2.1  Bedömning av nuläget

Genom ändringarna av fastighetsbeskattningen har man velat öka fastighetsskattens andel av kommunernas skatteintäkter. Fastighetsskatten har många fördelar som källa till finansiering för kommunerna. Skatteintäkten är stabil, i motsats till exempelvis samfundsskatteintäkten, som är känslig för konjunkturväxlingar. Skattebasen utvecklas jämnt och det är lätt att relativt exakt förutse skatteutfallet på basis av de fastigheter som finns inom kommunen och de skattesatser som kommunen påför. Skattebasen är statisk. Skatteformen kompletterar det övriga skattesystemet och bidrar till att minska trycket på den övriga beskattningen, särskilt inkomstbeskattningen. Beskattningen av fastigheter främjar ett effektivt utnyttjande av såväl mark som byggnadsbestånd och bidrar till att skapa en kostnadseffektiv samhällsstruktur samtidigt som kostnaderna för kommunalteknik och serviceutbud minskar. 

Statsminister Juha Sipiläs regering har som mål att öka kommunernas fastighetsskatteinkomster ytterligare. Enligt regeringsprogrammet höjs de övre och nedre gränserna för fastighetsskatterna måttligt. I regeringens skattepolitiska riktlinjer som bifogats regeringsprogrammet eftersträvas genom höjningar av fastighetsskatten ytterligare skatteinkomster på 100 miljoner euro under regeringsperioden. 

Eftersom den andel som fastigheter och byggnader som omfattas av den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen och byggnader som används för stadigvarande boende utgör av skatteintäkten är 90 procent, kan ett sådant tilläggsutfall som eftersträvas inte uppnås utan att man också höjer dessa skatteprocentsatser. Under de senaste åren har fastighetsbeskattningen visserligen skärpts mest i fråga om nämnda fastigheter och byggnader, delvis genom ändringar av skatteprocentsatsernas nedre och övre gränser, enligt nedanstående. 

För att uppnå det eftersträvade tilläggsutfallet genom att ändra variationsintervallet för skattegraden förutsätts att de nedre gränserna höjs, eftersom endast en kommun har fastställt sin skatteprocentsats för 2015 till den högsta möjliga (Imatra, den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen). Den nedre gränsen för intervallet för den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen tillämpas däremot av 45 kommuner och den nedre gränsen för intervallet för bostäder för stadigvarande boende av 23 kommuner. Om den nedre gränsen höjs blir dessa kommuner tvungna att höja sin skatteprocentsats till den nya nedre gränsen. 

Åtgärden innebär en kännbar ökning av skatteinkomsterna, men problemet är att effekterna av höjningen särskilt drabbar huvudstadsregionen där fastigheternas beskattningsvärden relativt sett är högre. Till följd av den höjning av den nedre gränsen för den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen och skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende som trädde i kraft vid ingången av 2015 var 63 kommuner tvungna att höja sin skatteprocentsats. I fråga om den ökning av skatteintäkter som beror på höjningen av de nedre gränserna står tio kommuner för drygt 90 procent och enbart Esbo för cirka 54 procent. 

I samband med de höjningar av intervallen för skatteprocentsatserna som genomförts under de senaste åren har man inte samtidigt justerat nivån på fastighetsskatteprocentsatsen för kraftverksbyggnader och kraftverkskonstruktioner och fastighetsskatteprocentsatsen för fritidsbyggnader. Den proportionella skillnaden mellan den allmänna fastighetsskatteprocentsatsens och fastighetsskatteprocentsatsen för kraftverksbyggnader och kraftverkskonstruktioner liksom mellan skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende och skatteprocentsatsen för byggnader som används för annat boende än stadigvarande boende har därför minskat. 

Även om kraftverkens och fritidsbostädernas andel av fastighetsskatteinkomsterna endast uppgår till något under 9 procent, har de dock en mer än obetydlig betydelse för många små kommuner utanför tillväxtcentrumen. De kommuner som har fastställt en särskild skatteprocentsats för kraftverksbyggnader kraftverkskonstruktioner eller för fritidsbostäder tillämpar relativt ofta intervallets övre gräns. Sammanlagt 108 kommuner tillämpade år 2015 den maximala skatteprocentsatsen för kraftverk och sammanlagt 171 kommuner den maximala skatteprocentsatsen för byggnader som används för annat boende än stadigvarande boende. Det är i regel fråga om landsbygdsdominerade kraftverkskommuner invid vattendrag och populära sommarstugekommuner, av vilka många drabbats av ett flyttningsunderskott och finansieringssvårigheter.  

