1.1
Lag om minskning av växthusgasutsläppen under hela livscykeln från vissa drivmedel
1 §. Lagens syfte. Lagens syfte anges korfattat i paragrafen.
2 §. Tillämpningsområde. Enligt 1 mom. avgränsas lagens tillämpningsområde på det sätt som förutsätts i direktivet om bränslekvalitet, så att det omfattar drivmedel som används i motordrivna fordon, mobila maskiner och jordbruks- och skogsbrukstraktorer samt i insjöfartyg och fritidsbåtar i inlandssjöfart. Under vissa förutsättningar som anges längre fram avses lagen bli tillämpad också på biodrivmedel för luftfarten och el som används vid vägtransporter.
I linje med definitionerna i direktivet om bränslekvalitet avses med motordrivna fordon personbilar och tunga fordon enligt definitioner i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009. Med mobila maskiner avses mobila maskiner enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1628. Förordningen täcker också insjöfartyg. Med fritidsbåtar avses fritidsbåtar enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU. Med jordbruks- och skogsbrukstraktorer avses jordbruks- och skogsbrukstraktorer som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/25/EG.
Enligt 2 mom. tillämpas lagen emellertid inte på drivmedelsleverantörer som har frisläppt för konsumtion en mängd drivmedel som är liten i förhållande till lagens syfte. Ur tillämpningsområdet utesluts sådana verksamhetsutövare som under ett kalenderår frisläpper för konsumtion högst en miljon liter flytande drivmedel eller en sådan mängd gasformiga drivmedel som har motsvarande energiinnehåll. Lagen avses inte heller bli tillämpad på drivmedel som upplagras i statens säkerhetsupplag.
Uteslutningen av små drivmedelsleverantörer grundar sig på ordalydelsen i artikel 7a.1 i direktivet om bränslekvalitet, enligt vilken medlemsstaterna ska utse den leverantör eller de leverantörer som ansvarar för övervakningen och rapporteringen av växthusgasutsläpp från det bränsle eller den energi som levereras.
3 §. Definitioner. De centrala begrepp som används i lagen definieras i paragrafen.
Med drivmedel avses sådana flytande bränslen av fossilt och biologiskt ursprung som avses i lagen om punktskatt på flytande bränslen samt komprimerad naturgas (Compressed Natural Gas, CNG), flytande naturgas (Liquefied Natural Gas, LPG), flytgas (Liquefied Petroleum Gas, LPG), biogas och väte.
Definitionerna av biodrivmedel respektive biomassa motsvarar definitionerna i RES-direktivet och är till sitt innehåll desamma som i hållbarhetslagen, dock med den avvikelsen att definitionen av biodrivmedel inte avgränsas enbart till bränslen som används för transportändamål utan omfattar också motorbrännolja som framställts av biomassa.
Definitionen av begreppet drivmedelsleverantör grundar sig på en definition i direktivet om bränslekvalitet och motsvarar i huvuddrag den definition av begreppet distributör som finns i lagen om distributionsskyldighet. Den täcker också leverantörer av bränslen som är befriade från punktskatt, så som biogas.
Definitionerna av begreppen växthusgasutsläpp under hela livscykeln och växthusgasutsläpp per energienhet motsvarar definitionerna i direktivet om bränslekvalitet. Med växthusgasutsläpp per energienhet avses den totala massan växthusgasutsläpp i koldioxidekvivalenter (CO2eq), delat med bränslets totala energiinnehåll. Med energiinnehåll avses bränslets lägre värmevärde utryckt i megajoule (MJ).
4 §. Myndigheterna och deras uppgifter. Enligt 1 mom. svarar miljöministeriet för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av verksamhet inom lagens tillämpningsområde.
Enligt 2 mom. har Energimyndigheten tillsyn över att lagen följs och fullgör verkställighetsuppgifter. Uppgifterna går bl.a. ut på att granska drivmedelsleverantörernas årliga anmälningar, övervaka skyldigheten att minska växthusgaserna och avtalen mellan drivmedelsleverantörer samt lämna in nationella sammandragsuppgifter till kommissionen.
5 §. Skyldighet att minska växthusgasutsläppen. I paragrafen åläggs drivmedelsleverantörerna att fram till utgången av år 2020 så gradvis som möjligt minska de genomsnittliga växthusgasutsläppen per energienhet under hela livscykeln från drivmedel som frisläppts för konsumtion med minst 6 procent jämfört med referensnivån för fossila bränslen år 2010. Referensnivån för år 2010 är 94,1 gCO2eq/MJ och anges i bilaga II till genomförandedirektivet. Skyldigheten att minska utsläppen med 6 procent gäller enbart år 2020.
