den rapporterande personens tillit till att han eller hon inte blir utsatt för repressalier och att rapporten behandlas korrekt. Målet är att praxis för intern rapportering och företagskulturen utvecklas så, att missbruk utreds och att man ingriper i dem med låg tröskel.
Genom intern rapportering i första hand förebygger man att organisationers och i synnerhet företags rykte skadas och att kostnader uppstår, vilket myndighetsbehandling eller offentliggörande av information om överträdelser kan medföra.
I vissa fall som grundar sig på annan lagstiftning kan den rapporterande personen rapportera direkt till den behöriga övervakande myndigheten. Därför får bestämmelsen omnämnandet att interna rapporteringskanaler ska tillämpas i första hand ”om det inte någon annanstans finns särskilda bestämmelser om att rapporteringen ska ske direkt till rapporteringskanalen för” en myndighet. Till exempel kan man också i fortsättningen rapportera om överträdelser av bestämmelser som gäller finansmarknader via det rapporteringssystem som Finansinspektionen upprätthåller och få skydd oberoende av 8 §. Annars ska 8 § i den lag som föreslås tillämpas på rapportering till en myndighet.
8 §.Rapportering till en myndighet. I paragrafen ska det föreskrivas om alternativa förutsättningar, som när de uppfylls ger en rapporterande person skydd när denne rapporterar till en myndighet. En rapport som är avsedd för en myndighet ska enligt 18 § ske via justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal. Man får dock skydd även om man rapporterat direkt till en behörig myndighet.
Genom paragrafen genomförs artikel 10 om extern rapportering och delvis artikel 7.2 i direktivet.
Den rapporterande personen får enligt 1 mom. 1 punkten skydd när personen i stället för att rapportera via en intern kanal i första hand om den organisation där en överträdelse i verksamheten har upptäckts inte har en intern rapporteringskanal eller om den rapporterande personen inte har getts möjlighet att rapportera via en organisations interna rapporteringskanal. På så sätt kan till exempel rapporterande personer som arbetar hos en organisation med mindre än 50 anställda, som inte frivilligt har inrättat någon intern rapporteringskanal, få skydd när de rapporterar till en myndighet. Punkten ska också täcka fall där en organisation har försummat sin skyldighet att inrätta en rapporteringskanal. Dessutom kan sådana rapporterande personer, som inte enligt det 10 § 2 mom. som föreslås har getts möjlighet att rapportera via en intern rapporteringskanal, rapportera till en myndighet och få skydd.
Enligt 1 mom. 2 punkten kan den rapporterande personen få skydd för rapportering till en myndighet också när personen har grundad anledning att tro att en intern rapport inte har lett till att åtgärder enligt 16 § har vidtagits inom den tidsfrist som anges i 16 § 2 mom. I den 16 § som föreslås förutsätts det att det ska vidtas behövliga åtgärder för att utreda rapportens riktighet och för att vid behov ingripa vid en överträdelse. Den rapporterande personen kan ha grundad anledning att tro att de åtgärder som förutsätts inte har vidtagits, om personen inte har fått något slag av respons om vilka åtgärder som genomförs utifrån rapporten. Det kan också vara fråga om att den rapporterande personen har grundad anledning att tro att den information han eller hon fått inte stämmer och att man i verkligheten inte börjat utreda rapportens riktighet.
Enligt 1 mom. 3 punkten ska skydd för rapportering till en myndighet tillämpas också om den rapporterande personen har grundad anledning att tro att det inte är möjligt att effektivt ingripa i överträdelsen på basis av en intern rapport. Det kan vara fråga om ett fall som avses i punkten till exempel om en person som ansvarar för handläggning av rapporter eller organisationens ledning är delaktig i överträdelsen. Den grund som avses i punkten kan komma att tillämpas också när en intern rapport kan äventyra resultaten av de behöriga myndigheternas utredningar, såsom vid kartellarrangemang eller andra överträdelser av unionens konkurrensregler. Det kan vidare vara fråga om en situation som avses 1 mom. 3 punkten också när överträdelsen kräver snabba åtgärder för att skydda människors liv, hälsa eller säkerhet, eller miljön.
Enligt 1 mom. 4 punkten ska den rapporterande personen omfattas av skydd enligt rapportering till en myndighet också om den rapporterande personen har grundad anledning att tro att han eller hon riskerar att utsättas för repressalier på grund av rapporten. Det kan vara fråga om en sådan situation till exempel om en rapporterande person genom sin rapportering brutit mot skydd av konfidentialitet som grundar sig på avtal eller om föremålet för rapporten, efter att ha fått vetskap om förberedelser av en rapport, hotat personen med repressalier.
I 2 mom. ska det föreskrivas att med avvikelse från det som föreskrivs i 1 mom. omfattar skydd enligt denna lag rapporterande personer som rapporterar om överträdelser direkt till behöriga organ eller inrättningar inom Europeiska unionen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6.4 i direktivet enligt vilken rapporterande personer som rapporterar överträdelser som omfattas av direktivets tillämpningsområde till unionens relevanta institutioner, organ eller byråer ska omfattas av skydd enligt direktivet. Kommissionen och vissa organ och institutioner inom unionen såsom Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF), Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA), Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet (EASA), Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA) och Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) har rapporteringskanaler i bruk. Via dem kan de ta emot rapporter om överträdelser som hör till tillämpningsområdet för den lag som föreslås. Se skäl 69 och 71 i ingressen till visselblåsardirektivet.
9 §.Offentliggörande. I paragrafen ska det föreskrivas om alternativa förutsättningar enligt vilka en rapporterande person som offentliggör information ska få skydd. Genom paragrafen genomförs artikel 15.1 i direktivet. I regel ska offentliggörande av information komma på fråga endast i ovanliga och exceptionella fall.
Enligt 1 punkten ska en rapporterande person som offentliggör information om överträdelser få skydd om han eller hon först har rapporterat via justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal eller till en behörig myndighet och han eller hon har grundad anledning av tro att den behöriga myndigheten inte har börjat utreda rapportens riktighet inom den tidsfrist som anges i 20 § 2 mom. Det kan vara fråga om att myndigheten inte alls börjar bedöma eller undersöka den rapporterade överträdelsen eller om inga relevanta korrigerande åtgärder har vidtagits. Den behöriga myndighetens förfarande ska bedömas på objektiva grunder med särskilt beaktande av annan sektorspecifik lagstiftning som ålägger myndigheten att ingripa i överträdelsen.
Enligt 2 punkten ska en rapporterande person som offentliggör information få skydd också om han eller hon har grundad anledning att tro att överträdelsen kan utgöra en överhängande eller uppenbar fara för allmänintresset. Med överhängande eller uppenbar avses att överträdelsen med stor sannolikhet omedelbart utgör fara för allmänintresset, såsom för människors liv och hälsa. Man hinner då inte förhindra följderna av en överträdelse om den rapporterande personen först skulle rapportera via en intern, justitiekanslersämbetets eller den behöriga myndighetens rapporteringskanal. Det kan till exempel vara fråga om en överträdelse som gäller strål- och kärnsäkerhet, som på det sätt som avses ovan på ett överhängande eller uppenbart sätt utgör fara för allmänintresset. Vidare ska det i 3 punkten föreskrivas om tillämpning av skydd om den rapporterande personen har grundad anledning att tro att rapportering till en myndighet kan utgöra en risk för att bli utsatt för repressalier. Med det avses att en myndighet framför ett konkret hot om repressalier, och att den sannolikt har förutsättningar att verkställa hotet. Det kan till exempel vara fråga om att den rapporterande personen är anställd hos den behöriga myndigheten som hotar honom eller henne med repressalier som gäller anställningsförhållandet. Den sista alternativa förutsättningen är enligt 4 punkten att den rapporterande personen har grundad anledning att tro att den behöriga myndigheten är delaktig i överträdelsen eller att det på annat sätt är osannolikt att den behöriga myndigheten effektivt kommer att ingripa i överträdelsen på grund av särskilda omständigheter i sammanhanget. Den rapporterande personen kan till exempel veta att en representant för den behöriga myndigheten har gömt bevis som gäller en överträdelse, agerar i samarbete med den person som ansvarar för överträdelsen eller är delaktig i den.
Med offentliggörande av information avses att ge ut information om en överträdelse i offentligheten, och det täcker olika sätt att lämna information till offentligheten inklusive att publicera information på sociala medier. Att enligt skäl 45 i ingressen till direktivet ge information direkt till exempel till allmänheten via online-plattformar eller sociala medier eller till media, förtroendevalda, organisationer i det civila samhället, fackföreningar eller yrkes-och näringslivsorganisationer anses som offentliggörande av information.
Syftet med den lag som föreslås är inte att begränsa en rapporterande persons rätt att kontakta sin fackförening i frågor som gäller hans eller hennes anställningsförhållande eller be fackförbundets jurist eller någon annan om juridisk hjälp i rapporteringsförfarandet. Enligt artikel 3.4 i direktivet påverkar direktivet inte nationella bestämmelser om utövandet av arbetstagares rätt att samråda med sina företrädare eller fackföreningar, om skydd mot oberättigade missgynnande åtgärder. Det kan vara fråga om fall där en person planerar att rapportera och behöver hjälp med att välja rätt rapporteringskanal. Utgångspunkten i den lag som föreslås är att kontakter som gäller bistånd vid rapporteringsförfarande, till exempel fackförbundets eller någon annan utomstående leverantör av juridisk hjälp, inte ska anses som rapportering av information om överträdelse och inte heller som offentliggörande av information enligt 9 §. Information om en överträdelse och föremålet för en rapport kan i detta sammanhang också avslöjas för den person som bistår med juridisk hjälp. I 32 § i den lag som föreslås för att skydda rättigheterna för föremålet för en rapport och för den rapporterande personen föreskrivs om skyldighet för den som bistått en rapporterande person med juridisk rådgivning att hemlighålla informationen.
3 Kap. Intern rapporteringskanal
I lagens 3 kap. föreskrivs om skyldighet att inrätta en intern rapporteringskanal och om vem som ska ges möjlighet att rapportera via en intern rapporteringskanal, om möjligheten att lägga ut en intern rapporteringskanal vid behov och om ansvar i anslutning till det, om gemensamma interna rapporteringskanaler och delade resurser i vissa fall och om frivilliga interna rapporteringskanaler. Dessutom ska det i kapitlet föreskrivas om personer som ansvarar för handläggningen av rapporter, om minimikrav för en intern rapporteringskanal, om behövliga åtgärder för utredning av en rapports riktighet, om ingripande i en överträdelse vid behov och om anonym rapportering.
10 §.Skyldighet att inrätta en intern rapporteringskanal. I paragrafen ska det föreskrivas om skyldighet att ta i bruk en intern rapporteringskanal. I och med den genomförs artikel 7.3 samt artikel 8. Enligt 1 mom. ska organisationer som avses i 1–7 punkten, som regelbundet har minst 50 personer som står i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande till dem, inrätta en intern rapporteringskanal för rapportering av information om överträdelser och för de åtgärder som ska vidtas på basis av rapporterna. Organisationer som avses i 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska vara skyldiga att inrätta en intern rapporteringskanal, oberoende av bransch och av om de iakttar den lagstiftning som avses i 2 § i sin verksamhet. Skyldigheten att inrätta en rapporteringskanal gäller enligt vad som nämns i 40 § välfärdsområden och välfärdssammanslutningar inom re månader efter att lagen har trätt i kraft.
Enligt 1 punkten ska statliga förvaltningsmyndigheter som har inrättats med stöd av lag eller förordning av statsrådet samt andra statliga ämbetsverk och inrättningar, statsrådets kansli, ministerierna, riksdagens kansli och ämbetsverk och inrättningar i anslutning till riksdagen eller som står under riksdagens tillsyn, republikens presidents kansli, domstolarna, statliga affärsverk och självständiga offentligrättsliga inrättningar vara skyldiga att inrätta en intern rapporteringskanal. Begreppet rättsliga enheter i den offentliga sektorn som nämns i direktivet och den nationella definitionen av det presenteras ovan i avsnitt 3.4.1.
Skyldigheten att inrätta en intern rapporteringskanal ska också gälla Ålands landskapsmyndigheter när de sköter uppgifter som hör till rikets myndigheter i landskapet.
Enligt 2 punkten ska skyldigheten att inrätta en intern rapporteringskanal också gälla Ålands landskapsmyndigheter när de i landskapet sköter sådana uppgifter som hör till rikets myndigheter.
I 3 punkten nämns välfärdsområden och välfärdssammanslutningar som skyldiga att inrätta en intern rapporteringskanal. Enligt lagen om välfärdsområden (611/2021) är ett välfärdsområde ett offentligrättsligt samfund som har självstyre inom sitt område enligt vad som föreskrivs i denna lag. Välfärdsområdet organiserar de uppgifter som föreskrivs för det i lag. Välfärdsområdet kan dessutom inom sitt område sköta uppgifter som stöder dess lagstadgade uppgifter.
Enligt 4 § i lagen om välfärdsområden är en sammanslutning där ett välfärdsområde har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § eller 6 § 2 mom. i bokföringslagen (1336/1997) dottersammanslutning till välfärdsområdet. Välfärdsområdet och dess dottersammanslutningar bildar en välfärdsområdeskoncern. Vad som i lagen om välfärdsområden föreskrivs om välfärdsområdets dottersammanslutningar tillämpas även på stiftelser som välfärdsområdet har bestämmande inflytande över.
Utöver välfärdsområdets och välfärdsområdeskoncernens verksamhet omfattar välfärdsområdets verksamhet även deltagande i samarbete mellan välfärdsområden samt övrig verksamhet som grundar sig på ägande, avtal och finansiering. I välfärdsområdets verksamhet ingår produktion av tjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar i både de sammanslutningar och stiftelser som ingår i välfärdsområdeskoncernen och andra sammanslutningar och stiftelser.
Enligt lagen om välfärdsområden ska välfärdsområdet sköta bland annat de uppgifter som föreskrivs för det genom lag, som till exempel utövandet av myndigheternas behörighet. Utöva befogenheter som hör till en myndighet. Välfärdsområdet får sköta sina uppgifter självt eller avtala om överföring av organiseringsansvaret på ett annat välfärdsområde. Dessutom får organiseringen av uppgifterna samlas på ett eller flera välfärdsområden, om det är nödvändigt för att förbättra kvaliteten och tillgången på tjänster eller garantera tillräckliga personalresurser och andra resurser eller tillräcklig särskild expertis som behövs för uppgiften i fråga, eller om det är nödvändigt av någon annan motsvarande och grundad anledning. I 4 punkten nämns att kommuner, samkommuner, affärsverkssamkommuner och kommunala affärsverk är skyldiga att inrätta en intern rapporteringskanal.
Kommunallagen (410/2015) tillämpas, om inte något annat föreskrivs genom lag, på ordnandet av kommunens förvaltning och ekonomi samt på sådan verksamhet i kommunen som avses i 6 § 2 mom. En sammanslutning där kommunen har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § eller 6 § 2 mom. i bokföringslagen (1336/1997) är kommunens dottersammanslutning. Kommunen och dess dottersammanslutningar bildar en kommunkoncern. Vad som föreskrivs om kommunens dottersammanslutningar tillämpas även på stiftelser som kommunen har bestämmande inflytande över. Utöver kommunens och kommunkoncernens verksamhet omfattar kommunens verksamhet även deltagande i samarbete mellan kommunerna samt övrig verksamhet som grundar sig på ägande, avtal och finansiering.
Kommunen sköter de uppgifter som den har åtagit sig med stöd av självstyrelsen och organiserar de uppgifter som särskilt föreskrivs för den i lag. När uppgifter ska organiseras i samarbete med andra kommuner, föreskrivs det om detta genom lag. Kommunen kan med stöd av avtal även åta sig att sköta andra offentliga uppgifter än sådana som hör till dess självstyrelse.
Kommunen kan själv organisera de uppgifter som åligger den enligt lag eller avtala om att organiseringsansvaret överförs på en annan kommun eller en samkommun. Vid lagstadgat samarbete ansvarar den andra kommunen eller samkommunen för organiseringen av uppgifterna för kommunens räkning. Den kommun eller samkommun som ansvarar för organiseringen av uppgifterna ska i fråga om de tjänster och andra åtgärder som ska organisera svara för utövandet av myndigheternas befogenheter.
Enligt 55 § i kommunallagen bildas en samkommun genom ett avtal mellan kommunerna, vilket godkänns av fullmäktige. En samkommun är en juridisk person som kan förvärva rättigheter och ingå förbindelser samt föra talan i domstolar och hos andra myndigheter.
Om kommunala affärsverk föreskrivs i 65 § i kommunallagen. Bestämmelser som gäller samkommuner tillämpas på kommunala affärsverk. En kommun eller en samkommun kan inrätta kommunala affärsverk för uppgifter som ska skötas enligt företagsekonomiska principer, om inte något annat föreskrivs nedan. Ett kommunalt affärsverk fungerar som en del av kommunen eller samkommunen. Ett affärsverk som inrättats av en kommun benämns en kommuns affärsverk och ett affärsverk som inrättats av en samkommun benämns samkommuns affärsverk. Ett affärsverk som inrättats av en kommun benämns en kommuns affärsverk och ett affärsverk som inrättats av en samkommun benämns samkommuns affärsverk. Kommunens eller samkommunens övriga uppgifter anges i förvaltningsstadgan. Uppgifterna för en affärsverkssamkommun ska bestämmas i grundavtalet.
I 5 punkten nämns församlingar och kyrkliga samfälligheter som skyldiga att inrätta en intern rapporteringskanal. Med församling avses församlingarna inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som avses i kyrkolagen (1054/1993) och församlingarna inom den ortodoxa kyrkan i Finland som avses i lagen om ortodoxa kyrkan (985/2006). Enligt 11 kap. 1 § i kyrkolagen skall församlingar som är belägna inom samma kommun bilda en kyrklig samfällighet. En kyrklig samfällighet kan även bildas av församlingar som är belägna inom två eller flera kommuner. De övriga religiösa samfundens församlingar är inte juridiska personer som hör till offentliga sektorn.
Den evangelisk-lutherska kyrkans domkapitel och kyrkostyrelse samt den ortodoxa kyrkans kyrkostyrelse är också myndigheter inom den offentliga sektorn som i princip nämns som skyldiga att inrätta interna rapporteringskanaler. När antalet anställda i alla domkapitel ändå underskrider gränsen på 50 arbetstagare gäller skyldigheten att inrätta en intern rapporteringskanal därför inte dem. Antalet anställda i kyrkostyrelsens tjänst i evangelisk-lutherska kyrkan överskrider 50, så skyldigheten att inrätta en intern rapporteringskanal gäller den. Däremot är färre än 50 arbetstagare anställda hos ortodoxa kyrkans kyrkostyrelse.
I 6 punkten nämns att sammanslutningar enligt 3 § 1 mom. 1, 2, 4, 5 och 6 punkten i handelsregisterlagen (129/1979) är skyldiga att inrätta en intern rapporteringskanal.
I 7 punkten nämns stiftelser enligt stiftelselagen (487/2015), pensionsbolag och arbetslöshetskassor som skyldiga att inrätta en intern rapporteringskanal.
