1.1  Lag om ersättning för olycksfall i militärtjänst och tjänstgöringsrelaterad sjukdom

Det föreslås att samtliga bestämmelser i lagen om olycksfall i militärtjänst ändras och att en helt ny lag om olycksfall i militärtjänst därmed stiftas, varvid även namnet på lagen ändras. 

1 kap. Tillämpningsområde

1 §. Personkrets. I paragrafen föreskrivs om personkretsen för lagen. Paragrafen preciseras jämfört med den gällande lagen så att bestämmelser om de persongrupper som omfattas av lagens tillämpningsområde fogas till lagen. Den personkrets som omfattas av den gällande lagen ska inte begränsas. Det föreslås att bestämmelser om skydd för personer som deltar i militär krishantering införs i en separat lag om krishantering. 

Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen ska lagen tillämpas på beväringar, dvs. personer som fullgör sin värnplikt enligt värnpliktslagen (1438/2007). Med stöd av denna punkt omfattar lagens tillämpningsområde även reservister som deltar i repetitionsövningar enligt värnpliktslagen och personer som deltar i uppbåd och besiktning av tjänstedugligheten eller i inträdesprov till en militärtjänst. Vidare gäller lagen med stöd av värnpliktslagen även personer i extra tjänstgöring och tjänstgöring vid mobilisering. Enligt 2 punkten i momentet ska lagen tillämpas på civiltjänstgörare, dvs. personer som fullgör civiltjänst enligt civiltjänstlagen (1446/2007). Det föreslås att 3 punkten i momentet gäller personer som fullgör militärtjänst enligt lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor (194/1995). 

Enligt 4 punkten i momentet ska lagen tillämpas på personer som utbildas för en militär tjänst, då utbildningen ordnas av försvarsmakten och personerna i fråga inte samtidigt har en militär tjänst. Med sådana personer som utbildas för en militär tjänst avses för tillfället kadetter som avlägger kandidatexamen i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan. Personer som avlägger magisterexamen i krigsvetenskap är däremot utnämnda till en tjänst inom försvarsmakten och omfattas således av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. I 5 punkten i momentet föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta också grundkursstuderande vid Gräns- och sjöbevakningsskolan. Utvidgningen är nödvändig, eftersom grundkursstuderandena vid Gräns- och sjöbevakningsskolan genom en ändring (1229/2013) i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning (577/2005) kom i en annan ställning, så att de från början av år 2014 inte längre är utnämnda till en tidsbunden gränsbevakartjänst under studietiden och således inte har rätt till det olycksfallsskydd som gäller för statstjänstemän. Det är motiverat att ersättningsskyddet enligt lagen om olycksfall i militärtjänst utvidgas till att omfatta personer som studerar vid Gräns- och sjöbevakningsskolan, eftersom de kan jämföras med sådana studerande som utbildas för en militär tjänst och som avses i 4 punkten. Olycksfallsskydd ska utsträckas i 5 § att gälla också i inträdesprov till de undervisningsanstalter som avses i 4 och 5 punkt. 

Enligt 6 punkten i momentet ska lagen tillämpas på personer som deltar i sådan verksamhet som nämns i 35 § i lagen om frivilligt försvar (556/2007). Exempel på sådan verksamhet är försvarsmaktens frivilliga övningar, skjutningar som försvarsmakten övervakar, utbildning som försvarsmakten beställer av Försvarsutbildningsföreningen samt deltagande i försvarsmaktens handräckningsuppgifter och beredskapsuppgifter. 

I paragrafens 2 mom. bestäms att med tjänstgöring avses deltagande i sådan verksamhet som nämns i 1 mom. i denna lag. 

2 kap. Skadefall som ersätts

2 §.Skadefall som ersätts. I paragrafen konstateras vilka skadefall som ska ersättas med stöd av denna lag, bland annat olycksfall i militärtjänst och tjänstgöringsrelaterad sjukdom. 

3 §.Bedömning av medicinskt orsakssamband. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om bedömning av medicinskt orsakssamband. Motsvarande bestämmelse finns i 16 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med medicinskt orsakssamband avses orsaksförhållandet mellan skadefallet och dess följd. I fråga om både en skada eller en sjukdom som ersätts till följd av ett olycksfall och en tjänstgöringsrelaterad sjukdom är det medicinska orsakssambandet en nödvändig förutsättning för ersättning. Enligt paragrafen är ett krav för att ett orsaksförhållande ska berättiga till ersättning att det finns ett sannolikt medicinskt orsakssamband, om inte något annat föreskrivs i lagen. 

Med sannolikt medicinskt orsakssamband avses att det med hänsyn till alla faktorer som inverkar på bedömningen kan anses mer sannolikt att skadan eller sjukdomen orsakats till följd av skadefallet än att orsaken skulle ha varit någon annan. Detta krav på ett sannolikt medicinskt orsakssamband motsvarar den nuvarande tolkningen. De omständigheter som talar för orsakssambandet ska väga tyngre än de som talar emot orsakssambandet. Enbart ett möjligt medicinskt förhållande mellan en yttre faktor och skadan eller sjukdomen är således inte en tillräcklig grund för ersättning, även om andra förklarande faktorer inte skulle ha utretts eller kunna påvisas. I många fall är en medicinsk utredning av sjukdomsorsaken inte möjlig, utan sjukdomen kan bero på flera olika faktorer vilkas andel av orsaken till sjukdomen inte kan påvisas vetenskapligt. Då gäller det att bedöma huruvida ett olycksfall eller tjänstgöringsförhållandena är en mer sannolik orsak till en viss skada eller sjukdom än andra möjliga orsaker. Om det i ljuset av medicinskt vetande är tillräckligt klart eller till och med säkert att skadan eller sjukdomen i fråga inte kan vara en följd av det anmälda skadefallet kan ersättning förvägras, även om det inte finns någon annan känd orsak till skadan eller sjukdomen. I sådana fall är det inte ändamålsenligt att förutsätta ytterligare undersökningar endast för att få fram mer information som kan motivera ett avslag. Försäkringsanstalten är dock skyldig enligt 119 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, som även tillämpas på förfaranden enligt denna lag, att se till att ersättningsärendet utreds. Försäkringsanstalten ska således se till att den har tillgång till alla medicinska utredningar som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Försäkringsanstalten kan vid behov hänvisa den skadade till läkarundersökning eller begära att den skadade lämnar in ett nytt medicinskt ställningstagande angående skadan eller sjukdomen om den anser att utredningarna är bristfälliga. Enligt 124 § 2 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, som även tillämpas på förfaranden enligt denna lag, har försäkringsanstalten utvidgad motiveringsskyldighet om ett avslagsbeslut grundar sig på medicinska omständigheter. I och med detta säkerställs att försäkringsanstalten inte utan grund kan avslå en ansökan om ersättning i medicinskt sett svåra fall. 

I paragrafen nämns vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av det medicinska orsakssambandet: medicinska fynd och observationer, sättet på vilket skadan uppkom, särskilda förhållanden under tjänstgöring samt tidigare skador och sjukdomar. På grund av ärendets karaktär är förteckningen inte uttömmande, utan alla omständigheter som påverkar bedömningen av orsakssambandet ska beaktas. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar nämns i denna paragraf särskilda förhållanden under tjänstgöring. Med särskilda förhållanden avses sådana förhållanden under respektive i denna lag avsedd tjänstgöring vilka i betydande grad avviker från de förhållanden som råder till exempel i det vanliga arbetslivet. Särskilda förhållanden förekommer således vanligtvis i samband med beväringstjänst och annan militär utbildnings- och övningsverksamhet som ofta är förknippad med faktorer som ökar risken för skador och sjukdom, såsom framför allt fysisk belastning och ansträngning. Denna typ av särskilda riskfaktorer tas i beaktande vid bedömningen av huruvida en skada eller sjukdom ska ersättas som en följd av ett olycksfall i militärtjänst eller en tjänstgöringsrelaterad sjukdom. 

4 §.Olycksfall. Paragrafen innehåller en definition av begreppet olycksfall, som motsvarar den definition som anges i 17 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med olycksfall avses en plötslig, oförutsedd händelse som orsakas av en yttre faktor och leder till en skada eller sjukdom. Skadan eller sjukdomen kan vara fysisk eller psykisk och det förutsätts finnas ett sannolikt orsakssamband mellan den och olycksfallet. På grund av de särskilda svårigheter som hänför sig till bedömning av orsakssambandet vid psykiska skador och sjukdomar föreslås i 8 § nedan en särskild bestämmelse om villkoren för att vissa typer av chockreaktioner ska ersättas. Om en skada eller sjukdom uppkommer under tjänstgöring utan att något skadefall som kan betraktas om olycksfall inträffat, bedöms skadan eller sjukdomen enligt 9 § som tjänstgöringsrelaterad sjukdom i fråga om ersättningsgillhet. 

5 §.Olycksfall i militärtjänst. I denna paragraf bestäms under vilka förhållanden ett olycksfall ska ha drabbat en person som nämns i 1 § för att det ska kunna betraktas som ett olycksfall i militärtjänst. Till denna del motsvarar tillämpningsområdet den gällande lagens tillämpningsområde. Med stöd av 1 punkten i paragrafen ska ett olycksfall som inträffat under tjänstgöring eller under en resa som tjänstgöringen förutsätter och som har ett omedelbart samband med den ersättas som olycksfall i militärtjänst. Med tjänstgöring avses enligt 1 § 2 mom. i denna lag all sådan verksamhet som nämns i 1 § 1 mom. Verksamhet som omfattas av skyddet är således beväringstjänst som grundar sig på värnplikt eller frivillighet, repetitionsövningar, civiltjänst, utbildning som leder till en militär tjänst eller en tjänst inom gränsbevakningsväsendet samt deltagande i försvarsmaktens frivilliga övningar och skjutningar som övervakas av försvarsmakten, utbildning som försvarsmakten beställer av Försvarsutbildningsföreningen eller försvarsmaktens handräcknings- och beredskapsuppgifter. Alla resor som ovan nämnda verksamhet förutsätter och som har ett omedelbart samband med den omfattas av skyddet. 

