Stödet enligt lagen om grundläggande utbildning baserar sig på ett system med tre nivåer. Enligt 16 § om stödundervisning och specialundervisning på deltid i lagen om grundläggande utbildning har elever som tillfälligt blivit efter i studierna eller annars behöver kortvarigt stöd för inlärning har rätt att få stödundervisning. Elever som har svårigheter med inlärning eller skolgång har rätt att få specialundervisning på deltid vid sidan av den övriga undervisningen. Enligt 16 a § om intensifierat stöd i lagen om grundläggande utbildning ska elever som för sin inlärning eller skolgång behöver regelbundet stöd eller flera olika former av stöd samtidigt ska ges intensifierat stöd i enlighet med en plan för elevens lärande. En sådan plan ska tas fram, om det inte finns ett uppenbart hinder för det, i samarbete med eleven och vårdnadshavaren samt vid behov med elevens övriga lagliga företrädare. Det intensifierade stödet innehåller särskilt sådana former av stöd som avses i 16, 31 och 31 a § i lagen om grundläggande utbildning samt nödvändiga pedagogiska arrangemang. I grunderna för läroplanen finns bestämmelser om det viktigaste innehållet i det intensifierade stödet och planen för elevens lärande. Intensifierat stöd inleds och anordnas yrkesövergripande utifrån en pedagogisk bedömning i samarbete med yrkesutbildade personer inom elevvården. 

Särskilt stöd enligt 17 § i lagen om grundläggande utbildning företräder den kraftigaste stödformen. Det särskilda stödet består av specialundervisning och annat stöd som ges enligt lagen om grundläggande utbildning. Specialundervisning ordnas, med beaktande av elevens bästa och förutsättningarna att ordna undervisning, i samband med den övriga undervisningen eller delvis eller helt i specialklass eller på något annat lämpligt ställe. Beslut om särskilt stöd ska fattas skriftligen av utbildningsanordnaren och beslutet granskas åtminstone efter årskurs två samt före uppflyttningen till årskurs sju. I beslutet om att ge särskilt stöd ska anges den normala undervisningsgruppen, eventuella tolknings- och biträdestjänster samt övriga tjänster och vid behov undantagsarrangemang i undervisningen. 

Ett beslut om särskilt stöd får inte meddelas innan utbildningsanordnaren hört eleven och dennes vårdnadshavare eller lagliga företrädare enligt 34 § i förvaltningslagen (434/2003), fått en utredning om elevens framsteg vid inlärningen av dem som ansvarar för elevens undervisning och en utredning genom yrkesövergripande samarbete tillsammans med yrkesutbildade personer inom elevvården om det intensifierade stöd eleven fått och om helhetssituationen för honom eller henne. Utifrån dessa uppgifter ska utbildningsanordnaren bedöma behovet av särskilt stöd (pedagogisk utredning). Den pedagogiska utredningen ska vid behov kompletteras med ett psykologiskt eller medicinskt expertutlåtande eller en motsvarande social utredning. Ett beslut om särskilt stöd kan fattas innan förskoleundervisningen eller den grundläggande utbildningen inleds eller medan sådan undervisning eller utbildning pågår utan föregående pedagogisk utredning eller intensifierat stöd för inlärningen, om det av en psykologisk eller medicinsk bedömning framgår att undervisningen av eleven till följd av handikapp, sjukdom, försenad utveckling, störningar i känslolivet eller någon annan därmed jämförbar särskild orsak inte kan ordnas på annat sätt. 

Enligt 31 § i lagen om grundläggande utbildning har handikappade elever och andra elever i behov av särskilt stöd dessutom rätt att avgiftsfritt få sådana tolknings- och biträdestjänster, övriga undervisningstjänster, särskilda hjälpmedel samt tjänster som ordnas med stöd av 39 § vilka är en förutsättning för att de ska kunna delta i undervisningen. Enligt 39 § i lagen om grundläggande utbildning kan undervisnings- och kulturministeriet besluta att en utbildningsanordnare ska sörja för rehabilitering som ges i samband med det särskilda stöd som avses i 17 § samt för utvecklings-, handlednings- och stöduppgifter som hör samman med undervisningen. 

Enligt grunderna för läroplanen (2014) ska särskilt stöd ges elever som inte annars i tillräcklig utsträckning kan uppnå målen för växande, utveckling eller lärande. Syftet med det särskilda stödet är att ge eleven övergripande och systematiskt stöd så att eleven kan fullgöra sin läroplikt och får en grund för fortsatta studier efter den grundläggande utbildningen. Elevens självkänsla, studiemotivation och möjlighet att uppleva glädje över att lyckas och lära sig ska stärkas. Också elevens delaktighet och förmåga att ta ansvar för sina studier ska stödjas. 

Särskilt stöd innefattar specialundervisning och annat stöd som eleven behöver och har rätt till enligt lagen om grundläggande utbildning. Specialundervisningen och det övriga stöd som eleven får ska bilda en systematisk helhet. Alla former av stöd som fastställs i lagen om grundläggande utbildning kan användas. Särskilt stöd ges antingen inom den allmänna läroplikten eller inom en förlängd läroplikt. En elev som får särskilt stöd studerar antingen enligt läroämne eller enligt verksamhetsområde. Ifall eleven studerar enligt läroämne, studerar eleven de olika läroämnena antingen enligt den allmänna lärokursen eller enligt en individualiserad lärokurs. 

Av eleverna i grundskolan fick 18,8 procent intensifierat eller särskilt stöd hösten 2018. Av eleverna i grundskolan fick 59 700, alltså 10,6 procent, intensifierat stöd och 45 400, alltså 8,1 procent särskilt stöd (Statistikcentralen 2019). 

En elev som fått ett beslut om särskilt stöd ska ges specialundervisning i enlighet med en individuell plan (IP) för hur undervisningen ska ordnas. Syftet med olika pedagogiska lösningar i specialundervisningen är i första hand att säkerställa elevens lärande. De pedagogiska lösningarna kan till exempel gälla undervisningen och arbetssätten eller material och redskap. De varierar beroende på målen och innehållet och på elevens individuella behov. Enligt lagen om grundläggande utbildning har eleven också rätt att som en del av specialundervisningen få stödundervisning och specialundervisning på deltid som stöd för sitt lärande. 

Det är klart osäkrare att elever som fått intensifierat och särskilt stöd övergår till studier på andra stadiet jämfört med situationen för andra elever. Övergången sker också på något annorlunda sätt än hos andra elever. Elever som fått särskilt eller intensifierat stöd övergår i regel till yrkesstudier, och endast flickor som fått intensifierat stöd har något oftare övergått även till gymnasiet. Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots att merparten av de elever som fått intensifierat och särskilt stöd i likhet med den övriga åldersklassen övergått till studier på andra stadiet genast efter grundskolan, är det nästan fem gånger fler elever i dessa grupper som inte antas till studier på andra stadiet hösten efter att de gått ut nionde klassen jämfört med andra lever. Resultatet kan delvis förklaras av att intensifierat stöd tycks i någon mån riktas till elever som är negativare till fortsatta studier än andra. (Erityisopetuksen kehittämisen arviointi: OKM:n ja VNK:n TEAS-hanke Helsingin yliopisto & Tampereen yliopisto. 2018). Dessutom tycks det vara så att ju längre och intensivare specialundervisning en elev har fått, desto sannolikare är det att utbildningen stannar vid enbart grundskola (Laakso, K. 2013. Erityisoppilaasta nuoreksi aikuiseksi – peruskoulun erityisopetuksen oppilaiden myöhemmät koulutuspolut ja työurat. NMI-bulletin, 2013, Vol. 23, No. 4 © Niilo Mäki –säätiö). 

I Statens revisionsverks utredning har det konstaterats att de regionala skillnaderna är stora när det gäller deltagande i studier på andra stadiet bland elever som fått specialundervisning. Dessa skillnader återspeglar delvis utbudet av studieplatser på andra stadiet och förberedande utbildning. I bakgrunden kan också finnas skillnader i tillvägagångssätten, till exempel i studiehandledningen. Den stora variationen mellan landskapen berättar enligt revisionsverket att de elever som klarat den grundläggande utbildningen sämre befinner sig i en ojämlik ställning när studieplatserna på andra stadiet fördelas beroende på var eleverna finns geografiskt. Som sammanfattning av undersökningsresultaten konstaterar Statens revisionsverk att samtidigt som andelen specialelever har ökat i jämn takt inom den grundläggande utbildningen har detta inte haft någon entydig och klar inverkan på övergången till studier på andra stadiet och genomförandet av studierna på andra stadiet. (Valtiontalouden tarkastusvirasto 2013. Tuloksellisuustarkastus. Työpaperi. Perusopetuksen erityisoppilaiden toisen asteen opinnot. Kirjavainen, T., Jahnukainen, M. & Pulkkinen, J.). 

Undervisnings- och kulturministeriets utvecklingsgrupp Krävande särskilt stöd inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen föreslog 2017 att stödet för elever i behov av krävande särskilt stöd borde säkerställas i övergångsskedet till andra stadiet och att närskoleprincipen betonas och de studerandes vardagslivsfärdigheter stärks. Övergångsskedet borde börja planeras redan under årskurs sju. Vid sidan av stöd för lärande och skolgång framhävs flexibla lösningar. Elever som har behov av krävande särskilt stöd ska ha möjlighet till studiehandledning och arbetsträning. Studiehandledningen borde stärkas redan inom den grundläggande utbildningen och den borde fortsätta under hela andra stadiet. (Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2017:34). 

Också för barn med svåra funktionsnedsättningar ordnas undervisningen i enlighet med lagen om grundläggande utbildning. De riksomfattande läroplansgrunderna gäller likaså elever med funktionsnedsättning. Kapitel 7 i grunderna för läroplanen gäller stöd för lärande och skolgång, inklusive undervisning för elever med funktionsnedsättning. Det finns ingen skillnad, utan när det gäller barn med funktionsnedsättning tyr man sig till undervisningsarrangemang och stöd för lärande och skolgång. Om det är uppenbart att det inte är möjligt att nå målen för den grundläggande utbildningen på nio år på grund av barnets funktionsnedsättning eller sjukdom, börjar läroplikten ett år tidigare och varar 11 år. 

Enligt driftkostnaderna för den grundläggande utbildningen 2019 hade sammanlagt 35 870 euro per elev anvisats för genomförandet av undervisningen för elever med mycket svår utvecklingsstörning (1 360 elever) och sammanlagt 21 209 euro per elev för genomförandet av annan undervisning för elever med funktionsnedsättning (8 228 elever). Andelen elever med svår funktionsnedsättning har varit tämligen stabil på årsnivå och rört sig kring 0,23—0,25 procent av alla elever inom den grundläggande utbildningen. Andelen andra elever med mycket svår utvecklingsstörning har minskat något och är nu cirka 1,54 procent av alla elever inom den grundläggande utbildningen. 

Utbildningsvägen för barn med svår funktionsnedsättning börjar differentieras redan under den grundläggande utbildningen, särskilt vid övergången till högstadiet. Stark differentiering är å ena sidan en stödåtgärd, men som systematisk verksamhet ha den enligt undersökningar lett till att elever med svår funktionsnedsättning mer sällan än andra övergår till andra stadiet, avbryter sina studier oftare, får mindre studiehandledning och har svårare att hitta sysselsättning. Det vore viktigt att möjligheterna för elever med svår funktionsnedsättning som behöver särskilt stöd att få likvärdig undervisning tillsammans med andra och de stöd- och anpassningsåtgärder som de behöver förverkligas. 

I 28 § i gymnasielagen föreskrivs om stöd för lärandet. Bestämmelsen har tagits in i gymnasielagstiftningen i samband med reformen av gymnasielagen och den tillämpas från och med den 1 augusti 2021. En rätt stor del av anordnarna av gymnasieutbildning erbjuder emellertid redan nu sina studerande stöd för språkliga eller andra inlärningssvårigheter. Enligt bestämmelsen har en studerande som på grund av särskilda språkliga svårigheter eller andra inlärningssvårigheter har svårt att klara av studierna rätt att få specialundervisning och annat stöd för lärandet enligt individuella behov. Den studerandes rätt till stöd för lärandet underlättar övergången från grundskolestadiet till gymnasiestudierna, säkerställer de studerandes möjligheter till jämlika studier, främjar studiernas framskridande och förebygger avbrott till följd av inlärningssvårigheter. 

Enligt gymnasielagens bestämmelse genomförs stödåtgärderna i samarbete av undervisningspersonalen. Stödbehovet ska bedömas i början av studierna samt regelbundet när studierna framskrider. Stödåtgärderna antecknas på den studerandes begäran i den studerandes individuella studieplan. Stöd för lärandet ges enligt behov, och i gymnasielagen föreskrivs inte om några sådana beslutsförfaranden i fråga om särskilt stöd som motsvarar yrkesutbildningen. Studerande kan behöva stöd för lärandet om de har till exempel läs- och skrivsvårigheter, inlärningssvårigheter till följd av sjukdom eller funktionsnedsättning, koncentrationssvårigheter eller bristande studiefärdigheter. 

Enligt gymnasielagen föreskrivs det särskilt i fråga om den studerandes rätt till assistenttjänster som studierna förutsätter, särskilda hjälpmedel och andra tjänster. I praktiken beviljas dessa förmåner lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987), det vill säga handikappservicelagen. En studerande inom gymnasieutbildningen har således inte motsvarande rätt att få studiesociala förmåner av utbildningsanordnare som vad som föreskrivs i lagen om grundläggande utbildning och lagen om yrkesutbildning. 

Enligt 9 § 1 mom. i lagen om studentexamen får en examinand som på grund av sjukdom, funktionsnedsättning, särskilda läs- och skrivsvårigheter eller ett främmande språk som modersmål eller av någon annan därmed jämförbar orsak inte kan avlägga proven i studentexamen på samma sätt som övriga examinander får avlägga provet på avvikande sätt. Studentexamensnämnden beslutar om användning av specialarrangemang samt om beaktande av en orsak som försämrar provprestationen i bedömningen på ansökan av examinanden eller hans eller hennes vårdnadshavare. Syftet med specialarrangemang är att ge examinanderna rimliga och lika möjligheter att avlägga proven. För examinander med funktionsnedsättning kompletterar specialarrangemangen bestämmelsen i 15 § i diskrimineringslagen (1325/2014), enligt vilken utbildningsanordnare ska göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra få utbildning. 

En examinand kan som specialarrangemang till exempel ges rätt att använda större teckenstorlek eller rätt att använda en skärm som är större än vad som angetts i anvisningarna om examinandernas datorer. En examinand kan som specialarrangemang också få rätt att anlita assistent i proven i studentexamen. Förutsättningen för att få anlita assistent är att examinanden inte kan genomföra proven i examen utan assistent. 

En examinand med hörselskada kan som specialarrangemang ges rätt att genomföra ett prov med begränsat ljudmaterial. Provet kan till sin uppbyggnad, antalet uppgifter och poängsättningen avvika från vad som uppgetts i nämndens provspecifika föreskrifter, men det maximala antalet poäng och poänggränserna för vitsorden är desamma som i det prov i det aktuella ämnen som avläggs av andra examinander. Provet utarbetas så att även en examinand med svår hörselskada kan besvara provet och få högsta vitsord. 

Enligt 64 § i lagen om yrkesutbildning har en studerande rätt till särskilt stöd om han eller hon på grund av inlärningssvårigheter, funktionsnedsättning eller sjukdom eller av någon annan orsak behöver långvarigt eller regelbundet särskilt stöd i sitt lärande och sina studier för att uppfylla kraven på yrkesskicklighet och nå målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. Med särskilt stöd avses planenligt pedagogiskt stöd enligt den studerandes mål och färdigheter samt särskilda undervisnings- och studiearrangemang. Målet för särskilt stöd är att den studerande ska nå den yrkesskicklighet och det kunnande som anges i examens- eller utbildningsgrunderna. I lagens 65 § föreskrivs om ordnande av utbildning för studerande som har rätt till krävande särskilt stöd. 

I 101 § i lagen om yrkesutbildning föreskrivs om studiesociala förmåner för studerande som får särskilt stöd. Enligt lagen har studerande som får särskilt stöd rätt till sådana assistenttjänster och särskilda hjälpmedel som är en förutsättning för deras studier. Studerande som får krävande särskilt stöd kan dessutom avgiftsfritt ges läroböcker, annat skolmaterial och personlig arbetsutrustning samt om de är inkvarterade erbjudas behövliga hemresor varje vecka och helpension på internatboende eller på något annat inkvarteringsställe. Transporttjänster som behövs för skolresor för studerande som behöver särskilt stöd ordnas med stöd av handikappservicelagen. 

Enligt 67 § i lagen om yrkesutbildning beslutar utbildningsanordnaren om sådant särskilt stöd till de studerande som avses i 64 och 65 §, det fattas alltså ett beslut om särskilt stöd eller krävande särskilt stöd. Utbildningsanordnaren ska dessutom i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet föra in innehållet i det särskilda stöd som tillhandahålls en studerande, anpassning av bedömningen av kunnandet och avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet. 

År 2018 fick cirka 13 500 studerande i åldern 15—19 år, alltså nästan 20 procent av alla studerande i denna åldersgrupp, särskilt stöd eller krävande särskilt stöd. Yrkesinriktad grundexamen avlades av sammanlagt cirka 2 700 studerande som hade rätt till krävande särskilt stöd, av vilka cirka 730 studerande var i åldern 16—18 år. Rätt till krävande särskilt stöd inom handledande utbildning för yrkesutbildning hade 2018 sammanlagt cirka 580 studerande och inom handledande utbildning för arbete och ett självständigt liv sammanlagt cirka 970 studerande. (Vipunen) 

Enligt Statistikcentralens uppgifter har antalet studerande inom examensinriktad yrkesutbildning som fått specialundervisning (nuvarande särskilt stöd) ökat åtminstone från 2004, då man började föra statistik. År 2004 fick sammanlagt 12 500 studerande specialundervisning, 2011 sammanlagt 20 100 och 2017 sammanlagt 25 600. Andelen som fått specialundervisning av alla studerande inom examensinriktad yrkesutbildning var samma år 5, 7 och 9 procent. 

År 2017 fick 20 procent av de manliga studerandena och 19 procent av de kvinnliga studerandena inom yrkesutbildningen för unga särskilt stöd. Av dem som fått särskilt stöd var inalles 55 procent män. Största delen (86 %) av specialstuderandena inom yrkesutbildningen för unga studerade i så kallade vanliga yrkesläroanstalter. I specialyrkesläroanstalter studerade 13 procent och i andra läroanstalter som ger yrkesutbildning ungefär en procent av specialstuderandena. Av specialstuderandena inom yrkesutbildningen för unga studerade 84 procent i samma grupp som, alltså integrerade med, andra studerande. 

Alla anordnare av yrkesutbildning är skyldiga att ordna särskilt stöd enligt 64 § i lagen om yrkesutbildning för de studerande som har rätt till det. Tillståndet att ordna yrkesutbildning kan dessutom innehålla bestämmelser om utbildningsanordnarens skyldighet att ordna yrkesinriktade examina och handledande utbildning för studerande som har rätt till krävande särskilt stöd enligt 65 § och att sköta utvecklings-, handlednings- och stöduppgifter som anknyter till särskilt stöd. En utbildningsanordnare som har fått till uppgift att ordna krävande särskilt stöd ska ordna utbildning för studerande som har stora inlärningssvårigheter eller en svår funktionsnedsättning eller sjukdom som gör att de behöver individuellt, omfattande och mångsidigt särskilt stöd. 

Examensutbildning, utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv enligt uppgiften som gäller krävande särskilt stöd ordnas av sammanlagt 11 anordnare av yrkesutbildning. Fem specialyrkesläroanstalter har anordnartillstånd för krävande särskilt stöd. Specialläroanstalterna svarar för de studerande som behöver det mest krävande stödet och de erbjuder också stöd för andra anordnare av yrkesutbildning som ordnar särskilt stöd. Dessutom har sex anordnare av yrkesutbildning i sitt anordnartillstånd en begränsad uppgift vad gäller antalet studerandeår med krävande särskilt stöd. Den begränsade uppgiften svarar på behovet av krävande särskilt stöd regionalt och kompletterar specialläroanstalternas utbildningsutbud. 

Krävande särskilt stöd kan ges studerande inom både examensinriktad utbildning och handledande utbildning. Den handledande utbildning för yrkesutbildning som ordnas som krävande särskilt stöd ska ge färdigheter för och främja övergången till examensutbildning. Målet är ett tätt kontinuum från handledande utbildning till examensutbildning för studerande med svår funktionsnedsättning. 

Utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv (TELMA) ger studerande som behöver särskilt stöd på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning undervisning och handledning enligt deras individuella mål och färdigheter. Tiden för genomförandet av utbildningen bestäms utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. Utbildningsanordnaren beslutar om tiden för genomförandet av utbildningen, som dock kan vara högst tre år. 

När den studerandes färdigheter och förutsättningar preciseras bör övergången mellan olika utbildningar fungera smidigt så att utbildningen kan svara på den studerandes mål och fortsatta studievägar. Utbildningen får inte bli en återvändsgränd där den studerande inte kan gå vidare i enlighet med sina behov, till exempel från handledande utbildning till examensinriktad utbildning. 

En förutsättning för att ordna utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv är att det inom utbildningsanordnarens verksamhetsområde finns ett behov av utbildning för personer som behöver handledande utbildning på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning och som inte har möjlighet att övergå till examensinriktad utbildning efter den handledande utbildningen. Utbildningsanordnaren ska dessutom ha de yrkesmässiga och ekonomiska förutsättningar att ordna utbildning som utbildningsuppgiften förutsätter. De primära verksamhetsområdena för utbildningsanordnare som fått krävande särskilt stöd i uppgift omfattar hela landet (ej Åland) så att för varje område har det angetts en yrkesutbildningsanordnare som är skyldig att se till att det finns tillgång till krävande särskilt stöd. 

Lehtimäen opisto är en folkhögskola som i tillståndet att driva läroanstalt har getts specialuppdraget att som huvudsakliga utbildningsuppgift ordna utbildning för personer med svår funktionsnedsättning. Läroanstalten har två långa linjer som är avsedda för unga i behov av särskilt stöd som avslutat den grundläggande utbildningen. På studielinjerna som handleder för yrkesutbildning och fortsatta studier får den studerande färdighet att söka till läroanstalter som ordnar specialundervisning. På studielinjen för självständiggörande och välmående får den studerande färdighet för en meningsfylld vardag och psykiskt, fysiskt och socialt välmående. Läroanstalten har dessutom en vuxenstudielinje för vuxna som behöver särskilt stöd. Studielinjernas längd varierar från ett till fyra år. 

När det gäller tillgången till studieplatser finns det skillnader mellan såväl utbildningsstadier som utbildningsområden och orter. Unga med svår funktionsnedsättning har störst svårigheter att få plats inom fortsatta studier. Unga med svår funktionsnedsättning hotas ofta av utestängning från vidareutbildning och arbetsliv efter den grundläggande utbildningen. Marginaliseringen beror oftast på att deras färdigheter inte räcker till för att komma in på vidareutbildning eller klara sig där. Övergång från den tidigare och trygga miljön kräver att den unga har inte bara kunskaper utan också praktiska och sociala färdigheter. Vidareutbildning förebygger marginalisering och främjar samhällsengagemanget. 

Enligt undervisningsministeriets Strategiarbetsgrupp för specialundervisning (2007) bör alla erbjudas möjlighet att utvecklas efter den grundläggande utbildningen för bland annat fortsatta studier och ett gott liv. Finland har också förbundit sig att utveckla det finländska utbildningssystemet och undervisningen så att undervisningen för alla efter grundskolan kan tryggas på ett så bra sätt som möjligt. (UVM:s PM 2007). 

Undervisnings- och kulturministeriet inledde 2016 ett utredningsarbete som gällde behovet av och tillgång till specialundervisning för personer med svår funktionsnedsättning inom den grundläggande yrkesutbildningen. För utredningsarbetet stod Owal Group Oy. Som ett led i utredningsarbetet genomfördes en elektronisk enkät bland grundskolorna. Av de grundskolor som svarade ansåg 28 procent att antalet nybörjarplatser inom TELMA-utbildningen är otillräckligt för unga med svår funktionsnedsättning som avslutar den grundläggande utbildningen, 48 procent ansåg att de är tillräckliga och resten kunde inte bedöma tillräckligheten. Nästan en tredjedel av skolorna berättade att elever från skolan inte hade antagits till TELMA-utbildning, och drygt en femtedel kunde inte säga om elever inte hade antagits. En dryg tredjedel av dem som svarade hade hänvisat elever även till andra ställen än TELMA-utbildning. En del av eleverna hänvisades till lämpligare utbildning, men hänvisning till dag- och arbetsverksamhet var typiskt när det inte funnits lämpliga utbildningsalternativ till TELMA-utbildning. 

Tillgången till utbildning har också koppling till var utbildningsplatsernas finns och internatmöjligheterna. Av dem som svarade hade 37 procent stött på en situation där elevens vårdnadshavare ville hålla den unga kvar på hemorten, om det inte fanns utbildningsplatser på den egna orten. En del av anordnarna av yrkesutbildning ansåg att studieplatserna inte var tillräckliga i förhållande till antalet unga som övergår från den grundläggande utbildningen. En utmaning när det gällde platsernas tillräcklighet var att bland de sökande fanns fortfarande personer som inte hade fått börja studera i samband med den tidigare ansökan, eller så hade utbildning tidigare inte ordnats vid rätt tid. Då sökte den unga till utbildning till exempel från en rehabiliterings- eller vårdperiod inom hälso- och sjukvårdens tjänster. Enligt anordnarna av yrkesutbildning var de centrala orsakerna till att en person inte antagits att han eller hon inte uppfyllt urvalskriterierna, att den studerande inte haft någon grund för specialundervisning, utbildningen hade inte ordnats vid rätt tid för den unga eller en äldre sökande hade redan genomgått annan handledande eller examensutbildning. Som grund nämndes också mycket svåra begränsningar som hindrade internatboende. En rätt stor del av grundskolorna hade ingen information om orsakerna till att en elev inte hade antagits. I materialet kunde också skönjas misstankar om att de som sökt direkt från grundskolan inte hade antagits på grund av bristande mognad. Denna synvinkel förekom inte i yrkesutbildningens svar. De elever som inte antagits hänvisades från såväl grundskolans som yrkesutbildningens sida till arbets- och dagverksamhet, som borde vara så att säga det sista alternativet för en ung person som övergår från grundskolan, om det inte finns någon lämpligare lösning. 

Några utbildningsanordnare hade inte tagit det fulla antalet studieplatser för handledande utbildning i bruk. I bägge svarsgrupperna identifierades också regionala skillnader och skuggområden, och de kunde också märkas utifrån den riksomfattande statistiken. Enligt materialet fanns det för få nybörjarplatser i förhållande till förstahandssökandena i nästan varje landskap. 

I samband med att lagarna som gällde totalreformen av yrkesutbildningen antogs fogade riksdagen till sitt svar (RSv 86/2017 rd) ett uttalande där riksdagens förutsatte att undervisnings- och kulturministeriet bereder en utredning om hur sammanhängande utbildningsvägarna för studerande som behöver särskilt stöd är och om vilka utbildningsmöjligheter dessa studerande har. Undervisnings- och kulturministeriet tillsatte den 5 mars 2018 en utvecklingsgrupp för krävande särskilt stöd inom yrkesutbildningen (Dnr 5/040/2018). Utvecklingsgruppens uppdrag var att utreda hur utbildningsvägarna för studerande som behöver krävande särskilt stöd förverkligas samt att lägga fram förslag till utvecklande av utbildningen. Dessutom skulle utvecklingsgruppen stärka samarbetet och interaktionen mellan de aktörer som arbetar med studerande med funktionsnedsättning samt främja genomförandet av krävande särskilt stöd enligt den nya lagstiftningen om yrkesutbildning. Enligt utvecklingsgruppens slutrapport (http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-263-649-2) behövs det gemensamma verksamhetsmodeller bland annat för att studierna i övergångsskedena ska fungera, för handledningen i olika övergångsskeden samt för karriärplaneringen. Även möjligheterna till kontinuerligt lärande för dem som behöver krävande särskilt stöd bör förbättras. 

Särskilt inom yrkesutbildningen behöver studerande med funktionsnedsättning ofta olika tjänster som gör det möjligt att delta utbildningen. Bestämmelser om tjänster för personer med funktionsnedsättning finns i socialvårdslagen (1301/2014), lagen om service och stöd på grund av handikapp, det vill säga handikappservicelagen, och lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977), det vill säga specialomsorgslagen. Det är i huvudsak kommunerna som svarar för tillhandahållandet av tjänster för personer med funktionsnedsättning. För en person med funktionsnedsättning utarbetas en personlig serviceplan för att utreda de tjänster och de stödåtgärder som han eller hon behöver. De vanligaste tjänsterna som personer med funktionsnedsättning behöver inom utbildningen är personlig assistans, hjälpmedel, färdtjänst, tolkningstjänster och ekonomiskt stöd. Dessutom kan en studerande behöva andra tjänster som är avsedda för personer med funktionsnedsättning och som inte har direkt anknytning till studierna, men som den studerande ansöker om för sin fritid. 

Enligt socialvårdslagen tillämpningsområde omfattar socialvården främjande av social trygghet och välfärd samt de uppgifter och den service inom socialvården som föreskrivs i den allmänna lagstiftningen och speciallagstiftningen. Om en person har rätt att få socialvård med stöd av någon annan lag, ska de bestämmelser tillämpas som enligt 4 och 5 § i denna lag bäst tillgodoser klientens intresse. I 23 § i socialvårdslagen föreskrivs om service som stöder rörligheten. Enligt lagen ska service som stöder rörligheten ordnas för personer som inte klarar av att självständigt använda allmänna trafikmedel på grund av sjukdom, skada eller av någon annan liknande funktionsnedsättande orsak och som behöver service för att kunna uträtta ärenden eller på grund av något annat behov som hör till det dagliga livet. Stöd för rörlighet kan enligt socialvårdslagen ordnas på följande sätt eller genom kombinationer av dem: 1) handledning i hur allmänna trafikmedel används och handledd träning, 2) ledsagarservice, 3) grupptransport, 4) ersättning för skäliga kostnader för transport med taxi, invalidtaxi eller ett annat motsvarande fordon, eller 5) något annat lämpligt sätt. Individuell färdtjänst ordnas inte för en person som har rätt till transport eller till ersättning för transportkostnaderna med stöd av någon annan lag. 