När antalet anställda räknas i de organisationer som avses i 1 mom. iakttas samma principer som i 2 § i samarbetslagen (1333/2021). Utgångspunkten är att man vid uträknandet av antalet anställda beaktar antalet heltidsanställda eller deltidsanställda i arbetsavtalsförhållanden tills vidare samt anställda i tidsbestämda arbetsavtalsförhållanden. Inhyrda arbetstagare, personer som arbetar hos en underleverantör eller övriga personer som är anställda av andra ska inte tas i beaktande. På samma sätt som i 2 § i samarbetslagen kan arbetstagare som är anställda endast en kortare tid i säsongsbetonade eller i exceptionella fall hos en organisation lämnas obeaktade. Det ska vara avgörande om den anställda utför arbete som hör till regelbunden verksamhet i organisationen. Till exempel vikarien för en anställd som är familjeledig ska beaktas när antalet anställda räknas, om vikarien utför regelbundet arbete i organisationen Om en arbetstagare som är ledig vikarieras av visstidsanställda arbetstagare som ofta byts ut räknas de som en arbetstagare vid bedömningen av förutsättningarna att tillämpa samarbetslagen (HD 2017:86). RP 159/2021 rd, s. 64–65.. Enligt högsta domstolens avgörande HD 2017:86 kan det, vid uträkning av antalet ovannämnda arbetstagare, under exceptionella förhållanden vara motiverat att avvika från huvudregeln när det gäller atypiska arbetsförhållanden. Då kan det vara motiverat att fästa uppmärksamhet vid om det utförda arbetet i sådana arbetsförhållanden varit ringa. Se även HD 2017:86 och HD 1996:51.
Också vid säsongsbetonat arbete bör antalet anställda vara fastställt för en viss tid. Till exempel i avgörandet HD 1997:55 ansågs att det att antalet anställda fastställdes för ett halvt år i säsongsbetonat arbete så att antalet översteg tillämpningsgränsen för samarbetslagen i princip kan påvisa att företaget omfattas av tillämpningsområdet för den lagen. En mycket kortvarig nedgång i antalet anställda till under 50 anställda ska inte berättiga till att avvika från skyldigheten att inrätta rapporteringskanaler, och en mycket kortvarig uppgång i antalet anställda till över 50 anställda ska inte ålägga arbetsgivaren att inrätta någon intern rapporteringskanal. Om antalet anställda varierar kontinuerligt på båda sidorna av tillämpningsområdet bör organisationen dock överväga att ta i bruk en rapporteringskanal.
Antalet anställda ska granskas specifikt för varje juridisk person. Ett bolag som hör till en koncern ska vara skyldigt att inrätta en rapporteringskanal, om antalet anställda i arbetsavtalsförhållande regelbundet uppgår till minst 50. Personalen hos ett sådant företag bör ha tillträde till en intern rapporteringskanal. I 12 § ska det föreskrivas om gemensamma rapporteringskanaler för koncerner, sammanslutningar av inlåningsbanker samt bank- och försäkringskonglomerat. I bolag som hör till en koncern, där minimigränsen för regelbundet anställda inte uppfylls, kan man frivilligt ta en rapporteringskanal i bruk. På så sätt främjas enhetliga förfaringssätt på koncernnivån. Bestämmelser om frivilliga rapporteringskanaler finns i 13 §.
De principer som det redogörs för ovan ska till tillämpliga delar vid uträkningen av antalet anställda följas även i de organisationer inom den offentliga förvaltningen som avses i 10 § 1 mom.
Bestämmelser om skyldighet att inrätta intern rapporteringskanal finns också i författningar som gäller förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, finanssektorn och transportsäkerhet. Skyldigheten att inrätta en intern rapporteringskanal ska bestämmas enligt den lagstiftningen. Det redogörs närmare för innehållet i den lagstiftningen och förhållandet till den lag som föreslås i beskrivningen av nuläget och i den 3 § som föreslås.
Enligt 2 mom. ska en organisation som har inrättat en intern rapporteringskanal ge personer som står i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande till den möjligheten att rapportera via den interna rapporteringskanalen. Andra personer kan också tillåtas rapportera via den interna rapporteringskanalen.
Genom paragrafen genomförs artikel 8.2 i direktivet. Rapporteringskanalen bör alltid vara tillgänglig för alla som är anställda i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande hos organisationen. Via den interna rapporteringskanalen ska organisationen vara skyldig att ta emot endast sådana rapporter som gäller överträdelser som skett i organisationen i fråga.
En organisation som är skyldig att inrätta en intern rapporteringskanal kan också i större utsträckning ge även andra personer tillträde till rapporteringskanalen, såsom personer som avses i 5 § 1 mom. 2–6 punkten. Det ska inte vara någon skyldighet. Tillträdet till rapporteringskanalen kan finnas till exempel på företagets webbplats.
Om en intern rapporteringskanal inte finns tillgänglig för en rapporterande person som avses i 5 § kan personen enligt den föreslagna 8 § rapportera direkt via justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal. Det har särskild betydelse i fråga om inhyrda personers anställningsförhållanden, eftersom de inhyrda personerna arbetar under ett annat företags, det vill säga användarföretagets, ledning och tillsyn. De inhyrda arbetstagarnas kännedom eller misstankar om överträdelser kan i många fall gälla överträdelser som en inhyrd arbetstagare observerat i användarföretaget. Det är således ändamålsenligt att aktörer som använder inhyrd arbetskraft gör det möjligt också för sina inhyrda arbetstagare eller de egenföretagare som arbetar för dem, såsom underleverantörer, att använda rapporteringskanalen. I dessa fall kan det även vara en fördel för den organisation som använder sig av inhyrd arbetskraft att möjliggöra användning av den interna rapporteringskanalen för de ovannämnda aktörerna, när ett ärende som gäller en eventuell överträdelse bäst kan utredas internt i den berörda organisationen. Annars kan inhyrda arbetstagare och underleverantörer i enlighet med den föreslagna 8 § lämna rapporter till en centraliserad extern rapporteringskanal.
11 §.Utläggning av en intern rapporteringskanal. Enligt det föreslagna 1 mom. kan en organisation ge en extern tjänsteproducent i uppgift att organisera den interna rapporteringskanalen. Organiseringen av den interna rapporteringskanalen kan läggas ut också delvis så, att endast det tekniska rapportsystemet skaffas av en tjänsteleverantör, men organisationens personal ansvarar för behandling av rapporterna. Genom paragrafen genomförs artikel 8.5 i direktivet.
Enligt 2 mom. ansvarar organisationen för att skyldigheterna enligt denna lag fullgörs även när den har låtit en extern aktör organisera den interna rapporteringskanalen. Utläggningen upphäver inte organisationens ansvar för att de skyldigheter som gäller intern rapporteringskanal i den föreslagna lagen uppfylls. Se även artikel 9.1 i direktivet samt skäl 54 i ingressen. Rapporteringens konfidentialitet, skyddet för personuppgifter och att de personer som ansvarar för behandlingen av rapporterna är opartiska och obundna ska säkerställas också vid utläggning.
I 3 mom. ska det föreskrivas om att anförtro någon annan än en myndighet en uppgift inom offentlig förvaltning. När en tjänsteproducent sköter uppgifter enligt ett avtal om utläggning för en sådan organisation som avses i 10 § 1–4 punkten, omfattas en person som är anställd av tjänsteproducenten av bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar. I avsnitt 11.11 redogörs det närmare för om delegering av en offentlig förvaltningsuppgift till någon annan än en myndighet. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen.
I 15 § ska det föreskrivas om tjänsteproducentens skyldighet att utse en eller flera personer som ansvarar för handläggningen av rapporter.
12 §.Gemensamma interna rapporteringskanaler och delade resurser. I 1 mom. ska vissa organisationer ges möjlighet att inrätta en gemensam intern rapporteringskanal.
Enligt 1 punkten får en gemensam intern rapporteringskanal inrättas av de statliga organisationer som avses i 10 § 1 mom. 1 punkten som administrativt och funktionellt är nära förbundna med varandra. Med administrativt och funktionellt nära förbundna med varandra avses vid ordnandet av statens funktioner bokföringsenheter, resultatstyrda ämbetsverk och arbetsgivarmyndigheter. Genom förslaget vill man beakta att statens uppgifter sköts smidigt och ändamålsenligt. Begreppet ämbetsverk är mångfasetterat, och med det kan avses olika helheter i olika sammanhang, som utgående från ändamål har bildats för ett visst ändamål inom ekonomiförvaltning eller något annat administrativt ändamål. Begreppet ämbetsverk som preciserar en statlig organisation som avses i lagförslaget ska möjliggöra ett tillräckligt flexibelt sätt, som är kostnadseffektivt och motiverat av funktionella principer, att inrätta interna rapporteringskanaler i statsförvaltningen. Vid organisering av statens funktioner har man i allmänhet strävat efter ändamålsenliga, motiverade och kostnadseffektiva lösningar inom ramen för vad den lagstiftning som ska tillämpas tillåter. Vad gäller organiseringen av interna rapporteringskanaler är det ändamålsenligt och i enlighet med statens intresse som helhet att anse att en intern rapporteringskanal, när ledningen i ett behörigt ämbetsverk så beslutar, kan tillhandahålla en intern rapporteringskanal som en del av en ändamålsenlig och motiverad ämbetsverkshelhet. Begreppet ämbetsverk kan således i detta sammanhang innebära en bokföringsenhet, ett resultatstyrt ämbetsverk eller ett arbetsgivarämbetsverk, bara sättet att genomföra det på är ändamålsenligt och motiverat. Det innebär således till exempel för regionförvaltningens del att när den behöriga ämbetsverksledningen så beslutar kan en intern rapporteringskanal för regionförvaltningens del som helhet tillhandahållas genom en intern rapporteringskanal. När en gemensam lösning för rapporteringskanal skaffas och upprätthålls samt vid behandlingen av ärenden möjliggörs en högklassigare behandling av rapporter och avsevärda kostnadsbesparingar. Det redogörs för innehållet i förutsättningen i avsnitt 3.4.1.
Enligt 2 och 3 punkten får en gemensam intern rapporteringskanal inrättas också av välfärdsområden och välfärdssammanslutningar sinsemellan samt av kommuner och samkommuner, affärsverkssamkommuner och kommunala affärsverk sinsemellan. Genom punkterna genomförs artikel 8.9 tredje stycket i direktivet. Enligt 4 punkten kan också församlingar, kyrkliga samfälligheter samt kyrkornas domkapitel och kyrkostyrelser inrätta en gemensam inre rapporteringskanal.
Gemensamma rapporteringskanaler för de nämnda myndigheterna kan vara administrativt, ekonomiskt och funktionellt sett mer ändamålsenliga och effektiva än enskilda organisationers egna interna rapporteringskanaler.
I 1 mom. 5 punkten ska koncernbolag, sammanslutningar av inlåningsbanker samt finansierings- och försäkringskonglomerat ges möjlighet att inrätta gemensamma interna rapporteringskanaler. De rapporteringskanaler som i nuläget är i bruk har i sådana strukturer oftast organiserats centraliserat. Koncernbolag samt sammanslutningar av inlåningsbanker eller bolag som hör till finans- och försäkringskonglomerat kan centraliserat inrätta en intern rapporteringskanal, som står till förfogande för de bolag som hör till koncernen, sammanslutningen av inlåningsbanker eller finansierings- och försäkringskonglomeratet. Genom en gemensam rapporteringskanal undviks överlappande kostnader och effektiviseras behandlingen av rapporter mellan sådana bolag. En gemensam intern rapporteringskanal för sådana bolag säkerställer konfidentialitet i rapporteringen och främjar på så sätt den rapporterande personens skydd mot repressalier. Rapporteringskanalen bör utse ansvariga personer för behandling av rapporterna och iaktta de övriga skyldigheterna i denna lag.
I 1 mom. 6 punkten ska det föreskrivas att en intern rapporteringskanal får inrättas även av Innovationsfinansieringsverket Business Finland och aktiebolaget Business Finland. Helheten Business Finland bildas av Innovationsfinansieringsverket, som är en statlig myndighet, och ett bolag som utför kundfunktioner. Bestämmelser om helheten Business Finland finns i lagen om Innovationsfinansieringsverket Business Finland och aktiebolaget Business Finland (1146/2017). Helheten Business Finland har för närvarande en gemensam rapporteringskanal till förfogande för rapporter som lämnas av personer både inom och utom organisationen.
Det är motiverat att bilda en gemensam rapporteringskanal, för det är meningen att Innovationsfinansieringsverket och aktiebolaget Business Finland Oy ska arbeta tillsammans och ledda av en gemensam strategi. Aktiebolaget Business Finland Oy har inte heller någon sådan beslutanderätt i ärenden som behandling av rapporter kräver. En rapporterande person kan lämna rapporter som gäller vardera organisationens verksamhet via en gemensam rapporteringskanal. Genom en gemensam rapporteringskanal undviker man också överlappande kostnader och oklarheter avseende till vilken av organisationernas rapporteringskanal en person bör rapportera. Överträdelser som kommer att rapporteras kan höra både till Innovationsfinansieringsverkets och till Business Finland Oy:s uppgifter.
I 2 mom. ska det föreskrivas att sådana organisationer som avses i 10 § 1 mom. 6 och 7 punkten och som har högst 249 anställda sinsemellan får dela de resurser som anvisats för mottagande av rapporter, utredning av rapporters riktighet och de undersökningar som ska genomföras. Möjligheten att dela resurser ska alltså gälla organisationer som avses i 3 § 1 mom, 1,2,4,5 och 6 punkten i handelsregisterlagen samt stiftelser, pensionsanstalter och arbetslöshetskassor. Oberoende av de delade resurserna har varje organisation som deltar i resursdelningen skyldighet enligt 16 § i lagen att ge respons och att vid behov ingripa i fråga om en rapporterad överträdelse samt tystnadsplikt enligt 32 § i lagen.
Genom 2 mom. genomförs artikel 8.6 enligt vilken rättsliga enheter inom den privata sektorn med 50 till 249 arbetstagare får dela resurser med avseende på mottagandet av rapporter och utredningar som ska genomföras.
Med delning av resurser avses att samma person kan ansvara för mottagande och utredning av riktigheten i rapporter eller för de undersökningar av detta som ska genomföras. Delning av resurser kan vara motiverat till exempel för att säkerställa tillräcklig kompetens i små och medelstora företag. Dessutom kan man genom delning av resurser undvika överlappande kostnader till exempel vid sammanslutningar av företag.
13 §.Frivilliga interna rapporteringskanaler. I paragrafen ska det föreskrivas att om någon annan organisation än de som avses i 10 § inrättar en intern rapporteringskanal för rapportering av sådana överträdelser som omfattas av denna lag, tillämpas det som föreskrivs i denna lag i fråga om den frivilliga interna rapporteringskanalen, den interna rapporteringen och skyddet för rapporterande personer.
Visselblåsardirektivet är minimireglering och nationellt kan det beslutas om mer omfattande lösningar för lagens tillämpningsområde. Om en organisation beslutar att frivilligt ta i bruk en rapporteringskanal där man tar emot rapporter som hör till tillämpningsområdet för denna lag, bör lagen iakttas.
En förutsättning för skyddet för rapporterande personer ska enligt den föreslagna 7 § vara att rapportering i första hand sker via en intern rapporteringskanal. Därför är det motiverat att skyldigheterna i den föreslagna lagen i sin helhet tillämpas också på en organisation som frivilligt inrättar en intern rapporteringskanal. På motsvarande sätt ska skydd enlig den föreslagna lagen tillämpas på en rapporterande person om rapporten lämnas till en sådan rapporteringskanal.
14 §.Person som ansvarar för handläggningen av rapporter. I 1 mom. ska det föreskrivas att en organisation som har inrättat en intern rapporteringskanal eller en tjänsteproducent enligt 11 § ska utse en eller flera personer som ansvarar för handläggningen av rapporter och som ska kunna sköta sitt uppdrag opartiskt och oberoende. Dessutom kan organisationen eller tjänsteproducenten utse sådana sakkunniga som behövs för att utreda en rapports riktighet.
Personer som ansvarar för handläggningen av rapporter kan vara organisationens egna anställda till exempel i en viss enhet, eller personer som arbetar för en utomstående tjänsteproducents räkning. Vid behov kan flera personer som ansvarar för handläggningen av rapporter utses. Dessutom ska det föreskrivas i 1 mom. att organisationen eller tjänsteproducenten kan utse sådana sakkunniga som behövs för att utreda en rapports riktighet. När en sådan person utses ska personens oberoende och att intressekonflikter inte uppstår säkerställas i mån av möjlighet. I mindre organisationer kan en anställd som på grund av sin ställning har förutsättningar att rapportera direkt till organisationens ledning sköta uppgiften vid sidan av sin egen tjänst. En sådan person som kan komma i fråga kan till exempel vara en chef som ansvarar för att lagstiftningen iakttas, för personalärenden eller för intern revision, ekonomichef eller styrelsemedlem. Också en person som arbetar för en utomstående tjänsteproducents räkning kan utses till person som ansvarar för handläggning av rapporter, om organiseringen av en intern rapporteringskanal har getts i uppdrag till en sådan aktör. Den organisation som inrättar en intern rapporteringskanal ska ha ansvaret för att utse personer som ansvarar för handläggningen av rapporter, det vill säga i praktiken ett förvaltningsorgan med beslutanderätt i organisationen eller en person som förordnas till det av förvaltningsorganet.
I 2 mom. ska det föreskrivas att endast de personer som har utsetts av organisationen för denna uppgift får handlägga rapporter.
15 §.Minimikrav för en intern rapporteringskanal. I paragrafen ska det föreskrivas om kraven för en intern rapporteringskanal. I och med den genomförs artikel 8.5 samt artikel 9.1 a och 9.2.
I 1 mom. ska det föreskrivas att det ska vara möjligt att rapportera skriftligt eller muntligt via den interna rapporteringskanalen. Under förutsättning att konfidentialiteten hos den rapporterande personens identitet tryggas och att minst skriftlig eller muntlig rapportering möjliggörs får organisationen själv bestämma hurdana rapporteringskanaler den tar i bruk. Rapportering kan ske till exempel genom att lämna rapporter skriftligen i en responslåda, per e-post eller på organisationens interna eller externa datanät eller muntligt via en tipstelefon eller något annat system för röstmeddelanden.
I 2 mom. ska det föreskrivas att den organisation som har inrättat en rapporteringskanal ska sända den rapporterande personen en bekräftelse av mottagandet inom sju dagar från mottagandet av rapporten. Om den interna rapporteringskanalen är ett elektroniskt system kan bekräftelse av mottagandet vara ett automatiskt meddelande som sänds om det.
I 3 mom. ska det föreskrivas att om muntlig rapportering är möjlig ska den kunna göras per telefon eller något annat system för röstmeddelande och på den rapporterande personens begäran vid ett personligt möte som ska ordnas inom rimlig tid. Om organisationen tar emot rapporter endast skriftligen har den inte någon sådan skyldighet.
I 4 mom. ska det enligt artikel 7.3 i direktivet föreskrivas om skyldighet att informera om intern och extern rapportering. Den organisationen som har inrättat en intern rapporteringskanal ska informera om rapportering till den interna rapporteringskanalen och till justitiekanslersämbetets centraliserad rapporteringskanal, förfarandena för rapportering och förutsättningarna för skydd för den rapporterande personen. Informationen ska framställas på ett tydligt sätt och så att den är lättillgänglig för rapporterande personer. Informationen kan genomföras till exempel i organisationens interna datanät, om rapporteringskanalen enbart används av den egna personalen. Genom information kan man säkerställa till exempel det att den rapporterande personen gör skillnad på till exempel klagomål och rapportering som ska göras via en rapporteringskanal.
Om andra personer än de som är anställda i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande har tillträde till rapporteringskanalen bör utöver dem i mån av möjlighet även andra personer informeras som på grund av sitt arbete har kontakt med organisationen i fråga, såsom tjänsteleverantörer, distributörer, varuleverantörer och affärspartner. Informationen kan till exempel fästas på en synlig plats som alla de ovannämnda personerna har tillträde till samt på organisationens webbplats. De kan också ingå i utbildning som gäller yrkesetik och yrkesintegritet.
I 5 mom. ska ingå en informativ hänvisning till lagens 32 § där det föreskrivs om sekretess. Vid organiserandet av rapporteringskanalen ska det sörjas för att rapporterandet sker konfidentiellt. Tillträde till de rapporter som lämnats i rapporteringskanalen för andra än de personer som ansvarar för handläggandet av rapporter ska förhindras.