I 2 punkten i paragrafen utvidgas skyddet till att omfatta inträdesprov till en militär undervisningsanstalt och Gräns- och sjöbevakningsskolan samt resor som dessa förutsätter och som har ett omedelbart samband med dem. Med stöd av 3 punkten i paragrafen gäller skyddet även under fritid, faderskapsledighet och permission som räknas som tjänstgöringstid. Bestämmelsen överensstämmer till sitt sakinnehåll med den gällande lagen. Med permissioner avses permission, faderskapsledighet och duglighetspermission enligt 44 och 45 § i värnpliktslagen, dock inte i 46 § avsedd permission på grund av personliga skäl, vilken inte räknas som tjänstgöringstid. Samma permissioner och ledigheter tillämpas inom civiltjänsten och militärtjänsten för kvinnor. En resa som anknyter till permission på grund av personliga skäl betraktas med stöd av 1 punkten som en ersättningsgill resa som tjänstgöringen förutsätter. 

6 §.Lyte, skada eller sjukdom som förvärras till följd av olycksfall i militärtjänst. I paragrafens 1 mom. föreslås att också förvärrande av andra lyten, skador eller sjukdomar än de som är ersättningsgilla enligt denna lag ska ersättas som en följd av olycksfall i militärtjänst. Det är i sådana fall således inte fråga om ett skadefall som är separat från det olycksfall i militärtjänst som ska ersättas, utan om en följd av det. Ersättningen för förvärrandet ska fastställas så att den motsvarar den orsaksandel som olycksfallet i militärtjänst haft i förvärrandet. Faktorer som ska beaktas vid bedömningen av denna andel är mekanismen för hur olycksfallet i militärtjänst inträffade, hur hög traumaenergin var, vilket tidsmässigt samband som rått mellan olycksfallet i militärtjänst och det förvärrade tillståndet samt inverkan av tidigare lyte, skada eller sjukdom. Bedömningen ska basera sig på allmän medicinsk erfarenhet och rådande undersökningsrön om vilken andel traumamekanismer av olika typer och styrka över huvud taget kan ha som åsamkare av en sådan skada som det är fråga om. Bestämmelsen motsvarar till övriga delar 19 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, men förvärrandet förutsätts inte vara väsentligt liksom i fråga om olycksfall i arbetet. Därtill har begreppet lyte för klarhetens skull fogats till ordalydelsen, eftersom till exempel ett strukturellt fel begreppsmässigt inte alltid kan betraktas som en skada eller en sjukdom. Det är fråga om lindrade förutsättningar för ersättning även i förhållande till nuläget i sådana fall där den skadade redan från tidigare har ett lyte, en skada eller en sjukdom. 

Med stöd av paragrafens 2 mom. kan ersättning för förvärrande betalas för högst sex månader räknat från det att olycksfallet i militärtjänst inträffat eller senast från det att tjänstgöringen upphört, såvida inte återhämtningen uppenbarligen har fördröjts huvudsakligen på grund av orsaker som relaterar till behandlingen av skadan eller sjukdomen. Vid ersättning för förvärrande är det i princip fråga om ersättning för ett kortvarigt tillstånd. Om det inte blir några komplikationer läker en olycksfallsskada i normal vävnad enligt medicinsk erfarenhet i allmänhet senast inom sex månader, dock oftast på betydligt kortare tid. Om återhämtningen ändå drar ut på tiden beror det sannolikt mera på andra än olycksrelaterade faktorer. Eftersom det ofta är svårt att träffa ett avgörande i ett enskilt fall på grund av de tolkningsproblem som hänför sig till fallet, är det motiverat att begränsa ersättningstiden till sex månader. Om den skadade till exempel konstateras ha gamla artrosförändringar i knäet som tidigare inte har orsakat symptom, kan med stöd av denna bestämmelse även lindrigare symptom som yppar sig till följd av ett olycksfall i militärtjänst berättiga till ersättning. Tidsgränsen för ersättning är dock sex månader efter avslutad tjänstgöring, eftersom symptom som orsakats av förvärrande vid det laget anses ha gått över och eventuella fortsatta symptom efter denna tidpunkt inte längre har något sannolikt orsakssamband med olycksfallet i militärtjänst. 

Vid ett förvärrande kan återhämtningen dock ibland dra ut på tiden av behandlingsrelaterade orsaker. Så kan vara fallet när återhämtningen fördröjs därför att man måste vänta på behandling eller när den längre återhämtningstiden har att göra med den valda adekvata behandlingsmetoden. Av denna orsak kan man avvika från den maximala ersättningstid som avses ovan och som utgör huvudregeln och fortsätta att betala ersättning så länge som det är uppenbart att det huvudsakligen är fråga om fortsatt behandling av ett förvärrande som ska ersättas. 

7 §.Skada eller sjukdom som någon annan orsakar genom misshandel eller annan uppsåtlig gärning. Paragrafen föreskriver om ersättning för misshandel som sker under fritid. Begreppet olycksfall omfattar i och för sig misshandel, varför inga separata bestämmelser behövs om detta såvida inte ersättningsgillheten begränsas såsom i denna bestämmelse. Skada eller sjukdom som orsakas genom misshandel eller annan uppsåtlig gärning som någon annan utför ersätts som om den inträffat under fritiden endast i det fall att den huvudsakliga orsaken till gärningen har varit deltagande i tjänstgöring. För att misshandel som inträffat under fritiden ska ersättas förutsätts således att gärningsmannens motiv helt klart har haft ett samband med att den skadade deltagit i tjänstgöring enligt denna lag. Om inget klart motiv till gärningen kan konstateras kan den skada eller sjukdom som gärningen orsakat inte ersättas. 

8 §.Psykisk chockreaktion till följd av olycksfall i militartjänst. I paragrafen föreskrivs om psykisk chockreaktion som kan ersättas som följd av olycksfall i militärtjänst. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 35 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med psykisk chockreaktion avses enligt paragrafens 1 mom. akut stressreaktion, posttraumatiskt stressyndrom och personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse. Benämningarna på dessa sjukdomar motsvarar sjukdomsbeteckningarna enligt sjukdomsklassificeringen ICD-10. Kriterierna för ersättning baserar sig således huvudsakligen på diagnostiken av dessa sjukdomar. En psykisk chockreaktion är alltid en följd av någon händelse för vilken olika villkor ställs beroende på vilken sjukdomsbeteckning det är fråga om. 

Akut stressreaktion ersätts i praktiken endast sällan, eftersom det enligt sjukdomsklassificeringen är fråga om en övergående störning som vanligtvis går över efter några timmar eller dagar. Den orsakar således i allmänhet inga symptom efter avslutad tjänstgöring, såvida den inte uppträder först efter att tjänstgöringen upphört. Posttraumatiskt stressyndrom utvecklas däremot enligt sjukdomsklassificeringen som fördröjd eller utdragen respons på en påfrestande, kort- eller långvarig exceptionellt hotfull eller katastrofal händelse eller situation, som sannolikt skulle väcka kraftig ångest hos nästan vem som helst. Som exempel nämns katastrofer orsakade av människan eller naturkatastrofer, krigstillstånd, allvarliga olyckor, att man blir åskådare till våldsam död eller faller offer för tortyr, terrorism, våldtäkt eller något annat brott. 

Med personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse avses en personlighetsförändring som varar åtminstone två år. Som exempel på sådan påfrestning kan nämnas tortyr, storolyckor, långvarig gisslansituation eller långvarig fängelsevistelse som är förenad med direkt hot om avrättning. Personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse hänför sig enligt sjukdomsklassificeringen däremot inte till en kortvarig livshotande situation. 

Paragrafens 2 mom. innehåller ett förtydligande enligt vilket ersättning för posttraumatiskt stressyndrom och personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse förutsätter att den skadade har varit direkt delaktig i den händelse som utlöst chocken. Även denna förutsättning motsvarar bestämmelserna i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med direkt delaktighet i en händelse avses både att bli utsatt för direkt personlig fara och att bli ögonvittne till en händelse, till exempel om en person ser en kollega som arbetar i närheten bli allvarligt skadad. Med direkthet avses således en sådan personlig upplevelse i omedelbar närhet av händelsen som möjliggör personliga iakttagelser. 

Vidare förutsätts i momentet att den skadade konstaterats lida av symptom som passar in på posttraumatiskt stressyndrom inom sex månader från det att händelsen inträffat eller tjänstgöringen upphört. Bestämmelsen är nödvändig för att det ska vara möjligt att bedöma orsakssambandet. Posttraumatiskt stressyndrom bör enligt sjukdomsklassificeringen i allmänhet inte diagnostiseras om det inte finns bevis på att symptomen har uppträtt inom sex månader efter ett exceptionellt svårt trauma. Med konstaterande av symptom avses att en läkare, även om ingen diagnos på posttraumatiskt stressyndrom har ställts, efter att ha träffat patienten i samband med ett patientbesök har antecknat fynd som visar på sådana symptom i journalhandlingarna i anslutning till fallet. 