Servicen enligt handikappservicelagen är enligt lagens 4 § subsidiär, det vill säga service och stöd ordnas, om en person med funktionsnedsättning inte med stöd av någon annan lag får sådan service eller sådant stöd som är tillräckligt och lämpligt för honom eller henne. Enligt lagens 8 § ska kommunen ordna bland annat skälig färdtjänst jämte följeslagarservice, personlig assistans och serviceboende för en person med svår funktionsnedsättning som på grund av sin funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt behöver sådan service för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. Enligt 8 c § i handikappservicelagen ska kommunen ordna personlig assistans för en person med svår funktionsnedsättning. Enligt lagen är det möjligt att få personlig assistans för studier och arbete. Enligt lagen ska personlig assistans i de dagliga sysslorna och i arbete och studier ordnas i den utsträckning det är nödvändigt för personen med svår funktionsnedsättning. Personlig assistans gäller andra sysslor som personen i fråga skulle utföra själv men inte klarar av på grund av en funktionsnedsättning eller sjukdom. Med studier avses studier som syftar till en examen eller ett yrke eller sådana studier som stärker yrkesfärdigheten och sysselsättningsförutsättningarna för en person med svår funktionsnedsättning. Som sådana studier kan betraktas även handledande och rehabiliterande undervisning och handledning för studerande med funktionsnedsättning. 

I förordningen om service och stöd på grund av handikapp (759/1987) föreskrivs det om den service och det stöd som kommunen är skyldig att ge personer med svår funktionsnedsättning. Enligt förordningens 4 § hör till färdtjänst jämte därtill ansluten ledsagarservice sådana transporter som en gravt handikappad behöver för arbete, studier, uträttande av ärenden, deltagande i samhällelig verksamhet eller rekreation eller av annan sådan orsak och som hör till det dagliga livet. Transporter som hör till det dagliga livet omfattar transporter inom den gravt handikappades hemkommun eller till närbelägna kommuner. I förordningens 5 § sägs att när det gäller att ordna färdtjänst och därtill hörande ledsagarservice betraktas som personer med svår funktionsnedsättning de som har särskilda svårigheter att röra sig och som på grund av sin funktionsnedsättning eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. Färdtjänst ordnas inte för den som får sådan service med stöd av någon annan lag. Enligt förordningens 6 § ska färdtjänst ordnas för personer som har rätt till sådan så att de förutom de resor som är nödvändiga med tanke på arbete och studier även kan företa minst aderton sådana månatliga enkelresor som hör till det dagliga livet. 

Hjälpmedel fås från hälsocentralen eller med remiss från sjukvårdsdistriktets hjälpmedelsenhet. Till hjälpmedelstjänsterna hör undervisning i användningen av hjälpmedel samt utbyte och underhåll av hjälpmedel. Dessa hjälpmedelstjänster är avgiftsfria. Av kostnaderna för andra redskap, maskiner och anordningar som i första hand används för ett socialt liv och rekreation kan hälften ersättas av socialvården som handikappservice. 

Bestämmelser om tolkningstjänst finns i lagen om tolkningstjänst för handikappade personer. Tjänsterna enligt lagen är subsidiära, det vill säga tolkningstjänst enligt lagen ordnas när en person med funktionsnedsättning inte med stöd av någon annan lag får tillräckligt och för sig lämplig tolkning. Rätt till tolkningstjänst har synhörselskadade, hörselskadade eller talskadade som på grund av sin funktionsnedsättning behöver tolkning för att bland annat kunna arbeta eller studera. I lagens 6 § föreskrivs om tolkningstjänstens omfattning. Enligt 3 mom. i den paragrafen ska tolkningstjänst i anknytning till studier ordnas i den utsträckning som den handikappade nödvändigtvis behöver för att klara av studier efter den grundläggande utbildningen som leder till en examen eller till ett yrke, främjar tillträde till yrkesinriktade studier eller till arbete, eller stödjer kvarstående eller avancemang i arbetslivet. Tolkningstjänst ordnas av och ansökan om tolkningstjänst görs hos FPA. Tolkningstjänster är avgiftsfria. 

Ekonomiskt stöd verkställs genom Folkpensionsanstaltens handikappförmåner, som det föreskrivs om i lagen om handikappförmåner (570/2007). Handikappförmånernas syfte är bland annat att stödja funktionshindrade personers förmåga att klara av sitt dagliga liv samt deras deltagande i arbetslivet eller studier. 

De kostnader som utbildning för yrkesinriktad grundexamen eller gymnasieutbildning orsakar de studerande har bedömts i olika sammanhang. Enligt en utredning som undervisnings- och kulturministeriet gjorde 2018 om kostnaderna för utbildning på andra stadiet bestod kostnaderna för studerande i yrkesutbildning av läromedel, personliga redskap och personlig utrusning som behövs i studierna samt olika certifikat som behövs i arbetslivet. Redskap är till exempel kockknivar, frisörsaxar, räknare, småverktyg och övningsmaterial. Certifikat enligt kraven på yrkesfärdighet är till exempel arbetssäkerhetskort, förstahjälpenkort, kort för heta arbeten eller hygienpass. Huruvida studerandena betalar dessa certifikat själva eller huruvida utbildningsanordnaren betalar dem varierar mellan utbildningsanordnarna. 

Utbildningsstyrelsen har utrett de kostnader som studerande i utbildning för yrkesinriktad grundexamen och gymnasieutbildning orsakas 2018. Denna utredning har kompletterats i slutet av 2019 i fråga om kostnaderna för utbildning för yrkesinriktad grundexamen och utbildning som handleder för yrkesutbildning. Enligt utredningarna varierar kostnaderna för studerande i yrkesutbildning beroende på studieområde och examen samt i viss mån också utbildningsanordnare. De genomsnittliga kostnaderna viktade med antalet studerande på olika områden är 401 euro under hela tiden för avläggande av examen. Den studerandes genomsnittskostnader är lägst inom teknik och kommunikation, 138 euro per studerande. Den studerandes genomsnittliga betalningsandelar var störst i kulturbranschen, 1 180 euro per studerande. Största delen av dessa kostnader har utgjorts av nödvändiga läromedel som den studerande skaffar för personligt bruk. Variationsbredden mellan utbildningsanordnarna i fråga om den studerandes betalningsandel är 121—411 euro. 

De genomsnittliga totalkostnaderna per studerande på alla områden är för hela studietiden 1 800 euro (de sammanlagda kostnader som utbildningsanordnarna och de studerande betalar). De genomsnittliga totala kostnaderna är lägst på det samhällsvetenskapliga, företagsekonomiska och administrativa området, 1 091 euro. De genomsnittliga kostnaderna är störst inom naturbruk och miljöområdet, 4 077 euro. Största delen av dessa kostnader består av nödvändiga läromedel som skaffas gemensamt, och utbildningsanordnaren har svarat för kostnaderna. 

Vid en granskning enligt grundexamen varierar de totala kostnaderna för nödvändiga redskap, material och läromedel mycket beroende på grundexamen. De totala kostnaderna för störst för bland annat följande grundexamen (per studerande): grundexamen i musik (4 487 euro), grundexamen i dans (2 525 euro), grundexamen inom cirkusbranschen, (1 500 euro), grundexamen inom hästhushållning (1 072 euro) samt grundexamen i tandteknik (987 euro). På motsvarande sätt är de totala kostnaderna minst för följande grundexamina: grundexamen i instrumentvård (144 euro), grundexamen inom rengörings- och fastighetsservicebranschen (314 euro), grundexamen inom ytbehandlingsbranschen (319 euro), grundexamen inom säkerhetsbranschen (336 euro) och grundexamen i affärsverksamhet (340 euro). 

I en enkät utreddes mobila enheter särskilt. När man bedömer kostnaderna för yrkesinriktade grundexamina bör man förbereda sig på att kostnader för datorer och mobila enheter kommer åtminstone delvis ovanpå de totalkostnader som angetts i utredningen. En majoritet anser att dator upplevs som primär för studierna och den används också regelbundet i studierna. I medeltal 10—20 procent upplever att det räcker med en smarttelefon. 

I Utbildningsstyrelsens utredning från 2018 konstateras att gymnasiestuderande orsakas kostnader av läroböcker och andra läromedel, dator, räknare och programvarulicenser, avläggande av studentexamen och av gymnasiets läroplan och verksamhetskultur. Förutom läroböcker och dator kan kostnader orsakas av till exempel skolresor och verksamhet som traditionellt hör samman med gymnasiestudier, såsom studiebesök och de gamlas dans. De oundgängliga kostnaderna i anslutning till gymnasiestudierna är i medeltal 2 500 euro, medan en bärbar dator som lämpar sig för studierna uppskattas kosta 600 euro. Av dem som besvarade den enkät som riktades till de gymnasiestuderande i samband med utredningen ansåg 65 procent att kostnaderna för gymnasiestudierna var rimliga och de upplevde inte att de eller deras familjer skulle ha utkomstsvårigheter. Av dem som svarade bedömde 29 procent att de hade ekonomiska svårigheter och 6 procent att de ekonomiska svårigheterna var betydande. Av studerandena inom utbildning för yrkesinriktad grundexamen upplevde 7 procent att penningfrågan innebar kontinuerliga svårigheter för dem. De studerandes egen bedömning av om pengarna räcker varierade beroende på vilket område de studerande. 

Enligt de utredningar om avbrytande av utbildningen och genomströmning som Utbildningsstyrelsen gjort 2014—2019 är utbildningskostnaderna sällan den enda orsaken till avbrott. Den vanligaste orsaken till avbrott är personliga skäl. När utbildningen avbryts av ekonomiska orsaker framgår det inte klart, om orsaken till avbrottet är kostnader som beror direkt på utbildningen eller andra svårigheter i anslutning till den ekonomiska situationen. 

Enligt Ungdomsbarometern 2017 kan ekonomiska hinder begränsa en ung persons möjligheter att bestämma studieområde eller studieplats. Ekonomiska orsaker påverkar till exempel de ungas beslut om studieplats eller får dem att senarelägga sin examen. Av dem som svarade berättade 17 procent att de varit tvungna att gallra bland studiealternativen på grund av penningbrist, 14 procent att välja utbildningsplats på ekonomiska grunder och 11 procent att senarelägga sin examen. Av dem som avbrutit yrkesinriktad examen berättade 16 procent att penningbrist inverkat ganska mycket eller mycket på avbrottet. Ekonomiska orsaker hade försvårat utbildningen i synnerhet för unga som saknade examen eller studieplats, eftersom nästan hälften av dem hade varit tvungna att gallra bland studierna eller avstå från dem helt och hållet på grund av penningbrist. 

Enligt Ungdomsbarometern har penningbrist haft tråkiga följder för studierna uttryckligen för dem som valt yrkesutbildning. I bakgrunden finns inte bara dyra läromedel utan också den självständiggörande flyttningen, som utbildningsvalet har stor inverkan på. Till skillnad från gymnasiestuderandena måste studerande inom yrkesutbildningen ofta flytta från barndomshemmet på grund av studierna. När man flyttar hemifrån vid ung ålder ökar fattigdomsrisken och försämras i regel den ungas ekonomiska situation. 

Enligt en utredning som Rädda Barnen rf gjorde 2017 (Maksuton koulutus on monelle liian kallis – selvitys toisen asteen kustannuksista ”avgiftsfri utbildning är för dyr för många – utredning om kostnaderna på andra stadiet”) framgår att de studerande sällan har haft någon uppfattning om totalkostnaderna för sina studier innan de började studera. Av de studerande på andra stadiet eller deras föräldrar berättade 79 procent att kostnaderna klarnat först när de anskaffningar som behövs för studierna gjordes. Av samma utredning framgår det att 46 procent av de studerande eller deras föräldrar upplever att kostnaderna har medfört en del utmaningar för dem själva eller familjen och 13 procent berättar att utmaningarna varit stora. 

Enligt Amisbarometri 2019, som publicerades av Sakki ry och genomfördes av Forskningsstiftelsen för studier och utbildning Otus sr är de studerandes penningsituation oförändrad jämfört med tidigare år. Av dem som studerade till ett yrke upplevde över 40 procent att deras penningsituation var tillräckligt bra i förhållande till utgifterna under det senaste halvåret. Var femte måste pruta på sina utgifter och ungefär var åttonde upplevde fortlöpande svårigheter. Ser man till de olika åldersgrupperna ökar de ekonomiska svårigheterna med åldern. Av de minderåriga klarade sig 82 procent åtminstone nätt och jämnt och av 18—19-årigarna 72 procent. Hos äldre var andelen bara ungefär hälften av åldersgruppen. En del av penningproblemen kan ha att göra med levnadssätt, livshantering eller sådana studiekostnader som materialanskaffningar och resor. 

Enligt Gymnasiebarometern 2019, som producerades av Otus sr står vårdnadshavarna till största delen för de gymnasiestuderandes kostnader. Över hälften av de gymnasiestuderande upplever att de hade tillräckligt med pengar under det senaste halvåret. Av de gymnasiestuderande uppgav 74 procent att anskaffningen av nya eller begagnade kursböcker eller läromedel inte innebar några ekonomiska svårigheter för dem eller deras familj. Något över en femtedel (21 %) berättade att det inneburit svårigheter att skaffa läromedel, men de hade ändå kunnat köpa de behövliga medlen. Ungefär 3 procent uppgav att de ibland och drygt en procent (1,4 %) att de ofta varit tvungna att låta bli att köpa en kursbok eller ett läromedel som de skulle ha behövt. 

Man har försökt minska de kostnader som utbildningen på andra stadiet orsakar de studerande genom projektverksamhet. I slutet av 2018 beviljade Utbildningsstyrelsen statsunderstöd för sammanlagt 19 pilotprojekt vars syfte var att sänka de kostnader som gymnasieutbildningen och utbildningen för yrkesinriktad grundexamen orsakar de studerande. Projekten genomfördes i huvudsak 2019. Våren 2019 beviljades finansiering för ytterligare tre gymnasieutbildningsprojekt som avslutades i slutet av 2020. Projekten finansieras med sammanlagt fyra miljoner euro. Projektverksamheten fokuserade på fyra tyngdpunkter, som är utvecklande av öppna digitala läromedel och materialbanker, förnyade av pedagogiska verksamhetsprocesser och verksamhetssätt, utvecklande av utbildningsanordnarnas gemensamma upphandlingsförfaranden samt utvecklande av återanvändnings- och utlåningsverksamhet. 

Inom ramen för pilotprojekt som finansierats av Utbildningsstyrelsen har man utvecklat och producerat digitala läromedel och materialbanker för gymnasieutbildning och yrkesutbildning. För gymnasieutbildningen har man producerat eller producerar antingen hela kurser eller material för kursdelar för 14 läroämnen och 56 olika kurser. Dessutom produceras olika typer av kursoberoende material, såsom ett test av utgångsnivån, en kurs i digital inlärning och en kurs i företagsamhet. När det gäller yrkesutbildning har man producerat eller producerar material för alla gemensamma examensdelar och 19 olika examensdelar i yrkesinriktad grundexamen eller yrkesexamen. Tyngdpunkten i materialproduktionen ligger på gemensamma examensdelar (45 olika materialhelheter) och på grundexamen inom social- och hälsovårdsbranschen (13 materialhelheter). Den primära publikationsplattformen för material för yrkesutbildningen och gymnasieutbildningen är det riksomfattande biblioteket för öppna lärresurser. 

Tyngdpunkten i pilotprojekten för att förnya de pedagogiska verksamhetsprocesserna och verksamhetssätten har legat på att utveckla lärarnas kunnande. I projekten har man märkt att en lärare som känner det egna delområdet bra kan behöva mycket hjälp när det gäller att föra över innehåll till eller producera innehåll för en digital plattform. Det kan också brista i nätpedagogikens grunder. Många lärare kan använda befintliga digitala verktyg och redskap, men processen att producera pedagogiskt material medför utmaningar. För att utnyttja digitala läromedel i undervisningen krävs det enligt projekten inte bara att lärarnas kunnande utvecklas utan också resurser för personlig handledning för läraren. Enligt erfarenheterna från pilotprojekten finns det inte en lösning för att minska läromedels- och verktygskostnaderna i anslutning till genomförandet av avgiftsfri utbildning på andra stadiet och avgiftsfriheten, utan kostnadsminskningen måste omfatta flera åtgärder. 

Utöver pilotprojekten för att minska kostnaderna för de studerande inleddes hösten 2018 ett projekt för att främja öppna lärresurser. Inom detta projekt har undervisnings- och kulturministeriet, Utbildningsstyrelsen och CSC i samarbete med utbildningsaktörer utvecklat ett bibliotek för öppna lärresurser som gäller alla utbildningsstadier och utbildningsformer och som är öppet för alla. Där kan man publicera, söka och bearbeta öppet innehåll som publicerats med CC-BY-licens. I Finland produceras en mängd öppna lärresurser i olika projekt och läroanstalter som finansieras av staten. Det har varit svårt att hitta dessa resurser och användningen har varit låg. Biblioteket för öppna lärresurser erbjuder en plats att dela öppna lärresurser som kan sökas med en sökning, vilket gör det lättare att hitta resurserna och torde öka deras användning. 

I TASE-projektet har man samlat befintlig praxis för att genomföra gemensam upphandling. Metoder som man upptäckt att är bra är bland annat mässor för yrkesredskap på hösten, läroanstalternas interna nätbutiker och studerandekårens konkurrensutsättningar. I samband med TASE-projektet upptäckte man att utbildningsanordnarnas befintliga upphandlingsregler inte stödjer gemensam upphandling, eftersom många material och redskap skulle ha blivit dyrare om läroanstalten skaffat dem än när de studerande själv skaffade dem. Upphandlingsbestämmelserna har också förhindrat pilotförsök med nya tillvägagångssätt. Många utbildningsanordnare har också lagt ut ekonomiförvaltningen, vilket har medfört tilläggskostnader för anskaffningar, när penningtrafiken måste skötas via utlagda ekonomiförvaltningstjänster. 

För närvarande är utbildningsanordnarna inte skyldiga att upprätthålla bibliotek eller utlåningsstationer. Framför allt stora utbildningsanordnare har fortfarande bibliotek. Små utbildningsanordnare har lagt ned sina bibliotek och utnyttjar vid behov allmänna bibliotek. Biblioteks- och utlåningsverksamheten är mycket småskalig, och den nuvarande omfattningen räcker inte till för att täcka hela åldersklassens behov. Enligt yrkesutbildningsanordnarnas erfarenhet har verksamhet av utlåningstyp inte visat sig vara förnuftig i stor skala. De studerande är mera vårdslösa med lånade redskap och arbetsdräkter och sköter dem sämre än sådana som de skaffar själva. 

Återanvändnings- och utlåningsverksamheten har utvecklats i första hand inom projekt för gymnasieutbildningen. Utvecklingspartner har ofta varit lokala bibliotek, studerandekårer samt andra aktörer inom tredje sektorn. I samband med gymnasier eller bibliotek har det inrättats läroboksutlåning tillsammans med biblioteken och studerandekårerna. Det har också gjorts försök med återanvändning och utlåning av läroböcker som tjänster som tillhandahållits av ett utomstående företag. Enligt pilotprojekten är kursboksutlåning en fungerande lösning om läromedlen är bokbetonade. Vid sidan av kursboksutlåning är det bra att återanvända böcker, eftersom en del studerande vill använda egna böcker. I fortsättningen ökar sannolikt andelen digitalt material, så det behövs ett bibliotek även för elektroniskt material. 

I gymnasierna och yrkesläroanstalterna i Helsingfors genomfördes ett försök med avgiftsfrihet på andra stadiet läsåret 2019—2020. Försöket omfattade de förstaårsstuderande som inledde sina studier hösten 2019 i Helsingfors stads gymnasier (gymnasieutbildning och utbildning som förberer för gymnasieutbildning) samt yrkesinstitutet Stadin ammatti- ja aikuisopistossa (utbildning för yrkesinriktad grundexamen och utbildning som handleder för yrkesutbildning). I budgeten för 2019 avsattes två miljoner euro för försöket. De disponibla anslagen användes för att skaffa läromedel som kunde lånas ut till de studerande, HRT:s biljetter samt kulturbesök. Ungefär en miljon euro av finansieringen användes för att skaffa läromedel som kunde lånas ut, i huvudsak till gymnasierna. Anslaget användes i huvudsak för att skaffa digitala läromedel till gymnasierna. Till en del gymnasier skaffades också tryckta läroböcker, och gymnasierna skötte utlånings- och återlämningsverksamheten på det sätt som de ansåg vara bäst. Till Stadin ammatti- ja aikuisopisto skaffades tabletter som även i fortsättningen används i inlärningssamfunden. Knappt 900 000 euro av anslaget användes för HRT:s biljetter och drygt 100 000 euro för kulturbesök. Det genomfördes färre kulturbesök än planerat. 

Enligt slutrapporten ökade försöket med avgiftsfrihet på andra stadiet användningen av digitala läromedel i Helsingfors stads gymnasier, eftersom cirka 82 procent av de införskaffade läromedlen har varit digitalt. De gymnasiestuderande upplevde att avgiftsfria läromedel var den klart viktigaste metoden att sänka kostnaderna för studierna på andra stadiet. I Stadin ammatti- ja aikuisopisto upplevedes resekortet som viktigast. (Helsingin kaupungin toisen asteen maksuttomuuden kokeilu. Loppuraportti 2020). 

Helsingfors stad har utvärderat resultaten av försöket med avgiftsfrihet på andra stadiet, vad som lyckades och problem. Man har beslutat att ta in den praxis som visat sig vara bäst i basverksamheten. Försöket fortsätter ändå inte som sådant. De främsta orsakerna till att försöket avslutades var frågor om likabehandling och behovet av tilläggsfinansiering för att förbättra likabehandlingen. Försöket fick kritik under hösten 2019 och diskrimineringsombudsmannen tog ställning till det. Diskrimineringsombudsmannen konstaterade i sitt utlåtande att det hade varit bra att utvidga försöket även till privata läroanstalter med tanke på likabehandlingen. Det fanns dock inga möjligheter till en så omfattande utvidgning med tanke på finansieringen. 

Enligt slutrapporten från försöket med avgiftsfrihet på andra stadiet gav försöket rikligt med information om vad man måste beakta för att genomföra avgiftsfrihet på andra stadiet trots att försöket blev kortvarigt. Genom försöket har största delen av de praktiska frågorna när det gäller framför allt gymnasiernas anskaffningar av läromedel fått en lösning. Dessutom fick man heltäckande och jämförbart material om kostnaderna för läromedelsanskaffningar. Försöket bidrog till att lokalisera de funktioner och smärtpunkter som är viktigast för att arbetet ska löpa smidigt och som kräver datasystem och automation för att fungera. Enligt slutrapporten stärker erfarenheterna från försöket uppfattningen om att kommunernas och städerna särdrag bör beaktas vid lagberedning som anknyter till förlängd läroplikt. 

Enligt de utrednings- och barometerresultat som presenteras ovan försätter kostnaderna för utbildning för yrkesinriktad examen och gymnasieutbildning de studerande i ojämlik ställning beroende på familjens ekonomiska situation. Ekonomiska orsaker begränsar valet av studieplats, försvårar studierna och leder i värsta fall till att studierna avbryts. Förlängd läroplikt och i anslutning därtill avgiftsfri utbildning på andra stadiet skulle öka jämlikheten och likabehandlingen, eftersom det skulle bli möjligt att söka till den utbildning på andra stadiet som man själv helst vill gå, utan att behöva beakta familjens ekonomiska situation. Avgiftsfrihet för oundgängliga läromedel och redskap skulle stödja studiernas framåtskridande och avläggandet av examina, och studierna skulle inte behöva avbrytas av ekonomiska orsaker. 

Enligt 20 § i lagen om studentexamen får studentexamensnämnden ta ut avgifter för studentexamen och deltagande i proven i examen. Bestämmelser om avgifterna finns i 3 § i undervisnings- och kulturministeriets förordning om Utbildningsstyrelsens avgiftsbelagda prestationer (1136/2018). Enligt förordningen tas det ut en fast grundavgift på 14 euro per examinand för deltagande i studentexamen och en fast deltagaravgift på 28 euro för varje prov. Grundavgift för deltagande i studentexamen betalas vid varje examenstillfälle. Avgiften återbetalas om den nya bedömningen leder till att poängtalet eller vitsordet höjs. 

Enligt 8 § i lagen om studentexamen ska en examinand för varje enskilt examenstillfälle och prov som avläggs anmäla sig skriftligt till det gymnasium där denne avser avlägga provet. Gymnasierna svarar för att ta emot anmälningarna och ger examinanderna handledning i samband med anmälan i enlighet med deras studiesituation. Studentexamensnämnden bestämmer om de förfaranden som gäller uttag av avgifter. Gymnasierna samlar in anmälningarna med hjälp av det studiehanteringsprogam de använder. Från studiehanteringsprogrammet laddas anmälningsuppgifterna till Studentexamensnämndens examenstjänst, och i det sammanhanget kontrolleras det att alla examinanders anmälningar är lagenliga. Om ett gymnasium inte kan leverera den behövliga sammandragsfilen, lämnas uppgifterna om examinanderna i form av manuellt ifyllda tabeller till nämnden, där de matas in manuellt i studentexamensregistret. Vid ett normalt examenstillfälle matas några hundra examinanders uppgifter in manuellt. 

Anordnaren av gymnasieutbildning tar ut deltagaravgifter av examinanderna samt redovisar avgifterna till Studentexamensnämnden. Gymnasiet ser anmälningsuppgifterna i examenstjänsten och kontrollerar också den avgift som ska tas ut av en examinand i den förteckning som nämnden gjort upp. I nuläget är det lätt för examinanderna och gymnasiet att förutsäga examensavgifts storlek, när samma avgift tas ut av alla examinander utöver grundavgiften. Vanligtvis räknar gymnasierna själva ut de avgifter som ska tas ut av examinanderna och kontrollerar dem i det sammandrag som nämnden skickat dem. Det har varit ändamålsenligt att ta ut avgiften samtidigt som examinanderna anmält sig till examen. 

Bestämmelser om folkhögskolornas finansiering finns i lagen om fritt bildningsarbete. Statsandelen för folkhögskolornas långa linjer är 57 procent. Ett undantag från detta är Lehtimäen opisto med en statsandelsfinansiering på 80 procent. Resten av utbildningskostnaderna täcks med studerandeavgifter. Läroanstaltens huvudman bestämmer nivå på studerandeavgifterna. Den beräknade genomsnittliga läsårsavgiften på en lång linje som pågår ett läsår i en folkhögskola är cirka 4 600 euro då den inkluderar studier, inkvartering och mat, och cirka 3 000 euro då den inkluderar undervisning. 

Studieavgifterna inom folkhögskolornas fria bildningsarbete inkluderar förutom undervisning oftast mat, eventuellt boende i folkhögskolans elevhem samt vid behov andra tjänster, såsom materialanskaffningar. I de flesta folkhögskolorna har de studerande möjlighet att bo i skolans elevhem. En avgift tas ut får boende i folkhögskolan. När man studerar i yrkesutbildning, grundläggande vuxenutbildning, påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen samt gymnasieutbildning är det också avgiftsfritt att bo i elevhem på folkhögskolor med stöd av lagstiftningen om dessa utbildningar. 

Studerande på andra stadiet har möjlighet att få studiestöd enligt lagen om studiestöd (65/1994). Det består av studiepenning och statsborgen för studielån. Det är möjligt att få studiestöd från 17 års ålder, eftersom studiepenning inte beviljas studerande för vars underhåll barnbidrag betalas enligt barnbidragslagen (796/1992). 

Studerande som får studiepenning kan beviljas studielån med statsborgen. Statsborgen kan dessutom beviljas 18—19-åringar som bor hos sina föräldrar och som inte kan få studielån på grund av föräldrarnas inkomster. Den som är under 18 år och bor hos sina föräldrar kan inte få borgen. Den som är under 17 år och bor självständigt kan få statsborgen, om föräldrarnas sammanlagda inkomster understiger 64 400 euro per år. Borgensbeloppet är 300 euro per månad för den som är under 18 år och 650 euro per månad för den som fyllt 18 år. 

Studiepenningens läromaterialstillägg är 46,80 euro per månad och det har kunnat beviljas från och med den 1 augusti 2019. De som avlägger yrkesutbildning eller gymnasieutbildning som berättigar till studiestöd kan få läromaterialstillägg. Berättigade är studerande under 20 år som bor hos sina föräldrar och studerande under 18 år som bor självständigt och vars föräldrars sammanlagda inkomster är högst 41 100 euro per år. De ekonomiska förutsättningarna att bedriva studier har förbättrats för studerande på andra stadiet som är under 18 år också därför att från och med den 1 augusti 2019 har dessa studerande kunnat beviljas studiepenningens grundbelopp utan behovsprövning, vilket gör det möjligt att få studielån och även bostadsbidrag. 

Läromaterialstillägget täcker en stor del av läromaterialskostnaderna i yrkesutbildning eller gymnasieutbildning för den som har rätt till studiestöd. Läromaterialstillägget är dock en schablonmässig förmån som betalas månatligen, som ska sökas särskilt och som kan ges endast barn från låginkomsttagarfamiljer. De faktiska kostnaderna eller den tidpunkt då de uppkommit beaktas inte heller i läromaterialstillägget. Vanligtvis uppkommer stora kostnader genast i början av studierna, vilket har kunnat orsaka ekonomiska svårigheter när studierna börjar. 

Studiestödtagare läsåret 2018/2019 (FPAs studieförmånsstatistik): 

Av de gymnasiestuderande har 2,8 procent studielån. Av de unga i åldern 16—19 år som studerar i yrkesläroanstalter har 11 procent studielån. 

2.11.3.2 Stöd för skolresor 

Bestämmelser om beviljande av stöd för kostnader som föranleds av den dagliga skolresan mellan en studerandes bostad och läroanstalt vid gymnasiestudier och yrkesinriktade studier finns i lagen om stöd för skolresor (48/1997). Enligt 2 § 1 mom. i lagen om stöd för skolresor är berättigad till stöd för skolresor en studerande som är bosatt i Finland och som studerar på heltid i Finland inom grundläggande utbildning för personer som passerat läropliktsåldern enligt 46 § i lagen om grundläggande utbildning, gymnasieutbildning eller utbildning som förbereder invandrare och personer med ett främmande språk som modersmål för gymnasieutbildning och som avses i gymnasielagen, utbildning som leder till yrkesinriktad grundexamen som avses i 5 § i lagen om yrkesutbildning eller handledande utbildning som avses i 7 § i den lagen. 

Ett villkor för att stöd för skolresor ska beviljas är att skolvägen är lång och att färdsättet är lämpligt. När dessa bestäms ska beaktas de regelbundna resekostnaderna per månad, den studerandes möjligheter att anlita kollektivtrafik samt huruvida studierna bedrivs i en följd. Stöd för skolresor kan enligt 3 § i lagen om stöd för skolresor beviljas en studerande vars skolväg i ena riktningen är minst 10 kilometer, vars skolresekostnader per månad överstiger 54 euro, samt som utnyttjar kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar eller något annat lämpligt eget färdsätt när de villkor som föreskrivs i 4 a § uppfylls. 