De senaste årens ändringar i fastighetsbeskattningen har delvis lett till en regional obalans i fråga om hur fastighetsskatteinkomsterna utvecklats.  

2.2  Föreslagna ändringar

En höjning av fastighetsskatten med ett belopp på 100 miljoner euro i enlighet med regeringsprogrammet genomförs stegvis under regeringsperioden så att skatteinkomsterna från 2016 till 2019 ökar med ca 25 miljoner euro per år. Höjningarna genomförs genom att i man första skedet fokuserar på fritidsbostäder och kraftverk, vilket gagnar bland annat många landsbygdsdominerade kommuner med finansieringssvårigheter. 

Det föreslås att 13 § 1 mom. som gäller den övre gränsen för skatteprocentsatsen för byggnader som används för annat boende än stadigvarande boende ändras så att skatteprocentsatsen kan vara högst 1,00 procentenheter högre än den skatteprocentsats för byggnader som används för stadigvarande boende som kommunen fastställt, i stället för nuvarande 0,60 procentenheter.  

Förslaget innebär att den andel med vilken skatteprocentsatsen för byggnader som används för annat boende än stadigvarande boende högst får överstiga skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende (1,00) står i ungefär samma relation till den övre gränsen för skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende och kommunernas genomsnittliga skatteprocentsats för byggnader som används för stadigvarande boende som under fastighetsskattens första tillämpningsår 1993.  

Det föreslås ingen ändring av bestämmelsen i lagens 13 § 1 mom., enligt vilken skatteprocentsatsen för byggnader som används för annat boende än stadigvarande boende också kan vara mer än 1,00 (för närvarande 0,60) procentenheter högre än den skatteprocentsats för byggnader som används för stadigvarande boende om den är högst lika stor som den allmänna fastighetsskattesats som kommunen fastställt. Bestämmelsen ger även efter de föreslagna ändringarna kommunerna viss flexibilitet vid fastställandet av skatteprocentsatsen, beroende på kommunens gällande skatteprocentsatser. 

Det föreslås att lagens 14 § 1 mom. om den högsta skatteprocentsatsen för byggnader och konstruktioner som hör till ett kraftverk ska ändras så att den höjs från 2,85 till 3,10. 

Dessutom föreslås en ändring av 12 a § 1 mom. och 12 b § 1 mom. om den övre gränsen för skatteprocentsatsen för obebyggda byggplatser genom att den högsta skatteprocentsatsen höjs till 4,00, så att effekterna av den särskilda skattesatsen för obebyggda byggplatser som markanvändnings- och planläggningspolitiskt instrument inte försvagas när fastighetsbeskattningens nivå stiger. Den övre gränsen för skatteprocentsatsen för obebyggda byggplatser har varit 3,00 sedan den togs i bruk år 2000. Från år 2000 till år 2015 har kommunernas genomsnittliga allmänna fastighetsskatteprocentsats stigift med nästan 50 procent och skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende med nästan 90 procent.  

Samtidigt preciseras definitionen på obebyggda byggplatser i 12 a § 2 mom. i fråga om de byggförbud för en byggplats som ansluter till den. Tillämpning av den särskilda skatteprocentsatsen på obebyggda byggplatser förutsätter enligt 1 punkten i nämnda moment att områdets detaljplan har varit i kraft minst ett år före ingången av kalenderåret. I momentets 6 punkt förutsätts att det för byggplatsen inte får ha utfärdats ett sådant byggförbud som avses i 53 § eller 58 § 4 mom. markanvändnings- och bygglagen. Sådana byggförbud kan utfärdas för ett detaljplaneområde. I vissa fall har för ett detaljplaneområde vars användningsändamål ska ändras utfärdats byggförbud med stöd av 38 § i markanvändnings- och bygglagen för utarbetande eller ändring av en generalplan eller en gemensam generalplan. Eftersom det inte heller då är möjligt att bygga enligt detaljplanen, fördeslås det att 12 § 2 mom. 6 punkten ska ändras så, att ett byggförbud enligt 38 § i markanvändnings- och bygglagen ska ha samma verkan som ett byggförbud enligt 53 och 58 § i nämnda lag. Samtidigt preciseras hänvisningen till 58 § 4 mom. i markanvändnings- och bygglagen till att gälla paragrafens 5 mom. där bestämmelsen om byggförbud numera ingår.  