9 §.Tjänstgöringsrelaterad sjukdom. Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för tjänstgöringsrelaterad sjukdom. Med tjänstgöringsrelaterad sjukdom avses enligt 1 mom. följande skador eller sjukdomar, som drabbat under sådan tjänstgöring som avses i denna lag: 1) en yrkessjukdom enligt 26—29 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, 2) en skada eller sjukdom enligt 18 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, 3) plötslig ömhet i muskler eller senor som har uppkommit utan olycksfall vid utförande av en enskild påfrestande rörelse, 4) annan skada eller sjukdom som sannolikt har uppstått som en följd av tjänstgöring, samt 5) förvärrande av andra lyten, skador eller sjukdomar än de som ska ersättas enligt denna lag, då dessa sannolikt har uppstått som en följd av tjänstgöring. I momentet förutsätts att tjänstgöringsrelaterad sjukdomen har drabbat under tjänstgöringen. En skada eller sjukdom som ska ersättas som tjänstgöringsrelaterad sjukdom uppträder i de flesta fall redan under tjänstgöringen, men den kan även uppträda, dvs. orsaka behov av sjukvård, först efter att tjänstgöringen upphört. Huruvida en skada eller sjukdom som orsakats under tjänstgöring ska ersättas eller inte är således inte beroende av när den uppträder. 

Förutsättningarna för en sådan yrkessjukdom som nämns i 1 punkten i momentet fastställs enligt bestämmelserna i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. För att en sjukdom ska ersättas som yrkessjukdom förutsätts att den sannolikt huvudsakligen har orsakats av att personen exponerats för en fysikalisk, kemisk eller biologisk agens under tjänstgöringen. Om en diagnostiserad sjukdom inte uppfyller kriterierna för en yrkessjukdom ska ersättningsgillheten bedömas utifrån de övriga förutsättningarna som gäller för tjänstgöringsrelaterad sjukdom. 

I 2 punkten i momentet avsedda skador och sjukdomar enligt 18 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar är: 1) skavsår orsakat av friktion, 2) skada eller sjukdom orsakad av kontakt med frätande ämnen, 3) skada eller sjukdom orsakad av inandning av gas, ånga eller imma, 4) köldskada, hypotermi, brännskada och värmesjuka som orsakats av exponering för avvikande temperatur, 5) skada eller sjukdom orsakad av strålning och 6) skada eller sjukdom som orsakats av exponering för betydande växling i fysikaliskt tryck. En förutsättning för att ersättning ska betalas för dessa skador och sjukdomar är att exponeringen för de nämnda faktorerna har skett innan skadan eller sjukdomen har uppträtt och under högst ett dygn. 

Sådan ömhet i muskler eller senor som nämns i 3 punkten i momentet motsvarar ömhet orsakad av arbetsrörelse i enlighet med 33 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Denna punkt tillämpas i praktiken endast sällan, eftersom ersättning på grund av den föreslagna begränsningen i 2 mom. betalas för högst sex veckor från det att ömheten uppstått och ersättning med stöd av den föreslagna 13 § i regel inte betalas under tjänstgöring. 

I 4 punkten i momentet bestäms att annan än sådan skada eller sjukdom som avses i punkterna ovan ska ersättas, om den sannolikt har orsakats på grund av tjänstgöring. I praktiken kan således vilken som helst skada eller sjukdom som orsakats under tjänstgöring och som inte ersätts som en följd av olycksfall, som yrkessjukdom eller som annan skada eller sjukdom enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, ersättas som en tjänstgöringsrelaterad sjukdom, om den kan anses ha uppstått som en följd av tjänstgöring. Denna punkt utvidgar begreppet tjänstgöringsrelaterad sjukdom så att det blir klart mer omfattande än yrkessjukdom, om än största delen av alla sjukdomar som har ett orsakssamband med tjänstgöring sannolikt redan uppfyller kriterierna för yrkessjukdom. Orsakssambandet bedöms med hänsyn till alla rådande förhållanden under tjänstgöringen och deras inverkan på den konstaterade skadan eller sjukdomen. Som det konstateras i motiveringen i 3 § inverkar sådana riskfaktorer som förekommer särskilt i militär verksamhet på bedömningen av huruvida en tjänstgöringsrelaterad sjukdom enligt denna punkt ska ersättas. Inte heller psykiska faktorer har uteslutits som åsamkare av sjukdom ur ersättningsgillheten för tjänstgöringsrelaterad sjukdom, vilket är fallet i fråga om yrkessjukdom. För att en sjukdom ska kunna ersättas måste det dock alltid finnas ett sannolikt medicinskt orsakssamband mellan exponeringen och sjukdomen. 

I 5 punkten i momentet föreskrivs om ersättning i sådana fall där lyte, skada eller sjukdom som en person haft redan före sin tjänstgöring förvärrats under tjänstgöringen. Sådant förvärrande av andra lyten, skador eller sjukdomar än de som ska ersättas enligt denna lag ersätts endast om förvärrandet sannolikt är en följd av tjänstgöring. Även i sådana fall kan särskilda förhållanden under tjänstgöringen ha avsevärd betydelse när orsakssambandet bedöms. På samma sätt som vid ersättning för förvärrande som orsakats av ett olycksfall och i motsats till förfarandet vid olycksfall i arbetet förutsätts i denna bestämmelse inte att förvärrandet ska vara väsentligt, utan även lindrigare förvärrande kan betraktas som tillräcklig grund för ersättning. 

I paragrafens 2 mom. begränsas ersättningstiden i fråga om sådan ömhet i muskler eller senor som avses i 1 mom. 3 punkten till sex veckor från det att ömheten uppstått på samma sätt som i 33 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Ömhet kan givetvis inte ersättas med stöd av denna bestämmelse, om skadan i fråga kan uppstå endast genom olycksfall eller om det är fråga om ett förvärrande av en tidigare skada eller sjukdom. 

I paragrafens 3 mom. begränsas ersättningstiden i fråga om förvärrande av lyte, skada eller sjukdom enligt 1 mom. 5 punkten till högst sex veckor från det att tjänstgöringen upphört. Grunderna för den tidsmässiga begränsningen är desamma som vid ersättning av förvärrande enligt 6 §. Likaså kan ersättning undantagsvis betalas för en längre tid, om återhämtningen uppenbarligen har fördröjts huvudsakligen på grund av orsaker som relaterar till behandlingen av skadan eller sjukdomen. 

3 kap. Förmåner

10 §.Förmåner enligt lagen om olycksfall i arbetet och om arbetssjukdomar. I paragrafen föreskrivs att ersättning som ska betalas för ett skadefall enligt denna lag ska bestämmas i enlighet med lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Avdelning III i nämnda lag innehåller förmånsrelaterade bestämmelser som ska tillämpas om inte annat bestäms i denna lag. I denna paragrafs 2 och 3 mom. anges undantag från förmånsbestämmelserna i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, och vidare föreslås att 9—11 § innehåller bestämmelser om vissa tilläggsersättningar som kan betalas endast med stöd av denna lag. Hänvisningen i paragrafens 1 mom. omfattar alla ersättningar som betalas för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar. Förmåner enligt avdelning III i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar är ersättning för inkomstbortfall, ersättning för sjukvård inklusive medicinsk rehabilitering, ersättning för rese- och inkvarteringskostnader som beror på sjukvård, menersättning, vårdbidrag, klädtillägg, ersättning för extra kostnader för hemvård, ersättning för vissa föremål som varit i personligt bruk, yrkesinriktad rehabilitering, ersättning för serviceboende, ersättning för hjälpmedel som behövs i dagliga aktiviteter, ersättning för ändringar i bostaden, ersättning för tolktjänst vid syn-, hörsel- eller talskador som orsakats av ett skadefall, ersättning för att en anhörig deltar i anpassningsträning, ersättning för rese- och inkvarteringskostnader vid rehabilitering, familjepension, begravningshjälp och ersättning för kostnader för att transportera den avlidna. 

11 §.Minimibelopp av årsarbetsinkomst. I paragrafen föreslås att minimibeloppet av den årsarbetsinkomst som används som grund för olycksfallspension och familjepension är minimibeloppet av årsarbetsinkomsten enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar multiplicerat med tre. Nuförtiden har minimårsarbetsinkomsten fördubblats. Meningen är att minimiårsarbetsinkomsten tas som grund för ersättning av långvarigt inkomstbortfall. Eftersom en ung person inte nödvändigtvis har hunnit bygga upp en inkomstnivå som grundar sig på stadigvarande arbete före sådan tjänstgöring som avses i denna lag är det motiverat att ersättning för långvarigt inkomstbortfall betalas till ett belopp som minst motsvarar den allmänna genomsnittliga inkomstnivån. Minimiårsarbetsinkomsten enligt denna bestämmelse är 2015 cirka 41 000 euro. Under en dagpenningsperiod beräknas minimiårsarbetsinkomsten enligt lagen om olycksfall i arbetet och om arbetssjukdomar. 

12 §.Betalning av ersättning. I paragrafen föreskrivs i enlighet med den gällande lagen att ersättning enligt denna lag betalas för tiden efter avslutad tjänstgöring, såvida det inte finns någon särskild orsak att betala ersättning för sjukvårdskostnader även under tjänstgöring. Vårdansvaret under tjänstgörings- och studietiden ligger antingen hos försvarsmakten enligt lagen om hälsovården inom försvarsmakten (322/1987) eller hos tjänstgöringsplatsen på grundval av civiltjänstlagen. Av denna anledning kan sjukvårdskostnader med stöd av denna lag ersättas för tjänstgörings- eller studietid endast av särskild orsak. Som sådan orsak kan betraktas till exempel en situation där tjänstgöringen eller studierna har avbrutits på grund av ett olycksfall och vård som ska ersättas med stöd av lagen om olycksfall i militärtjänst fortfarande pågår medan den skadade fortsätter sin tjänstgöring eller sina studier. Sjukvård under tjänstgöring kan undantagsvis ersättas också i sådana fall där den skadade inte har fått den nödvändiga vård han eller hon önskat under tjänstgöringstiden och själv har uppsökt privat sjukvård. För ersättning förutsätts i sådana fall en utredning över den uteblivna vården och den privata vårdens särskilda nödvändighet. 