Villkoret för användning av eget färdsätt är att mer än fem kilometer i ena riktningen av den studerandes skolväg inte omfattas av kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar, den studerandes dagliga skolresa med väntetider inberäknade i medeltal tar mer än tre timmar i anspråk per dag under månaden i fråga, eller den studerande under en månad har möjlighet att anlita kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar för i medeltal högst sex skolresor i ena riktningen per vecka. Stöd för skolresor kan också beviljas på basis av eget färdsätt, om den studerande saknar möjlighet att anlita kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar på grund av att skolresan av andra skäl än de som avses i 1 mom. blir alltför svår eller ansträngande för den studerande, eller den studerandes skolresa eller färdsätt byts flera gånger under läsåret. 

Stöd för skolresor beviljas inte en studerande som har möjlighet att bo avgiftsfritt i en bostad som utbildningsanordnaren svarar för, om det inte finns särskilda skäl för att den studerande inte kan ta emot bostaden. Stöd för skolresor beviljas inte heller en studerande som enligt någon annan lag får stöd för de kostnader som föranleds av skolresan, till exempel handikappservicelagen. Ett villkor för beviljande av stöd för skolresor är dessutom att den studerande per vecka har minst sju sådana resor i ena riktningen som berättigar till stöd för skolresor under en sammanhängande tid av minst 18 dagar. 

Mottagare av stöd för skolresor läsåret 2018/2019 (FPAs studieförmånsstatistik): 

Beviljande av stöd för skolresor på grund av färdsätt läsåret 2018/2019: 

En studerande kan få bostadsbidrag enligt lagen om allmänt bostadsbidrag (938/2014), vars belopp påverkas av hushållets storlek, de godtagbara maximala boendeutgifterna samt den kommun där bostaden finns. I enlighet med etablerad tillämpningspraxis anses ett minderårigt barn höra till föräldrarnas matlag vid allmänt bostadsbidrag. På så vis kan barnet inte få bostadsbidrag som ett självständigt matlag, om han eller hon inte har förvärvsinkomster, därmed jämförbara inkomster eller ersättande förmånsinkomster som gör att han eller hon kan anses försörja sig och svara för sina boendeutgifter självständigt. Bostadsbidragets behovsprövning är kopplad till studiestödets behovsprövning så att bostadsbidrag beviljas en minderårig studerande som får studiestöd. Också en studerande som är 16 år kan få studiepenning, om barnbidrag inte betalas för honom eller henne. 

Rätt till bostadstillägg enligt lagen om studiestöd har studerande som bor på hyra och studerar i landskapet Åland eller utomlands och har boendeutgifter. Beloppet på bostadstillägget är 210 euro per månad. En studerande som studerar i Finland på en avgiftsbelagd linje vid en folkhögskola eller ett idrottsutbildningscenter eller vid Sameområdets utbildningscentral och bor i läroanstaltens elevhem har rätt till bostadstillägg på 88,87 euro i månaden. 

Bestämmelser om allmänna begränsningar på grund av ålder för erhållande av arbetslöshetsförmåner ingår i 3 kap. 1 § 1 och 2 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002). Enligt lagens 3 kap. 1 § 1 mom. beviljas arbetslöshetsförmåner inte en arbetssökande som inte har fyllt 17 år. 

Arbetslöshetsförmåner är arbetslöshetsdagpenning och arbetsmarknadsstöd. Arbetslöshetsdagpenning betalas antingen i form av grunddagpenning eller i form av inkomstrelaterad dagpenning till dem som är försäkrade i en arbetslöshetskassa som avses i lagen om arbetslöshetskassor (603/1984). En förutsättning för att arbetslöshetspenning ska betalas är att arbetsvillkoret enligt 5kap. 3 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa och, i fråga om inkomstrelaterad dagpenning, att villkoret om medlemskap i en arbetslöshetskassa är uppfyllt. Arbetsmarknadsstöd betalas till en person som inte har varit etablerad på arbetsmarknaden eller som har fått arbetslöshetsdagpenning för den maximitid som föreskrivs i 6 kap. 7 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. 

Enligt 2 kap. 13 § 4 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa har en ung person under 18 år som efter grundskolan eller gymnasiet inte har genomgått någon utbildning som leder till examen och som ger yrkesfärdigheter inte rätt till arbetsmarknadsstöd på grundval av arbetslöshet. Arbetsmarknadsstöd kan betalas till en ung person under 18 år som saknar utbildning för tiden för sysselsättningsfrämjande service. 

Bestämmelser om skyldighet att betala arbetslöshetsförsäkringspremie finns i 4 kap. i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner (555/1998). Enligt 12 a § i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner betalas arbetslöshetsförsäkringspremie inte för tiden före kalendermånaden efter den under vilken arbetstagaren fyller 17 år. Åldersgränserna för skyldighet att betala arbetslöshetsförsäkringspremie har följt åldersgränserna för beviljande av arbetslöshetsförmåner. 

År 2019 fick cirka 1 400 personer under 18 arbetslöshetsförmån, och med undantag av några personer fick de arbetsmarknadsstöd. Samma år fick 62 144 personer under 18 år lön som omfattades av arbetslöshetsförsäkringspremie. 

Arbetslöshetsförmånernas syfte är att trygga en arbetslös arbetssökandes ekonomiska möjligheter att söka arbete och förbättra sina förutsättningar att komma in på eller återvända till arbetsmarknaden. Den som tar emot en arbetslöshetsförmån är allmänt skyldig att bland annat att aktivt söka och vara beredd att ta emot heltidsarbete. Samhället förutsätter att läropliktiga bedriver heltidsstudier. När läroplikten förlängs är det skäl att granska hur ändamålsenlig den nuvarande undre åldersgränsen för beviljande av arbetslöshetsförmån är. 

Enligt 1 § i lagen om underhåll av barn (704/1975) äger barn rätt till tillräckligt underhåll. Underhåll innebär tillgodoseende av de materiella och andliga behov som motsvarar barnets utvecklingsnivå, den vård och utbildning barnet behöver samt härav föranledda kostnader. Enligt lagens 2 § svarar föräldrarna efter sin förmåga för barnets underhåll. Vid bedömandet av föräldrarnas förmåga att underhålla barnet beaktas deras ålder, arbetsförmåga och möjligheter att deltaga i förvärvsarbete, beloppet av tillbudsstående medel samt deras övriga, på lag grundade underhållsansvar. Vid bedömande av omfattningen av föräldrarnas underhållsansvar beaktas även barnets förmåga och möjligheter att självt svara för sitt underhåll samt sådana omständigheter som gör att barnets underhåll icke medför kostnader för föräldrarna eller att dessa kostnader är ringa. 

Enligt 3 § 1 mom. i lagen om underhåll av barn är huvudregeln att föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet fyller 18 år. Underhållsskyldigheten kan upphöra redan tidigare, om ett minderårigt barn till exempel ingår äktenskap eller börjar förvärvsarbeta. Enligt 2 mom. svarar emellertid föräldrarna för kostnaderna för barnets utbildning även efter det barnet fyllt aderton år, om detta prövas skäligt (utbildningsunderstöd). 

I praktiken svarar föräldrarna ofta för kostnaderna för sina myndiga barns utbildning utan särskilt avtal. Ett barn som är myndigt företräder sig självt. Vid behov kan ett avtal om utbildningsstöd fastställas hos barntillsynsmannen eller så kan man ansöka om betalning av utbildningsstöd via rätten. Utbildningsunderstödet betalas till ett myndigt barns eget konto. 

I rättspraxis som gäller utbildningsunderstöd har den etablerade synen varit att utbildningsunderstöd kan fastställas för den tid barnet går i gymnasium, eftersom gymnasiet anses hör till medborgarnas grundutbildning. Utifrån rättspraxis kan utbildningsunderstöd fastställas även för yrkesutbildning, men tröskeln är då högre. I utbildningskostnaderna har utöver de direkta studieutgifterna ingripits även levnadskostnaderna under utbildningstiden (HD 1996:5 och HD 1997:173). Betalning av utbildningsunderstöd förutsätter alltid enskild prövning av om det är skäligt att fastställa ett avtal. I prövningen måste man också beakta barnets egna möjligheter att svara för sina utbildningskostnader med till exempel studiepenning, studielån eller arbete. Till utbildningskostnaderna räknas utöver de direkta studieutgifterna även levnadskostnaderna under utbildningstiden, men ändå inte kostnader för till exempel fritidsintressen. Utbildningsstöd är inte lika omfattande som föräldrarnas allmänna underhållsskyldighet. 

Förutom med studiestöd kan uppehället under studietiden tryggas med vuxenutbildningsstöd, arbetslöshetsförmåner eller rehabiliteringspenning. Bestämmelser om vuxenutbildningsstöd finns i lagen om vuxenutbildningsförmåner (1276/2000). Till förutsättningarna för beviljande av vuxenutbildningsstöd hör bland annat minst åtta års tid i arbete samt att personen är studieledig enligt lagen om studieledighet, så vuxenutbildningsstödet är i princip avsett att trygga uppehället för studielediga studerande som varit längre i arbetslivet, och unga studerande har inte rätt till det. 

Studier kan också genomföras med arbetslöshetsdagpenning, antingen som frivilliga studier eller arbetskraftsutbildning. Frivilliga studier som stöd med arbetslöshetsförmån förutsätter bland annat 25 års ålder och ett konstaterat utbildningsbehov. Inom arbetskraftsutbildningen kan åter som studerande antas personer som är lämpade för utbildningen och för det yrke eller den uppgift som utbildningen siktar på, om de har ett av arbets- och näringsbyrån konstaterat utbildningsbehov. En person under 20 år som har fullgjort sin läroplikt kan antas till annan utbildning än integrationsutbildning endast om det inte är möjligt eller annars ändamålsenligt att genomföra utbildningen som frivilliga studier. För tiden för frivilliga studier eller arbetskraftsutbildning betalas arbetslöshetsförmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. För tiden för arbetskraftsutbildning har man också rätt till kostnadsersättning enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. 

Enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner har en 16—67-årig rehabiliteringsklient rätt till rehabiliteringspenningförmån. En studerande har rätt till rehabiliteringspenning för tiden för en rehabiliteringsåtgärd, till exempel utbildning som ordnas som yrkesinriktad rehabilitering. Till rehabiliteringsklienten betalas ersättning för behövliga och skäliga rehabiliteringskostnader. Bestämmelser om ersättning för studiematerialkostnader finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning om studiematerialkostnader (833/2005). Enligt förordningen betalas för personer som deltar i yrkesinriktad rehabilitering ett anslag för studiematerial som ersättning för kostnader som föranleds av anskaffning av behövligt studiematerial. Som behövliga studiematerialkostnader anses kostnader som föranleds av anskaffning av studiematerial som behövs för ifrågavarande utbildning eller studier. Sådana kostnader är exempelvis kostnader för läroböcker, anskaffning av dator, kopiering och elektronisk sökning av studiematerial, anteckningsmaterial, räknare och annat motsvarande material. För studerande vid yrkesläroanstalter och gymnasier är anslaget för studiematerial 350 euro per läsår. För studerande vid folkhögskolor och inom förberedande utbildning är anslaget för studiematerial 250 euro per läsår. Dessutom får en rehabiliteringsklient ersättning för behövliga och skäliga resekostnader. Som resekostnader i samband med utbildning som ordnas som yrkesinriktad rehabilitering ersätts rehabiliteringsklienten för kostnaderna för resor mellan hemorten och studieorten i början och slutet av terminen samt en tur- och returresa i månaden. Resekostnader kan också ersättas oftare, om detta är motiverat för att trygga umgänget med ett barn eller av studierelaterade skäl. Resekostnadsersättning betalas inte för studerandes dagliga skolresor och inte heller för dagliga resor i samband med utbildningsrelaterad praktik. 

När avgiftsfriheten i fråga om examen på andra stadiet utvidgas till läromedel och skolresor förbättras den ekonomiska ställningen för unga studerande under 20 år och blir mera jämlik. Inom gymnasieutbildningen är de nödvändiga kostnaderna för en studerande cirka 2 000 euro, vilket inbegriper läroböcker, studiematerial, dator, räknarlicens och examensavgifter för studentexamen. Dessa kostnader ska i fortsättningen täckas av utbildningsanordnaren. Inom yrkesutbildningen varierar kostnaderna avsevärt beroende på område, så för studerande inom yrkesutbildningen varierar den förbättrande inverkan på den ekonomiska ställningen mellan olika utbildningsområden och examina. Studiestödets läromaterialstillägg är en månatlig förmån till ett fast belopp av 46,80 euro per månad och när det beviljas beaktas inte kostnadsskillnaderna mellan olika utbildningar. Möjligheten att få läromaterialstillägg slopas. En studerande som får studiestödsförmåner för tio månader per läsår har för närvarande kunnat få sammanlagt 468 euro per år i läromaterialstillägg, det vill säga under en studietid på tre år sammanlagt cirka 1 400 euro. 

Även rätten till avgiftsfria skolresor förbättrar de studerandes ställning. Självrisken inom stödet för skolresor försvinner för cirka 38 000 studerande under 21 år som för närvarande får stöd för skolresor, vilket förbättrar dessa studerandes ekonomiska ställning med 43 euro i månaden. Dessutom beräknas nästan 50 000 nya studerande, som för närvarande har svarat för sina skolresekostnader själva, börja omfattas av avgiftsfria skolresor. 

När avgiftsfriheten utvidgas till läromedel och skolresor förbättras också ställningen för familjer med ungdomar som studerar. Föräldrarna svarar för underhållet för barn som är under 18 år samt för kostnaderna för barnets utbildning även efter det barnet fyllt aderton år, om detta prövas skäligt. 

Genom propositionen ändras den rättsliga ställningen för unga under 18 år så att de inte har rätt till arbetslöshetsförmåner som betalas till arbetslösa arbetssökande. År 2019 fick ungefär 1 400 personer under 18 år arbetslöshetsförmåner. Stödformer för unga studerandes försörjning är studiepenning och studielån med statsgaranti. 

Avläggandet av examen på andra stadiet främjar en persons möjligheter att få arbete och delta som en aktiv medborgare i samhällelig verksamhet. Det är betydligt osäkrare att få arbete för dem som har bara grundskolan jämfört med dem som har avlagt examen på andra stadiet eller högskolestadiet. Det finns också ett kraftigt samband mellan utbildningsnivå och framgång på arbetsmarknaden. Utvidgningen av läroplikten försämrar tillfälligt inkomstmöjligheter för de fåtaliga 16—17-åringar som har övergått till arbetslivet direkt efter den grundläggande utbildningen, men på lång sikt ökar deltagande i utbildning efter grundskolan sannolikheten för att man ska avlägga examen, hitta arbete och få inkomster. 

De ändringar som föreslås i propositionen gäller endast de åldersklasser som är födda 2005 och därefter. Tidigare åldersklasser har inte rätt till avgiftsfri utbildning på andra stadiet enligt propositionen. Avgiftsfri utbildning på andra stadiet gäller inte heller de studerande som börjar avlägga en examen på andra stadiet i vuxen ålder. 

Allmänna principer för finansiering av kostnaderna

Det tilläggsanslag som reserverats för de föreslagna ändringarna i planen för de offentliga finanserna under ramperioden 2021—2024 uppgår 2021 till sammanlagt 22 miljoner euro, 2022 till sammanlagt 65 miljoner euro, 2023 till sammanlagt 107 miljoner euro och 2024 till sammanlagt 129 miljoner euro. De föreslagna ändringarna träder i kraft 2021 i fråga om utvidgningen av läroplikten och den avgiftsfria utbildningen på andra stadiet och 2022 i fråga om utbildningen som handleder för examensutbildning. Ändringarna börjar omfatta en åldersklass i sänder, och därför ökar också behovet av tilläggsanslag stegvis. Den genomsnittliga tiden för genomförande av gymnasieutbildning och yrkesutbildning är ungefär tre år, så behovet av tilläggsanslag når det fulla beloppet 2024. 

I propositionen föreslås nya uppgifter för kommunerna, anordnarna av grundläggande utbildning och anordnarna av utbildning på andra stadiet. De nya uppgifter som föreslås för de läropliktigas boendekommuner samt anordnarna av grundläggande utbildning finansieras inom ramen för statsandelssystemet för kommunal basservice. Enligt 55 § 2 mom. i lagen om statsandel för kommunal basservice är statsandelen för nya och mer omfattande statsandelsåligganden 100 procent av de kalkylerade kostnaderna för nya och mer omfattande åligganden, om inte åliggandena minskas i motsvarande utsträckning. I enlighet med bestämmelsen ersätts kommunerna till 100 procent för de nya uppgifterna genom statsandelsfinansiering, och de nya uppgifterna beaktas vid beräkningen av den statsandelsprocent som avses i lagen om statsandel för kommunal basservice. 

De nya uppgifter som föreslås för anordnare av gymnasieutbildning, yrkesutbildning och utbildning som handleder för examensutbildning i propositionen finansieras inom ramen för finansieringssystemet för undervisnings- och kulturverksamhet. Även dessa nya uppgifter finansieras till 100 procent med statsandelsfinansiering. I gymnasieutbildningen beaktas de nya uppgifterna när det föreskrivs om det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning enligt 23 § i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, för med stöd av med hänvisningsbestämmelsen i paragrafen beaktas en förändring i omfattningen eller arten av statsandelsåliggandena, om den följer av en lag eller förordning som gäller statsandelsåliggandet i fråga. Dessutom ändras kommunernas självfinansieringsandel i 8 § i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. De föreslagna ändringarna minskar kommunens självfinansieringsandel för gymnasieutbildningens driftskostnader. Inom finansieringen för yrkesutbildning höjs åter det statliga anslag som tas in i budgeten, men de föreslagna ändringarna inverkar inte på kommunernas finansieringsandel. 

De kostnadsökningar som hänför sig till utvidgningen av läroplikten och de andra föreslagna ändringarna medför behov av att se över även procentandelen för tilläggsfinansieringen för en särskild utbildningsuppgift i gymnasiet, som regleras i 24 § 1 mom. i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, för annars riktas de anslag som anvisas för utvidgningen av läroplikten i enlighet med procentandelen också till den tilläggsfinansiering som beviljas på basis av en särskild utbildningsuppgift. Dessutom bör den viktkoefficient som använts i finansieringen av gymnasieutbildning för vuxna ses över, eftersom anslagsökningarna i huvudsak riktas till gymnasieutbildningen för unga. Även viktkoefficienten för finansieringen för gymnasieutbildning i internatform, som det föreskrivs om i statsrådets förordning om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, bör ses över. I finansieringen för yrkesutbildningen beaktas ordnandet av avgiftsfri utbildning på andra stadiet som förhöjningsgrund i basfinansieringsandelen, men den beaktas inte i den prestationsbaserade finansieringsandelen eller i genomslagsfinansieringsandelen. Bestämmelser om förhöjningskoefficienten för avgiftsfri utbildning kommer att ingå i en förordning om beräkningsgrunderna för finansiering av yrkesutbildning som utfärdas av undervisnings- och kulturministeriet. 

Finansieringen för utbildningen som handleder för examensutbildning genomförs genom tre separata finansieringssystem, det vill säga finansieringssystemen för den nuvarande påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen, för gymnasieutbildningen och för yrkesutbildningen. Avsikten är förenhetliga finansieringsnivån för den handledande utbildningen inom dessa tre olika system. I finansieringen av den nya handledande utbildningen görs ingen skillnad mellan utbildning för unga och utbildning för vuxna, på det sätt som i nuläget görs inom utbildningen som förbereder för gymnasieutbildning, utan finansieringsnivån ska i princip vara den samma för alla målgrupper. Inom respektive finansieringssystem ska finansieringen för den handledande utbildningen basera sig på viktkoefficienter som bestäms i enlighet med grunderna för systemet. Avsikten är att bereda de lag- och förordningsändringar som gäller finansieringsnivåns förenhetligande under 2021, så att det är möjligt att använda de senaste kostnadsuppgifterna från 2020 när viktkoefficienterna fastställs. Utbildning som handleder för examensutbildning ordnas första gången finansåret 2022. 

För gymnasieutbildningen är tilläggsanslagsbehovet under statsandelsfinansieringens moment 29.20.35 (Statsandel och statsunderstöd för driftskostnader för gymnasieutbildning) under ramperioden 2021—2024 sammanlagt 62,7 miljoner euro, varav 6,7 miljoner euro 2021, 29,1 miljoner euro 2022, 52,2 miljoner euro 2023 och 62,7 miljoner euro 2024. Anslagsökningen består av kostnader i anslutning till anskaffning av läromedel och datorer, tilläggshandledning för läropliktiga som löper risk att avbryta sina studier, tilläggshandledning i anslutning till utbildningen i övergångsskedet, den handledande utbildningens uppgift som gäller särskilt stöd samt av rese- och inkvarteringsersättningen i anslutning till läroplikten. 

För yrkesutbildningen är tilläggsanslagsbehovet under statsandelsfinansieringens moment 29.20.30 (Statsandel och statsunderstöd för yrkesutbildningen) under ramperioden 2021—2024 sammanlagt cirka 29,4 miljoner euro, varav 3,9 miljoner euro 2021, 14,4 miljoner euro 2022, 24,6 miljoner euro 2023 och 29,4 miljoner euro 2024. Anslagsökningen består av kostnader i anslutning till anskaffning av läromedel och datorer, tilläggshandledning för läropliktiga som löper risk att avbryta sina studier, skyldigheten att ge handledning efter avlagd examen, tilläggshandledning i anslutning till utbildningen i övergångsskedet, rese- och inkvarteringsersättningen i anslutning till läroplikten samt slopandet av möjligheten att ta ut avgifter för av studerande i utbildning för yrkesexamen som har rätt till avgiftsfri utbildning och sänkningen av kilometergränsen för reseersättning till studerande i läroavtalsutbildning. Av de anslag som reserverats för yrkesutbildningen hänvisas finansiering även till moment 29.20.01 (Omkostnader för statlig yrkesutbildning) för fullgörandet av uppgifter enligt läropliktslagen inom yrkesutbildning som ordnas av Sameområdets utbildningscentral. 

På grund av att studentexamensavgifterna slopas utökas moment 29.01.03 (Omkostnader för myndigheter som verkar i anslutning till Utbildningsstyrelsen) med sammanlagt 5,8 miljoner euro för betalning av omkostnader för studentexamensnämndens kansli under ramperioden 2021—2024, varav 0,1 miljoner euro 2022, 2,3 miljoner euro 2023 och 5,8 miljoner euro 2024. Slopandet av avgifterna för prov i studentexamen gäller de studerande som inleder sina gymnasiestudier hösten 2021, och de deltar inte i studentskrivningarna 2021. År 2022 kan en liten del av dem skriva prov som ingår i studentexamen, men i regel deltar dessa studerande i avgiftsfria prov i studentexamen först 2023. Den första åldersklassen som har rätt till avgiftsfria prov i studentexamen avlägger studentexamen våren 2024. I kostnadsberäkningarna har det antagits att en examinand avlägger fem prov vid två olika examenstillfällen samt uppskattats att fem procent av proven är omtagningar av underkända prov. 

För kommunal basservice är tilläggsanslagsbehovet under statsandelsmoment 28.90.30 (Statsandel till kommunerna för ordnande av basservicen) under ramperioden 2021—2024 sammanlagt 11,2 miljoner euro, varav 6,9 miljoner euro 2021, 9,7 miljoner euro 2022, 10,7 miljoner euro 2023 och 11,2 miljoner euro 2024. Anslagsökningen består av den intensifierade elevhandledning som föreslås i lagen om grundläggande utbildning, tilläggshandledning för dem som blivit utan studieplats efter den grundläggande utbildningen, tilläggshandledning i anslutning till utbildningen i övergångsskedet samt av de skyldigheter som föreskrivs för boendekommunen i läropliktslagen. 

I propositionen föreslås också att tjänsterna enligt lagen om elev- och studerandevård utvidgas till studerande i folkhögskolornas utbildning som riktar sig till läropliktiga samt till läropliktiga som fullgör sin läroplikt i gymnasieutbildning eller yrkesexamensutbildning för vuxna. Detta ökar antalet studerande som har rätt till elevhälsotjänster med sammanlagt cirka 1 000 studerande. Kostnaden för detta ökar anslagsbehovet under statsandelsmomentet för kommunal basservice under ramperioden 2021—2024 med sammanlagt 0,17 miljoner euro, varav 0,06 miljoner euro 2021, 0,13 miljoner euro 2022, 0,15 miljoner euro 2023 och 0,17 miljoner euro 2024. Anslagsökningen beaktas som en del av det anslag som reserverats för psykolog- och kuratordimensioneringen inom elevhälsan. 

Kostnader för läromedel och studiematerial

Läromedel, datorer och studiematerial beräknas på årsnivå förorsaka kostnader på sammanlagt cirka 56,8 miljoner euro inom gymnasieutbildningen och cirka 18,3 miljoner euro inom yrkesutbildningen. I beräkningarna har det totala antalet studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning uppskattats till cirka 176 000 på årsnivå, varav de studerande inom gymnasieutbildningen utgör 56 procent. 

De kostnadsberäkningar som använts i regeringens proposition i fråga om kostnaderna för läromedel och studiematerial baserar sig på Utbildningsstyrelsens utredning (https://www.oph.fi/sites/default/files/documents/toisen-asteen-koulutuksen-koulutuskustannuksia-koskeva-selvitys.pdf). Kostnaderna för läromedel baserar sig för gymnasiets del på ett medeltal av uppgifterna i utredningen vilka bygger på Finlands Gymnasistförbunds, Finlands Förlagsförenings och Utbildningsstyrelsens separata utredningar. Enligt Finlands Gymnasistförbunds uppskattning uppgår totalkostnaderna för en exempelstuderande till 2 600 euro under gymnasietiden. I summan ingår läroböcker som anskaffats som nya, andra studiematerial, bärbar dator och examensavgift för studentexamen. Härav är läromedlens (läroböckernas) andel cirka 1 900 euro. Enligt Finlands Förlagsförenings beräkning använder en studerande sammanlagt 900 euro för läroböcker under tre läsår. Föreningens beräkning bygger på försäljningen av nya läromedel för gymnasiet 2015, enligt vilken en gymnasiestuderande skaffade nya läroböcker för i medeltal 149 euro per år. Dessutom skaffade den studerande återanvänt material, som han eller hon enligt förlagsföreningens uppskattning eventuellt lade ungefär lika mycket pengar på. Sålunda använder en studerande enligt Finlands Förlagsförenings uppskattning cirka 300 euro för läroböcker per läsår. Utbildningsstyrelsens separata enkät genomfördes åter så att läsåret 2016—2017 antecknade några studerande på den första årskursen i varje gymnasium i Vanda sina utgifter för gymnasiestudierna. Enligt resultatet av denna uppföljning skulle lärobokskostnaderna under hela gymnasietiden uppgå till 1 430 euro. Medeltalet av de ovannämnda är 1 410 euro för läromedlens del. 

Läromedlen ska i fortsättningen skaffas av utbildningsanordnaren, och då ska i anskaffningskostnaderna för dem också beaktas de kostnadsbesparingar som följer av konkurrensutsättning och volymanskaffning. Dessutom måste man beakta att mervärdesskattesatsen för digitalt material har sänkts den 1 juli 2019, vilket påverkar jämförelsen med kostnadsutfallet under tidigare år. Dessa faktorer har sammantaget beräknats sänka läromedelskostnaderna med 20 procent, så i kostnadsberäkningarna i regeringens proposition har läromedelskostnaderna i gymnasieutbildningen uppskattats till 1 128 euro per studerande. Utöver läroböcker förutsätter avläggandet av gymnasieutbildning anskaffning av även andra studiematerial, så kostnaderna för hela gymnasietiden har uppskattats till sammanlagt 220 euro plus räknarlicensen, som har uppskattats kosta 70 euro. Dessa kostnader bygger på Utbildningsstyrelsens ovannämnda utredning om utbildningskostnaderna på andra stadiet. 

Inom yrkesutbildningen baserar sig de studerandes läromedelskostnader på en utredning som Utbildningsstyrelsen och FCG gjorde hösten 2019 och enligt vilken de läromedels- och studiematerialkostnader som den studerande själv betalar i medeltal uppgår till cirka 400 euro. Inom yrkesutbildningen varierar utbildningskostnaderna avsevärt beroende på utbildningsområde. Avsikten är att ersätta anordnarna av yrkesutbildning för läromedelskostnaderna i basfinansieringen, där de studerandeår som avläggs av studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning viktas med en förhöjningskoefficient för avgiftsfri utbildning. Om utbildningsanordnarens läromedelskostnader är avsevärt högre än de genomsnittliga kostnaderna, kan kostnaderna också kompenseras med en prövningsbaserad förhöjning av basfinansieringen. 

Anskaffningspriset för en dator har uppskattats till 400 euro för såväl gymnasieutbildningens som yrkesutbildningens del. Kostnaden baserar sig på en uppskattning av anskaffningspriset för datorer som skaffas i enlighet med Kuntahankinnats ramavtal med beaktande av att datorn måste ha egenskaper som gör det möjligt att avlägga studentexamen. När det gäller datorer har man i beräkningarna beaktat de volymbesparingar på uppskattningsvis 10 procent som följer av centraliserad upphandling samt att en dators livscykel antas vara fyra år utifrån en garantitid på fyra år. I kostnadsberäkningarna har datorkostnaderna därmed uppskattats till 306 euro. I beräkningarna har inte beaktats det antal datorer som utbildningsanordnarna har redan nu. 

I det anslag som föreslås för anordnare av gymnasieutbildning och yrkesutbildning ingår också sammanlagt cirka 6,2 miljoner euro i tilläggsanslag för tilläggskostnader för upphandlingsförfaranden, underhåll, lagring och fördelning samt IKT-stöd i anslutning till läromedel och datorer. 

Andra nya uppgifter

Särskilt stöd som ges inom den handledande utbildningen är en ny uppgift för anordnarna av gymnasieutbildning. Kostnadsförslaget för detta är cirka 140 000 euro på årsnivå och kostnader orsakas från och med 2022. I beräkningen har antalet studerande inom handledande utbildning som ordnas av anordnare av gymnasieutbildning uppskattats till 700 studerande, varav 10 procent skulle vara berättigade till särskilt stöd. 

Enligt den gällande bestämmelsen i lagen om yrkesutbildning kan utbildningsanordnaren ta ut en skälig studieavgift av de studerande i utbildning för yrkesexamen för att täcka en del av kostnaderna för ordnande av utbildningen. I fortsättningen kan dessa studerandeavgifter inte längre tas ut av studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning. Enligt uppskattning avlägger varje år cirka 200 läropliktiga utbildning för yrkesexamen. I förordningen som gäller finansiering av yrkesutbildning har den finansieringsandel som täcks med studerandeavgifter uppskattats till 15 procent, så kostnadseffekten av att möjligheten att ta ut studieavgifter slopas vore cirka 300 000 euro. 