Likaså ändras hänvisningarna i 12 a § 2 mom. 3 och 5 punkten till att motsvara den ändrade lagstiftningen. Enligt momentets 3 punkt förutsätter tillämpning av den särskilda skatteprocentsatsen att det på byggplatsen inte finns någon bostadsbyggnad som används för boende och byggande av en bostadsbyggnad på den före ingången av kalenderåret inte påbörjats på det sätt som avses i 72 § i markanvändnings- och byggförordningen (895/1999). Hänvisningen till 72 § i markanvändnings- och byggförordningen ska ersättas med en hänvisning till 149 c § i markanvändnings- och bygglagen (132/1999), där de bestämmelser om påbörjande av byggande som motsvarar 72 § i förordningen har införts. Förordningens 72 § har upphävts genom en förordning som trädde i kraft den 1 juni 2015 (215/2015). 

En förutsättning för tillämpning av den särskilda skatteprocentsatsen för obebyggda byggplatser är enligt 12 a § 2 mom. 5 punkten att byggplatsen kan anslutas till den allmänna vattenledningen och till avlopp på det sätt som avses i 10 § i hälsoskyddsförordningen (1280/1994). Enligt bestämmelsen var ägaren eller innehavaren av en fastighet inom ett detaljplaneområde skyldig att bygga en anslutning till den allmänna vattenledningen, om vattenledningen fanns högst 20 meter från gränsen till tomten. 

Hälsoskyddsförordningens 10 § upphävdes i samband med att lagen om vattentjänster (119/2001) trädde i kraft. Enligt lagen om vattentjänster ombesörjer vattentjänstverken vattentjänsterna för samhällen och deras verksamhetsområden ska omfatta de områden där det är nödvändigt att ansluta fastigheterna till vattentjänstverkets vattenledning eller avlopp bland annat på grund av storleken eller beskaffenheten av bosättningen. En fastighet som är belägen inom ett vattentjänstverks verksamhetsområde ska anslutas till verkets vattenledning och avlopp. Vattentjänstverket bestämmer förbindelsepunkterna, som enligt 12 § i lagen om vattentjänster ska vara belägna i fastighetens omedelbara närhet. Enligt motiveringen till lagen har avsikten varit att de maximala avstånden i praktiken ska vara desamma som tidigare. Den kommunala miljövårdsmyndigheten kan under de förutsättningar som föreskrivs i lagens 11 § bevilja befrielse från anslutningsskyldigheten, om en fastighet som befrias från anslutning till vattenledning förfogar över tillräckligt med hushållsvatten som uppfyller kraven eller det på en fastighet som befrias från anslutning till avlopp är möjligt att ordna uppsamlingen och behandlingen av avloppsvatten så att varken sanitär olägenhet eller förorening av miljön uppkommer. 

Det föreslås att bestämmelsen om anordnande av vattentjänster i definitionen på obebyggda byggplatser ändras så, att det i stället för till 10 § i hälsoskyddsförordningen hänvisas till 12 § i lagen om vattentjänster. Det är fråga om en teknisk ändring som inte påverkar tillämpningsområdet för den förhöjda fastighetsskatten för obebyggda byggplatser. 

Ovan föreslagna ändringar av de övre gränserna för skatteprocentsatserna ska tillämpas från och med fastighetsbeskattningen för 2016. De kalkylerade intäkterna av åtgärderna är något cirka 28 miljoner euro, om alla som för närvarande tillämpar den övre gränsen höjer skatteprocenten till den nya övre gränsen. Detta sker troligtvis inte i alla kommuner genast året efter höjningarna. År 2016 beräknas tilläggsutfallet uppgå till 25 miljoner euro och 2017 till tre miljoner euro.  

För att uppnå utfallsmålet för 2017 på 25 miljoner euro höjs dessutom från ingången av 2017 den nedre gränsen för den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen i 11 § 1 mom. från 0,80 procent till 0,86 procent och den nedre gränsen för skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende i 12 § 1 mom. från 0,37 till 0,39 procent. Ändringarna ökar skatteinkomsterna år 2017 med 24 miljoner euro jämfört med situationen år 2015. 