Den föreslagna lagen begränsar inte urvalet av metoder för fullgörande av skyldigheten. När det gäller att fullgöra skyldigheten att minska utsläppen med 6 procent är det möjligt att beakta kolsnåla biodrivmedel, andra kolsnåla drivmedel så som komprimerad naturgas, flytande naturgas, flytgas, el och väte samt effektivisering av oljeproduktionen före raffinaderiet, s.k. utsläppsminskningar i tidigare led (Up Stream Emission Reductions, UER). Utsläppsminskningar i tidigare led kan uppnås t.ex. genom deltagande i ett projekt inom den s.k. mekanismen för ren utveckling (CDM). Projektet ska uppfylla de bestämmelser om utsläppsminskningar i tidigare led som finns i direktivet om bränslekvalitet och genomförandedirektivet. Utsläppsminskningarna i tidigare led inom ett projekt som uppfyller kraven ska beräknas och rapporteras på det sätt som anges i punkt 3d i del 1 i bilaga I till genomförandedirektivet.
6 §. Visande av biodrivmedlens hållbarhet. I paragrafen förutsätts det att hållbarheten för biodrivmedel som frisläpps för konsumtion visas på det sätt som föreskrivs i hållbarhetslagen.
Växthusgasutsläppen under hela livscykeln från icke-hållbara biodrivmedel ska dock beräknas med normalvärdena för motsvarande fossila bränslen (motorbensin, dieselolja, naturgas). Bestämmelsen grundar sig på punkt 3c ii i del 1 i bilaga I till genomförandedirektivet.
7 §. Avtal mellan drivmedelsleverantörer. Enligt 1 mom. kan en drivmedelsleverantör som har minskat växthusgasutsläppen från de levererade drivmedlen med mer än den i 5 § föreskrivna minskningsskyldigheten ingå avtal med en annan drivmedelsleverantör, så att denne kan tillgodoräkna sig minskningen vid fullgörandet av sin egen minskningsskyldighet. I avtalet ska den överenskomna mängden växthusgas uttryckas i kilogram koldioxidekvivalenter (kg CO2eq). Avtalet ska hänföra sig till samma kalenderår för vilket en anmälan enligt 9 § görs. Detta behövs för att säkerställa att utsläppsminskningar inte överförs från ett kalenderår till ett annat och att minskningsskyldigheten fullgörs år 2020.
Det är meningen att en drivmedelsleverantör ska kunna avtala om fullgörande av skyldigheten också med en leverantör av el som används i motordrivna fordon vid vägtransporter, om denne är kapabel att mäta och övervaka eller på något annat sätt uppskatta tillräckligt tillförlitligt den levererade elen till sådana fordon. På motsvarande sätt får en drivmedelsleverantör avtala om fullgörande av skyldigheten med en leverantör av biodrivmedel för luftfarten, om biodrivmedlen uppfyller de hållbarhetskriterier som avses i 6 §.
Bestämmelsen i 2 mom. gäller avtalstvister och motsvarar i sak 6 § i lagen om distributionsskyldighet. För att systemet ska fungera och ansvarsförhållandena ska vara tydliga är det viktigt att drivmedelsleverantören i samtliga fall själv bär ansvaret både för att fullgöra skyldigheten och för de påföljder som uppkommer om skyldigheten inte fullgörs. Då påverkar eventuella oklarheter som anknyter till avtalsarrangemangen varken uppnåendet av lagens syfte eller fullgörandet av den skyldighet som den enskilda drivmedelsleverantören har.
Enligt 3 mom. ska drivmedelsleverantörerna lämna in uppgifter om avtalet och om avtalsändringar till Energimyndigheten i samband med den anmälan som avses i 9 §.
8 §. Beräkning av växthusgasutsläppen under hela livscykeln från drivmedel och el. I 1 mom. föreskrivs det om en beräkningsmetod för växthusgaser under hela livscykeln från biodrivmedel. Växthusgasutsläppen under hela livscykeln från biodrivmedel beräknas enligt artikel 7d i direktivet om bränslekvalitet med hjälp av normalvärden, faktiska beräknade värden eller en kombination av dem. Beräkningsmetoden är densamma som i hållbarhetslagen.