Kostnadsförslaget för de inkvarterings- och reseersättningar för långa skolresor som föreslås i läropliktslagen är sammanlagt cirka 1,5 miljoner euro. Varje år har cirka 400 läropliktiga beräknats ha rätt till inkvarteringsersättning och cirka 800 läropliktiga ha rätt till reseersättning. Dessa kostnader ersätts utbildningsanordnarna som en prövningsbaserad förhöjning av basfinansieringen. För läroavtalsutbildningen orsakar sänkningen av gränsen för reseersättning till sju kilometer tilläggskostnader på uppskattningsvis 60 000 euro. 

Kostnader för handlednings- och tillsynsansvaret

I propositionen föreslås det att utbildningsanordnarnas handledningsskyldigheter ska utvidgas. I kostnadsförslaget för de utvidgade handledningsskyldigheterna har priset på en handledningstimme uppskattats till 32 euro, vilket motsvarar studiehandledarens genomsnittslön jämte bikostnader. 

Enligt uppskattningar behöver cirka 1/6 av åldersklassen, alltså cirka 10 000 elever per år, den intensifierade elevhandledning som föreslås i lagen om grundläggande utbildning. Kostnaden för detta är cirka 3,2 miljoner euro på årsnivå. 

I den gemensamma ansökan 2019 var det cirka 1 800 som avslutat den grundläggande utbildningen samma år som inte sökte någon studieplats och av de sökande som avslutat den grundläggande utbildningen samma år blev cirka 1 350 utan studieplats. Av dem sökte en del till annan utbildning än sådan som är med i den gemensamma ansökan. Enligt uppskattning skulle årligen cirka 2 000 unga som avslutar den grundläggande utbildningen sakna studieplats efter att den gemensamma ansökan avslutats och skulle behöva i läropliktslagen föreskriven handledning för att söka en studieplats under sommarmånaderna. Behovet av tilläggshandledning uppskattas till i medeltal 40 timmer per elev. Kostnaden för detta är cirka 2,6 miljoner euro på årsnivå. 

Kostnaden för den tilläggshandledning som ges studerande i gymnasieutbildning eller yrkesutbildning som löper risk att avbryta studierna är cirka 7,6 miljoner euro på årsnivå. Varje år avbryter cirka 3 200 studerande under 18 år sin yrkesutbildning medan cirka 1 000 studerande under 18 år avbryter sin gymnasieutbildning. I beräkningarna har man uppskattat att cirka 80 procent av dem som avbryter utbildningen behöver tilläggshandledning och andra stödåtgärder för att fortsätta utbildningen. Behovet av tilläggshandledning uppskattas till i medeltal 70 timmar per studerande. Inom ramen för tilläggsanslaget är det också möjligt att stärka undervisningen, handledningen och stödåtgärderna för de läropliktiga som löper risk att avbryta utbildningen, vilket skulle bidra till att stödja fortsatta studier och genomförandet av studierna.  

I läropliktslagen föreskrivs det också om handledningsskyldighet som gäller utbildningar i övergångsskedet efter den grundläggande utbildningen och som fortsätter även efter att utbildningen avslutats, om den läropliktiga inte har fått en studieplats inom fortsatta studier. Målet är också att allmänt stärka handledningen för fortsatta studier i utbildningarna i övergångsskedet. Enligt uppskattning skulle sammanlagt cirka 4 000 studerande studera i olika utbildningar i övergångsskedet. Behovet av tilläggshandledning uppskattas till i medeltal 10 timmar per studerande. Kostnaden för detta vore cirka 1,8 miljoner euro på årsnivå. 

Handlednings- och tillsynsansvaret för läropliktiga ankommer i sista hand på den ungas boendekommun. Enligt uppskattningar skulle boendekommunernas handledningsansvar årligen omfatta cirka 4 000 läropliktiga som saknar studieplats efter avslutad grundläggande utbildning eller som avbrutit sina studier. Handledningsbehovet uppskattas vara i medeltal 40 timmar per person. Den totala tilläggskostnaden för detta är cirka 5,1 miljoner euro på årsnivå. 

Lagen om yrkesutbildning utökas med en bestämmelse om skyldighet för utbildningsanordnaren att på begäran ge handledning för fortsatta studier till personer som avlagt en yrkesinriktad grundexamen men som inte har fått en studieplats inom fortsatta studier. Kostnadsökningen på grund av detta uppskattas till 200 000 euro. Vid högskolornas gemensamma ansökan 2018 sökte 7 803 sådana sökande till yrkeshögskolorna som hade avlagt yrkesinriktad examen under statistikåret. Av dem fick 2 559 en utbildningsplats. På motsvarande sätt sökte 1 653 studerande som avlagt yrkesinriktad examen under statistikåret till universiteten, av vilka 321 fick en studieplats. Sammanlagt 6 586 sökande blev alltså utan studieplats i högskolorna. I beräkningarna har man uppskattat att av de sökande som blir utan studieplats behöver 50 procent i medeltal två timmar efterhandledning. 

När läroplikten utvidgas får utbildningsanordnarna också vissa andra skyldigheter i anslutning till handledningen av och tillsynen över att läroplikten fullgörs, såsom skyldighet att övervaka att de studerande söker till fortsatta studier efter den grundläggande utbildningen samt skyldighet att meddela boendekommunen om en läropliktig avbryter sina studier. De nya skyldigheterna förutsätter också att nya rutiner skapas i övergångsskedet. Anordnarna av grundläggande utbildning har emellertid redan nu följt hur deras elever har placerat sig i den gemensamma ansökan till fortsatta studier och med stöd av ungdomslagens anmälningsskyldighet har utbildningsanordnarna meddelat kommunen om studerande som avbrutit sina studier för det uppsökande ungdomsarbetet. Dessa tillsyns- och anmälningsskyldigheter samt de förändrings- och förvaltningskostnader som hänför sig till dem i övergångsskedet bedöms inte innebära några betydande kostnader och de kan genomföras inom ramen för de nuvarande resurserna till den del som inte täcks med de tilläggsanslag enligt propositionen som riktas till handlednings- och tillsynsansvaret. Det nya handlednings- och tillsynsansvaret förutsätter delvis också att ny personal, såsom studiehandledare, anställs. Utbildningen av den nya personalen bedöms inte orsaka några tilläggskostnader. 

Folkhögskolor

Inom folkhögskolornas avgiftsfria utbildning som riktar sig till läropliktiga begränsas den kvantitativa nivån till högst cirka 650 studerande per år. I enlighet med skrivningen i regeringsprogrammet ersätts anordnarna av olika utbildningsformer som anknyter till läropliktsuppgiften till fullt belopp för kostnaderna för uppgiften, och i enlighet med principerna om avgiftsfrihet tas inga studerandeavgifter ut av dessa läropliktiga studerande. År 2020 är det genomsnittliga priset per studerandevecka i folkhögskolor med över 100 studerande under 18 år 353,57 euro. Enligt de gällande bestämmelserna är statsandelen 57 procent av priset per enhet. Tilläggskostnaden för 100-procentig statsandelsfinansiering har uppskattats till 3,5 miljoner euro. 

När det gäller folkhögskolornas finansiering skulle förfarandet vara detsamma som för närvarande i fråga om integrationsutbildningen för invandrare. I statsbudgeten anges ett totalanslag som kan användas för höjning av statsandelen för utbildningen på folkhögskolornas långa linjer för läropliktiga från 57 procent till 100 procent. Fördelningen av tilläggsfinansiering till enskilda folkhögskolor baserar sig på antalet studerande som hör till denna målgrupp vid folkhögskolan enligt statistikuppgifter från föregående hela kalenderår. I finansieringsmodellen begränsas inte antalet sådana folkhögskolor som kan ordna utbildningen i fråga. Om det ordnas mer utbildning än vad anslaget i statsbudgeten räcker till för, sänker det nivån på den finansiering som beviljas för utbildningen för alla huvudmän. 

Stöd för skolresor och studiestöd

För stödet för skolresor under moment 29.70.59 är behovet av tilläggsanslag under ramperioden 2021—2024 sammanlagt 27,5 miljoner euro, varav 4,6 miljoner euro 2021, 13,7 miljoner euro 2022, 22,9 miljoner euro 2023 och 27,5 miljoner euro 2024. Det ökade behovet av anslag för stödet för skolresor beror på att självriskandelen slopas för studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning samt på nya stödtagare, vilkas skolresa är 7—10 kilometer eller vilkas skolresekostnader understiger 54 euro. 

Slopandet av självriskandelen för stödet för skolresor för alla studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning enligt läropliktslagen ökar anslagsbehovet med cirka 10,3 miljoner euro. Läsåret 2018—2019 fick cirka 38 000 studerande under 21 år stöd för skolresor och i medeltal sex stödmånader per år utnyttjades. 

Sänkningen av kilometergränsen för stöd för skolresor från 10 kilometer till sju kilometer ökar anslagsbehovet med cirka 10,3 miljoner euro. På årsnivå börjar avgiftsfriheten omfatta cirka 190 000 studerande i yrkesutbildning och gymnasieutbildning, varav cirka 38 000 redan nu har rätt till stöd för skolresor. I beräkningen har man uppskattat att antalet nya stödtagare utanför HRT-området är cirka 18 000. Det genomsnittliga beloppet av stöd för skolresor på 7—10 kilometer har uppskattats till 88 euro per månad. Enligt uppgifter från Folkpensionsanstalten anlitar 30 procent av stödtagarna med 10—15 kilometer lång skolväg Matkahuolto eller annan kollektivtrafik, 23 procent regiontrafik, 21 procent skolskjuts och 27 procent eget färdsätt. Det månatliga beloppet av stödet dör skolresor har beräknats som ett viktat medeltal utifrån fördelningen ovan så att resekostnaderna i fråga om Matkahuolto, skolskjuts eller annan kollektivtrafik har uppskattats till 109,50 euro per månad i enlighet med undervisnings- och kulturministeriets förordning om beräkningsgrunderna för vissa kostnader för skolresor och i fråga om regiontrafik till 55 euro per månad utifrån priserna på biljettprodukter som anordnare av kollektivtrafik som hör till biljettsystemet Waltti säljer till studerande och barn. Resekostnaden för eget färdsätt har uppskattats till 72 euro per månad med beaktande av att stödet är eget färdsätt är 70 procent av det stöd som bestäms i enlighet med undervisnings- och kulturministeriets förordning. 

Inom HRT-området studerar cirka 50 000 studerande som är under 21 år i gymnasieutbildning eller yrkesutbildning. I beräkningen har man uppskattat att antalet nya stödtagare inom HRT-området är cirka 28 000. Dessa studerandes skolresa är minst sju kilometer och de bor också inom HRT-området och kan alltså använda HRT:s biljettprodukter för sina skolresor. Det genomsnittliga biljettpriset har uppskattats till 36 euro per månad. Behovet av tilläggsanslag på grund av studerande inom HRT-området är cirka 6,8 miljoner euro. 

Kostnadsbesparingen till följd av slopandet av läromaterialstillägget har utifrån uppgifterna från hösten 2019 beräknats till 11,1 miljoner euro. Under hösten 2019 fick sammanlagt cirka 33 700 studerande läromaterialstillägg. I beräkningen har man uppskattat att läromaterialstillägg betalas för i medeltal 7 stödmånader per år. Under ramperioden 2021—2024 vore kostnadsbesparingen 1,9 miljoner euro 2021, 5,5 miljoner euro 2022, 9,2 miljoner euro 2023 och 11,1 miljoner euro 2024. 

I propositionen föreslås vissa nya grupper av studerande få rätt till studiestöd och stöd för skolresor. Avsikten är att alla läropliktiga och alla som har rätt till avgiftsfri utbildning också ska ha rätt till studiestöd och stöd för skolresor under sina studier. De kostnader som orsakas av de nya stödtagargrupperna är små och de kan täckas inom ramen för de nuvarande anslagen för studiestöd och stöd för skolresor. Utvidgningen av läroplikten bedöms leda till att även helt nya studerande börjar omfattas av utbildningen. Kostnaderna för dessa nya studerande har beaktats i de allmänna förändringarna av antalet som får studiestöd och stöd för skolresor, och kostnaderna kan täckas inom ramen för de nuvarande anslagen. 

Andra konsekvenser för den offentlig ekonomin

Höjningen av den nedre åldersgränsen för beviljande av arbetslöshetsförmåner har en minskande inverkan på utgifterna för arbetslöshetsförmåner. År 2019 erhöll 1 386 personer under 18 år arbetslöshetsförmåner. Fyra personer betalades grunddagpenning och 1 383 personer arbetsmarknadsstöd. Det är möjligt att samma person under året först får arbetsmarknadsstöd och efter att ha uppfyllt arbetsvillkoret grunddagpenning. Inkomstrelaterad dagpenning betalades inte till en enda person under 18 år. Förmånerna till dessa personer uppgick till sammanlagt 4 532 156 euro. I och med att arbetslösheten förväntas öka är motsvarande förmånsutgift 2022 uppskattningsvis cirka 5 500 000 euro. Det är ganska sällsynt att någon som är under 18 avlägger examen på andra stadiet, så den föreslagna ändringen av åldersgränsen för beviljande av arbetslöshetsförmåner betyder i praktiken att i fortsättningen är det endast i sällsynta fall som en person har fullgjort läroplikten och kan få arbetslöshetsförmåner som 17-åring. Eftersom arbetsmarknadsstödet i arbetslöshetens inledande skede finansieras helt och hållet av statens medel, riktas utgiftsminskningen fullt ut till staten. 

Höjningen av åldern då skyldigheten att betala arbetslöshetsförsäkringspremie inträder från 17 år till 18 år minskar inflödet av arbetslöshetsförsäkringspremier, eftersom i fortsättningen betalas inte arbetslöshetsförsäkringspremier för arbete som utförts som 17-åring. År 2019 erhöll 62 144 personer under 18 år lön som var underkastad arbetslöshetsförsäkringspremie. På lönerna till dessa personer inflöt cirka 2 300 000 euro i arbetslöshetsförsäkringspremier. Inflödet av arbetslöshetsförsäkringspremier minskar 2022 med uppskattningsvis cirka en miljon euro och från 2023 och framåt inverkar ändringen fullt ut. Inflödet av arbetslöshetsförsäkringspremier är beroende av bland annat sysselsättnings- och löneutvecklingen samt nivån på arbetslöshetsförsäkringspremien. 

Det är svårt att uppskatta de samhällsekonomiska konsekvenserna av läroplikten, eftersom de är beroende av väldigt många faktorer. Å ena sidan är humankapitalet en central faktor för den ekonomiska tillväxten på lång sikt, å andra sidan är noggrannare bedömningar av utbildningens och kompetens tillväxteffekter förenade med stor osäkerhet. Allmänt taget kan man ändå anta att en förlängning av läropliktsåldern förbättrar de ungas sysselsättnings- och inkomstutveckling i framtiden. Ur den offentliga ekonomins synvinkel betyder detta högre skatteinkomster och lägre utgifter för social trygghet. 

Utbildningens inverkan på den ekonomiska tillväxten har varit kraftigt beroende av vilken modell som använts. I traditionell tillväxtberäkning har humankapitalets inverkan mycket liten betydelse för den ekonomiska tillväxten, i empiriska regressionsmodeller har utbildningen haft en betydande direkt inverkan på den ekonomiska tillväxten, och i endogeniska tillväxtmodeller har utbildningen inverkat på tillväxten både direkt och indirekt. I flera modeller har höjningen av utbildningsnivån varit en viktigare faktor som förklarat ekonomisk tillväxt än utbildningsnivån. Den formella utbildningens svåridentifierade inverkan på den ekonomiska tillväxten har utgjort ett betydande forskningsproblem, eftersom utbildningens individuella ekonomiska verkningar har upprepade gånger visats vara både betydande och till stor del kausala. 

Granskningen av utbildningens och kompetensens tillväxtkonsekvenser har försvårats av bristen på material. I tillväxtmodeller har humankapitalet traditionellt mätts med den formella utbildningsnivån, men i de senaste årens forskning har det blivit vanligare att använda jämförelser av inlärningsresultat som så kallade direkt mätare på humankapital. Enligt Hanusheks och Wössmanns (2015) resultat betyder en ökning av kunnandet i matematik och naturvetenskaper med 25 PISA-poäng att den långsiktiga tillväxten i Finland ökar med cirka 0,49 procent per år. Om läropliktsreformen antas påverka 10 procent av en åldersklass och deras utbildning antas förlängas med 1,5 år, skulle reformen betyda att cirka 10 procent av åldersklassen förbättrar sitt kunnande med cirka 45 PISA-poäng (när ett års inlärning är cirka 30 poäng). Då skulle den resultathöjande inverkan för hela åldersklassen vara cirka 4,5 PISA-poäng och den påskyndande inverkan på den ekonomiska tillväxten cirka 0,09 procent per år. 

År 2018 var sysselsättningsgraden bland de personer i åldern 18—64 år som saknar examen efter grundskolestadiet 45 procent, medan sysselsättningsgraden bland dem som avlagt examen på andra stadiet var 71,2 procent. Jämfört med 2003 har sysselsättningsgraden bland dem som avlagt examen på andra stadiet stigit mest, 3,9 procentenheter. Bland dem som saknar examen efter grundskolestadiet har åter sysselsättningsgraden sjunkit med 5,2 procentenheter. Sysselsättningsgraden bland dem som saknar examen efter grundskolestadiet är klart högre än i andra grupper, av de 18—64-åringar som saknar examen var över 20 procent arbetslösa 2018. Dessutom är långtidsarbetslöshet vanligast bland dem som har enbart grundskoleutbildning. 

Även mätt med förvärvsinkomsterna lyckas de som avlagt examen på andra stadiet avsevärt bättre än dem som saknar utbildning. Enligt Statistikcentralens statistik från 2018 var de disponibla förvärvsinkomsterna för hushåll som hade enbart grundskoleutbildning i genomsnitt avsevärt lägre jämfört dem som hade utbildning på andra stadiet eller högre. Låginkomsttagargraden bland de 25—34-åringar som hade enbart grundskolestadiet var 31 procent medan den var 14 procent bland dem som genomgått utbildning på andra stadiet. 

Höjningen av läropliktsåldern och det ökande avläggandet av examen på andra stadiet till följd därav kan utifrån statistikuppgifterna anses förbättra individens sysselsättningsmöjligheter och öka förvärvsinkomsterna. Detta har i sin tur en positiv inverkan på samhällsekonomin genom minskat behov av arbetslöshetsförmåner och ökade skatteinkomster. 

Eftersom de empiriska bedömningarna av utbildningens totala samhällsekonomiska konsekvenser är mycket osäkra, är det skäl att granska de fiskala konsekvenserna av förlängningen av läroplikten. Bedömningarna av de fiskala konsekvenserna av förlängningen av läroplikten med ett år bygger på mycket försiktiga antaganden. Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken antar i sin rapport (2018) att reformen påverkar 3 000 unga, men eftersom cirka 10 000 unga i varje åldersklass blir utan examen efter den grundläggande utbildningen kan inverkan vara betydligt större än uppskattat. Även med mycket försiktiga antaganden stärker reformen balansen i den offentliga ekonomin på lång sikt. Att den kompetensinvestering som görs genom utvidgningen av läroplikten stärker balansen i den offentlig ekonomin på lång sikt minskar avsevärt de risker som hänför sig till reformen. 

Enligt beräkningarna och antagandena i rapporten från rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken ger en höjning av läropliktsålder till 18 år på lång sikt en fiskal nytta på 140 miljoner euro, även om reformen skulle försämra den offentliga balansen på kort sikt. I rapporten konstaterar man att trots att uppskattningen av den fiskala nyttan är osäker, förefaller det ändå sannolikt att en höjning av läropliktsåldern på längre sikt är neutral i fiskalt hänseende, även om det samtidigt görs även omfattande satsningar på till exempel studiehandledning och specialundervisning. I rapporten betonar man att det ändå är fråga om en investering på lång sikt, och även 15 år efter höjningen av läropliktsåldern skulle den fiskala nyttan vara under 60 miljoner euro. Uppskattningarna ovan baserar sig på de utgångsantaganden som använts i utvärderingsrådets rapport. I kalkylen antar man att reformen berör 3 000 unga som i det nuvarande systemet inte omfattas av utbildning under det första eller andra året efter att de slutat grundskolan. Skatteinkomsternas ökning har uppskattats genom att deltagande på andra stadiet som 16—17-åring ökar årsinkomsterna med i medeltal 3 000 euro. Minskningen av utgifterna för social trygghet har uppskattats utifrån antagandet att en person som är utan arbete får arbetslöshetsförmåner och eventuellt allmänt bostadsbidrag och grundläggande utkomststöd. 

Utbildning och kunnande har positiva konsekvenserna för människornas välbefinnande även i annat än ekonomiskt hänseende. Det är sannolikt att avläggandet av examina inverkar på behovet av många korrigerande tjänster som nu orsakar kostnader. Sådana tjänster är till exempel det uppsökande ungdomsarbetet, ungdomsgarantin, arbetskraftsutbildningen och sådana utbildningssatsningar som kompetensprogrammet för unga vuxna. En allmän förbättring av välbefinnandet skulle dessutom sannolikt sänka utgifterna för social- och hälsovårdstjänster. 

Sammanfattningsvis kan det konstateras att förlängningen av läroplikten har många konsekvenser för den offentliga ekonomin. På kort sikt hör de offentliga utgiftsökningarna som följer av utbildningsanordnarnas nya skyldigheter till de viktigaste direkta ekonomiska konsekvenserna. De indirekta konsekvenserna är mer omfattande och verkar på längre sikt. Till de viktigaste bland dem hör den positiva inverkan på sysselsättningsgraden och skatteinkomsterna av att högre examina avläggs samt den minskande inverkan på arbetslöshetsutgifterna och utgifterna för social trygghet som följer av att en mindre andel står utanför arbetslivet. En höjning av den allmänna utbildningsnivån skapar nya innovationer och arbetsplatser inom högteknologi som kräver hög kompetensnivå, vilket bidrar till att förbättra produktionsstrukturen och befolkningens sysselsättningssituation. 

Propositionen medför nya skyldigheter för anordnarna av grundläggande utbildning både under den grundläggande utbildningen och under tiden mellan det att en studerande avslutat läsåret i den grundläggande utbildningen och inleder fortsatta studier. Genom propositionen stärks förutsättningarna för anordnarna av grundläggande utbildning att utveckla och genomföra en differentiering av elevhandledningen enligt grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen så att den motsvarar elevens individuella behov bättre än nu. Anordnaren av grundläggande utbildning ska förutom elevhandledning ge en elev intensifierad personlig elevhandledning samt utarbeta en individuell plan för fortsatta studier, om man har upptäckt att eleven har behov av stöd i anslutning till ansökan till fortsatta studier efter den grundläggande utbildningen. Avsikten är att med den nya intensifierade personliga handledningen årligen nå cirka 10 000 elever på årskurs 8—9 inom den grundläggande utbildningen. 

Möjligheten att erbjuda intensifierad personlig elevhandledning till de elever som behöver sådan förbättrar förutsättningarna och resurserna för anordnarna av grundläggande utbildning att hänvisa elever inom den grundläggande utbildning till fortsatta studier. Den stärker också dessa utbildningsanordnares förutsättningar att förebygga avbrytande av utbildningen under de fortsatta studierna samt under tiden mellan det att den grundläggande utbildningen avslutas och de fortsatta studierna inleds. Intensifierad personlig handledning stärker också dessa utbildningsanordnares handledningspraxis i hela landet och förbättrar den riksomfattande tillgången till personlig elevhandledning som är anpassad till elevens behov och härigenom stärks också jämlik handledningspraxis. Genom reformen förbättras också förutsättningarna för anordnarna av grundläggande utbildning att stärka sådan systematisk och kontinuerlig handledning som förutsätts i läroplansgrunderna. De resurser som stärks genom reformen förbättrar också dessa utbildningsanordnares möjligheter att utnyttja multiprofessionellt samarbete som stöd för elevhandledningen under den grundläggande utbildningen. Genom reformen klarläggs och stärks ställningen för elevhandledning som ges under den grundläggande utbildningen som en del av en större helhet av kontinuerligt lärande och livslång handledning. Genom reformen får också anordnarna av grundläggande utbildning bättre möjligheter än tidigare att beakta de elevgrupper som trädde fram i NCUs utvärdering (2020) och för vilka den personliga handledningen inte har varit tillräcklig. 

I propositionen föreskrivs det om en ny skyldighet för anordnarna av grundläggande utbildning att handleda och övervaka att de läropliktiga fullgör sin skyldighet att söka till utbildning. I praktiken förutsätter detta att anordnarna av grundläggande utbildning organiserar och tilldelar handlednings- och tillsynsuppgifterna resurser så att de lagstadgande tillsynsförfarandena förverkligas. Reformen ökar i synnerhet de administrativa uppgifterna och elevhandledningsuppgifterna för elevhandledarna inom den grundläggande utbildningen under tiden mellan det att läsåret avslutas och de fortsatta studierna inleds. Dessutom ökar reformen i någon mån de administrativa uppgifterna för anordnarna av grundläggande utbildning. Dessa utbildningsanordnare bär handlednings- och tillsynsansvaret för elever som avslutar den grundläggande utbildningen så att de läropliktiga påbörjar utbildning efter den grundläggande utbildningen. Propositionen stärker också dessa utbildningsanordnares förutsättningar att genomföra elevhandledning enligt grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen också under tiden mellan det att läsåret inom den grundläggande utbildningen avslutas och de fortsatta studierna inleds. 

Det föreslås att påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen slås samman med utbildningen som handleder för examensutbildning. Utbildningen som handleder för examensutbildning motsvarar i tämligen stor utsträckning den påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen som ordnas för närvarande. Anordnarna av grundläggande utbildning bör dock införa nya grunder för den handledande utbildningen. Dessutom bör anordnaren av grundläggande utbildning skapa fungerande samarbetsmodeller med andra utbildningsanordnare i området, till exempel för att ordna vissa utbildningsdelar. Strävan med reformen av övergångsskedet har varit att möjliggöra samarbete mellan utbildningsanordnare och anskaffning av utbildning från andra utbildningsanordnare. Reformen av övergångsskedet gör det möjligt att lokalt och regionalt bygga upp samarbetsrutiner med anordnare av utbildning på andra stadiet för att ordna utbildning som handleder för examensutbildning. 

Kommunerna kan fortfarande fatta egna beslut om att ordna utbildning som handleder för examensutbildning, på samma sätt som påbyggnadsutbildning inom den grundläggande utbildningen för närvarande. Om en privat anordnare av grundläggande utbildning med stöd av de bestämmelser som gäller vid lagens ikraftträdande har beviljats i 7 eller 8 § i lagen om grundläggande utbildning avsett tillstånd att ordna påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, får anordnaren i enlighet med den övergångsbestämmelse som föreslås i lagen med stöd av detta tillstånd ordna utbildning som handleder för examensutbildning till den 31 juli 2025. Efter övergångstiden ska utbildningsanordnare ansöka om tillstånd att ordna utbildning som handleder för examensutbildning. 

Uppgifter i anslutning till utvidgningen av läroplikten

De handlednings- och tillsynsskyldigheter som föreskrivs i läropliktslagen har inga betydande konsekvenser för anordnarna av gymnasieutbildning och yrkesutbildning, eftersom utbildningsanordnarna redan nu är skyldiga att handleda studerande som löper risk att avbryta studierna. Handledningsarbetet utförs i synnerhet av studiehandledare och grupphandledare, men i någon mån även av annan undervisningspersonal i enlighet med principen om att ”alla handleder”, som lyfts fram i NCUs utvärderingsrapport (2020). Genom propositionen stärks dessa utbildningsanordnares resurser att ge studiehandling samt annan handledning och stöd särskilt till studerande i läropliktsåldern som löper risk att avbryta sina studier. De nya förpliktelser som föreskrivs i anslutning till studiehandledningen och annan handledning förutsätter sannolikt också att nya studiehandledare anställs, för ju färre studerande som en studiehandledare har, desto individuellare handledning är det möjligt att ge. För den grundläggande utbildningens del har det angetts i de riksomfattande kvalitetskriterierna att för att säkerställa tillräckligt personlig handledning rekommenderas maximalt 250 elever per studiehandledare i grundskolans högstadium. Det är viktigt att trygga tillräckligt personlig och annan handledning även på studerande på andra stadiet, för att de nya förpliktelserna som gäller studiehandledning och annan handledning ska kunna genomföras på ett högklassigt sätt. I samband med det utvecklingsprogram för studiehandledningen som inleddes sommaren 2020 utreds också behovet av bindande dimensionering inom utbildning på andra stadiet. 

Genom läropliktslagens förfarande med att anvisa studieplats kan till utbildningsanordnarna anvisa studerande som inte själva har sökt som studerande till utbildningsanordnaren i fråga. Enligt bedömningarna kommer några hundra läropliktiga att anvisas per år, så antalet läropliktiga som anvisas en utbildningsanordnare bedöms inte vara särskilt betydande. De studerande som anvisas kommer att behöva mer närundervisning, studiehandledning och andra stödåtgärder än genomsnittet under sina studier. 

I och med utvidgningen av läroplikten beräknas utbildningen på andra stadiet årligen börja omfatta cirka 700 sådana unga som annars skulle stå utanför utbildning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen. Årligen avbryter dessutom cirka 4 000 studerande i läropliktsåldern sina påbörjade studier på andra stadiet, och denna grupp antas till största delen fortsätta med sina studier när läroplikten utvidgas. En del av dessa studerande fortsätter kanske sina studier bara tills läroplikten upphör, men en betydande del fortsätter studera tills de avlägger examen. Om alla som avses ovan fortsätter och avlägger en treårig examen, alltså cirka 700 nya studerande per år studerar i tre år och 4 000 studerande i läropliktsåldern som avbrutit sina studier fortsätter i medeltal 1,5 år, betyder det cirka 8 000 studerande till per år jämfört med nuläget. Antalet studerande i en åldersklass är något under 60 000, så sett till antalet studerande i tre åldersklasser vore ökningen cirka fem procent. 

De studerande söker till utbildning på andra stadiet via den fria rätten att söka till utbildning och elevantagningen. Denna princip kvarstår också när läroplikten utvidgas, det vill säga utvidgningen av läroplikten ger inte en läropliktig absolut rätt att få börja studera ett visst område. Det nuvarande utbildningsutbudet på andra stadiet bedöms räcka till när antalet studerande ökar i och med läroplikten, eftersom de studerande antas fördela sig jämnt både geografiskt och enligt utbildningsområde. Då kan de placeras i de nuvarande undervisningsgrupperna, och de nya studerande orsakas inga tilläggskostnader för till exempel lokaler eller ordnandet av undervisning. I anslagsökningarna enligt propositionen har man räknat in de läromedelskostnader, de skolresekostnader och de kostnader för handledning efter den grundläggande utbildningen, i övergångsskedet och i samband med avbrott som orsakas av de nya studerande. Största delen av de nya studerande kommer att placera sig i yrkesutbildning, där inte alla utbildningsanordnare för närvarande ordnar maximalt med utbildning enligt sitt prestationsbeslut. Det bör också påpekas att en del av de unga som i nuläget stannar utanför utbildning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen eller avbryter utbildningen kommer att avlägga examen på andra stadiet senare i vuxen ålder. Utvidgningen av läroplikten borde minska antalet vuxenstuderande med dem som i och med utvidgningen av läroplikten avlägger examen på andra stadiet genast efter avslutad grundläggande utbildning. 