Efter att tjänstgöringen upphört och ingen sjukvård i anslutning till tjänstgöringen längre ordnas är det Statskontoret som ansvarar för ersättningen av sjukvården och rehabiliteringen. Under tjänstgöring kan det inte heller uppstå något inkomstbortfall, varför även ersättning för inkomstbortfall kan betalas först efter avslutad tjänstgöring. 

Enligt paragrafens 2 mom. kan menersättning emellertid betalas från det att ett men enligt 83 § 2 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar måste betraktas som bestående, även om tjänstgöringen inte har upphört. Ett men kan i regel betraktas som bestående tidigast ett år efter skadefallet. 

13 §.Förhållandet till ersättning enligt någon annan lag. I paragrafen föreskrivs att förmåner enligt denna lag ska behandlas på samma sätt inom den övriga lagstiftningen som förmåner enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Ingen hänvisning till denna lag behöver således fogas till de övriga förmånslagarna. Förmånerna enligt denna lag är primära i förhållande till andra socialförsäkringsförmåner, såsom ersättningar enligt arbetspensionslagarna eller sjukförsäkringslagen. De flesta förmånslagarna innehåller för tillfället en hänvisning till lagen om olycksfall i militärtjänst, men dessa hänvisningar behöver egentligen inte tas bort i och med att den nya lagen stiftas. 

I fråga om trafikförsäkringen bevaras en bestämmelse om att Statskontoret alltjämt har regressrätt också i förhållande till ersättning som betalas med stöd av trafikförsäkringen för det fordon som innehas eller framförs av motorfordonets ägare eller förare. 

4 kap. Verkställighet och ändringssökande

14 §.Behörig försäkringsanstalt. I paragrafen konstateras att Statskontoret är behörig försäkringsanstalt i ersättningsärenden som omfattas av lagens tillämpningsområde och ansvarar för handläggningen av ersättningsärenden och betalningen av ersättningar. 

15 §.Anmälan om skadefall. I paragrafen föreskrivs om anmälan om skadefall enligt denna lag. Enligt paragrafens 1 mom. ska den skadade utan dröjsmål underrätta sin chef om ett skadefall som drabbat honom eller henne. Närmare bestämt till vem skadefallet ska anmälas fastställs således på basis av tjänstgöringsplatsens organisation. Om den skadade försummar att anmäla skadefallet kan det få skadliga konsekvenser. Om anhängiggörandet av ett ersättningsärende fördröjs väsentligt kan ersättningen enligt 46 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar förvägras för dröjsmålstiden helt eller delvis, förutsatt att förvägrandet kan betraktas som skäligt med beaktande av förhållandena. Vid anhängiggörande av ett ersättningsärende gäller också den tidsfrist på fem år som föreskrivs i 116 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Ersättning ska dock inte förvägras i en situation där anmälan om skadefall har fördröjts på grund av att skadan eller sjukdomen börjat visa symptom först senare eller orsakssambandet mellan skadan eller sjukdomen och tjänstgöringen är oklart eller klarnar först långt senare. 

I paragrafens 2 mom. bestäms att en företrädare för tjänstgöringsplatsen är skyldig att anmäla ett skadefall till Statskontoret. Om skadefallet sannolikt orsakar ett behov av sjukvård eller rehabilitering, bestående men eller nedsatt arbetsförmåga efter avslutad tjänstgöring, ska anmälan göras utan dröjsmål redan innan tjänstgöringen upphör. Anhängiggörandet av ett ersättningsärende är knutet till att skadeanmälan inkommer till Statskontoret. Därefter handläggs ärendet och Statskontoret har bland annat med stöd av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar rätt att få information för att kunna avgöra ersättningsärendet. Om anmälan görs först efter avslutad tjänstgöring kan handläggningen av den skadades ärende fördröjas i onödan. Det är dock inte meningen att skadeanmälan ska göras för säkerhets skull även för alla mindre skadefall som orsakar vårdbehov och nedsatt arbetsförmåga endast tillfälligt under tjänstgöringen och som inte leder till avbrott i tjänstgöringen och utbetalning av ersättning. 

16 §.Tillämpning av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om verkställighet som hänvisar till lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. I de flesta frågor som gäller verkställighet tillämpas lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar på samma sätt som lagen om olycksfallsförsäkring tillämpas för närvarande. De bestämmelser i avdelning IV i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar som gäller verkställandet av förmåner, dvs. ersättningshandläggning och meddelande av beslut, tillämpas på handläggningen av ärenden enligt denna lag. Vidare tillämpas vad som i avdelning IX i den nämnda lagen föreskrivs om utlämnande, erhållande och hemlighållande av uppgifter, avgiftsfrihet för uppgifter, ersättning som ska betalas för uppgifter om hälsotillstånd, justering av penningbelopp och ersättningar med arbetspensionsindex och lönekoefficient, avrundning av belopp, regressrätt för försäkringsanstalten, rätt för en försäkringsanstalt att få tillbaka fullkostnadsavgiften av en trafikförsäkringsanstalt, jäv, skyldighet att bevara handlingar samt överförings- och utmätningsförbud. 

17 §.Sökande av ändring, omprövning, undanröjande av beslut och återkrav. I paragrafen föreskrivs i enlighet med nuläget att bestämmelserna i avdelning VIII i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar ska tillämpas på sökande av ändring, omprövning, undanröjande av ett beslut och återkrav. Statskontorets beslut får således överklagas genom besvär hos besvärsnämnden för olycksfallsärenden, vars beslut kan överklagas hos försäkringsdomstolen. Beslut av försäkringsdomstolen, som gäller rätt till ersättning, får överklagas hos högsta domstolen. 

5 kap. Ikraftträdande

18 §.Ikraftträdande. Paragrafens 1 mom. innehåller en bestämmelse om ikraftträdande. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2017. 

Genom denna lag upphävs enligt paragrafens 2 mom. lagen om olycksfall i militärtjänst. Om det någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till lagen om olycksfall i militärtjänst ska denna lag tillämpas i stället för den. Hänvisningsbestämmelser i andra lagar behöver således inte ändras, med undantag av 20 § i lagen om militär krishantering, vars hänvisning till lagen om olycksfall i militärtjänst ska ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag. 

Med stöd av paragrafens 3 mom. ska denna lag tillämpas på skadefall som inträffar medan lagen är i kraft. På olycksfall som inträffar och tjänstgöringsrelaterade sjukdomar som uppträder innan denna lag trätt i kraft tillämpas således de bestämmelser som gäller vid den tidpunkt då denna lag träder i kraft, dvs. i fråga om soldater lagen om olycksfall i militärtjänst och i fråga om personer som deltar i civil krishantering bestämmelserna om olycksfall i arbetet. 

1.2  Lag om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag

1 kap. Tillämpningsområde

1 §.Personkrets. I paragrafen föreskrivs om personkretsen för lagen. Lagen gäller personer som deltar i militär krishantering och civil krishantering samt personer som utbildas för sådana uppdrag. Tillämpningsområdet definieras genom hänvisningar till de lagar som gäller dessa persongrupper. Med stöd av 1 punkten i paragrafens 1 mom. tillämpas lagen på personer som står i anställningsförhållande med stöd av lagen om militär krishantering (211/2006) eller lagen om civilpersonals deltagande i krishantering (1287/2004), nedan lagen om civil krishantering. En person som står i anställningsförhållande enligt lagen om militär krishantering kan delta antingen i internationella militära krishanteringsuppdrag eller i militära uppdrag i annan internationell krishantering. Bestämmelser om anställningsförhållandets början och upphörande finns i de nämnda lagarna. I anställningsförhållande anställs personer som förbundit sig att stå i beredskap och att inställa sig till utbildning eller tjänstgöring med kort varsel. 

I anställningsförhållande enligt lagen om civil krishantering anställs experter på det sätt som föreskrivs i den nämnda lagen. Den som deltar i krishantering står i anställningsförhållande för viss tid till staten, vilken företräds av Räddningsinstitutet som är underställt inrikesministeriet. Vid Räddningsinstitutet verkar Krishanteringscentret (CMC Finland) som en enhet som grundats för detta syfte. Lagen om civil krishantering gäller också humanitärt bistånd enligt 38 § i räddningslagen (379/2011), dvs. bistånd vid räddningsinsatser som sätts in på begäran av Europeiska unionen, en annan stat eller en internationell organisation. Även personer som utför denna typ av uppdrag omfattas av denna lag. 

I 2 punkten i momentet utvidgas tillämpningen av lagen också till personer som deltar i utbildning och övningar enligt lagen om militär krishantering eller utbildning enligt lagen om civilpersonals deltagande i krishantering, eftersom personer i dessa situationer i allmänhet ännu inte är i sådant anställningsförhållande som avses i 1 mom. 

I 3 punkten i momentet föreslås att lagen också ska tillämpas på innehavare av militära tjänster inom gränsbevakningsväsendet som deltar i Europeiska unionens gränsförvaltningsbyrås (Frontex) verksamhet. De arbetar som nationella experter vid gränsförvaltningsbyrån eller deltar i operativ verksamhet som samordnas av gränsförvaltningsbyrån i egenskap av medlemmar i europeiska gränskontrollenheter eller utsända gränsbevakare hos gränsförvaltningsbyrån. Förhållandena under tjänstgöring och de risker som dessa orsakar ligger på samma nivå för dem som deltar i denna verksamhet som för dem som deltar i civila eller militära krishanteringsuppdrag. 