I 2 mom. föreskrivs det om beräkningsmetoden för växthusgasutsläppen under hela livscykeln från fossila bränslen och beräkningsmetoden för el som används i motordrivna fordon vid vägtransporter. Växthusgasutsläppen under hela livscykeln från fossila bränslen beräknas i enlighet med genomförandedirektivet utgående från normalvärden. Normalvärdena för växthusgasutsläppen under hela livscykeln från fossila bränslen specificeras i punkt 5 del 2 i bilaga I till genomförandedirektivet.
Elleverantörer ska beräkna växthusgasutsläppen under hela livscykeln från el som används i motordrivna fordon vid vägtransporter i enlighet med punkt 3 del 1 i bilaga I till genomförandedirektivet. När växthusgasutsläppen under hela livscykeln från el uppskattas ska det senaste tillgängliga genomsnittliga nationella utsläppsvärdet för elförbrukning användas.
Närmare bestämmelser om beräkningen av växthusgasutsläppen får enligt förslaget utfärdas genom förordning av statsrådet.
9 §. Anmälningsskyldighet. I 1 mom. åläggs drivmedelsleverantörer att årligen lämna uppgifter om de fossila bränslen och biodrivmedel som frisläppts för konsumtion under det föregående kalenderåret, och beroende på fallet också uppgifter om el. Anmälan ska lämnas in till Energimyndigheten före utgången av mars året efter det kalenderår som avses i anmälan. Det är meningen att lämnandet av uppgifter ska fortgå efter år 2020.
Av uppgifterna ska framgå mängderna drivmedel och el som frisläppts för konsumtion under kalenderåret, växthusgasutsläppen per energienhet under hela livscykeln, uppfyllandet av hållbarhetskriterierna och, beroende på fallet, s.k. utsläppsminskningar i tidigare led, alltså utsläppsminskningar som skett före raffinaderiet, samt andra uppgifter som förutsätts i genomförandedirektivet och andra omständigheter som är betydelsefulla med tanke på bedömningen av att anmälan är tillräcklig och korrekt.
När mängden drivmedel som används i mobila maskiner och sjöfarten uppskattas är det möjligt att använda uppgifter ur Statistikcentralens senaste tillgängliga uppskattning av användningen av motorbrännolja och lätt brännolja, om inte drivmedelsleverantören har egna mer detaljerade uppgifter om mängderna drivmedel som frisläppts för konsumtion och om slutanvändarna. Statistikcentralens uppskattning av användningen av motorbrännolja som drivmedel i mobila maskiner och sjöfarten grundar sig på Teknologiska forskningscentralen VTT:s beräkningsmodeller. År 2015 stod den motorbrännolja som användes i maskiner för omkring 44 procent av den totala konsumtionen av lätt brännolja. Sjöfartens andel var under 10 procent.
I fråga om biodrivmedel som baserar sig på spannmål, socker och oljegrödor gäller det att i uppgifterna inkludera också uppgifter om utsläpp som orsakas genom indirekt ändrad markanvändning (s.k. ILUC-utsläpp) och härvid använda normalvärdena i bilaga V till direktivet om bränslekvalitet (gCO2eq/MJ). Det är dock meningen att ILUC-utsläppen inte ska tas med i beräkningen.
I paragrafen krävs det inte sådana uppgifter om drivmedlens ursprung och inköpsställe som nämns i direktivet om bränslekvalitet och genomförandedirektivet. Detta är befogat, eftersom kommissionen som ett inslag i förslaget till förordning om styrningen av energiunionen har föreslagit att bestämmelserna om anmälning av drivmedlens ursprung och inköpsställe upphävs. Kommissionen har meddelat att medlemsländerna i de nationella genomförandebestämmelserna om inlämnande av uppgifter kan beakta kommissionens förslag till förordning om styrningen av energiunionen, vilket refereras i kap. 2.2. Om förordningen om styrningen av energiunionen inte antas i den form som kommissionen har föreslagit, kommer kommissionen att förutsätta att medlemsländerna vidtar kompletterande genomförandeåtgärder.
Drivmedelsleverantören svarar för rapporteringen också i fråga om avtal som avses i 7 §. När det är fråga om avtal enligt 7 §, kan avtalsparterna lämna in uppgifterna antingen gemensamt eller var för sig. Om avtalsparterna lämnar in uppgifterna var för sig, ska av deras anmälningar framgå exakt till vilken del minskningarna av växthusgasutsläppen ska anses vara den andra avtalspartens utsläppsminskningar.
Anmälan ska utarbetas i överensstämmelse med bilaga IV till genomförandedirektivet. Europeiska kommissionen publicerade i april 2017 en elektronisk blankett med vars hjälp verksamhetsutövarna kan lämna in de uppgifter som krävs i genomförandedirektivet.
Enligt 3 mom. ska Energimyndigheten granska att de inlämnade uppgifterna är tillräckliga och korrekta, sammanfatta uppgifterna och lämna in de nationella uppgifterna till Europeiska kommissionen med hjälp av Europeiska miljöbyråns Reportnet-verktyg, vilka grundar sig på Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 401/2009. Uppgifterna ska lämnas in på elektronisk väg till ett centralregister som Europeiska miljöbyrån för.
Närmare bestämmelser om innehållet i anmälan och hur den ska göras får enligt förslaget utfärdas genom förordning av statsrådet.
10 §. Bokföringsskyldighet. Enligt 1 mom. ska drivmedels- och elleverantörer föra bok över drivmedel och el som frisläppts för konsumtion. Av bokföringen ska framgå uppgifter enligt 9 § som är relevanta för tillsynen och gäller produktmängderna, växthusgasutsläppen per energienhet och andra uppgifter som avses i det direktiv som nämns i paragrafen. För biodrivmedlens del ska det av uppgifterna framgå huruvida produkterna är förenliga med hållbarhetslagen.
Tillsynen över efterlevnaden av lagen och kontrollen av att målet enligt 5 § uppfylls förutsätter att drivmedelsleverantörerna lämnar in uppgifter. Bokföringsuppgifterna inverkar på tillsynen över efterlevnaden av lagen, därför föreslås det i 2 mom. att de ska bevaras i sju år från utgången av respektive kalenderår. Minimitiden för bevarande av bokföringsuppgifter behöver vara tillräckligt lång för att det ska vara möjligt att trygga att uppgifter som är väsentliga för kontrollen i efterhand är tillgängliga under hela den tid kontrollen pågår.
Närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska ingå i bokföringen får enligt förslaget utfärdas genom förordning av statsrådet.
11 §. Rätt att få uppgifter. Tillsynen över lagen förutsätter att Energimyndigheten i lag tryggas rätten att av drivmedels- och elleverantörer få de uppgifter som behövs för tillsynen; leverantörerna kan inte låta bli att lämna uppgifter med åberopande av affärshemligheter eller integritetsskyddet. De viktigaste bland uppgifterna är uppgifter om de drivmedel som frisläppts för konsumtion, uppfyllandet av hållbarhetskriterierna, beräkningen av växthusgasutsläpp och bokföringen över dessa.
12 §. Inspektionsrätt. I 1 mom. säkerställs det att Energimyndigheten har rätt att inspektera lokaler och områden som den behöver få tillträde till med tanke på den tillsyn som avses i lagen. Energimyndigheten föreslås också ha rätt att utföra inspektioner i lokalerna och områdena och vidta andra åtgärder som tillsynen förutsätter. Med stöd av 1 mom. får även företrädare för andra myndigheter vara närvarande vid inspektionen.
Enligt 10 § i grundlagen är vars och ens hemfrid tryggad. Genom lag kan det dock bestämmas om åtgärder som omfattar hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Myndighetsinspektioner är möjliga inom ramen för hemfriden, när det finns skäl att misstänka att brott vars påföljd kan vara fängelsestraff har begåtts. Därför är Energimyndighetens behörighet att utföra inspektioner med stöd av 2 mom. begränsad när det gäller utrymmen som är avsedda för stadigvarande boende. Inspektioner i sådana utrymmen är tillåtna bara om det finns anledning att misstänka att vissa brott enligt strafflagen (39/1889) har begåtts, dvs. brott enligt 16 kap. 8 § (ingivande av osant intyg till myndighet), och inspektionen är nödvändig för att utreda de omständigheter som är föremål för inspektionen.
Enligt 3 mom. ska drivmedels- och elleverantörerna samarbeta med Energimyndigheten och lämna denna allt material som behövs för inspektionen samt alla uppgifter och utredningar som behövs för att inspektionen ska kunna utföras.
Enligt 4 mom. ska Energimyndigheten ha rätt att vid en inspektion omhänderta material som tillhör en drivmedels- eller elleverantör och behövs för tillsynen över lagen samt annat material som ska inspekteras. En förutsättning är emellertid att detta är nödvändigt för att syftet med inspektionen ska nås. Materialet ska återlämnas så snart det inte längre behövs för inspektionen. Materialet kan anknyta t.ex. till minskning av växthusgasutsläppen, visande av biodrivmedlens hållbarhet och fullgörande av bokföringsskyldigheten.
13 §. Utlämnande av uppgifter. Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) tillämpas på de uppgifter som lämnas till Energimyndigheten. I enlighet med 24 § 1 mom. 20 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ska Energimyndigheten hemlighålla bl.a. handlingar som innehåller uppgifter om en privat affärs- eller yrkeshemlighet samt sådana handlingar som innehåller uppgifter om någon annan motsvarande omständighet som har samband med privat näringsverksamhet, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle medföra ekonomisk skada för näringsidkaren, och det inte är fråga om uppgifter som är betydelsefulla för skyddande av konsumenters hälsa eller en hälsosam miljö eller för bevakande av de rättigheter som innehas av dem som orsakas skada av verksamheten eller uppgifter om näringsidkarens skyldigheter och fullgörande av dessa.
Enligt 1 mom. ska sekretessbestämmelserna inte utgöra något hinder för att lämna ut uppgifter till åklagare och polis för att förebygga och utreda brott. Enligt 2 mom. hindrar sekretessbestämmelserna inte heller utlämnandet av uppgifter till miljöministeriet, om detta behöver uppgifter för beredning och genomförande av klimatpolitiska mål eller vidarebefordrar uppgifterna till den behöriga institutionen inom Europeiska unionen eller något annat organ inom unionen, när detta krävs enligt någon förpliktelse som har samband med Finlands medlemskap i Europeiska unionen. Likaså ska miljöministeriet hemlighålla eventuella affärs- och yrkeshemligheter som det får vetskap om.
14 §. Rättelse av förseelse eller försummelse. I paragrafen föreskrivs det om de reaktionsmedel som Energimyndigheten har till sitt förfogande när lagbestämmelser eller det som bestäms med stöd av lagen inte iakttas. Enligt 1 mom. 1 punkten kan Energimyndigheten förbjuda den som bryter mot denna lag eller mot vad som föreskrivs eller bestäms med stöd av den att fortsätta tillämpa eller upprepa det förfarande genom vilket bestämmelserna överträds, och enligt 2 punkten kan Energimyndigheten förelägga den som bryter mot denna lag eller mot vad som föreskrivs eller bestäms med stöd av den att fullgöra sin skyldighet. De förbud och förelägganden som avses i 1 mom. kan t.ex. gälla visandet av biodrivmedlens hållbarhet (6 §), beräkningen av växthusgasutsläppen under hela livscykeln från drivmedel och el (8 §) eller drivmedelsleverantörens anmälningsskyldighet (9 §) eller bokföringsskyldighet (10 §).
Innan ett förbud eller ett föreläggande utfärdas ska Energimyndigheten höra parten. I fråga om hörande tillämpas förvaltningslagen. På delgivning av beslut om förbud eller föreläggande tillämpas likaså förvaltningslagen. När ett beslut innehåller ett avgörande som är förpliktande för en part, ska beslutet delges i form av bevislig delgivning enligt 60 § i förvaltningslagen.
Enligt 2 mom. kan Energimyndigheten förena ett förbud eller föreläggande som den med stöd av 1 mom. meddelar med vite eller hot om tvångsutförande eller avbrytande på det sätt som föreskrivs i viteslagen (1113/1990). I regel meddelas en huvudförpliktelse och vite med stöd av 1 mom. genom ett och samma beslut.
15 §. Försummelseavgift. En drivmedelsleverantör kan enligt förslaget påföras en försummelseavgift på 5 000—50 000 euro, om verksamhetsutövaren försummar sin anmälningsskyldighet enligt 9 §. På motsvarande sätt kan försummelseavgift påföras, om verksamhetsutövaren försummar sin bokföringsskyldighet enligt 10 §. Det är nödvändigt att fullgöra nämnda skyldigheter för att uppnåendet av skyldigheten att minska växthusgaserna ska kunna övervakas. I 12 § i lagen om distributionsskyldighet föreskrivs det analogt om en felavgift, som är en påföljd av samma typ.
När storleken på försummelseavgiften bestäms ska det beaktas hur klandervärt förfarandet varit, om det har upprepats och andra med dessa jämförliga omständigheter.
16 §. Påföljdsavgift. Om en drivmedelsleverantör inte i överensstämmelse med den minskningsskyldighet som det föreskrivs om i 5 § fram till den 31 december 2020 och med minst 6 procent har minskat växthusgasutsläppen under hela livscykeln från drivmedel som frisläppts för konsumtion, ska Energimyndigheten påföra drivmedelsleverantören en påföljdsavgift. Avgiften bestäms i förhållande till i vilken mån leverantören har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att minska växthusgasutsläppen. Eftersom påföljdsavgiften inte kan beräknas direkt utifrån mängden drivmedel som frisläppts för konsumtion, föreslås grunden för bestämmande av avgiften vara en storhet som beräknas på basis av mängden drivmedel som frisläppts för konsumtion och växthusgasutsläppen per energienhet under hela livscykeln från dem, dvs. uteblivna kilogram koldioxidekvivalenter (kg CO2eq).
Påföljdsavgiften kan enligt förslaget påföras bara vid försummelse av den 6 procent stora minskningsskyldighet som gäller år 2020. Avgiftens storlek är en euro per uteblivet kilogram koldioxidekvivalenter (€/kg CO2eq). Motsvarande avgift är ca 0,74 €/kg CO2eq i Sverige och 0,47 €/kg CO2eq i Tyskland.
Enligt förslaget är det möjligt att jämka påföljdsavgiften eller rentav att låta bli att påföra den. Trots en jämkning bör avgiften vara så stor att det inte lönar sig att försumma minskningsskyldigheten. Det är möjligt att låta bli att påföra avgiften endast om försummelsen beror på omständigheter som är oberoende av den betalningsskyldige eller på oförutsebara exceptionella omständigheter och den betalningsskyldige inte har fått någon betydande ekonomisk vinning genom försummelsen. I praktiken ska drivmedelsleverantören visa att den har vidtagit alla behövliga åtgärder för att fullgöra minskningsskyldigheten men inte har lyckats nå målet av externa orsaker eller på grund av oförutsebara exceptionella omständigheter.
17 §. Ändringssökande samt verkställighet av beslut. Det är fråga om en sedvanlig bestämmelse om ändringssökande och verkställande. Ändring i beslut som Energimyndigheten har fattat med stöd av denna lag får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996).
I förvaltningsdomstolens beslut får ändring sökas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Ärendets art eller betydelse förutsätter inte med nödvändighet tillträde till högsta förvaltningsdomstolen utan besvärstillstånd när det är fråga om ärenden som avses i denna lag, t.ex. administrativa påföljder, så som grundlagsutskottet har konstaterat i ett utlåtande (GrUU 55/2014 rd).
Ett beslut som Energimyndigheten har fattat med stöd av 14 §, alltså ett förbud eller ett föreläggande, ska iakttas även om det överklagas, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Besluten gäller situationer där verksamhetsutövaren inte iakttar i lagen eller det som bestäms med stöd av den. Förbudet eller föreläggandet kan gälla t.ex. den metod som drivmedelsleverantören använder för att beräkna växthusgasutsläppen, den anmälan som verksamhetsutövaren har lämnat in till Energimyndigheten eller verksamhetsutövarens bokföring. Förbudet eller föreläggandet kan behövas för att säkerställa att växthusgasutsläppen under hela livscykeln från drivmedel minskar på det sätt som skyldigheten förutsätter år 2020.
Ett beslut genom vilket försummelseavgift enligt 15 § eller påföljdsavgift enligt 16 § påförs, eller ett beslut som gäller utdömande av vite, får emellertid inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft.
18 §. Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft så snart som möjligt. Det är nödvändigt att den träder i kraft så tidigt som möjligt, eftersom den i genomförandedirektivet angivna tidsfristen (den 21 april 2017) har gått ut.
Uppgifterna enligt 9 § om drivmedel som frisläppts för konsumtion år 2017 ska enligt förslaget lämnas in till Energimyndigheten före utgången av juni 2018 i den utsträckning det är möjligt. Syftet med bestämmelsen är att samla användarerfarenheter beträffande den uppgiftsanmälning som avses i 9 § och särskilt användningen av kommissionens frivilliga rapporteringsverktyg med tanke på fortsatt utveckling av verktyget. Formuleringen ”i den utsträckning det är möjligt” innebär att ingen försummelseavgift enligt 15 § påförs, om uppgifterna i anmälan är bristfälliga.