16 §.Utredning av en rapports riktighet och information om åtgärder. I paragrafen ska det föreskrivas om utredning av en rapports riktighet och information om åtgärder som vidtagits med anledning av den, och genom den genomförs artikel 9.1 b och 9.1 f.
Enligt 1 mom. ska den som ansvarar för handläggningen av en rapport vidta behövliga åtgärder för att utreda rapportens riktighet och för att vid behov ingripa vid en överträdelse. Enligt 2 mom. ska den som ansvarar för handläggningen av en rapport inom minst tre månader efter att en bekräftelse av mottagandet av rapporten har sänts informera den rapporterande personen om vilka åtgärder som vidtas på basis av rapporten. Om det inte har sänts någon bekräftelse av mottagandet ska information om åtgärder lämnas inom tre månader efter att den tidsfrist på sju dagar för en bekräftelse av mottagandet av en rapport har löpt ut.
Med utredning av en rapports riktighet avses vilken åtgärd som helst som den som tagit emot rapporten vidtar för att bedöma om de påståenden som lagts fram i rapporten är sanningsenliga.
En person som ansvarar för handläggningen av rapporter ska för att uppfylla skyldigheten enligt 16 § minst bedöma och utreda om det påstående som lagts fram är korrekt. Även andra personer som enligt 14 § utsetts för detta uppdrag kan delta i utredningen av en rapports riktighet. Dessutom ska enligt 2 mom. den rapporterande personen informeras om planerade eller vidtagna åtgärder inom en tidsfrist på tre månader.
Behovet av de åtgärder som ska vidtas med anledning av en rapport beror på den rapporterade överträdelsens karaktär, men rapportens riktighet ska åtminstone utredas. Man kan tvingas avsluta utredningen av ett ärende om det inte går att få tillräckliga uppgifter om överträdelsen. Det kan också vara fråga om att överträdelsen objektivt bedömt är ringa, förfarandet eventuellt redan avslutats och inga särskilda åtgärder har behövts för att ingripa i det. En organisation kan anses ha uppfyllt sin skyldighet enligt 16 § i en sådan situation, om den objektivt bedömt har utrett ärendet tillräckligt och informerat den rapporterande personen om det.
Om en rapport vid utredningen har visat sig vara sanningsenlig, bör den person som ansvarar för handläggningen vidta behövliga åtgärder för att ingripa i den rapporterade överträdelsen och informera den rapporterande personen om hur man ingripit eller tänka ingripa i den. Den person som ansvarar för handläggningen är inte nödvändigtvis själv behörig att besluta om de åtgärder genom vilka man ingriper i överträdelsen. Om en rapporterad överträdelse objektivt bedömt kräver att till exempel en intern utredning inleds eller att ett förfarande avslutas ska den person som ansvarar för handläggning av rapporten för att uppfylla skyldigheten i 16 § överföra ärendet till organisationens ledning eller någon annan sådan person som kan besluta om en sådan åtgärd. Organisationens ledning eller någon annan ansvarig person bör då bedöma fallet och vid behov vidta behövliga åtgärder för att ingripa i förfarandet. Det kan till exempel vara fråga om ge personalen anvisningar om rätt slags förfarande eller om ändring av metoder som lett till en överträdelse.
Behovet av åtgärder som gäller ingrepp i en överträdelse ska bedömas enligt objektiva kriterier med beaktande av den särskilda karaktären hos varje enskilt fall. De behövliga åtgärderna beror i första hand på hurdan överträdelse det är fråga om. Om det är fråga till exempel om en överträdelse som gäller produktsäkerhet kan man ingripa i överträdelsen till exempel genom att korrigera fel i produktionsmetoderna eller dra tillbaka en farlig produkt på marknaden. Beträffande överträdelser som gäller transportsäkerhet kan en behövlig åtgärd vara till exempel att korrigera ett förfaringssätt som riskerar säkerheten, korrigera ett fel eller meddela myndigheter om ett tillbud i enlighet med gällande lag. Vad gäller ett stöd som beviljats i strid med lagstiftningen om statsstöd kan det bli fråga om återkrav av ett stöd eller om andra åtgärder som krävs enligt sektorlagstiftning som hör till tillämpningsområdet enligt 2 §. Om det är fråga om en allvarlig överträdelse som kräver omedelbar uppmärksamhet kan man från fall till fall kräva snabbt och effektivt ingripande av organisationen. Med behövliga åtgärder som avses i 16 § i förslaget ska det dock inte krävas åtgärder som gäller arbetsavtals- eller tjänsteförhållanden, såsom uppsägning av en person som gjort sig skyldig till en överträdelse. Åtgärder som gäller arbetsavtals- eller tjänsteförhållande bestäms enligt lagstiftningen om anställningsförhållanden.
Den som ansvarar för handläggningen av en rapport ska enligt det föreslagna 2 mom. senast inom tre månader efter att en bekräftelse av mottagandet av rapporten har sänts informera den rapporterande personen om vilka åtgärder som vidtas på basis av rapporten. Om man bara håller på att planera åtgärder ska den rapporterande personen informeras om det. Respons ska ges i den omfattning det är möjligt med beaktande av till exempel sekretess. Om en anmälan gäller till exempel enbart den rapporterande personens personliga rättigheter bör personen i mån av möjligheter hänvisas till att använda andra rapporteringskanaler och förfaranden. Vid behov ska man kunna be personen om ytterligare uppgifter för utredning av en rapports riktighet, men personen är inte skyldig att ge dem.
Utredning av en rapports riktighet kan vara en krävande och långvarig process, så det ska inte vara en förutsättning att utredningen ska bli klar inom tre månader. Om utredningen av ärendet eller eventuella åtgärder för att ingripa i överträdelsen ännu inte är klara bör den rapporterande personen informeras om det.
Om man inom organisationen till exempel har stannat för att inleda en utredning bör den rapporterande personen i mån av möjlighet informeras om utredningen och dess resultat. Personen bör också informeras om eventuell överföring av ärendet till en behörig myndighet för ytterligare utredningar, om det inte medför olägenhet för utredningen eller undersökningen eller för den persons rättigheter som är föremål för rapporten.
17 §.Anonym rapportering. Enligt paragrafen ska en organisation kunna besluta att ta emot även anonyma rapporter i sin interna rapporteringskanal. När det gäller anonyma rapporter behöver det enligt paragrafen inte sändas någon bekräftelse av mottagandet eller vidtas sådana åtgärder som avses i 16 § 2 mom.
Genom paragrafen genomförs medlemsstatens befogenhet att enligt artikel 6.2 besluta om huruvida rättsliga enheter i den privata eller offentliga sektorn och behöriga myndigheter är skyldiga att ta emot och följa upp anonyma rapporter.
4 kap. Rapportering till justitiekanslersämbetet och behöriga myndigheter
I lagens 4 kap. föreskrivs det att justitiekanslersämbetet ska svara för verksamheten med en sådan extern rapporteringskanal som krävs enligt direktivet. Via justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal lämnas på ett samlat sätt alla de rapporter som ska lämnas till myndigheter. Uppgifter som anknyter till justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal är bl.a. frågor i anknytning till allmän informationsgivning, rådgivning, utbildning, uppföljning av rapporter och rapportering. Justitiekanslersämbetet vidarebefordrar handläggningen av rapporten till den rätta behöriga myndigheten, som i enlighet med sin behörighet som tillsynsmyndighet utreder rapportens riktighet på samma sätt som den även annars skulle göra när det gäller frågor som omfattas av dess tillsyn. Enligt den lag som föreslås åläggs inte de behöriga myndigheterna skyldighet att inrätta egna externa rapporteringskanaler.
18 §.Justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal. I 1 mom. I 1 mom. ska det föreskrivas att en rapporterande person, när de krav uppfylls som nämns i 8 §, ska rapportera om överträdelser som avses i 2 § till myndigheten i justitiekanslersämbetets rapporteringskanal, om det inte finns särskilda bestämmelser om rapportering direkt via den behöriga myndighetens rapporteringskanal.
I 2 mom. föreskrivs det att justitiekanslersämbetet ansvarar för verksamheten med den centraliserade rapporteringskanalen. Genom en centraliserad rapporteringskanal strävar man efter att underlätta rapportering och det, att rapporterande personer inte själva behöver ta reda på vilken myndighet som är behörig.
Genom 1 och 2 mom. genomförs artikel 10 i direktivet, enligt vilken rapporterande personer ska rapportera information om överträdelser med hjälp av externa rapporteringskanaler och förfaranden efter att först ha rapporterat via interna rapporteringskanaler, eller genom att rapportera direkt till de behöriga myndigheterna via externa rapporteringskanaler.
Enligt 12 § i lagen om justitiekanslern i statsrådet finns för beredning av ärenden som justitiekanslern ska avgöra och för utförande av andra uppgifter som hör till justitiekanslerns verksamhetsområde i statsrådet ett justitiekanslersämbete som leds av justitiekanslern. Det är således justitiekanslersämbetets lagstadgade uppgift att stödja justitiekanslern och biträdande justitiekanslern i deras verksamhet och ämbetsverket har inte haft några självständiga lagstadgade uppgifter. I den lag som föreslås ska uppgiften anvisas det justitiekanslersämbete som det föreskrivs om i 12 § i lagen om justitiekanslern i statsrådet, eftersom det inte gäller någon uppgift inom brottsbekämpning. Enligt grundlagen är justitiekanslern i statsrådet den högsta laglighetsövervakaren och är alltså namnet på en behörig myndighet. För beredning av ärenden som justitiekanslern ska avgöra och för utförande av andra uppgifter som hör till justitiekanslerns verksamhetsområde finns i statsrådet ett justitiekanslersämbete som leds av justitiekanslern. Justitiekanslersämbetet är således avsett för beredning och för utförande av åtgärder. Det kan i synnerhet i fråga om uppgifter som rådgivning och mottagande av rapporter vara en motiverad lösning. Om å andra sidan de behöriga myndigheterna inte vidtar tillräckliga åtgärder är vidtagande av eventuella fortsatta åtgärder uttryckligen en uppgift som hör till justitiekanslerns behörighet. På samma sätt har rättigheterna till upplysningar föreskrivits uttryckligen för justitiekanslern.
I 2 mom. ska det föreskrivas att justitiekanslersämbetet ska vidarebefordra rapporten till den behöriga myndigheten för utredning av rapportens riktighet. Om det inte finns någon behörig myndighet för de frågor som avses i 2 § 4 mom. 1–5 punkten ska rapporten vidarebefordras till det behöriga ministeriet. Rapporten ska vidarebefordras i brådskande ordning om det är fråga om överträdelser som direkt och allvarligt äventyrar hälsa eller säkerhet.
Justitiekanslersämbetet ska inte, när det tar emot och överför rapporter till behöriga myndigheter, särskilt utreda den rapporterande personens rätt till skyddsåtgärder som föreskrivs i lagen, och kan således till behöriga tillsynsmyndigheter överföra också sådana rapporter som inte hör till lagens tillämpningsområde. På justitiekanslersämbetet kontrolleras inte den rapporterande personens ställning i förhållande till den myndighet som är föremål för rapporten. Justitiekanslersämbetet ger inte rapporterande personen respons med anledning av rapporten. Det hör till den behöriga myndighetens uppgifter.
De behöriga myndigheterna, det vill säga den omfattande och delvis opreciserade gruppen tillsynsmyndigheter, och antagen brist i rapporter kan göra överföringen av dem till behöriga myndigheter utmanande. Därför ska de behöriga myndigheterna också för sin del se till att en rapport i slutändan sänds till den rätta tillsynsmyndigheten.
Det hör inte till justitiekanslersämbetets uppgifter att som centraliserad rapporteringskanal vidta några fortsatta åtgärder som den föreslagna lagen kräver vid behandlingen av rapporter (t.ex. rapport om överträdelse), utan det ska de behöriga tillsynsmyndigheterna ansvara för. Justitiekanslern börjar i princip inte heller behandla en rapport om ett ärende som gäller laglighetskontroll enbart på grund av en rapport. Justitiekanslern kan dock som ärende för laglighetskontroll börja utreda den om myndigheterna inte vidtar adekvata och tillräckliga åtgärder och även inom laglighetskontrollen börja utreda strukturella problem som gäller rapporter och de myndigheter som de gäller och som uppkommer på basis av rapporter vid tillgodoseendet av unionsrätt och nationell rätt som hänför sig till den samt särskilt också vid skyddet av rapporterande personer. Rapporter som inte omfattas av den föreslagna lagens tillämpningsområde kan vid behov även sändas till tillsynsmyndigheter eller polisen för utredning. Sådana rapporter kan också innehålla betydande lagöverträdelser eller missbruk.
Genom 1–3 mom. genomförs även artikel 11.1 och 11.2 a, där det anges att det ska utses myndigheter som ska vara behöriga att ta emot, lämna återkoppling om och följa upp rapporter.
I 3 mom. föreskrivs det att justitiekanslersämbetet ska informera om rapportering via den centraliserade rapporteringskanalen, behöriga myndigheter samt ge råd i anknytning därtill. Det är inte justitiekanslersämbetets uppgift att biträda juridiskt som en typ av rättshjälp. Uppgiften gäller allmän rådgivning som gäller rapporteringsförfarandet.
I följande figur presenteras de behöriga myndigheterna som avses i 3 mom. och som svarar för tillsynen över den lagstiftning som omfattas av tillämpningsområdet enligt 2 § 1 mom. Förteckningen är inte uttömmande.
De lagstiftningsområden som nämns i 2 § 1 mom. i den föreslagna lagen om skydd för rapporterande personer | De behöriga myndigheter/tillsynsmyndigheter som avses i 18 § 2 mom. i den föreslagna lagen om skydd för rapporterande personer |
1) Offentlig upphandling (2 § 1 mom. 1 punkten) | Konkurrens- och konsumentverket |
2) Finansiella tjänster, produkter och marknader (2 § 1 mom. 2 punkten) | Finansinspektionen, Konkurrens- och konsumentverket, Patent- och registerstyrelsen, finansministeriet |
3) Förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism (2 § 1 mom. 3 punkten) | Finansinspektionen, regionförvaltningsverket i Södra Finland, Polisstyrelsens lotteriförvaltning, Patent- och registerstyrelsen, Finlands Advokatförbund, Skatteförvaltningen, Tullen, Ålands landskapsstyrelse, Lotteriinspektionen, finansministeriet, inrikesministeriet |
4) Produktsäkerhet och produktöverensstämmelse (2 § 1 mom. 4 punkten) | Säkerhets- och kemikaliverket, Energimyndigheten, Tullen, Transport- och kommunikationsverket, Polisstyrelsen, Gränsbevakningsväsendet, Strålsäkerhetscentralen, arbetarskyddsmyndigheterna, Valvira, Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea |
5) Transportsäkerhet (2 § 1 mom. 5 punkten) | Transport- och kommunikationsverket, Regleringsorganet för järnvägssektorn, Trafikledsverket, Tullen, Polisen, Gränsbevakningsväsendet, Olycksutredningscentralen |
6) Miljöskydd (2 § 1 mom. 6 punkten) | Kommunikationsministeriet, Energimyndigheten, de kommunala byggnadstillsynsmyndigheterna, Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet, närings-, trafik och miljöcentralerna, de kommunala miljövårdsmyndigheterna, Finlands miljöcentral, närings-, trafik och miljöcentralen i Birkaland, Säkerhets- och kemikaliverket, regionförvaltningsverken, Transport- och kommunikationsverket, Gentekniknämnden, Gränsbevakningsväsendet, Polisen, Konkurrens- och konsumentverket, tillsynsmyndigheterna enligt livsmedelslagen, konsumentmyndigheterna, närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland, Finlands viltcentral, Livsmedelsverket |
7) Strål- och kärnsäkerhet (2 § 1 mom. 7 punkten) | Strålsäkerhetscentralen, de kommunala hälsoskyddsmyndigheterna, Tullen, Säkerhets- och kemikaliverket, tillsynsmyndigheterna enligt foderlagen och livsmedelslagen, de kommunala byggnadstillsynsmyndigheterna |
8) Livsmedels- och fodersäkerhet samt djurs hälsa och välbefinnande (2 § 1 mom. 8 punkten) | Livsmedelsverket, de officiella veterinärerna, NTM-centralerna, Tullen, de kommunala livsmedelstillsynsmyndigheterna, övriga tillsynsmyndigheter enligt livsmedelslagen, tillsynsmyndigheterna enligt foderlagen, Polisen, regionförvaltningsverken |
9) Folkhälsa (2 § 1 mom. 9 punkten) | Social- och hälsovårdsministeriet, Tullen, Valvira, kommunerna, Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea |
10) Konsumentskydd (2 § 1 mom. 10 punkten) | Konsumentombudsmannen, Finansinspektionen |
11) Skydd av privatlivet och personuppgifter samt säkerhet i nätverks- och informationssystem (2 § 1 mom. 11 punkten) | Kommunikationsministeriet, Transport- och kommunikationsverket, dataombudsmannen, Energimyndigheten, Finansinspektionen, NTM-centralerna, Valvira, arbetarskyddsmyndigheterna |
I den sektorspecifika lagstiftningen finns det redan särskilda bestämmelser om rapporteringsförfaranden och detta lagförslag kompletterar den lagstiftningen. När det gäller misstankar om överträdelser av bestämmelserna inom finanssektorn ska rapporterna även i fortsättningen lämnas via den externa rapporteringskanal som förvaltas av Finansinspektionen. Denna kanal gör det möjligt att rapportera misstankar om oegentligheter i anknytning till alla bestämmelser som gäller finansmarknaden. Vem som helst får rapportera. Verksamheten med Finansinspektionens externa rapporteringskanal fortsätter efter att den föreslagna lagen om skydd för rapporterande personer har trätt i kraft, och avsikten är inte att den ska sammanslås med justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal.
Enligt skäl 63–66 i direktivets ingress är bristande förtroende för ändamålsenligheten med att rapportera en av de främsta faktorerna som avhåller potentiella visselblåsare från att rapportera. Följaktligen finns det ett behov av att ålägga en tydlig skyldighet för behöriga myndigheter att inrätta lämpliga externa rapporteringskanaler, omsorgsfullt följa upp de mottagna rapporterna och att inom en rimlig tidsfrist lämna återkoppling till rapporterande personer.
Medlemsstaterna ska utse de myndigheter som ska vara behöriga att ta emot information om sådana överträdelser som omfattas av direktivets tillämpningsområde och på lämpligt sätt följa upp rapporterna. Sådana behöriga myndigheter skulle kunna vara rättsliga myndigheter eller tillsyns- eller övervakningsorgan behöriga på specifika berörda områden, eller myndigheter med mer allmän behörighet på central nivå inom en medlemsstat, brottsbekämpande myndigheter, korruptionsbekämpande organ eller ombudsmän. I sin egenskap av mottagare av rapporter bör de myndigheter som utses som behöriga ha nödvändig kapacitet och befogenhet att säkerställa lämplig uppföljning, och bland annat bedöma riktigheten i de påståenden som framställs i rapporten och avhjälpa de rapporterade överträdelserna, genom att inleda en intern undersökning, utredning, lagföring, åtgärder för att återkräva medel eller andra lämpliga avhjälpande åtgärder, i enlighet med sitt uppdrag. Alternativt bör dessa myndigheter ha nödvändig befogenhet för att överlämna rapporten till en annan myndighet som bör utreda den rapporterade överträdelsen och säkerställa att sådan myndighet gör en lämplig uppföljning.