I paragrafens 2 mom. bestäms att med tjänstgöring avses deltagande i krishantering, utbildning och övningar enligt de lagar som nämns i 1 mom. 1 och 2 punkten i denna lag samt i sådan verksamhet som avses i 3 punkten och som bedrivs av Europeiska unionens gränsförvaltningsbyrå. 

2 kap. Skadefall som ersätts

2 §.Skadefall som ersätts. I paragrafen fastställs vilka skadefall som ska ersättas med stöd av denna lag, bland annat olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom. 

3 §.Bedömning av medicinskt orsakssamband. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om bedömning av medicinskt orsakssamband. Motsvarande bestämmelse finns i 16 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med medicinskt orsakssamband avses orsaksförhållandet mellan skadefallet och dess följd. I fråga om både en skada eller en sjukdom som ersätts till följd av ett olycksfall och en tjänstgöringsrelaterad sjukdom är ett medicinskt orsakssamband en nödvändig förutsättning för ersättning. Enligt paragrafen är ett krav för att ett orsaksförhållande ska berättiga till ersättning att det finns ett sannolikt medicinskt orsakssamband, om inte något annat föreskrivs i lagen. 

Med sannolikt medicinskt orsakssamband avses att det med hänsyn till alla faktorer som inverkar på bedömningen kan anses mer sannolikt att skadan eller sjukdomen orsakats till följd av skadefallet än att orsaken skulle ha varit någon annan. Detta krav på ett sannolikt medicinskt orsakssamband motsvarar den nuvarande tolkningen. De omständigheter som talar för orsakssambandet ska väga tyngre än de som talar emot orsakssambandet. Enbart ett möjligt medicinskt förhållande mellan en yttre faktor och skadan är således inte en tillräcklig grund för ersättning, även om andra förklarande faktorer inte skulle ha utretts eller kunna påvisas. I många fall är en medicinsk utredning av sjukdomsorsaken inte möjlig, utan sjukdomen kan bero på flera olika faktorer vilkas andel av orsaken till sjukdomen inte kan påvisas vetenskapligt. Då gäller det att bedöma huruvida ett olycksfall eller tjänstgöringsförhållandena är en mer sannolik orsak till en viss skada eller sjukdom än andra möjliga orsaker. Om det i ljuset av medicinskt vetande är tillräckligt klart eller till och med säkert att skadan eller sjukdomen i fråga inte kan vara en följd av det anmälda skadefallet kan ersättning förvägras, även om det inte finns någon annan känd orsak till skadan eller sjukdomen. I sådana fall är det inte ändamålsenligt att förutsätta ytterligare undersökningar endast för att få fram mer information som kan motivera ett avslag. Försäkringsanstalten är dock skyldig enligt 119 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, som även tillämpas på förfaranden enligt denna lag, att se till att ersättningsärendet utreds. Försäkringsanstalten ska således se till att den har tillgång till alla medicinska utredningar som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Försäkringsanstalten kan vid behov hänvisa den skadade till läkarundersökning eller begära att den skadade lämnar in ett nytt medicinskt ställningstagande angående skadan eller sjukdomen om den anser att utredningarna är bristfälliga. Enligt 124 § 2 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, som även tillämpas på förfaranden enligt denna lag, har försäkringsanstalten utvidgad motiveringsskyldighet om ett avslagsbeslut grundar sig på medicinska omständigheter. I och med detta säkerställs att försäkringsanstalten inte utan grund kan avslå en ansökan om ersättning i medicinskt sett svåra fall. 

I paragrafen nämns vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av det medicinska orsakssambandet: medicinska fynd och observationer, sättet på vilket skadan uppkom, särskilda förhållanden under tjänstgöring samt tidigare skador och sjukdomar. På grund av ärendets karaktär är förteckningen inte uttömmande, utan alla omständigheter som påverkar bedömningen av orsakssambandet ska beaktas. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar nämns i denna paragraf särskilda förhållanden under tjänstgöring. Med särskilda förhållanden avses sådana förhållanden som ofta råder under krishanteringsuppdrag vilka i betydande grad avviker från de förhållanden som råder i det vanliga arbetslivet och vilka beskrivs närmare i kap. 2.2 i den allmänna motiveringen. Särskilda förhållanden är således ofta förknippade förutom med en verklig risk för krig även med andra faktorer som ökar risken för skador och sjukdom, såsom psykisk och fysisk belastning och påfrestning, svåra trafikförhållanden, avvikande temperaturer och smittsamma sjukdomar. Denna typ av särskilda riskfaktorer tas i beaktande vid bedömningen av huruvida en skada eller sjukdom ska ersättas som en följd av ett olycksfall eller en tjänstgöringsrelaterad sjukdom. 

4 §.Olycksfall. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om det materiella tillämpningsområdet för ersättning för olycksfall. Enligt momentet berättigar ett olycksfall som inträffat under tjänstgöring till ersättning. Med tjänstgöring avses enligt 1 § 2 mom. all den verksamhet som bedrivs i samband med krishantering enligt de lagar som nämns i 1 § 1 mom. och i utbildning och övningar som sådan krishantering förutsätter, samt deltagande i verksamhet som bedrivs av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser. Detta innebär att det skydd som lagen ger täcker alla aktiviteter för en person som deltar i krishantering under hela hans eller hennes anställningsförhållande. Ingen regional eller tidsmässig begränsning föreslås på tillämpningen av lagen. Ett anställningsförhållande i samband med militär och civil krishantering innefattar ingen egentlig semestertid, utan tjänstledigheter som ingår i tjänstgöringstiden. Enligt den gällande lagen om olycksfall i militärtjänst gäller skyddet även under tjänstledighet som ingår i tjänstgöringstiden i samband med militär krishantering. Det har ansetts vara nödvändigt att denna princip bevaras i den föreslagna nya lagen. Skyddet för personer som deltar i civil krishantering blir således mer omfattande jämfört med nuläget eftersom de nu under tjänstledighet omfattas av statens reseförsäkring, som ger ett snävare försäkringsskydd än denna lag. 

Paragrafens 2 mom. innehåller en definition av begreppet olycksfall, som motsvarar den definition som anges i 17 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med olycksfall avses en plötslig, oförutsedd händelse som orsakas av en yttre faktor och leder till en skada eller sjukdom. Skadan eller sjukdomen kan vara fysisk eller psykisk och det förutsätts finnas ett sannolikt orsakssamband mellan den och olycksfallet. På grund av de särskilda svårigheter som hänför sig till bedömning av orsakssambandet vid psykiska skador och sjukdomar föreslås i 7 § nedan en särskild bestämmelse om villkoren för att vissa typer av chockreaktioner ska ersättas. Om en skada eller sjukdom uppkommer under tjänstgöring utan att något skadefall som kan betraktas om olycksfall inträffat, bedöms skadan eller sjukdomen i fråga om ersättningsgillhet enligt 6 § som tjänstgöringsrelaterad sjukdom. 

5 §.Lyte, skada eller sjukdom som förvärras till följd av olycksfall. I paragrafens 1 mom. föreslås att också förvärrande av andra lyten, skador eller sjukdomar än de som är ersättningsgilla enligt denna lag ska ersättas till följd av olycksfall. Det är i sådana fall således inte fråga om ett skadefall som är separat från det olycksfall som ska ersättas, utan om en följd av det. Ersättningen för förvärrandet ska fastställas så att den motsvarar den orsaksandel som olycksfallet haft i förvärrandet. Faktorer som ska beaktas vid bedömningen av denna andel är mekanismen för hur olycksfallet inträffade, hur hög traumaenergin var, vilket tidsmässigt samband som rått mellan olycksfallet och det förvärrade tillståndet samt inverkan av tidigare lyte, skada eller sjukdom. Bedömningen ska basera sig på allmän medicinsk erfarenhet och rådande undersökningsrön om vilken andel traumamekanismer av olika typer och styrka över huvud taget kan ha som åsamkare av en sådan skada som det är fråga om. Bestämmelsen motsvarar till övriga delar 19 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, men förvärrandet förutsätts inte vara väsentligt liksom i fråga om olycksfall i arbetet. Därtill har begreppet lyte för klarhetens skull fogats till ordalydelsen, eftersom till exempel ett strukturellt fel begreppsmässigt inte alltid kan betraktas som en skada eller en sjukdom. Det är fråga om lindrade förutsättningar för ersättning även i förhållande till nuläget i sådana fall där den skadade redan från tidigare har ett lyte, en skada eller en sjukdom. 

Med stöd av paragrafens 2 mom. kan ersättning för förvärrande betalas för högst sex månader räknat från det att olycksfallet inträffat eller senast från det att tjänstgöringen upphört, såvida inte återhämtningen uppenbarligen har fördröjts huvudsakligen av orsaker som har samband med behandlingen av skadan eller sjukdomen. Vid ersättning för förvärrande är det i princip fråga om ersättning för ett kortvarigt tillstånd. Om det inte blir några komplikationer läker en olycksfallsskada i normal vävnad enligt medicinsk erfarenhet i allmänhet senast inom sex månader, dock oftast på betydligt kortare tid. Om återhämtningen ändå drar ut på tiden beror det sannolikt mera på andra än olycksrelaterade faktorer. Eftersom det ofta är svårt att träffa ett avgörande i ett enskilt fall på grund av de tolkningsproblem som hänför sig till fallet, är det motiverat att begränsa ersättningstiden till sex månader. Om den skadade till exempel konstateras ha gamla artrosförändringar i knäet som tidigare inte har orsakat symptom, kan med stöd av denna bestämmelse även lindrigare symptom som yppar sig till följd av ett olycksfall berättiga till ersättning. Tidsgränsen för ersättning är dock sex månader efter avslutad tjänstgöring, eftersom symptom som orsakats av förvärrande vid det laget anses ha gått över och eventuella fortsatta symptom efter denna tidpunkt inte längre har något sannolikt orsakssamband med olycksfallet. 