Antalet sökande i läropliktsåldern som söker till specialyrkesläroanstalter kan öka särskilt i den inledande fasen av reformen, om många sådana unga i läropliktsåldern som behöver krävande särskilt stöd, och som annars skulle ha blivit utan utbildning eller sökt till utbildning på andra stadiet först senare, söker till utbildningen. Då borde platserna för studerande som behöver krävande särskilt stöd i högre grad än nu riktas till unga i läropliktsåldern. Reformen kan också öka antalet sådana studerande i handledande utbildning som behöver krävande särskilt stöd. 

Reformen av utbildningen i övergångsskedet

Reformen av utbildningen i övergångsskedet innebär förändringar i ordnandet av de nuvarande förberedande och handledande utbildningarna. Utbildningen som handleder för examensutbildning motsvarar i tämligen stor utsträckning den nuvarande utbildningen som handleder för yrkesutbildning, så reformen av övergångsskedet bedöms inte medföra några betydande förändringar för anordnarna av yrkesutbildning. Enligt förslaget får de nuvarande utbildningsanordnarna som ordnar utbildning som handleder för yrkesutbildning ordna utbildning som handleder för examensutbildning med stöd av sitt nuvarande gällande tillstånd att ordna handledande utbildning, så övergången till den nya utbildningen förutsätter inga åtgärder från utbildningsanordnarna med avseende på tillståndet att ordna utbildning. Om en utbildningsanordnare inte vill ordna den nya handledande utbildning i fortsättningen, kan anordnaren ansöka om ändring av sitt tillstånd. 

Utbildningen som förbereder för gymnasieutbildning riktar sig i nuläget endast till studerande med invandrarbakgrund. I fortsättningen kan anordnarna av gymnasieutbildning ordna utbildning som handleder för examensutbildning och som är avsedd för alla studerande som behöver stärka sina studiefärdigheter och planer för fortsatta studier. Den föreslagna ändringen ökar sannolikt antalet studerande inom handledande utbildning hos anordnarna av gymnasieutbildning. För närvarande har man inte kunnat ansöka om separat tillstånd att ordna utbildning som förbereder för gymnasieutbildning, men enligt förslaget i propositionen ska i fortsättningen även anordnare av gymnasieutbildning söka tillstånd att ordna handledande utbildning. Sannolikt kommer tillstånd att sökas av de flesta anordnare som redan för närvarande ordnar förberedande utbildning. Eftersom den nuvarande förberedande utbildningen riktar sig endast till studerande med invandrarbakgrund, anser kanske inte alla nuvarande anordnare att de behöver ordna utbildning i övergångsskedet, om det redan annars finns ett tillräckligt utbud av handledande utbildning i området. Å andra sidan kan man anta att nya anordnare av gymnasieutbildning som ansöker om tillstånd är sådana utbildningsanordnare inom vilkas verksamhetsområden det inte har bott många studerande med invandrarbakgrund, men där det annars finns behov av att ordna handledande utbildning. 

Avsikten är att ansökningsprocessen för tillstånd att ordna utbildning ska inledas våren 2021 genast efter det att de lag- och förordningsändringar som gäller utbildningen som handleder för examensutbildning har stadfästs och Utbildningsstyrelsen har utfärdat nya utbildningsgrunder. Avsikten är att nya tillstånd att ordna utbildning ska beviljas så att utbildningsanordnarna kan förbereda genomförandet av den handledande utbildning och informera de läropliktiga och andra målgrupper om utbildningen under hösten 2021. De nya tillstånden träder i kraft den 1 augusti 2022. 

När läroplikten utvidgas blir också undervisningen samt de för undervisningen nödvändiga läromedlen och redskapen avgiftsfria för de studerande. Utbildningsanordnarna ska ställa dessa redskap till de studerandes förmåga på det sätt de anser vara bäst. I praktiken betyder detta att utbildningsanordnarna ska skaffa läromedel och redskap till de studerande antingen ensamma eller tillsammans med andra utbildningsanordnare samt vid behov se till att de lagras, underhålls och rengörs. Alternativt kan utbildningsanordnarna i någon mån utnyttja befintliga uthyrningstjänster för anskaffning, underhåll och rengöring av till exempel arbetsdräkter. 

Anskaffningen av läromedel och redskap förutsätter att utbildningsanordnarna har personal med upphandlingskompetens. Upphandlingskompetens behövs också vid upphandling av eventuella uthyrningstjänster. Om en utbildningsanordnare själv skaffar läromedel och redskap ska anordnaren har lämpliga utrymmen och tillräckligt med personal för lagring och distribution. Distributionen av läromedel och redskap kan skötas till exempel via utbildningsanordnarens egna bibliotek och utlåningsstationer. Biblioteken kan låna ut läroböcker och vid behov också enheter som behövs i studierna, till exempel räknare. Utlåningsstationer kan låna ut till exempel enheter, arbetsredskap och arbetsdräkter som behövs i yrkesutbildningen. 

Rengöring och underhåll av arbetsredskap och arbetsdräkter som lånats från utlåningsstationer inom yrkesutbildningen ska inte vila helt och hållet på utbildningsanordnarens ansvar. De studerande kan själva tvätta och underhålla de arbetsredskap och arbetsdräkter som de använder, och som man också sköter själv på arbetsplatser i branschen. I dessa branscher är det en del av yrkesfärdigheten och utvecklingen till proffs att själv sköta sina arbetsredskap och arbetsdräkter. Detta minskar utbildningsanordnarnas utrymmes-, utrustnings- och personalbehov. Till den del utbildningsanordnaren rengör och underhåller arbetsredskapen behövs det personal samt lokaler och utrustning som lämpar sig för rengöring och underhåll. 

I fortsättningen bör man på andra stadiet försöka utnyttja alla olika metoder att minska kostnaderna på ett ändamålsenligt sätt med beaktande av de studerandes, lärarnas och utbildningens behov och mål samt upphovsrättsliga frågor. Kostnadsnivån på läromedel och material påverkas också av hur bra utbildningsanordnarna kan utnyttja bibliotek och utlåningsstationer, olika sätt att skapa och använda öppna läromedel och möjligheter att låna e-böcker samt konkurrensutsätta och gemensamt upphandla kommersiellt material. Om kostnaderna till följd av utvidgningen av läroplikten blir högre än vad som uppskattats i propositionen, kan utbildningsanordnarna bli tvungna att hitta kostnadsbesparingar i sin övriga verksamhet, vilket kan leda till större gruppstorlekar, mindre undervisning och sämre kvalitet på utbildningen. 

Pilotprojekt som Utbildningsstyrelsen finansierat i syfte att sänka läromedels- och arbetsredskapskostnaderna för studerande på andra stadiet rekommenderar att för att genomföra avgiftsfrihet på andra stadiet bör alla läromedel och allt innehåll som produceras med offentliga medel publiceras i Biblioteket för öppna lärresurser med CC-BY-licens, så att materialet kan bearbetas vidare. På så viss skulle mera högklassiga läromedel som kan utnyttjas öppet fås till Biblioteket för öppna lärresurser, vilket skulle minska det överlappande arbetet med att utarbeta läromedel och minska läromedelskostnaderna. Öppna läromedel kan också fungera som tilläggsmaterial till kommersiellt producerat material. 

Produktionen av egna läromedel i nätverk och som en del av den studerandes inlärningsprocess är vanligt framför allt inom yrkesutbildningen. Enligt pilotprojekten stärker detta tillvägagångssätt kompetensgrunderna och individualiserar studievägarna samt den studerandes kunnande. Digitalt material förefaller lämpa sig bra för modulär och individuell inlärning. 

I princip ingår det inte i lärarnas utbildning och befattningsbeskrivning att göra läromedel. Om arbetsgivaren har lärarna att göra läromedel för gemensamt bruk, bör man alltid komma överens särskilt om detta och om upphovsrättigheterna i anslutning till läromedlen. 

Avgiftsfriheten på andra stadiet medför nya administrativa skyldigheter för utbildningsanordnarna. I princip har alla studerande rätt till avgiftsfri utbildning till utgången av det kalenderår då de fyller 20 år. I synnerhet i fråga om andra studerande än sådana som kommer direkt från den grundläggande utbildningen behöver det utredas om den studerande redan tidigare har avlagt en examen på andra stadiet och har den studerande eventuellt avbrutit sina tidigare studier tillfälligt så att avbrottsperioden förlänger den tid som berättigar till avgiftsfrihet. Dessa uppgifter fås i princip ur informationsresursen Koski. Utbildningsanordnaren ska också fatta beslut om förlängning av avgiftsfriheten på ansökan av den studerande. Dessutom ska utbildningsanordnaren föra in uppgifter om läroplikt och avgiftsfrihet i informationsresursen Koski. 

Reformen av den avgiftsfria utbildningen på andra stadiet ger studerande med olika rättsställning inom yrkesutbildningen. Utbildningsanordnarna ska enligt lagen tillhandahålla avgiftsfria läromedel till studerande som har rätt till det, men utbildningsanordnarna får enligt egen prövning även tillhandahålla läromedel och till exempel bibliotekstjänster även till studerande som är över 20 år. När yrkesutbildning ordnas praktiskt kan det i vissa situationer vara svårt att begränsa användningen av avgiftsfria läromedel endast till sådana studerande som har rätt till det, om det till exempel i samma undervisningsgrupp studerar sådana som har rätt till avgiftsfri utbildning och sådana som är över 20 år. Tillhandahållande av material till andra studerande än sådana som har rätt till det enligt lag beaktas ändå inte när finansieringen beviljas. 

Anordnare av gymnasieutbildning svarar för att ta ut avgifter för studentexamen av de studerande som deltar i proven. I fortsättningen är en del av proven avgiftsfria, vilket minskar det administrativa arbetet i anslutning till uttagandet av avgifterna. Å andra sidan måste anordnarna av gymnasieutbildning i fortsättningen kunna följa med hur många avgiftsfria prov varje studerande redan har avlagt. Utbildningsanordnaren ska i samband med anmälningsuppgifterna som gäller prov i studentexamen också meddela uppgifter om vilka prov som avläggs avgiftsfritt till studentexamensregistret. Utbildningsanordnarnas möjlighet att kontrollera de uppgifter som förs in i studentexamensregistret bör utvidgas, så att utbildningsanordnarna kan följa med antalet prov som avlagts avgiftsfritt. Uppgifterna måste också vara tillgängliga för andra utbildningsanordnare, om den studerande byter läroanstalt under gymnasieutbildningen. Det är också viktigt att den studerande själv kan följa antalet avlagda avgiftsfria prov via tjänsten Studieinfo. 

För att genomföra utvidgningen av läroplikten och avgiftsfri utbildning på andra stadiet anvisas gymnasieutbildningen tilläggsfinansiering på sammanlagt 62,7 miljoner euro 2024 och yrkesutbildningen på motsvarande sätt sammanlagt 29,4 miljoner euro 2024. 

Enligt lagen om fritt bildningsarbete är folkhögskolor internat för heltidsstudier, vilka tillhandahåller unga och vuxna personer möjligheter till frivilliga studier, förbättrar de studerandes studiefärdigheter och fostrar dem som individer och samhällsmedlemmar. Utifrån denna uppgiftsbeskrivning är det naturligt för folkhögskolorna att ordna långa linjer som riktar sig till läropliktiga. Folkhögskolorna ordnar redan nu heltidsutbildning i internatform för 16—17-åringar. Att ordna utbildning inom ramen för utvidgningen av läroplikten är däremot en ny uppgift för folkhögskolorna, som för med sig nya förpliktelser och bestämmelser. 

Med stöd av de nuvarande bestämmelserna ska folkhögskolorna ha en läroplan för långvarig utbildning, men det har inte getts några anvisningar om innehållet för utarbetandet av läroplanen. I och med läropliktsutbildningen meddelar Utbildningsstyrelsen grunder för läroplanen för långa linjer som riktar sig till läropliktiga, och utifrån dem utarbetar och godkänner varje folkhögskola som ordnar dylik utbildning sin egen läroplan. De saker som ingår i läroplansgrunderna är i många avseende sådana som de enskilda folkhögskolorna inte har utvecklat några egna lösningar för i nuläget. Läroplansgrunderna skapar en enhetlig grund för utbildningen, som styr och stödjer läroanstalternas arbete, delvis så att vissa skyldigheter tillkommer, men å andra sidan så att arbetet underlättas, när allt inte behöver utvecklas från början i varje läroanstalt. 

Den gemensamma ansökan och användningen av tjänsten Koski är nya uppgifter för folkhögskolorna i anslutning till utbildningen inom det fria bildningsarbetet, och i börjar orsakar de extra arbete och eventuellt också behov av att utveckla studiehanteringsprogram. Ungefär 60 procent av folkhögskolorna har emellertid också andra utbildningsanordnaruppgifter (grundläggande utbildning för vuxna, påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, gymnasieutbildning, yrkesutbildning), så för många folkskolor är den gemensamma ansökan och tjänsten Koski system som de redan använder. För dessa folkhögskolor innebär det inget betydande extra arbete att utvidga det fria bildningsarbetet till läropliktsutbildning. 

Att ordna elevhälsa är en ny uppgift för utbildningen inom det fria bildningsarbetet. För läroanstalter som redan nu har ett större antal studerande i denna ålder skulle studerandevård som ordnas i samarbete med den kommun där läroanstalten är belägen emellertid innebär ett välkommet stöd när den praktiska verksamheten ska ordnas i läroanstalten. I sådana folkhögskolor som inte tidigare har haft studerande i denna ålder, blir det också aktuellt att börja tillämpa andra nya bestämmelser som gäller minderåriga studerande, såsom barnskyddslagen. 

Läropliktsutbildningen ökar folkhögskolornas handledningsskyldigheter före utbildningen, under utbildningen och efter avslutad utbildning, och också när utbildningen eventuellt avbryts. För att genomföra handledningen måste det byggas upp fungerande samarbetsnätverk med centrala aktörer. För genomförandet av reformen anvisas folkhögskolornas tilläggsfinansiering på sammanlagt 3,5 miljoner euro. 

I läropliktslagen föreskrivs det att kommunerna har till uppgift att handleda och övervaka läropliktiga som avslutat genomförandet av den grundläggande utbildningen och som saknar studieplats. Det handlednings- och tillsynsansvar som åläggs boendekommunen stärker samhällets övergripande ansvar för fullgörandet av läroplikten genom att skapa ett system som säkerställa ändamålsenliga åtgärder för att hänvisa läropliktiga som saknar studieplats till utbildning och vid behov till andra ändamålsenliga tjänster. Redan nu kan kommunen underrättas om unga som saknar studieplats eller som har avbrutit sina studier via det uppsökande ungdomsarbetet. Den skyldighet som föreskrivs i läropliktslagen ersätter dessutom det uppsökande ungdomsarbetets uppgifter enligt ungdomslagen, som är frivilliga för kommunen. Uppsökande ungdomsarbete ordnas i 94 procent av kommunerna i Fastlandsfinland. 

I läropliktslagen föreskrivs det inte vilken kommunal myndighet eller tjänsteinnehavare som ska svara för de uppgifter som föreskrivs i läropliktslagen. Det är boendekommunens uppgift att skapa den behövliga servicestrukturen, men kommunerna kan ordna skötseln av uppgiften på ändamålsenligt sätt. Det primära är att kartlägga en ung läropliktigs övergripande situation, hänvisa honom eller henne till fortsatta studier samt att klarlägga behovet av övriga potentiella tjänster. I sista hand är det också kommunens uppgift att fatta beslut om att anvisa läropliktiga unga en studieplats. 

I praktiken har många kommuner redan nu arrangemang för motsvarande tjänster, till exempel multiprofessionellt samarbete mellan ungdomsverksamheten och undervisningsverksamheten. Genom propositionen föreskrivs det på riksomfattande nivå om ansvar som främjar nationellt kommensurabelt och jämlikt handlednings- och tillsynsansvar. Möjligheterna att minska avbrytandet av utbildningen stärks. Reformen hjälper också boendekommunerna att rikta serviceutbudet och det multiprofessionella samarbetet direkt till sådana läropliktigas behov som löper störst risk att avbryta studierna. Väsentligt för den läropliktiga är boendekommunens ansvar att kartlägga behovet av stöd och handledning i anslutning till läroplikten och härigenom möjligheten att hänvisa den läropliktiga att söka till sådan lämplig utbildning eller andra ändamålsenliga tjänster, såsom social- och hälsovårdstjänster eller rehabiliteringstjänster, som bäst främjar den ungas övergripande situation, fullgörande av läroplikten och tillträde till fortsatta studier. 

Enligt uppskattning börjar boendekommunernas handledningsansvar årligen omfatta sammanlagt cirka 4 000 läropliktiga som saknar studieplats efter avslutad grundläggande utbildning eller som avbrutit sina studier. De andra åtgärder som föreslås i propositionen, såsom den stärkta elevhandledningen inom den grundläggande utbildningen, reformen av övergångsskedet och den handledning som erbjuds dem som löper risk att avbryta studierna, förväntas dock minska avbrytandet av studierna och på så sätt minska antalet unga som blir utan studieplats och som avbryter sina studier. I propositionen har det reserverats sammanlagt 11,2 miljoner euro 2024 för de nya handledningsuppgifter som åläggs anordnarna av grundläggande utbildning och kommunerna. 

Konsekvenserna av reformen riktar sig på olika sätt till kommunerna, beroende på hur många unga i ålderspliktsåldern som det finns i kommunen och å andra sidan huruvida kommunen är anordnare av gymnasie- eller yrkesutbildning. Kommunen är skyldig att ansvara för handledningen i sista hand av läropliktiga som är bosatta inom kommunens område, men utvidgningen av läroplikten medför ändå inte skyldighet för kommunerna att ordna utbildning. Ordnandet av utbildning på andra stadiet baserar sig även i fortsättningen på tillstånd att ordna utbildning, som det är frivillig att söka, och på ett separat finansieringssystem för utbildningen. Kommunerna ansvarar inte heller kostnaderna för skolresor i anslutning till utvidgningen av läroplikten, utan kostnaderna ersätts inom ramen för det statsfinansierade systemet med stöd för skolresor. 

Kommunerna borde organisera mottagandet av anmälningar om läropliktiga som blivit utan studieplats efter den grundläggande utbildningen eller som avbrutit sina studier. Avsikten är att skapa en tjänst för anmälningarna, till vilken kommunerna utser företrädare med åtkomsträtt. Kommunerna ska vid behov föra in uppgifter om läroplikten i det riksomfattande läropliktsregistret. Dessutom ska kommunerna ha möjlighet att kontrollera uppgifterna om läroplikt samt när en läropliktig inlett och avbrutit sina studier i informationsresursen Koski. 

Om den läropliktigas boendekommun ordnar grundläggande utbildning eller annan utbildning, är det samma kommun som gör anmälan och som ansvarar för tillsynen över den läropliktiga. Så är fallet oftast i fråga om läropliktiga som avslutar den grundläggande utbildningen. När det gäller läropliktiga som avbryter studierna på andra stadiet är också andra aktörer än kommunerna utbildningsanordnare och i många fall kan läroanstalten dessutom ligga någon annanstans än i den läropliktigas boendekommun. I dessa fall görs anmälningar till boendekommunen av såväl andra kommuner och samkommuner som privata aktörer. Bestämmelser om kommunens rätt att få uppgifter föreslås i läropliktslagen. 

Enligt 16 § i hälso- och sjukvårdslagen ska en kommun ordna skolhälsovård för eleverna vid de läroanstalter i kommunen som ger grundläggande utbildning. Enligt den gällande lagstiftningen ordnar läroanstalter som ger grundläggande utbildning även påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, som enligt propositionen ändras till utbildning som handleder för examensutbildning. Även den nya handledande utbildningen ordnas i läroanstalter som ger grundläggande utbildning, så även studerande inom den handledande utbildningen ska omfattas av studerandehälsovården. 

Enligt 17 § i hälso- och sjukvårdslagen ska den kommunala primärvården ordna studerandehälsovårdstjänster för de studerande vid gymnasier och vid läroanstalter som ger yrkesutbildning i kommunen, oberoende av de studerandes hemvist. I regel omfattas alla läropliktiga studerande redan nu av studerandehälsovården. Den nya handledande utbildningen ordnas i yrkesläroanstalter och gymnasier, så även studerande inom den handledande utbildningen ska omfattas av studerandehälsovården. När läroplikten utvidgas blir de som bedriver gymnasiestudier enligt lärokursen för vuxna berättigade till studiestöd och således också till studerandehälsovård, eftersom de har rätt till avgiftsfri utbildning enligt läropliktslagen. De tilläggskostnader som orsakas av dessa studerande är emellertid mycket små. 

Propositionens mål att trygga hela åldersklassen möjlighet att avlägga examen på andra stadiet kan i någon mån påverka även barnskyddet. Enligt propositionen är det i första hand utbildningsanordnarna som bär ett omfattande handlednings- och tillsynsansvar för att läroplikten fullgörs. I sista hand vilar handlednings- och tillsynsansvaret på kommunen. Det är möjligt att utbildningsanordnaren inte når den läropliktiga i enskilda fall. Om det finns risk för att läroplikten inte fullgörs, kan man bli tvungen att ty sig till även kommunens barnskyddstjänster. Det är dock fråga om en metod som kommer i fråga i sista hand, och bara i enskilda fall. 

Enligt 8 § i lagen om barnskyddsenheter som lyder under Institutet för hälsa och välfärd ska det för de barn och unga som har fullgjort sin läroplikt om möjligt ordnas sådan yrkes- eller arbetsundervisning som motsvarar deras behov och anlag antingen av statens skolhem eller av statens skolhem i samarbete med anordnare av yrkesutbildning eller arbetskraftsmyndigheterna eller på något annat ändamålsenligt sätt. I fortsättningen, när läroplikten förlängs till 18 års ålder, är barn som är placerade i vård utom hemmet i praktiken läropliktiga under hela den tid de är placerade, så bestämmelsen praktiska betydelse kommer att vara liten i fortsättningen. Även omhändertagna barn ska ha rätt att studera till önskat yrke. Efter att den grundläggande utbildningen avslutats måste man eventuellt se över var barnet är placerat, om den ungas yrkesstudier förutsätter det. Detta kan öka barnskyddsmyndigheternas arbete i någon mån. 

I fortsättningen är utbildningsanordnaren inte längre skyldig att oberoende av sekretessbestämmelserna anmäla en ung persons identifierings- och kontaktuppgifter till den unges hemkommun för det uppsökande ungdomsarbetet i fråga om en ung person som inte har placerat sig i studier efter den grundläggande utbildningen. Utbildningsanordnaren ska inte heller vara skyldig att anmäla identifierings- och kontaktuppgifter i fråga om en läropliktig ung person som avbryter studierna inom yrkesutbildning eller gymnasieutbildning. I propositionen föreslås ändå att utbildningsanordnaren får anmäla uppgifter om en ung person som har avslutat den grundläggande utbildningen och som inte har placerat sig i studier efter den grundläggande utbildningen eller om en läropliktig ung person som avbryter studierna inom yrkesutbildning, gymnasieutbildning eller utbildning som handleder för examensutbildning. Härigenom säkerställs att en ung persons hemkommuns uppsökande ungdomsarbete med stöd av ungdomslagen även i fortsättningen har rätt att oberoende av bestämmelserna om sekretess få uppgifter om unga i ovannämnda situationer. 

Det handlednings- och tillsynsansvar som åläggs anordnare av grundläggande utbildning och annan utbildning samt för kommunerna gentemot de läropliktiga och deras ansökan till utbildning samt ändringarna som gäller skyldigheten att lämna ut uppgifter om unga minskar antalet anmälningar till det uppsökande ungdomsarbetet. År 2019 tog det uppsökande ungdomsarbetet emot sammanlagt cirka 28 800 anmälningar, av vilka cirka 5 800 gällde unga under 18 år. Av dessa gjordes anmälan i 1 645 fall av en anordnare av grundläggande utbildning och i 1 677 fall av en anordnare av yrkesutbildning eller gymnasieutbildning. Av de cirka 20 600 unga som det uppsökande ungdomsarbetet nådde 2019 var 20,2 procent under 18 år och i fråga om 26,0 procent av dessa var den hänvisande aktören anordnaren av grundläggande utbildning och i fråga om 22,2 procent en anordnare av utbildning på andra stadiet. Antalet anmälningar kan antas minska något, åtminstone beträffande anmälningarna från anordnarna av grundläggande utbildning samt beträffande anmälningarna som gäller unga under 18 år från anordnare av yrkesutbildning och gymnasieutbildning, eftersom anordnarna av grundläggande utbildning och annan utbildning inte längre är skyldiga att lämna ut uppgifter om unga under 18 år till det uppsökande ungdomsarbetet. Dessutom kan den skyldighet att handleda läropliktiga som åläggs anordnare av grundläggande utbildning, andra utbildningsanordnare och kommunerna bidra till att minska anmälningarna till det uppsökande ungdomsarbetet när utbildningsanordnaren kan hänvisa en läropliktig ung person direkt till utbildning som han eller hon behöver eller till andra ändamålsenliga tjänster.. Utbildningsanordnarnas skyldighet enligt ungdomslagen att lämna ut uppgifter till den ungas hemkommun för det uppsökande ungdomsarbetet kvarstår dock i fråga sådana unga som har avbrutit sina studier men som inte är läropliktiga. 

Det uppsökande ungdomsarbetets kundkrets blir delvis äldre än nu, när unga som har avslutat den grundläggande utbildningen och blivit utan studieplats och en del av de studerande som avbryter utbildningen på andra stadiet hänvisas till lämplig utbildning och andra tjänster som de behöver på annat sätt än via det uppsökande ungdomsarbetet. Om en ung läropliktig inte har påbörjat utbildning eller inte visar sig i utbildningen, kan emellertid det uppsökande ungdomsarbetet även i fortsättningen stödja ansökan till utbildning i samarbete med kommunens andra myndigheter innan kommunen i sista hand anvisar den studerande en studieplats. Det uppsökande ungdomsarbetet förblir en viktig stödform för läropliktiga när någon annan aktör än utbildningsanordnaren hänvisar en ung person till det uppsökande ungdomsarbetets tjänster. 

Konsekvenser för ungdomsverkstäderna

Ungdomsverkstäderna kan även i fortsättningen fungera som stödtjänst för utbildningen och som inlärningsmiljö för examensinriktad utbildning och utbildning som handleder för examensutbildning, varvid en läropliktig har möjlighet att fullgöra en utbildningsdel eller utbildningsdelar i verkstaden. Verkstäderna kan också på samma sätt som nu utnyttjas som inlärningsmiljö för att förvärva kunnande inom den grundläggande utbildningen. År 2019 fanns det 1 654 unga under 18 i verkstäderna, varav en läroanstalt var den hänvisande aktören i 691 fall. Ungdomsverkstädernas uppgifter förändras inte kännbart jämfört med nuläget, eftersom verkstäderna även i fortsättningen kan fungera som alternativ inlärningsmiljö, om utbildningsanordnaren fattar beslut om att ordna en läropliktigs utbildning i verkstad och utbildningsanordnaren avtalar om detta med verkstaden på samma sätt som i nuläget. Dessutom kan verkstäderna även i fortsättningen fungera som stöd när en läropliktig söker till utbildning och när en studerande ska hitta lämplig utbildning. 

Om en ung person har svårt att söka till studier efter den grundläggande utbildningen, en studerandes behov av särskilt stöd är känt eller en studerande vill bekanta sig med någon bransch för att utreda vad som vore lämplig bransch för honom eller henne, kan man i dessa situationer för närvarande utnyttja verkstäderna. Det ska fortfarande vara möjligt att bekanta sig med arbeten och branscher i verkstäderna liksom på andra arbetsplatser till exempel genom arbetspraktik, men i fortsättningen ska en ung läropliktig ändå först söka till utbildning i övergångsskedet eller examensinriktad utbildning, varifrån han eller hon styrs till en verkstad med stöd av ett avtal mellan verkstaden och utbildningsanordnaren. Detta kan i någon mån minska antalet sådana unga i verkstäderna som själva söker sig direkt till en verkstad. En ung person kan även i fortsättningen själv söka sig direkt till en verkstad, men då kan han eller hon inte fullgöra sin läroplikt där. 

De föreslagna ändringarna inverkar avsevärt på verkställigheten av stödet för skolresor. Betydande ändringar måste företas i Folkpensionsanstaltens system för stöd för skolresor och fakturabehandlingssystem. De ändringar som måste företas i studiestödssystemet är mindre. Propositionen innehåller också ändringar som underlättar verkställigheten av stödet för skolresor på längre sikt. Ändringarna i systemet för stöd för skolresor möjliggör senare också en automatiserad beslutsprocess. Kostnaderna för de systemändringar som verkställigheten förutsätter täcks inom ramen för Folkpensionsanstaltens omkostnader. 

De föreslagna ändringarna förutsätter förutom systemändringar dessutom ändringar i beslutstexterna, kundbreven, informationen samt webbtjänsterna i anslutning till studiestöd samt personalutbildningen. Folkpensionsanstaltens arbetsbörda ökar när det gäller verkställigheten av stöd för skolresor, eftersom processen för att ta emot ansökningar överförs i sin helhet till Folkpensionsanstalten. Största delen av arbetet kan emellertid skötas via program, genom att utnyttja befintliga register och webbtjänster. Folkpensionsanstalten får de uppgifter om studier som behövs för att bevilja stöd för skolresor ur informationsresursen Koski och uppgifter som skolvägar till exempel från Lantmäteriverkets karttjänst. 

Det föreslagna stödet för skolresor för hela månaden eller en halv månad, som baserar sig på de skolresor som företas under en kalendermånad och som uppfyller villkoren för beviljande av stöd för skolresor, förenklar och klarlägger ansökan om och beviljande av stödet. Den föreslagna ändringen minskar kundernas behov av rådgivning och de situationer där förmånen måste ses över. 

I propositionen föreslås det att Utbildningsstyrelsen ska ha till uppgift att bestämma utbildningsgrunderna för den utbildning som handleder för examensutbildning. Enligt den nya lagen om utbildning som handleder för examensutbildning ska Utbildningsstyrelsen bestämma utbildningsgrunderna så att utbildningsanordnarna kan ta dem i bruk när lagen träder i kraft. Utbildningsstyrelsen bereder grunderna under hösten 2020. En föreskrift om utbildningsgrunderna utfärdas under våren 2021 på finska och svenska. 

I propositionen föreslås det att Utbildningsstyrelsen också ska utarbeta läroplansgrunder för utbildning enligt lagen om fritt bildningsarbete som riktar sig till läropliktiga. Utbildningsstyrelsen ska bestämma läroplansgrunderna för utbildningen som riktar sig till läropliktiga så att huvudmännen för folkhögskolorna kan ta dem i bruk när lagen träder i kraft den 1 augusti 2021. Utbildningsstyrelsen bereder grunderna under 2020. En föreskrift om utbildningsgrunderna utfärdas under våren 2021 på finska och svenska. 

Utbildningsstyrelsen bereder också behövliga ändringar och uppdateringar i fråga om grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och fortbildningen för elevhandledare för genomförandet av den nya intensifierade individuella elevhandledningen. 

Utvidgningen av läroplikten ökar behovet av smidig information mellan framför allt utbildningsanordnarna samt mellan dem och de läropliktigas boendekommuner. De viktigaste informationskällorna är antagningsregistret, informationsresursen Koski samt det läropliktsregister som föreslås i propositionen. Utbildningsstyrelsen svarar för att uppgifterna sammanställs i antagningsregistret och för att ansökningssystemen genomförs på riksomfattande nivå samt för den allmänna informationen, handledningen och rådgivningen i anslutning till antagningen som studerande. När det gäller informationsresursen Koski svarar Utbildningsstyrelsen för informationsresursens allmänna funktion samt för den tekniska förbindelsen för lagring, behandling och utlämnande av uppgifter. När det gäller läropliktsregistret ska Utbildningsstyrelsen ha motsvarande ansvar som i fråga om informationsresursen Koski. 

De viktigaste ändringarna med tanke på antagningsregistret och de gemensamma ansökningsförfarandena hänför sig till utvidgningen av användningsområdet för gemensam ansökan och en eventuell övergång till en enda gemensam ansökan i stället för tre separata ansökningsförfaranden. I samband med beredningen har man planerat att utbildning som ordnas inom det fria bildningsarbetet och som riktar sig till läropliktiga ska tas med i de gemensamma ansökningsförfarandena i samband med den gemensamma ansökan som ordnas våren 2022. Dessutom måste ändringar som hänför sig till införandet av den nya utbildningen som handleder för examensutbildning företas i systemet för gemensam ansökan. Dessa ändringar i antagningsregistret bör företas så att de kan användas i den gemensamma ansökan våren 2022. 

Utvidgningen av läroplikten föranleder också behov av att uppdatera de så kallade studiehandledarrapporterna, som skrivs ut utifrån de uppgifter som finns införda i antagningsregistret. För närvarande har anordnarna av grundläggande utbildning kunnat ta studiehandledarrapporten och på så vis utifrån uppgifter i antagningsregistret få uppgifter om ansökningar som gjort av elever som omfattas av undervisning som ordnas av ifrågavarande anordnare av grundläggande utbildning samt om erhållande och mottagande av studieplats. I fortsättningen bör detta förfarande utvidgas så att även de som ordnar folkhögskolornas utbildning som riktar sig till läropliktiga kan få motsvarande uppgifter om studerande i deras utbildning. Avsikten är att de systemändringar som gäller detta ska genomföras så att uppgifterna är tillgängliga i fråga om den gemensamma ansökan våren 2021. 

I anslutning till handlednings- och tillsynsansvaret för läropliktiga bör utbildningsanordnare, huvudmän för läroanstalter samt boendekommunen, som har tillsynsansvaret för en läropliktig, få behövliga uppgifter om den studerandes ansökan till studier, inledande av studierna samt eventuellt avbrytande av studierna. Avsikten är att utbildningsanordnare, huvudmän för läroanstalter samt kommuner ska kunna kontrollera de uppgifter som behövs för att genomföra handlednings- och tillsynsansvaret i antagningsregistret och informationsresursen Koski. Avsikten är att i informationsresursen Koski föra in uppgifter om avgiftsfri utbildning på andra stadiet. Dessa nya uppgiftsbehov innebär en förändring jämfört med nuläget så att anordnare, huvudmän för läroanstalter och kommuner ska ha möjlighet att vid behov kontrollera även andra uppgifter om studerande än sådana som de fört in själva. Avsikten är att genomföra dessa systemändringar och reformer så att från och med hösten 2021 kan utbildningsanordnare, huvudmän för läroanstalter samt kommuner få behövliga uppgifter via informationsresursen Koski. 

I propositionen föreslås det också bestämmelser om ett nytt läropliktsregister, som ska innehålla uppgifter om läropliktens början, avbrytande och upphörande samt uppgift om den aktör som har handlednings- och tillsynsansvaret i fråga om läroplikten. Utbildningsanordnare, huvudmän för läroanstalter och kommuner ska ha skyldighet att föra in uppgifter i läropliktsregistret till den del man inte kan sluta sig till dessa uppgifter med hjälp av andra register. De uppgifter som förts in i läropliktsregistret ska vara tillgängliga för den aktör som bär handlednings- och tillsynsansvaret i anslutning till läroplikten. Dessutom är avsikten att bygga upp en tjänst via vilken utbildningsanordnarna kan skicka i läropliktslagen avsedda anmälningar till de läropliktigas boendekommuner om läropliktiga som saknar studieplats samt om avbrytande av läroplikten 

Införandet av läropliktsregistret och den nya tjänsten förutsätter att det upprättas tekniska förutsättningar för utbildningsanordnarna, huvudmännen för läroanstalter samt kommunerna att ansluta sig till tjänsterna. Största delen av de folkhögskolor som ordnar läropliktsutbildning använder redan nu tjänsten Koski samt gemensam ansökan, eftersom de ordnar gymnasieutbildning eller yrkesutbildning, så de har redan gränssnitt till dessa. I och med läropliktsreformen får tjänsterna också helt nya användare. Utbildningsstyrelsen borde skapa behövliga tekniska förutsättningar att ansluta sig till tjänsterna för uppskattningsvis cirka 40 procent av folkhögskolorna. 

De nämnda reformerna samt de ändringar som ska företas i antagningsregistret och informationsresursen förutsätter inte bara att Utbildningsstyrelsen företar tekniska ändringsarbeten på systemet utan också administrativt och informationsarbete. 

Utbildningsstyrelsen bekostar läromedel med liten upplaga för små målgrupper. Specialgrupper som behöver läromedel med liten upplaga är till exempel elever som behöver särskilt stöd, elever med invandrarbakgrund och svensk- och romanispråkiga elever samt sådana som studerar ovanliga yrkesområden, livsåskådningsämnen och språk. Exempelvis svenskspråkiga läromedel för yrkesutbildningen är i praktiken helt beroende av Utbildningsstyrelsens förlagsverksamhet. Enligt Utbildningsstyrelsens riksomfattande läromedelsfrågan har läroanstalterna ett växande behov av lättlästa och differentierade läromedel. Öppna läromedel underlättar tillgången till läromedel för små målgrupper, men behovet av att bekosta läromedel med liten upplaga för små målgrupper kommer också sannolikt att öka i och med avgiftsfriheten. Prisstödet täcker ungefär 1/3 av budgeten för förlagsverksamheten och resten täcks med försäljningsinkomster av läromedlen. 

I propositionen föreslås det att examinanderna kan i fortsättningen avlägga de fem prov som förutsätts för studentexamen utan examensavgifter. Genomförandet av denna förändring förutsätter ändringar i studentexamensregistret samt innebär ändringar i förfarandena för uppbörd och uppföljning av avgifterna. 

Den partiella avgiftsfriheten för proven i studentexamen minskar beloppet av de avgifter som utbildningsanordnarna redovisar till Studentexamensnämnden. En del av proven ska dock fortfarande vara avgiftsbelagda, så det blir inga andra betydande förändringar i redovisningsförfarandet. De avgiftsfria proven ökar behovet av informationsutbyte mellan gymnasierna och Studentexamensnämnden. 

Utbildningsanordnaren ska lämna uppgifterna om avgiftsfria prov till studentexamensregistret, där man kan följa situationen beträffande antalet avgiftsfria prov. Studentexamensnämndens arbetsbörda ökar betydligt, om utbildningsanordnarna inte kan följa antalet avlagda avgiftsfria prov och andra uppgifter om dem i sina egna studiehanteringssystem, utan måste begära dessa uppgifter av nämnden. 

För att kunna säkerställa att de uppgifter som förs in i registret är korrekta måste studentexamensnämnden vid behov få uppgift om huruvida en examinand som anmält sig till ett prov har rätt att avlägga provet avgiftsfritt. För att få denna uppgift kan man utnyttja uppgifterna om avgiftsfrihet i informationsresursen Koski. För att möjliggöra detta förutsätts tekniska ändringar, för nu har Studentexamensnämnden inte möjlighet att granska uppgifter i informationsresursen Koski. 

Konsekvenser för arbets- och näringsbyråernas verksamhet

I propositionen föreslås det att unga under 18 år som inte har fullgjort sin läroplikt i fortsättningen inte ska ha rätt till arbetslöshetsförmåner, utan de ska söka sig till studier. År 2019 inledde personer under 18 år 4 777 jobbsökningsperioder vid arbets- och näringsbyråerna, varav cirka 1 150 var olika personer med status som arbetslös arbetssökande. Utvidgningen av läroplikten minskar sannolikt avsevärt antalet unga under 18 år som har ärenden att sköta hos arbets- och näringstjänsterna. År 2019 inledda cirka 1 500 personer under 25 år med grundskola som underlag en arbetskraftsutbildningsperiod. Om flera unga i fortsättningen avlägger examen på andra stadiet direkt efter den grundläggande utbildningen ändrar detta de yngre kundernas servicebehov särskilt i åldersgruppen 20—25-åringar och minskar behovet av arbetskraftspolitisk utbildning börjande med de yngsta åldersklasserna. Om höjningen av läropliktsåldern minskar behovet av arbetskraftspolitisk utbildning för unga som saknar utbildning kan detta i någon mån öka lönesubventionens betydelse inom tjänsterna. 

I fortsättningen ska arbets- och näringsbyråerna inte heller ansvara för främjande av integrationen av invandrarunga under 18 år som inte har fullgjort sin läroplikt, till exempel utarbetande av integrationsplan och hänvisning till tjänster. Detta minskar arbets- och näringsbyråernas handlednings- och tillsynsansvar för dessa unga under 18 år. Stöd för studier som inletts som 17-åring förutsätter i fortsättningen arbets- och näringsbyråns prövning av huruvida man kan komma överens om studierna i integrationsplanen på det sätt som avses i 6 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012) när arbetstagaren fyller 18 år. 

Utvidgningen av läroplikten påverkar också Navigatorernas verksamhet, som är serviceställen för unga enligt principen om en lucka. Av Navigatorernas kunder har 8 procent varit 17 år eller yngre. Den vanligaste orsaken till kontakt är sysselsättning, men 22 procent av kontakterna har gällt frågor i anslutning till studierna. Navigatorernas verksamhet påverkas sannolikt så att de yngsta kunderna blir färre och orsakerna till att man tar kontakt förändras. Navigatorernas ställning som rådgivningsställen kan förändras när det gäller de yngsta kunderna. Navigatorerna stöds av ANM, UKM och SHM, som bör ge Navigatorerna närmare anvisningar om effekterna av utvidgningen av läroplikten samt följa hur ändringen påverkar Navigatorernas verksamhet. Höjningen av läropliktsåldern lyfter också fram behovet av närmare samarbete mellan Utbildningsstyrelsen, läroanstalterna och Navigatornätverket. Utvidgningen av läroplikten kan ändå inte bedömas undanröja eller avsevärt minska behovet av karriärhandledning i Navigatorerna eller motsvarande serviceställen på personer i arbetsför ålder. 

När det gäller minderåriga barn riktar sig de största konsekvenserna av utvidgningen av läroplikten till 16—17-åriga unga som avslutar den grundläggande utbildningen och som i och med utvidgningen av läroplikten blir skyldiga att söka till utbildning och avlägga studier på andra stadiet. Som motvikt till skyldigheten har de läropliktiga å andra sidan rätt att få mera stöd och handledning än nu för att fullgöra läroplikten. Jämfört med nuläget blir utbildningen på andra stadiet dessutom helt och hållet avgiftsfri, vilket påverkar de 16—17-åriga ungas egna och deras familjers ekonomiska ställning. Utvidgningen av läroplikten har inga betydande konsekvenser för ställningen för yngre barn i grundskoleåldern, eftersom inga ändringar föreslås i tidpunkten då läroplikten börjar eller läropliktens innehåll inom den grundläggande utbildningen. 

Höjningen av läropliktsåldern förpliktar unga att söka till utbildning efter den grundläggande utbildningen. Utvidgningen av läroplikten förbättrar emellertid samtidigt de ungas möjligheter att få handledning vid valet av studieplats på andra stadiet under den grundläggande utbildningen och i övergångsskedet efter den grundläggande utbildningen samt när de eventuellt avbryter utbildningen. Den unga tas om hand under hela ansökningsfasen och medan läroplikten fullgörs och han eller hon ledsagas vid växlingen från en utbildningsanordnare till en annan. Om en ung person faller igenom utbildningsanordnarnas skyddsnät, utreder boendekommunen den ungas situation och hänvisar honom eller henne vidare. 

När det gäller den grundläggande utbildningen stärker reformen barns och ungas möjlighet att få personlig handledning som bättre motsvara elevens individuella behov. Reformen stärker i synnerhet tillgången till differentierad personlig handledning för de elevgrupper som enligt NCUs utvärdering (2020) har upplevt att den personliga handledningen har varit otillräcklig under den grundläggande utbildningen. Genom reformen stärks i synnerhet förutsättningarna för de elever som befinner sig i svagare position och som behöver stöd att träffa val som gäller den egna framtiden och senare stödjer deras sysselsättningsmöjligheter. 

Under beredningen av reformen våren 2020 genomfördes en webbenkät riktad till unga, där man ville utreda vilka tankar, åsikter och frågor elever och studerande i grundskolan, gymnasiet och yrkesläroanstalterna hade i fråga om förlängningen av läroplikten. Största delen av dem som besvarade enkäten meddelade att de tänker fortsätta eller har fortsatt studera efter grundskolan. Över hälften av eleverna och de studerande i grundskolan och på andra stadiet som besvarade enkäten ansåg att beslutet varit lätt och var tionde att det varit svårt. Knappt en tredjedel uppgav att de funderat länge på beslutet. Enligt enkäten funderade studerande i läroanstalterna längre på beslutet om fortsatta studier efter grundskolan och ansåg det vara svårare än gymnasiestuderandena. Många unga som besvarade enkäten påpekade att de önskade mer information, handledning och stöd i anslutning till studierna efter grundskolan. Reformen förbättrar möjligheterna för unga som står i beråd att avsluta den grundläggande utbildningen att få den information och handledning de behöver vid övergången till fortsatta studier. 

Genom uppföljningen av hur de läropliktiga fullgör skyldigheten att söka till utbildning säkerställs att de läropliktiga övergår till fortsatta studier så att övergången stödjer den läropliktigas individuella studieväg och samtidigt minskar avbrytandet av studierna. Studierna och avläggandet av examen på andra stadiet stöds också av att man i utbildningen på andra stadiet fäster större uppmärksamhet än tidigare vid handledning och förbyggande av avbrott. Målet med den riktade handledningen och det riktade stödet är att bryta avbrottscirkeln och få den studerande att avlägga examen. En viktig konsekvensmekanism när läroplikten utvidgas är att hindra den unga från att slå in på en väg utanför arbete och utbildning. Målet är också att säkerställa att den unga övergår till arbetslivet eller fortsatta studier med tillräckliga färdigheter efter att ha avlagt examen på andra stadiet. Genom de föreslagna åtgärderna stöds en högre personlig utbildningsnivå och välbefinnande hos den unga. 

I webbenkäten riktad till unga efterfrågades också orsakerna till att man avbryter utbildningen. I enkäten uppgav de unga av svarsalternativen oftast något annat personligt skäl som orsak till att man avbrutit eller funderat på att avbryta utbildningen. Att studierna eller det framtida området inte upplevdes som ens eget eller intresserade var också betydande faktorer i anslutning till avbrytande av eller funderingar på att avbryta studierna. Av den som besvarade frågorna om avbrytande av studierna uppgav 18 procent som orsak att de ville övergå till arbetslivet och nio procent ekonomiska orsaker. Enligt enkäten verkade orsakerna vara desamma som i tidigare utredningar om avbrytande av utbildningen på andra stadiet. Enligt enkäten betonade över hälften av dem som avbrutit eller funderat på att avbryta utbildning vikten av personlig handledning samt rådgivning. De studerandes behov av stöd och personlig handledning framgick också klart av svaren på den öppna frågan. Även i denna enkät framgick det att de unga har ett klart behov av stöd och hjälp i samband med avbrytande av utbildningen på andra stadiet, något som utvidgningen av läroplikten kan svara på. 

Utvidgningen av läroplikten samt avgiftsfrihet

Förlängningen av läroplikten till 18 års ålder gör det i regel inte möjligt att slutföra hela examen på andra stadiet inom ramen för läroplikten, men det kan ändå förutspås att den kommer att leda till en klar minskning av den årsklassandel som blir utan examen på andra stadiet. Uppföljningsuppgifter visar att avbrotten vanligtvis hopas till det första halvåret av studierna, så det första studieåret kan betraktas som mycket kritiskt med avseende på slutförandet av studierna. Av de studerande som inledde sina studier på andra stadiet 2017 avbröt cirka 4 200, det vill säga 5,7 procent av alla som inlett studier, helt och hållet examensinriktad utbildning innan det andra läsåret började. Om förlängningen av läroplikten minskar antalet som avbryter utbildning som leder till examen på andra stadiet med 2/3, leder det till att antalet som avlägger examen på andra stadiet ökar med cirka 3 000 unga per år. 

Enligt uppföljningsundersökningen avstannar avläggandet av utbildning efter den grundläggande utbildningen efter 21 års ålder. Utvidgningen av läroplikten till avläggande av examen på andra stadiet stödjer uppfattningen om att det är mer sannolikt att en ung person avlägger utbildning på andra stadiet genast efter den grundläggandeutbildningen än efter flera mellanår. Fortsatta studier genast efter den grundläggande utbildningen effektiviserar alltså genomströmningen. Statistikutredningar visar att studerande över 20 år avbryter grundläggande yrkesutbildning oftare än unga. 

Förenhetligade utbildningar i övergångsskedet ger unga möjlighet till en sammanhängande studieväg under hela utbildningen på andra stadiet. Målet för en enhetlig utbildning i övergångsskedet är också att främja jämlikhet, tillgänglighet och likabehandling. Genom reformen möjliggörs bättre än nu individuella vägar till utbildning på andra stadiet för studerande i utbildning i övergångsskedet. Den studerande behöver ännu inte i övergångsskedet välja huruvida han eller hon vill inrikta sig på yrkesutbildning eller gymnasieutbildning, utan den studerande kan söka till den närmaste läroanstalten som ordnar utbildning i övergångsskedet, som kan vara en läroanstalt som tillhandahåller grundläggande utbildning, ett gymnasium eller en yrkesläroanstalt. Detta är särskilt viktigt för minderåriga unga som avslutar den grundläggande utbildningen, så att de inte behöver företa långa dagliga skolresor eller rentav flytta och bo självständigt för att genomföra utbildning i övergångsskedet. 

När alla som anordnar yrkesutbildning blir skyldiga att ordna handledning till fortsatta studier förbättrar det jämlikheten mellan unga som avlagt studentexamen och yrkesinriktad grundexamen, eftersom alla som avlagt examen har lika möjlighet att få efterhandledning för att söka till fortsatta studier under året efter det år då examen avlades. Dessutom kan mer systematisk efterhandledning till fortsatta studier efter avläggandet av yrkesinriktad examen öka antalet som efter avlagd yrkesinriktad examen söker till och kommer in på högskoleutbildning, och därigenom förbättras dessa personers kompetens- och utbildningsnivå. 

Det finns ett starkt samband mellan individens samhällsengagemang och hans eller hennes utbildningsnivå. Erhållande av avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen och avläggande av examen på andra stadiet stödjer engagemang i arbetslivet. Målet i all utbildning på andra stadiet är också att stödja den ungas utveckling till samhällsmedlem och att utveckla färdigheter för livslångt lärande och självutveckling. När förändringarna och omvälvningarna i arbetslivet kommer snabbare framhävs färdigheterna för kontinuerligt lärande. Inlärningsförmåga och utveckling och ledning av det individuella kunnandet blir viktiga allmänna förmågor. När det gäller reformens konsekvenser för yrkes- och livskarriären ligger tyngdpunkten på den grupp som för närvarande inte övergår till utbildning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen utan blir utan examen på andra stadiet. 

De unga som står utanför utbildningen på andra stadiet blir också utan den handledning i anslutning till lärandet och framtidsplaneringen som ges i samband med utbildningen. Enligt NCUs utvärdering (2020) upplevde studerande i yrkes- och gymnasieutbildning att de fick bra stöd för att utveckla självkänslan samt delaktighet och karriärplaneringsfärdigheter. De studerande upplevde också att de nuvarande studierna lett till klarare framtidsplaner. Deltagande i utbildningen hade alltså en större inverkan på engagemanget i arbetslivet och samhället förutom att de kunskaper och färdigheter som behövs i arbete och fortsatta studier utvecklades. De som står utanför utbildningen som 16—17-åringar befinner sig i genomsnitt i en sämre ställning än sina jämnåriga under hela livet. Enligt rapporten från Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken skulle en höjning av läropliktsåldern vara ett rätlinjigt, välriktat och kostnadseffektivt sätt att förbättra denna grupps ställning på arbetsmarknaden. 

I samband med reformen bör uppmärksamhet fästas vid att skapa smidiga studievägar, så att individuella livssituationer och till exempel deltagande i familjens näringsverksamhet eller samiska ungas deltagande i den traditionella näringen eller annan verksamhet med anknytning till samernas kultur beaktas när läroplikten fullgörs. Smidiga studievägar, såsom utnyttjande av olika inlärningsmiljöer, påvisade av tidigare förvärvat kunnande direkt genom yrkesprov utan deltagande i undervisningen, eller läroavtalsutbildning, ger varje ung person möjligt att avlägga examen på andra stadiet just på det sätt som motsvarar hans eller hennes behov och målsättningar. 

Utvidgningen av läroplikten och den tillhörande avgiftsfriheten för utbildning på andra stadiet förbättrar det studerandes möjligheter att studera fullödigt och avlägga examen på andra stadiet. Ett avgiftsfritt andra stadium gör det möjligt för unga att studera och avlägga examen utan ekonomiska bekymmer oberoende av familjens ekonomiska situation. 

Syftet med propositionen är å andra sidan inte att påverka möjligheterna för studerande på andra stadiet att arbeta t.ex. under skollov, på veckoslut eller kvällar, förutsatt att arbetet inte utgör ett hinder för fullgörandet av läroplikten. Syftet med de bestämmelser om ändring av lagen om unga arbetstagare och lagen om sjöarbetsavtal som ingår i propositionen är att bevara nuläget i fråga om att unga även i fortsättningen ska kunna utföra arbete som lämpar sig för dem med beaktande av fullgörandet av läroplikten. 

Enligt propositionen ska en studerande ha rätt att studera avgiftsfritt till utgången av det kalenderår då han eller hon fyller 20 år. Avgiftsfriheten begränsas inte till enbart de första examensinriktade studier som inleds eller till den målsatta tiden för avläggande av examen. Detta är motiverat för att uppmuntra till avläggande av examen, men kan i vissa situationer förlänga studietiderna jämfört med en kortare avgiftsfri tid. En striktare gräns för avgiftsfriheten skulle vara ett styrmedel för att få de studerande att genomföra studierna snabbare, men å andra sidan kunde den avgiftsfria utbildningen upphöra mitt under avläggandet av examen just för sådana studerande som man genom reformen försöker få att avlägga examen. 

Utvidgningen av läroplikten och den avgiftsfria utbildningen på andra stadiet berör första gången den åldersklass som avslutar den grundläggande utbildningen våren 2021. Alla åldersklasser som är yngre än som omfattas av den utvidgade läroplikten och det avgiftsfria andra stadiet, medan äldre åldersklasser inte har motsvarande rätt till avgiftsfri utbildning. Reformen förändrar ändå inte de äldre åldersklasserna möjlighet att delta i utbildningen och till exempel undervisningen ska fortfarande vara avgiftsfri. De äldre åldersklasserna ska också på samma sätt som i nuläget ha rätt till exempelvis studiestöd, läromaterialstillägg och stöd för skolresor. 

Utvidgningen av läroplikten förändrar ställningen för unga i åldern 16—17 år så att i fortsättningen kan de inte söka heltidsarbete genast efter att den grundläggande utbildningen avslutats, utan de är skyldiga att studera tills de fyllt 18 år. Det är emellertid möjligt att fullgöra läroplikten även som läroavtalsutbildning, om utbildningsanordnaren och arbetsgivaren kommer överens om läroavtalsutbildning. En ung person som avslutar den grundläggande utbildningen kan sålunda om han eller hon så vill även i fortsättningen gå direkt till arbetslivet via läroavtalsutbildning och på samma gång avlägga examen på andra stadiet. 

Läroplikten upphör antingen när man fyller 18 år eller när man avlägger examen på andra stadiet. År 2018 avlades studentexamen av 253 personer som fyllde 18 år under året för avläggande av examen. År 2019 avlades yrkesinriktad grundexamen av 16 personer som fyllde 17 år och av 1 795 personer som fyllde 18 år under året för avläggande av examen, men tidpunkterna för avläggande av examen var kraftigt koncentrerade till slutet av året, särskilt december. Endast en liten del av de unga avslutar fullgörandet av läroplikten med att avlägga examen innan de fyller 18 år. 

En ung person som fyllt 18 år kan om han eller hon så vill avbryta studierna på andra stadier när läroplikten upphör. Det handlednings- och tillsynsansvar som i läropliktslagen föreskrivits för utbildningsanordnarna och boendekommunerna gäller endast unga i läropliktsåldern. Både gymnasielagen och lagen om yrkesutbildning innehåller emellertid redan nu bestämmelser om skyldighet för utbildningsanordnaren att handleda en studerande som står i beråd att avbryta studierna. Den unga har alltså också efter att ha passerat läropliktsåldern rätt att få handledning till exempel i samband med övergång till andra studier. Dessutom har utbildningsanordnaren enligt ungdomslagen fortfarande skyldighet att meddela kommunerna om en myndig ung person avbryter sina studier för det uppsökande ungdomsarbetet. 

Stöd för skolresor samt arbetslöshetsförmåner

Förutom den utvidgade rätten till stöd för skolresor innehåller propositionen också ändringsförslag som klarlägger och förenklar stödet för skolresor, och som påverkar ställningen för alla studerande som får skolresestöd. Propositionens skolresestöd för hela månaden eller en halv månad förenklar och klarlägger ansökan om och beviljande av stödet. I och med den föreslagna ändringen kan stödet bättre än nu riktas till de skolresor som faktiskt företas. Ändringarna i systemet för skolresestöd möjliggör smidig ansökan om stöd för skolresor i fortsättningen. Det blir lättare att ansöka om stöd för skolresor efter ansökan också kan lämnas via webbtjänsten. Ansökan påskyndas också eftersom ansökan inte längre behöver lämnas till läroanstalten för granskning och komplettering. Ändringarna i systemet för skolresestöd gör det också möjligt att köpa biljetter för vilka skolresestöd beviljats via webbtjänsten. 

Propositionen förändrar den rättsliga ställningen för unga under 18 år så att de inte har rätt till arbetslöshetsförmån som betalas till arbetslösa arbetssökande. Arbetslöshetsförmån kan dock beviljas en arbetssökande som fyllt 17 år och som har fullgjort sin läroplikt eller som har avbrutit fullgörandet av sin läroplikt på det sätt som föreskrivs i läropliktslagen. 

Konsekvenser för jämställdheten mellan könen

Man kan se skillnader mellan könen när det gäller inlärningsresultat, ansökan till utbildning samt avbrytande av utbildningen. Under de senaste årtiondena har könsfördelningen förändrats så att flickorna uppvisar bättre inlärningsresultat. Enligt 2018 års Pisa-undersökningen har andelen svaga läsare ökat klart i vårt land. År 2009 utgjorde de svaga läsarna 8,1 % av alla elever, men 2018 var de redan 13,5 %. I vårt land finns det alltså allt flera unga vars läskunnighet inte räcker till för att studera och fungera i samhället. Skillnaderna i läskunnighet mellan eleverna var 2018 större än någonsin under Finlands historia av PISA-undersökningar. Trots att skillnaderna mellan eleverna ökat var variationen mellan de finländska skolorna minst bland deltagarländerna, och den har inte ökat jämfört med föregående PISA-undersökning. Flickorna ligger fortfarande långt före pojkarna. I Finland har skillnaden i läskunnighet mellan könen hela tiden varit bland de största i deltagarländerna, och den är fortfarande störts bland OECD-länderna. Skillnaden till flickornas fördel var 52 poäng i Finland, då OECD-ländernas medeltal var 30 poäng. Bland pojkarna har andelen svaga läsare ökat efter 2009. 

Inverkan på inlärningsresultaten av elevernas socioekonomiska bakgrund har också stärkts. I alla länder fanns det ett samband mellan föräldrarnas utbildning och yrke och hemmets förmögenhet, det vill säga den socioekonomiska bakgrunden, och elevernas läskunnighet. I Finland var den genomsnittliga läskunnighetsskillnaden mellan de högsta och den lägsta socioekonomiska kvartilen 79 poäng, vilket kalkylmässigt motsvarar ungefär två skolårs studier. I OECD-länderna var motsvarande skillnad 88 poäng. I Finland har sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och elevernas kunnande stärkts sedan 2009, då skillnaden var 62 poäng. Den ökade inverkan av elevens bakgrund beror på att resultaten i kvartilen med svagast bakgrund har försämrats. 

Det råder skillnad mellan könen i fråga om hur stor del av åldersklassen som nöjer sig med utbildning på grundskolestadiet. År 2018 hade 15 procent av åldersklassen bland 20—29-åringarna avlagt enbart grundskolestadiet. Bland männen hade 17 procent och bland kvinnorna 13 procent av åldersklassen enbart grundskolestadiet. Andelen män som har enbart grundskolestadiet är högre än andelen kvinnor i alla åldersgrupper. Trots att andelen som har utbildning på andra stadiet av hela åldersklassen har varit på väg uppåt, har den sjunkit bland männen i åldersklassen 20—24 åringar och vänt något nedåt även i åldersklassen 25—29-åringar. Enligt Statistikcentralens utbildningsstatistik fick 20,1 procent av eleverna i grundskolan intensifierat eller särskilt stöd hösten 2019. Av eleverna som fick intensifierat stöd var 63 procent pojkar och 37 procent flickor. Av dem som fick särskilt stöd var 71 procent pojkar och 29 procent flickor. Enligt Statistikcentralens uppgifter uppgick antalet studerande inom yrkesutbildningen för unga (läroplansbaserad grundläggande yrkesutbildning i läroanstaltsform) 2017 till 116 166, varav 20 procent var specialstuderande. Av de manliga studerandena var 20 procent specialstuderande och av de kvinnliga 19 procent. Av specialstuderande var sammanlagt 55 procent. I Statistikcentralens statistik används begreppet specialstuderande, varmed i praktiken avses studerande som har rätt till särskilt stöd. 

År 2018 gick 58 000 personer ut klass 9 i grundskolan. Nästan alla som gick ut klass 9 i grundskolan sökte direkt till fortsatta studier och bara 1 procent lät bli att söka. Av flickorna sökte 65 procent i första hand till gymnasiet. Av pojkarna sökte 54 procent i första hand till yrkesutbildning på andra stadiet. År 2018 var 58 procent av gymnasiestuderandena och dem som avlade studentexamen kvinnor. Under hela 2000-talet har över hälften av gymnasiestuderandena och dem som avlagt studentexamen varit kvinnor. 

Läsåret 2018—2019 lämnade sammanlagt 443 personer grundskolan på hälft på ett eller annat sätt. Flickorna utgjorde 43 procent av alla som lämnade skolan. Av dem som försummade sin läroplikt var 41 flickor och av dem som avgick från grundskolan utan avgångsbetyg var 150 flickor. Enligt Statistikcentralens utbildningsstatistik avbröt männen examensinriktad utbildning oftare än kvinnorna. Av männen avbröt totalt 6,4 procent och av kvinnorna 4,4 procent examensinriktad utbildning läsåret 2017—2018. Något flera kvinnor än män bytte utbildningssektor. Kvinnorna avbröt oftast yrkesutbildning. 

Propositionen bedöms öka jämställdheten mellan könen samt minska risken för utslagning, eftersom utvidgningen av läroplikten minskar antalet som har enbart grundläggande utbildning. Utvidgningen av läroplikten bedöms öka andelen som genomför andra stadiet och jämlikheten i utbildningen samt minska skillnaden mellan könen i utbildningen och arbetslivet. Inlärningsskillnaderna inverkar på genomförandet av utbildning på andra stadiet, så utvidgningen av läroplikten stödjer i synnerhet männens utbildning efter den grundläggande utbildningen. 

Konsekvenser för ställningen för personer med funktionsnedsättning

Utvidgningen av läroplikten gäller alla personer på samma sätt oberoende av deras hälsotillstånd eller funktionsförmåga. Utvidgningen av läroplikten innebär också en ny subjektiv rätt till utbildning på andra stadiet, vilket förbättrar möjligheterna även för unga med funktionsnedsättning att få en studieplats efter den grundläggande utbildningen. I samband med att läroplikten utvidgas bör särskild uppmärksamhet fästas vid studiehandledningen för studerande med funktionsnedsättning, för att deras färdigheter ska identifieras och de inte alltför snävt ska hänvisas till exempelvis endast utbildning som ordnas i specialläroanstalter. Det är viktigt att säkerställa att unga med funktionsnedsättning får tillräckligt med information om olika studiemöjligheter och om stöd i anslutning till studierna. I samband med att läroplikten utvidgas görs det satsningar på handledningen i det skede då den grundläggande utbildningen avslutas och i övergångsskedet, vilket bidrar till att hitta rätt studieplats även för unga med funktionsnedsättning. 

En läropliktig eller hans eller hennes vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare har rätt att söka om avbrytande av fullgörandet av läroplikten på grund av en långvarig sjukdom eller skada som hindrar fullgörandet av läroplikten. Fullgörandet av läroplikten avbryts dock alltid endast på ansökan, det vill säga individens viljeyttring, och inte på myndighetens initiativ. Utgångspunkten är att alla har rätt att studera. I samband med beslut om avbrytande av läroplikten är det också viktigt att bedöma om sjukdomen eller skadan är av sådan art att fullgörandet av läroplikten förhindras eller kunde det vara möjligt att fullgöra läroplikten med hjälp av de stödåtgärder och till exempel anpassningar som står till förfogande. 

Studerande med funktionsnedsättning erbjuds motsvarande stöd och anpassningar i anslutning till studierna som i nuläget för att fullgöra läroplikten. I samband med att läroplikten utvidgas bör särskild uppmärksamhet ändå fästas vid att det stöd och de anpassningar som lagstiftningen möjliggör genomförs i tillräcklig utsträckning och på ändamålsenligt sätt. 

Personer med svår funktionsnedsättning kan fullgöra läroplikten i utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv, var innehåll skräddarsys i överensstämmelse med varje studerandes personliga mål och färdigheter. Dessutom kan personer som har rätt till krävande särskilt stöd fullgöra sin läroplikt i den nya utbildningen som handleder för examensutbildning och därefter övergå till examensinriktad utbildning. I den personliga utvecklingsplanen för kunnandet kan som den läropliktigas mål också sättas att avlägga endast vissa examensdelar, om det inte bedöms vara motiverat att avlägga hela examen med tanke på den läropliktigas färdigheter och mål. 

I samband med utvidgningen av läroplikten ändras inte de stödåtgärder för studierna och studiesociala förmåner som erbjuds studerande med funktionsnedsättning, eftersom de nuvarande stödåtgärderna bedöms vara tillräckliga för genomförande av läropliktsutbildningen. Enligt lagen om yrkesutbildning har studerande som får särskilt stöd rätt till sådana assistenttjänster och särskilda hjälpmedel som är en förutsättning för deras studier. Enligt lagen om tolkningstjänst för handikappade personer ska tolkningstjänst i anknytning till studier ordnas i den utsträckning som en person nödvändigtvis behöver för att klara av studier efter den grundläggande utbildningen som leder till en examen eller till ett yrke, främjar tillträde till yrkesinriktade studier eller till arbete, eller stödjer kvarstående eller avancemang i arbetslivet. Bestämmelser om rätt till färdtjänst för personer med funktionsnedsättning finns i handikappservicelagen. Det är ändå viktigt att utbildningsanordnarna informerar studerande med funktionsnedsättning och deras vårdnadshavare som dessa tillbudsstående tjänster och att processerna för att ansöka om tjänsterna är så tydliga, snabba och smidiga som möjligt. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid detta i övergångsskedet mellan den grundläggande utbildningen och utbildning på andra stadiet, då de läropliktiga övergår från utbildningsanordnarens tjänster till kommunens och Folkpensionsanstaltens tjänster. 

Enligt flera undersökningar har personer med funktionsnedsättning lägre utbildningsnivå än andra och bara en del av dem är ute i arbetslivet. Detta påverkar deras ekonomiska situation och välbefinnande. När läroplikten utvidgas blir personer med funktionsnedsättning i enlighet med sina färdigheter skyldiga att delta även i utbildning efter grundskolestadiet. Med hjälp av utvidgad läroplikt och avgiftsfri utbildning stärks lika utbildningsmöjligheter för personer med funktionsnedsättning och därigenom också deras sysselsättning. Detta kan ha många positiva konsekvenser för individers liv, delaktighet och välbefinnande. 

Utbildningen för personer med svår funktionsnedsättning är koncentrerad till utbildningsanordnare och läroanstalter som har fått denna utbildningsuppgift i tillståndet att ordna utbildning. Utbildning tillhandahålls på olika håll i Finland, men inom utbildningen för personer med svår funktionsnedsättning kan läroanstalten dock ligga längre från den läropliktigas hem, och dagliga resor till läroanstalten är inte möjliga. Läroanstalterna för personer med svår funktionsnedsättning har dock ett heltäckande utbud av boendetjänster som möjliggör studier och boende för läropliktiga som behöver krävande särskilt stöd. 

Konsekvenser för minoriteter

Yrkesutbildning tillhandahålls för närvarande av nio svenskspråkiga utbildningsanordnare samt av sex anordnare med finska och svenska som undervisningsspråk. Det finns något över 30 svenskspråkiga gymnasier. Svenskspråkig utbildning tillhandahålls i de områden där den svenskspråkiga befolkningen bor, så de som har svenska som modersmål har möjlighet att fullgöra sin läroplikt på sitt modersmål. Även i fortsättningen är det är emellertid viktigt att genom tillstånden att ordna utbildning och när utbildning ordnas säkerställa att det finns tillräckligt med svenskspråkig utbildning och i synnerhet också handledande utbildning i övergångsskedet. I bestämmelserna om anvisande till en studieplats beaktas på vilket språk den läropliktiga genomfört den grundläggande utbildningen, och studieplatsen anvisas i enligt med detta i antingen finsk- eller svenskspråkig utbildning. Det språk på vilket den läropliktiga genomfört den grundläggande utbildningen beaktas dessutom när de särskilda inkvarterings- och reseersättningar som avses i läropliktslagen beviljas. En läropliktig ska ha rätt till inkvarterings- och reseersättning på grund av den närmaste läroanstalten som tillhandahåller finsk- eller svenskspråkig gymnasie- eller yrkesutbildning i enlighet med det språk på vilket den läropliktiga genomfört den grundläggande utbildningen. När studier för unga med svår funktionsnedsättning ordnas måste man också beakta att en ung person med svår funktionsnedsättning har rätt till fortsatta studier på sitt modersmål, som är antingen finska eller svenska. 

I samband med utvidgningen av läroplikten beaktas också samernas språkliga och kulturella rättigheter samt sameområdets särdrag. Delvis samiskspråkig gymnasieutbildning tillhandahålls i sameområdets gymnasier och yrkesutbildning i Sameområdets utbildningscentral. Det är också möjligt att fullgöra läroplikten i läsårsutbildningen i samiska och samisk kultur i Sameområdets utbildningscentral, vilket bidrar till att stärka möjligheterna att övergå till samiskspråkig utbildning, fortsatta studier och arbetslivet. Dessutom har en samisk läropliktig som bor i samernas hembygdsområde rätt till inkvarterings- och reseersättning om han eller hon fullgör sin läroplikt i Sameområdets utbildningscentral, trots att någon annan läroanstalt på andra stadiet ligger närmare hans eller hennes hem. 

I samband med reformen bör särskild uppmärksamhet också fästas vid att det finns tillräcklig tillgång till undervisning och läromedel på samiska samt att det utvecklas utbildning som lämpar sig för samernas behov, så att utbildningen bättre motsvarar de krav som urbefolkningens traditionella näringar ställer. Sametinget får årligen ett anslag i statsbudgeten för framställning av samiskspråkiga läromedel. Reformen är av betydelse även för Sametingets läromedelsarbete och resursbehov, för när läroplikten utvidgas kan även behovet av samiskspråkiga läromedel öka. Undervisnings- och kulturministeriet har tillsatt en utvecklingsarbetsgrupp för undervisningen i och på samiska för tiden 6.2.2020—31.12.2020. Arbetsgruppens uppgift är att granska situationen för den samiska småbarnspedagogiken, samernas kultur- och språkboverksamhet samt undervisningen och utbildningen för samer som en helhet. I sitt arbete granskar och föreslår utvecklingsarbetsgruppen åtgärder för att bland annat utveckla undervisningen och utbildningen i och på samiska och stärka tillgången till den i hela landet, och stärka tillgången till undervisningspersonal. Arbetsgruppen lägger också fram behövliga förslag för att trygga tillgången till samiskspråkiga läromedel samt stärka det nordiska skolsamarbetet inom undervisningen för samer. 

Enligt 3 § 1 mom. i teckenspråkslagen ska myndigheterna i sin verksamhet främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk. För närvarande tillhandahålls just ingen teckenspråkig utbildning på andra stadiet, så teckenspråkiga är tvungna att använda tolkningstjänst. För vissa teckenspråkiga är detta en stor förändring från en teckenspråkig inlärningsmiljö till att vara den enda som använder teckenspråk bland hörande. För vissa studerande kan dessa förändringen medför problem, som borde beaktas i andra stödtjänster som erbjuds den studerande. Av anordnarna av yrkesinriktade examina och yrkesutbildning har Ammattiopisto Spesia Oy, som driver specialyrkesläroanstalter, en längre tids erfarenhet av att svara på behoven av yrkesutbildning hos döva studerande. Anordnaren har läroanstalter på olika håll i landet, bland annat i Nyland, Egentliga Finland och Södra Savolax. 

Av anordnarna av yrkesinriktade examina och yrkesutbildning har Suomen Diakoniaopisto – SDO Oy och Kirkkopalvelut ry varit centrala aktörer inom yrkesutbildningen för romer och utvecklandet av den. Båda anordnarna har verksamhetsställen på olika håll i landet och deras tillstånd att ordna utbildning omfattar flera utbildningsområden. SDO har dessutom hela Nyland som verksamhetsområde enligt sitt tillstånd att ordna krävande särskilt stöd. Ministeriet kommer även i fortsättningen i samband med beviljandet av antalet studerande i tillstånden att ordna utbildning att fästa uppmärksamhet vid ordnandet av utbildning för romer och utvecklandet av den, också särskilt för att stödja fullgörandet av läroplikten. 

Konsekvenser för invandrarungas ställning

Utvidgningen av läroplikten ändrar ställningen för invandrarunga som nyss anlänt till landet så att en invandrare under 18 år omfattas inte längre av de integrationsåtgärder som arbets- och näringsbyrån ansvarar för, utan det är kommunen som ansvarar för integrationsfrämjandet. Invandrarunga som är under 18 år och som inte har fullgjort sin läroplikt ska inte heller längre ha rätt till integrationsutbildning som ordnas som arbetskraftsutbildning eller frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån och till arbetslöshetsförmåner som betalas under dem. I praktiken gäller ändringen 17-åriga invandrarunga som inte deltar i den grundläggande utbildningen för unga enligt lagen om grundläggande utbildning. I fortsättningen deltar en ung invandrare i utbildning som är avsedd för fullgörande av läroplikten, till exempel grundläggande utbildning för vuxna eller folkhögskolornas utbildning för invandrare, i stället för integrationsutbildning. Invandrarunga deltar alltså i utbildning med samma innehåll som inom ramen för integrationsutbildningen, men den myndighet som ansvarar för integrationen ändrar. Dessutom ändras utkomsten under studietiden från arbetslöshetsförmån till studiestödsförmåner samt avgiftsfrihet enligt läropliktslagen. År 2018 deltog cirka 600 invandrarunga under 18 år i frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån och cirka 20 i utbildning som ordnas som arbetskraftspolitisk utbildning. 

En del av de invandrarunga under 18 år, som för närvarande får stöd för studier enligt integrationsplanen, är unga som anlänt som minderåriga asylsökande utan vårdnadshavare. Kommunerna svarar för att ordna boende, vård och omsorg för barn och unga som fått uppehållstillstånd. Efter att ha fått uppehållstillstånd bor största delen av de minderåriga i familjegrupphem, och en del i privat inkvartering eller familjevård. I familjegrupphemmen har de unga fullt uppehälle och de betalas brukspenning för dagliga kostnader. En del invandrarunga genomför också integrationsutbildningen i internatform i folkhögskolor, och då har de rätt till avgiftsfri inkvartering och helinackordering under studierna. Att arbetslöshetsförmånen slopas för 17-åringar äventyrar således inte deras utkomst i någon betydande mån. 

Invandrarunga kan på grund av bristfälliga språkkunskaper i specialsituationer fullgöra sin läroplikt även i grundläggande utbildning för vuxna och folkhögskolornas utbildning för invandrare. I bägge fallen är målet att förvärva tillräckliga språkkunskaper för att övergå till fortsatta studier. Det är frivilligt för kommunerna att ordna grundläggande utbildning för vuxna, så i många kommuner ordnas inte grundläggande utbildning för vuxna, och därför ges invandrarunga möjlighet att fullgöra sin läroplikt även i utbildning inom det fria bildningsarbetet. Undervisnings- och kulturministeriet har beviljat 34 privata aktörer tillstånd att ordna grundläggande utbildning för vuxna. Av dessa är 28 folkhögskolor, där grundläggande utbildning för vuxna ordnas i internatform. Dessutom ordnar 33 folkhögskolor integrationsutbildning i finska eller svenska eller läskunnighet inom det fria bildningsarbetet, och en del av dessa folkhögskolorna ordnar samtidigt också grundläggande utbildning för vuxna. 

När man ser till utbildningsnivå ökade skillnaderna i sysselsättningsgrad i Finland under depressionen på 1990-talet och därefter. Sysselsättningsgraderna i alla utbildningsnivågrupper sjönk kraftigt 1991—1993, men minskningen var minst bland dem som hade utbildning på högskolestadiet och störst hos dem som saknade examen på grundskolestadiet. Utbildningsnivån var också starkt förknippad med återhämtningen från depressionen, så att sysselsättningsgraden återhämtade sig bäst bland de högutbildade och långsammare bland dem som hade examen på andra stadiet medan den förblev konstant låg bland dem som hade bara grundskolestadiet. Även finanskrisen som började 2007 påverkade sysselsättningsgraderna sett till utbildningsnivå på samma sätt som 1990-talets depression. Man kan förutspå att konsekvenserna av den ekonomiska krisen till följd av coronapandemin som började våren 2020 kommer att motsvara konsekvenserna av depressionen och finanskrisen, så att försämrad sysselsättning och svag återhämtning drabbar de lågutbildade befolkningsgrupperna kraftigare, särskilt dem som har enbart utbildning på grundskolestadiet. Detta ökar behovet av effektiva, forskningsbaserade åtgärder för att minska andelen unga som har bara grundskolestadiet. Redan i nuläget är skillnaden i sysselsättningsgrad mellan grundskolestadiet och andra stadiet över 20 procentenheter, så en minskning med åtta procentenheter av den andel av åldersklassen som nöjer sig med grundskolestadiet skulle på lång sikt höja sysselsättningsgraden med över 1,5 procentenheter. 

Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken (2018) bedömde i sin rapport att en förlängning av läroplikten ökar avsevärt andelen som avlägger examen på andra stadiet, vilket gynnar senare sysselsättning och inkomstnivå hos denna grupp, om man genom reformen lyckas hålla dem i utbildning till 18 års ålder som nu lämnar utbildningen när de är under 18 år. Ökad sysselsättning och ökade inkomster syns på motsvarande sätt i inkomsterna och utgifterna inom den offentliga ekonomin. Det är mycket möjligt att höjningen av läropliktsåldern blir en budgetneutral reform på lång sikt, trots att det samtidigt görs satsningar på studiehandledning och specialundervisning. 

Yrkeskarriären för 18-åringar med enbart grundskolestadiet kommer att bli sämre än det nuvarande väntevärdet, om vi inte lyckas höja sysselsättningsgraden bland lågutbildade. Utvidgad läroplikt och högre utbildningsnivå har en förhöjande inverkan på sysselsättningsgraden. Alla 16—17-åringar omfattas i fortsättningen av utbildning, och är inte potentiella arbetslösa arbetssökande eller omfattas av sysselsättningsåtgärder. Högre utbildningsnivå förbättrar också personernas sysselsättningsmöjligheter och ställning på arbetsmarknaden, vilket höjer sysselsättningsgraden och minskar arbetslöshetsperioderna. Genom att öka den andel av åldersklassen som avlagt examen på andra stadiet, höjer förlängningen av läroplikten hela åldersklassens sysselsättningsgrad och förlänger de förväntade yrkeskarriärerna. Genom att minska utbudet av lågutbildad arbetskraft kan den också höja sysselsättningsgraden bland den vuxna befolkningen som har enbart grundskolestadiet. Om förlängningen av läroplikten minskar den andel av åldersklassen som nöjer sig med grundskolestadiet med 8 procentenheter, förlänger den på lång sikt yrkeskarriären med 0,75 år. 

Höjningen av utbildningsnivån och sysselsättningsgraden kan också antas inverka på personens senare inkomstnivå, välbefinnande, upplevda livskvalitet, hälsobeteende, funktions- och arbetsförmåga och rentav dödlighet. Åtgärderna för att utvidga läroplikten riktar sig uttryckligen till den lågutbildade befolkningsdelen med låga inkomster, beträffande vilken man kan anta att åtgärderna kan minska antalet förlorade levnadsår och därmed stärka sysselsättningsgraden samt Finlands förutsättningar att på lång sikt klara av den arbetskraftsbrist som befolkningsförändringen orsakar. Höjningen av utbildningsnivån kan med stöd av forskningslitteratur också antas ha generationsöverskridande betydelse för den lågutbildade befolkningsdelens inkomstnivå och välbefinnande. Härigenom kan man också effektivt stärka jämlikheten i samhället. 

Utvidgningen av läroplikten är en del av regeringsprogrammets mål att höja utbildningsnivån. Reformen ger också förutsättningar att öka antalet som avlägger examen på högskolestadiet, eftersom den minskar andelen unga som nöjer sig med grundeskolstadiet och ökar andelen som avlägger examen på andra stadiet och som kan söka till utbildning på högskolestadiet. 

Höjningen av utbildningsnivån ökar tillgången på kompetent arbetskraft. Dålig tillgång på kompetent arbetskraft har under de senaste åren varit en av viktigaste faktorerna som har hindrat företag från att anställa mer personal. I synnerhet kraftigt tillväxtorienterade företag stöter på problem med tillgången på arbetskraft. Enligt SME-barometern (1/2020) upplever ordentligt över hälften av alla små och medelstora företag att tillgången på kompetent arbetskraft som motsvarar företagets behov åtminstone i någon mån begränsar företagets tillväxt. 

På marknaden för avgiftsbelagda läromedel finns distributörer som många kommuner har konkurrensutsatt för att koncentrera sina anskaffningar av material för den grundläggande utbildningen och uppnå kostnadsbesparingar. Avgiftsfriheten på andra stadiet leder till att liknande arrangemang blir vanligare också vid inköp av läromedel och material inom gymnasie- och yrkesutbildningen. Denna marknad kommer att påverkas kraftigt när det blir vanligare att dela ut avgiftsfritt digitalt material samt av utbildningsanordnarnas och kommunernas val av läromedel och material. 

Inom gymnasieutbildningen används mycket kommersiellt material som de studerande numera ofta skaffar som egna. Gymnasiestuderande utnyttjar delvis läroböcker och andra läromedel två gånger: när de studerar ämnet och när de repeterar inför proven i studentexamen. Inom yrkesutbildningen används egentliga läroböcker mindre och de skaffas sällan som egna. En möjlighet att minska kostnaderna för läroböcker är att i större utsträckning än nu utnyttja bibliotek och möjliggöra utlåning av framför allt e-böcker. Exempelvis utbildningsanordnarnas gemensamma e-bibliotek gör det möjligt för studerande vid flera läroanstalter att utnyttja samma böcker. Detta förutsätter att förlagen producerar mera e-böcker än nu. 

I synnerhet studerande inom gymnasieutbildningen skaffar numera läromedel på det sätt de väljer själva, antingen helt nya eller genom återanvändning. Utbildningsanordnarna använder emellertid redan nu olika modeller för gemensam upphandling för att skaffa till exempel läroböcker. Utbildningsanordnarna har till exempel kunnat konkurrensutsatta upphandlingen av läroböcker på de studerandes vägnar, varvid de studerande har möjlighet att skaffa läroböcker från vissa aktörer till ett på förhand överenskommet pris. Alla utbildningsanordnare har ändå inte sådana verksamhetsmodeller. Försäljningen av gymnasiets läroböcker har kunnat utgöra en betydande andel av omsättningen för aktörer som säljer läroböcker. Propositionen har betydande konsekvenser för dylika aktörers affärsverksamhet, om läroböcker inte i fortsättningen skaffas från till exempel lokala företag. 

Utvidgningen av rätten till skolresestöd stärker förutsättningarna för fungerande kollektivtrafiktjänster, eftersom stödet för skolresor i första hand betalas på grund av anlitandet av kollektivtrafik. De nya villkoren för stöd för skolresor stödjer lönsamheten hos företag som tillhandahåller transporttjänster, eftersom bredare villkor för beviljande av stöd för skolresor ökar antalet studerande som anlitar kollektivtrafik för sina skolresor. Skolresestödets självriskandel försvinner för de studerande som omfattas av avgiftsfrihet, vilket kan öka den kollektivtrafik som anlitas av studerande. Största delen av det anslag som reserveras för stöd för skolresor styrs till företag som tillhandahåller transporttjänster antingen genom biljettförsäljaren eller utbildningsanordnaren. 

Tillgången på utbildning och utbildningens tillgänglighet

Enligt 4 § i gymnasielagen ska undervisning- och kulturministeriet i samband med beslut om beviljande av tillstånd säkerställa tillräcklig nationell och regional tillgång till gymnasieutbildning. Dessutom innehåller lagen en bestämmelse enligt vilken undervisnings- och kulturministeriet ska i samband med beslut om återkallelse av ett tillstånd säkerställa att återkallelsen inte äventyrar tillräcklig tillgång till gymnasieutbildning. Motsvarande bestämmelser ingår i lagen om yrkesutbildning och de föreslås också ingå i lagen om utbildning som handleder för examensutbildning. Bestämmelserna tryggar tillräcklig regional tillgång på utbildning. 

Det regionala ordnandet av gymnasieutbildning och yrkesutbildning har granskats i publikationen Peruspalvelujen tila 2020 (Läget med basservicen 2020) (Finansministeriets publikationer 2020:26). Gymnasieutbildningen är en regional service, till skillnad från den grundläggande utbildningen, som enligt bestämmelserna är en närservice som vilar på kommunernas ansvar. Från 2008 till 2018 har antalet läroanstalter som ger gymnasieutbildning minskat med 65 läroanstalter. Under samma period har antalet gymnasiestuderande minskat med nio procent. Antalet studentexamina har minskat med sju procent på tio år. 

Enligt en utredning som regionförvaltningsverken gjort bodde 2019 i hela landet 84,5 procent av 15-åringarna högst 10 kilometer och 99,6 procent högst 30 kilometer från ett gymnasium. Situationen har förblivit nästan oförändrad sedan 2017. De regionala skillnaderna är stora. Situationen är bäst i Nyland och sämst i Norra Österbotten, Södra Savolax, Lappland och Kajanaland. 

Till yrkesutbildning via den gemensamma ansökan söker i huvudsak sådana som avslutat grundskolan eller gymnasiet och som inte har någon tidigare examen. Det finns regionala skillnader i tillgången på yrkesutbildning som omfattas av gemensam ansökan i förhållande till ungdomsåldersklassen. I den gemensamma ansökan våren 2019 fanns det i hela landet kalkylmässigt 0,72 nybörjarplatser inom yrkesutbildningen för varje 16-åring. Ser man till landskapen var tillgången bäst i Lappland, Norra Karelen, Södra Österbotten och Mellersta Österbotten. I Lappland har relationstalet varit ett och i de andra över 0,9. Minst nybörjarplatser i förhållande till åldersklassen 16-åringar fanns det i Norra Österbotten, Nyland och Södra Karelen. I dessa var relationstalet något över 0,6. Det har inte inträffat några betydande förändringar i tillgången. 

Det finns även betydande skillnader mellan kommunerna i antalet nybörjarplatser inom yrkesutbildningen i förhållande till ungdomsålderklassen. Bäst är tillgången i stadsliknande kommuner som förlorar befolkning. I dem var relationstalet över 1,1. Enligt relationstalen är tillgången på yrkesutbildning sämst i landsbygdsliknande kommuner jämfört med övriga Finland. I landsbygdsliknande kommuner var relationstalet över 0,3, men i en del kommuner fanns inga nybörjarplatser alls. I snabbt växande kommuner var relationstalet mindre än i andra motsvarande kommuner. I kommuner som snabbt förlorar sin befolkning var relationstalet åter högt jämfört med andra motsvarande kommuner. Utifrån statistiken förefaller det som om man inte reagerat tillräckligt på befolkningsförändringar i antalet nybörjarplatser. Enligt statistiken är tillgången på yrkesutbildning inte heller lika bra i landsbygdskommuner som i övriga Finland. 

Enligt vad som konstaterats i regionförvaltningsverkets rapport kan tillgången på yrkesutbildning ändå i praktiken vara bättre än statistiken ovan, eftersom statistiken i första hand beskriver var läroanstalternas verksamhetsställen är belägna. Utbildning kan också ordnas på arbetsplatser i form av läroavtalsutbildning och utbildningsavtal, och då kan den också genomföras i kommuner där läroanstalten saknar verksamhetsställen. Dessutom möjliggör digitala inlärningsmiljöer platsoberoende studier. 

År 2019 fanns det ett undervisningsställe för yrkesutbildning med minst tre utbildningsområden på högst 10 kilometers avstånd från 85,3 procent av åldersklassen 15-åringar och på högst 30 kilometers avstånd från 96,4 procent av åldersklassen 15-åringar. Tillgången varierade dock mellan landskapen, från 93 procent i Nyland till 46 procent i Österbotten inom 10 kilometers avstånd. 

Genom att granska hur dem som avslutat den grundläggande utbildning fortsatt direkt (2018) enligt kommuntyp framgår det att det är betydligt vanligare än hela landets genomsnitt (53,1 %) att fortsätta i gymnasiestudier i de snabbt växande kommunerna. I kommuner som snabbt förlorar befolkning är det vanligare än genomsnittet (40,8 %) att fortsätta i yrkesutbildning. Påbyggnadsundervisning i grundskolan är klart vanligare i snabbt växande kommuner än i övriga landet. Däremot går det inte att upptäcka några betydande skillnader mellan kommuntyperna när det gäller att fortsätta i handledande utbildning. 

Sysselsättningen bland dem som avlagt yrkesinriktad examen har förbättrats från statistikåret 2015 och framåt både för dem som har yrkesinriktad grundexamen och dem som har yrkes- och specialyrkesexamen. År 2017 hade 71 procent av dem som avlagt läroplansbaserade yrkesinriktad grundexamen antingen fått arbete eller övergått till fortsatta studier. År 2015 var motsvarande andel 66 procent. Av dem som avlagt yrkesexamen hade 86 procent och av dem som avlagt specialyrkesexamen 96 procent antingen hittat arbete eller övergått till fortsatta studier. Det finns regionala skillnader i sysselsättningen och övergången till fortsatta studier enligt det landskap där examen avlagts, och här har inga betydande förändringar inträffat från 2015. För dem som avlagt läroplansbaserad yrkesinriktad grundexamen var situationen fortfarande bäst i Österbotten, Päijänne-Tavastland, Nyland och Norra Savolax och sämst i Kymmenedalen och Södra Karelen. Övergången till fortsatta studier var fortfarande högst i Kajanaland och lägst i Nyland. 

Utvidgningen av läroplikten genomförs med utbildningsutbudet enligt den gällande besluten. I bedömningen måste beaktas även de förändringar som inträffar i åldersklassernas storlek och utbildningsutbudet på andra stadiet. Enligt Statistikcentralens befolkningsprognos kommer åldersklassen 16-åringar att öka med över 4 600 personer före 2025 jämfört med 2019. Antalet 16-åringar kommer att öka i nästan alla kommuner med undantag av kommuner som snabbt förlorar befolkning. Situationen förändras på längre sikt, för före 2040 kommer antalet 16-åringar att minska med över 10 000 personer jämfört med 2019. Antalet 16-åringar kommer att minska i alla andra kommuner utom i de stora städer där befolkningen ökar snabbt. 

Eftersom utbudet av gymnasieutbildning inte regleras, måste utbildningsutbudets omfattning i samband med förlängningen av läroplikten bedömas utifrån det faktiska utbildningsutbudet. År 2018 inledde 35 481 personer som avslutat den grundläggande utbildningen samma år gymnasieutbildning. Antalet innefattar gymnasieutbildning för både unga och vuxna. Det totala utbudet av gymnasieutbildning har länge avsevärt överskridit antalet som börjar i gymnasieutbildning. 

Eftersom antalet som börjar i gymnasieutbildning inte har begränsats av utbildningsutbudet utan av antalet sökande, kan utbildningsutbudet 2021 bedömas räcka till på riksomfattande nivå för den andel av dem som avslutat den grundläggande utbildningen som söker till gymnasieutbildning och som uppfyller miniminivån vid antagningen av studerande till gymnasierna. Om utbudet av gymnasieutbildning för unga i förhållande till den åldersklass som avslutar den grundläggande utbildningen förblir på 2018 års nivå, är dess omfattning 2021 cirka 38 100 nybörjarplatser. Om antalet som övergår från grundskolestadiet till gymnasiet förblir på 2018 års nivå 2021, skulle cirka 32 239 nybörjare som omfattas av den utvidgade läroplikten och som kommer direkt från grundskolestadiet börja i gymnasiet 2021. En utmaning för gymnasieutbildningen är emellertid i någon mån matchningen mellan utbud och efterfrågan. I huvudstadsregionen och de större städerna överstiger efterfrågan på gymnasieutbildning utbudet. I landsbygdskommunerna finns det däremot ett stort antal lediga nybörjarplatser till följd av att åldersklasserna krymper. 

Utbudet av gymnasieutbildning kan också krympa genom kommunernas beslut, eftersom utbudet av gymnasieutbildning inte regleras på riksomfattande nivå. Gymnasieutbildning betraktas som regionalt viktig, så några väsentliga förändringar är inte att vänta i utbudet av gymnasieutbildning, om kommunernas gymnasiepolitik inte förändras på något betydande sätt. Eftersom utbudet av gymnasieutbildning har kraftigt överskridet antalet till buds stående studerande, minskar inte ett minskat utbud av gymnasieutbildning antalet personer som börjar gymnasieutbildning i motsvarande mån. Först om utbudet av gymnasieutbildning minskar med ungefär en fjärdedel får vi en situation där utbudet av nybörjarplatser börjar begränsa förstahandssökandenas tillträde till gymnasieutbildning. 

I gymnasier på mindre orter har man redan nu kunnat erbjuda de studerande läroböcker och annat material avgiftsfritt, som ett sätt att svara på konkurrensen från de större städernas gymnasier. Utvidgningen av avgiftsfriheten till läromedel och resor mellan hemmet och läroanstalten kan undanröja hinder för att söka sig längre bort än till hemortens gymnasium, till exempel till gymnasiet på en större ort. En sådan utveckling kan minska antalet studerande i gymnasier på små orter och leda till en utglesning av gymnasienätverket. Utvecklingen skulle försämra utbildningens tillgänglighet och den lokala livskraften. Å andra sidan förbättrar digitala undervisningsformer möjligheterna för även gymnasier på små orter att erbjuda sina studerande ett brett utbud av studier i samarbete med andra gymnasier, vilket minskar behovet av att söka till större gymnasier. 

Utbudet av nybörjarplatser inom yrkesutbildningen regleras inte direkt, utan anordnarna av yrkesutbildning beslutar fritt om hur deras utbildningsutbud fördelas på olika målgrupper, olika examina och olika utbildningar inom ramen för de målinriktade studerandeår som bestämts i deras tillstånd att ordna utbildning i det årliga prestationsbeslutet. Det maximala antalet studerandeår inom yrkesutbildningen som bestämts i statsbudgeterna för åren 2018—2020 har varierat mellan 177 000 och 180 000. Yrkesutbildningens antal studerandeår enligt budgeten har ändå inte utnyttjats fullt ut till alla delar, utan en del utbildningsanordnare har av olika orsaker stannat under det målinriktade antalet studerandeår som bestämts i prestationsbeslutet. Av denna orsak företog undervisnings- och kulturministeriet omfördelningar av de målinriktade studerandeåren mellan utbildningsanordnarna i det egentliga prestationsbeslutet 2020. Dessutom företar ministeriet nödvändiga justeringar i minimiantalen studerandeår i tillstånden att ordna utbildning i slutet av 2020 innan beslut fattas om finansieringen under finansåret 2021. 

Utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv ordnas inom ramen för de målinriktade studerandeår som beviljats genom prestationsbeslutet. Utbildningsanordnaren kan alltså inom antalet studerandeår besluta hur den utbildning denne tillhandahåller fördelas på examensinriktad utbildning och handledande utbildning. 

Utifrån det utbud av nybörjarplatser som anordnarna av yrkesutbildning anmält till den gemensamma ansökan 2018—2020 kan man anta att 2021 skulle det finnas något över 42 000 nybörjarplatser att söka i den gemensamma ansökan med förbehåll för att maximiantalet studerandeår i statsbudgeten förblir ungefär på nuvarande år. Utbudet av nybörjarplatser inom den yrkesinriktade grundexamensutbildning som blir tillgängligt genom kontinuerlig ansökan kan inte uppskattas på förhand, eftersom det i stor utsträckning bestäms enligt efterfrågan. Anordnarna av yrkesutbildning har lagstadgad skyldighet att se till att de svarar på kunskapsbehoven inom deras verksamhetsområden enligt tillstånden att ordna utbildning och där ordnar examina och utbildning i överensstämmelse med kunskapsbehoven. Anordnarna av yrkesutbildning inriktar sålunda det utbud av utbildningsplatser som inte utnyttjats i den gemensamma ansökan i första hand enligt arbets- och näringslivets och befolkningens kunskapsbehov inom deras verksamhetsområden. Dessutom har de försökt se till att framför allt sökande som saknar examen på andra stadiet hittar en utbildningsplats. Även finansieringssystemet för yrkesutbildningen uppmuntrar till detta. Utifrån det som anförts ovan kan man anta att utbudet av yrkesutbildning 2021 räcker till för den andel av dem som avslutar den grundläggande utbildning som söker sig till yrkesutbildning och uppfyller grunderna för antagningen av studerande till examen eller utbildningen i fråga. 

Utbildningens regionala tillgänglighet tryggas genom elevhemsverksamhet, som möjliggör avgiftsfritt boende på studieorten. Avgiftsfri elevhemsverksamhet tillhandahålls inom yrkesutbildningen i synnerhet i landskap där avstånden är långa, till exempel år 2019 bodde 22,2 procent av de 16—17-åriga studerandena i Norra Karelen i läroanstaltens avgiftsfria elevhem, i Kajanaland var motsvarande andel 39,8 procent och i Lappland 32,6 procent. Den regionala tillgängligheten tryggas också av systemet med skolresestöd samt av de rese- och inkvarteringsersättningar för skolresor över 100 kilometer som föreslås i läropliktslagen. 

Genom propositionen klarläggs och förenhetligas handlednings- och ansvarsuppgifterna för anordnare av grundläggande utbildning genom att det föreskrivs om riksomfattande anvisningar, ansvar och tidtabeller för handlednings- och tillsynsansvaret. Enhetliga handlednings- och tillsynsskyldigheter samt nationellt enhetliga, årliga tidtabeller främjar en enhetlig verksamhet hos anordnarna av grundläggande utbildning och stärker härigenom ett regionalt jämlikt utbildningssystem. Reformen förbättrar också en regionalt jämlik tillgång på personlig handledning och handledningens regionala tillgänglighet samt minskar skillnaderna mellan regioner och skolor när det gäller handledningens tillgänglighet. 

En enhetlig utbildningshelhet i övergångsskedet stärker jämlik tillgång till högklassig utbildning i övergångsskedet och förbättrar utbildningens regionala jämlikhet och tillgänglighet. Ett förenhetligande ökar den riksomfattande homogeniteten och stärker en jämlik tillgång till högklassig undervisning när undervisning och utbildning ordnas och i läroplansarbetet. Propositionen ökar dessutom de studerandes regionala jämlikhet, eftersom enhetlig utbildning i övergångsskedet finns tillgänglig på ett mera heltäckande sätt än nu i landets olika delar och på kortare avstånd från den studerandes hem. 

Stöd för skolresor

Läsåret 2018—2019 betalades stöd för skolresor till sammanlagt cirka 49 000 studerande. Av dem som fick stöd för skolresor studerade 70 procent i yrkesläroanstalter och cirka 30 procent i gymnasier. Läsåret 2018—2019 köpte 18 800 av dem som fick skolresestöd sina biljetter från Matkahuolto och anlitade buss för sina skolresor. Knappt 4 000 av dem som fick skolresestöd anlitade annan kollektivtrafik. Regiontrafik anlitades åter av cirka 7 400 studerande. Utbildningsanordnarnas transporter omfattade cirka 5 000 studerande. Utbildningsanordnarnas transporter omfattar både kollektivtrafikbiljetter som tillhandahålls av utbildningsanordnarna och annan skolskjuts som organiserats av utbildningsanordnarna. Skolresestöd på grund av eget färdsätt, såsom användning av personbil, erhölls av 18 500 studerande. 

Största delen av mottagarna av skolresestöd läsåret 2018—2019 har varit studerande som anlitat Matkahuoltos busstrafiktjänster och annan kollektivtrafik (43 procent). Sett till landskapen är Matkahuoltos busstrafik det vanligaste färdsättet i Nyland, Satakunta, Lappland, Mellersta Finland, Mellersta Österbotten och Södra Karelen. Dessutom är den ett viktigt färdsätt även i Södra Österbotten. Däremot är eget färdsätt vanligare än busstrafik i Birkaland, Norra Karelen, Södra Österbotten, Norra Österbotten, Kajanaland, Egentliga Tavastland, Kymmenedalen, Päijänne-Tavastland, Södra Savolax och Norra Savolax. Eget färdsätt användas av drygt en tredjedel av mottagarna av skolresestöd. Deras andel av mottagarna av skolresestöd är störst i Södra Österbotten och Norra Österbotten. Också till exempel i Nyland använder en stor del av mottagarna av skolresestöd eget färdsätt. Ungefär 14 procent av alla mottagare av skolresestöd anlitar regiontrafik, som är det vanligaste färdsättet i Norra Österbotten och Päijänne-Tavastland. I Norra Savolax är det dessutom nästan lika många som anlitar regiontrafik och som använder eget färdsätt. I Södra Österbotten, Österbotten eller Egentliga Finland har inga mottagare av skolresestöd omfattats av regiontrafiken. När det gäller uppgifterna för Nyland bör det påpekas att för närvarande har största delen av de studerande som bor inom HRT-området inte rätt till skolresestöd på grund av minimikostnadsgränsen på 54 euro. 

Andelen som anlitar utbildningsanordnarens skolskjuts utgör cirka 10 procent av alla stödtagare. Utbildningsanordnarnas skolskjuts utnyttjas i synnerhet i landskapen Birkaland och Egentliga Finland. Också i Österbotten och Satakunta är detta färdsätt vanligare än genomsnittet. I synnerhet Birkaland sticker ut när det gäller antalet studerande som anlitar skolskjuts, för där omfattas största delen av alla mottagare av skolresestöd av utbildningsanordnarnas skolskjuts. Läsåret 2018—2019 var det bara i Kymmenedalen som det inte fanns någon mottagare av skolresestöd som anlitade utbildningsanordnarnas skolskjuts. 

De föreslagna ändringarna av villkoren för beviljande av stöd för skolresor förbättrar skolresestödets täckning och utbildningens tillgänglighet. Största delen av mottagarna av skolresestöd omfattas för närvarande av olika ordnade trafiktjänster. Efter utvidgningen av rätten till skolresestöd bedöms således största delen av mottagarna av skolresestöd fortfarande anlita kollektivtrafik eller andra ordnade trafiktjänster. Användningen av eget färdsätt har ökat och kan antas bli vanligare framför allt i de kommuner eller områden utanför stadsregionerna där utbudet av skolskjuts som utbildningsanordnarna ordnar är mindre och skolresorna långa. 

Utvidgningen av rätten till skolresestöd främjar i första hand anlitandet av kollektivtrafik och samtidigt trafiksäkerheten och en hållbar utveckling. Behovet av flexibla trafikarrangemang som går att kombinera och biljettprodukter som kan användas på flera ställen ökar, eftersom de studerande kan ha olika inlärningsmiljöer. Om kollektivtrafik inte tillhandahålls, beaktas detta i systemet för skolresestöd genom att stöd betalas till utbildningsanordnaren för ordnande av transporttjänster eller till den studerande själv när han eller hon använder eget färdsätt. Behovet av eget färdsätt kan öka, om de allmänna verksamhetsförutsättningarna för busstrafik försämras. De föreslagna ändringarna bedöms ändå gör att sådana studerande börjar anlita kollektivtrafik som inte tidigare har anlitat kollektivtrafik för sina skolresor, vilket förbättrar förutsättningarna att ordna fungerande kollektivtrafik. 

Enligt lagen om stöd för skolresor betalas stödet för skolresor till utbildningsanordnaren, om denna ordnar skolskjuts för sina studerande. Reformerna som gäller avgiftsfri skolresa berör även detta stöd för skolresor som betalas till utbildningsanordnaren, vilken uppmuntrar utbildningsanordnarna att tillhandahålla skolskjuts, till exempel genom att utnyttja skolskjutsarna inom den grundläggande utbildningen även för skolresorna för studerande på andra stadiet. Detta främjar möjligheterna till skolresor även inom områden där det inte finns fungerande kollektivtrafik som skolelever och studerande kan anlita. 

Propositionen hänför sig på ett centralt sätt till de kulturella rättigheterna i 16 § i grundlagen. Dessutom har propositionen anknytning till åtminstone jämlikheten, barns rättigheter, rättigheterna för personer med funktionsnedsättning, skyddet för personuppgifter, rörelsefriheten, religions- och samvetsfriheten, de språkliga rättigheterna, näringsfriheten, rättsskyddet samt det allmännas skyldighet att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. 

Enligt 16 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning och bestämmelser om läroplikten utfärdas genom lag. I enlighet med de gällande bestämmelserna föreskrivs det om läroplikten i lagen om grundläggande utbildning och läropliktens innehåll är den grundlagsenliga subjektiva rätten till grundläggande utbildning. Enligt artikel 28 i konventionen om barnets rättigheter erkänner konventionsstaterna barnets rätt till utbildning. I syfte att gradvis förverkliga denna rätt och på grundval av lika möjligheter ska de enligt punkt (a) i artikeln göra grundskoleutbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla. I konventionen om barnets rättigheter är rätten till avgiftsfri utbildning bunden till uttryckligen grundskoleutbildning. Som grundskoleutbildning betraktas för närvarande avläggande av den grundläggande utbildningens lärokurs enligt lagen om grundläggande utbildning. De gällande bestämmelserna om grundläggande utbildning tryggar denna rätt till avgiftsfri grundskoleutbildning som nämns i konventionen om barnets rättigheter och gör å andra sidan grundskoleutbildningen obligatorisk för de läropliktiga med stöd av den gällande lagstiftningen. När läroplikten utvidgas förändras inte rättsläget i detta avseende, utan alla barn ska även i fortsättningen ha rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning, som är obligatorisk för läropliktiga. 

I enlighet med förslagen i propositionen utvidgas läroplikten till att gälla även annan utbildning än den grundläggande utbildningen. Det centrala är att när läroplikten utvidgas, utvidgas på motsvarande sätt också rätten till avgiftsfri utbildning, det vill säga den utbildning som hör till läroplikten ska vara avgiftsfri för de läropliktiga. Å andra sidan är utbildning på andra stadiet förenad med vissa särdrag jämfört med den grundläggande utbildningen, såsom fri rätt att söka till utbildning och mångsidiga sätt att förvärva kunnande, så de riktlinjer för avgiftsfri utbildning som tillämpats i samband med den grundläggande utbildningen kan inte till fullo överföras som sådana till läropliktsutbildningen på andra stadiet. Grundlagen och konventionen om barnets rättigheter garanterar subjektiv rätt till avgiftsfri utbildning på grundskolestadiet, som har tolkats som en universell rättighet. Utvidgningen av läroplikten till utbildning på andra stadiet utvidgar ändå inte denna universella rätt till utbildning på andra stadiet. Betydelsen av den första och den andra meningen i 16 § 1 mom. i grundlagen i samband med utvidgningen av läroplikten bedöms närmare i avsnitt 12. Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning. 

Den föreslagna utvidgningen inverkar också på förhållandet mellan de rättigheter som föreskrivs i 16 § 1 och 2 mom. i grundlagen och arten av den rättighet som föreskrivs i 2 mom. I fortsättningen hör en del av utbildningen efter den grundläggande utbildningen till den så kallade läropliktsutbildningen, vilket stärker ställningen för och innehållet i den rättighet som tryggas i 16 § 2 mom. i grundlagen 

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. I 6 § 2 mom. i grundlagen föreskrivs om diskrimineringsförbud och enligt det får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I samband med utvidgningen av läroplikten bör man särskilt granska jämlikheten mellan personer utifrån ålder, språk, hälsotillstånd och funktionsnedsättning. Jämlikheten har också bedömts mera ingående i propositionens avsnitt 12. Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning. 

Läroplikten upphör när personen i fråga fyller 18 år, så alla personers läroplikt upphör jämlikt vid samma ålder. Läropliktens totala längd varierar däremot beroende på den tidpunkt när läroplikten börjar samt personens födelsedag. Enligt huvudregeln börjar läroplikten det kalenderår då barnet fyller sju år. Läroplikten kan emellertid börja ett år tidigare, om barnet på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom uppenbart inte på nio år kan nå de mål som ställts för den grundläggande utbildningen. En läroplikt som förlängs i början på det sätt som anges i propositionen motsvarar nuläget, det vill säga läroplikten kan redan nu börja ett år tidigare hos en viss målgrupp. Målet för den förlängda läroplikten är att garantera alla lika möjligheter att nå de mål som ställts för den grundläggande utbildningen, och för att nå detta mål har det ansetts motiverat att avvika från den åldersbaserade jämlikheten. I 27 § i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs det om inledande av utbildning vid en annan tidpunkt, enligt vilken ett barn har rätt att inleda den grundläggande utbildningen ett år tidigare än vad som bestäms, om barnet enligt psykologisk och vid behov även medicinsk utredning har förutsättningar att klara av studierna. Med stöd av sådan utredning kan en utbildningsanordnare också ge ett barn tillstånd att inleda den grundläggande utbildningen ett år senare än vad som bestämts. Även dessa möjligheter påverkar läropliktens totala längd. 

Utöver förlängd läroplikt och utbildning som inleds vid en annan tidpunkt kan läropliktens längd variera med nästan ett år i slutändan beroende på vilken tid på kalenderåret en person fyller 18 år. Läroplikten för en person som är född i början av året är således nästan ett år kortare än för en person som är född i slutet av året. Uppnåendet av myndighetsåldern är emellertid förknippat med flera rättsverkningar för personers rättsställning, såsom den grundlagstryggad rätten att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring, samt att föräldrarnas försörjningsskyldighet upphör. Av dessa orsaker har det inte ansetts motiverat att utsträcka läroplikten längre än till myndig ålder, trots att det kan leda till att läropliktens längd varierar beroende på tidpunkten för födelsedagen. Jämlikheten tryggas genom att den studerandes rätt till avgiftsfri utbildning ändå inte upphör när läroplikten upphör, utan den fortsätter i princip tills han eller hon avlagt examen på andra stadiet. Rätten till avgiftsfri utbildning kan dessutom förlängas av en sjukdom eller skada som påverkat studieframstegen, vilket tryggar ett jämlikt bemötande av personer vilkas studier förlängs på grund av deras hälsotillstånd eller funktionsnedsättning. 

Utvidgningen av läroplikten träder i kraft hösten 2021 och berör första gången de unga som avslutar den grundläggande utbildningen våren 2021. De som avslutat den grundläggande utbildningen före det blir inte läropliktiga och de har inte heller rätt till avgiftsfri utbildning på andra stadiet. Propositionen försätter alltså personer i olika ställning på grund av ålder med avseende på om de har rätt att avlägga examen på andra stadiet avgiftsfritt. Rätten till avgiftsfri utbildning enligt propositionen gäller endast läropliktiga och utgör motvikt till läroplikten. I samband med reformen försämras eller begränsas ändå inte rätten att söka sig till utbildning på andra stadiet för andra läropliktiga än de som avses i läropliktslagen och inte förmånerna i anslutning till uppehället under utbildningstiden. De kulturella rättigheterna i 16 § 2 mom. i grundlagen tryggas för denna grupp på samma sätt som i nuläget. 

Enligt artikel 3.1 i barnkonventionen ska vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Likaså föreskriver artikel 7 om barn med funktionsnedsättning i handikappkonventionen att i alla åtgärder som rör barn med funktionsnedsättning ska barnets bästa komma i främsta rummet. Den föreslagna utvidgningen av läroplikten kan allmänt taget anses vara förenlig med barnets bästa, eftersom den stärker jämlikheten i utbildningen och höjer barnens utbildningsnivå. I regel kan skyldighet att genomföra utbildning anses vara förenlig med barnets bästa när det är fråga om minderåriga som saknar examen på andra stadiet, och de olika sätten att fullgöra läroplikten beaktar individuella synpunkter i anslutning till barnets bästa. I vissa situationer kan det ändå vara förenligt med barnets bästa att avbryta fullgörandet av läroplikten på grund av barnets sjukdom eller funktionsnedsättning. Då kan fullgörandet av läroplikten avbrytas på ansökan av den läropliktiga eller hans eller hennes vårdnadshavare. 

I avsnitt 4.2.3.3 Konsekvenser för jämställdheten och jämlikheten bedöms propositionen konsekvenser för ställningen för personer med funktionsnedsättning. Utvidgningen av läroplikten gäller alla på samma sätt oberoende av hälsotillstånd och funktionsförmåga, men vid fullgörandet av läroplikten beaktas ändå de begränsningar som eventuellt följer av en persons hälsotillstånd och funktionsförmåga. En läropliktig kan om han eller hon vill ansöka om avbrytande av fullgörandet av läroplikten, om en långvarig sjukdom eller skada hindrar fullgörandet av läroplikten. En sjukdom eller skada som påverkar studieframgången beaktas också som en grund för förlängd avgiftsfrihet. Studerande med funktionsnedsättning erbjuds samma stödåtgärder för studierna och anpassningar som i nuläget för att de ska kunna fullgöra läroplikten. Stödåtgärderna och anpassningarna beskrivs närmare i propositionens avsnitt 2.4.3 Studerande i behov av särskilt stöd. 

Enligt 9 § i grundlagen har finska medborgare samt utlänningar som lagligen vistas i landet rätt att röra sig fritt inom landet och att där välja bostadsort. En utgångspunkt för den utvidgade läroplikten är den fria rätten att söka till utbildning, varvid en person fritt kan söka till det utbildningsområde och den läroanstalt som han eller hon anser passar bäst utifrån hans eller hennes färdigheter, intressen och särskilda behov. Rätten att välja bostadsort har kopplingar till det regionala utbildningsutbudet och avgiftsfri utbildning. Strävan är att trygga rätten att välja bostadsort genom ett tillräckligt omfattande nätverk av läroanstalter samt avgiftsfria dagliga skolresor. I regel är utbildningsutbudet också regionalt heltäckande och i alla landskap erbjuds såväl gymnasieutbildning som yrkesutbildning. Studier inom ett visst yrkesområde kan dock förutsätta flyttning till en annan ort, eftersom det inte är möjligt att studera alla yrkesområden så att den läropliktiga kan företa dagliga skolresor från sitt hem. I synnerhet för personer som bor i glesbygden kan fullgörandet av läroplikten betyda att man måste flytta till eller bo på den ort där läroanstalten finns under studiedagarna. 

För finns specialgrupper är utbudet av utbildning mera begränsat, varvid utbildningsutbudet i någon mån påverkar de läropliktigas rörelsefrihet och rätt att välja bostadsort. Utbildning för personer med svår funktionsnedsättning tillhandahålls endast i några läroanstalter, så läropliktiga i behov av krävande särskilt stöd har mera begränsad möjlighet att välja utbildningsort än andra. Det finns emellertid läroanstalter som tillhandahåller krävande särskilt stöd på olika håll i Finland. Även svenskspråkig utbildning tillhandahålls endast av en del av utbildningsanordnarna med tyngdpunkt på de områden där det bor svenskspråkig befolkning. Trots att den läropliktiga under studieveckorna blir tvungen att bo på den ort där läroanstalten finns, har han eller hon ändå alltid möjlighet att bo på den ort han eller hon vill under veckoslut och lov. 

Om en läropliktig inte frivilligt söker till utbildning på andra stadiet, anvisas han eller hon i sista hand en studieplats i handledande utbildning. I bestämmelserna om anvisande av studieplats beaktas utbildningsutbudet i området, avståndet mellan hemmet och läroanstalten, förbindelserna, behovet av särskilt stöd samt det språk på vilket den grundläggande utbildningen genomförts. Anvisandet av studieplats påverkar inte kännbart den läropliktigas rörelsefrihet, eftersom studieplatsen alltid anvisas så nära den läropliktigas hem som möjligt. 

Enligt lagen om grundläggande utbildning ska läropliktiga delta i grundläggande utbildning som ordnas med stöd av lagen om grundläggande utbildning eller annars förvärva kunskaper som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs. Det föreskrivs alltså om läroplikten som en skyldighet att förvärva kunnande på en viss nivå, inte som skoltvång eller skyldighet att delta i utbildning. Motsvarande princip iakttas också när läroplikten utvidgas till utbildning på andra stadiet. Om man så vill är det möjligt att fullgöra även gymnasiets lärokurs och avlägga yrkesinriktad examen självständigt utan att delta i undervisningen. Denna möjlighet tryggar åter en personal rörelsefrihet och rätt att välja bostadsort. 

I 10 § i grundlagen föreskrivs om skydd för privatlivet. Enligt bestämmelsen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid skyddade. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. I läropliktslagen och lagen om utbildning som handleder för examensutbildning föreskrivs det om utbildningsanordnarnas och boendekommunernas rätt att få och skyldighet att lämna uppgifter. Den aktör som bär handlednings- och tillsynsansvaret för läroplikten eller den aktör som ansvarar för ordnandet av utbildning kan få uppgifter om en läropliktigs ansökan till fortsatta studier samt inledande och avbrytande av studierna. Den aktör som ansvarar för ordnandet av utbildning kan åter få behov om en läropliktigs behov av särskilt stöd. I bestämmelserna om personuppgifter och känsliga uppgifter beaktas allmänna dataskyddsförordningens samt informationsförvaltningslagens krav på behandling och skydd av personuppgifter. 

I 11 § i grundlagen finns bestämmelser om religions- och samvetsfrihet. Var och en har religionsfrihet, och ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning. En del aktörer som har fått tillstånd att ordna utbildning eller vara huvudman för en läroanstalt kan företräda någon religiös eller annan ideell riktning. Den fria rätten att söka till utbildning tryggar den läropliktigas rätt till religions- och samvetsfrihet, eftersom han eller hon frivilligt kan välja till vilken läroanstalt han eller hon söker för att fullgöra sin läroplikt. Även i samband med anvisandet av studieplats bör man försäkra sig om att läroanstalten lämpar sig för den läropliktiga också med tanke på religions- och samvetsfriheten. 

I 17 § i grundlagen föreskrivs det om rätt till eget språk och egen kultur. Enligt bestämmelsen ska det allmänna tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Samerna såsom urfolk samt romerna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp ska tryggas genom lag. 

Det svenskspråkiga utbildningsutbudet bedöms vara tillräckligt för att täcka de svenskspråkiga läropliktigas utbildningsbehov, både kvantitativt och regionalt. Positiv särbehandling gör det möjligt för samer att fullgöra läroplikten på Sameområdets utbildningscentrals läsårslinjer för samiska och samisk kultur samt ger rätt till inkvarterings- och reseersättning enligt läropliktslagen, om en same som är bosatt inom samernas hembygdsområde fullgör sin läroplikt i Sameområdets utbildningscentral. Enligt gymnasielagen och lagen om yrkesutbildning kan undervisningsspråket också vara till exempel romani eller teckenspråk. Bestämmelser om tolkningstjänst finns i lagen om tolkningstjänst för handikappade personer, enligt vilken tolkningstjänst i anknytning till studier ska ordnas i den utsträckning som en person nödvändigtvis behöver för att klara av studier efter den grundläggande utbildningen. Propositionens konsekvenser för olika språkgrupper har dessutom bedömts mer ingående i avsnitt 4.2.3.3 Konsekvenser för jämställdheten och jämlikheten samt i avsnitt 4.2.3.6 Regionala konsekvenser. 

Utvidgningen av läroplikten inverkar på rätten enligt 18 § i grundlagen att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. När läroplikten utvidgas begränsas möjligheterna för dem som är under 18 år att arbeta eller bedriva näringsverksamhet fullödigt jämfört med nuläget. Å andra sidan omfattas omyndiga barn av föräldrarnas försörjningsplikt och minderårigas näringsutövning är redan i nuläget begränsad. Målet för utvidgningen av läroplikten är att utbildnings- och kompetensnivån höjs på alla utbildningsstadier, skillnaderna i inlärning minskar och jämlikheten i utbildningen ökar. Detta främjar i fortsättningen möjligheten att skaffa försörjning på det sätt man själv väljer och samtidigt får man mångsidigare möjligheterna att skaffa försörjning. Det är också möjligt att fullgöra läroplikten i form av läroavtalsutbildning i ett anställningsförhållande. Också för företagare kan läroavtalsutbildning ordnas i det egna företaget. Läroavtalsutbildningen möjliggör den i grundlagen tryggade näringsfriheten även för läropliktiga. 

I 21 § i grundlagen föreskrivs det om rättsskydd. Enligt bestämmelsen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Offentligheten vid handläggningen, rätt att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. En läropliktig har rätt att söka ändring i förvaltningsbeslut som meddelas med stöd av läropliktslagen samt lagen om utbildning som handleder för examensutbildning. Vid sökande av ändring iakttas bestämmelserna i förvaltningslagen samt lagen om rättegång i förvaltningsärenden, om inte något annat föreskrivs. Bestämmelserna om ändringssökande följer den etablerade linje som tillämpats i lagarna om utbildning i fråga om bland annat omprövningsförfarande, besvärstid och besvärsförbud. 

Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Strävan i propositionen är att fullgöra denna skyldighet som ålagts det allmänna så att utvidgningen av läroplikten inte bara tryggar de kulturella rättigheterna utan också andra grundläggande fri- och rättigheter på det sätt som beskrivs ovan.