I synnerhet i de fall då medlemsstaterna önskar inrätta externa rapporteringskanaler på central nivå, till exempel på området för statligt stöd, bör medlemsstaterna införa lämpliga skyddsåtgärder för att garantera att de krav på oberoende och självständighet som fastställs i direktivet iakttas. Inrättandet av sådana externa rapporteringskanaler bör inte påverka medlemsstaternas eller kommissionens befogenheter när det gäller tillsyn på området statligt stöd och direktivet påverkar heller inte kommissionens exklusiva befogenhet när det gäller att förklara statliga stödåtgärders förenlighet, särskilt i enlighet med artikel 107.3 i EUF-fördraget. När det gäller överträdelser av artiklarna 101 och 102 EUF-fördraget bör medlemsstaterna som behöriga myndigheter utse de behöriga myndigheter som avses i artikel 35 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 utan att detta påverkar kommissionens befogenheter på detta område.
I fall som avses i 18 § 3 mom. i den föreslagna lagen och vid rapporter som gäller statsunderstöd är den myndighet som beviljat statsunderstödet i första hand den myndighet som enligt lag övervakar och kontrollerar användningen av det och således den behöriga myndighet som avses i bestämmelsen. Då speciallagstiftning fattas ska den behöriga myndigheten vara den statsbidragsmyndighet som avses i den allmänna lag som ska tillämpas subsidiärt, det vill säga statsunderstödslagen (688/2001). Dessutom fastställs beträffande EU-finansierade understöd i lag de myndigheter som ansvarar för förvaltning, kontroll och tillsyn över programmen samt om deras uppgifter i medlemsstaterna. Den behöriga myndigheten bestäms i enskilda fall direkt med stöd av unionslagstiftning och nationell speciallagstiftning med beaktande av de omständigheter som rapporten gäller. Till exempel sköts den förvaltande myndighetens uppgift avseende programmet inom EU:s regionalpolitik och strukturpolitik Ett förnybart och kompetent Finland 2021–2027 av arbets- och näringsministeriet och uppgifter som gäller finansiering av understöd till förmedlande organ av landskapsförbunden, närings-, trafik- och miljöcentralerna och Livsmedelsverket. Revisionsmyndigheten fungerar i samband med finansministeriets controller-funktion för statens finanser. Bestämmelser om ministeriernas och de förmedlande organens uppgifter finns i lagarna 756/2021 och 757/2021. En behörig myndighet är för de statsunderstöds del som finansieras enligt programmet en ovan nämnd förvaltande myndighet eller ett förmedlande organ beroende på vad rapporten gäller. Rapporter som gäller oberoende revisionsmyndigheter behandlas vid finansministeriet.
19 §.Minimikrav för den centraliserade rapporteringskanalen. I 1 mom. föreskrivs det att det ska vara möjligt att rapportera skriftligt och muntligt till justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal. Muntlig rapportering ska på begäran av den rapporterande personen vara möjlig vid ett fysiskt möte som ordnas inom en skälig tidsfrist. Genom momentet genomförs artikel 12.2 i direktivet.
I 2 mom. föreskrivs det att justitiekanslersämbetet utan dröjsmål och inom sju dagar från mottagandet av rapporten ska sända den rapporterande personen en bekräftelse av mottagandet. På den rapporterande personens begäran, eller om en bekräftelse skulle äventyra skyddet av den rapporterande personens identitet, behöver det inte sändas någon bekräftelse av mottagandet. Genom momentet genomförs artikel 11.2 b i direktivet.
I 3 mom. föreskrivs det att justitiekanslersämbetet ska utse en eller flera personer med tillräcklig sakkunskap om handläggningen av rapporter som ska ansvara för handläggningen av rapporterna. Endast de personer som har utsetts får handlägga rapporter. Genom momentet genomförs artikel 12.4 och 12.5 i direktivet.
Enligt skäl 74 i direktivets ingress bör personal vid de behöriga myndigheterna som ansvarar för att handlägga rapporter få fortbildning, även i fråga om gällande dataskyddsregler, för att handlägga rapporter och säkerställa att kommunikationen med den rapporterande personen och uppföljningen av rapporten sker på lämpligt sätt.
I 4 mom. föreskrivs det att den centraliserade rapporteringskanalen inte tar emot anonyma rapporter. Genom momentet realiseras den frihet medlemsstaterna enligt artikel 6.2 i direktivet har att välja om behöriga myndigheter i den offentliga sektorn är skyldiga att ta emot och följa upp anonyma rapporter.
20 §.Handläggningen av rapporter hos de behöriga myndigheterna. I 1 mom. föreskrivs det att de behöriga myndigheterna ska utse en eller flera personer med tillräcklig sakkunskap om handläggningen av rapporter som ska ansvara för handläggningen av rapporterna. Endast de personer som har utsetts får handlägga rapporter.
I 2 mom. föreskrivs det att de som ansvarar för handläggningen av rapporter ska
1) vidta sådana behövliga åtgärder som rapporten föranleder för att utreda rapportens riktighet och för att vid behov ingripa vid en överträdelse,
2) informera den rapporterande personen om åtgärder som har vidtagits på basis av rapporten inom tre eller, av grundad anledning, högst sex månader efter att den behöriga myndigheten tog emot rapporten,
3) informera den rapporterande personen om det slutliga resultatet av den utredning som inleddes på basis av rapporten.
Genom 2 mom. genomförs artikel 11.2 c–e i direktivet. Enligt skäl 65–67 i direktivets ingress bör, i sin egenskap av mottagare av rapporter, de myndigheter som utses som behöriga ha nödvändig kapacitet och befogenhet att säkerställa lämplig uppföljning, och bland annat bedöma riktigheten i de påståenden som framställs i rapporten och avhjälpa de rapporterade överträdelserna, genom att inleda en intern undersökning, utredning, lagföring, åtgärder för att återkräva medel eller andra lämpliga avhjälpande åtgärder, i enlighet med sitt uppdrag. En behörig myndighet kan avsluta behandlingen av en rapport även i det fall att den konstaterar att organisationen har behandlat rapporten korrekt i en intern rapporteringskanal.
Behöriga myndigheter ska också ge rapporterande personer respons om åtgärder som genomförts eller som man avser att genomföra utgående från en rapport, såsom till exempel överförande av en rapport till en annan myndighet, avslutande av ett förfarande för att tillräckliga bevis inte har erhållits om saken eller av andra orsaker, inledande av intern utredning och eventuellt resultaten av den och eventuella åtgärder genom vilka man ingripit i det rapporterade problemet samt om grunderna för valet av de fortsatta åtgärderna i fråga. Information om undersökningens slutgiltiga resultat ska inte få påverka de av unionens regler som ska tillämpas. Hit hör eventuella begränsningar av offentliggörande av beslut som gäller kapitalförvaltning. Det ska till tillämpliga delar tillämpas på bolagsbeskattningens område om det regleras om motsvarande begränsningar i den nationella lagstiftning som ska tillämpas.
Alternativt bör dessa myndigheter ha nödvändig befogenhet för att överlämna rapporten till en annan myndighet som bör utreda den rapporterade överträdelsen och säkerställa att sådan myndighet gör en lämplig uppföljning. Behöriga myndigheter bör också lämna återkoppling till de rapporterande personerna om de åtgärder som planeras att vidtas eller som har vidtagits som uppföljning (till exempel om överlämnande till annan myndighet, om att ärendet lagts ned på grund av brist på tillräckliga bevis eller på andra grunder, om att en undersökning inletts och eventuellt om resultaten av denna och om eventuella åtgärder som har vidtagits för att hantera den fråga som väckts) samt om grunder som rättfärdigar en uppföljning.
Uppföljning och återkoppling bör ske inom en rimlig tidsfrist mot bakgrund av behovet av att snabbt åtgärda det problem som rapporten avser och behovet av att undvika onödiga offentliggöranden. Tidsfristen bör inte överstiga tre månader, men kan förlängas till sex månader om det är nödvändigt på grund av omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt arten och komplexiteten av den fråga som är föremålet för rapporten, som kan kräva en lång utredning.
För 2 och 3 punktens del i momentet ska det beaktas att också en annan person än den som avses i 5 § i lagen om skydd för rapporterande personer kan rapportera i den rapporteringskanal som avses i 71 a § i lagen om Finansinspektionen och som upprätthålls av Finansinspektionen. Överlåtande av uppgifter som avses i 2 och 3 punkten i momentet också till en sådan annan person än den som avses i 5 § i lagen om skydd för rapporterande personer kan leda till att en avsevärd mängd uppgifter överlämnas i Finansinspektionen. Därför är det motiverat att begränsa tillämpandet av 2 och 3 punkten även i Finansinspektionen till en personkategori som avses i 5 § i lagen om skydd för rapporterande personer.
I 3 mom. föreskrivs det att den behöriga myndigheten dessutom kan utse sådana sakkunniga som behövs för att utreda en rapports riktighet.
I 4 mom. föreskrivs det att om det mottas många rapporter får den behöriga myndigheten prioritera handläggningen av de rapporter som gäller allvarliga överträdelser som omfattas av denna lag. Den rapporterande personen ska emellertid alltid informeras om de åtgärder som har vidtagits på basis av rapporten inom den tidsfrist som anges i 2 mom. 2 punkten. Genom momentet genomförs artikel 11.5 i direktivet.
21 §.Avslutande av handläggningen av en rapport. I 1 mom. föreskrivs det att den behöriga myndigheten får besluta att handläggningen av ett ärende ska avslutas
1) om rapporten gäller en överträdelse som uppenbart är ringa och som inte kräver en utredning av sakens riktighet, eller
2) om det är fråga om återkommande rapporter som inte innehåller viktig ny information om överträdelser i förhållande till en tidigare rapport som redan har blivit handlagd på tillbörligt sätt.
I 2 mom. föreskrivs det att ett beslut om att handläggningen ska avslutas inte påverkar det skydd för rapporterande personer som avses i denna lag. Den rapporterande personen har inte besvärsrätt i fråga om beslutet.
Genom 1 mom. genomförs artikel 11.3 och 11.4 i direktivet.
För att säkerställa att förfarandena för uppföljning av rapporter och avhjälpande av överträdelser av tillämpliga unionsregler är effektiva bör medlemsstaterna enligt skäl 70 i ingressen till direktivet kunna vidta åtgärder för att lätta den börda för behöriga myndigheter som följer av rapporter om mindre överträdelser av bestämmelser som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, återkommande rapporter eller rapporter om överträdelser av underordnade bestämmelser (exempelvis bestämmelser om dokumentation eller anmälningsskyldigheter). Sådana åtgärder får bestå i att behöriga myndigheter, efter att ha bedömt ärendet på ett lämpligt sätt, får besluta att en rapporterad överträdelse är klart ringa och att ytterligare uppföljning i enlighet med detta direktiv inte krävs, förutom att förfarandet läggs ner. Det bör även vara möjligt för medlemsstaterna att tillåta behöriga myndigheter att besluta att ingen uppföljning krävs av återkommande rapporter som inte innehåller meningsfull ny information i förhållande till en tidigare rapport som redan har slutförts, såvida inte nya rättsliga eller faktiska omständigheter motiverar en annan typ av uppföljning. Dessutom bör medlemsstaterna ha möjlighet att tillåta behöriga myndigheter att prioritera handläggningen av rapporter om allvarliga överträdelser eller överträdelser av väsentliga bestämmelser som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde i händelse av ett stort inflöde av rapporter.
I avsnitt 11.13 finns det en beskrivning av hur det förbud mot ändringssökande som anges i 2 mom. förhåller sig till grundlagen.
22 §.Rapporter som mottas av behöriga myndigheter. I paragrafen föreskrivs det att om en behörig myndighet mottar en sådan rapport som avses i denna lag, ska myndigheten utan dröjsmål informera justitiekanslersämbetet om mottagandet av rapporten och inom sju dagar sända den rapporterande personen en bekräftelse av mottagandet.
5 kap. Skydd för rapporterande personer
I 5 kap. föreskrivs det om förbud mot repressalier och förhindrande av rapportering, ansvarsfrihet för den rapporterande personen, omvänd bevisbörda i ärenden som gäller skada som har förorsakats en rapporterande person eller någon annan person enligt 5 §, ersättning för ekonomisk förlust som, genom att förbudet mot repressalier har överträtts, har förorsakats en rapporterande person eller någon annan person enligt 5 § samt bestämmelsernas tvingande natur.
23 §.Förbud mot repressalier och förhindrande av rapportering. I paragrafen föreskrivs det om förbud mot repressalier och förbud mot förhindrande av rapportering. Genom paragrafen genomförs artiklarna 5.11 och 19 i direktivet.
I 1 mom. föreslås det bestämmelser om att den rapporterande personens arbetsgivare eller någon annan organisation under vars ledning och överinseende eller för vilken den rapporterande personen arbetar, eller som den rapporterande personen med anledning av sitt arbete annars är i kontakt med, inte får utsätta den rapporterande personen eller någon annan person enligt 5 § för repressalier till följd av rapportering om eller offentliggörande av information om överträdelser. Även ett förfarande som syftar till att förhindra rapportering är förbjudet. Syftet med förbudet mot repressalier är att förhindra att den rapporterande personen förorsakas olägenhet eller skada på grund av rapporteringen och att på så sätt sporra organisationerna till att behandla information om eventuella överträdelser på tillbörligt sätt utan att äventyra den rapporterande personens arbete eller näringsutövning.
Förbudet gäller för den aktör under vars ledning och överinseende eller för vilken den rapporterande personen arbetar, eller som den rapporterande personen med anledning av sitt arbete annars är i kontakt med. Förbudet mot repressalier gäller för den rapporterande personens arbetsgivare, men det kan också gälla för andra aktörer. Med beaktande av personkretsen enligt den föreslagna5 § kan en sådan annan organisation som avses i 1 mom. vara exempelvis ett användarföretag, en uppdragsgivare, en beställare, en huvudentreprenör eller någon som ordnar frivilligarbete eller sådant arbete som grundar sig på ett utbildningsavtal. En annan organisation kan också vara exempelvis ett aktiebolag i vars styrelse den rapporterande personen är ledamot.
Förbudet mot repressalier gäller för alla organisationer som en rapporterande person på det sätt som avses i 1 mom. med anledning av sitt arbete är i kontakt med och som följaktligen kan utsätta den rapporterande personen för repressalier. Förbudet gäller även om en rapport inte direkt skulle gälla organisationen i fråga. När det är fråga om avtalskedjor gäller förbudet mot repressalier även för avtalspartner till den rapporterande personens arbetsgivare eller uppdragsgivare, såsom användarföretaget när det gäller hyrd arbetskraft eller beställaren av sådant arbete som grundar sig på ett underleverantörsavtal, och som den rapporterande personen med anledning av sitt arbete är i kontakt med.
Om den rapporterande personen i enlighet med det föreslagna 5 § 2 mom. har förvärvat informationen om överträdelsen i samband med förhandlingarna inför arbete eller i samband med arbete som senare har upphört, gäller förbudet för de aktörer under vars ledning och överinseende eller för vilka det arbete som förhandlingarna gällde skulle utföras eller under vars ledning och överinseende eller för vilka den rapporterande personen tidigare har arbetat.
Enligt 1 mom. får en rapporterande person inte utsättas för repressalier för att han eller hon har rapporterat eller offentliggjort information om överträdelser i enlighet med den föreslagna lagen.
För att det ska vara fråga om ett förfarande i strid med förbudet mot repressalier ska förfarandet stå i ett orsakssamband med sådan intern eller extern rapportering eller sådant offentliggörande av information som avses i lagen. Vid bedömningen av orsakssambandet kan man ta i beaktande om en ofördelaktig behandling tidsmässigt är nära kopplad till rapporteringen och om den som står för den påstådda repressalien hade vidtagit åtgärden i fråga om rapporteringen inte hade skett eller om informationen inte hade offentliggjorts. I fråga om orsakssambandet kan man även granska exempelvis hur den arbetsgivare som är föremålet för en rapport har gått till väga när det gäller andra anställda i motsvarande ställning som den rapporterande personen och om behandlingen av den rapporterande personen alltså skiljer sig från hur de andra har behandlats. Förfarandet ska betraktas som en förbjuden repressalie om det har inletts på grund av rapportering eller offentliggörande av information i enlighet med den föreslagna lagen och om det inte finns någon giltig grund för förfarandet enligt lagstiftningen eller av någon annan orsak.
Även ett förfarande som syftar till att förhindra rapportering eller offentliggörande av information om överträdelser är förbjudet enligt 1 mom. I praktiken kan ett sådant förfarande exempelvis vara att man hotar med repressalier. Med hot om repressalier avses konkreta hot om repressalier som skulle vidtas på grund av rapportering, såsom att arbetsavtalet sägs upp.
Försök att förhindra rapportering kan ta sig uttryck i exempelvis att föremålet för rapporten grundlöst hänvisar till lagstiftning som begränsar rapportering eller offentliggörande av information eller till skyldigheter enligt ett avtal, såsom lagstadgade skyldigheter i fråga om sekretess eller tystnadsplikt, sekretessavtal eller anvisningar för rapportering av överträdelser.
Förfarandet mot en rapporterande person betraktas inte som förbjudet förhindrande av rapportering om det finns en giltig grund för det enligt annan lagstiftning. Det betraktas inte som förhindrande av rapportering om en organisation saknar en sådan intern rapporteringskanal som krävs enligt lagen. I så fall kan den rapporterande personen rapportera via den centraliserade externa rapporteringskanal som förvaltas av justitiekanslersämbetet. Inte heller enbart en chefs negativa inställning ska bedömas som förhindrande av rapportering, om inte den rapporterande personen utsätts för konkreta åtgärder i syfte att förhindra rapportering, såsom de ovannämnda förfarandena.
När det gäller anställningsförhållanden preciseras i 2 mom. den allmänna bestämmelse som finns i 1 mom. genom en närmare definition av sådana förfaranden och beslut av arbetsgivaren eller dennes företrädare som ska betraktas som förbjudna repressalier i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande. En arbetsgivares eller dennes företrädares förfarande eller beslut ska betraktas som en förbjuden repressalie om villkoren i anställningsförhållandet försämras för en person som står i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande, eller om hans eller hennes anställningsförhållande avslutas, personen permitteras, på annat sätt behandlas på ett ofördelaktigt sätt eller utsätts för andra negativa följder på grund av att han eller hon har rapporterat eller offentliggjort information om en överträdelse eller deltagit i utredningen av ett ärende som gäller den överträdelse som han eller hon har rapporterat om.
Med avslutande av ett anställningsförhållande avses att ett arbetsavtal eller tjänsteförhållande blir uppsagt eller upplöst på arbetsgivarens initiativ, inbegripet hävande eller upplösning av arbetsavtals- eller tjänsteförhållanden under prövotiden. Med försämring av arbetsvillkoren avses exempelvis att en person flyttas över till arbetsuppgifter på lägre nivå, att arbetsuppgifterna byts ut, att arbetsplatsen flyttas, sänkt lön och att arbetstiden ändras på ett för arbetstagaren ofördelaktigt sätt. Med ofördelaktig behandling avses exempelvis tvång, hotelser, ofredande eller utfrysning, diskriminering, utebliven befordran eller orättvis behandling. Med andra negativa följder avses exempelvis förhindrande av tillträde till utbildning, negativa utlåtanden om arbetsprestationen eller ett negativt arbetsintyg, beslut om eller verkställande av disciplinära åtgärder, varningar eller andra påföljder, såsom ekonomiska påföljder, att ett tidsbundet anställningsförhållande inte omvandlas till ett stadigvarande trots att den anställda hade orsak att lita på att han eller hon skulle bli erbjuden ett stadigvarande anställningsförhållande, eller att ett tidsbundet arbetsavtal inte förnyas när det annars skulle ha förnyats. När det gäller tjänsteförhållanden kan en förbjuden repressalie även vara en avstängning från tjänsteutövning.
Avsikten är inte att det som räknas upp i 2 mom. ska vara uttömmande, utan i enlighet med den breda definitionen av repressalie kan även annat förfarande som eventuellt förorsakar den rapporterande personen skada och som har vidtagits på grund av rapporteringen betraktas som en förbjuden repressalie. Arbetsgivaren får inte utsätta den rapporterande personen för några som helst negativa följder på grund av rapportering i enlighet med den föreslagna lagen.
Syftet med förbudet är inte att förhindra arbetsgivaren från att med stöd av sin arbetsledningsrätt fatta sådana beslut i anslutning till ett anställningsförhållande som är oberoende av rapportering eller offentliggörande av information i enlighet med den föreslagna lagen. Bedömningen av om förfaranden i anknytning till ett anställningsförhållande är tillåtna eller inte ska ske på basis av lagstiftningen om arbetsavtals- och tjänsteförhållanden. Syftet är inte att förhindra exempelvis uppsägningen av en rapporterande person på de grunder som anges i lagstiftningen om arbetsavtals- och tjänsteförhållanden. Rapportering eller offentliggörande av information om överträdelser på det sätt som anges i den föreslagna lagen kan i princip inte vara en sådan grund för uppsägning eller hävande av ett arbetsavtal som avses i exempelvis arbetsavtalslagen. Om det har funnits sakliga grunder enligt lagstiftningen om arbetsavtals- eller tjänsteförhållanden för att ett anställningsförhållande avslutas, ska det inte anses att arbetsgivaren har överträtt förbudet mot repressalier enbart på grund av att anställningsförhållandet har avslutats efter en rapportering eller att information har offentliggjorts.
Enligt 2 § i den föreslagna lagen ska lagens materiella tillämpningsområde och följaktligen det skydd som föreslås i lagen, såsom förbudet mot repressalier, inte omfatta exempelvis rapportering om missförhållanden som gäller ens eget anställningsförhållande eller arbetarskyddet. En arbetstagare eller tjänsteman som rapporterar om sådana saker skyddas även i fortsättningen med de medel som det föreskrivs om i den gällande lagstiftningen om anställningsförhållanden.
I 3 mom. finns det närmare bestämmelser om förbjudna repressalier i näringsverksamhet och anges det situationer där förfarandet för någon som tillhandahåller varor eller tjänster ska betraktas som en förbjuden repressalie inom näringsverksamhet. Det kan vara fråga om en förbjuden repressalie åtminstone om varor eller tjänster förvägras, om ett avtalsförhållande avslutas i förtid eller om den rapporterande personen eller någon annan person enligt 5 § på något annat sätt utsätts för negativa följder på grund av att han eller hon har rapporterat eller offentliggjort information om en överträdelse eller deltagit i utredningen av ett ärende som gäller den överträdelse som han eller hon har rapporterat om. Sådana förbjudna repressalier som avses i 3 mom. kan riktas mot exempelvis en självständig yrkesutövare, uppdragstagare, underleverantör eller varuleverantör. Repressalier som riktas mot dessa personkategorier kunde, förutom de åtgärder som nämns i 3 mom., vara exempelvis indragning av en licens eller något annat tillstånd i förtid, förlorade möjligheter till affärsverksamhet och inkomster, tvång, hotelser eller ofredande, svartlistning, bojkotter eller att få sitt anseende skadat. Även repressalier som riktar sig mot juridiska personer som har anknytning till en rapporterande person på det sätt som avses i 4 mom. 3 punkten i den föreslagna 5 § är förbjudna.
I 4 mom. föreskrivs det att om den rapporterande personen är aktieägare eller ledamot i en sammanslutnings styrelse eller förvaltningsråd, tillämpas det förbud som det föreskrivs om i 1 mom. på den sammanslutning i vilken den rapporterande personen har ett aktieinnehav eller i vars förvaltningsorgan han eller hon ingår. Sådana aktieinnehavare och ledamöter i förvaltningsorgan som avses i den föreslagna 6 § kunde utsättas för exempelvis ekonomiska repressalier, hotelser eller ofredande, svartlistas eller få sitt anseende skadat.
Alla de personkategorier som avses i 5 § ska skyddas mot repressalier. Till exempel arbetssökande eller de som förhandlar om att få tillhandahålla sina tjänster till en organisation kan få vetskap om överträdelser i anknytning till organisationens verksamhet i samband med anställningsförfarandet eller andra förhandlingar som föregår ett avtal. I fråga om dessa personkategorier kan exempelvis det att de får sitt anseende skadat eller att de blir svartlistade eller bojkottade utgöra förbjudna repressalier.
Ett effektivt skydd för rapporterande personer förutsätter även skydd för sådana andra kategorier av personer som kan bli utsatta för repressalier till följd av rapportering, trots att de inte är ekonomiskt beroende av sitt arbete. Frivilligarbetare och både avlönade och oavlönade praktikanter kan utsättas för repressalier exempelvis på så sätt att deras tjänster inte längre anlitas, att de får ett negativt arbetsintyg för nästa jobbsökning eller att deras anseende eller karriärsutsikter skadas på något annat sätt. Det kan också vara fråga om en förbjuden repressalie om det i syfte att orsaka besvär inleds rättsliga förfaranden mot den rapporterande personen eller andra personer som omfattas av personkretsen.
I 25 § föreslås det bestämmelser om omvänd bevisbörda i ärenden som gäller överträdelse av förbudet mot repressalier. Bestämmelser om rätten till skadestånd för den som har blivit utsatt för repressalier eller för ett förfarande med syftet att förhindra rapportering finns i 26 § i den föreslagna lagen och bestämmelser om rätten till gottgörelse finns i 34 §.
24 §.Ansvarsfrihet. I denna paragraf föreskrivs det om ansvarsfrihet. Genom paragrafen genomförs artikel 21.2–21.4 och 21.7 i direktivet. Enligt artikel 21.2 i direktivet ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.2 och 3.3, personer som rapporterar information om överträdelser eller gör ett offentliggörande av information i enlighet med direktivet inte anses ha brutit mot några restriktioner om offentliggörande av information och ska inte åläggas ansvar av något slag med avseende på en sådan rapport eller sådant offentliggörande, under förutsättning att de hade rimliga skäl att tro att rapporteringen eller offentliggörandet av sådan information var nödvändig för att avslöja en överträdelse i enlighet med direktivet.
I 1 mom. föreskrivs det att en rapporterande person som rapporterar eller offentliggör information om överträdelser i enlighet med denna lag ska, vad gäller att ha lämnat ut eller skaffat fram informationen, inte åläggas ansvar för att ha brutit mot en begränsning i fråga om att lämna ut information som grundar sig på avtal, lag, förordning eller föreskrift. En förutsättning för ansvarsfrihet vid rapportering eller offentliggörandet av information är också att offentliggörandet var nödvändigt för att avslöja sådana överträdelser som omfattas av denna lag. I fall där rapportering i praktiken bryter mot förbud att lämna ut information som grundar sig antingen på avtal, lag, förordning eller föreskrift ska rapportering inte leda till påföljd, om rapporteringen eller offentliggörandet av uppgifter är nödvändigt. Tröskeln för att få ansvarsfrihet är således högre i dessa fall än förutsättningen enligt 5 § att den rapporterande personen har grundad anledning att kräva att få skydd. Nödvändighet är således en ytterligare förutsättning till förutsättningarna för skydd enligt 2 kap. och frihet från ansvar i dessa fall.
Enligt skäl 91 i direktivets ingress bör det inte vara möjligt att åberopa enskildas rättsliga eller avtalsenliga skyldigheter, såsom lojalitetsklausuler i avtal eller sekretessavtal, för att hindra rapportering, neka skydd eller för att straffa rapporterande personer som rapporterat information om överträdelser eller gjort ett offentliggörande i de fall tillhandahållandet av information som faller inom tillämpningsområdet för sådana klausuler och avtal krävs för att avslöja överträdelsen. Om dessa villkor är uppfyllda bör rapporterande personer inte åläggas ansvar av något slag: varken civilrättsligt ansvar, straffrättsligt ansvar, förvaltningsrättsligt ansvar eller arbetsrättsligt ansvar. Det bör finnas skydd mot ansvar vid rapportering eller offentliggörande av information enligt detta direktiv för information avseende vilken den rapporterande personen hade rimliga skäl att tro att rapporteringen eller offentliggörandet var nödvändigt för att avslöja en överträdelse enligt detta direktiv. Det skyddet bör inte omfatta överflödig information som personen har avslöjat utan att det funnits några sådana rimliga skäl.
I artikel 21.7 i direktivet konstateras det att i rättsliga förfaranden, inbegripet avseende förtal, upphovsrättsintrång, brott mot tystnadsplikt, överträdelse av dataskyddsregler, röjande av företagshemligheter eller avseende ersättningsanspråk som bygger på privaträtt, offentlig rätt eller kollektiv arbetsrätt, ska personer som avses i artikel 4 inte åläggas ansvar av något slag som en följd av rapporter eller offentliggöranden enligt detta direktiv. Dessa personer ska ha rätt att åberopa denna rapport eller detta offentliggörande för att yrka på att ärendet avslås, under förutsättning att de hade rimliga skäl att tro att det var nödvändigt att rapportera eller offentliggöra sådan information för att avslöja en överträdelse i enlighet med detta direktiv.
I 2 mom. föreskrivs det att en rapporterande person inte ska åläggas ansvar för att ha skaffat fram eller tagit emot den information som har rapporterats eller offentliggjorts under förutsättning att det inte i sig är ett brott att skaffa fram eller ta emot informationen i fråga.
Enligt artikel 21.3 i direktivet ska rapporterande personer inte åläggas ansvar när det gäller anskaffandet av eller tillgången till information som rapporteras eller offentliggörs, under förutsättning att sådant anskaffande eller sådan tillgång inte utgör ett självständigt brott. I händelse av anskaffande eller tillgång som utgör ett självständigt brott ska det straffrättsliga ansvaret även i fortsättningen regleras av tillämplig nationell rätt.
Enligt artikel 21.4 i direktivet ska varje annat ansvar som aktualiseras för de rapporterande personerna genom handlingar eller underlåtenheter som inte rör rapporteringen eller offentliggörandet eller som inte är nödvändiga för att avslöja en överträdelse i enlighet med detta direktiv fortsatt regleras av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt.
I fall där de rapporterande personerna lagenligt förvärvar eller får tillgång till den information om överträdelser som rapporterats eller de dokument som innehåller informationen bör de enligt skäl 92 i direktivets ingress åtnjuta ansvarsimmunitet. Detta bör gälla både i fall där de rapporterande personerna avslöjar innehållet i dokument som de hade lagenlig tillgång till och i fall där de kopierar sådana dokument eller avlägsnar dem från de lokaler som tillhör den organisation där de är anställda, i strid med avtalsklausuler eller andra klausuler, som föreskriver att de berörda dokumenten är organisationens egendom. De rapporterande personerna bör också åtnjuta ansvarsimmunitet i fall där förvärvandet av eller tillgången till den berörda informationen eller dokumenten aktualiserar frågan om civilrättsligt ansvar, förvaltningsrättsligt ansvar eller arbetsrättsligt ansvar. Detta skulle exempelvis gälla fall där de rapporterande personerna förvärvade informationen genom att öppna en medarbetares e-postmeddelanden eller filer som de inte vanligen använder i sitt arbete, genom att fotografera organisationens lokaler eller genom att ta sig in på platser de i vanliga fall inte har tillgång till. Om de rapporterande personerna förvärvade eller fick tillgång till den berörda informationen eller dokumenten genom att begå brott, såsom fysiskt olaga intrång eller hackande, bör deras straffrättsliga ansvar fortsatt regleras av tillämplig nationell lagstiftning utan att det påverkar det skydd som beviljas enligt artikel 21.7 i detta direktiv. På samma sätt bör varje annat ansvar som aktualiseras för de rapporterande personerna genom handlingar eller underlåtenheter som inte rör rapporteringen eller som inte är nödvändiga för att avslöja en överträdelse i enlighet med detta direktiv fortsatt regleras av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt. I dessa fall bör det vara de nationella domstolorna som bedömer de rapporterande personernas ansvar med beaktande av alla faktauppgifter av betydelse och med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive handlingens eller underlåtenhetens nödvändighet och proportionalitet i förhållande till rapporten eller offentliggörandet.
Enligt skäl 97 i ingressen kan åtgärder mot rapporterande personer utanför det arbetsrelaterade sammanhanget, genom t.ex. förfaranden som rör förtal, upphovsrättsintrång, företagshemligheter, konfidentialitet och skydd av personuppgifter, också ha en stor avskräckande effekt för visselblåsare. I sådana förfaranden bör rapporterande personer som försvar kunna åberopa att överträdelser har rapporterats eller ett offentliggörande har gjorts i enlighet med direktivet, under förutsättning att den information som har rapporterats eller offentliggjorts var nödvändig för att avslöja överträdelsen. I sådana fall bör den person som inleder förfarandena ha bevisbördan att visa att den rapporterande personen inte uppfyller villkoren i direktivet.
I enlighet med formuleringen i direktivet ska den ansvarsfrihet som avses i artikel 21.2, 21.3 och 21.7 gälla endast rapporterande personer. En sådan främjande person, tredje person eller juridisk person som avses i det föreslagna 5 § 4 mom. rapporterar inte information om överträdelser och därför är det inte motiverat att låta dessa personkategorier omfattas av ansvarsfriheten.
På de villkor som anges i paragrafen gäller ansvarsfriheten exempelvis avslöjande av sekretessbelagd information, om inte informationen har skaffats fram eller tagits emot genom en gärning som är straffbar. Det som sägs här gäller emellertid inte sådant avslöjande av information som avses i 4 §, eftersom sådan information inte omfattas av tillämpningsområdet för denna lag. Om en rapporterande person har skaffat fram eller tagit emot information exempelvis på det sätt som avses i 30 kap. 4–6 § i strafflagen (2018/605) (företagsspioneri, brott mot företagshemlighet, missbruk av företagshemlighet), befrias han eller hon inte från ansvar på det sätt som avses i denna lag.
25 §.Bevisbörda. I denna paragraf föreskrivs det om den bevisbörda som ska tillämpas vid handläggningen av ett ärende som gäller överträdelse av förbudet mot repressalier och genom paragrafen genomförs artikel 21.5 i direktivet.
I paragrafen föreskrivs det att, när ett ärende som gäller överträdelse av förbudet mot repressalier och förhindrande av rapportering behandlas i en domstol eller hos någon annan myndighet och det handlar om skada som har lidits av den rapporterande personen eller någon annan person enligt 5 §, ska den som inleder ärendet lämna en utredning om de omständigheter som kravet grundar sig på. Om det utifrån de utredningar som har lagts fram under handläggningen av ärendet kan antas att förbudet mot repressalier har överträtts, ska motparten för att upphäva presumtionen visa att förbudet inte har överträtts. Denna bestämmelse tillämpas inte vid handläggningen av ett sådant brottmål som avses i 36 § i denna lag.
De bestämmelser som föreslås i paragrafen ska tillämpas hos de allmänna domstolarna, förvaltningsdomstolarna och myndigheterna.
Om det utifrån de omständigheter som den rapporterande personen har beskrivit eller andra omständigheter som har kommit fram under handläggningen av ärendet kan antas att förbudet mot repressalier har överträtts ska motparten enligt den andra meningen i den föreslagna paragrafen, för att upphäva presumtionen, visa att förbudet inte har överträtts. För att en talan som gäller repressalier ska vara framgångsrik måste alltså i första hand den rapporterande personen kunna lägga fram bevis för händelseutvecklingen och andra faktiska omständigheter utifrån vilka det vid en objektiv bedömning av ärendet kan antas att förbudet mot repressalier har överträtts. Enbart ett påstående eller en misstanke om att förbudet mot repressalier har överträtts räcker inte för att en presumtion ska uppstå. Den rapporterande personen ska visa att han eller hon har rapporterat eller offentliggjort information om överträdelser i enlighet med den föreslagna lagen och att han eller hon efter det har lidit skada. Det räcker med att det hos domstolen eller någon annan behörig myndighet som handlägger ärendet, i ljuset av de omständigheter som har framkommit, på goda grunder uppstår en presumtion om att det finns ett orsakssamband mellan rapporten och repressalierna, dvs. ett förfarande som strider mot förbudet mot repressalier. Presumtionen om överträdelse av förbudet mot repressalier kan grunda sig på omständigheter som inte bara den rapporterande personen utan även motparten lyfter fram, eller någon annan eventuell utredning som fåtts i samband med handläggningen av ärendet.
Om det under handläggningen av ett ärende har lagts fram tillräckligt med sådana uppgifter som stöder en presumtion om att förbudet mot repressalier har överträtts, ska motparten visa att förbudet inte har överträtts. Motparten ska alltså för att upphäva presumtionen klargöra att det på det sätt som avses i den föreslagna lagen har funnits en saklig och godtagbar grund för förfarandet, vilken inte på något sätt har varit kopplad till rapporteringen eller offentliggörandet av information.
I paragrafen föreskrivs det vidare att den föreslagna bestämmelsen om bevisbördan inte ska tillämpas vid handläggningen av ett sådant brottmål som avses i 36 §.
26 §.Skadestånd. I denna paragraf föreskrivs det om rätt till skadestånd för en rapporterande person, någon annan person som omfattas av personkretsen och föremålet för en rapport, och genom paragrafen genomförs direktivets artikel 21.6 och 21.8 samt artikel 23.2 om rättsmedel.
Paragrafen tillämpas i fråga om ersättning av skador som sådana rapporterande personer och andra personer som omfattas av den personkrets som anges i den föreslagna 5 § samt föremålet för en rapport har lidit. Den kan tillämpas i fråga om alla juridiska förhållanden mellan en rapporterande person och föremålet för rapporten, oberoende av deras art. Den föreslagna skadeståndsskyldigheten är alltså tillämplig när det gäller anställningsförhållanden, avtalsförhållanden och när det inte finns något avtalsförhållande mellan den rapporterande personen och föremålet för rapporten. Avsikten är emellertid inte att utesluta skadeståndsansvar enligt någon annan lag, såsom skadeståndslagen eller arbetsavtalslagen, eller ett avtalsförhållande.
I 1 mom. föreskrivs det om skadeståndsansvar för den som bryter mot förbudet mot repressalier och förhindrande av rapportering. Den som uppsåtligen bryter mot det förbud mot repressalier och förhindrande av rapportering som det föreskrivs om i 23 § 1 mom. ska ersätta den rapporterande personen eller någon annan person enligt 5 § 3 mom. för ekonomisk förlust som den därigenom har förorsakat.
Till de skadeståndsskyldiga hör fysiska och juridiska personer som uppsåtligen bryter mot förbudet mot repressalier och förhindrande av rapportering. Överträdelser av förbudet mot repressalier bedöms i enlighet med 26 §. Begreppet uppsåt bedöms i enlighet med de allmänna principerna inom skadeståndsrätten. Med uppsåt avses en avsiktlig överträdelse av förbudet mot repressalier och förhindrande av rapportering och accepterande av att förfarandet kan förorsaka den rapporterande personen skada. När det gäller repressalier och förhindrande av rapportering är det i regel fråga om ett uppsåtligt förfarande. Då är en person medveten om rapporteringen och har för avsikt att förhindra rapporteringen eller ingripa i den med hjälp av en repressalie. Om en person inte är medveten om rapporteringen, eller om hans eller hennes förfarande mot den rapporterande personen grundar sig på någon annan saklig orsak än rapporteringen, är det inte fråga om en sådan förbjuden repressalie eller sådant förhindrande av rapportering som avses i den föreslagna lagen. När det gäller exempelvis åtgärder som grundar sig på arbetsgivarens arbetsledningsrätt är det inte fråga om överträdelse av förbudet mot repressalier om det finns sakliga grunder för förfarandet. I så fall kan det inte uppkomma skadeståndsansvar med stöd av 1 mom. i den föreslagna paragrafen. Det måste finnas ett orsakssamband mellan en uppsåtlig överträdelse av förbudet mot repressalier och den förorsakade skadan.
Med stöd av det föreslagna 1 mom. ersätts ekonomisk förlust som har förorsakats av överträdelser av förbudet mot repressalier. Förlusten ska ersättas enligt principen om full ersättning. Överträdelse av förbudet mot repressalier förorsakar oftast så kallad ren förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk förlust som inte är kopplad till person- eller sakskador. Som ekonomisk förlust ersätts exempelvis faktiskt inkomstbortfall eller faktiska kostnader som beror på överträdelsen av förbudet mot repressalier. Det kan exempelvis vara fråga om förlust av löneinkomster för en anställd på grund av försämrade arbetsvillkor. I näringsverksamhet ersätts exempelvis kostnader som har uppkommit på grund av att varor eller tjänster har förvägrats eller att ett avtalsförhållande har avslutats i förtid, såsom kostnader för att reda ut ärendet eller för att skaffa fram ersättande varor eller tjänster.
Det kan vara fråga om en förbjuden repressalie exempelvis om den rapporterande personens näringsverksamhet får sitt anseende skadat i sociala medier. Ekonomisk förlust för exempelvis en självständig näringsutövare på grund av minskad eller avbruten omsättning till följd av en överträdelse av förbudet mot repressalier skulle kunna ersättas med stöd av den föreslagna paragrafens 1 mom. Ett eventuellt skadat anseende kunde beaktas vid bedömningen av storleken av sådan gottgörelse som avses i den föreslagna 34 §. Personskador, sakskador eller lidande som en rapporterande person eller någon annan person enligt 5 § har förorsakats på grund av en överträdelse av förbudet mot repressalier ersätts inte med stöd av den föreslagna lagen. I fråga om ersättning för personskador, sakskador och lidande tillämpas skadeståndslagen.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om att en rapporterande person som uppsåtligen har rapporterat eller offentliggjort falsk information ska ersätta föremålet för rapporten för ekonomisk förlust som han eller hon därigenom har förorsakat. I enlighet med det som anges i artikel 23.2 och skäl 100 i direktivets ingress begränsas den rapporterande personens skadeståndsansvar till enbart uppsåtliga förfaranden. Begreppet uppsåt bedöms i enlighet med de allmänna principerna inom skadeståndsrätten och med beaktande av de allmänna förutsättningar för skydd för rapporterande personer som anges i 6 §. Vid bedömningen av uppsåt är det av central betydelse om personen har rapporterat eller offentliggjort information som han eller hon har vetat är falsk trots att han eller hon borde förstå att informationen kan skada föremålet för rapporten. Om personen inte är medveten om och inte heller borde ha varit medveten om att den rapporterade informationen är falsk, är det inte fråga om ett uppsåtligt förfarande. Enligt den föreslagna lagen skyddas en rapporterande person även om det senare visar sig att den rapporterade informationen var falsk, om den rapporterande personen vid tidpunkten för rapporteringen hade grundad anledning att tro att informationen var korrekt.
På samma sätt som enligt det föreslagna 1 mom. ersätts ekonomisk förlust som föremålet för en rapport har förorsakats. Särskilt när det gäller ogrundad information som har offentliggjorts i syfte att skada kan föremålet för en rapport förorsakas exempelvis förlust av rörelseresultat. Vid ersättning av skada iakttas principen om full ersättning.
I 3 mom. föreslås det en bestämmelse om att med avvikelse från 1 mom. tillämpas i fråga om ersättning som ska betalas för ogrundat upphävande av ett arbetsavtal det som föreskrivs i 12 kap. 2 § i arbetsavtalslagen (55/2001) samt 12 kap. 12 § i lagen om sjöarbetsavtal (756/2011). Om det i samband med en repressalie är fråga om sådant ogrundat upphävande av ett arbetsavtal som avses i arbetsavtalslagen, tillämpas i fråga om den ersättning som ska betalas till arbetstagaren alltid de bestämmelser om ersättning som finns i arbetsavtalslagen eller lagen om sjöarbetsavtal samt enligt de föreslagna bestämmelserna i 28 § 2 mom. i arbetsavtalslagstiftningen om preskription och tid för väckande av talan. Detta är motiverat för att hålla kvar enhetligheten i ersättningssystemet för ogrundat upphävande av ett arbetsavtal.
Om repressalien gäller ett ogrundat upphävande av ett tjänsteförhållande tillämpas i fråga om ersättning för inkomstbortfall på motsvarande sätt lagstiftningen om tjänsteförhållanden. I 3 mom. föreskrivs det att, med avvikelse från 1 mom., tillämpas i fråga om ersättning för inkomstbortfall som ska betalas på grund av att ett tjänsteförhållande har upphävts i strid med lag det som föreskrivs i 55 a § i statstjänstemannalagen (750/1994), 68 a § i lagen om riksdagens tjänstemän (1197/2003), 72 § i lagen om republikens presidents kansli (100/2012), 45 § i lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden (304/2003) och 6 kap. 61 § i kyrkolagen (1054/1993).
I 4 mom. föreslås det en bestämmelse om att vid jämkning av skadeståndsansvaret för en ersättningsskyldig enligt 1 och 2 mom. och vid en fördelning av skadeståndsansvaret mellan två eller flera ersättningsskyldiga tillämpas det som föreskrivs i 2 och 6 kap. i skadeståndslagen (412/1974). Enligt den föreslagna lagen är ansvarsgrunden med avvikelse från skadeståndslagen enbart uppsåtligt förfarande. I enlighet med 2 kap. 1 § 1 mom. i skadeståndslagen jämkas i princip inte skador som har förorsakats uppsåtligen, om det inte finns särskilda skäl för en lägre ersättning. I fråga om skadeståndsansvaret tillämpas även skadeståndslagens 2 kap. 2 och 3 § om skäligt skadestånd och 6 kap. om fördelning av skadeståndsansvaret.
I 5 mom. föreskrivs det att bestämmelserna i den föreslagna lagen inte begränsar rätten för den som har lidit skada att kräva ersättning med stöd av skadeståndslagen eller någon annan lag, eller med stöd av ett avtalsförhållande. Genom de föreslagna bestämmelserna kompletteras de nuvarande ersättningssystemen som grundar sig på lagstiftning och avtal, så att den rätt till full ersättning som direktivet kräver genomförs. Även om den skada som har förorsakats av ett och samma förfarande kunde ersättas med stöd av flera ersättningssystem som grundar sig på lag eller avtal ersätts i enlighet med det förbud mot överkompensation som ska iakttas inom skadeståndsrätten endast den verkliga skadan. Vid fastställandet av ersättning enligt denna lag beaktas alltså det som den skadelidande har fått i ersättning för samma skada med stöd av någon annan lag eller något annat avtal. Förslaget ska inte påverka den rapporterande personens rätt att kräva att personskador ersätts enligt någon annan lag eller något annat avtal.
När det är fråga om ett anställningsförhållande måste arbetsgivarens eller dennes företrädares förfarande bedömas ur ett arbetslagstiftningsperspektiv. Om det vad gäller ett förfarande som påstås vara en repressalie exempelvis är fråga om ett förfarande som ska bedömas utifrån arbetsavtalslagen, såsom permittering av en anställd eller försämrade arbetsavtalsvillkor, kan både den skadeståndsskyldighet som grundar sig på 1 mom. i den föreslagna lagen och den skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som det föreskrivs om i 12 kap. 1 § 1 mom. i arbetsavtalslagen bli tillämpliga samtidigt. I ett tvistemål som gäller skadestånd kan den arbetstagare som är kärande i en sådan här situation kräva skadestånd med stöd av bägge lagarna.
Bestämmelserna om skadestånd är med stöd av 29 § tvingande lagstiftning, dvs. när det gäller rätten till skadestånd för en rapporterande person som har utsatts för repressalier får det inte avtalas om något annat som kan leda till förlust för den rapporterande personen. Inte heller när det gäller rätten till skadestånd för föremålet för en rapport får det avtalas om något annat som är till nackdel för föremålet för rapporten.
27 §.Preskription av skadeståndsskulder. I paragrafen ska det regleras om preskription av skadeståndsskulder som grundar sig på lagen. I 1 mom. ska det föreskrivas att en skadeståndsskuld som avses i 27 § 1 mom. preskriberas inom tre år från det att den skadelidande har fått eller borde ha fått vetskap om förfarande som gäller förbud mot repressalier och förhindrande av rapportering.
Syftet med förslaget är att föreskriva om en enhetlig preskriptionstid för alla situationer med beaktande av lagförslagets omfattande tillämpningsområde avseende personer. På så sätt blir tidsgränsen i alla krav som gäller skadestånd i rättsförhållanden och arbetssituationer som gäller arbete enhetlig, vilket ökar klarhet och konsekvens i lagen. Genom förslaget strävar man efter att undvika mångtydigheter och främja så snabb behandling som möjligt av krav på skadestånd som gäller överträdelser mot förbudet mot repressalier eller förhindrande av rapportering. Till exempel för arbetsgivares del är det mycket viktigt att få reda på eventuella överträdelser av förbudet mot repressalier eller förhindrande av rapportering för utredning av ett ärende och även för att de ska kunna förbereda sig på påföljder som innebär skadestånd. Preskriptionstiden ska således börja när den skadelidande har fått eller borde ha fått vetskap om förfarande som strider mot förbudet mot repressalier eller om förhindrande av rapportering.
De ekonomiska skador som orsakas av förbjudna repressalier framgår i allmänhet vid tidpunkten för överträdelse av förbudet eller mycket snart efter det. Med tanke på effektivt verkställande av, rättssäkerhet och regleringens tydlighet i den föreslagna lagen är det motiverat att binda inledningen av preskriptionstiden vid överträdelsen av förbudet mot repressalier. I princip riktas en repressalie mot en rapporterande person personligen så, att det vanligtvis går att utreda eller att av förhållandena i sin helhet sluta sig till när personen har fått vetskap om repressalien. Tidpunkten för när preskriptionstiden börjar bestäms utifrån när den skadelidande har fått tillräckliga uppgifter om överträdelse av förbudet mot repressalier och förhindrande av rapportering. Ett mål med bestämmelsen är också att den rapporterande personen inte ska kunna fördröja framförandet av krav på skadestånd till exempel på grund av oaktsamhet eller likgiltighet hos den skadelidande, det vill säga att man på grund av förhållanden som gäller saken kan överväga när den rapporterande personen objektivt bedömt borde ha fått vetskap om en förbjuden repressalie eller förhindrande av rapportering. Med tanke på när preskriptionstiden börjar har det ingen betydelse när till exempel bevis för en rättegång har erhållits eller när summan för en ersättning som krävs har preciserats.
I ett anställningsförhållande kan man ytterligare kräva skadestånd såväl enligt 12 kap. i arbetsavtalslagen som enligt den föreslagna lagen om skydd för rapporterande personer. Tiderna för väckande av talan bestäms enligt den lag käranden åberopar. I arbetsavtalslagen finns en särskild preskriptionsbestämmelse enligt vilken preskriptionstiden för arbetsrättsliga skulder i allmänhet är fem år. Dessutom finns en särskild preskriptionstid som gäller efter att anställningsförhållandet avslutats för att ömsesidiga skuldförhållanden ska klarläggas snabbt efter att ett anställningsförhållande avslutats. Efter det att ett anställningsförhållande avslutats ska talan väckas inom två år vid äventyr att fordran annars förfaller.
I 2 mom. ska det föreskrivas att på preskription av ersättning för ogrundat upphävande av arbetsavtal och på tid för väckande av talan tillämpas med avvikelse från 1 mom. 13 kap. 9 § i arbetsavtalslagen (55/2001) eller 13 kap. 11 § i lagen om sjöarbetsavtal (756/2011). Om en repressalie gäller ogrundat upphävande av arbetsavtal tillämpas 12 kap. 2 § i arbetsavtalslagen på den ersättning som ska betalas. Därför finns det behov av att tillämpa också bestämmelser om preskription och om tid för väckande av talan på skadeståndsskuld för ogrundat upphävande av arbetsavtal. Syftet är att bevara enhetlighet i ersättningssystemet vid ogrundat upphävande av arbetsavtal.
I 3 mom. ska det föreskrivas att en skadeståndsskuld som avses i 26 § 2 mom. preskriberas inom tre år från det att den skadelidande har fått eller borde ha fått vetskap om uppsåtlig angivelse eller uppsåtligt offentliggörande av falska uppgifter. Preskriptionstiden ska börja från det att den skadelidande objektivt bedöms ha fått vetskap om angivelse eller offentliggörande av falska uppgifter. Angivelse eller offentliggörande av falska uppgifter kan leda till exempel till förlorade affärsintäkter, som kan bedömas framgå rätt snart efter att falska uppgifter uppsåtligen angivits eller offentliggjorts. I allmänhet kan man utgående från förhållandena också utan svårigheter sluta sig till när föremålet för en angivelse har fått vetskap om en uppsåtlig angivelse. Därför är det motiverat att den tidpunkt för när preskriptionstiden börjar binds till den tidpunkt när det kan anses att den skadelidande har fått vetskap om angivelsen. Det är motiverat även med tanke på effektivt verkställande av regleringen, rättssäkerhet och regleringens tydlighet.
I 4 mom. ska det föreskrivas att vid preskription av skadestånd som avses i 26 § 1 och 2 mom. ska preskriptionen ändå avbrytas innan tio år har förlöpt från den händelse som lett till skadan. Med en händelse som lett till skada, från vilken tidsfristen på 10 år ska räknas, avses överträdelse av förbud mot repressalier och förhindrande av rapportering eller uppsåtlig angivelse eller uppsåtligt offentliggörande av falsk information. Med tanke på rättssäkerheten är det motiverat att skydda svarande från överraskande krav som det på grund av tidens gång är svårt att svara för och där bevis eventuellt inte är tillförlitliga eller är bristfälliga. Preskription av en skadeståndsfordran kan brytas med en fritt formulerad påminnelse på det sätt som föreskrivs i lagen om preskription av skulder (728/2003). Den föreslagna maximitiden på 10 år ska endast gälla framställan av yrkanden. Framställan av ersättningsanspråk eller någon annan avbrytande åtgärd avbryter preskription av en skadeståndsskuld, om den görs inom den föreslagna maximitiden på 10 år.
28 §.Bestämmelsernas tvingande natur. I paragrafen föreslås det en bestämmelse om att ett avtal som inskränker de rättigheter och rättsmedel som följer av denna lag för en rapporterande person eller föremålet för en rapport är ogiltigt. Genom paragrafen genomförs artikel 24 i direktivet.
Bestämmelserna i den föreslagna lagen är tvingande. Ett avtal eller ett enskilt avtalsvillkor som inskränker de rättigheter eller rättsmedel som garanteras en rapporterande person genom bestämmelserna i den föreslagna lagen är ogiltigt. Det är inte heller tillåtet att begränsa skyddet för rapporterande personer genom arbetsplatsinterna anvisningar eller förfaranden, oberoende av om de grundar sig på arbetsgivarens ensidiga beslut eller ett avtal mellan arbetsgivaren och personalen. De rättigheter och rättsmedel som det föreskrivs om i lagen får inte begränsas och de får inte heller frångås i förväg genom olika anställningsformer eller anställningsvillkor eller ett avtal om skiljeförfarande som föregår en tvist.
Till exempel överenskommelser om detaljer i rapporteringsförfarandet omfattas emellertid av avtalsfrihet, under förutsättning att avtalet inte inskränker skyddet, rättigheterna eller rättsmedlen för rapporterande personer. Till exempel ett sekretessavtal som begränsar en arbetstagares rätt att rapportera i enlighet med lagen eller ett avtal som ålägger skyldighet att i alla situationer rapportera internt om överträdelser ska betraktas som ogiltigt på det sätt som avses i paragrafen. Intern rapportering är det primära rapporteringssättet, men detta är inte möjligt i alla situationer, till exempel på grund av att organisationens ledning är delaktig i oegentligheterna. Även ett avtal som inskränker rätten till sådant skadestånd eller sådan gottgörelse som det föreskrivs om i lag är ogiltigt.
6 kap. Behandling av personuppgifter och sekretess
I lagens 6 kap. föreskrivs det om behandling av personuppgifter, behandling av uppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter samt fällande brottmålsdomar och brott, begränsning av den registrerades rättigheter och sekretess.
29 §.Behandling av personuppgifter. Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om att endast utsedda personer får behandla sådana personuppgifter som har kommit in via en rapporteringskanal, samt om förvaringstiden för personuppgifter.
Enligt skäl 83 i visselblåsardirektivets ingress bör all behandling av personuppgifter enligt detta direktiv, inbegripet de behöriga myndigheternas utbyte eller överföring av personuppgifter, ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (den allmänna dataskyddförordningen) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (dataskyddsdirektivet för brottsbekämpning).
I 1 mom. föreskrivs det att personuppgifter som har kommit in via en rapporteringskanal får behandlas enbart av de personer som har utsetts med stöd av 14 § 1 mom., 19 § 3 mom. och 20 § 1 mom. Med behandling avses exempelvis radering av mottagna rapporter, vidarebefordran av mottagna rapporter till en person som har rätt att behandla dem, interna utredningar och undersökningar som utförs på basis av rapporter samt beslut om uppföljning. Den föreslagna bestämmelsen garanterar den princip om integritet och konfidentialitet som avses i artikel 5.1 f i dataskyddsförordningen och som innebär att personuppgifter ska behandlas på ett sätt som säkerställer lämplig säkerhet för personuppgifterna, inbegripet skydd mot obehörig eller otillåten behandling.
I 2 mom. föreskrivs det att den information som har kommit in via rapporteringskanalerna ska raderas fem år efter att rapporten kom in, om det inte är nödvändigt att bevara informationen för att rättigheter eller skyldigheter enligt denna eller någon annan lag ska tillgodoses eller fullgöras, eller för att uppgöra, framställa eller försvara rättsliga anspråk. Personuppgifter som tydligt inte har någon betydelse för handläggningen av en rapport ska raderas utan obefogat dröjsmål.
Genom det föreslagna momentet genomförs artikel 17.2 i direktivet, enligt vilken personuppgifter som uppenbart inte är relevanta för handläggningen av en viss rapport inte får samlas in, eller ska, om de samlats in av misstag, raderas utan onödigt dröjsmål. Genom det föreslagna momentet garanteras även den princip om uppgiftsminimering som avses i artikel 5.1 c i dataskyddsförordningen och den princip om lagringsminimering som avses i artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen. Den personuppgiftsansvarige ska se till att det, av de personuppgifter som har kommit in via en rapporteringskanal, endast är de uppgifter som tydligt är relevanta för handläggningen av en rapport som sparas. Personuppgifter som inte behövs för handläggningen ska raderas. Personuppgifter som har kommit in via en rapporteringskanal ska raderas senast fem år efter att rapporten kom in.
30 §.Behandling av uppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter samt fällande domar i brottmål och brott. Paragrafen innehåller bestämmelser om behandlingen av personuppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter. Det är nödvändigt med en separat bestämmelse om behandlingen av uppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter eftersom grundlagsutskottet har krävt att lagstiftning som gäller sådana uppgifter som är känsliga på det sätt som avses i grundlagen ska vara exakt och noggrant avgränsad. Enligt den föreslagna bestämmelsen får den personuppgiftsansvarige behandla uppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter samt fällande domar i brottmål och brott endast om behandlingen är nödvändig med tanke på lagens syfte enligt 1 §. Enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen är behandling av personuppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter i princip förbjuden. Med stöd av det nationella handlingsutrymmet tillämpas enligt 6 § 1 mom. 2 punkten i dataskyddslagen inte förbudet mot behandling av uppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter på sådan behandling av uppgifter som regleras i lag eller som föranleds av en uppgift som direkt har ålagts den personuppgiftsansvarige i lag. Den föreslagna bestämmelsen ger den personuppgiftsansvarige rätt att behandla uppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter när det är nödvändigt med tanke på lagens syfte enligt 1 §. Även sådana personuppgifter som gäller fällande domar i brottmål och brott eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder som avses i artikel 10 i dataskyddsförordningen får behandlas, om uppgifterna behandlas i det syfte enligt 6 § 1 mom. 2 punkten i dataskyddslagen som avses ovan. Det är möjligt att utfärda de föreslagna bestämmelserna inom ramen för det handlingsutrymme i fråga om lagstiftning som tillåts enligt artikel 6.2 och 6.3 i dataskyddsförordningen.