Vid ett förvärrande kan återhämtningen dock ibland dra ut på tiden av behandlingsrelaterade orsaker. Så kan vara fallet när återhämtningen fördröjs därför att man måste vänta på behandling eller när den längre återhämtningstiden har att göra med den valda adekvata behandlingsmetoden. Av denna orsak kan man avvika från den maximala ersättningstid som avses ovan och som utgör huvudregeln och fortsätta att betala ersättning så länge som det är uppenbart att det huvudsakligen är fråga om fortsatt behandling av ett förvärrande som ska ersättas. 

6 §.Tjänstgöringsrelaterad sjukdom. Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för tjänstgöringsrelaterad sjukdom. Med tjänstgöringsrelaterad sjukdom avses enligt 1 mom. följande, som orsakats under sådan tjänstgöring som avses i denna lag: 1) en yrkessjukdom enligt 26—29 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, 2) en skada eller sjukdom enligt 18 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, 3) plötslig ömhet i muskler eller senor som har uppkommit utan olycksfall vid utförande av en enskild påfrestande rörelse, 4) annan skada eller sjukdom som sannolikt har uppstått som en följd av tjänstgöring, samt 5) förvärrande av andra lyten, skador eller sjukdomar än de som ska ersättas enligt denna lag, då dessa sannolikt har uppstått som en följd av tjänstgöring. I momentet förutsätts att sjukdomen i fråga har orsakats under tjänstgöring. En skada eller sjukdom som ska ersättas som tjänstgöringsrelaterad sjukdom uppträder i de flesta fall redan under tjänstgöringen, men den kan även uppträda, dvs. orsaka behov av sjukvård, först efter att tjänstgöringen upphört. Huruvida en skada eller sjukdom som orsakats under tjänstgöring ska ersättas eller inte är således inte beroende av när den uppträder. 

Förutsättningarna för en sådan yrkessjukdom som nämns i 1 punkten i momentet fastställs enligt bestämmelserna i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. För att en sjukdom ska ersättas som yrkessjukdom förutsätts att den sannolikt huvudsakligen har orsakats av att personen exponerats för en fysikalisk, kemisk eller biologisk agens under tjänstgöringen. Om en diagnostiserad sjukdom inte uppfyller kriterierna för en yrkessjukdom ska ersättningsgillheten bedömas utifrån de övriga förutsättningarna som gäller för tjänstgöringsrelaterad sjukdom. 

I 2 punkten i momentet avsedda skador och sjukdomar enligt 18 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar är: 1) skavsår orsakat av friktion, 2) skada eller sjukdom orsakad av kontakt med frätande ämnen, 3) skada eller sjukdom orsakad av inandning av gas, ånga eller imma, 4) köldskada, hypotermi, brännskada och värmesjuka som orsakats av exponering för avvikande temperatur, 5) skada eller sjukdom orsakad av strålning och 6) skada eller sjukdom som orsakats av exponering för betydande växling i fysikaliskt tryck. En förutsättning för att ersättning ska betalas för dessa skador och sjukdomar är att exponeringen för de nämnda faktorerna har skett innan skadan eller sjukdomen har uppträtt och under högst ett dygn. 

Sådan ömhet i muskler eller senor som nämns i 3 punkten i momentet motsvarar ömhet orsakad av arbetsrörelse i enlighet med 33 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Denna punkt tillämpas i praktiken endast sällan, eftersom ersättning på grund av den föreslagna begränsningen i 2 momentet betalas för högst sex veckor från det att ömheten uppstått och ersättning med stöd av den föreslagna 13 § i regel inte betalas under tjänstgöring. 

I 4 punkten i momentet bestäms att annan än sådan skada eller sjukdom som avses i punkterna ovan ska ersättas, om den sannolikt har orsakats på grund av tjänstgöring. I praktiken kan således vilken som helst skada eller sjukdom som orsakats under tjänstgöring och som inte ersätts som en följd av olycksfall, som yrkessjukdom eller som annan skada eller sjukdom enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, ersättas som en tjänstgöringsrelaterad sjukdom, om den kan anses ha uppstått som en följd av tjänstgöring. Denna punkt utvidgar begreppet tjänstgöringsrelaterad sjukdom så att det blir klart mer omfattande än yrkessjukdom, om än största delen av alla sjukdomar som har ett orsakssamband med tjänstgöring sannolikt redan uppfyller kriterierna för yrkessjukdom. Orsakssambandet bedöms med hänsyn till alla rådande förhållanden under tjänstgöringen och deras inverkan på den konstaterade skadan eller sjukdomen. Som det konstateras i motiveringen i 3 § inverkar sådana riskfaktorer som är typiska för krishanteringsuppdrag särskilt på bedömningen av huruvida en tjänstgöringsrelaterad sjukdom enligt denna punkt ska ersättas. Inte heller psykiska faktorer har uteslutits som åsamkare av sjukdom ur ersättningsgillheten för tjänstgöringsrelaterad sjukdom, vilket är fallet i fråga om yrkessjukdom. För att en sjukdom ska kunna ersättas måste det dock alltid finnas ett sannolikt medicinskt orsakssamband mellan exponeringen och sjukdomen. 

I 5 punkten i momentet föreskrivs om ersättning i sådana fall där lyte, skada eller sjukdom som en person haft redan före sin tjänstgöring förvärrats under tjänstgöringen. Sådant förvärrande av andra lyten, skador eller sjukdomar än de som ska ersättas enligt denna lag ersätts endast om förvärrandet sannolikt är en följd av tjänstgöring. Även i sådana fall kan särskilda förhållanden under tjänstgöringen ha avsevärd betydelse när orsakssambandet bedöms. På samma sätt som vid ersättning för förvärrande som orsakats av ett olycksfall och i motsats till förfarandet vid olycksfall i arbetet förutsätts i denna bestämmelse inte att förvärrandet ska vara väsentligt, utan även lindrigare förvärrande kan betraktas som tillräcklig grund för ersättning. 

I paragrafens 2 mom. begränsas ersättningstiden i fråga om sådan ömhet i muskler eller senor som avses i 1 mom. 3 punkten till sex veckor från det att ömheten uppstått på samma sätt som i 33 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Ömhet kan givetvis inte ersättas med stöd av denna bestämmelse, om skadan i fråga kan uppstå endast genom olycksfall eller om det är fråga om ett förvärrande av en tidigare skada eller sjukdom. 

I paragrafens 3 mom. begränsas ersättningstiden i fråga om förvärrande av lyte, skada eller sjukdom enligt 1 mom. 5 punkten till högst sex veckor från det att tjänstgöringen upphört. Grunderna för den tidsmässiga begränsningen är desamma som vid ersättning av förvärrande enligt 5 §. Likaså kan ersättning undantagsvis betalas för en längre tid, om återhämtningen uppenbarligen har fördröjts huvudsakligen på grund av orsaker som relaterar till behandlingen av skadan eller sjukdomen. 

7 §.Psykisk chockreaktion. I paragrafen föreskrivs om en typ av sjukdom, psykisk chockreaktion, som kan ersättas antingen som en följd av ett olycksfall eller som en tjänstgöringsrelaterad sjukdom i enlighet med 6 § 1 mom. 4 punkten. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 35 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med psykisk chockreaktion avses enligt paragrafens 1 mom. akut stressreaktion, posttraumatiskt stressyndrom och personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse. Benämningarna på dessa sjukdomar motsvarar sjukdomsbeteckningarna enligt sjukdomsklassificeringen ICD-10. Kriterierna för ersättning baserar sig således huvudsakligen på diagnostiken av dessa sjukdomar. En psykisk chockreaktion är alltid en följd av någon händelse för vilken olika villkor ställs beroende på vilken sjukdomsbeteckning det är fråga om. Händelsen i fråga behöver dock inte uppfylla kriterierna för ett olycksfall, eftersom en psykisk chockreaktion kan uppstå till följd av tjänstgöringen som helhet utan någon klar enskild händelse, varvid den ersätts som en tjänstgöringsrelaterad sjukdom. 

Akut stressreaktion ersätts i praktiken endast sällan, eftersom det enligt sjukdomsklassificeringen är fråga om en övergående störning som vanligtvis går över efter några timmar eller dagar. Den orsakar således i allmänhet inga symptom efter avslutad tjänstgöring, såvida den inte uppträder först efter att tjänstgöringen upphört. Posttraumatiskt stressyndrom utvecklas däremot enligt sjukdomsklassificeringen som fördröjd eller utdragen respons på en påfrestande, kort- eller långvarig exceptionellt hotfull eller katastrofal händelse eller situation, som sannolikt skulle väcka kraftig ångest hos nästan vem som helst. Som exempel nämns katastrofer orsakade av människan eller naturkatastrofer, krigstillstånd, allvarliga olyckor, att man blir åskådare till våldsam död eller faller offer för tortyr, terrorism, våldtäkt eller något annat brott. 

Med personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse avses en personlighetsförändring som varar åtminstone två år. Som exempel på sådan påfrestning kan nämnas tortyr, storolyckor, långvarig gisslansituation eller långvarig fängelsevistelse som är förenad med direkt hot om avrättning. Personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse hänför sig enligt sjukdomsklassificeringen däremot inte till en kortvarig livshotande situation. 

Paragrafens 2 mom. innehåller ett förtydligande enligt vilket ersättning för posttraumatiskt stressyndrom och personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse förutsätter att den skadade har varit direkt delaktig i den händelse som utlöst chocken. Även denna förutsättning motsvarar bestämmelserna i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Med direkt delaktighet i en händelse avses både att bli utsatt för direkt personlig fara och att bli ögonvittne till en händelse, till exempel om en person ser en kollega som arbetar i närheten bli allvarligt skadad. Med direkthet avses således en sådan personlig upplevelse i omedelbar närhet av händelsen som möjliggör personliga iakttagelser. 