Den övre gränsen för den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen höjs från 1,55 procent till 1,80 procent och den övre gränsen för skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende från 0,80 procent till 0,90 procent.  

I fråga om 2018 och 2019 fattar regeringen besluten senare, eftersom man nu, medan arbetet för att reformera grunderna för värdering inom fastighetsbeskattningen pågår, inte ännu kan uppskatta från och med när de nya värderingsgrunderna kunde tas i bruk. Samtidigt med detta bör även intervallen för skatteprocentsatserna bedömas på nytt. 

3.1  Konsekvenser för den offentliga ekonomin

I enlighet med det ovan anförda uppskattas ändringarna öka fastighetsskatteinkomsterna med cirka 50 miljoner euro åren 2016 och 2017. Av tillägget härrör 28 miljoner euro från byggnader och konstruktioner som hör till kraftverk, byggnader som används för annat boende än stadigvarande boende samt obebyggda byggplatser på grund av att de högsta skatteprocentsatserna för dem höjs. Man utgår då från att de kommuner som nu tillämpar den övre gränsen höjer skatteprocenten till den nya övre gränsen. Detta förverkligas nödvändigtvis inte i fråga om alla kommuner som tillämpar den övre gränsen, men det är uppenbart att också en del av de kommuner som nu tillämpar en lägre skatteprocentsats höjer den. Kraftverkens andel av beloppet uppgår till 4,6 miljoner euro (64 kommuner), fritidsbostädernas andel 19 miljoner euro (171 kommuner) och obebyggda byggplatser till 4,5 miljoner euro (100 kommuner). 

Av de ökade intäkterna inflyter 17 miljoner euro på grund av höjningen av den nedre gränsen för den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen och 7,3 miljoner euro på grund av höjningen av den nedre gränsen för skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende. Sammanlagt 60 kommuner blir tvungna att höja den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen och 25 kommuner skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende. 

Ur nedanstående tabell framgår de 25 kommuner, vilkas fastighetsskatteinkomster ökar mest i absoluta belopp respektive procentuellt. Beloppen har beräknats utifrån 2015 års skattebas. 

Höjningen av den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen och skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende ger kommunerna möjlighet till ytterligare inkomster genom att höja skatteprocentsatserna. Detta har inte beräknats ha någon inverkan 2017 och 2018. 

Höjningen av den övre gränsen för skatteprocentsatsen för obebyggda byggplatser från 3,0 procentenheter till 4,0 procentenheter leder till att byggnadsmark som planlagts för bostadsbyggande effektivare fås i bostadsbruk. Skatteincitamentets verkningsgrad har minskat då den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen höjts medan skatteprocentsatsen för obebyggda byggplatser inte ändrats sedan år 2000. 

Av fastighetsskatten för kärnkraftverk beaktas hälften i den utjämning av statsandelarna som baserar sig på kommunernas skatteinkomster, även om fastighetsskatten till övriga delar lämnades utanför utjämningen från ingången av 2012. Detta sprider de ekonomiska konsekvenserna av höjningen av fastighetsskatten för kraftverk också till de kommuner som inte har något kraftverk på sitt område.  

3.2  Konsekvenser för fastighetsägare

Konsekvenserna av höjningen av fastighetsskatteprocentsatserna berör fastighetsägarna. 

Enligt regeringens riktlinjer är de föreslagna höjningarna av de nedre gränserna måttliga. Fastighetsägarnas fastighetsskattebörda stiger till följd av dem med högst 0,06 procentenheter. Detta gäller en situation där fastigheten omfattas av den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen och den kommun där fastigheten finns tillämpar den nuvarande nedre gränsen på 0,80 procent. Fastighetsskattebördan stiger då med 7,5 procent år 2017.  

När det gäller byggnader som används för stadigvarande boende skärps beskattningen med högst 5,4 procent och i när det gäller mark med 7,5 procent. Till exempel fastighetsskatten för ett 210 kvadratmeters år 1980 byggt egnahemshus i trä på tomten av 1 000 kvadratmeter i Helsingfors stiger från ca 876 euro till ca 936 euro dvs. med 60 euro. 

Konsekvenserna av höjningen av de nedre gränserna för företagen och hushållen är således små. 