Förutom de uppgifter som avses i artiklarna 9 och 10 i dataskyddsförordningen får den personuppgiftsansvarige även behandla sådana uppgifter som är känsliga på det sätt som avses i grundlagen och som omfattas av grundlagsutskottets utlåtandepraxis. Av dessa är de senare åtminstone klientuppgifter inom socialvården (GrUU 14/2018 rd) och en fysisk persons kontouppgifter (GrUU 48/2018 rd). För tydlighetens skull används i paragrafens rubrik de begrepp som används i dataskyddsförordningen, även om paragrafen på det sätt som nämnts ovan även omfattar andra uppgifter som är känsliga på det sätt som avses i grundlagen än enbart sådana som avses i artiklarna 9 och 10 i dataskyddsförordningen.
31 §. Begränsning av den registrerades rättigheter. Paragrafen innehåller bestämmelser om begränsning av den registrerades dataskyddsrättsliga rättigheter. Enligt skäl 84 i direktivets ingress bör medlemsstaterna säkerställa att detta direktiv är ändamålsenligt, vid behov bland annat genom att genom lagstiftningsåtgärder begränsa utövandet av vissa dataskyddsrättigheter för de berörda personerna i enlighet med artikel 23.1 e och i och 23.2 i dataskyddsförordningen i den mån och så länge det är nödvändigt för att förhindra och åtgärda försök att hindra rapportering eller förhindra, störa eller försena åtgärder som ska vidtas på basis av rapporter, särskilt utredning av rapporters riktighet, eller försök att identifiera de rapporterande personernas identitet.
I 1 mom. begränsas den registrerades rätt att utöva sin rätt enligt artikel 18 i dataskyddsförordningen att begränsa behandlingen. Den registrerade ska alltså inte ha rätt att begränsa sådan behandling av personuppgifter som sker med stöd av den föreslagna lagen.
Artikel 23.1 e i dataskyddsförordningen gör det möjligt att begränsa den registrerades rättigheter genom en nationell lagstiftningsåtgärd, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa andra av unionens eller en medlemsstats viktiga mål av generellt allmänt intresse. I så fall ska lagstiftningsåtgärden beakta de specifika bestämmelser som anges i artikel 23.2 och som bl.a. gäller skyddsåtgärder för att förhindra missbruk eller olaglig tillgång eller överföring samt lagringstiden.
Den registrerade kan exempelvis bestrida riktigheten i de personuppgifter som har rapporterats via en rapporteringskanal, och i så fall ska den personuppgiftsansvarige begränsa behandlingen till dess att den personuppgiftsansvarige har säkerställt att de är korrekta. Om rätten att begränsa behandlingen utnyttjas kan det försvåra och fördröja uppnåendet av direktivets mål och syfte. En begränsning kan anses vara en nödvändig och proportionerlig åtgärd med stöd av artikel 23.1 e i dataskyddsförordningen. Sådana specifika bestämmelser som avses i artikel 23.2 i dataskyddsförordningen är sådana skyddsåtgärder som det föreskrivs om i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen, vid behandlingen av uppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter, de bestämmelser om förvaringstid som föreslås i 29 § och de bestämmelser om sekretess som föreslås i 32 §.
Enligt 2 mom. har den personuppgiftsansvarige möjlighet att begränsa den rätt enligt artikel 15 i dataskyddsförordningen som den registrerade har i fråga om att få åtkomst till egna personuppgifter som har rapporterats med stöd av den föreslagna lagen, till den del det är nödvändigt och proportionerligt för att säkra utredningar och uppföljning eller skydda den rapporterande personens identitet.
Den registrerades rätt kan med stöd av ovannämnda artikel 23.1 e i dataskyddsförordningen begränsas genom nationella lagstiftningsåtgärder. Det är motiverat att begränsa den registrerades rätt att få åtkomst till sina egna personuppgifter, om ett utlämnande av dem till den registrerade kunde äventyra handläggningen av en rapport som kommit in via en intern rapporteringskanal. Redan enbart information om att det har gjorts en rapport om den registrerade via en intern eller centraliserad extern rapporteringskanal kunde i vissa situationer äventyra utredningen och uppföljningen på så sätt att den registrerade, efter att ha fått informationen, kunde försvåra utredningen genom att ändra eller förstöra dokument som är viktiga för utredningen.
Artikel 23.1 i i dataskyddsförordningen gör det också möjligt att begränsa den registrerades rättigheter genom en nationell lagstiftningsåtgärd, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa skydd av den registrerade eller andras rättigheter och friheter. Lagstiftningsåtgärderna ska beakta de specifika bestämmelser som anges i artikel 23.2 och som i fråga om både led e och led i gäller bl.a. skyddsåtgärder för att förhindra missbruk eller olaglig tillgång eller överföring samt lagringstiden. Sådana specifika bestämmelser som avses i artikel 23.2 i dataskyddsförordningen är sådana skyddsåtgärder som det föreskrivs om i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen, vid behandlingen av uppgifter som anknyter till särskilda kategorier av personuppgifter, de bestämmelser om förvaringstid som föreslås i 29 § och de bestämmelser om sekretess som föreslås i 32 §.
Den registrerades rätt får alltså begränsas genom en nationell lagstiftningsåtgärd, om det är motiverat för att skydda den rapporterande personens identitet. Ett av direktivets syften är att skydda den person som har rapporterat om överträdelser. Den registrerades rätt att få åtkomst till sina egna personuppgifter får begränsas av den personuppgiftsansvarige i den omfattning som är nödvändig för att den rapporterande personens identitet inte ska avslöjas.
I 3 mom. föreskrivs det om den registrerades rätt att få tillgång till sådana andra personuppgifter som den personuppgiftsansvarige inte får vägra lämna ut med stöd av 2 mom. Den registrerade ska ha rätt att få de uppgifter som inte omfattas av 2 mom.
I 4 mom. föreskrivs det om den registrerades rätt att av den personuppgiftsansvarige få information om orsakerna till en begränsning och rätt att begära att uppgifterna lämnas till dataombudsmannen i enlighet med det som föreskrivs i 34 § 3 och 4 mom. i dataskyddslagen. I momentet hänvisas det till 34 § 3 och 4 mom. i dataskyddslagen, vars procedurbestämmelser ska tillämpas i fråga om information om orsakerna till en begränsning och rätten att begära att uppgifter lämnas till dataombudsmannen.
32 §.Sekretess. I paragrafen föreskrivs det om sekretess och genom paragrafen genomförs artiklarna 9.1 a, 12.1 a, 16.1–16.4 och 22.2 i direktivet.
Enligt artikel 16.1 i direktivet får den rapporterande personens identitet inte lämnas ut till någon annan än den godkända personal som är behörig att ta emot eller följa upp rapporter, utan den personens uttryckliga samtycke. Detta ska även gälla all annan information från vilken den rapporterande personens identitet kan härledas direkt eller indirekt.
I artikel 16.2 i direktivet står det att med avvikelse från det ovannämnda får den rapporterande personens identitet och all annan information som avses ovan lämnas ut endast när det föreligger en nödvändig och proportionell skyldighet enligt unionsrätt eller nationell rätt i samband med nationella myndigheters utredningar eller rättsliga förfaranden, inbegripet i syfte att slå vakt om rätten till försvar för föremålet för rapporten.
Enligt artikel 16.3 i direktivet ska utlämnande som omfattas av det ovannämnda undantaget ske i enlighet med lämpliga skyddsåtgärder enligt tillämpliga unionsregler och nationella regler. Rapporterande personer ska i synnerhet informeras innan deras identitet lämnas ut, såvida inte sådan information skulle äventyra berörda utredningar eller rättsliga förfaranden. När rapporterande personer informeras ska den behöriga myndigheten tillsända dem en skriftlig motivering som anger skälen för utlämnande av de berörda konfidentiella uppgifterna.
Enligt artikel 16.4 i direktivet får de behöriga myndigheter som tar emot sådan information om överträdelser som innehåller företagshemligheter inte utnyttja eller lämna ut dessa företagshemligheter för andra ändamål än vad som är nödvändigt för en korrekt uppföljning.
Genom paragrafen genomförs även artikel 9.1 a i direktivet. Enligt denna punkt ska förfarandena för intern rapportering och uppföljning omfatta kanaler för att ta emot rapporter vilka är utformade, inrättade och drivs på ett säkert sätt som säkerställer att en konfidentiell behandling av den rapporterande personens identitet och alla tredje parters identitet som omnämns i rapporten skyddas och att åtkomst för obehörig personal förhindras.
Enligt artikel 22.2 i direktivet ska behöriga myndigheter säkerställa att identiteten för föremålen för en rapport skyddas så länge som utredningar som rapporten eller offentliggörandet gett upphov till pågår.
I 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten att hemlighålla identiteten för den rapporterande personen, föremålet för rapporten och andra personer som nämns i rapporten. I momentet föreskrivs det att den som i samband med att ha handlagt rapporter enligt denna lag, bistått en rapporterande person i rapporteringsförfarandet eller gett en rapporterande person juridisk rådgivning har fått reda på identiteten för den rapporterande personen och andra personer som nämns i rapporten eller har fått annan information från vilken identiteten kan härledas direkt eller indirekt är skyldig att hemlighålla denna information. Sekretessbelagd information får inte obehörigen lämnas ut utan uttryckligt samtycke av den person som bestämmelserna om sekretess är avsedda att skydda.
I 1 mom. föreslås det en bestämmelse om att inte bara den person som handlägger en rapport utan även en person som bistår den rapporterande personen eller en person som ger den rapporterande personen juridisk rådgivning har tystnadsplikt. Det är nödvändigt med tystnadsplikt för personer som bistår eller ger juridisk rådgivning för att rättigheterna för föremålet för en rapport ska tryggas. De ska hemlighålla all information i anknytning till rapporten som de har fått i anslutning till sin uppgift, såsom information om identiteten för den rapporterande personen eller föremålet för rapporten samt om den överträdelse som har rapporterats.
Sekretessen gäller i enlighet med artikel 16.1 i direktivet både uppgifter som direkt avslöjar identitet, såsom namn, och uppgifter från vilka identiteten kan härledas direkt eller indirekt. Enligt artikel 4.1 i den allmänna dataskyddsförordningen är en identifierbar fysisk person en person som direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, ett identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikatorer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet. Sekretessen innebär förbud mot att lämna ut sådan information som nämns i bestämmelsen, och den omfattar både muntliga och skriftliga uttrycksformer. Det är emellertid möjligt att lämna ut information med uttryckligt samtycke av den som bestämmelserna om sekretess är avsedda att skydda. Med uttryckligt samtycke avses ett samtycke som har getts på ett sådant sätt att det efteråt kan visas att personen har gett ett sådant här samtycke. Det kan betyda att samtycket ges exempelvis skriftligt, i närvaro av vittnen eller muntligt på ett sådant sätt att det har kunnat bandas in i en form som gör att det kan spelas upp på nytt.
Enligt skäl 76 i direktivets ingress bör medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter har lämpliga skyddsförfaranden inrättade för att behandla rapporter och för att skydda personuppgifter för de personer som omnämns i rapporten. Sådana förfaranden bör säkerställa att identiteten för den rapporterande personen, föremålet för rapporten och de tredje personer som omnämns i rapporten, till exempel vittnen eller kollegor, skyddas i alla skeden av förfarandet.
Enligt skäl 77 i direktivets ingress är det nödvändigt att personal inom den behöriga myndigheten som ansvarar för att handlägga rapporter, och personal från den behöriga myndighet som har rätt till tillgång till den information som en rapporterande person lämnar, iakttar tystnadsplikt och konfidentialitet när de överför uppgifterna, både inom och utom den behöriga myndigheten. Detta gäller även när en behörig myndighet inleder en intern utredning eller genomför verkställighetsåtgärder i samband med rapporten.
Enligt skäl 100 i direktivets ingress bör rättigheterna för föremålet för en rapport skyddas för att undvika skador på personens anseende eller andra negativa följder. Vidare bör den berörda personens rätt till försvar och rätt till ett effektivt rättsmedel respekteras fullt ut i varje skede av det förfarande som följer på rapporten, i enlighet med artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga. Medlemsstaterna bör skydda konfidentialiteten för den berörda personens identitet och säkerställa rätten till försvar, inklusive rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet, rätten att bli hörd och rätten att söka effektiva rättsmedel mot ett beslut som rör den berörda personen enligt de tillämpliga förfaranden som föreskrivs i nationell rätt i samband med utredningar eller senare rättsliga förfaranden.
I 2 mom. föreskrivs det att om en rapport mottas på något annat sätt än via justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal enligt 18 § eller de rapporteringskanaler som avses i 10 och 13 § eller om den mottas av någon annan än en person som ansvarar för handläggningen av rapporter, ska den som tar emot rapporten hemlighålla sådan information som kan identifiera den rapporterande personen eller föremålet för rapporten. Den som tar emot rapporten ska utan dröjsmål vidarebefordra rapporten i oförändrat skick till en person som ansvarar för handläggningen av rapporter.
I 3 mom. föreskrivs det att om justitiekanslersämbetet, en behörig myndighet eller en person som biträder en rapporterande person i rapporteringsförfarandet eller som ger juridisk rådgivning till en rapporterande person har fått information om identiteten för föremålet för rapporten eller annan information från vilken identiteten kan härledas direkt eller indirekt, ska informationen hållas hemlig till dess att handläggningen av ärendet hos den behöriga myndigheten avslutas.
Enligt skäl 65 i direktivets ingress bör, i sin egenskap av mottagare av rapporter, de myndigheter som utses som behöriga ha nödvändig kapacitet och befogenhet att säkerställa lämplig uppföljning, och bland annat bedöma riktigheten i de påståenden som framställs i rapporten och avhjälpa de rapporterade överträdelserna, genom att inleda en intern undersökning, utredning, lagföring, åtgärder för att återkräva medel eller andra lämpliga avhjälpande åtgärder, i enlighet med sitt uppdrag. Alternativt bör dessa myndigheter ha nödvändig befogenhet för att överlämna rapporten till en annan myndighet som bör utreda den rapporterade överträdelsen och säkerställa att sådan myndighet gör en lämplig uppföljning.
Enligt skäl 66 i direktivets ingress bör behöriga myndigheter också lämna återkoppling till de rapporterande personerna om de åtgärder som planeras att vidtas eller som har vidtagits som uppföljning (till exempel om överlämnande till annan myndighet, om att ärendet lagts ned på grund av brist på tillräckliga bevis eller på andra grunder, om att en undersökning inletts och eventuellt om resultaten av denna och om eventuella åtgärder som har vidtagits för att hantera den fråga som väckts) samt om grunder som rättfärdigar en uppföljning.
Den uppföljning som nämns i direktivets ingress inbegriper bl.a. att de behöriga myndigheterna i enlighet med sitt uppdrag avhjälper de rapporterade överträdelserna samt vidtar andra lämpliga avhjälpande åtgärder. Det att utredningen av en rapports riktighet har avslutats innebär att det har fattats ett beslut om att handläggningen av rapporten ska avslutas eller lämnas över till förundersökningsmyndigheterna, att en behörig myndighet i egenskap av tillsynsmyndighet har granskat ärendet och lämnat ett granskningsprotokoll om saken eller att det har meddelats ett beslut om administrativa sanktioner i ärendet. Enligt 6 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) blir ett sådant här beslut eller protokoll offentligt när det har undertecknats eller bekräftats på motsvarande sätt.
I 4 mom. föreskrivs det att i fråga om sådana myndighetshandlingar som har fåtts och upprättats i samband med skötseln av uppgifter enligt denna lag samt sekretessen i fråga om uppgifter tillämpas det som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), om inte något annat föreskrivs i denna lag. Informationen i en rapport kan, särskilt när det gäller myndighetshandlingar, vara sekretessbelagd även med stöd av andra bestämmelser än den som finns i 1 mom. Om det i en rapport finns information som är sekretessbelagd med stöd av andra bestämmelser, bestäms sekretesstiden för den informationen enligt det som föreskrivs om saken någon annanstans i lag. I 31 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet föreskrivs det om upphörande av sekretess i fråga om en myndighetshandling och även om sekretesstiden för en myndighetshandling, om inte något annat föreskrivs om saken i någon annan lag.
Tystnadsplikten ska inte vara tidsbegränsad. Trots detta är det ändå möjligt att den rapporterande personens identitet blir offentlig i en straffprocess där det föreskrivs separat om offentlighet för handlingar som uppkommer och som samlas. I 5 mom. föreskrivs det att bestämmelser om offentligheten för uppgifter som gäller rapporter och den rapporterande personens identitet i en straffprocess finns i förundersökningslagen (805/2011), lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) och lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). Enligt 24 § 3 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet blir handlingar i anknytning till förundersökningar i regel offentliga senast i samband med domstolens huvudförhandling eller när åklagaren har beslutat att låta bli att väcka åtal. Om den rapporterande personen är målsägande i en brottsprocess blir hans eller hennes identitet i princip offentlig när ärendet har överförts från polisen till åklagaren. Om föremålet för en rapport är i den misstänktes ställning under förundersökningen, blir hans eller hennes identitet emellertid inte offentlig ännu när förundersökningen avslutas, om ärendet förs vidare till en åklagare för åtalsprövning. Enligt 6 § 1 punkten. i offentlighetslagen blir anteckningar om misstänkta i en åklagares diarium offentliga först då stämningsansökan som gäller den misstänkte eller åklagarens stämning har undertecknats eller på därmed jämförligt sätt blivit bekräftad eller när åklagaren har beslutat låta bli att väcka åtal eller när ärendet har avskrivits.
33 §.Utlämnande av sekretessbelagd information. I 1 mom. föreskrivs det att den som ansvarar för handläggningen av en rapport, trots den sekretess som det föreskrivs om i 32 § 1 mom., får lämna information om identiteten för den rapporterande personen och andra personer som nämns i rapporten, samt andra uppgifter som direkt eller indirekt avslöjar identitet, om informationen är nödvändig för en person som har utsetts att utreda rapportens riktighet.
I 2 mom. föreskrivs det att den som ansvarar för handläggningen av en rapport trots sekretessbestämmelserna även får lämna ut information om identiteten för den rapporterande personen, föremålet för rapporten och andra personer som nämns i rapporten samt andra uppgifter som direkt eller indirekt avslöjar identitet till en person som har utsetts att utreda rapportens riktighet, om informationen behövs, såsom
1) till den behöriga myndigheten, för utredning av rapportens riktighet,
2) till förundersökningsmyndigheter, för att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning,
3) till åklagare, för de uppgifter som det föreskrivs om i 9 § i lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019),
4) för att uppgöra, framställa eller försvara rättsliga anspråk i samband med en handläggning i domstol eller i ett rättsligt eller administrativt förfarande utanför domstol.
I 3 mom. konstateras det att särskilda bestämmelser om rätten för en part att få sekretessbelagd information finns någon annanstans i lag. När det gäller myndighetshandlingar finns det bestämmelser om en parts rätt att ta del av en handling och begränsningar av denna rätt i 11 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Enligt 11 § i offentlighetslagen har den som i ett ärende är sökande eller anför besvär eller någon annan vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller (part) rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen, även om handlingen är sekretessbelagd. På de grunder som anges i 11 § 2 mom. i offentlighetslagen får det göras avvikelser från denna så kallade partsoffentlighet. Enligt 11 § 2 mom. 1 punkten i offentlighetslagen finns det inte rätt att få uppgifter bl.a. när utlämnande av uppgifter skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse eller ett synnerligen viktigt enskilt intresse.