Vidare förutsätts i momentet att den skadade konstaterats lida av symptom som passar in på posttraumatiskt stressyndrom inom sex månader från det att händelsen inträffat eller tjänstgöringen upphört. Bestämmelsen är nödvändig för att det ska vara möjligt att bedöma orsakssambandet. Posttraumatiskt stressyndrom bör enligt sjukdomsklassificeringen i allmänhet inte diagnostiseras om det inte finns bevis på att symptomen har uppträtt inom sex månader efter ett exceptionellt svårt trauma. Med konstaterande av symptom avses att en läkare, även om ingen diagnos på posttraumatiskt stressyndrom har ställts, efter att ha träffat patienten i samband med ett patientbesök har antecknat fynd som visar på sådana symptom i journalhandlingarna. 

3 kap. Förmåner

8 §.Förmåner enligt lagen om olycksfall i arbetet och om arbetssjukdomar. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att ersättning som ska betalas för ett skadefall enligt denna lag ska bestämmas i enlighet med lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Avdelning III i nämnda lag innehåller förmånsrelaterade bestämmelser som ska tillämpas om inte annat bestäms i denna lag. I denna paragrafs 2 och 3 mom. anges undantag från förmånsbestämmelserna i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, och vidare föreslås att 9—11 § innehåller bestämmelser om vissa tilläggsersättningar som kan betalas endast med stöd av denna lag. Hänvisningen i paragrafens 1 mom. omfattar alla ersättningar som betalas för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar. Förmåner enligt avdelning III i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar är ersättning för inkomstbortfall, ersättning för sjukvård inklusive medicinsk rehabilitering, ersättning för rese- och inkvarteringskostnader som beror på sjukvård, menersättning, vårdbidrag, klädtillägg, ersättning för extra kostnader för hemvård, ersättning för vissa föremål som varit i personligt bruk, yrkesinriktad rehabilitering, ersättning för serviceboende, ersättning för hjälpmedel som behövs i dagliga aktiviteter, ersättning för ändringar i bostaden, ersättning för tolktjänst vid syn-, hörsel- eller talskador som orsakats av ett skadefall, ersättning för att en anhörig deltar i anpassningsträning, ersättning för rese- och inkvarteringskostnader vid rehabilitering, familjepension, begravningshjälp och ersättning för kostnader för att transportera den avlidna. 

I paragrafens 2 mom. föreslås avvikande från bestämmelserna i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar att dagpenning ska betalas fram till slutet av den ursprungliga tjänstgöringstiden till ett belopp som motsvarar det faktiska inkomstbortfallet, även om tjänstgöringen upphör före det fastställda slutdatumet. I 58 § 1 och 2 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar föreskrivs att dagpenningen under 28 dagar från och med skadedagen är antingen lika stor som lönen för sjukdomstiden eller lika stor som lönen under de fyra veckor som föregick skadefallet, om ingen lön för sjukdomstid betalas. Med stöd av momentet är dagpenningen även efter 28 dagar minst så stor som det anges i den nämnda bestämmelsen under hela den tid om berättigar till dagpenning, dock högst fram till den dag då anställningsförhållandet enligt 1 § i denna lag borde ha upphört. Senast efter att dagpenningsperioden löpt ut, dvs. ett år efter skadefallet, ska ersättningen för inkomstbortfall i enlighet med lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar grunda sig på personens årsarbetsinkomst. 

I paragrafens 3 mom. föreslås att minimibeloppet av den årsarbetsinkomst som används som grund för olycksfallspension och familjepension är minimiårsarbetsinkomsten enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar multiplicerat med tre. Nuförtiden har minimårsarbetsinkomsten fördubblats. Meningen är att minimiårsarbetsinkomsten tas som grund för ersättning av långvarigt inkomstbortfall. Eftersom en ung person inte nödvändigtvis har hunnit bygga upp en inkomstnivå som grundar sig på stadigvarande arbete före sin tjänstgöring i krishanteringsuppdrag är det motiverat att ersättning för långvarigt inkomstbortfall betalas till ett belopp som minst motsvarar den allmänna genomsnittliga inkomstnivån. Minimiårsarbetsinkomsten enligt denna bestämmelse är 2015 cirka 41 000 euro. 

9 §.Tilläggsersättning för bestående men. Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för bestående men som ska betalas utöver de ersättningar som anges i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Tilläggsersättningen motsvarar i övrigt den nuvarande förmånen som betalas med stöd av tilläggsskyddsavtalet, men den betalas förutom till följd av olycksfall även till följd av tjänstgöringsrelaterad sjukdom. Tilläggsersättning betalas i likhet med ersättning enligt tilläggsskyddsavtalet endast till personer i egentligt anställningsförhållande som arbetar med krishantering, dvs. till sådan skadad som avses i 1 § 1 mom. 1 och 3 punkten, och således inte till personer som deltar i utbildning enligt 2 punkten i den nämnda bestämmelsen. Enligt paragrafens 1 mom. betalas tilläggsersättning för bestående allmänt men till följd av en skada eller sjukdom som orsakats av ett skadefall. Menets omfattning bestäms utifrån invaliditetsklassificeringen enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, dvs. enligt samma invaliditetsklass som menersättningen. För bestående men enligt invaliditetsklass 20 betalas som en engångsersättning 210 000 euro och för partiellt bestående men som en engångsersättning så många tjugondedelar av detta ersättningsbelopp som invaliditetsklassen utvisar. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om höjning av tilläggsersättningsbeloppet, om invaliditetsklassen höjs med minst ett steg på grund av att skadan eller sjukdomen förvärrats. 

10 §.Tilläggsersättning som betalas med anledning av dödsfall. Det föreslås att paragrafen föreskriver om en tilläggsersättning enligt det nuvarande tilläggsskyddsavtalet som betalas till den skadades förmånstagare, om den skadade har avlidit till följd av ett skadefall som ska ersättas med stöd av denna lag inom tre år från skadefallet. Tilläggsersättningen betalas således utöver den familjepension som fastställts i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Tilläggsersättningen betalas endast till förmånstagaren till en sådan skadad som avses i 1 § 1 mom. 1 och 3 punkten. Beloppet av tilläggsersättningen uppgår till 200 000 euro och betalas till den person som förordnats av personen i tjänstgöring. Förmånstagarförordnandet och ändringar i detsamma ska anmälas skriftligt till Statskontoret. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om tillämpningen av 49 och 50 § i lagen om försäkringsavtal (543/1994) när det gäller tolkning av ett förmånstagarförordnade. 

I paragrafens 3 mom. bestäms om en tilläggsersättning som ska betalas till förmånslåtarens barn under 18 år och som uppgår till 20 procent av tilläggsersättningsbeloppet enligt 1 mom., dvs. 40 000 euro per barn. Som förmånslåtarens barn betraktas enligt momentet även makens barn, vars vårdnadshavare den nämnda maken är, samt ett utomäktenskapligt barn gentemot vilket förmånslåtaren är underhållsskyldig utifrån avtal eller domstolsbeslut. 

11 §.Psykiskt stöd och psykisk vård. Paragrafens 1 mom. föreslås innehålla bestämmelser om särskilt psykiskt stöd och särskild psykisk vård som den som avslutat sin tjänstgöring har rätt till. Motsvarande stödform har ingått i tilläggsskyddsavtalet från och med maj 2013. I tilläggsskyddsavtalet stöd och vård är begränsat till ett år efter tjänstgöring så att man inte senare kan ansöka om stöd och vård. I momentet föreslås att ansökning om psykiskt stöd och psykisk vård inte längre ska vara tidsbegränsad. Stöd och vård ska inte således vara beroende av när personen har återvänt hem. Ett sannolikt orsakssamband mellan behovet av psykiskt stöd och psykisk vård och tjänstgöringen ska vara en tillräcklig grund för ersättning. Personen förutsätts emellertid inte lida av en skada eller sjukdom som orsakats genom olycksfall eller av en tjänstgöringsrelaterad sjukdom för att få stödet. Kostnaderna för psykiskt stöd eller psykisk vård ersätts under högst ett år från det att stödbehovet yppat sig, det vill säga att stödbehovet har bedömts i vårdsplats som Statskontoret har bestämt. Om en person visar sig behöva psykisk vård i över ett år kan vården ersättas med stöd av denna lag, om vårdbehovet beror på ett sådant olycksfall eller en sådan tjänstgöringsrelaterad sjukdom som avses i denna lag. 

Syftet är i praktiken att hålla fast vid det nuvarande förfaringssättet, enligt vilket den vårdbehövande vänder sig till Psykiatriska konsultationspolikliniken vid HNS, som fungerar som samordnare av vården och vårdbehovet. Personen behöver således inte få en särskild betalningsförbindelse från Statskontoret till Psykiatriska polikliniken vid HNS eller en eventuell vårdplats som denna utvisar. Vårdplatsen sänder en faktura över den försäkrades vård direkt till Statskontoret, och i samband med faktureringen tillställer vårdplatsen Statskontoret ett läkarutlåtande eller en vårdberättelse om den försäkrade. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om ersättning för resekostnader som orsakas av stöd och vård enligt denna paragraf. Kostnader för resor som är nödvändiga för erhållande av stöd och vård ersätts enligt samma principer rörande ersättning för resekostnader som anges i 50 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. 

12 §.Förhållandet till ersättning enligt någon annan lag. I paragrafen föreskrivs att förmåner enligt denna lag ska behandlas på samma sätt inom den övriga lagstiftningen som förmåner enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Ingen hänvisning till denna lag behöver således fogas till de övriga förmånslagarna. Förmånerna enligt denna lag är primära i förhållande till andra socialförsäkringsförmåner, såsom ersättningar enligt arbetspensionslagarna eller sjukförsäkringslagen. 