3.3  Konsekvenser för energibranschen

Om kommunerna höjer skatteprocenterna för kraftverk inom de gränser som den nya övre gränsen tillåter, ökar ändringen den fastighetsskatt som kraftverk ska betala för byggnader och konstruktioner som hör till ett kraftverk med sammanlagt 4,6 miljoner euro och högst 8,8 procent. Eftersom marknadspriset på el bestäms på de nordiska och europeiska marknaderna, kan företagen inte överföra kostnadsökningen på elpriset, utan ändringen minskar på energibolagens vinster. I de fall där ett energibolag producerar energi till självkostnadspris för företag som är delägare i bolaget kan kostnadsökningen dock överföras till exempel på de industriföretag som är delägare.  

Till de energipolitiska målsättningarna hör nya energiinvesteringar. Målet är framför allt att öka utnyttjandet av inhemsk bioenergi närmast inom kombinerad el- och värmeproduktion. Höjningen gäller inte dessa kraftverk, eftersom begreppet kraftverk vid fastighetsbeskattningen endast omfattar kraftverk som huvudsakligen producerar el. 

Utöver de energipolitiska målen omfattas av de energiformer som bidrar till att uppnå klimatmålen vindkraftverken inte av den höjda fastighetsskatten, eftersom ett villkor för att den höjda skatteprocenten för kraftverk ska tillämpas är en minsta effekt på 10 megavoltampere. Investeringarna i solkraftverk påverkar skatten i praktiken inte, eftersom skatten endast gäller för byggnader och konstruktioner, men däremot inte maskiner och utrustning, såsom solcellspaneler, vilkas andel vid investeringarna i solkraft är avgörande. När det gäller vattenkraften är inverkningarna på investeringarna också små, eftersom vattenkraften just inte kan byggas ut. 

Fastighetsskatten är dessutom avdragsgill vid inkomstbeskattningen om fastigheten används för näringsverksamhet eller annat inkomstförvärv. En ökning av fastighetsskattekostnaderna för ett företag i aktiebolagsform påverkar resultatet efter skatterna med ett mindre belopp än den motsvarande skattesatsen för samfundsskatt. Intäkterna från samfundsskatter minskar med ett motsvarande belopp. 

Även om förslaget ökar kostnaderna inom energibranschen kan de med tanke på branschens omfattning betraktas som små. Likaså kan verkningarna betraktas som små också med tanke på branschens investeringsförutsättningar. 

3.4  Konsekvenser för fritidsbostadsägare

Höjningen av den övre gränsen för skatteprocentsatsen för byggnader som används för annat boende än stadigvarande boende med 0,40 procentenheter kan maximalt öka fastighetsskattebördan för en fritidsbostad med 41 procent för en byggnad. Detta gäller situationer där den skatteprocentsats som kommunen fastställt för bostäder som används för stadigvarande boende motsvarar den nedre gränsen, dvs. 0,37, och kommunen höjer den maximala skatteprocentsats som den tillämpar på andra bostäder än sådana som används för stadigvarande boende från 0,97 procent till 1,37 procent. I medeltal är ökningen 37 procent i de kommuner som nu tillämpar den övre gränsen, om dessa kommuner höjer skatteprocentsatsen till den nya övre gränsen. Ändringen gäller då nästan 290 000 fritidsbostäder av Fastlandsfinlands ca 500 000 fritidsbostäder. Fritidsbostäder är i genomsnitt till sin storlek och utrustningsnivå anspråkslösa och beskattningsvärdena därmed i allmänhet låga. År 2014 var den genomsnittliga bostadsytan för sommarstugor 48 kvadratmeter och medianen 40 kvadratmeter. Med ovannämnda antaganden stiger skatten i genomsnitt med 64 euro. I detta ingår fastighetsskatten för separata ekonomibyggnader och garagebyggnader i anslutning till fritidsbostäder. På dessa tillämpas enligt 13 § 3 mom. i fastighetsskattelagen samma skatteprocentsats som på egentliga fritidsbostäder. Då värdet på mark stiger med högst 5 procent, blir höjningen räknat i euro för hela fastigheten relativt liten, särskilt om man jämför med förmögenhetsnivån för dem som äger fritidsbostäder. Enligt uppgifterna i Statistikcentralens förmögenhetsundersökning som gällde år 2013 var nettoförmögenheten för hushåll som ägde fritidsbostäder nästan fyra gånger så stor som nettoförmögenheten för de hushåll som inte ägde en fritidsbostad (urvalet ca 11 000 hushåll).