Att klarlägga huruvida utlämnandet av upplysningar ur en handling står i strid med ett särskilt viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver alltid värdering från fall till fall. Vid en myndighets helhetsbedömning från fall till fall bör man eftersträva att sammanjämka det för individens rättsskydd centrala kravet att få reda på grunderna för ett avgörande som gäller en själv och viktiga intressen som gäller andra och å andra sidan att centrala samhälleliga målsättningar och syftena med regleringen förverkligas (RP 30/1998 rd). I den nämnda regeringspropositionen om offentlighetslagen konstateras det att utlämnandet av en uppgift, t.ex. om vem som till övervakningsmyndigheten har riktat en begäran om utredning, kan i enskilda fall strida mot det allmänna intresset, om utlämnande av uppgiften kan äventyra den för övervakningsmyndigheten viktiga tillgången till uppgifter. Ett synnerligen viktigt enskilt intresse kan gälla skydd av privatlivet eller tryggande av individens säkerhet.
Enligt 4 § 5 punkten i den föreslagna lagen ska lagen inte tillämpas på de normer som gäller förundersöknings-, åtalsprövnings- och domstolsprocesserna i anknytning till ett brottmål. Bestämmelser om rätten för en part vid förundersökning att få information om en handling som har lagts fram eller upprättats i samband med förundersökningen finns i förundersökningslagen (805/2011). Om en handling ingår i rättegångsmaterialet, gäller beträffande en parts rätt att ta del av handlingen vad som bestäms i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007) och i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar (381/2007).
I 4 mom. föreskrivs det att föremålet för rapporten har rätt att lämna ut den rapporterande personens identitet och få information av myndigheterna om den rapporterande personens identitet, om det behövs för att uppgöra, framställa eller försvara rättsliga anspråk i samband med ett rättsligt förfarande.
En avgörande förhandsåtgärd för att förhindra repressalier är enligt skäl 82 i direktivets ingress att säkerställa konfidentialiteten för den rapporterande personens identitet under rapporteringsprocessen och utredningar som rapporten gett upphov till. Det bör endast vara möjligt att röja den rapporterande personens identitet när det föreligger en nödvändig och proportionell skyldighet enligt unionsrätten eller nationell rätt i samband med myndigheters utredningar eller rättsliga förfaranden, särskilt i syfte att skydda de berörda personernas rätt till försvar. En sådan skyldighet kan särskilt härröra från Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU. Sekretesskyddet bör inte gälla om den rapporterande personen avsiktligt har avslöjat sin identitet i samband med ett offentliggörande.
I 5 mom. föreskrivs det att den som ansvarar för handläggningen av en rapport i förväg ska informera den rapporterande personen om att hans eller hennes identitet kommer att lämnas ut, om inte denna information äventyrar utredningen av rapportens riktighet, en förundersökning eller en rättegång i anknytning till ärendet. Den behöriga myndigheten ska dessutom ge den rapporterande personen en skriftlig utredning om orsakerna till att sekretessbelagd information lämnas ut.
7 kap. Påföljder
I lagens 7 kap. föreskrivs det om rätten till gottgörelse för en person som har utsatts för repressalier för den kränkning som repressalien har förorsakat, om krav på gottgörelse och om straffbestämmelser vad gäller överträdelser av lagen.
34 §.Gottgörelse. I denna paragraf föreskrivs det om gottgörelse och storleken av gottgörelse. Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 23.1 a och b i direktivet.
Enligt 1 mom. har en fysisk person som har utsatts för repressalier rätt att få gottgörelse av den som i strid med den föreslagna lagen har utsatt honom eller henne för repressalier eller som har försökt förhindra rapportering. I enlighet med den föreslagna paragrafens 1 mom. ska en fysisk person ha rätt till gottgörelse även om han eller hon skulle vara exempelvis en privat näringsidkare. Dessutom ska en fysisk person som har blivit förhindrad, eller som man har försökt förhindra, från att rapportera ha rätt till gottgörelse. En sådan juridisk person som avses i 4 mom. 3 punkten i den föreslagna 5 § ska inte ha rätt att få gottgörelse.
Kravet på gottgörelse ska riktas till den som står för de förbjudna repressalierna eller ett förfarande vars syfte har varit att förhindra rapportering. Enligt den föreslagna 34 § kan den rapporterande personens arbetsgivare eller någon annan organisation som den rapporterande personen arbetar för eller som han eller hon annars med anledning av sitt arbete är i kontakt med bli skyldig att betala gottgörelse. De som eventuellt kan stå för repressalier specificeras närmare i motiveringen till 23 § om förbud mot repressalier.
Rätten att få gottgörelse är inte beroende av om en repressalie eller ett förfarande vars syfte har varit att förhindra rapportering har förorsakat skada för den rapporterande personen eller någon annan person. När det gäller gottgörelse är det inte en fråga om skadestånd, utan syftet med gottgörelsen är att gottgöra den kränkning som den rapporterande personen har utsatts för till följd av att sådana gärningar som avses i 1 mom. direkt eller indirekt har riktats mot honom eller henne. Gottgörelse enligt den föreslagna lagen ska inte vara skattepliktig inkomst. Det är fråga om sådan ersättning enligt 78 § i inkomstskattelagen (1535/1992) som inte fås i stället för skattepliktig inkomst eller som ersättning för minskade inkomster eller försämrad utkomst.
En arbetsgivare eller någon annan organisation är skyldig att betala gottgörelse om det förbud mot repressalier och förhindrande av rapportering som avses i den föreslagna lagen överträds i dess verksamhet. Följaktligen är en arbetsgivare skyldig att betala gottgörelse för sådana repressalier eller förfaranden genom vilka man har försökt att förhindra rapportering som har vidtagits av en företrädare eller annan personal som arbetar för arbetsgivaren. Bestämmelserna om gottgörelse motsvarar i stort sett de bestämmelser om gottgörelse som finns i diskrimineringslagen.
I 2 mom. föreskrivs det om de saker som ska beaktas vid bedömningen av gottgörelsens storlek. Gottgörelsen ska vara proportionerlig, dvs. stå i ett rättvist förhållande till hur allvarligt det förbjudna förfarandet var och den skada eller de följder som det förorsakade den som var föremål för repressalierna. Vid bedömningen av hur allvarligt förfarandet var beaktas förfarandets art, omfattning och varaktighet. Gärningens allvarlighet ska bedömas med objektiva kriterier och inte enbart på basis av den utsatta personens subjektiva upplevelse. Vid bedömningen av gärningens art och omfattning kan man ägna uppmärksamhet exempelvis åt vilka följder det förbjudna förfarandet skulle ha haft för den utsatta personen och hur allvarliga de skulle varit. Till exempel det att den rapporterande personens anseende har skadats kunde beaktas i gottgörelsens storlek.
I 3 mom. föreskrivs det att gottgörelsen kan jämkas eller behöver inte fastställas om den skulle bli oskälig, särskilt med beaktande av om den som har brutit mot förbudet har strävat efter att förhindra eller undanröja konsekvenserna av förfarandet samt av den ekonomiska ställningen för den som har brutit mot förbudet. Förslaget motsvarar diskrimineringslagen, och enligt förarbetena till den (RP 19/2014 rd) är omständigheter som i synnerhet bör beaktas vid skälighetsprövningen överträdarens strävan efter att förhindra eller undanröja konsekvenserna av sitt förfarande samt överträdarens ekonomiska ställning. Vid prövningen kan man även beakta andra omständigheter och förhållanden som är av betydelse med hänsyn till skälighetsprövningen. Beloppet av gottgörelsen kan sänkas exempelvis om följden av en förbjuden repressalie har förhindrats eller undanröjts, t.ex. genom att en arbetstagare som har överförts till en ny uppgift har fått återvända till sin gamla uppgift. Ett jämkande av gottgörelsen eller beslut om att inte fastställa gottgörelse ska basera sig på övergripande prövning. Gottgörelse kan i vissa fall vara en oskälig påföljd för till exempel en liten förening som tillhandahåller tjänster eller för en privat- eller småföretagare med liten omsättning.
I 4 mom. föreskrivs det att gottgörelse inte utgör något hinder för att få skadestånd med stöd av denna lag, skadeståndslagen (412/1974) eller någon annan lag, eller ett avtalsförhållande. Gottgörelse utgör alltså inget hinder för att kräva exempelvis sådan ersättning för ogrundat hävande av ett anställningsförhållande som det föreskrivs om i 12 kap. 2 § i arbetsavtalslagen. Gottgörelsen ska emellertid enligt förslaget beaktas till exempel vid fastställandet av ersättning enligt arbetsavtalslagen.
I 5 mom. föreskrivs det att när gottgörelsen ska fastställas ska man beakta en eventuell ersättning eller kompensation som på grund av kränkningen av personen i fråga har dömts ut eller påförts för samma gärning med stöd av den föreslagna lagen eller någon annan lag. Med detta avses exempelvis skadestånd enligt den föreslagna 26 § samt ersättning för ogrundat upphävande av ett arbetsavtal som har dömts ut med stöd av 12 kap. 2 § i arbetsavtalslagen, vilken kan inbegripa ersättning för både materiell och immateriell skada. Även sådan eventuell gottgörelse för samma gärning som har dömts ut med stöd av diskrimineringslagen eller jämställdhetslagen kan beaktas.
Skyddet för rapporterande personer, den arbetsrättsliga principen om skydd för arbetstagaren samt direktivets krav på rättsmedel för dem som har utsatts för repressalier talar för bestämmelser om påföljder i form av gottgörelse. Något som också talar starkt för bestämmelser om påföljder i form av gottgörelse är att det inte alltid är möjligt att konkret fastställa omfattningen av den skada som en förbjuden repressalie har förorsakat. Därför är det också motiverat att en person som har utsatts för en förbjuden repressalie ska ha möjlighet att få gottgörelse för den kränkning som han eller hon har utsatts för. Genom den föreslagna lagen strävar man efter att skydda den rapporterande personen mot repressalier, sänka tröskeln för att rapportera och förebygga rapporter som lämnas i syfte att förorsaka skada. Gottgörelse är en särskild form av påföljd och kompensation till den svagare parten. Gottgörelse ska emellertid inte alltid vara en automatisk påföljd.
35 §.Krav på gottgörelse. Paragrafen innehåller en bestämmelse om krav på gottgörelse och tiden för att väcka talan. Talan om gottgörelse ska väckas inom tre år efter överträdelsen av förbudet mot repressalier eller förhindrande av rapportering. Tiden för att väcka talan börjar löpa från den tidpunkt då överträdelsen av förbudet mot repressalier eller förhindrande av rapportering skedde. Om repressalien handlade om exempelvis uppsägning av ett arbetsavtal, börjar tiden för att väcka talan löpa från det att arbetstagaren har blivit informerad eller borde ha blivit informerad om att arbetsavtalet har sagts upp. Om det förfarande som strider mot förbudet mot repressalier är någon annan form av ofördelaktig behandling, börjar tiden för att väcka talan löpa från det ögonblick då den rapporterande personen behandlades på ett ofördelaktigt sätt. Om det förfarande som strider mot förbudet mot repressalier har varit fortlöpande, ska kravet framföras inom två år efter att det lagstridiga förfarandet har upphört. Om det är fråga om förhindrande av rapportering börjar tiden för att väcka talan löpa från den tidpunkt då den rapporterande personen utsattes för ett förfarande vars syfte var att förhindra rapportering.
Behörigheten för den domstol som ska handlägga en talan om gottgörelse bestäms i enlighet med 10 kap. i rättegångsbalken.
36 §.Straffbestämmelser. Paragrafen innehåller straffbestämmelser. Genom paragrafen genomförs artikel 23.1 d och 23.2 i direktivet.
I 1 mom. föreskrivs det om bötesstraff för den som uppsåtligen rapporterar eller offentliggör falsk information. Enligt artikel 23.2 i direktivet ska det föreskrivas effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner tillämpliga med avseende på rapporterande personer om det konstateras att de medvetet har rapporterat eller offentliggjort falsk information. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska en rapporterande person enligt 5 § som i samband med rapportering enligt 2 § uppsåtligen rapporterar eller offentliggör falsk information, om inte gärningen är ringa eller det någon annanstans i lag föreskrivs ett strängare straff för gärningen, dömas till böter för brott mot lagen om skydd för rapporterande personer. I paragrafen beaktas lagkonkurrens, dvs. en situation där en överträdelse uppfyller rekvisitet för flera än ett brott. I så fall tillämpas i stället för den föreslagna paragrafen en bestämmelse som finns någon annanstans i lag, om den föreskriver ett strängare straff.
I 2 mom. föreskrivs det att en åklagare inte får väcka åtal för brott mot lagen om skydd för rapporterande personer om inte målsäganden anmäler brottet till åtal. Det är fråga om ett målsägandebrott, eftersom rapportering eller offentliggörande av falsk information närmast kränker privata intressen, såsom exempelvis anseendet för föremålet för rapporten.
I 3–5 mom. hänvisas det till gällande lagstiftning som blir tillämplig i fråga om påföljderna enligt denna lag. Dessa är informativa bestämmelser som ansluter sig till strafflagens bestämmelser.
I 3 mom. hänvisas det till brott mot den sekretess som det föreskrivs om i 32 § på så sätt att till straff för detta döms enligt 38 kap. 1 eller 2 § i strafflagen, om inte gärningen ska bestraffas enligt 40 kap. 5 § i strafflagen eller om inte ett strängare straff för den föreskrivs någon annanstans i lag.
Enligt hänvisningsbestämmelsen i 4 mom. finns det bestämmelser om straff för falsk angivelse i 15 kap. 6 § i strafflagen, om straff för spridande av information som kränker privatlivet i strafflagens 24 kap. 8 §, om straff för grovt spridande av information som kränker privatlivet i strafflagens 24 kap. 8 a §, om straff för ärekränkning i strafflagens 24 kap. 9 § och om straff för grov ärekränkning i strafflagens 24 kap. 10 §.
Enligt hänvisningsbestämmelsen i 5 mom. finns det bestämmelser om straff för kränkning av kommunikationshemlighet och för grov kränkning av kommunikationshemlighet i 38 kap. 3 och 4 § i strafflagen. Bestämmelser om straff för dataskyddsbrott finns i 38 kap. 9 § i strafflagen.
8 kap. Särskilda bestämmelser
I lagens 8 kap. föreskrivs det om registrering av mottagna rapporter och dokumentation av muntliga rapporter, de behöriga myndigheternas skyldighet att rapportera till justitiekanslersämbetet, regelbunden granskning av förfarandena och hur förfarandena fungerar samt om lagens ikraftträdande.
37 §.Registrering av mottagna rapporter och dokumentation av muntliga rapporter. Genom paragrafen genomförs artiklarna 12.1 b och 18 i direktivet. I 1 mom. föreskrivs det att de rapporter som tas emot ska införas i ett ärendehanteringsregister eller registreras på något annat sätt.
Enligt skäl 86 i direktivets ingress bör medlemsstaterna säkerställa att lämplig dokumentation av alla rapporter om överträdelser sker och att alla rapporter är åtkomliga och att information som mottas genom rapporterna vid behov kan användas som bevisning vid verkställighetsåtgärder.
I 2 mom. föreskrivs det att om rapporteringen sker vid ett fysiskt möte ska det upprättas ett protokoll från mötet. Den rapporterande personen ska ges tillfälle att kontrollera och godkänna protokollet från samtalet.
I 3 mom. föreskrivs det att en muntlig rapport får spelas in med samtycke av den rapporterande personen.
38 §.Rapportering. I 1 mom. föreskrivs det att de behöriga myndigheterna årligen till justitiekanslersämbetet ska rapportera om de avgöranden som har träffats på basis av rapporterna och beloppet av de medel som har återkrävts på grund av överträdelser samt ge en uppskattning av beloppet av de ekonomiska förluster som överträdelserna har förorsakat. Rapporteringen gäller rapporter som riktas till en behörig myndighet via en extern rapporteringskanal. Rapporteringen ska statistikföras och ska innehålla antal rapporter som omfattas av lagens tillämpningsområde, antal beslut som fattats av behöriga myndigheter, antal ärenden som utifrån anmälningar överförts till polis eller åklagare, antal ärenden som sänts till domstolar och antal beslut som fattats av domstolar samt bedömningar av de ekonomiska skador som överträdelser medfört totalt.
I 2 mom. föreskrivs det att det som i 1 mom. föreskrivs om skyldigheten att rapportera till justitiekanslersämbetet även gäller de myndigheter till vilka det har rapporterats direkt om sådana överträdelser som omfattas av lagens tillämpningsområde enligt 2 §.
I 3 mom. föreskrivs det att justitiekanslersämbetet ska föra bok över antalet rapporter som årligen tas emot och rapportera antalet och de uppgifter som avses i 1 mom. till Europeiska kommissionen.
Genom paragrafen genomförs artikel 27.1 och 27.2 i direktivet.
39 §.Granskning av förfarandena inom den centraliserade rapporteringskanalen och hos behöriga myndigheter. I 1 mom. föreskrivs det att justitiekanslersämbetet minst vart tredje år ska bedöma hur de förfaranden för att ta emot och vidarebefordra rapporter som avses i 18 § fungerar inom justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal.
I 2 mom. föreskrivs det att de behöriga myndigheterna minst vart tredje år ska bedöma mottagandet av de rapporter som vidarebefordras från justitiekanslersämbetets centraliserade rapporteringskanal, utredningen av riktigheten i de rapporter som avses i 18 § och hur de åtgärder som myndigheterna vidtar på basis av rapporterna fungerar.
Genom paragrafen genomförs artikel 14 i direktivet. Enligt skäl 78 i direktivets ingress bör den regelbundna översynen av behöriga myndigheters förfaranden och utbytet av god praxis dem emellan garantera att dessa förfaranden är lämpliga och därmed tjänar sitt syfte. Syftet med bedömningen är att följa hur de förfaranden som avses i den lag som föreslås fungerar i praktiken och om det eventuellt behövs ändringar i förfaranden eller lagstiftning.
40 §.Ikraftträdande. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om lagens ikraftträdande. Lagen ska träda i kraft så snart som möjligt.
Enligt artikel 26.1 i direktivet ska medlemsstaterna senast den 17 december 2021 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv.
I 2 mom. föreskrivs det att en intern rapporteringskanal ska inrättas inom tre månader efter att lagen har trätt i kraft. Övergångsperioden behövs för att de organisationer som är skyldiga att inrätta en intern rapporteringskanal ska hinna förbereda sig på att ta i bruk rapporteringskanalen efter att lagen har trätt i kraft.
I 3 mom. föreskrivs det att när det gäller sådana organisationer enligt 10 § 1 mom. 6 och 7 punkten som regelbundet har högst 249 anställda ska en intern rapporteringskanal emellertid inrättas senast den 17 december 2023. Genom momentet genomförs den övergångsperiod som avses i artikel 26.2 i direktivet för de juridiska personer inom den privata sektorn som regelbundet har 50–249 arbetstagare.
I 4 mom. föreskrivs det att om en organisation enligt 13 § som regelbundet har under 50 anställda, före lagens ikraftträdande har en frivillig intern rapporteringskanal via vilken man har för avsikt att ta emot sådana rapporter som avses i denna lag, ska denna rapporteringskanal uppfylla kraven enligt denna lag senast den 17 december 2023. När det gäller frivilliga interna rapporteringskanaler är övergångstiden densamma som för de organisationer som avses i 3 mom.
I 5 mom. föreskrivs det att sådana välfärdsområden och välfärdssammanslutningar som avses i lagen om välfärdsområden (611/2021) ska ta i bruk en intern rapporteringskanal inom tre månader efter att lagen har trätt i kraft. Lagen om välfärdsområden och välfärdssammanslutningar träder i kraft den 1.1.2023.