I fråga om trafikförsäkringen bevaras en bestämmelse om att Statskontoret alltjämt har regressrätt också i förhållande till ersättning som betalas med stöd av trafikförsäkringen för det fordon som innehas eller framförs av motorfordonets ägare eller förare. 

13 §.Betalning av ersättning. I paragrafen föreskrivs i enlighet med den gällande lagen att ersättning enligt denna lag betalas för tiden efter avslutad tjänstgöring, såvida det inte finns någon särskild orsak att betala ersättning för sjukvårdskostnader även under tjänstgöring. Inom den militära krishanteringen ansvarar försvarsmakten för ordnandet av sjukvård, och den som deltar i tjänstgöring har under anställningsförhållandet rätt till avgiftsfri hälso- och sjukvård även under tjänstgöringsledighet. Nödvändig hälso- och sjukvård ordnas under anställningsförhållandet i första hand inom den finländska krishanteringstruppen. För vården ansvarar medicinalvårdspersonalen inom krishanteringstruppen. Om det inte är möjligt att ordna den vård eller de undersökningar som behövs inom krishanteringsorganisationen kan de ordnas vid andra vårdenheter inom tjänstgöringsområdet eller i Finland. Kostnaderna för nödvändig vård och undersökning ersätts under tjänstgöringstiden av Björneborgs brigad. 

Inom den civila krishanteringen har sjukvården tryggats genom en så kallad försäkring för utsända arbetstagare som staten tecknat hos ett försäkringsbolag och som täcker alla sjukvårdskostnader för en person i tjänstgöring till fullt belopp utan någon övre gräns. Försäkringen gäller under hela anställningsförhållandet utan avbrott oberoende av var den försäkrade befinner sig. Försäkringen täcker resor under fritid samt hälso- och sjukvård i destinationslandet eller dess närområde. I samband med civila krishanteringsoperationer kan också operationsspecifika försäkringar och sjukvård inom operationsorganisationen ordnas. 

Ersättningar enligt denna lag betalas således enligt huvudregeln först efter att tjänstgöringen har upphört och ingen sjukvård i anslutning till tjänstgöringen längre ordnas. Därefter är det Statskontoret som ansvarar för ersättningen av sjukvård och rehabilitering. I lagen kvarstår på motsvarande sätt som i den gällande lagen en möjlighet att av särskild orsak ersätta sjukvård redan under tjänstgöring. Inom krishantering kan sådana situationer för tillfället inte identifieras, men det är motiverat att för säkerhets skull bibehålla denna möjlighet, så att en person i tjänstgöring inte i något som helst fall blir utan ersättning. Sjukvård under tjänstgöring kan undantagsvis ersättas till exempel i sådana fall där den skadade inte har fått den nödvändiga vård han eller hon önskat under tjänstgöringstiden och själv har uppsökt sjukvård som inte ersatts med stöd av försäkringen. För ersättning förutsätts i sådana fall en utredning över den vård som personen inte fått och den anlitade vårdens särskilda nödvändighet. På samma sätt är ersättning för inkomstbortfall nödvändig först efter att löneutbetalningen och tjänstgöringen upphört. 

Enligt paragrafens 2 mom. kan menersättning emellertid betalas från det att ett men enligt 83 § 2 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar måste betraktas som bestående, även om tjänstgöringen inte har upphört. Ett men kan i regel betraktas som bestående tidigast ett år efter skadefallet. 

4 kap. Verkställighet och ändringssökande

14 §.Behörig försäkringsanstalt. I paragrafen konstateras att Statskontoret är behörig försäkringsanstalt i ett ersättningsärende som omfattas av lagens tillämpningsområde och ansvarar för handläggningen av ersättningsärenden och betalningen av ersättningar. 

15 §.Anmälan om skadefall. I paragrafen föreskrivs om anmälan om skadefall enligt denna lag. Enligt paragrafens 1 mom. ska den skadade utan dröjsmål underrätta en företrädare för den nationella enhet vid vilken den skadade är anställd om ett skadefall som drabbat honom eller henne. Anmälan ska således göras till någon som representerar arbetsgivaren i anställningsförhållandet i fråga. I en internationell organisation uppfyller anmälan till exempelvis den närmaste chefen inte bestämmelsens syfte, eftersom informationen om skadefallet i så fall inte nödvändigtvis förmedlas till den organisation som är arbetsgivare i anställningsförhållandet. I fråga om soldater är försvarsmakten arbetsgivare och i fråga om civil krishantering Krishanteringscentret. Soldater kan i praktiken ofta göra anmälan till socialkuratorn på tjänstgöringsplatsen. Det viktigaste är att anmälan förmedlas till en part som enligt 2 mom. är skyldig att göra en skadeanmälan till Statskontoret. Om den skadade försummar att anmäla skadefallet kan det få skadliga konsekvenser. Om anhängiggörandet av ett ersättningsärende fördröjs väsentligt kan ersättningen enligt 46 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar förvägras för dröjsmålstiden helt eller delvis, förutsatt att förvägrandet kan betraktas som skäligt med beaktande av förhållandena. Vid anhängiggörande av ett ersättningsärende gäller också den tidsfrist på fem år som föreskrivs i 116 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Ersättning ska dock inte förvägras i en situation där anmälan om skadefall har fördröjts på grund av att skadan eller sjukdomen börjat visa symptom först senare eller orsakssambandet mellan skadan eller sjukdomen och tjänstgöringen är oklart eller klarnar först långt senare. 

I paragrafens 2 mom. bestäms att en representant för en statlig arbetsgivare är skyldig att anmäla ett skadefall till Statskontoret. Om skadefallet sannolikt orsakar ett behov av sjukvård eller rehabilitering, ett bestående men eller nedsatt arbetsförmåga efter avslutad tjänstgöring, ska anmälan göras utan dröjsmål redan innan tjänstgöringen upphör. Anhängiggörandet av ett ersättningsärende är knutet till att skadeanmälan inkommer till Statskontoret. Därefter handläggs ärendet och Statskontoret har bland annat med stöd av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar rätt att få information för att kunna avgöra ersättningsärendet. Om anmälan görs först efter avslutad tjänstgöring kan handläggningen av den skadades ärende fördröjas i onödan. Det är dock inte meningen att skadeanmälan ska göras för säkerhets skull även för alla mindre skadefall som orsakar vårdbehov och nedsatt arbetsförmåga endast tillfälligt under tjänstgöringen och som inte leder till avbrott i tjänstgöringen och utbetalning av ersättning. 

16 §.Tillämpning av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om verkställighet som hänvisar till lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. I de flesta frågor som gäller verkställighet tillämpas lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, på samma sätt som lagen om olycksfallsförsäkring för närvarande tillämpas i frågor som rör olycksfall i militärtjänst. De bestämmelser i avdelning IV i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar som gäller verkställandet av förmåner, dvs. ersättningshandläggning och meddelande av beslut, tillämpas på handläggningen av ärenden enligt denna lag. Vidare tillämpas vad som i avdelning IX i den nämnda lagen föreskrivs om utlämnande, erhållande och hemlighållande av uppgifter, avgiftsfrihet för uppgifter, ersättning som ska betalas för uppgifter om hälsotillstånd, justering av penningbelopp och ersättningar med arbetspensionsindex och lönekoefficient, avrundning av belopp, regressrätt för försäkringsanstalten, rätt för en försäkringsanstalt att få tillbaka fullkostnadsavgiften av en trafikförsäkringsanstalt, jäv, skyldigheten att bevara handlingar samt överförings- och utmätningsförbud. 

17 §.Sökande av ändring, omprövning, undanröjande av ett beslut och återkrav. I paragrafen föreskrivs i enlighet med nuläget att bestämmelserna i avdelning VIII i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar ska tillämpas på sökande av ändring, omprövning, undanröjande av ett beslut och återkrav. Statskontorets beslut får således överklagas genom besvär hos besvärsnämnden för olycksfallsärenden, vars beslut kan överklagas hos försäkringsdomstolen. Beslut av försäkringsdomstolen, som gäller rätt till ersättning, får överklagas hos högsta domstolen. 

5 kap. Särskilda bestämmelser och ikraftträdande

18 §.Justering och avrundning av penningbelopp. I paragrafen föreslås att penningbeloppen av de tilläggsersättningar som nämns i 5 och 7 § årligen justeras med den lönekoefficient som avses i 96 § i lagen om pension för arbetstagare. Det justerade penningbeloppet avrundas enligt paragrafen till närmaste hela tiotusental euro. Penningbeloppen av tilläggsersättningar ska således ändras först som en följd av en betydande höjning av lönenivån och levnadskostnaderna. 

19 §.Ikraftträdande. Paragrafens 1 mom. innehåller en bestämmelse om ikraftträdande. Lagen avses träda i kraft den 1 juli 2016. 

Med stöd av paragrafens 2 mom. ska denna lag tillämpas på skadefall som inträffar medan lagen är i kraft. På olycksfall som inträffar och tjänstgöringsrelaterade sjukdomar som uppträder innan denna lag trätt i kraft tillämpas således de bestämmelser som gäller vid den tidpunkt då denna lag träder i kraft, dvs. i fråga om soldater lagen om olycksfall i militärtjänst och i fråga om personer som deltar i civil krishantering bestämmelserna om olycksfall i arbetet. 

1.3  Lagen om militär krishantering

20 §.Sjukdoms- och olycksfallsersättningar. Hänvisningen till lagen om olycksfall i militärtjänst i denna paragraf ändras till en hänvisning till den nya lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag.