1.1  Lag om trafiksystem och landsvägar

Enligt förslaget ska landsvägslagens rubrik ändras till lagen om trafiksystem och landsvägar. Ändringen beror på de nya bestämmelser om trafiksystem och trafiksystemplanering som fogas till lagen. Lagen avses således inte längre bara innehålla bestämmelser om landsvägar och väghållning plus tillhörande rättigheter och skyldigheter. I stället utvidgas tillämpningsområdet för bestämmelserna om trafiksystem till att gälla alla trafikformer och färdsätt. 

1 kap.Allmänna bestämmelser 

1 §. Lagens syfte. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens syfte. Tillägg av ett nytt 1 mom. föreslås. Det avses innehålla bestämmelser om lagens syfte i fråga om trafiksystemet och trafiksystemplaneringen. 

Nuvarande 1 mom. blir då 2 mom. och till momentet fogas syftet att säkerställa enhetligheten i fråga om landsvägsnätet och servicenivån i hela landet. Avsikten är att därmed understryka det nödvändiga i att sörja för ett enhetligt landsvägsnät och att den servicenivå som anges i lag uppnås på olika håll i landet, trots att det i fortsättningen är landskapen som ska stå för väghållningen. Dessutom kompletteras 2 mom. med preciseringen att landsvägarna är statsägda. 

2 §. Tillämpningsområde. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Den föreslås få ett nytt 1 mom., som gäller trafiksystemet. Enligt momentet föreskriver lagen om trafiksystemplaneringen på riks- och landskapsnivå. Lagen ska omfatta alla trafikformer och färdsätt. Regelverket om trafiksystemet samt trafiksystemplaneringen i landskapen och på riksnivå anknyter till den övriga planeringen i landskapen och till den riksomfattande planeringen, planeringen av markanvändningen och regionutvecklingen. Det är ändamålsenligt att reglera arbetsfördelningen mellan staten och landskapen inom trafiksystemplaneringen genom lag. Staten företräds som väghållare av Trafikverket. Det lämpar sig väl att de berörda bestämmelserna finns i anknytning till bestämmelserna om landsvägar, där det i fortsättningen också kommer att finnas bestämmelser om relationen mellan stat och landskap i fråga om vägtrafik. 

Nuvarande 1 mom. föreslås bli 2 mom. och dessutom kompletteras momentet med ett omnämnande av landsvägarnas servicenivå, som regleras närmare i nya 13 a §. För det andra föreslås att momentet kompletteras med ett omnämnande av arbetsfördelningen i samband med organiseringen av väghållningen, varmed avses arbetsfördelningen mellan väghållaren och landskapen i fråga om väghållningen. Momentet kompletteras ytterligare med ett omnämnande av avtal, styrning och andra arrangemang med koppling till hur väghållningen ordnas. Bestämmelser om detta förslås bland annat i det nya 1 b kap. som föreslås i denna proposition. Dessutom ska momentet ändras så att lagen också innehåller bestämmelser om de rättigheter och skyldigheter som staten, landskapen och andra myndigheter har, dvs. inte bara om väghållarens rättigheter och skyldigheter. 

I lagen föreslås inte bestämmelser om trafiksystemplanering i kommuner och städer. Däremot kan de föreslagna målen och verksamhetsmodellerna utnyttjas också vid trafiksystemplanering i stadsregioner. 

3 §. Definitioner. Den gällande paragrafen gäller utvecklande och underhåll av landsvägsnätet. Det nuvarande innehållet ska enligt förslaget överföras till 13 §, medan denna paragraf ska innehålla behövliga definitioner. 

I 1 punkten definieras trafiksystemet, som för det första omfattar alla trafikformer, dvs. vägtrafiken, järnvägstrafiken, sjötrafiken och flygtrafiken. Trafiksystemplaneringen ingår i trafikformerna och omfattar cykling, gång, skärgårdstrafik, kollektivtrafik och internationella förbindelser. Trafiksystemet består av person- och godstrafik och av de trafiknät som används till sådan trafik och av trafikinformation, trafikservice och trafikmedel samt av de system som styr trafiken. Trafiken betjänas av trafiknäten, dvs. trafikinfrastrukturen, som omfattar trafikleder såsom vägar, järnvägar och farleder och även trafikens knutpunkter såsom terminaler, hamnar och flygplatser. Trafiknäten inbegriper också gränsövergångsställena, de internationella havsområdena och luftrummet plus andra leder och knutpunkter som betjänar de internationella förbindelserna. Definitionen av begreppet trafiksystem omfattar också kommunikation som betjänar trafiken och som nu och i framtiden i allt större utsträckning integreras med trafiksystemet som en helhet och exempelvis med kommunikationsbaserade tjänster.  

Information spelar en allt större roll inom trafiksystemet och dess utveckling. Allt oftare är information ett råmaterial och en förutsättning för trafiktjänsterna. Till trafikinformationen räknas bland annat passageraruppgifter, nät- och trafikinformation, information om väderlek och väglag samt register över olika trafikformer och kommunikationsmedel. 

Med sådana tjänster som omfattas av definitionen avses tjänster enligt lagen om transportservice (320/2017). Till trafiktjänsterna räknas tjänsterna inom kollektivtrafiken och annan persontrafik samt godstransporttjänsterna. Lagen om transportservice möjliggör dessutom utveckling av helt nya former av transportservice samt nya trafikkoncept och servicemodeller. Trafiktjänsterna kan vara offentliga, på marknadsvillkor baserade eller privata tjänster eller kombinationer av tjänster i anslutning till trafik som tillhandahålls företag och offentliga aktörer eller för privat bruk. 

Systemen som styr trafiken innefattar exempelvis lednings- och tågkontrollsystem och system för luftrumsplanering. 

Med väghållning avses planering, byggande och underhåll av landsvägar, trafikledning samt produktion och uppdatering av information i anslutning till dessa uppgifter. I den gällande lagen definieras väghållning i 9 §. På landsvägarna produceras trafikförvaltningens trafikledningstjänster i dagens läge av Trafikverkets vägtrafikcentraler, vars verksamhet är åtskild från den övriga väghållningen. Regeringens finanspolitiska ministerutskott beslutade den 13 juni 2017 att Trafikverkets trafikledningsfunktioner ska bolagiseras. Utkast till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ombildning av Trafikverkets trafiklednings- och trafikstyrningstjänster till aktiebolag och till vissa lagar som har samband med den. Utkastet är på remiss till den 7 februari 2017. De trafikledningsfunktioner inom väg-, sjö- och järnvägstrafiken som Trafikverket har hand om i dag blir statliga aktiebolag den 1 januari 2019. I fortsättningen ska de trafikstyrningstjänster som behövs för väghållningen köpas från det trafikstyrningsbolag som ska bildas, och nivån bestäms i ett avtal mellan Trafikverket och bolaget. I avtalet ska beaktas de nedan föreskrivna kraven i fråga om landsvägarna och deras servicenivå. Trafikverket ska se till att behoven på landskapsnivå och de regionala behoven beaktas i detta avtal. 

I den föreslagna lagen ska byggande avse anläggande av ny väg och förbättring av väg. Med förbättring avses då åtgärder som är av mer än ringa betydelse. 

Underhåll definieras som skötsel och reparation av väg. Skötsel ska då avse åtgärder som säkerställer att vägen och dess konstruktion fungerar dagligen och förebygger uppkomsten av förtida skador på vägen eller konstruktionen. Genom reparation återställs skadade vägar och konstruktioner för att motsvara dagens behov. 

Väghållare enligt den föreslagna lagen är Trafikverket. Staten ska fortsätta att vara ägare till landsvägarna och landsvägsnätet ska fortsättningsvis förvaltas av Trafikverket. 

En ny term som införs i lagen är väghållningsområde, som avser ett samarbetsområde som bildas av de landskap som är parter i ett samarbetsavtal som avses i 15 f § i denna lag. Samarbetsområdet ska svara för de väghållningsuppgifter som landskapen har i uppgift att organisera. I 8 kap. i landskapslagen finns det bestämmelser om formerna för landskapens offentligrättsliga samarbete: gemensamt organ, gemensam tjänst och avtal om skötseln av en myndighetsuppgift. Samarbetsområdet ska bildas utifrån ett avtal mellan landskapen genom någon av de former för samarbete som landskapslagen medger. 

Med väghållningsavtal avses ett avtal mellan väghållaren, dvs. Trafikverket och landskapen om ordnande av väghållningen. Närmare bestämmelser om väghållningsavtal finns i 15 m §. Väghållningsavtalet ska i fortsättningen vara ett centralt instrument i förhållande till Trafikverket som svarar för landsvägarna i dess helhet och landskapen som sköter väghållning områdesvis samt till exempel med avseende på finansieringen av väghållningen. 

4 §. Landsvägar. Paragrafen innehåller en allmän definition av landsvägar och bestämmelser om klassificering av landsvägar i riksvägar och stamvägar samt i regionala vägar och förbindelsevägar. I paragrafen föreskrivs dessutom hur det bestäms vad det nationellt viktiga stomnätet omfattar. Eftersom det är meningen att staten inte längre ensam ska svara för väghållningen av landsvägarna föreslås det att definitionen av landsväg i 1 mom. ändras så att en landsväg ska vara en av staten ägd eller med vägrätt förvaltad väg som har överlåtits för allmänt bruk och är i Trafikverkets besittning. Landsvägarna ska redovisas i Trafikverkets balansräkning. Eftersom alla landsvägar inte är statsägda utan är föremål för vägrätt ska i bestämmelsen också nämnas att de är i Trafikverkets besittning. Trots att staten också i fortsättningen i egenskap av väghållare ska ansvara för landsvägarna går det på grund av landskapsreformen inte längre att i definitionen säga att staten ska upprätthålla landsvägarna. Utgångspunkten, som inte föreslås bli ändrad, är att landsvägarna ska ha upplåtits för allmän trafik. En förutsättning för deras existens är ett administrativt beslut. I fråga om byggande av en landsväg innebär detta att en vägplan har godkänts, att vägen byggs och dessutom ett administrativt beslut om att vägen upplåts för allmän trafik. Dessutom ska en vägplan utarbetas för att en enskild väg eller gata ska bli en landsväg. Ett område som fastställts som vägområde övergår enligt 57 § i väghållarens ägo då inlösningsbeslutet vinner laga kraft. Enligt 93 § i markanvändnings- och bygglagen övergår äganderätten till landsvägen dessutom utan ersättning till kommunen, då en detaljplan träder i kraft för området efter övertagandet av landsvägen. I det sammanhanget inrättas vägrätt för väghållaren. I sådana situationer som avses i 58 § grundas för väghållaren i ställen för äganderätt dessutom vägrätt för vägområdet, så som föreskrivs i vägplanen.  

I paragrafens 2 mom. beskrivs riksvägarnas, stamvägarnas och de regionala vägarnas servicefunktion. De övriga landsvägarna är förbindelsevägar. Det föreslås att kommunikationsministeriet ska bemyndigas att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om klassificeringen av riksvägar, stamvägar, regionala vägar och förbindelsevägar. Denna bestämmelse ska ersätta gällande 3 mom. enligt vilket kommunikationsministeriet bestämmer vilka vägar som är riksvägar och vilka som är stamvägar samt till vilken del de är nationellt viktiga stomvägar. Trafikverket bestämmer vilka landsvägar som är regionala vägar och vilka som är förbindelsevägar.  

Paragrafens gällande 3 mom. ska enligt förslaget ersättas med en beskrivning av det nationellt viktiga stamvägnätets servicesyfte. De landsvägar som hör till stomnätet sammanbinder de nationellt och internationellt största centren och knutpunkterna och betjänar framför allt den långväga trafiken. Med de nationella centrumen avses i synnerhet landskapscentra. Ett annat centrum av riksomfattande betydelse kunde av särskilda skäl också vara någon annan plats som är viktig för tillgängligheten. Med knutpunkter avses framför allt hamnar, flygstationer, gränsstationer och järnvägsstationer. Stomnätet ska betjäna också den internationella trafiken vilket innebär att sådan centra också har en internationell betydelse. Med långväga trafik avses resor och transporter som är över 100 kilometer långa. I momentet föreskrivs dessutom att kommunikationsministeriet ska bemyndigas att genom förordning bestämma till vilken del riks- och stamvägarna hör till det nationellt viktiga stomnätet. Stomnätet ska av särskilda skäl även kunna omfatta andra landsvägar som är viktiga för trafiken. Ordalydelsen i paragrafens gällande 3 mom. motsvarar inte kraven i den gällande grundlagen och det har rått oklarhet om huruvida kommunikationsministeriet och Trafikverket har varit behöriga att utfärda normbeslut eller förvaltningsbeslut. Den nuvarande klassificeringen av landsvägarna i riksvägar och stamvägar är baserad på trafikministeriets beslut av den 2 december 1992 om riksvägar och av den 21 juni 1993 om stamvägar. Klassificeringen motsvarar inte längre i alla avseenden den nuvarande verksamhetsmiljön och den bör således revideras. En översyn av klassificeringen kan göras i anslutning till den riksomfattande trafiksystemplaneringen. 

Beslut som motsvarar de tidigare klassificeringsbesluten kan emellertid i princip utfärdas endast som förvaltningsinterna föreskrifter om det egna förvaltningsområdet. Med anledning av den nuvarande grundlagen rekommenderas det också att man förhåller sig restriktivt till att utfärda sådana föreskrifter om de har mera omfattande konsekvenser. Materiella rättsbestämmelser ska numera alltid tas in i en lag eller förordning. Eftersom definitionen av begreppet stomnät har en betydelse som sträcker sig till och som också uttryckligen avser att påverka bland annat näringslivets konkurrenskraft och områdesanvändning, är det i likhet med den övriga klassificeringen av landsvägarna sålunda skäl att utfärda materiella rättsliga bestämmelser om saken i stället för administrativa föreskrifter. 

Utöver den klassificering som anges i landsvägslagen gäller för landsvägarna också den klassificering som ingår i den så kallade TEN-T-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU), vilket innebär att vissa landsvägar också ingår i stomnätet enligt bilaga I till förordningen. Åtminstone de vägar som hör till TEN-stomnätet ska också höra till stomnätet som definieras med stöd av 3 mom., eftersom stomnätets servicesyfte innefattar också beaktandet av internationella förbindelser. I förordningen om bestämmande av stomnäten ska också i andra avseenden beaktas TEN-T-förordningen och de krav som ställs på vägar som hör till TEN-nätet.  

Det föreslås att den första meningen i 4 mom. förtydligas så att där används uttrycket ” annan väg avsedd för trafik av en viss art”. Uttrycket stämmer överens med bestämmelserna om landsvägsregister i nya 108 a § och i 2 § i den gällande landsvägsförordningen (924/2005). I momentet stryks den sista meningen, eftersom uttrycket ”i tillämpliga delar” enligt de senaste anvisningarna om författningsberedning inte bör användas. Denna lag är tillämplig på vintervägar också utan en särskild bestämmelse. 

6 §. Landsvägsfärjor. Det föreslås att 1 mom. kompletteras med en bestämmelse om att på frigående färjor ska tillämpas vad som föreskrivs om ro-ro-passagerarfartyg. Ro-ro-passagerarfartyg definieras i 2 § i lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg (1686/2009) som ett fartyg som medför fler än tolv passagerare och som har ro-ro-lastutrymmen eller utrymmen av särskild kategori enligt definitionen i regel II-2/A/2 i bilaga I till non-SOLAS-direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/45/EG om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg). Frigående färjor är ro-ro-passagerarfartyg. Ändringen innebär en precisering av vad som avses med frigående färjor och vilka bestämmelser som ska tillämpas på sådana färjor. Bestämmelserna ligger då bättre i linje med nuläget och tillägget medför inga ytterligare krav för befintliga fartyg i fråga om konstruktion eller utrustning. 

I 2 mom. föreslås det att den andra meningen utgår. Den behövs inte längre. På frigående färjor som är ro-ro-passagerarfartyg tillämpas visserligen fortfarande sjölagen (674/1994), men på frigående färjor ställs inte längre tekniska krav med stöd av sjölagen. På sådana färjor ställs numera tekniska krav enligt lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg och Trafiksäkerhetsverkets med stöd av den utfärdade föreskrifter samt lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009) och statsrådets med stöd av den utfärdade förordning om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet (166/2013). 

Vidare föreslås det att det bemyndigande slopas som Trafiksäkerhetsverket har enligt 2 mom. att utfärda närmare föreskrifter om förarens behörighet och det intyg som krävs av förare av vajerfärja. Avsikten är att aktörerna (serviceproducenterna inom färjetrafiken) ska ges mer ansvar. Vajerfärjornas driftsäkerhet och sjösäkerhet blir inte lidande av att normgivningsbemyndigandet slopas. Beviljande av intyg som förare av vajerfärjor ska ha hör inte till Trafiksäkerhetsverkets kärnuppgifter, och åren 2015 och 2016 beviljades 28 sådana intyg per år utifrån tentamen. När bemyndigandet utgår behöver momentet ange de grundläggande kraven på de berörda förarna. Dessutom föreslås tillägg av serviceproducentens ansvar. Hittills har den som velat ha intyg för förare av vajerfärja avlagt tentamen antingen på svenska eller på finska, och då har det gått att samtidigt kontrollera att den sökande har tillräckliga språkkunskaper. När nu intygen enligt förslaget ska frångås behövs det bestämmelser om att föraren ska ha tillräckliga språkkunskaper för att kunna ge anvisningar till passagerarna i nödsituationer. Som tillräckliga språkkunskaper anses tillräckliga kunskaper i svenska eller finska. Det är viktigt att den som för vajerfärjan kan kommunicera med passagerarna på ett begripligt sätt i nödsituationer framför allt eftersom det kan finnas ett relativt stort antal passagerare ombord. 

Vidare föreslås det att det andra normgivningsbemyndigande som Trafiksäkerhetsverket har enligt 2 mom. preciseras genom tillägg av att myndigheten får meddela närmare föreskrifter också om vajerfärjors utrustning. I dagens läge gäller enligt 4 § 2 mom. i förordningen om landsvägsfärjor att bestämmelser om vajerfärjors utrustning finns i Trafiksäkerhetsverkets besiktningsföreskrifter. Bemyndigandet bör finnas i lag och förordningen bör ändras. Dessutom motsvarar det som sägs i förordningen inte nuläget eftersom det inte finns bestämmelser om vajerfärjors utrustning i Trafiksäkerhetsverkets besiktningsföreskrifter. Ordet väghållningsmyndighet ska enligt förslaget ändras till väghållare i 2 mom. 

I 3 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Dessutom föreslås det att andra meningen kompletteras med att väghållaren kan besluta att en färja ska gå enligt tidtabell dels av orsaker som har samband med trafiken, dels också på motiverad ansökan av ett landskap, en kommun eller någon annan myndighet eller aktör. I 4 mom. föreslås inga ändringar. 

8 §. Serviceområden som hör till landsväg. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras till serviceområden som hör till en landsväg. Avsikten är att understryka att paragrafen inte gäller alla kommersiella tjänster som erbjuds landsvägsanvändare och till landsvägarna hörande områden utan endast sådana till vägområdet hörande områden som har inlösts i väghållarens ägo och användningen av dem. I 1 och 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Det föreslås att de uppgifter som enligt paragrafens 2 mom. hör till väghållaren preciseras så att till momentet fogas kravet att väghållaren ska producera information.  

9 §. Väghållning. Enligt förslaget ska hela paragrafen upphävas och dess definition av väghållning och byggande av landsväg ingå i 3 § så som anges ovan. 

10 §. Väghållare och kostnaderna för väghållningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om väghållare och kostnaderna för väghållning. För klarhets skull föreslås det att definitionen av väghållare i 1 mom. ändras så att det är Trafikverket i stället för staten som är väghållare. Trafikverket är den myndighet som ansvarar för statens trafikleder. En sådan lösning ligger i linje med banlagen, där det sägs att Trafikverket är banhållare. Staten ska även i fortsättningen stå för kostnaderna för väghållningen. I 2 och 3 mom. föreslås inga ändringar. Trafikverket i egenskap av väghållare och landskapen inom väghållningsområdet kan enligt förslaget avtala om hur de företräds vid de avtalsförhandlingar som avses i paragrafens 2 och 3 mom. för att komma överens om ändamålsenliga arrangemang. 

11 §. Myndigheter som svarar för väghållningen. Den gällande paragrafen innehåller bestämmelser om väghållningsmyndigheten. Det är meningen att väghållningsuppgifterna och de anknytande myndighetsuppgifterna i fortsättningen ska vara uppdelade mellan Trafikverket och landskapen, och därför föreslås paragrafen få bestämmelser om de myndigheter som svarar för väghållningen och om principerna för arbetsfördelningen mellan Trafikverket och landskapen. Eftersom det i denna paragraf uttryckligen är fråga om myndigheter som svarar för väghållningen ska benämningen Trafikverket användas om väghållaren i stället för det ovan definierade begreppet väghållaren. 

Trafikverket ska enligt 1 mom. i fortsättningen svara för de uppgifter som staten har i egenskap av ägare av landsvägsnätet och de riksomfattande uppgifterna inom väghållningen. Med riksomfattande uppgifter avses de väghållningsuppgifter som Trafikverket sköter i dagens läge och de uppgifter som nu i huvudsak är koncentrerade till en NTM-central och som har riksomfattande betydelse. Också vissa av de tillståndsuppgifter inom väghållningen som i dag sköts av nio NTM-centraler föreslås bli överförda till väghållaren. Uppgifter som anknyter till förvaltningens av statens egendom i form av trafikleder är exempelvis uppgifter som gäller markförvärv och förvaltningen av landsvägs- och banfastigheter. De uppgifter som överförs till väghållaren, dvs. Trafikverket, anges närmare i den allmänna motiveringens avsnitt 3.3 De viktigaste förslagen (s. 24 ).  

Till Trafikverkets uppgifter hör i fortsättningen dessutom att styra landskapen vid skötsel av uppgifterna inom väghållningen samt att med landskapen inom väghållningsområdet avtala om ordnande av väghållningen. Närmare bestämmelser om avtalsförfarandet ingår i 1 b kap. Trafikverket kan enligt förslaget styra landskapen dels genom avtalsförfarandet i fråga om väghållningen och dels också genom så kallad informationsstyrning. Sådan styrning är inte juridiskt bindande, men den kan stödja landskapen när de fullgör sina uppgifter och främja utveckling och användning av enhetlig praxis. Med informationsstyrning avses bland annat jämförelse- och analysuppgifter, rekommendationer, anvisningar och handböcker av rekommendationskaraktär, meddelanden, nätverkssamarbete och kontakter, verksamhets- och servicemodeller, bästa praxis, strategier och utvecklingsprogram, organisering av utbildning, förhandlingsdagar och andra sammankomster samt forsknings- och utvecklingsprojekt. 

Enligt paragrafens 2 mom. svarar landskapen inom sina verksamhetsområden för skötseln av högst nio väghållningsområdens uppgifter inom väghållningen i enlighet med avtalet om väghållningen och under Trafikverkets styrning. Trafikverket svarar dock för genomförandet av viktiga vägprojekt, inklusive byggplanering, byggande och upphandling. Som viktiga vägprojekt kan betraktas till exempel i statsbudgeten uttryckligen nämnda riks- och stamvägar samt livliga regionala vägar och projekt som berör stomnätet. Till denna del hör också projekt som kräver mångsidigt specialkunnande samt alla projekt som har landskapsöverskridande betydelse eller konsekvenser. Det är ändamålsenligt att Trafikverket ansvarar för genomförandet av sådana projekt, eftersom de kan vara förenade med särskilda behov i fråga om dimensioneringen, effektivt utnyttjande eller specialkompetens. Också i samband med sådana projekt där flera parter deltar på grundval av avtal eller där det är fråga om långvariga avtalsarrangemang, såsom exempelvis takprojekt vid tunnelbygge, kan det vara ändamålsenligt att Trafikverket har hand om planeringen. Landskapen och Trafikverket ska tillsammans i samband med att avtalet om väghållning utarbetas besluta när det rör sig om särskilda skäl och när Trafikverket ska sköta planeringen. 

Varje landskap svarar självt för beslutsfattandet när det gäller den plan för väghållning och trafik som gäller det egna verksamhetsområdet. Respektive landskap beslutar om godkännandet av samarbetsavtal som mellan de landskap som hör till ett väghållningsområde ingås om viktiga riktlinjer för organiseringen av verksamheten inom väghållningsområdena. 

Det gällande 2 mom. avses bli 3 mom. med oförändrat innehåll.  

13 §.Allmänna krav för väghållning. I denna paragraf sammanställs bestämmelserna om byggande av landsväg i gällande 13 § samt bestämmelserna om utvecklande och underhåll av landsvägsnätet i gällande 3 §. Dessutom föreslås att till paragrafen fogas vissa nya krav och att Trafiksäkerhetsverket bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter för att säkerställa kraven. 

Samtidigt ändras paragrafens rubrik så att den bättre motsvarar bestämmelsens nya innehåll och görs vissa kompletteringar i fråga om kraven. Med väghållning avses i enlighet med 3 § 2 punkten planering, byggande, underhåll och trafikförvaltning av landsvägar samt produktion och upprätthållande av informationen i anknytning till dessa uppgifter. 

I paragrafens 1 mom. sammanställs de bestämmelser som gäller främjandet av de centrala målsättningarna i fråga om utveckling och underhåll av landsvägsnätet och som styr också investeringarna i landsvägar. Målet är att förtydliga de syften som ska främjas i fråga om väghållningen samt att understryka vikten av att de beaktas vid tillämpningen av denna lag. Som ett nytt krav nämns i momentets 1 punkt främjandet av målen för den riksomfattande trafiksystemplanen. I lagförslagets 1 a kap. föreskrivs om den riksomfattande trafiksystemplanen. Också för närvarande förutsätts till exempel i 3 § 1 mom. att trafiksystemet ska ses som en helhet. I fortsättningen ska den helhet som trafiksystemet utgör behandlas i den nämnda riksomfattande planen och därför ska bestämmelser om beaktande av trafiksystemet som en helhet avse främjandet av trafiksystemplanen på riksnivå. 

Enligt momentets 2 punkt gäller liksom i dagens läge att man ska främja uppnåendet av de riksomfattande målen för områdesanvändningen, utvecklandet av områdena i allmänhet och uppnåendet av de mål som ställts för samhällsstrukturen och miljön vid planeringen av markanvändningen. De riksomfattande målen för områdesanvändningen ingår i systemet för planering av områdesanvändningen enligt markanvändnings- och bygglagen, och deras syfte är att se till att ärenden av nationell betydelse beaktas i landskapens och kommunernas planläggning och i de statliga myndigheternas verksamhet. I fråga om de riksomfattande målen för områdesanvändningen beaktas också försvarets och försörjningsberedskapens behov, som ska beaktas också i samband med väghållningen. Till områdesutvecklingen hör bland annat regionutvecklingsbeslutet och de mål som ställs upp i det. Bestämmelser om regionutvecklingsbeslutet kommer att finnas i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster, som ingår i en proposition som arbets- och näringsministeriet bereder. Dessutom är det skäl att utveckla landsvägsnätet och enskilda landsvägar så att förutsättningarna för den planerade utvecklingen av områdes- och samhällsstrukturen kvarstår, om man ser till miljömålen och den ekonomiska effektiviteten. Bestämmelsen om kravet att en ekonomisk områdes- och samhällsstruktur ska beaktas innebär att landsvägsnätet och enskilda landsvägar ska planeras och byggas på ett sådant sätt att förutsättningarna för den planerade utvecklingen av områdes- och samhällsstrukturen kvarstår, om man ser till den samhällsekonomiska effektiviteten.  

I momentets 3 punkt nämns skyldigheten att främja minskningen av trafikutsläppen. För utvecklingen av landsvägsnätet är exempelvis åtgärder som möjliggör och främjar utvecklingen av infrastrukturen för distribution av nya bränslen och laddningsstationsnätet för elbilar beaktansvärda faktorer som också har betydelse för minskningen av utsläppen. Landsvägsnätet bidrar för sin del till att tillgodose trafikbehov som är en följd av olika funktioner. Landsvägsnätets omfattning och egenskaper samt den tillgänglighet som det för med sig inverkar på funktionernas placering och sålunda också på trafikefterfrågan och trafikprestationen. 

Enligt det nya kravet i 4 punkten ska i samband med väghållningen främjas möjligheterna att utnyttja information och digitaliseringen samt automatiseringen av trafiken och förutsättningarna för utvecklandet av trafiktjänsterna. Information är en grundläggande förutsättning för utnyttjande av de möjligheter som digitaliseringen ger. Informationen utgör råmaterial för nya digitala tjänster. Heltäckande information och de förbindelser som behövs för informationsöverföring och byggandet av förbindelserna är en central förutsättning för utvecklingen av digitala trafiktjänster och även för annan digitalisering och automatisering. Automatiken ökar snabbt inom vägtrafiken och det måste skapas beredskap för detta också när landsvägarna utvecklas. De krav som självkörande fordon ställer på vägkvaliteten är relativt höga. Det behövs exempelvis körfältsmarkeringar av hög kvalitet och en exakt digital infrastruktur. Snabba och funktionssäkra dataförbindelser intar en central ställning när det gäller att förmedla information om trafiken, vägarna och de anknytande tjänsterna. I praktiken kan främjandet av möjligheterna att utnyttja informationen och digitaliseringen samt automatiseringen av trafiken vid planering, byggande och underhåll av landsvägar inverka till exempel på definitionen av vägområdets omfattning samt på behovet att placera utrustning och anordningar av olika slag på vägområdet. Utöver tjänster som är baserade på information och digitalisering är också till exempel behovet av rastplatser för yrkestrafiken en viktig tjänst när det gäller utvecklingen av landsvägarna och väghållningen.  

I 2 mom. sammanställs de centrala kraven i fråga om väghållningen. Kraven gäller de för väghållningen ansvariga aktörernas verksamhet i fråga om alla funktioner inom väghållningen. De krav som ställs i momentet är förpliktande men de ska tolkas med beaktande av den landsvägs trafikmässiga betydelse som det är fråga om i det enskilda fallet. Med en landsvägs betydelse för trafiken avses karaktären av den trafik som använder landsvägen, dvs. resornas och transporternas längd, riktning och ändamål. Också trafikvolymen har en viktig inverkan på en landsvägs trafikmässiga betydelse. Som olika syften när det gäller resor och transporter kan nämnas bland annat godstrafik, kollektiv persontrafik, personbilstrafik och cykeltrafik. Resornas och transporternas riktning påverkas till exempel av hur olika funktioner och tjänster är placerade i nationella och regionala centra eller på andra orter samt placeringen av trafikknutpunkter som exempelvis hamnar. 

Till momentets 1 punkt överförs det för närvarande i 3 § 2 mom. ingående grundläggande kravet att landsvägarna ska erbjuda möjlighet till trygg och fungerande trafik och transporter i hela landet till skäliga kostnader och med beaktande av olika trafikformer, olika befolkningsgruppers trafikbehov och olika näringsgrenars transportbehov. Omnämnandet av nya färdsätt innebär tydligare fokusering på olika trafikformer, dvs. också på fotgängartrafikens, cykeltrafikens och kollektivtrafikens behov. Framför allt genom val av färdsätt och genom att påverka valet är det möjligt att minska trafikens miljöolägenheter. Exempelvis genom placeringen av hållplatser på landsvägarna, genom utrustning av hållplatserna och genom infartsparkeringsplatser är det möjligt att med utnyttjande av hållbara färdsätt främja uppkomsten av goda mobilitetstjänster samt att förmå människor att börja använda kollektivtrafik och cykla kortare sträckor. 

Till momentets 2 punkt överförs bestämmelsen i gällande 3 § 2 mom. andra meningen om att de olägenheter som landsvägsnätet och trafiken orsakar miljön ska bli så små som möjligt och naturresurserna användas sparsamt.  

Till 3 punkten överförs enligt förslaget det i gällande 13 § 2 mom. om byggande ingående kravet att väghållningen inte ska orsaka större skada eller olägenhet än nödvändigt. Av bestämmelsen framgår också principen om minimering av olägenheterna i förhållande till behovet (allmänt behov), dvs. den avvägning som i samband med vägprojekt ska göras mellan skadliga konsekvenser och samhällsekonomisk effektivitet. 

I 4 punkten föreskrivs det att landsvägarna med avseende på trafiken och tekniskt sett ska vara så fungerade och säkra som möjligt och att syftet med dem uppnås på ett så förmånligt sätt som möjligt. Motsvarande bestämmelse ingår i gällande 13 § 2 mom.  

Enligt 5 punkten ska informationen om landsvägarna uppdateras och vara tillgänglig. Med information avses i denna punkt bland annat farledsinformation, information om utrustning och anordningar samt information om underhåll av vägnätet och styrning av trafiken. Informationen ska vara tillgänglig för alla via öppna gränssnitt, om något annat inte anses vara motiverat. 

Enligt 6 punkten ska landsvägarna och den digitala infrastrukturen i anknytning till dem vara kompatibla med den övriga trafiken och dess digitala infrastruktur. Med digital infrastruktur i anslutning till landsvägarna avses exempelvis kommunikationsnät i anslutning till landsvägarna samt informationssystem för behandling av landsvägsrelaterade data. Digital infrastruktur i anslutning till landsvägarna kan bland annat möjliggöra förmedling av trafikstyrningsinformation till fordon eller digitala trafikstyrningsanordningars funktion. Med kompatibilitet avses till exempel att landsvägsanvändare sömlöst ska kunna färdas på landsvägarna och vid behov använda det övriga trafiknätet. Kompatibiliteten kan säkerställas exempelvis genom föreskrifter om landsvägarnas utrustning och trafiktekniska lösningar, vilka med stöd av 4 mom. kunde utfärdas av Trafiksäkerhetsverket. Närmare föreskrifter som gäller kompatibiliteten kan utfärdas till exempel om (den digitala eller fysiska) infrastrukturen i anslutning till automatisering.  

Till paragrafens 3 mom. överförs gällande 13 § 1 mom. samt sista meningen i 13 § 2 mom. där det föreskrivs om förutsättningarna för förbättring av landsväg och byggande av ny landsväg. Sådana planer med rättsverkningar som ska beaktas vid byggande av landsväg är, i enlighet med markanvändnings- och bygglagen, landskapsplan, generalplan med rättsverkningar och detaljplan. Med förbättring avses då åtgärder som inte har endast ringa betydelse.  

I paragrafens 4 mom. föreskrivs att Trafiksäkerhetsverket får utfärda sådana föreskrifter om väghållningen som gäller vägkonstruktion, utrustning, trafiktekniska lösningar och användningen av landsvägar samt om begräsningar. Syftet är att genom föreskrifterna säkerställa trafiksäkerheten, hanteringen av trafikledsegendom och väghållningens kostnadseffektivitet och att minska miljöolägenheterna på ett riksomfattande enhetligt sätt. Med vägkonstruktion och trafiktekniska lösningar avses exempelvis anslutningar och de tillhörande tekniska lösningarna. Trafiksäkerheten och hanteringen av miljöskador sköts också framför allt genom lösningar som gäller vägkonstruktion och genom tekniska lösningar. Syftet med bemyndigandet att utfärda föreskrifter om användning av landsvägar och om begränsningar i samband därmed är att Trafiksäkerhetsverket, då det behövs för att säkerställa de krav som avses i 2 mom., ska kunna utfärda föreskrifter exempelvis om hastighetsnivån på ett vägavsnitt samt om automatisk trafik på vissa filer eller vägavsnitt. Sådana föreskrifter ska enligt förslaget kunna utfärdas också så att de gäller endast en del av landsvägsnätet. 

13 a §.Servicenivån på resor och transporter på landsvägar. I nya 13 a § föreskrivs om servicenivån när det gäller resor och transporter på landsvägar. Syftet med att definiera servicenivån är att främja fungerande resor och transporter för medborgarna och näringslivet, samt att främja trafiksäkerheten och en jämlik servicenivå i landets olika delar. Avsikten är att kunderna, dvs. medborgarna och näringslivet, och regionerna ska kunna förvänta sig att servicenivån uppfyller vissa kriterier beroende på en hurdan del av nätet det gäller. Det är också viktigt att kunderna och regionerna på förhand vet vilken nivå på servicen de kan vänta sig på en viss del av vägnätet i framtiden. 

Syftet med paragrafen är att säkerställa att servicenivån på landsvägarna i fråga om sin trafikmässiga betydelse på likartade delar av vägnätet är enhetlig och likvärdig i hela landet samt förenlig med de rådande kundbehoven, då den granskas framför allt utifrån kostnadseffektiviteten från användarnas och trafikens samt transporternas synpunkt. Definitionen av servicenivån baseras på landsvägens betydelse från trafiksynpunkt och den kommer till användning i samband med all planering och verksamhet i anslutning till vägnätet. Den servicenivå som avses i paragrafen har betydelse framför allt när det gäller behoven att utveckla och förbättra landsvägarna och genom den preciseras å andra sidan de allmänna kraven enligt 13 § när det gäller utvecklandet, byggande och underhåll av landsvägarna. Målet är att eftersträva en servicenivå som stödjer företagens och regionernas konkurrenskraft, främjar vardagsfunktionerna och trafiksystemets samhällsekonomiska effektivitet. Den finansieringsnivå som står till buds har betydelse för uppnåendet av servicenivån. Också riktlinjerna i den riksomfattande trafiksystemplaneringen har betydelse för en exaktare definition av servicenivån, liksom även kommunikationsministeriets förordning som utfärdas med stöd av det bemyndigande som föreslås i paragrafens sista mening.  

Enligt 1 mom. ska väghållaren se till att servicenivån är tillräcklig med hänsyn till de krav som avses i 13 § 1 mom. och till den betydelse som varje landsväg har för trafiken. De krav som nämns ovan i 13 § 1 mom. kan på olika typer av landsvägar i praktiken betyda olika åtgärder. Målet är bland annat att säkerställa att trafikmiljön i framtiden stödjer digitaliseringen och automatiseringen av trafiken samt utvecklingen av nya tjänster. Exempelvis digitaliseringen och möjligheterna att utnyttja information samt möjliggörandet av trafikens automatisering i olika delar av nätet kommer emellertid åtminstone under de närmaste åren att vara av varierande nivå. Också åtgärderna för tryggande av trafiksäkerheten varierar i fråga om olika vägtyper samt beroende på trafikmängderna. Dessutom kan till exempel transportrutterna för farliga ämnen ha betydelse för en vägs trafikmässiga betydelse på ett sätt som måste beaktas i fråga om upprätthållandet av servicenivån. 

Som centrala faktorer när det gäller servicenivån och faktorer som ska beaktas för upprätthållandet av servicenivån nämns i 1 mom. restiden, restidens förutsebarhet, säkerheten och kostnadseffektiviteten. Med kostnadseffektiviteten som en servicenivåfaktor, när det gäller resor och transporter, avses trafikens och transporternas kostnadseffektivitet i relation exempelvis till möjligheten att utnyttja landsvägsnätet med fordon som är kostnadseffektiva från aktörens synpunkt och att välja kostnadseffektiva rutter. Servicenivåfaktorer som inverkar på restiden är hastighetsbegränsningar och dessas enhetlighet samt å andra sidan anslutningar och andra faktorer som avbryter och förlänger resan. Exempelvis olika typer av anslutningar har också olika inverkan på restiderna och sålunda på servicenivån när det gäller landsvägarna. Anslutningar och andra avbrott eller restidsförlängande faktorer inverkar å andra sidan också på kostnadseffektiviteten, trafiksäkerheten och miljökonsekvenserna då fordon, i synnerhet tunga transportfordon, måste göra inbromsningar och accelerationer. Förteckningen över servicenivåfaktorer är inte uttömmande. Som faktorer kan beaktas också andra omständigheter som har en central betydelse för landsvägsanvändarna och olika trafikmiljöer och som kan preciseras t.ex. i den förordning som ska utfärdas i enlighet med 5 mom.  

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om servicenivån på nationellt viktiga stomvägar. Sådana vägar ska sammanbinda de nationella och internationellt sett största centrumen och betjäna i synnerhet riksomfattande långdistanstrafik. Stomnätets förbindelser spelar en viktig roll för den internationella trafikens transportkedjor. Nationellt viktiga stomvägar ska hålla en hög servicenivå för långdistanstrafiken. På grund av stomnätens trafikmässiga betydelse och de kundbehov som hänför sig till dem måste servicenivån vara högre än på det övriga landsvägsnätet. Det innebär en jämn färdhastighet och att det är lätt att förutse restiderna. I praktiken betyder det en kontinuerlig hastighetsbegränsning på i huvudsak minst 80 km/h, goda omkörningsmöjligheter med jämna mellanrum och anslutningar där trafiken flyter smidigt i vägens huvudriktning. Stomnätet ska stödja en säker trafik och det ska vara en säker arbetsmiljö för yrkesförare och för dem vars näring innefattar långdistanstransporter. Väghållaren ska genom stomnätet sörja för att den information i realtid som ges om trafiken och trafikförhållandena är heltäckande och aktuell. 

Stomnätets aktuella trafikinformation ska stödja förutsebarheten i fråga om restiderna samt utvecklandet av nya tjänster. I synnerhet uppgifter om störningar och vägarbeten är sådan trafikinformation som är viktig för restidens förutsebarhet. För att säkerställa tillgången på information i realtid och uppdaterad information om störningar förutsätts det samarbete med väghållaren på regionnivå. Med information om förhållandena avses till exempel information om genomförda underhållsåtgärder samt om väglaget och väderleksförhållandena på en väg. För att man ska kunna ställa höga och jämna hastigheter som mål måste man fästa särskild uppmärksamhet vid underhållet av vägnätet, exempelvis spårdjup och en hög daglig skötselnivå, för att målen för servicenivå ska kunna nås. Vägytornas och broarnas skick inom stomnätet ska motsvara det mål som ställts upp för ett säkert trafiksystem. Nedan i 33 § föreskrivs närmare om nivån på underhållet. Dessutom ska stomnätet möjliggöra tillräckliga rast- och viloplatser för den tunga trafiken. Det är skäl att inom stomnätet beakta rutter för fordonskombinationer av typen High Capacity Transport (HCT) och andra specialfordon.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska de huvudvägar som inte hör till stomnätet ha en sådan servicenivå på resor och transporter som är anpassad till trafikmängden, trafikmiljön och lokala behov för att de ska kunna användas till den regionala trafik som är typisk för den delen av vägnätet, men också till långdistanstrafik. Vägarnas trafikmässiga betydelse och trafikmängden på denna del av landsvägsnätet varierar, vilket bör beaktas i den närmare definitionen av servicenivån. Servicenivån kan således variera, men i dagens läge och i framtiden är det emellertid viktigt att se till att dessa riks- och stamvägar förmedlar långdistanstrafik på ett smidigt och säkert sätt. Riks- och stamvägarna förenar landskapscentra och viktiga regioncentra. Hastighetsbegränsningarna kan variera i en något större utsträckning än de lokala behov som gäller i fråga om stomnätet. Anslutningstätheten kan vara större än inom stomnätet och vid valet av anslutningstyper är det möjligt att använda flera alternativ. I synnerhet när det gäller livligt trafikerade riks- och stamvägar är det skäl att så heltäckande om möjligt säkerställa tillgången till uppdaterad trafik- och förhållandeinformation. När det gäller nätets kvalitetsnivå ska man i fråga om nivån på underhållet beakta de regionala trafikbehoven på den delen av nätet.  

Enligt det föreslagna 4 mom. ska de regionala vägarna och förbindelsevägarna ha en servicenivå som motsvarar de regionala behoven och vägens betydelse för trafiken. Landskapen har en central roll när det gäller att i samarbete med kommunerna identifiera av de lokala behoven samt koordinera av dem med väghållningen, med beaktande av också av gränssnitten för landsvägs- och gatunätet. När det gäller anslutningstyperna och hastighetsbegränsningarna är det möjligt att göra friare val som baseras på de lokala behoven än när det är fråga om det övriga vägnätet. Den trafikmässiga betydelsen av region- och förbindelsevägarna enligt den nuvarande klassificeringen och trafikmängderna varierar avsevärt, i synnerhet i fråga om regionvägarna. När det gäller nivån på underhållet av dessa landsvägar och säkerställandet av trafiksäkerheten ska enligt förslaget beaktas de trafikmässiga skillnaderna mellan olika vägar.  

Enligt paragrafens 5 mom. kan genom förordning av kommunikationsministeriet utfärdas närmare bestämmelser om servicenivån på resor och transporter på landsvägar. Genom förordning kan utfärdas mera detaljerade bestämmelser om hur servicenivån på resor oh transporter som enligt denna paragraf förutsätts på olika delar av landsvägsnätet kan uppnås och hur olika servicenivåfaktorer ska beaktas. Beroende på lösningarna i förordningen där stomnätet definieras kan stomnätets servicenivå preciseras också genom att stomnätet internt indelas i två eller flera stomnätsklasser så att någon del av stomnätet, på basis av vägarnas trafikmässiga betydelse, förutsätts hålla en nivå som överstiger minimikraven. I samtliga fall måste man emellertid hålla sig inom de gränser som lagens krav på servicenivå tillåter. Detta skulle vara möjligt också i fråga om servicenivån på andra vägar. 

1 a kap Trafiksystemplanering 

15 a §.Trafiksystemplaneringoch målen för den. I denna paragraf föreslås bestämmelser om trafiksystemplanering och målen för den. I dagens läge görs trafiksystemplaneringen på riksnivå, på landskapsnivå samt i stadsregioner och kommuner. Sådan planering på flera nivåer har gjorts i flera tiotal år trots att det inte tidigare föreskrivs i lag om saken. Trafiksystemplaneringen är en kontinuerlig och samarbetsbaserad process för övergripande granskning av trafiksystemets tillstånd och utvecklingsbehov i fråga om samtliga trafikformer. Trafiksystemplaneringen är en långsiktig och strategisk form av planering.  

I paragrafen föreskrivs att trafiksystemplaneringen ska göras i samarbete mellan olika myndigheter och andra aktörer. Med myndigheter avses statens, landskapens och kommunernas myndigheter. Det är särskilt viktigt med ett omfattande samarbete om man vill få trafiksystemet att fungera bättre och effektivisera planeringen.  

Syftet med trafiksystemplaneringen är att främja trafikens och transporternas funktion och säkerhet samt utvecklingen av ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart trafiksystem. Vid planeringen är det skäl att beakta bland annat växelverkan mellan trafiken, markanvändningen, servicestrukturerna och näringsverksamheten samt de nuvarande och framtida transportbehov som följer av olika funktioner, olika människogruppers transportbehov och behovet av fungerande resekedjor, näringslivets behov av transporter och behovet av fungerande transportkedjor, trafiksäkerheten konsekvenser av trafiksystemet och dess utveckling samt trafiksystemets utvecklings- och finansieringsbehov. Med mobilitetstjänster avses såväl offentliga, marknadsbaserade och på delningsekonomi baserade tjänster samt sådana privata tjänster som gynnar och stödjer mobilitet och transporter. I samband med trafiksystemplaneringen görs en omfattande granskning av hur trafiksystemet och dess utveckling påverkar bland annat den regionala utvecklingen, olika invånares och företags resor och transporter och hur de fungerar, trafiksäkerheten samt olika typer av andra samhällspolitiska mål. Som ett resultat av trafiksystemplaneringen kan man bilda sig en uppfattning om trafiksystemets underhålls- och utvecklingsbehov samt vilka finansieringsbehov inom den offentliga förvaltningen som åtgärderna föranleder.  

Med de transportbehov som olika funktioner skapar avses bland annat trafikmängder och trafikformer. Inom planeringen ska dessutom beaktas olika gruppers transportbehov och färdsättsalternativ med beaktande av diskrimineringslagen. Med detta avses bland annat tillgänglighetsfrågor. Med olika former av godstransporter avses bland annat transportalternativen för näringslivet. En miljövänlig och energieffektiv trafik ska främjas genom en långsiktig och sektorsövergripande utveckling av trafiksystemet baserad på förebyggande åtgärdsmodeller som betonar ansvarstagande. I samband med trafiksystemplaneringen ska också beaktas de internationella och riksomfattande miljömålen, exempelvis minskning av utsläppen och en hållbar utveckling. Trafiksystemets energieffektivitet påverkas av trafikprestationen och av möjligheten att använda alternativa färdsätt. Med andra miljöolägenheter avses bland annat buller, utsläpp i luft och vatten, trafikens utrymmesbehov samt konsekvenserna för trivseln i livsmiljön. 

Trafiksystemets funktion och säkerhet påverkar bland annat rese- och transportkedjorna, restidernas förutsebarhet, resornas och transporternas kostnader samt resekomforten. I ett fungerande trafiksystem är förbindelserna ändamålsenligt ordnande och förbindelsesträckorna genomtänkta helheter där trafikvolymen och resenärernas behov beaktas. Trafiksäkerheten främjas genom en ansvarsfull, förebyggande och riskanalysbaserad utveckling av trafiksystemet.  

De nya mobilitetstjänster som uppkommer i och med att digitaliseringen och automatiseringen utvecklas och ökar bör tas i beaktande och kunna utnyttjas vid trafiksystemplaneringen. Det framtida trafiksystemet ska bygga på ett nytt funktionssätt där användarorienterade trafik- och transporttjänster som är baserade på utnyttjande av digitaliseringsinformation friktionsfritt fungerar tillsammans. I fråga om trafiktjänster är det skäl att i samband med trafiksystemarbetet beakta olika tjänsteleverantörer som tillhandahåller tjänster som utgör delar av hela resekedjor. Det systemet kommer således att utgöra en helhet där tjänster, information och infrastruktur är kompatibla.  

Kravet på växelverkan mellan trafiken och andra samhälleligt betydelsefulla helheter, exempelvis markanvändning, boende, tjänster och näringsverksamhet, säkerställs genom att trafiksystemplaneringen sammankopplas med den helhet som utgörs av den riksomfattande, regionala och lokala planeringen. På detta sätt ser man till att de olika helheterna stödjer varandra och att behoven inom de andra helheterna beaktas inom trafiksystemplaneringen samt att det görs insatser för att främja dem. Trafiksystemplaneringen bör vara fast förankrad i planeringen av områdesanvändningen. Genom områdesanvändningen och placeringen av olika funktioner påverkas trafikefterfrågan och avgörs frågor som gäller förutsättningarna för utnyttjande av olika mobilitets- och transportformer. Utvecklandet av trafiksystemet skapar å andra sidan möjligheter för olika lösningar när det gäller områdesanvändningen. Lösningarna i fråga om områdesanvändningen och trafiksystemet som en helhet har en avgörande betydelse för samhällenas effektivitet i energihänseende och ekonomiskt.  

Vid trafiksystemplaneringen är det skäl att beakta samtliga trafikformer och -nät, exempelvis väg-, vatten- och banleder samt flygstations- och hamnnätet. Det är särskilt viktigt att sörja för kompatibiliteten mellan olika trafikformer och datakommunikation, med beaktande av medborgarnas och näringslivets behov. Med mobilitetstjänster avses å andra sidan befintliga respektive nya tjänster som i framtiden utvecklas med hjälp av digitalisering och automatisering. Vid trafiksystemplaneringen är det viktigt att beakta privata och marknadsbaserade mobilitetstjänster samt trafik- och transporttjänster trots att de i och för sig är föga lämpade att planeras i samband med trafiksystemplaneringen. Privata och marknadsbaserade tjänster kan emellertid ha betydelse till exempel för farledsinvesteringar samt för tidsplanering och optimal dimensionering av åtgärder som avser kollektivtrafiktjänster. Utvecklings- och finansieringsbehoven när det gäller tjänsterna ska vid trafiksystemplaneringen ses mot bakgrund av tjänster som anskaffas med offentliga medel. Planeringen ska också innefatta konsekvensanalyser till behövliga delar och dessutom ska finansieringsbehoven för åtgärderna bedömas. Planeringen omfattar vidare eventuella förstudier, utredningar om förbindelsesträckor och andra särskilda utredningar som läggs till grund för trafiksystemplanen.  

Trafiksystemplaneringen omfattar planer, målsättningar och krav i fråga om utveckling, underhåll och trafiktjänster.  

15 b §.Den riksomfattande trafiksystemplanen. Genom den föreslagna lagen föreskrivs om trafiksystemplaneringen på två nivåer, dvs. på riksnivå och på landskapsnivå. Trafiksystemplaneringen ska emellertid inte göras hierarkiskt på olika planeringsnivåer, liksom planeringen av markanvändningen, utan den ska snarare baseras på växelverkan mellan olika nivåer och på kontinuerligt samarbete mellan aktörerna.  

Paragrafen avses innehålla bestämmelser om den riksomfattande trafiksystemplanen och dess innehåll. Kommunikationsministeriet ska ansvara för beredningen av den riksomfattande långsiktiga trafiksystemplanen i samarbete med olika aktörer. Statsrådet beslutar om godkännande av den riksomfattande trafiksystemplanen. Avsikten är att en bred bas för beredningen av planen ska säkerställas genom att föreskriva om saken i förslaget till 15 d §. Dessutom föreslås 15 e § ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om utarbetandet av planen kan utfärdas genom förordning av statsrådet. Om det dessutom anses behövligt att höra riksdagen, är statsrådet i det enskilda fallet behörigt att till exempel besluta ge en redogörelse. I grundlagens 44 och 45 § samt i 23 och 24 i riksdagens arbetsordning föreskrivs om behandling av meddelanden, upplysningar och redogörelser i riksdagen.  

Den riksomfattande trafiksystemplanen ska styra statens och landskapens förfaranden och förhandlingar, och den kommer att påverka fastställandet av servicenivån och planeringen i landskapen. Avsikten är att planen ska bidra till att uppfylla lagens syfte och till dess verkställighet. I planen ska ingå en bedömning av nuläget i fråga om trafiksystemet och av den framtida verksamhetsmiljön, målen för utveckling av trafiksystemet och förslag till åtgärder för uppnående av målen. I planen ska i enlighet med målen enligt 15 § beaktas nuvarande och kommande trafikbehov, utnyttjandet av information och digitalisering, förutsättningarna för utvecklandet av trafik- och transporttjänsterna samt trafikens säkerhet, miljökonsekvenser och energieffektivitet. Bedömningar, mål och åtgärdsförslag ska också kunna göras i fråga om exempelvis mobilitetsstyrning. 

I planen ska också tas in trafiksystemets åtgärds- och finansieringsprogram för 10–12 år. Planen ska gälla de offentliga aktörernas, dvs. statens, landskapens och kommunernas åtgärder samt finansieringen av det statliga trafiksystemet. Programmet ska vid behov ses över i samband med det övriga trafikpolitiska strategi- och planeringsarbetet samt när det sker förändringar i situationen. I samband med justeringarna ska det säkerställas att planen samordnas med planen för den offentliga ekonomin. För klarhetens skull föreslås dessutom en uttrycklig bestämmelse enligt vilken den riksomfattande trafiksystemplanen i början av varje regeringsperiod ska justeras och samordnas med planen för den offentliga ekonomin. Vid förändringar i planen ska den justeras också vid andra tidpunkter. Planen för den offentliga ekonomin utgör en finansieringsram för det program som avses i 3 mom., skapar en verklighetsgrund för genomförandetidtabellen och periodiserar statens årliga finansiering av åtgärderna. Planen har sålunda en central betydelse för genomförandet av programmet och trafiksystemplanen. 

Planen ska innehålla mål och krav som gäller utveckling, underhåll och tjänster. I samband med beredningen av den riksomfattande trafiksystemplanen är det i fortsättningen också möjligt att bereda uppdateringar av förordningen om det nationellt viktiga stomnätet. I trafiksystemplanen kan tas in riktlinjer om trafiknätets och -tjänsternas servicenivå.  

I trafiksystemplanen ska beaktas också konsekvenserna av olika trafiklösningar samt jämföras åtgärdernas genomslag. I lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005) föreskrivs om myndigheternas skyldighet att utreda miljökonsekvenserna av en plan eller ett program. I den riksomfattande trafiksystemplanen ska på grund av dess betydelse och omfattade konsekvenser ingå en sådan miljökonsekvensbedömning som avses i den lagen. När planen bereds ska de krav som följer av Europeiska unionens lagstiftning och andra internationella förpliktelser beaktas. Det gäller exempelvis TEN-T-förordningen och ITS-direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/40/EU av den 7 juli 2010 om ett ramverk för införande av intelligenta transportsystem på vägtransportområdet och för gränssnitt mot andra transportslag). 

Kommunikationsministeriet ska enligt förslaget säkerställa samordningen av den riksomfattande trafiksystemplanen med de övriga riksomfattande planerna. Riksomfattande planer tas numera fram inom olika förvaltningsområden bland annat genom de riksomfattande målen för områdesanvändningen (RMO), som det föreskrivs om i markanvändnings- och bygglagen (132/1999), regionutvecklingsbeslut, som det kommer att finnas bestämmelser om i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om regionutveckling och tillväxttjänster) och den klimatpolitiska planen på medellång sikt (Kaisu), som det föreskrivs om i klimatlagen (609/2015). Den riksomfattande trafiksystemplanen ska enligt förslaget samordnas med de ovan nämnda planerna för att säkerställa lösningar som är ändamålsenliga från helhetssynpunkt. Planen för den offentliga ekonomin har så som beskrivs ovan en speciell betydelse för genomförandet av planen, jämfört med de övriga riksomfattande planerna. 

Såsom ovan konstateras föreskrivs i lagen inte om trafiksystemplaneringen i stadsregioner. I Helsingforsregionen är det Samkommunen Helsingforsregionens trafik som gör trafiksystemplaneringen så som föreskrivs i lagen om samarbete inom avfallshanteringen och kollektivtrafiken mellan kommunerna i huvudstadsregionen (829/2009). 

Den riksomfattande trafiksystemplaneringen ska i stället emellertid vid behov göras tillsammans med trafiksystemplaneringen i kommunerna och stadsregionerna, för att garantera rese- och transportkedjornas servicenivå. I fråga om den riksomfattande trafiksystemplanen skulle detta betyda till exempel att planeringen av åtgärder som påverkar servicenivån när det gäller nationellt viktiga väg- eller banprojekt eller kollektivtrafik ska ske i samråd med stadsregionerna, i synnerhet då åtgärderna har en betydande inverkan på planeringen av en stadsregions markanvändning, bostadsproduktion eller servicenät. Det kan i samband med den riksomfattande trafiksystemplaneringen också vara motiverat att granska statens målsättningar när det gäller utvecklingen av trafiksystemen i stora stadsregioner, eftersom dessa systems funktion är av riksomfattande betydelse.  

Den riksomfattande trafiksystemplanen är till sin karaktär en strategisk plan som gäller principerna för utveckling av trafiksystemet samt de riksomfattande målsättningarna och de åtgärder som behövs för att uppnå dem. Planen styr övriga myndigheter och aktörer inom förvaltningsområdet så att de i sin verksamhet beaktar de målsättningar och åtgärdsförslag som framgår av planen, trots att planen inte har några rättsliga verkningar.  

Med tanke på genomförandet av planen är det viktigt att i den ta in ett förslag till uppföljning av planen. 

15 c §.Landskapets trafiksystemplan. Paragrafen avses innehålla bestämmelser om landskapens trafiksystemplaner och deras innehåll. Varje landskap ska i syfte att uppnå målen i den riksomfattande trafiksystemplanen och främja genomförandet av åtgärderna i den utarbeta en trafiksystemplan för sitt verksamhetsområde. Landskapets trafiksystemplan får även innehålla andra mål som behövs på grund av landskapets förhållanden och som beror på landskapets särdrag samt arbeta för att främja och utveckla trafikens och trafiksystemets effektivitet, trygghet och ekologiska hållbarhet. Planen kan också innehålla mål och åtgärder för mobilitetsstyrning som gäller främjande av gång-, cykel- och kollektivtrafik. I enlighet med 6 § 1 mom. 15 punkten i landskapslagen ska landskapen också sköta uppgifter i samband med statsunderstöd för mobilitetsstyrning, och därmed faller det sig naturligt att också ta upp mobilitetsstyrningen i landskapets trafiksystemplan. Vidare hör trafiksäkerheten till landskapen enligt 6 § 1 mom. 14 punkten i samma lag, och då kan det vara ändamålsenligt att också behandla den i planen. Ett allt mer framträdande delområde inom helheten trafiksystemets funktion är i fortsättningen användning och främjande av intelligenta transportlösningar och automatisering, och därför bör landskapen ta upp mål och åtgärder i fråga om detta i sina trafiksystemplaner. I trafiksystemplanerna på landskapsnivå ska göras en omfattande bedömning av nya verksamhets- och beslutsmodeller för utvecklings av trafiksystemet. Faktorer som påverkar landskapets förhållanden kan vara bland annat geografin, trafikmängderna, näringsverksamheten och -strukturen, avstånden, trafikformerna, befolkningsstrukturen och andra faktorer på landskapsnivå. Varje landskap ska närmare definiera sina särdrag i själva landskapsstrategin.  

Landskapens trafiksystemplaner är fleråriga och långsiktiga, och landskapen ska bedöma deras genomförande och effekter minst en gång per fullmäktigeperiod och vid behov utarbeta en reviderad plan. Planen ska skapa målen för landskapets fyraåriga plan för väghållning och trafik, som det också föreskrivs om i den föreslagna lagen. 

Landskapen kommer i enlighet med principerna i landskapslagen att vara självstyrande aktörer. Därför kommer varje landskap att kunna bestämma om det utarbetar sin trafiksystemplan i samarbete över landskapsgränserna med ett eller flera andra landskap. Landskapet kommer också att kunna bestämma om planen ska tas fram i samband med eller som en del av någon annan strategisk plan i landskapet, exempelvis landskapsstrategin eller landskapsprogrammet. Under alla omständigheter ska landskapet bereda sin trafiksystemplan med beaktande av målen i landskapsstrategin och landskapets övriga strategiska planer samt de krav som landskapsplanen ställer. Samordningen med landskapets övriga planering innebär också planering av områdesanvändningen inom landskapet. 

Med tanke på trafiksystemets kontinuitet och funktion är det viktigt att landskapens trafiksystemplaner samordnas med trafiksystemplanerna i de landskap som gränsar till landskapets område. I landskapets trafiksystemplan ska också beaktas planeringen av kommunernas och stadsregionernas trafiksystem inom landskapets område. I fråga om trafiksystemplanen på landskapsnivå betyder samarbetet med trafiksystemplaneringen i kommunerna och stadsregionerna bland annat att stadsregionernas målsättningar och planer för utveckling av trafiken, markanvändningen, boendet och servicen ska beaktas och samordnas med planeringen på landskapsnivå. Detsamma gäller bland annat utvecklingen av kollektivtrafiktjänsterna i övrigt. Samordningen med kommunernas trafiksystemplanering är en förutsättning för trafiksystemets övergripande funktion. Städernas gatunät och trafiksystem utgör på riksnivå och landskapsnivå viktiga trafikknutpunkter som bör beaktas som en del av helheten. 

I enlighet med 11 § i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster i den proposition i ämnet som beretts av arbets- och näringsministeriet får intentionsavtal eller andra typer av samarbetsavtal upprättas för genomförandet av målen enligt den lagen. Det är också möjligt att ingå intentionsavtal och andra avtal utifrån trafiksystemplanen. De kan ingås med staten eller andra landskap. Sedan år 2011 har i stadsregionerna Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Uleåborg ingåtts intentionsavtal mellan kommunerna i stora stadsregioner och staten om markanvändning, boende och trafik. Denna lag begränsar eller hindrar inte att kommunerna och staten ingår intentionsavtal om ett frivilligt avtalsförfarande gällande stadsregionernas trafiksystem. 

Enligt paragrafens 4 mom. ska landskapets trafiksystemplan beaktas i de myndigheters verksamhet som är verksamma inom landskapets område. Detta betyder att till exempel landskapets kommuner i sin egen trafiksystemplanering ska uppmärksamma innehållet i och målsättningarna för landskapets trafiksystemplan. Också Trafikverket kan exempelvis i egenskap av banhållare vara en sådan på området verksam myndighet som avses här. Planen skulle inte i rättsligt hänseende påverka de på området verksamma övriga myndigheternas verksamhet eller på ett bindande sätt påverka deras beslutsfattande. 

Med tanke på genomförandet av planen är det viktigt att i den ta in ett förslag till uppföljning av planen. 

15 d §.Förfarandet för beredningen av planerna. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandena för beredningen av trafiksystemplanerna. Enligt 1 mom. ska alla landskap och andra för trafiksystemet viktiga myndigheter sammankallas till ett gemensamt möte när den riksomfattande trafiksystemplanen bereds. Utlåtande om planutkastet ska begäras av de ministerier, myndigheter och andra aktörer för vars verksamhetsområde eller uppgifter planen har en väsentlig betydelse. 

Enligt 2 mom. ska landskapet bereda landskapets trafiksystemplan i växelverkan med Trafikverket, områdets kommuner och övriga myndigheter samt med de verksamhetsutövare i området för vars verksamhetsområde trafiksystemplanen kan ha väsentlig betydelse. Med verksamhetsutövare avses bland annat tjänsteproducenter och näringslivet samt hamn- och flygplatsaktörer. Vid behov kan en samarbetsgrupp inrättas för denna växelverkan. Vid beredningen av landskapets trafiksystemplan ska ministerierna och de övriga landskapen och aktörerna ges tillfälle att yttra sig om utkastet till planen. 

Trafikverket och Trafiksäkerhetsverket ska delta i trafiksystemplaneringen både på riksnivå och på landskapsnivå. Trafikverket bidrar till den riksomfattande planeringen med sin kompetens bland annat i fråga om de nationella målen, ban- och sjötrafiken och i fråga om åtgärdsuppgifter. Dessutom bär Trafikverket inom ramen för sin behörighet det riksomfattande ansvaret för att trafiksystemet fungerar och främjar säkerheten i trafiken och regionernas balanserade utveckling och hållbara utveckling.  

I 4 mom. föreskrivs det att också andra instanser ska ges tillfälle att bekanta sig med utkastet och att framföra sina åsikter om planen. Syftet är att se till att även allmänheten och andra aktörer än de ovan nämnda ges möjlighet att påverka. Med andra instanser avses bland annat, men inte enbart, tjänsteproducenter, offentliga aktörer, medborgare, näringslivet i dess roll av kund, andra myndigheter, städer, kommuner, intresse- och frivilligorganisationer, hamn- och flygplatsaktörer och andra som har intresse av att påverka utvecklingen av trafiksystemet. Möjligheten att bekanta sig med planutkastet och framföra sin åsikt om planen ska ges genom offentliggörande av en kungörelse i enlighet med den bestämmelse om offentliga kungörelser som föreslås i förvaltningslagens 26 a § och som det hänvisas till nedan i 108 §. Kungörelsen och de handlingar som den avser ska publiceras på myndighetens webbplats. Vid behov ska kungörelsen offentliggöras också i en tidning med allmän spridning inom verkningsområdet eller på något annat sätt som myndigheten bestämt. Enligt 108 § ska minst 30 dagar reserveras för att framföra åsikter. Det rör sig om en föreskriven minimitid för utlåtanden och åsikter. Någon maximitid föreskrivs inte genom lag. Information om en godkänd plan plus motivering och om hur utlåtandena och åsikterna har beaktats ska också kungöras på motsvarande sätt. 

15 e §. Bemyndigande att utfärda förordning. Paragrafen avses innehålla ett bemyndigande att utfärda förordning. Det är meningen att närmare bestämmelser om utarbetandet av trafiksystemplanerna vid behov ska få utfärdas genom förordning av statsrådet. 

1 b kap.Ordnande av väghållning 

15 f §.Väghållningsområden. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om landskapens skyldighet att sköta väghållningen i samarbete inom högst nio samarbetsområden för väghållning på något av de sätt som föreskrivs i 8 kap. i landskapslagen. Det är i synnerhet till följd av behovet av särskild kompetens och de knappa personalresurserna som landskapen behöver samarbeta inom väghållningen i och med landskapsreformen. I 8 kap. i landskapslagen finns det bestämmelser om formerna för landskapens offentligrättsliga samarbete: gemensamt organ, gemensam tjänst och avtal om skötseln av en myndighetsuppgift. I denna paragraf förutsätts det att landskapen i samarbete sköter sina väghållningsuppgifter enligt denna lag. Härmed avses framför allt beredning och verkställighet i anslutning till väghållningsuppgifter. Utgångspunkten är den att respektive landskap ska fatta beslut i sådana viktiga väghållningsärenden som hör till landskapets behörighet. Till denna kategori av viktiga ärenden hör avtal om väghållningsområden som ingås med andra landskap, godkännande av den för landskapet beredda planen om väghållning och trafik samt godkännande av det väghållningsavtal som ingås med Trafikverket.  

Enligt vad som föreskrivs längre fram i lagen ska varje landskap ha behörighet när det gäller planering, underhåll och andra väghållningsuppgifter, men i enlighet med denna paragraf ska uppgifterna dock skötas i samråd med de övriga landskapen inom högst nio väghållningsområden.  

Uppgifter som inom ett väghållningsområde ska skötas av landskapen i samarbete och som kan karaktäriseras som beställaruppgifter är enligt förslaget i sin helhet:  

- Planering av väghållning och finansiering 

- Beredning av väghållnings- och trafikplaner samt väghållningsavtal 

- Projektplanering av landsvägar 

- Anskaffningar i samband med planering, underhåll och byggande av landsvägar samt uppföljning av genomförandet 

- Produktion av information om landsvägsnätet 

Uppgifter som ska skötas i samarbete inom ett väghållningsområde är exempelvis beredningsarbete i anslutning till uppgifter som avses i följande lagar och, om så avtalas i samarbetsavtalet mellan landskapen, också beslut om uppgifterna: 

- Planeringsuppgifter som avses i 3 kap., exempelvis dialog om planer, framläggande av planer och bemötanden 

- Förslag och beslut enligt 34 § om begränsat underhåll och om att hålla cykelbanor och gångbanor i skick utan halkbekämpning 

- Begränsning av trafik i enlighet med 35 § 

- Ordnande av rätt till tillfällig farväg enligt 36 § 

- Underhåll av en enskild vägs anslutning eller en lantbruksanslutnings vägtrumma enligt 38 

- Avlägsnande av anslutning enligt 40 § 

- Åtgärder enligt 43 § i samband med korsning mellan särskild vinterväg och farled 

- Uppgifter och rättigheter enligt 44 och 45 § gällande skyddsområde och frisiktsområde för landsväg 

- Rätt att i enlighet med 51 § anlägga en snöskärm och lägga upp snö utanför vägområdet 

I samarbetsavtalet ska avtalas om de uppgifter som ska skötas inom väghållningsområdet samt om landskapens behörighet och ansvarsförhållanden inom området. Oberoende av samarbetsformen ska i samarbetsavtalet dessutom åtminstone avtalas om företrädande av landskapen inom väghållningsområdet, beslutsprocesserna, resurserna och täckande av kostnaderna, uppföljningen, avtalets giltighetstid och principerna för ändring av avtalet samt om andra centrala frågor i anslutning till skötseln av väghållningsuppgifterna. I anslutning till behörighetsfördelningen och företrädandet av landskapen inom väghållningsområdet är det viktigt att avtala om landskapens lagstadgade myndighetsuppgifter när det gäller väghållningen , till exempel vilket landskap som i enlighet med 35 § ska sköta trafikbegränsningar och vilken aktör som i landskapet ska sköta uppgiften. Eftersom särskild finansiering avsätts för väghållningen och ett avtal om finansieringen ingås mellan väghållningsområdets landskap och väghållaren i ett väghållningsavtal, är det viktigt att i samarbetsavtalet avtala framför allt om personalkostnader för vilka landskapen beviljas finansiering med allmän täckning. Vidare ska i samarbetsavtalet fastställas ansvarsfördelningen när det gäller produktion och uppdatering av uppgiftsrelaterad information.  

I sådana fall då landskapen har ett gemensamt organ ska det dessutom avtalas om organets sammansättning och om de i samarbetet deltagande landskapens rätt att välja medlemmar till organet samt vilket landskap som ska vara ansvarigt landskap i enlighet med landskapslagens 48 §. I sådana fall då en gemensam tjänst inrättas ska det avtalas om vilket av de landskap som deltar i avtalet som ska ansvara för arbetsgivarförpliktelserna. Då man som samarbetsform väljer ett avtal om skötsel av myndighetsuppgifter ska det fastställas vilken eller vilka tjänsteinnehavare i landskapet som ska tilldelas uppgifterna.  

Landskapen ska avtala om samarbetet på ett sätt som garanterar att kraven enligt 2 mom. 1–3 punkten blir uppfyllda. Enligt 1 punkten ska det genom landskapens samarbetsavtal säkerställas att väghållningen sköts kostnadseffektivt, enhetligt, sakkunnigt och långsiktigt. NTM-centralerna satsat stort på att effektivisera väghållningen, och av uppgifterna för och de anställda vid centralernas ansvarsområden för trafiken har omkring hälften koncentrerats till antingen en eller flera centraler. Upphandlingen av underhåll och byggande är från ingången av 2016 koncentrerad till fyra upphandlingsområden. Områdena har medfört effektivitet och gjort verksamheten mer enhetlig. I och med landskapsreformen ritas aktörsfältet om inom väghållningen, men samtidigt måste väghållningsuppgifterna betraktas som en helhet där det inte är ändamålsenligt att kräva separat koncentration av upphandlingsuppgifterna. Finansieringen och personalresurserna kommer dock fortsatt att vara knappa inom väghållningen, och därför kommer det att krävas garantier för att landskapens samarbete leder till att uppgifterna sköts kostnadseffektivt och sakkunnigt. Landskapsreformen leder till att landskapen blir 18 till antalet samt till samarbetsområden som kan ha olika förväntningar och syn på hur väghållningen ska skötas. Det kan också finnas betydande skillnader inom samma landskap eller samarbetsområde per fullmäktigeperiod. Därför måste samarbetsavtalen garantera enhetlighet och långsiktighet i väghållningen. Långsiktigheten inbegriper också ett antagande om att samarbetsavtalen är åtminstone relativt varaktiga och att det finns tillräcklig grund för förändringar i samarbetsområdena. I 15 i § föreskrivs dessutom särskilt om ändring av samarbetsavtal som gäller väghållningsområden. Ett enhetligt landsvägsnät ska dessutom säkerställas genom Trafikverkets väghållningsavtal och dess övriga styrning. 

Enligt 2 punkten ska samarbetsavtalet säkerställa att den lagstadgade servicenivån uppnås och att kundernas behov beaktas. Den lägsta tillåtna servicenivån anges i 1 c kap. i den föreslagna lagen. Servicenivån ska fortsatt anges närmare i väghållningsavtalet mellan landskapen och staten och genom eventuella föreskrifter från Trafikverket. Samarbetsavtalet ska kunna garantera att servicenivån uppnås i enlighet med lagen. Målet hänger nära samman med väghållningsresurserna och därmed också med kravet enligt 1 punkten om att väghållningen ska skötas kostnadseffektivt. När servicenivån bestäms skapar det också förväntningar bland vägtrafikanterna i fråga om landsvägarna inom de olika kategorierna. Att beakta kundernas behov innefattar dels uppnående av den servicenivå som krävs, dels också exempelvis beaktande av förväntningarna på enhetliga landsvägar och i vissa fall möjliggörande av åtgärder som är särskilt inriktade på lokala förhållanden. 

Enligt momentets 3 punkt ska de väghållningsområden som bildas genom samarbetsavtalen vara ändamålsenliga med avseende på geografin och deras storlek och även i övrigt. De landskap som hör till ett väghållningsområde ska vara belägna invid varandra och sålunda utgöra en ändamålsenlig geografisk helhet till exempel med tanke på väghållningsentreprenader. Också områdenas storlek har betydelse för bildandet av entreprenadhelheter och likaså med tanke på kostnadseffektiviteten enligt momentets 1 punkt. På bedömningen av områdens ändamålsenlighet inverkar också till exempel pendlingsområden. 

Enligt paragrafens 3 mom. kan ett enskilt landskap bilda ett väghållningsområde på egen hand förutsatt att landskapet kan ordna skötseln av väghållningsuppgifterna på egen hand och förutsatt att väghållningsområdena sammanlagt inte är flera än nio.  

15 g §.Avtal om väghållningsområde. Enligt paragrafens 1 mom. ska samarbetsavtal om väghållningsområden ingås tills vidare. I enlighet med detaljmotiveringen till 15 f § 1 mom. är en långsiktig skötsel av väghållningen också förenad med förväntningen att väghållningsområdena åtminstone ska vara tämligen varaktiga och att avtal om väghållningsområdena därför inte ska ingås för viss tid. I momentet föreskrivs dessutom att ett avtal om ett väghållningsområde ska träda i kraft i början av kalenderåret efter att avtalet ingåtts. Då landskapsreformen träder i kraft ska ett samarbetsavtal vara i kraft och första gången kunna tillämpas den 1 januari 2020, då landskapen övertar ansvaret för de väghållningsuppgifter som enligt lagen överförs till dem. Också samarbetsavtal som eventuellt ingås senare ska alltid träda i kraft i början av kalenderåret.  

Kommunikationsministeriet ska innan uppgifterna överförs kunna försäkra sig om att ett avtal om samarbete över landskapsgränserna finns och att det uppfyller de krav på skötseln av väghållningsuppgifter som anges i 15 f § 2 mom. Dessutom måste landskapen ha tillräckligt med tid att organisera uppgifterna efter det att avtalet godkänts eller, om landskapen inte lyckas nå någon överenskommelse, efter det att statsrådets beslut och det kompletterande avtalet mellan landskapen godkänts. I paragrafens 2 mom. föreskrivs därför att landskapen ska bereda och godkänna samarbetsavtal som avses i 15 f § så att kommunikationsministeriet och väghållaren delges det godkända avtalet senast den 30 augusti året före det år då samarbetsavtalet träder i kraft. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska landskapen ge kommunikationsministeriet och väghållaren tillfälle att yttra sig om landskapens samarbetsavtal innan de godkänns. 

Kommunikationsministeriet ska i sitt yttrande framföra sin åsikt om huruvida den samarbetsform som landskapen valt uppfyller de krav som uppgiften ställer. Om ministeriet anser att samarbetsavtalet är bristfälligt när det gäller att uppfylla kraven ska ministeriet och de berörda landskapen förhandla om saken. Landskapen kan utifrån förhandlingarna vid behov se över avtalet innan det godkänns. 

15 h §.Ersättande av landskapens samarbetsavtal med beslut av statsrådet. Enligt paragrafen får statsrådet fatta beslut om landskapens samarbete när det gäller väghållningsuppgifter, om landskapen inte lyckas avtala om skötseln av uppgifterna på det sätt som avses i 15 f §. Statsrådets befogenhet ska avse de landskap och de uppgifter i fråga om vilka inget avtal kommit till stånd. 

Det kan bli aktuellt att statsrådet ska besluta om samarbetet dels när landskapen inte över huvud taget avtalar om hur uppgifterna ska skötas, dels också när det bedöms att det samarbete som landskapen avtalat om inte är tillräckligt för att uppfylla de krav som ställs på skötseln av uppgifterna i 15 f § 2 mom. Det är kommunikationsministeriet som gör bedömningen efter det att landskapen till ministeriet gett in det avtal de godkänt till följd av förhandlingarna enligt 15 g § 3 mom. 

Statsrådet kan enligt 2 mom. besluta att landskapens samarbete ska organiseras genom ett sådant gemensamt organ som avses i 48 § i landskapslagen. I så fall kan statsrådet samtidigt besluta vilket av de landskap som deltar i samarbetet som ska vara ett sådant ansvarigt landskap som avses i 48 § 1 mom. i landskapslagen och även om det som anges i landskapslagens 49 § 1–3 punkten i fråga om det gemensamma organet. Ett gemensamt organ som inrättas med tanke på väghållningsuppgifterna kommer att vara ett organ som är underställt det ansvariga landskapets fullmäktige och landskapsstyrelse, och organisationen under organet ska ingå i det ansvariga landskapets organisation. 

Statsrådet ska också kunna besluta om annat som är nödvändigt när det gäller att inrätta ett gemensamt organ, som det föreskrivs om i landskapslagens 49 § 1–3 punkten och som gäller ett avtal om ett frivilligt landskapsorgan. Statsrådet ska således bestämma det gemensamma organets uppgifter och besluta om de deltagande landskapens rätt att utse ledamöter i organet samt grunderna för kostnaderna för uppgifterna och fördelningen av dem. 

Dessutom kan statsrådet kunna utfärda andra bestämmelser som behövs för att sköta uppgifterna i syfte att uppfylla kraven enligt 15 f § 2 mom. 

Det är meningen att landskapen ska lyckas komma överens sinsemellan om hur samarbetet organiseras. Därför ska statsrådets beslut bara gälla tills landskapen avtalar om saken på det sätt som avses i lagen. Statsrådet ska således i sitt beslut alltid samtidigt bestämma om det förfarande genom vilket statsrådets beslut kan ersättas med ett samarbetsavtal mellan landskapen som ingås i enlighet med 15 i §. Statsrådets beslut ska emellertid vara i kraft till utgången av det kalenderår då landskapen ingår samarbetsavtal. Detta krav behövs bland annat på grund av avtalsförfarandet i fråga om väghållningen. Beaktande av ändringar som sker under ett pågående år skulle göra det oskäligt svårt att organisera väghållningen.  

Enligt 4 mom. ska statsrådets beslut beredas vid kommunikationsministeriet. Ministeriet ska då höra de landskap som beslutet gäller och även andra ministerier och myndigheter. 

Statsrådets beslut med stöd av denna paragraf kan överklagas i enlighet med 105 §. I 107 § föreskrivs om omedelbar verkställighet av beslut. 

15 i §.Ändringar som gäller väghållningsområden. I denna paragraf föreskrivs om förutsättningarna för ändringar som gäller väghållningsområden. Enligt paragrafens 1 mom. kan ett samarbetsavtal enligt 15 f § som gäller ett väghållningsområde högst en gång per fullmäktigeperiod ändras eller sägas upp för ingående av nytt avtal. Eftersom väghållningsområdena i en viss utsträckning förväntas vara varaktiga, är en förutsättning för genomförande av sådana ändringar eller uppsägningar dessutom att det skett en väsentlig förändring i verksamhetsmiljön, finansieringsnivån eller i andra förhållanden som har betydelse för väghållningsområdets verksamhet eller att det genom att avtalet ändras eller sägs upp och ett nytt avtal ingås är möjligt att underlätta genomförandet av de krav som avses i 15 f § 2 mom.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att på ändringar av samarbetsavtal och på ingående av nya samarbetsavtal ska tillämpas vad som i 15 g och 15 h § föreskrivs om samarbetsavtal och om ersättande av samarbetsavtal med statsrådets beslut. I fråga om ändringar och ingående av nya avtal och dessas ikraftträdande gäller således 15 g § om förfarandet, och vid behov är det också i så fall möjligt att ersätta avtalet med statsrådets beslut.  

15 j §.Finansiering av väghållningen. Staten ska även i fortsättningen ansvara för väghållningen enligt 10 § och för dess kostnader, medan Trafikverket ska vara ansvarig myndighet. Det föreslagna 15 k § avses innehålla bestämmelser om finansieringen av de uppgifter vars organisering landskapen ansvarar för.  

Det föreslås att finansieringen specificeras för varje landskap enligt vägnätets och trafikens karaktär och andra omständigheter så att enhetligheten i landsvägsnätet och dess skick säkerställs och de krav som föreskrivs i 13 a och 33 dvs. de allmänna kraven på väghållningen, servicenivån och nivån på underhållet, uppfylls. Med vägnätets och trafikens karaktär avses till exempel vägnätets längd, trafikmängden och sammansättningen samt vägarnas och broarnas skick. Andra omständigheter kan till exempel bero på geografiska faktorer och deras inverkan på väderleksförhållandena och därmed på snöröjningsbehovet. Syftet med fördelningsmodellen är att sörja för rättvisa när det gäller hur skicket på trafikledsnätet utvecklas i olika delar av landet. Väghållaren fördelar medlen mellan de 18 landskapen och finansieringen för framtida väghållning utifrån väghållningsavtal som ingås med samarbetsområdena för väghållning. Även om landskapen ska sköta väghållningen genom gränsöverskridande samarbete inom högst nio samarbetsområden ska finansieringen fördelas kalkylmässigt mellan 18 landskap. 

I praktiken innebär fördelningen att samarbetsområdena för väghållningen får en budgetram för beredning av väghållningsupphandling. Staten ska också i fortsättningen stå för väghållningsutgifterna. Utgifterna hänförs i statsbudgeten till momentet för grundläggande farledshållning. Av statsbokslutets avkastnings-kostnadskalkyl framgår samtliga löpande kostnader. Investeringarna aktiveras i balansräkningen som en tillgångsökning (av utgifterna för grundläggande farledshållning och väghållning aktiveras cirka hälften i balansräkningen). Tillgångar som utgörs av väginvesteringar tas i sin helhet upp i statens balansräkning. Särskild finansiering som anvisas för uppdrag enligt avtal som ingåtts mellan staten och landskapen ska i balansräkningen noteras som en händelse som hör till kategorin uppdragsmedel. Väghållningsnätet ska inte tas upp i landskapsbudgetens driftsekonomidel och inte heller i investeringsdelen. I landskapets resultaträkning framgår utgifterna inte som verksamhetskostnader och betalda investeringar framgår i balansräkningen inte som en ökning av tillgångarna.  

Genom väghållningsavtalet kommer dessutom de nationella prioriteringarna för väghållningen, landskapens planer för väghållningen och trafiken samt statsbudgeten att bli beaktade. De påverkar alla finansieringen. Finansieringsfrågorna och väghållningsavtalet påverkas också av de mål som kommunikationsministeriet ställer upp för Trafikverket inom resultatstyrningsprocessen. Genom dem går det delvis att i praktiken omsätta målen inom den nationella trafikpolitiken och framför allt inom den riksomfattande trafiksystemplanen. 

Enligt 2 mom. ska väghållaren reservera en del av väghållningsanslagen i statsbudgeten för väghållaren för de riksomfattande uppgifterna inom väghållningen som överförs till Trafikverket och för olika tematiska program och akuta eller oförutsägbara reparationsbehov som landskapen omöjligen kan tillgodose inom sin budgetram. Ett tematiskt program kan till exempel vara ett trafiksäkerhetsprogram. Reparationsbehov kan uppkomma exempelvis vid översvämningar eller andra väderleksförhållanden eller till följd av andra oförutsägbara skador. Centraliserad finansiering som reserverats för Trafikverket fördelas till landskapens väghållningsområden 1–2 gånger per år efter särskilda samtal om oförutsedda behov.  

15 k §.Plan för väghållning och trafik. Paragrafen ska enligt förslaget innehålla bestämmelser om en fyraårig plan för väghållning och trafik, som alla 18 landskap ska utarbeta. Det är meningen att planen ska beredas för att gälla en fullmäktigeperiod. Planen ska utarbetas i början av fullmäktigeperioden. Den ska gälla kundbehov, vägunderhåll, dvs. skötsel av vägar och bland annat bro- och beläggningsreparationer, regionala investeringar och deras finansiering samt andra frågor som gäller landskapets väghållning. I planen ska behandlas planens beräknade konsekvenser genom en uppskattning av verkningarna av de åtgärder som ingår i den. Landskapen kan om de så önskar också inkludera annat som gäller de trafikuppgifter som landskapets trafikmyndighet ansvarar för. Till dessa uppgifter hör enligt landskapslagen uppgifter i samband med statsunderstöd för enskilda vägar och mobilitetsstyrning, trafiksystemplanering, samordning av trafiksäkerhetsarbetet och, om landskapet har åtagit sig dessa uppgifter, planering och ordnande av persontrafik och skärgårdstrafik. Planen är det viktigaste underlaget för arbetet med avtalet om väghållning. 

I fråga om väghållning kan ärendehelheter som behandlas i planen vara till exempel  

– finansiering av väghållningen 

– kundbehov och läget inom vägtrafiken på det berörda området 

– vägunderhåll (skötsel och reparationer) 

– regionala investeringar och deras planering 

– konsekvenserna av trafiken och väghållningen. 

Enligt 2 mom. ska planen för väghållning och trafik beredas inom samarbetsområdet för väghållning i enlighet med samarbetsavtalet mellan landskapen. Planen kommer emellertid att gälla ett enskilt landskap och därför ska den aktör som enligt samarbetsavtalet svarar för att planen tas fram under beredningen samarbeta med det landskap som planen gäller. Landskapen kan sinsemellan komma överens om samarbetets karaktär och samarbetssättet. Beslutanderätten när det gäller att godkänna planen har det landskap som planen gäller. 

Planen för väghållning och trafik är viktig också med tanke på de uppgifter som gäller kommunerna inom landskapets område och deras trafik samt samarbetet mellan kommunerna och landskapet, exempelvis när det gäller underhållet och styrningen av trafiken. Kommunerna ska således erbjudas möjlighet att framföra sin åsikt om planen för väghållning och trafik på så sätt att väghållningsområdet eller landskapet ger kommunerna tillfälle att yttra sig om planutkastet. NTM-centralerna har också hittills bett om kommunernas ställningstaganden till motsvarande planer. 

Det är styrningen från väghållarens sida och i synnerhet varje landskaps landskapsprogram och landskapsstrategi och landskapets trafiksystemplan som ger utgångspunkterna för beredningen av planen. Planen för väghållning och trafik ska vara ett genomförandedokument som kompletterar och preciserar de nämnda programmen. 

Lagen ställer inga hinder för att inarbeta planen för väghållning och trafik i någon annan plan som gäller landskapets verksamhet eller någon motsvarande helhet. 

15 l §.Avtal om väghållning. Enligt det föreslagna 1 mom. ska väghållaren och samarbetsområdet för väghållning i syfte att ordna väghållningen bereda ett fyraårigt väghållningsavtal. Grunden för beredningen av avtalet är på det sätt som sägs i motiven till 15 m § utkastet till landskapets plan för väghållning och trafik. I praktiken ska avtalet kunna göras mer bindande för det första avtalsåret, och i samband med de årliga förhandlingar som nämns i 15 m § ska avtalet kunna uppdateras genom översyn av avtalet för året innan och precisering av formuleringarna för nästa år. 

I väghållningsavtal är det framför allt fråga om åtgärder som ska genomföras inom väghållningsområdet under följande verksamhetsår och om finansiering av åtgärderna. Avtal om den finansiering som står till buds för skötsel av uppgifterna och om inriktningen av finansieringen ska ingås per väghållningsprodukt. I avtalet ska anges de framtida finansieringsreserveringar som får användas av landskapen inom väghållningsområdet. Frågan om till vilken underhållsklass varje landsväg hör bestäms i väghållningsavtalet. Med stöd av förordningsbemyndigandet i 33 § föreskrivs om underhållsklasserna. Avtalet ska dessutom gälla de mål och tillvägagångssätt som gäller väghållningen, målen för verksamheten och ekonomin samt rapporteringen och andra frågor som är viktiga för väghållningen. I 100 § föreskrivs om väghållarens och landskapens beredskapsskyldighet. I väghållningsavtalet ska avtalas om åtgärder som är nödvändiga för uppfyllande av denna skyldighet. I 15 o § föreskrivs om egenkontroll och också om åtgärder i samband med förpliktelser som föreskrivs i paragrafen. I väghållningsavtalet ska avtalas om samarbetet mellan Trafikverket och väghållningsområdet. I det ska också avtalas om ansvars- och skadeståndsfrågor, till exempel för det fall att avtalsparterna inte fullgör sina avtalade skyldigheter som räknas upp i paragrafen.  

Endast ett avtal ska ingås mellan samarbetsområdet för väghållning, landskapen och väghållaren, och alla avtalsparter ska godkänna det. Det är alla landskap i samarbetsområdet som är avtalsparter. Avtalet får innehålla en separat del för varje landskap inom samarbetsområdet. På detta sätt erbjuds det möjligheter att göra fördelningen av medlen och åtgärderna öppen för insyn inom samarbetsområdet. Det är ändå inte obligatorisk att skriva in en landsskapsspecifik del i avtalet. 

15 m §.Förfarandet vid avtal om väghållning. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska samarbetsområdet för väghållning bereda ett utkast till plan för väghållning och trafik innan förhandlingarna om avtalet om väghållningen inleds med väghållaren. Planerna ska utgöra utgångspunkt för avtalsförhandlingarna och de utgör det viktigaste underlaget för arbetet med avtalet om väghållning. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska förhandlingarna föras årligen på hösten. I enlighet med vad som sägs i motiven till 15 m § innebär det i praktiken att planen eller planutkastet ska tas fram i maj–september. Avtalet ska vara mer exakt i fråga om det första året och mer allmänt hållet för de följande åren. För det första året kan det vid behov utarbetas en mer exakt handlingsplan för samarbetsområdet för väghållning eller någon annan beskrivning av det första avtalsåret, som kan tas in i eller fogas till avtalet. Avtalet ska ses över årligen och vid behov när det sker förändringar i verksamhetsmiljön exempelvis till följd av översvämningar, stormar eller andra liknande situationer. 

Enligt 3 mom. ska i enlighet med avtalet mellan landskapen inom samarbetsområdet väghållarens företrädare för Trafikverket och för samarbetsområdet delta i avtalsförhandlingarna. Med andra ord kan representanter för det landskap som ansvarar för uppgifterna inom samarbetsområdet eller för alla landskap delta i förhandlingarna i enlighet med avtalet mellan landskapen. Bestämmelserna medger överenskommelse om saken inom samarbetsområdet och dessutom organisering på ett ändamålsenligt sätt med tanke på de tillgängliga resurserna och andra frågor. Det är inte nödvändigt att i landskapens samarbetsavtal avtala om vilka representanter som ska delta i förhandlingarna, utan det går också att avtala om saken på annat sätt inom samarbetsområdet. Avtalet undertecknas av väghållarens representant och representanterna för landskapen inom samarbetsområdet för väghållning. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska också kommunikationsministeriet delta i förhandlingarna, om överenskommelse inte nås i förhandlingarna enligt paragrafen. 

15 n §.Ersättande av avtal om väghållning med beslut av statsrådet. Om inget avtal om väghållning nås och inte heller samförstånd vid förhandlingarna med kommunikationsministeriet, ska statsrådet på föredragning av kommunikationsministeriet fatta ett beslut om de ärenden som ska avgöras genom ett avtal om väghållning. Detta är nödvändigt för att trygga kontinuitet samt användbarhet när det gäller de landsvägar som används för allmän trafik och nödvändiga mobilitetsbehov. Utan avtal kommer samarbetsområdet för väghållning inte att ha tillgång till finansiering för väghållningen och då kan nödvändiga dagliga och andra väghållningsuppgifter förbli ogjorda. 

Enligt 2 mom. ska statsrådet samtidigt bestämma om det förfarande genom vilket statsrådets beslut kan ersättas med ett avtal mellan väghållaren och de landskap som hör till samarbetsområdet för väghållning. Målet är att ett väghållningsavtal ska ingås, och ett eventuellt statsrådsbeslut ska därför bara gälla tills det att parterna nått samförstånd om ett avtal. 

Enligt 3 mom. ska sådana beslut av statsrådet beredas vid kommunikationsministeriet, och i samband med beredningen ska ministeriet höra de landskap som beslutet gäller, väghållaren och andra ministerier och myndigheter vars verksamhetsområde i väsentliga avseenden kan omfatta väghållning. 

Beslut som statsrådet fattat med stöd av denna paragraf kan överklagas i enlighet med 105 §. I 107 § föreskrivs om omedelbar verkställighet av beslut.  

15 o §.Egenkontroll av väghållningen. I landsvägslagen finns för närvarande inga bestämmelser om övervakning av väghållningen. Denna övervakning har hittills gjorts i enlighet med Trafikverkets egna riktlinjer och i enlighet med bestämmelser i entreprenadavtal. Beställarens och producenternas egenkontroll kommer i fortsättningen att spela en central roll. Det föreslås att i lagen tas in en bestämmelse om kontrollskyldigheten. Målet är att egenkontrollen i framtiden till följd av bestämmelsen ska vara mera systematisk och öppnare. Med egenkontroll avses ett system varmed det säkerställs att verksamheten och servicen ordnas på det sätt som lagstiftningen förutsätter.  

I paragrafen föreskrivs att väghållaren, dvs. Trafikverket och landskapet ska upprätta ett program för egenkontroll av de uppgifter inom väghållningen som den ska sköta. Programmet för egenkontroll är ett ledningsinstrument. Avsikten är också att säkerställa väghållningsuppgifternas planmässighet, kvalitet och lagenlighet samt väghållningens enhetlighet i hela landet. I programmet ska fastställas hur uppfyllandet av lagens allmänna krav för väghållningen, servicenivån på resor och transporter på landsvägar samt uppnåendet av målet för underhållet säkerställs. I programmet för egenkontroll ska det anges hur uppfyllandet av kraven följs upp och hur konstaterade brister avhjälps. I analysen om hur målen och kraven uppnåtts kan till exempel utnyttjas exakta mätare, när sådana kan tillämpas (exempelvis i samband med underhåll), kundåterkoppling och kvalitativa analyser. I fråga om avhjälpandet av brister ska med hjälp av egenkontrollprogrammet behandlas behoven att förbättra och göra ändringar i processerna och förfarandena. Trafikverkets program för egenkontroll av väghållningen och landskapens kontroll för egenkontroll av väghållningsområdena kompletterar varandra så att båda programmen inriktas på att ordna kontrollen i anslutning till aktörens egen roll. 

I fråga om landskapets egenkontroll är det av en central betydelse att beakta väghållningsbeställarens synpunkter samt tryggandet av beställarens rättigheter och skyldigheter i de avtal som ingås med serviceproducenterna, men också att i väghållningsavtalen ta in de skrivningar som är viktiga från beställarens synpunkt. I landskapens roll ingår också att för egen del följa upp väghållningsavtalen och rapportera om genomförandet. De avtal som ingås med serviceproducenterna är nära förknippade med landskapens egenkontroll och i dem ska i enlighet med 3 mom. avtalas om övervakning av producenterna samt om behandling av avvikelser i fråga om kvalitet som behövs för att verkställa landskapets egenkontroll. Landskapen ska i fortsättningen sköta beställaruppgifterna för väghållningen inom högst nio väghållningsområden. Inom väghållningsområdena ska landskapen sinsemellan avtala vem som sköter kontrollen och se till att det i entreprenadavtalen tas in tillräckliga bestämmelser om tillsynen över serviceproducenter. I entreprenadavtalen ska beaktas såväl serviceproducentens skyldighet att övervaka sin egen verksamhet och behandla kvalitativa avvikelser som landskapets olika former av övervakning när det gäller serviceproducenterna. Entreprenören kan dessutom ha egna kvalitetssäkringsmetoder. Vid ordnandet av landskapets egenkontroll kan också utnyttjas förfaranden som i tillämpliga delar är enhetliga med den egenkontroll som landskapet genomför i sina övriga uppgifter. 

Trafikverkets infallsvinkel när det gäller egenkontrollen och också i övrigt i egenskap av väghållare för landsvägsnätet ska vara riksomfattande och inriktad på landsvägsnätet i dess helhet. Trafikverket är i egenskap av väghållare skyldigt att säkerställa och övervaka väghållningens kvalitet på riksnivå och att säkerställa att väghållningen är tillräckligt enhetlig i hela landet. Trafikverkets roll i fråga om egenkontrollen inriktas på beredningen av väghållningsavtal, uppföljning av avtalen och beredning av de ändringar som behöver göras i följande avtal. Trafikverkets program för egenkontroll ska å andra sidan inriktas på de riksomfattande väghållningsuppgifter som Trafikverket ska sköta samt på tillsyn över de avtal som ska ingås med landskapen och målsättningarna i dem.  

Ett viktigt element i egenkontrollen är också en sådan offentlig rapport om åtgärderna och iakttagelserna som ska upprättas enligt 2 mom. Programmets offentlighet och tillgänglighet via datanäten förbättrar verksamhetens öppenhet. Landsvägsanvändarna kan på så sätt följa och utvärdera landskapens och Trafikverkets verksamhet och egenkontrollens effekt. Detta krav betyder inte att varje kvalitativ avvikelse måste rapporteras separat eller omedelbart exempelvis i situationer där ett ärende inte ännu är slutbehandlat mellan beställaren och serviceproducenten. 

I lagen definieras inte i detalj innehållet i egenkontrollprogrammet och den information som ska offentliggöras. Enligt paragrafens 4 mom. kan genom förordning av kommunikationsministeriet utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i och utarbetandet av egenkontrollprogrammet samt om den plan i programmet som gäller främjande av kvalitetshanteringen.  

Dessutom ska Trafiksäkerhetsverket i fortsättningen ha i uppgift att sörja för myndighetsövervakningen av väghållningen, som det föreskrivs närmare om i 100 b §. Syftet med egenkontrollen är å andra sidan att förhindra sådana situationer där Trafiksäkerhetsverket i efterhand måste ingripa i verksamheten. 

15 p §.Rätt att få information. I denna paragraf föreskrivs om de väghållningsansvarigas rätt att få information av varandra och av andra myndigheter samt av en sådan privat tjänsteleverantör som på deras vägnar enligt avtal sköter en bestämd uppgift. De ska enligt förslaget ha rätt att avgiftsfritt och utan hinder av sekretessbestämmelserna få den information som är nödvändig för att väghållaren och landskapet ska kunna sköta sina väghållnings-, egenkontroll- och tillståndsuppgifter enligt denna lag. Det kan till exempel vara fråga om information som behövs för väghållning och omständigheter som har betydelse för väghållningen samt om information som har samband med regionala förhållanden. Väghållarens informationsbehov kan gälla exempelvis tillståndsuppgifter inom väghållningen och utredning av regionala förhållanden i samband med genomförandet av väghållning. Landskapets informationsbehov kan ha samband med exempelvis uppföljning av upphandlingsavtal och med sådan information om entreprenörers åtgärder som behövs för rapportering om avvikelser. Utgångspunkten är den att landskapen ska beakta sina informationsbehov i förhållande till enskilda tjänsteleverantörer också i de avtal som de ingår med dem. I fortsättningen ska emellertid också en väghållare som inte sköter beställaruppgifter men svarar för tillståndsuppgifter i samband med väghållning kunna behöva information av tjänsteleverantörer som har ingått avtal med landskapen.  

2 kap.Planering av landsväg 

15 q §.Uppgifter vid planering av landsväg. I den föreslagna nya paragrafen om landsvägsplanering föreskrivs det om planer inför landsvägsprojekt, den planerande myndigheten och myndighetssamarbetet när planer utarbetas. 

I 1 mom. slås det rådande läget fast i fråga om planeringen av landsvägsprojekt. Utredningsplaner och vägplaner ska även i fortsättningen vara de vägprojektplaner som regleras i landsvägslagen. Dessutom ska 1 mom. hänvisa till de planeringsgrunder som gäller utredningsplaner och vägplaner. Närmare bestämmelser om grunderna ska finnas i de nya paragraferna (15 r och 15 s §) om planeringsgrunder för utredningsplaner och vägplaner, beredning och godkännande av grunderna och iakttagande av grunderna. 

Planeringsobjekten bestäms i samband med väghållningsavtalet på förslag av landskapen inom väghållningsområdet. Valet av planeringsobjekt ska baseras på den riksomfattande och på landskapsnivå upprättade trafiksystemplanen. I väghållningsavtalet ska avtalas åtminstone om betydande planeringsobjekt. Enligt avtalet kan fastställandet av övriga planeringsobjekt lämnas beroende av de beslut som väghållningsområdets landskap fattar.  

Paragrafens 2 mom. motsvarar 11 § 2 mom. om den ansvariga myndigheten för väghållning. Där står det att samarbetsområdet för väghållning svarar för organiseringen av väghållningen inom dess verksamhetsområde i enlighet med avtalet om väghållningen och under väghållarens styrning. Det är således i regel landskapet som ansvarar för utarbetandet av utredningsplanen och vägplanen. Planeringsuppgifterna liksom de övriga väghållningsuppgifter som landskapen ska sköta enligt denna lag, ska skötas per väghållningsområde i enlighet med vad som framgår av samarbetsavtalet om landskapens väghållningsområde. För klarhetens skull ska i den första paragrafen i 2 kap. tas in ett uttryckligt omnämnande om saken, men också andra planeringsuppgifter i samband med väghållningen ska inom väghållningsområdena skötas i enlighet med den förpliktelse som föreskrivs i 15 f § och som gäller samarbete mellan landskapen. 

Också väghållaren är emellertid behörig att utarbeta planer. Väghållaren kan åta sig att svara för utarbetandet av en utredningsplan eller vägplan som gäller betydande eller krävande vägprojekt. Som betydande vägprojekt kan betraktas till exempel i statsbudgeten särskilt nämnda riks- och stamvägar samt livligt trafikerade regionvägar eller projekt som gäller stomnätet. Dessa planer kan på grund av riktgivande byggnadstidtabeller direkt vara sammankopplade med Trafikverkets arbetsinsats för genomförande av projekten. På grund av en övergripande tidtabell är det motiverat att genomföra planeringen och byggandet enligt landsvägslagen som en enda helhet. Det kan också vara fråga om projekt för vilka det behövs mångsidig specialkompetens eller projekt som har betydelse eller konsekvenser för samhället, exempelvis vägprojekt på E18 eller på riksväg 4 inom stomnätet TEN-T.  

I 2 mom. föreslås dessutom en klarläggande bestämmelse som säger att landsvägslagens bestämmelser om utarbetande av utredningsplaner, vägplaner, projektbedömningar, planeringsgrunder och utvärderingar även gäller väghållaren när denne svarar för planeringen eller projektgenomförandet. 

När landskapen och staten får nya roller inom vägprojektplaneringen kommer deras och också andra myndigheters samarbete att accentueras ytterligare inom planeringen. Därför innehåller 3 mom. en allmän bestämmelse som framhäver betydelsen av myndighetssamarbete. Bestämmelsen motsvarar delvis 8 § 2 mom. i banlagen, som innehåller bestämmelser om banhållarens skyldighet att samarbeta med andra myndigheter när planer görs upp. 

Till denna lag har fogats bestämmelser om trafiksystemplanen på riks- och landskapsnivå. Planeringen av landsvägar ska förverkliga målsättningarna gör utvecklingen av trafiksystemet. Till paragrafens 3 mom. ska enligt förslaget fogas ett omnämnande om att planeringen av landsvägar sammanhänger med trafiksystemplanerna på riks- och landskapsnivå. Bestämmelsen om sambandet med den mera allmänna trafiksystemplaneringen har överförts till detta moment från nuvarande 17 §. Dessutom föreskrivs i 3 mom. att planeringen ska grunda sig på landsvägens utvecklingsbehov, den riksomfattande trafiksystemplanen, planeringsgrunderna för utrednings- och vägplaneringen samt på planeringen av områdesanvändningen. 

15 r §Projektbedömning. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om projektbedömning. Även om paragrafen är ny rör det sig om ett existerande bedömningsförfarande i samband med planering. Det är Trafikverket som genom sina anvisningar styr hur projektbedömningen ska utarbetas och dess innehåll. Genom landskapsreformen uppkommer ett behov av att se till att det förfarande som stödjer beslutsfattandet om projektplanering och projektgenomförande tillämpas enhetligt inom vägprojekt. 

Syftet med projektbedömningar är att stödja beslutsfattandet när det gäller planering och genomförande av projekt. I fråga om utredningsplaner ska projektbedömningen användas för att stödja valet av åtgärder inom projektet och för jämförelse av de olika projektalternativens effekter och lönsamhet. Projektbedömningen ger insyn i de val som den som utarbetat planen har gjort och säkerställer att de projektalternativ som ger mest effekt och genomslag går framåt i processen. I vägplansfasen kommer den information som projektbedömningen genererar att göra det lättare att jämföra olika projekt med varandra i fråga om effektivitet och genomslag, och i sista hand kommer den att stödja det politiska beslutsfattandet vid valet av projekt. Ofta förutsätts också i fråga om projekt för vilka ansöks om EU-finansiering att det görs lönsamhets- och andra bedömningar.  

Det är den myndighet som ansvarar för utarbetandet av planen som ska göra projektbedömningen. I regel således samarbetsområdet för väghållning. I situationer där det är väghållaren som ska utarbeta planen ska väghållaren också göra projektbedömningen. Projektbedömningen ska vara en del av förberedningen av planen och därför ska man samarbeta enligt 15 q § 3 moment med andra myndigheter så som kommuner. Utgångsinformation och projektets verkningar är viktiga att bedöma i samarbete med dem vars verksamhet är påverkad av projektet. 

För projektbedömningens vidkommande är det viktigaste att bedömningen håller hög kvalitet, med andra ord att den är objektiv, öppen för insyn och tillförlitlig. Det är också viktigt att projektbedömningarna är sinsemellan jämförbara, vilket förutsätter att de tas fram på ett samstämmigt sätt. I dagens läge försöker man se till att bedömningarna är jämförbara och insynsvänliga genom anvisningar från Trafikverket. Projektbedömningar ska sålunda göras i enlighet med väghållarens anvisningar. Jämförbarheten och insynsvänligheten kan säkerställas genom att följa anvisningarna. 

Projektbedömningen ska innehålla en beskrivning av utgångspunkterna och konsekvenserna, en bedömning av själva projektet, en plan för uppföljning och utvärdering samt rapportering och dokumentering av bedömningen. En projektbedömning enligt ovan innefattar följande delar: 

Beskrivningen av utgångspunkterna 

– projektalternativ 

– hur jämförelsen lagts upp 

– trafikprognos 

Beskrivning av konsekvenserna 

– bestämmande och val av konsekvenser 

– val av mått och kriterier för konsekvenserna 

– sammanställande av planeringsparametrarna för konsekvenserna 

Bedömning av projektet 

– bedömning av effekterna 

– lönsamhetskalkyl 

– genomförbarhetsstudie 

– slutsatser 

Plan för uppföljning och utvärdering 

– rapportering och dokumentering av bedömningen 

– rapportering om projektbedömningen 

– sammanfattning av projektbedömningen 

– dokumentering av projektbedömningen 

15 s §.Planeringsgrunder för utredningsplanering och vägplanering. Lagen föreslås innehålla bestämmelser om planeringsgrunder för utredningsplaneringen och vägplaneringen. Det är fråga om att skriva in rådande planeringspraxis i lag. Planeringsgrunderna tas i dagens läge fram utifrån Trafikverkets anvisningar. Genom landskapsreformen uppkommer ett behov av att se till att denna behövliga planeringspraxis tillämpas enhetligt inom landskapens vägprojektplanering. 

Grunderna ska stödja och främja måluppfyllelse när det gäller de allmänna målen enligt lagen och målen för trafiksystemplaneringen. Syftet är att säkerställa att bland annat de mål i fråga om servicenivåer som uppställs inom trafiksystemplaneringen fullföljs när vägprojekt planeras. I planeringsgrunderna anges landsvägens referenshastighet, tvärsektion och principerna för anslutningar mellan landsvägar och till enskilda vägar. Alla dessa delfaktorer är av avgörande betydelse när det gäller att uppnå servicenivåmålen. 

Syftet med planeringsgrunderna är att uppställda mål inom trafiksystemplaneringen och den ingående förplaneringen ska införlivas i planeringen av vägprojekt. Grunderna är projektplaneringsmål som ska främjas inom planeringen. Därför föreslås en bestämmelse om att de ska beaktas och deras fullgörande främjas när utredningsplaner eller vägplaner utarbetas. Den föreslagna ordalydelsen medger den flexibilitet som behövs när grunderna ska iakttas, men kräver också att det säkerställs att uppnåendet av målsättningarna för planeringsgrunderna främjas. 

I enlighet med nuvarande praxis ska det inte vara nödvändigt att ta fram planeringsgrunder för alla vägprojekt. Riksvägarna, stamvägarna och livligt trafikerade regionala vägar är viktiga trafikmässigt och över landskapsgränserna, och därför är det motiverat att väghållaren kan besluta om planeringsgrunder behöver utarbetas för utredningsplaner och vägplaner för dessa. Som livligt trafikerade regionala vägar ska betraktas till exempel regionala vägar vilkas trafikmängder är exceptionellt stora jämfört med andra regionala vägar. Som exempel kan nämnas att en av Finlands livligast trafikerade vägar, dvs. Ringväg I är en regional väg (regionväg 101). Väghållaren ska ha rätt att besluta om detta även i situationer där det är samarbetsområdet för väghållning som svarar för att planen utarbetas. Beslut om andra grunder för planering av vägnät ska fattas av landskapet i enlighet med den ansvarsfördelning som landskapen inom väghållningsområdet har kommit överens om.  

Landskapet ska svara för beredningen av planeringsgrunderna i enlighet med den ansvarsfördelning som landskapen inom väghållningsområdet har kommit överens om i samarbete med väghållaren och de övriga myndigheter som ärendet gäller såsom kommuner. När väghållaren tar på sig ansvaret för att utarbeta en utredningsplan eller vägplan ansvarar den också i enlighet med 15 p § 3 mom. för att ta fram planeringsgrunderna, och den ska då samarbeta med landskapet och eventuellt med andra myndigheter. 

Väghållaren godkänner de planeringsgrunder som gäller riksvägar och stamvägar samt regionala vägar med livlig trafik. Detta är motiverat eftersom de trafiklederna är viktiga trafikmässigt och över landskapsgränserna. I fråga om det övriga vägnätet ska landskapet godkänna planeringsgrunderna. Enligt den ansvarsfördelning som landskapen inom väghållningsområdet har kommit överens om kan det godkännande landskapet vara det landskap där planeringsobjektet är beläget, eller om man så beslutar, det landskap som i övrigt sköter väghållningsuppgifterna inom väghållningsområdet.  

Att godkänna planeringsgrunderna är inte detsamma som att fatta ett bindande och överklagbart beslut. Detta beror på planeringsgrundernas natur och på att de kommer att granskas närmare i samband med utredningsplanering eller vägplanering. Planeringsgrunderna ska ses som mål som styr planeringen och som blir preciserade vid övergången från en planeringsfas till en annan. Det kan också behövas ändringar i grunderna allt eftersom planeringen framskrider. Ändringarna bör ske med beaktande av samma förfarande som när grunderna utarbetas. Till detta hör bland annat en samarbetsskyldighet mellan väghållaren och samarbetsområdet för väghållning. Deltagande aktörer i utredningsplaneringen eller vägplaneringen, exempelvis fastighetsägare inom planeringsområdet, får tillfälle att bedöma grunderna inom planeringsprocessen. De som enligt 27 § får uttrycka sin åsikt eller yttra sig kan framföra sin ståndpunkt inom det förfarande för växelverkan som avses i den paragrafen. 

16 §.Rätt till utredning. Paragrafen gäller den rätt till utredning som är förknippad med utarbetandet av utredningsplaner och vägplaner. Rätten hör till den myndighet som svarar för att planen utarbetas. Eftersom uppgifterna inom utredningsplaneringen och vägplaneringen huvudsakligen överförs på landskapens väghållningsområden föreslås det att hänvisningen till väghållningsmyndigheten i 16 § 1 och 2 mom. ändras till en hänvisning till samarbetsområdet för väghållning. Uppgiften ska enligt vad som avtalats i landskapens samarbetsavtal skötas inom väghållningsområdet. Dessutom korrigeras skrivsättet för ordparet utredningsplan och vägplan i 1 och 2 mom. i den finska versionen samt för konjunktionerna i förteckningen i den andra meningen i 1 mom. 

Enligt 2 mom. ska kommunen underrättas när utarbetandet av en utredningsplan eller en vägplan samt utredningar som har samband med den inleds. Dessutom ska de personer som nämns i 27 § 1 mom. underrättas genom kungörelse eller på annat lämpligt sätt. Staten har i egenskap av ägare till landsvägarna och Trafikverket i egenskap av väghållare fortfarande intresse av att känna till planeringsskedena när det gäller trafikledsnätet. Av den anledningen föreslås ett sådant tillägg till 16 § 2 mom. som innebär att utöver kommunen också väghållaren ska underrättas om upprättandet av utredningsplanen och vägplanen samt om inledandet av undersökningar i anslutning till planerna. Det föreslås att 2 mom. dessutom ändras så att när utarbetandet av en utredningsplan eller en vägplan samt utredningar som har samband med den inleds ska det utfärdas en kungörelse om saken med tillämpning av förfarandet för landskapets meddelanden. På motsvarande sätt ska landskapet i samband med växelverkan enligt 22 § kungöra att planen har lagts fram på det sätt som landskapets meddelanden ska läggas fram enligt landskapslagen. 

Om väghållaren i enlighet med 15 p § tar på sig ansvaret för att upprätta utredningsplanen eller vägplanen kommer bestämmelserna om upprättande av utredningsplanen, vägplanen, projektbedömningen, planeringsgrunderna och utvärderingen samt växelverkan att även gälla väghållaren. 

17 §. Planering av väg och områdesplanering. Skrivsättet för ordparet utredningsplan och vägplan korrigeras i 1 och 4 mom. i den finska versionen. 

Enligt 3 mom. ska en landsväg kunna planeras också utan plan, om vägens sträckning och förhållande till övrig områdesanvändning med beaktande av vägens karaktär i övrigt kan klarläggas i samarbete med kommunen och landskapsförbundet. I fortsättningen kommer utarbetandet av utredningsplaner och vägplaner att fördelas mellan samarbetsområdet för väghållning och väghållaren. När landskapen ansvarar för planeringen blir hänvisningen till dem onödig. I de fall där det är väghållarna som svarar för planeringen krävs det dock även i fortsättningen samarbete när förhållandet mellan vägens sträckning och annan markanvändning utreds. Därför föreslås det att 3 mom. ändras så att vägens sträckning och förhållande till övrig områdesanvändning kan klarläggas i samarbete med kommunen och vid behov landskapet. 

Det föreslås att 5 mom. flyttas till 15 p §. 

19 §. Utredningsplanens innehåll. I 19 § i landsvägslagen finns bestämmelser om utredningsplanens innehåll. Kraven på innehållet ska nu enligt förslaget utvidgas till att planen också ska beakta den riksomfattande trafiksystemplanen enligt 15 e § och landskapets trafiksystemplan enligt 15 f §. Dessutom ska utredningsplanerna också innehålla en projektbedömning enligt 15 s § samt de planeringsgrunder som avses i 15 s §, om sådana ska utarbetas. 

22 §. Vägplanens innehåll. Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på innehållet i vägplanerna. Enligt andra meningen i 1 mom. ska till vägplanen fogas en bedömning av vägens verkningar samt i den anges de åtgärder som behövs för att avlägsna eller minska de menliga verkningar som vägen medför. Det föreslås nu att meningen preciseras med att det är fråga om de menliga verkningarna av att en väg byggs eller av trafiken. Avsikten är inte att ändra rådande praxis eftersom det redan i dagens läge är så att bedömningen av de menliga verkningarna och åtgärderna för att minska eller avlägsna verkningarna gäller följderna av att vägar byggs eller av trafiken. Det föreslås att till hänvisningen i paragrafens 1 mom. om skydds- och frisiktsområden fogas hänvisningar till motsvarande paragrafer. 

I paragrafens 3 mom. föreslås en strykning av det överflödiga ordet ”nedan”. 

Kraven på innehållet ska nu enligt förslaget utvidgas till att vägplanen också ska beakta den riksomfattande trafiksystemplanen enligt 15 b § och landskapets trafiksystemplan enligt 15 c §. Vägplanen ska emellertid inte behöva påvisa att målen för den riksomfattande trafiksystemplanen och landskapets trafiksystemplan har beaktats när detta redan påvisats i den utredningsplan som gjorts för samma projekt och vägplanen utarbetas i enlighet med utredningsplanen. Också i sådana fall ska vägplanen innehålla en redogörelse för hur trafiksystemplaneringen har beaktats till den del målen inte kunnat beaktas i utredningsplanen till följd av att den är allmänt hållen. Om avvikelse måste göras från utredningsplanen när vägplanen utarbetas och detta innebär att den redogörelse som gjorts i samband med utredningsplanen för hur målen i den riksomfattande trafiksystemplanen och trafiksystemplanen på landskapsnivå beaktats inte längre kan anses vara tillräcklig, antingen helt eller delvis, måste en ny redogörelse göras i detta avseende. Om ingen utredningsplan alls har utarbetats ska redogörelsen för hur trafiksystemplanerna beaktats göras när vägplanen utarbetas, och den ska fogas till planen. 

Dessutom sägs det i 4 mom. att vägplanerna också ska innehålla en projektbedömning enligt 15 r § och de planeringsgrunder som avses i 15 s §. I den andra meningen i paragrafens 4 mom. föreslås också en språklig justering så att ordet ”när” ändras till ”om”. 

24 §.Enskilda vägars anslutningar och lantbruksanslutningar samt utloppsdiken i vägplanen. I 2 mom. föreskrivs det om ordnande av en ny vägförbindelse i situationer där användningen av en befintlig anslutning till en enskild väg eller en lantbruksanslutning förbjuds i vägplanen. Då är det väghållningsmyndigheten som ansvarar och står för att vägförbindelsen ordnas. Eftersom termen väghållningsmyndighet ska frångås i samband med landskapsreformen föreslås det att ordet här ersätts med ordet väghållare 

27 §.Växelverkan. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet för växelverkan när utredningsplaner och vägplaner utarbetas. Enligt 1 mom. ska bland annat fastighetsägare och övriga sakägare ges tillfälle att delta när planer utarbetas. I 2 mom. sägs det å sin sida att de i 1 mom. nämnda intressenterna ska ges tillfälle att göra en anmärkning med anledning av planen innan planen godkänns. Båda momenten är skrivna i passiv på ett sätt som inte anger vilken myndighet som ska ge intressenterna tillfälle att delta och lämna anmärkning. För klarhets skull föreslås det att man i lagen skriver in att dessa uppgifter hör till den myndighet som har ansvar för att planen utarbetas, dvs. efter landskapsreformen i regel samarbetsområdet för väghållning. Uppgifterna ska inom väghållningsområdet skötas av det landskap som också annars i enlighet med samarbetsavtalet mellan landskapen sköter väghållningsuppgifterna. Dessutom korrigeras skrivsättet för ordparet utredningsplan och vägplan i 1 och 2 mom. i den finska versionen. I paragrafens 1 mom. fogas ordet kommunerna till förteckningen över aktörer som ska ges möjlighet att delta i beredningen av planen, bedöma verkningarna av planen och skriftligen eller muntligen framföra sin åsikt i saken. Ändringen behövs framför allt till följd av den ändring som föreslås i 2 mom. och som innebär att man övergår till att i stället för förfarandet med kommunala meddelanden tillämpa förfarandet med framläggande av planer när det gäller landskapets meddelanden. 

För att göra förfarandena smidigare föreslås det att paragrafens 2 mom. ändras så att på förfarandet att hålla planerna offentligt framlagda i fortsättningen ska tillämpas det i den föreslagna landskapslagen föreskrivna förfarandet gällande landskapets meddelanden i stället för förfarandet enligt kommunallagen. Eftersom uppgifterna inom utredningsplaneringen och vägplaneringen huvudsakligen överförs på samarbetsområdet för väghållning föreslås det att hänvisningarna till väghållningsmyndigheten ändras till hänvisningar till samarbetsområdet för väghållning. Genom det i paragrafens 2 mom. föreslagna tillägget att utredningsplanen och vägplanen ska hållas offentligt framlagda oavbrutet i 30 dagar säkerställs det att tiden för att hålla planerna framlagda inte avbryts av till exempel helgdagar och ämbetsverkens semesterperioder. Eftersom förfarandet ändras föreskrivs i momentet att landskapet ska ge de kommuner som planen avser tillfälle att yttra sig också om anmärkningar som framförts mot planen. Enligt den gällande lagen skulle sådana anmärkningar tillställas den kommunen som sett till att planen hålls framlagd, och kommunen har tillställt väghållningsmyndigheten sitt utlåtande om planen och om anmärkningar som gjorts mot den samt om inlämnande anmärkningsskrivelser. 

Enligt 3 mom. ska de som gjort en anmärkning och som skriftligen har bett om att bli underrättade och samtidigt uppgett sin adress bli underrättade om väghållningsmyndighetens motiverade ställningstagande till den anmärkning som gjorts. Det framgår inte direkt av bestämmelsen huruvida de som nämns i 3 mom. ska underrättas om väghållningsmyndighetens ställningstagande till anmärkningarna innan beslutet om att godkänna planen fattas eller om myndighetens svar på anmärkningarna kan ingå i beslutet. Tavastehus förvaltningsdomstol slog i ett beslut av den 3 maj 2017 (17/0136/2) fast att ordalydelsen i 27 § i landsvägslagen inte kräver svar på anmärkningar före beslutet om godkännande. Ordalydelsen i 27 § 3 mom. kan anses vara oklar i detta avseende och därför föreslås det att momentet formuleras klarare, dvs. så att ställningstagandena till anmärkningar ska ingå i det beslut om planen som den som gjort anmärkningen tillställs. Dessutom föreslås det att hänvisningen till väghållningsmyndigheten ändras till samarbetsområdet för väghållning och hänvisningen till Trafikverket till väghållaren. Landskapet ska enligt förslaget underrätta dels den som gjort anmärkningen och dels också områdets kommuner om anmärkningen. Motsvarande hänvisningsändringar görs också i första och andra meningen i 4 mom. Dessutom ändras landskapsförbundet i 4 mom. till övriga landskap. I sista meningen i 4 mom. föreslås också inskrivning av rådande praxis, dvs. att samarbetsområdet för väghållning ska ge sitt motiverade ställningstagande också om de utlåtanden om planen som myndigheter och kommuner har gett. 

27 a §.Förhandsöverläggning. Landsvägslagen föreslås få en paragraf om förhandsöverläggning, vilket kommer att stärka samarbetet och informationsutbytet mellan den ansvariga myndigheten för att planer utarbetas, dvs. samarbetsområdet för väghållning, och andra myndigheter. Det kommer också att bidra till en smidigare planering. Syftet med förhandsöverläggningar är att främja hanteringen av de utrednings- och utvärderingsförfaranden som krävs för den berörda planen och ett smidigare informationsutbyte mellan den som utarbetar planen och den som godkänner den samt andra myndigheter samt att förbättra kvaliteten på planen och framställningen om dess godkännande. 

Väghållaren ska i egenskap av myndighet som godkänner utredningsplaner och vägplaner, medan planen utarbetas, kunna ordna förhandsöverläggningar med samarbetsområdet för väghållning och vid behov också med andra berörda myndigheter, såsom kommuner och Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Initiativ till överläggningar ska kunna tas av väghållaren, samarbetsområdet för väghållning eller någon annan relevant myndighet. 

27 b §.Framställning om godkännande av en utredningsplan och en vägplan. Paragrafen avses innehålla bestämmelser om framställningar om godkännande av en utredningsplan eller vägplan och om de upplysningar som ska fogas till framställan. Det rör sig om en ny paragraf, men innehållet motsvarar ett etablerat förfarande inom trafikförvaltningen där den utarbetande myndigheten, i dagens läge NTM-centralernas trafikansvarsområde och i fortsättningen landskapet enligt vad som avtalats i samarbetsavtalet om väghållningsområdet gör en framställning till väghållaren om att planen ska godkännas. 

Paragrafens 2 och 3 mom. ska gälla innehållet i framställningarna och vilka handlingar som ska fogas till framställan. I 4 mom. anges det att framställan ska lämnas skriftligen. Ansökan ska också ges in elektroniskt till väghållaren. I 5 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning i fråga om innehållet i framställningar om godkännande. 

30 §.Ändring av och mindre avvikelser från planerna. Skrivsättet för ordparet utredningsplan och vägplan korrigeras i första meningen i den finska versionen. I enlighet med de senaste anvisningarna om författningsberedning föreslås dessutom att uttrycket ”gäller i tillämpliga delar” stryks. 

I fråga om ändring av redan godkända utredningsplaner och vägplaner gäller vad som föreskrivs om utarbetande av nya planer. Som en avvikelse från denna huvudregel kan väghållningsmyndigheten dock tillåta ändringar med obetydliga verkningar från vägplaner utan ett egentligt ändringsförfarande. Enligt motiveringen till den proposition som ledde till att landsvägslagen antogs är mindre ändringar av vägplanen kopplade till situationer där det under anläggningsarbetets gång uppstår oförutsedda överraskningar som kräver ändringar i den godkända vägplanen. Som exempel nämns situationer där vägens höjdläge eller vissa tekniska lösningar ändras när markförhållandena visar sig vara annorlunda än väntat. 

I praktiken antecknas sådana mindre ändringar inte i den godkända vägplanen. Det rör sig de facto inte om att ändra vägplanen, utan om en ändring som görs i planen och som har obetydliga verkningar. Ändringen bedöms vara nödvändig och ändamålsenlig i samband med genomförandet av planen. Därför föreslås det en ändring i ordalydelsen i andra meningen, dvs. att det i stället för ändringar som till sina verkningar är obetydliga ska röra sig om undantag som till sina verkningar är ringa. Avsikten med ändringen är inte att ändra det rådande rättsläget, och bestämmelsen om villkoren för undantag gäller fortsatt ringa undantag. Det föreslås att bestämmelsen om undantag från vägplanen med ringa verkningar ska bli 2 mom. och samtidigt ändras paragrafrubriken för att motsvara innehållet. Dessutom föreslås det att hänvisningen till väghållningsmyndigheten i 2 mom. ändras till en hänvisning till samarbetsområdet för väghållning. 

31 §.Planernas giltighetstid. I 1 och 3 mom. finns bestämmelser om utredningsplaners och vägplaners giltighetstid och om förlängning av giltighetstiderna. Det är väghållaren som ska fatta beslut om förlängning för båda typerna av planer. Däremot säger paragrafen ingenting om hur ett ärende som gäller förlängning av giltighetstiden ska inledas. 

I och med landskapsreformen kommer det i regel att vara samarbetsområdet för väghållning som svarar för att utredningsplaner och vägplaner utarbetas, och därför ligger det i samarbetsområdets intresse att också ha hand om giltighetstiderna. Således föreslås det att tredje meningen i 1 mom. om förlängning av utredningsplaners giltighetstid och andra meningen i 3 mom. om förlängning av vägplaners giltighetstid kompletteras med att förlängningsbesluten ska fattas på samarbetsområdets ansökan. Dessutom föreslås det att hänvisningarna i 1 och 3 mom. till Trafikverket som den myndighet som beslutar om förlängning av beslut om att godkänna planer ändras till hänvisningar till väghållaren 

32 §.Uppföljning och utvärdering. I 1 mom. ändras hänvisningen till Trafikverket till en hänvisning till väghållaren. Dessutom föreslås ett nytt 2 mom. om utvärdering av vägprojekt. Bestämmelsen om utvärdering är i och för sig ny på lagnivå, men utvärdering av vägprojekt är inget nytt förfarande eftersom de ansvariga myndigheterna för vägprojekt, NTM-centralernas trafikansvarsområde och Trafikverket, redan i dagens läge utvärderar projekt. 

Syftet med utvärderingarna är att få fram ytterligare uppgifter om projektens konsekvenser samt att utveckla vägplaneringen och projektbedömningen. Utvärderingen ska visa varför man gjort väsentliga avvikelser från vad som ursprungligen planerades inom projektet. Möjligheten till utvärderingar kommer också att uppmuntra till satsningar på projektbedömningarnas kvalitet. 

Enligt förslaget ska utvärderingar bara göras för sådana projekt som varit föremål för projektbedömning och för vilka det finns särskilda skäl att göra en utvärdering i efterhand. Med andra ord behöver en utvärdering inte göras för varje vägprojekt som det gjorts projektbedömning för. Särskilda skäl till att göra en utvärdering är exempelvis situationer där det utifrån projektets konsekvenser anses finnas möjligheter att lära sig något inför framtida projekt eller om man ser att projektkonsekvenserna utvecklas på ett sätt som avviker stort från vad projektbedömningen visade. 

För utvärderingen ansvarar samarbetsområdet för väghållning, men i samarbete med väghållaren och under dess styrning. 

Utvärderingen kan utarbetas i flera etapper i syfte att få reda på konsekvenserna av ett vägprojekt på kort och lång sikt. Typiskt sett skulle en första utvärdering göras när det har gått 2–7 år sedan vägen öppnades för trafik. Konsekvenserna på lång sikt, såsom konsekvenserna för markanvändning och samhällsstrukturen, kan däremot utvärderas cirka 10–15 år efter det att vägen öppnades för trafik. 

Utvärderingarna ska typiskt sett bedöma frågor som gäller projektgenomförandet, trafikprognoser och körkostnader, trafikolyckor, andra observerade konsekvenser av projektet och utfallet när det gäller projektets effekter och lönsamhet. Följande kan utvärderas: 

Projektgenomförande 

– hur kostnadskalkylen utfallit 

– hur den vägplan som legat till grund för projektbedömningen genomförts 

– hur trafiken och miljön påverkades under byggtiden 

Trafikprognos och körkostnader 

– trafikvolym och förskjutningar i trafiken  

– restider och trafikmässiga servicenivåer 

– fordons- och utsläppskostnader 

Trafikolyckor 

– olyckor på projektnätet 

– olyckor på den del av trafiknätet dit trafiken förflyttats 

Andra observerbara konsekvenser 

– hur markanvändningen och samhällsstrukturen utvecklats 

– hur naturen och den byggda miljön påverkats 

Effektutfall 

– utvärdering av hur de uppställa målen nåtts 

– utvärdering av hur kriterierna för bedömning av effekten uppfylls 

Lönsamhetsutfall 

– utvärdering av kostnadsnyttoförhållandet 

– utvärdering av avkastningen för olika år 

32 a §.Hur järnväg beaktas vid planeringen av en väg. Enligt förslaget ska ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Det rör sig om en informativ bestämmelse om att de ändringar i järnvägar som avses i 1 mom. i den plan som gäller byggandet av en landsväg ska presenteras separat i enlighet med vad som föreskrivs i banlagen. När ändringar som gäller järnvägar planeras ska man utöver banlagens bestämmelser också beakta andra bestämmelser och föreskrifter som gäller järnvägsplanering, Trafikverkets anvisningar om banhållning och etablerad planeringspraxis inom banhållningen. 

3 kap.Underhåll av en landsväg, tillfälliga trafikarrangemang samt anslutningar och övriga åtgärder som gäller landsvägen 

33 §.Underhåll av landsväg. Paragrafen avses innehålla bestämmelser om nivån på landsvägsunderhållet. Med underhåll avses i enlighet med definitionen i 3 § skötsel och reparation av vägar. Med en vägs skick avses sålunda dels beläggningens och broars skick och dels vägens framkomlighet genom dagligt underhåll. Det föreslås att begreppet underhåll i enlighet med branschens rekommendationer ersätts med begreppet reparation. I begreppet reparation ingår bland annat beläggningsarbeten och reparation av vägkonstruktioner och broar.  

Enligt det gällande 1 mom. ska landsvägar hållas i ett tillfredsställande skick, vilket nu enligt förslaget ersätts med ”i ett sådant skick som motsvarar trafikens behov och trafikledens betydelse för trafiken”. De ärenden som enligt paragrafens nuvarande 1 och 2 mom. ska beaktas när det gäller nivån på underhållet och underhållet i övrigt ska enligt förslaget överföras till förteckningen i 1 mom. Enligt momentets 1 punkt ska hänsyn tas till trafikmiljön, lokala behov och väglaget. Med trafikmiljön avses exempelvis sådana delar av en landsväg som gångbanor och cykelbanor, busshållplatser, anslutningsparkering, bullerhinder samt miljön där en väg är belägen (exempelvis tätort eller glesbygd). I anslutning till beaktandet av trafikmiljön och de regionala behoven ska bland annat beaktas samordningen av nivån på underhållet med gatunätet, så att det inte sker plötsliga förändringar i vägens nivå vid en övergång till kommunens gatuenhet. Detta gäller också gångbanor och cykelbanor i anslutning till landsvägar. På detta sätt främjas fungerande rese- och transportkedjor. Dessutom ska förteckningen kompletteras med en ny hänvisning till de allmänna krav på väghållningen som föreskrivs i 13 § och den servicenivå som avses i 13 a § samt med krav som gäller livscykelverkningar och kostnadseffektivitet samt bevarandet av vägegendomen. För att den servicenivå som avses i 13 a § ska nås på trafiknätet krävs det vissa underhållsåtgärder bland annat i fråga om spårdjup och den dagliga nivån på skötseln. Med beaktande av underhållets livscykelverkningar avses att man vid valet av åtgärder beaktar varje strukturs livscykel (rätt åtgärd i rätt tid). I kostnadseffektiviteten ingår bland annat valet av åtgärder och objekt, genomförandet och upphandlingen. Med bevarandet av vägegendomen avses att underhållet ska göras på ett sådant sätt att vägegendomen bevaras i enlighet med målsättningen (minskar, hålls oförändrad eller växer kontrollerat). Bevarandet av vägegendomen innebär exempelvis i fråga om vinterunderhåll i praktiken att man undviker användning av salt på vägar med lätt beläggning. 

Det föreslås att till paragrafens 2–4 mom. fogas bestämmelser om nivån på underhållet av landsvägarna inom stomnätet, på andra riks- och stamvägar än de som hör till stomnätet samt på andra region- och förbindelsevägar än de som hör till stomnätet. De nya nivåkraven ska i fortsättningen beaktas vid beslutsfattandet om statsfinansiering av väghållningen samt i samband med skötseln av landskapens väghållningsuppgifter.  

Inom stomnätet ska underhållet anpassas framför allt till långdistanstrafikens behov. Underhållet av landsvägarna inom stomnätet ska vara av hög kvalitet. Med underhåll av hög kvalitet avses proaktiva och livscykeleffektiva åtgärder som minimerar trafikstörningar under alla årstider och dygnstider. Tack vare högklassigt underhåll blir resor och transporter inom stomnätet förutsebara.  

Vinterunderhållet ska tidsplaneras så att åtgärderna i en så liten utsträckning som möjligt medför olägenheter för trafiken. Underhåll av hög kvalitet innebär också att underhållsåtgärderna vintertid är korta och anpassade till väderförhållandena, men körförhållandena kan på grund av väderförhållandena tillfälligt variera. För stomnätets vidkommande eftersträvas det att vägarna huvudsakligen är bara. Under kalla perioder får det på vägarna i en viss utsträckning finnas tunna längsgående hårdpackade snövallar som inte i någon större utsträckning påverkar körandet och i situationer då det sker väderomslag får det förekomma lindrig halka. Halka bekämpas i regel med förebyggande åtgärder.  

Kriterier på en landsvägs skick är bland annat dess spårighet, ojämnhet och skador samt vägytans grovhet, enstaka ojämnheter samt skadefrekvenser. Högklassigt underhåll i fråga om reparation av vägkonstruktioner och beläggningar innebär att de landsvägar som hör till stomnätet från väganvändarnas synpunkt är i gott skick och håller en jämn kvalitet. Vägavsnitt som är i dåligt skick samt viktbegränsningar får förekomma endast i liten utsträckning eller inte alls. Reparationer av landsvägar inom stomnätet ska vara proaktiva och livscykeleffektiva. Rätt dimensionerade åtgärder ska vidtas i rätt tid. Reparationsskulden får inte tillåtas växa.  

Underhållet av riks- och stamvägar som inte hör till stomnätet ska anpassas till trafikvolymen, trafikmiljön och de regionala behoven, således med beaktande också av långdistanstrafikens behov. Underhållet av riks- och stamvägar som inte hör till stomnätet ska fortfarande vara av god kvalitet, men tidsmässiga och lokala variationer tillåts med beaktande av de trafikmässiga behoven och förhållandena. Det får förekomma variationer och olägenheter till exempel beroende på väderförhållandena samt årstiden och dygnstiden. Beroende på trafikmängderna och vädret kan vägytan vara delvis bar och delvis får det på vägen finnas längsgående vallar av hårdpackad snö eller också kan vägen vara helt täckt av hårdpackad snö. Med undantag för de mest problematiska väderförhållandena ska på vägarna råda ett gott vinterföre som inte är jämförbart med bar asfalt, men tillräckligt tryggt för väganvändare som anpassar sig till de rådande förhållandena.  

På sådana riks- och stamvägar som inte hör till stomnätet varierar skicket mer än på stomnätet, beroende på vägarnas varierande trafikmässiga betydelse. Vägavsnitt som är i dåligt skick kan förekomma i en något större utsträckning än inom stomnätet. Utgångspunkten är den att reparationsskulden inte får tillåtas växa. I fråga om reparationsåtgärder eftersträvas livscykeleffektivitet.  

Underhållet av region- och förbindelsevägar som inte hör till stomnätet ska enligt förslaget anpassas till den regionala trafikens behov. Nivån på underhållet av vägarna inom denna del av landsvägsnätet får vara lägre än inom det övriga vägnätet, men nivån får tidsmässigt eller lokalt variera med beaktande av trafikmässiga behov och förhållanden. Underhållet får sålunda till vissa delar, exempelvis på livligt trafikerade regionvägar, såsom ringvägar och städers infartsleder, också motsvara underhållet av riks- och stamvägar. I fråga om region- och förbindelsevägar som inte hör till stomnätet eftersträvas objektvis så förmånliga underhållslösningar som möjligt för att tillgodose de regionala behoven med beaktande av trafikens sammansättning och vägens betydelse. När det gäller den regionala trafikens behov är det skäl att beakta bland annat skolskjutsar, social- och hälsovårdstransporter, ruttrafik och de behov som orsakas av lokala arbetsresor. Landskapen och kommunerna har en central roll för identifieringen av de lokala behoven och anpassningen av nivån på underhållet enligt dem. Trafiksäkerheten måste värnas liksom inom andra delar av nätet. Åtgärdstiderna behöver inte nödvändigtvis vara lika korta som inom övriga delar av nätet. I normala situationer ska vägarnas friktion och jämnhet vara tillräcklig för en måttlig trafik. Vid väderomslag kan föret ibland vara problematiskt i många timmar, vilket förutsätter särskild försiktighet från trafikanterna sida.  

I fråga om region- och förbindelsevägar som inte hör till stomnätet eftersträvas kostnadsbesparingar genom att vid behov tillåta att landsvägar är i ett sämre och oenhetligare men ändå ändamålsenligt skick. Landsvägarna ska hållas i ett så gott och trafikabelt skick som möjligt bland annat genom lagning av beläggningsskador och andra reparationer och, om möjligt, genom att förhindra uppkomsten av skador. Det godtas dock att reparationsskulden på denna del av nätet ibland kan växa.  

I paragrafens 5 mom. föreskrivs att närmare bestämmelser om nivån på underhållet av landsvägar och om underhållsklasserna utfärdas genom förordning av kommunikationsministeriet. Genom förordning kan således föreskrivas hur den underhållsnivå som förutsätts i denna paragraf i praktiken ska uppnås. I fråga om underhållet tillämpas för närvarande Trafikverkets interna kvalitetskrav som inte bestäms enligt lagens klassificering. En central utgångspunkt när det gäller att fastställa de nuvarande nivåerna har varit vägens trafikmängd. Det kan också i fortsättningen finnas ett behov att till exempel utöver den tredelning som föreslås i 2–4 mom. fastställa flera underhållsklasser, dock med iakttagande av lagens krav när det gäller nivån på underhållet. En sådan noggrannare klassificering måste emellertid baseras på de faktorer som nämns i denna paragrafs 1 mom. och på landsvägens trafikmässiga betydelse. Vid behov är det emellertid möjligt att beakta också andra särskilda omständigheter.  

I väghållningsavtalen bestäms till vilken underhållsklass varje landsväg hör. Målet är en i hela landet enhetlig underhållsnivå som utöver det allmänna trafikbehovet och landsvägens trafikmässiga betydelse dessutom beaktar de i paragrafen nämnda omständigheter som förutsätter särskild granskning.  

34 §.Begränsat underhåll. I paragrafens 1 mom. föreslås en sådan ändring att det i fortsättningen ska vara väghållaren som på förslag av landskapet beslutar om begränsat underhåll, vilket leder till att en väg eller en del av en väg stängs av för allmän trafik. För närvarande är det väghållningsmyndigheten som är behörig i sådana ärenden. I paragrafens 1 mom. preciseras dessutom skyldigheten att också i digital form producera information om tillfällig avstängning av en landsväg eller en del av en landsväg. I 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare.  

35 §.Tillfälligt trafikförbud eller tillfällig begränsning av trafiken. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare.  

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. där det föreskrivs om landskapets rätt att bevilja temporärt undantag från de förbud eller den begränsning som avses i 1 mom. Bestämmelsen om undantag motsvarar nuläget, eftersom det redan nu av särskilda skäl har kunnat beviljas undantag i menförestider, exempelvis för nödvändiga transporter och specialtransporter av virke, marksubstanser, bränsle, industriella gödselmedel, byggnadsmaterial samt skogs- och byggarbetsmaskiner. Det är också i fortsättningen fråga om tillstånd som prövas från fall till fall och beviljas i undantagsfall då det uttryckligen är fråga om ett särskilt transportbehov. Också i själva begränsningsbeslutet måste det nämnas vilken typ av trafik begränsningen gäller.  

I paragrafens nya 3 mom. preciseras skyldigheten att också i digital form producera information om tillfälliga förbud och begränsningar.  

36 §.Tillfällig farväg. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. I momentet föreslås också språkliga justeringar. I paragrafens nya 3 mom. preciseras skyldigheten att också i digital form producera information om tillfälliga förbud och begränsningar.  

37 §. Anslutning till landsväg. I 1–4 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. I paragrafens 1 och 2 mom. föreslås dessutom språkliga justeringar. 

38 §.Anläggande, underhåll eller ändring av anslutning eller övergångsställe. I 1, 2och 4 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Dessutom föreslås det att 1 mom. får en ny bestämmelse. Den innebär att det i fortsättningen är den som ansvarar för landsvägens underhåll som svarar för underhåller av vägtrummor till enskilda vägars anslutning eller lantbruksanslutningar. Enligt momentet ska väghållaren eller det på avtal baserade samarbetsområdet för väghållning svara för underhållet av vägtrummor vid enskilda vägars anslutningar eller lantbruksanslutningar. Syftet är att få dräneringen av landsvägarna att fungera bättre och att minska skador på vägkonstruktionen till följd av tjälskador och sämre bärighet. 

I paragrafens 1 mom. föreslås dessutom språkliga justeringar. Hänvisningen till viteslagen i paragrafens 4 mom. ska enligt förslaget ändras så att den blir informativ. 

39 §.Avskärande av en enskild väg, en gata eller en snöskoterled. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till den som ansvarar för projektet. Med den som ansvarar för projektet avses den som svarar för projektgenomförandet. Det kan utifrån den uppgiftsfördelning som anges i 11 § röra sig om samarbetsområdet för väghållning eller väghållaren. I de särskilda fall som avses i 10 § 2 mom. kan det vara någon annan som ansvarar för projektet. 

40 §.Avlägsnande av anslutning. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till den som ansvarar för projektet. Med den som ansvarar för projektet avses den som svarar för projektgenomförandet. Det kan utifrån den uppgiftsfördelning som anges i 11 § röra sig om samarbetsområdet för väghållning eller väghållaren. I de särskilda fall som avses i 10 § 2 mom. kan det vara någon annan som ansvarar för projektet. I 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. I paragrafens nya 3 mom. preciseras skyldigheten att också i digital form producera information om tillfälliga förbud och begränsningar.  

42 §.Arbete på vägområde samt placering av konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde. I 1–4 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. I 4 mom. föreslås dessutom en språklig justering. 

Till 5 mom. fogas i förslaget en hänvisning till placering av sådana anordningar eller mindre konstruktioner som behövs för insamling och utdelning av post på ett vägområde i de situationer som avses i 45 § 3 mom. i postlagen (415/2011). Det föreslås att till p 5 mom. också fogas en bestämmelse enligt vilken väghållarens tillstånd dock inte krävs för en förbindelseväg och regionväg som inte är markerad med ett vägmärke som anger förkörsrätt, om området ska användas kortvarigt och då det är fråga om att trävaror förvaras kortvarigt. Utgångspunkten är den att delar av ett vägområde dock ska användas för lagring av trävaror bara då andra förvaringssätt till exempel är oskäligt kostnadskrävande. Av trafiksäkerhetsskäl får trävaror förvaras endast utanför dikets yttre slänt. När det är fråga om kortvarig förvaring utanför dikets yttre slänt eller om lastning av trävaror och väghållarens anvisningar iakttas i samband med verksamheten, bedöms verksamheten inte förorsaka sådan fara för trafiksäkerheten eller större olägenhet för väghållningen, som i allmänhet förutsätter tillstånd för särskild användning av ett vägområde. Därför föreslås ett sådant tillägg till 42 § 5 mom. att tillstånd med vissa undantag inte krävs för lastning och förvaring av trävaror på förbindelsevägar och sådana regionvägar som inte är markerade med ett vägmärke som anger förkörsrätt. Med kortvarig förvaring avses en period på högst sex månader. För att tiden ska kunna konstateras ska trävarorna förses med kontaktuppgifter varav framgå datum för placering av trävarorna samt vem som ansvarar för trävarorna. Vid lagring och lastning av trävaror ska också i fortsättningen beaktas vägtrafiklagens bestämmelser, i synnerhet 29 § 2 mom. om trafiksäkerheten vid på- och avlastning. Ved- och virkestravar ska placeras så att de inte förorsakar fara för trafiken och så att de inte hindrar väghållning eller annan verksamhet enligt landsvägslagen på vägområdet. Vid valet av placeringsplats ska det särskilt beaktas att travarna på ett säkert sätt kan lastas på ett fordon. Väghållaren har också rätt att i enlighet med 101 § 2 mom. ingripa vid fara som utgör ett omedelbart hot för trafiken. Väghållaren kan enligt sin prövning ge anvisningar om förvaring av trävaror samt om avlastning och pålastning. Det gällande momentets bestämmelser om tillfälliga meddelanden och undantag i fråga om tillståndsplikten ska enligt förslaget sammanställas till en förteckning. 

42 a §.Placering av vissa kablar på vägområde. I 1 och 3 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. I paragrafens 1 och 5 mom. föreslås dessutom språkliga justeringar. 

42 b §.Skyldighet att flytta, skydda och avlägsnakonstruktioner, anläggningar och anordningar. I 1 och 2 mom. ändras väghållningsmyndighet till väghållare liksom det senare omnämnandet av väghållningsmyndighet i 3 mom. Det första omnämnandet av väghållningsmyndighet i 3 mom. ändras till ”den som ansvarar för projektet”. Med den som ansvarar för projektet avses den som svarar för projektgenomförandet. Det kan utifrån den uppgiftsfördelning som anges i 11 § röra sig om samarbetsområdet för väghållning eller väghållaren. I de särskilda fall som avses i 10 § 2 mom. kan det vara någon annan som ansvarar för projektet. 

43 §. Korsning mellan särskild vinterväg och farled. I 1 och 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till landskapet. I paragrafens 2 mom. föreslås dessutom en språklig justering. 

4 kap.Begränsningar i markanvändningen som gäller områden utanför landsvägsområdet 

44 §.Skyddsområde för landsväg. I 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. 

45 §.Frisiktsområde för landsväg. I 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Dessutom föreslås i momentet en språklig justering. 

47 §.Rätt att bevilja undantag. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Tillståndsuppgiften i fråga är i dagens läge bara delvis centraliserad. I fortsättningen ska uppgiften att bevilja undantag från förbud som avses i 44–46 § koncentreras till väghållaren, dvs. Trafikverket. 

48 §.Undantag från begränsningar. I 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. I 1–3 mom. föreslås dessutom språkliga justeringar.  

49 §.Förfarandet vid avlägsnande av växtlighet och naturhinder. I denna paragraf ändras ordet väghållningsmyndighet till landskapet. I den första meningen ska dessutom konjunktionen ”och” ändras till ”eller”. 

51 §.Snöskärm och uppläggning av snö. I 1 och 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till landskapet. I paragrafens 1 mom. föreslås dessutom en förtydligande ändring för att klargöra att också kravet att den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten ska bevilja tillstånd har samband med bebodda områden och gäller i det fall att en fastighetsägare eller innehavare inte ger samtycke. Enligt den ursprungliga motiveringen till landsvägslagen är avsikten att hela meningen ska gälla bebodda områden och att kommunens byggnadstillsynsmyndighet kan bevilja tillstånd om samtycke inte erhålls. Avsikten är inte att ändra rättsläget till denna del. 

52 §. Reklam och annonsering invid vägar. I 2–4 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. Dessutom nämns nu också samarbetsområdet för väghållning och landskapet i 4 mom. bland dem som väghållaren kan begära utlåtande av. Det föreslås att sista meningen i 4 mom. stryks som obehövlig. Genom förordning av statsrådet kan det föreskrivas att någon annan statlig myndighet än närings-, trafik- och miljöcentralen är väghållningsmyndighet, om detta med tanke på väghållningen ska anses ändamålsenligt. Motsvarande möjlighet ska enligt förslaget inte kvarstå. I fortsättningen ska Trafikverket och landskapen vara de myndigheter som sköter väghållningsuppgifter.  

52 b §.Bemyndigande att meddela föreskrifter. I denna paragraf ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. 

5 kap. Förvärv av områden samt ersättningar 

53 a §. Hur järnväg beaktas vid en landsvägsförrättning. Det föreslås att i paragrafens hänvisning till banlagen stryks den lagens nummer i författningssamlingen eftersom detta nämns redan i det nya 2 mom. i 32 a §.  

54 §. Inledande av landsvägsförrättning. I denna paragraf ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. Dessutom föreslås att landskapet ska få ansöka om en landsvägsförrättning under förutsättning att väghållaren har gett sitt samtycke till detta. Väghållaren kan ge sitt samtycke exempelvis i väghållningsavtalet, om detta anses vara ändamålsenligt. 

56 §. Besittningstagande. I 1, 3 och 4 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållaren. 

56 a §.Överlåtelse av en enskild väg. I denna paragraf ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren.  

57 §.Fastställande av föremålet för inlösning samt uppkomst av äganderätt till vägområdet. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. I paragrafens 2 mom. föreslås en språklig justering. 

62 §.Behandling av inlösen vid två förrättningar. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. 

69 §. Reglering av enskilda vägar. I 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. 

74 §. Övriga ersättningar och landsvägsförrättning som gäller ersättningar. I den finskspråkiga paragrafens 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. I den svenskspråkiga paragrafen har gjorts en förtydligande justering av ordalydelsen. 

75 §.Landsvägsförrättning i särskilda fall. I 1 och 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. I 3 mom. stryks uttrycket ”gäller i tillämpliga delar”. 

79 §.Utbetalning av ersättning samt ränta. I 1 och 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Dessutom föreslås det att 4 mom. upphävs, eftersom det i fortsättningen är väghållaren, dvs. Trafikverket, som är ersättningsskyldig och då ska den även sköta utbetalningarna. Någon separat bestämmelse om detta behövs inte längre. Dessutom föreslås i 1 och 3 mom. språkliga justeringar. 

80 §.Deponering av ersättning som är stridig. I denna paragraf ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. Dessutom föreslås en språklig justering. 

81 §.Tvångsverkställighet i särskilda fall. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren.  

83 §.Ringa ersättningar. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. Dessutom förtydligas paragrafen i språkligt hänseende. 

85 §. Kostnaderna för landsvägsförrättning. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. 

6 kap. Upphörande och indragning av landsväg samt indragning av biområde 

88 §.Upphörande av landsväg. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren och landskapet, medan det i 2 mom. ändras till väghållaren. I paragrafens 1 mom. föreslås dessutom ett sådant språkligt förtydligande att uttrycket ”vägrätten fortsätter att vara i kraft” ersätts med uttrycket ”vägrätten förblir i kraft”, medan ordet ”gäller” i 2 mom. ändras till ”tillämpas”. 

90 §.Konstruktioner och anordningar på ett tidigare vägområde. I 1 och 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till ”den som ansvarar för projektet”. Med den som ansvarar för projektet avses ansvariga för projektgenomförandet. Det kan utifrån den uppgiftsfördelning som anges i 11 § röra sig om samarbetsområdet för väghållning eller väghållaren. I de särskilda fall som avses i 10 § 2 mom. kan det vara någon annan som ansvarar för projektet. I 3 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. I 1 och 2 mom. stryks det obehövliga uttrycket ”från det att vägen upphört”. 

91 §.Överföring av ett tidigare vägområde. I 2 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. I 3 mom. föreslås dessutom en språklig justering. 

93 §.Ett tidigare vägområde som enskild väg. I 3 och 4 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. Dessutom tas i 3 mom. den tidpunkt in i lag som avses i 8 § i statsrådets förordning om landsvägar (924/2005) och som gäller upphörande av ansvaret att underhålla en tidigare landsväg. I 1 mom. stryks dessutom det onödiga uttrycket ”tills vidare”. 

95 §.Indragning av biområde. I 1 och 3 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren. 

95 a §.Indragning och överlåtelse av en del av ett vägområde. I 1 och 4 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till väghållaren och i 2 mom. till landskapet eller väghållaren. 

7 kap.Särskilda bestämmelser 

99 §.Beslutsfattande. Paragrafen innehåller bestämmelser om den myndighet som godkänner utredningsplaner och vägplaner. Enligt den gällande lagen godkänner kommunikationsministeriet vägplaner som gäller indragning av en landsväg utan samtidigt byggande av en landsväg. Övriga vägplaner samt alla utredningsplaner godkänns av Trafikverket. Till kommunikationsministeriets uppgifter hör dock att svara för det allmänna utvecklandet av förvaltningsområdet och för de riktlinjer som gäller trafikpolitiken, och egentligen inte att fatta enskilda förvaltningsbeslut som berör landsvägar. I 10 § föreslås det att Trafikverket i egenskap av väghållare ska vara väghållare för landsvägarna med ansvar för landsvägsnätet. Att svara för landsvägsnätet innebär också att fatta beslut om landsvägsnätets omfattning genom att utvidga eller inskränka det. Därför föreslås det att Trafikverket som väghållare i princip ska ha behörighet att besluta om alla utredningsplaner och vägplaner. Det föreslås att Trafikverkets skyldighet ska bibehållas när det gäller överföring av ett planbeslut till kommunikationsministeriet i sådana fall då en kommun, ett landskap eller Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet inte med Trafikverket kan enas om väsentliga punkter i planen. Med landskap avses då andra landskap än det samarbetsområde för väghållningen som utarbetat planen. Trafikverket ska dock fortsättningsvis av särskilda skäl ha möjlighet att överföra godkännandet av en plan till kommunikationsministeriet. En sådan överföring är emellertid en exceptionell åtgärd, som kommer i fråga bara när det gäller vägprojekt som är av mycket stor samhällelig betydelse. 

99 a §.Avgifter. Det föreslås att paragrafen ändras med en informativ hänvisning till lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Också paragrafens förordningsbemyndigande stryks såsom obehövligt eftersom de bemyndiganden som behövs ingår i lagen om grunderna för avgifter till staten. Hänvisningen till väghållningsmyndigheten stryks och ordet beslut med anledning av en anmälan ändras till ordet meddelande.  

99 b §.Överföring av biträdande uppgifter. Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Enligt motiveringen till grundlagen ska begreppet offentliga förvaltningsuppgifter i samband med grundlagens 124 § förstås i en relativt vidsträckt bemärkelse, så att det omfattar uppgifter som till exempel hänför sig till verkställigheten av lagar samt beslutsfattande om enskilda personers och sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner (RP1/1998 rd, s. 61 och 179).  

Myndighetsuppgifterna när det gäller väghållning har systematiskt centraliserats och kännedomen om de regionala förhållandena har i praktiken så långt som möjligt säkerställts genom att operativa terrängarabeten av teknisk natur har upphandlats. Också exempelvis företrädandet av väghållningsmyndigheten vid terränginspektioner i anslutning till tillståndsförfaranden enligt landsvägslagen upphandlas för närvarande från enskilda tjänsteproducenter. Sådana terränginspektioner kan betraktas som sådan biträdande verksamhet av teknisk natur, som inte innebär utövning av offentlig makt. Enligt en mycket extensiv tolkning av begreppet offentlig förvaltningsuppgift kan det omfatta sådana inspektioner och utredningar i terräng som myndigheten använder som beslutsunderlag. Som åtgärder i samband med beredning av förvaltningsbeslut kan de således i vissa avseenden betraktas som skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter. Därför föreslås det att landsvägslagens reglering kompletteras genom att enligt föreslagna 99 b § ge Trafikverket möjlighet att genom avtal till en privat eller offentlig tjänsteleverantör överföra biträdande terränguppgifter i anslutning till tillstånds uppgifter som enligt denna lag hör till verket. I samband med sådana terrängtjänster produceras information och tekniskt material som myndigheten självständigt ska tolka i samband med sitt beslutsfattande. Med tanke på organiseringen av väghållningen och ett effektivt resursutnyttjande är det ändamålsenligt att skötseln av biträdande uppgifter i terräng kan överföras. De har redan nu skötts som köpta tjänster och en ändring i detta avseende skulle kräva avsevärda tilläggsresurser för tillståndsuppgifterna. 

Tillståndsuppgifterna kan utöver biträdande uppgifter i terräng förutsätta rådgivning som inte nödvändigtvis behöver tillhandahållas av den myndighet som fattar tillståndsbesluten. Med tanke på ett effektivt utnyttjande av resurserna kan det vara ändamålsenligt att genom avtal överföra också denna biträdande rådgivningsuppgift i anslutning till tillståndsförfarandet på någon annan serviceproducent. Rådgivningen ingår i myndighetens förpliktelser, men den innebär inte utövande av offentlig makt. Det finns således inget hinder för att överföra sådana uppgifter till en annan serviceproducent. Enligt den föreslagna paragrafen ska således också rådgivningsuppgifter i anslutning till tillståndsuppgifter kunna överföras. 

Paragrafen uppfyller kravet i 124 § i grundlagen (731/1999), dvs. att offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Grundlagsutskottet har ansett att uppgiften att bistå en myndighet genom avtal kan överföras på andra än myndigheter (GrUU 11/2006 rd, s. 2). Med uttrycket offentlig serviceproducent avses till exempel ett ämbetsverk eller en inrättning. Grundlagsutskottet har konstaterat att det inte är oproblematiskt att genom avtal överföra en myndighets förvaltningsuppgifter till en annan myndighet. Enligt grundlagens 21 § har var och en rätt att få sin sak behandlad av en myndighet som är behörig enligt lag. Enligt grundlagens 2 § 3 mom. ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Då det är fråga om en tjänst som närmast kan jämföras med en offentlig förvaltningsuppgift har det inte funnits något hinder för överföring. (GrUU 11/2004 rd, s. 2). 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att tjänsteleverantören ska ha tillräckliga tekniska förutsättningar samt tillräckliga kunskaper för skötseln av de uppgifter som avses i 1 mom. Vidare föreskrivs i momentet att på de personer som sköter uppgifterna ska tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar. I momentet hänvisas också till skadeståndslagen. I skadeståndslagens 3 kap. 2 § föreskrivs att ett offentligt samfund är skyldigt att ersätta skada som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Samma skadeståndsskyldighet åligger andra samfund som på grund av lag, förordning eller bemyndigande i lag handhar offentliga uppgifter. Då offentliga förvaltningsuppgifter i enlighet med grundlagens 124 § genom lag eller med stöd av lag anförtros andra än myndigheter brukar man i informativt syfte hänvisa till skadeståndslagen. Dessutom ska allmänna förvaltningslagar tillämpas vid skötseln av de uppgifter som avses i bestämmelsen. 

100 §.Förberedelser för störningar och undantagsförhållanden. Det föreslås att till lagen fogas en bestämmelse om beredskap för väghållning, som ålägger väghållaren att i samarbete med landskapen inom väghållningsområdet ha beredskap för störningar i normala förhållanden och för undantagsförhållanden. Här avses beredskapsplanering och förberedelser för verksamhet vid störningar i normala förhållanden och under undantagsförhållanden. I det sammanhanget ska beaktas en landsvägs trafikmässiga betydelse och väglaget samt förväntade förändringar och övriga förhållanden. En bestämmelse om förberedelser inom ramen för samarbetet med väghållaren och väghållningsområdets landskap behövs på grund av eventuella förändringar som berör aktörerna inom väghållningen, i synnerhet för säkerställande av enhetliga förberedelser i hela landet.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om Trafiksäkerhetsverkets behörighet att utfärda närmare föreskrifter om väghållarens och landskapens beredskapsplanering för att säkerställa att förberedelserna är enhetliga i hela landet och tillgodoser de behov som hänför sig till undantagsförhållanden och störningar i de normala förhållandena på landsvägarna. Bemyndigandet behövs för att precisera beredskapsskyldigheten enligt 1 mom. och för att säkerställa att Trafiksäkerhetsverket tillsynsuppgift enligt 100 b § genomförs på ett effektivt sätt.  

100 a §.Trafikverkets säkerhetsstyrningssystem för väghållningen. I denna paragraf föreslås bestämmelser om Trafikverkets säkerhetsstyrningssystem för väghållningen. Sedan länge har det förts en diskussion om att införa ett sådant system inom trafikförvaltningen, men ärendet har inte framskridit eftersom det inte haft stöd i lag. Trafikverket har redan för järnvägsverksamheten tillgång till ett säkerhetsstyrningssystem. Genomförandet av systemet övervakas av Trafiksäkerhetsverket. Utöver Trafiksäkerhetsverkets tillsyn förutsätts aktörerna inom järnvägstrafiken ha egenkontroll. 

Genom Trafikverkets säkerhetsstyrningssystem ska hanteringen av alla risker som hänför sig till väghållningen på riks- och stamvägarna samt livligt trafikerade regionvägar säkerställas. Avsikten är att på systemnivå se till att säkerhetsaspekten har tagits i beaktande inom Trafikverkets styrningssystem i fråga om vägtrafikfunktionerna och att verket handlar i enlighet med detta.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska säkerhetsstyrningssystemet upprättas skriftligt och det ska godkännas av Trafikverkets ledning och meddelas hela personalen. Säkerhetsstyrningssystemet ska innehålla en säkerhetspolitik, kvalitativa och kvantitativa mål för upprätthållande och förbättring av säkerheten samt planer och förfaranden för uppnående av dessa mål.  

Enligt 3 mom. ska man i säkerhetsstyrningssystemet särskilt beakta ansvarsfördelningen inom organisationen, att organisationen bedriver övervakning på samtliga nivåer, att personalen deltar i beslutsfattandet om styrningssystemet samt att systemet kontinuerligt förbättras.  

Enligt bemyndigandet i 4 mom. får Trafiksäkerhetsverket utfärda närmare föreskrifter om innehållet i säkerhetsstyrningssystemet. Trafiksäkerhetsverket ska enligt 100 b § dessutom utöva tillsyn över att de krav som föreskrivs i denna paragraf uppfylls. Utöver säkerhetsstyrningssystemet är det möjligt att genom föreskrifter om de krav som ställs på väghållningen styra Trafikverkets och landskapens verksamhet när det gäller väghållningen. I enlighet med 100 b § ska Trafiksäkerhetsverket utöva tillsyn över att förpliktelserna enligt denna paragraf uppfylls. Tillsynsuppgiften omfattar också skötsel av uppgifter som gäller landsvägstunnlar samt processen för utfärdande av tekniska anvisningar gällande väghållning. 

Säkerhetsstyrningssystemets verkningar sträcker sig givetvis också till väghållningen inom landskapens väghållningsområden. Målsättningarna inom säkerhetsstyrningssystemet och de krav som ställs i samband med Trafiksäkerhetsverkets tillsyn eller i verkets föreskrifter kan komma att inverka också på målsättningarna i fråga om väghållningsavtalen. Trafikverket är inom väghållningen inte en sådan operativ aktör som inom järnvägsverksamheten. När det gäller uppnåendet av målsättningarna spelar landskapens väghållningsområden en central roll för skötseln av beställaruppgifterna och andra operativa uppgifter inom väghållningen. Dessutom kan det vara skäl att dels Trafikverket och dels landskapens väghållningsområden deltar i eventuella auditeringar. När det gäller utarbetandet av säkerhetsstyrningssystemet och tillsynen över det samt utarbetandet av föreskrifter om systemet är det således med beaktande av helheten skäl att observera att Trafikverket inte är den enda centrala aktören inom väghållningen och att operativa uppgifter sköts inom landskapens väghållningsområden. Det finns givetvis också flera andra aktörer och faktorer som påverkar trafiksäkerheten.  

100 b §.Myndighetstillsyn över väghållningen. I nya 100 b § föreskrivs om Trafiksäkerhetsverkets tillsynsuppgift med avseende på förpliktelserna enligt 13, 13 a, 33, 100 och 100 a § samt iakttagandet av bestämmelser och beslut som utfärdats med stöd av nämnda paragrafer. I fortsättningen väghållningen och de allmänna krav som ställs på den samt den säkerhetsnivå, servicenivå och underhållsnivå som uppnåtts inom väghållningen och likaså skötseln av beredskapsskyldigheten följaktligen övervakas dels genom Trafikverkets nuvarande egenkontroll och dels genom extern tillsyn. Avsikten är att Trafiksäkerhetsverket ska övervaka och bedöma uppnåendet av de mål och krav som föreskrivs i de ovan nämnda paragraferna samt de förändringar som konstateras i det sammanhanget. Trafiksäkerhetsverket ska så ändamålsenligt som möjligt sköta sin tillsynsuppgift på ett effektivt sätt och utifrån riskbedömning. 

De iakttagelser som gjorts i samband med egenkontrollen av Trafikverkets och landskapens väghållningsområden är ett viktigt utgångsmaterial för genomförandet av tillsynen och de är sin del förutsättningar för en riskbaserad tillsyn och således för identifieringen av riskfaktorer. I samband med tillsynen är det också möjligt att utnyttja till exempel riksomfattande enkäter som riktar sig till väganvändare. I samband med tillsynen är det också i övrigt möjligt att beakta kundåterkopplingen i fråga om den övervakade helheten. De metoder som ska användas vid tillsynen ska utöver kraven på riskbasering och ändamålsenlighet inte närmare definieras i paragrafen. Vid tillsynen kan man sålunda smidigt utnyttja metoder som möjliggörs av digitaliseringen, exempelvis leverans av mätnings- och bildmaterial bland annat genom förmedling av mjölk- och postbilar, machine vision -applikationer och bildtolkning samt vid behov också med mera traditionella tillsynsmetoder. 

Avsikten är således att inrikta tillsynen på uppnådda resultat och landsvägarnas tillstånd samt på användarnas synpunkter i fråga om dessa helheter, snarare än på de förfaranden och tekniska lösningar som man valt att tillämpa. De brister som eventuellt konstateras vid tillsynen ska emellertid naturligtvis få den konsekvensen att väghållaren och landskapens väghållningsområden omprövar de valda tillvägagångssätten. Med beaktande av Trafiksäkerhetsverkets verksamhetsområde och det nya säkerhetsstyrningssystemet för väghållningen är trafiksäkerheten av en central betydelse för tillsynen, men tillsynen begränsar sig inte till detta utan den omfattar i stor utsträckning också övervakning av den uppnådda kvalitetsnivån i andra avseenden. I samband med tillsynen är det också möjligt att bedöma vilka konsekvenser förändringar i finansieringsnivån får för landsvägarna och väghållningen. 

Trafiksäkerhetsverkets tillsyn inriktas i praktiken på väghållarens, dvs. Trafikverkets och väghållningsområdenas verksamhet. I fråga om Trafikverket ska tillsynen framför allt inriktas på riksomfattande verksamhet samt på beredningen och uppföljningen av väghållningsavtal. Verksamheten inom landskapens väghållningsområden ska övervakas med inriktning på skötseln av väghållningens beställaruppgifter.  

Enligt paragrafens 2 mom. kan Trafiksäkerhetsverket ge en anmärkning med anledning av brister som konstaterats vid tillsynen samt ålägga den som gjort sig skyldig till en försummelse att inom en skälig tidsfrist avhjälpa sitt fel eller sin försummelse. Beslutet kan förenas med vite eller med hot om att verksamheten helt eller delvis avbryts eller att den försummade åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad. De nämnda tvångsmedlen kan användas då det i och för sig varit möjligt att iaktta lagen men man av någon anledning handlat på något annat sätt. Trafiksäkerhetsverket övervakar inte egentligen iakttagandet av väghållningsavtalen mellan Trafikverket och landskapens väghållningsområden, utan endast slutresultatet av väghållningen. Om väghållningsavtalet inte omfattar en nödvändig åtgärd ska detta kunna betraktas som en försummelse både när det gäller landskapen inom väghållningsområdet och Trafikverket. Om däremot någondera av dessa underlåter att iaktta avtalet i något avseende som är nödvändigt med tanke på bestämmelserna om lagens allmänna krav, servicenivån, underhållet och beredskapen, kan det i allvarliga fall bli aktuellt att förelägga vite. 

Enligt viteslagens 7 § 1 mom. får vite riktas endast mot en part som har rättslig och faktisk möjlighet att uppfylla huvudförpliktelsen. Sådana situationer där orsaken till bristerna i den nivå som uppnåtts är otillräcklig finansiering och exceptionella situationer eller förhållanden, är det viktigt att vid tillsynen identifiera och lyfta fram till exempel behovet av tilläggsfinansiering. I dessa situationer kan det emellertid inte i enlighet med den nämnda bestämmelsen i viteslagen komma i fråga att påföra Trafikverket eller landskapet vite, om det anses att dessa till följd av otillräcklig finansiering inte haft någon faktisk möjlighet att uppfylla sin förpliktelse. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs att Trafiksäkerhetsverket ska ha rätt att få den information som det behöver för att fullgöra sina uppgifter.  

Utöver Trafiksäkerhetsverkets tillsyn över väghållningen ska Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet (Luova), som föreslås bli inrättad, med stöd av landskapslagen övervaka landskapen i egenskap av allmän laglighetsövervakare. Denna tillsyn är emellertid baserad endast på klagomål som gäller landskapens verksamhet och inom ramen för den är det inte möjligt att använda administrativa tvångsmedel. Trots den överlappande tillsynsbehörigheten på denna nivå är det inom den praktiska tillsynsverksamheten ändamålsenligt att sådana funktioner som med stöd av speciallagstiftning om landskapen övervakas separat inte ska övervakas inom ramen för Luovas allmänna behörighet. Luova kan sålunda med stöd av förvaltningslagens bestämmelser om klagomål hänskjuta till verket inkomna klagomål gällande trafikverksamheten till Trafiksäkerhetsverket i dess egenskap av särskild övervakare. 

101 §.Administrativa tvångsmedel. I paragrafens 1-3 mom. ändras ordet väghållningsmyndigheten till ”väghållaren och landskapet”, eftersom dessa i fortsättningen ska vara de myndigheter som svarar för väghållningen. Tillståndsuppgifterna i samband med väghållningen ska i fortsättningen skötas genom väghållarens (Trafikverkets) försorg, vilket innebär att det är ändamålsenligt att väghållaren får den behörighet som avses i denna paragraf. Inom ramen för väghållningsområdena ska landskapet i fortsättningen vara den regionala myndighet som sköter väghållningsuppgifterna. I 3 mom. nämns handräckning från polisen, vilket nu kompletteras med en hänvisning till polislagen. 

102 §. Indrivning av kostnader. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till ”samarbetsområdet för väghållning eller väghållaren”. 

103 §.Delgivning och delfående av beslut. I 1 mom. ändras ordet Trafikverket till väghållare och väghållningsmyndighet till samarbetsområdet för väghållning. Dessutom föreslås det att 1 mom. ändras så att det inte är kommunen som i enlighet med kommunallagen ska se till att handlingarna är framlagda, utan i stället ska samarbetsområdet för väghållning underrätta om att handlingarna är framlagda i enlighet med 95 § i den föreslagna landskapslagen. Beslutet och handlingarna ska vara offentligt framlagda i de landskap som hör till samarbetsområdet i stället för i kommunen. Dessutom korrigeras skrivsättet för ordparet utredningsplan och vägplan i 1 mom. i den finska versionen. 

104 §.Meddelande om beslut till dem som gjort en anmärkning och till myndigheterna. I 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Dessutom ändras Trafikverket i 2 mom. till väghållare samt närings-, trafik och miljöcentralen och landskapsförbundet till landskapet och Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Dessutom korrigeras skrivsättet för ordparet utredningsplan och vägplan i 1 och 2 mom. i den finska versionen. 

105 §.Ändringssökande. I 4 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Dessutom får paragrafen ett nytt 3 mom. enligt vilket bestämmelser om sökande av ändring i landskapens beslut finns i 18 kap. i landskapslagen. Vidare ändras närings-, trafik och miljöcentralen och landskapsförbundet i det gällande 5 mom. till landskapet och Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Dessutom föreslås att i 1 mom. stryks det onödiga omnämnandet av Trafiksäkerhetsverket, eftersom det följer direkt av förvaltningslagen att en skriftlig begäran om omprövning ska riktas till den myndighet som fattat beslutet eller till någon annan som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och som fattat beslutet. Och skrivsättet för ordparet utredningsplan och vägplan korrigeras i 6–8 mom. i den finska versionen. 

Ovan föreslås att statsrådet ska bemyndigas att besluta om väghållningsområden och väghållningsavtal, i sådana fall då avtal annars inte fås till stånd eller då avtalen inte uppfyller lagens krav. Också dessa statsrådsbeslut är normalt överklagbara så som föreskrivs i denna paragrafs 1 mom.  

107 §.Omedelbar verkställighet av beslut. Det föreslås också ett nytt 1 mom. Enligt det ska ett beslut av statsrådet trots ändringssökande iakttas tills avgörandet i ärendet har vunnit laga kraft. Ovan föreslås en bestämmelse om statsrådets behörighet att fatta beslut om väghållningsområden och väghållningsavtal, om avtal annars inte fås till stånd eller om avtalen inte uppfyller lagens krav. Också dessa statsrådsbeslut är normalt överklagbara såsom föreskrivs i denna paragrafs 1 mom. För tryggande av kontinuiteten i väghållningen och för undvikande av ett avtalslöst tillstånd ska statsrådets beslut dock kunna iakttas trots ändringssökande till dess att avgörandet i ärendet har vunnit laga kraft. 

I det gällande 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare. Dessutom korrigeras skrivsättet för ordparet utredningsplan och vägplan i den finska versionen. De nuvarande 1 och 2 mom. blir enligt förslaget 2 och 3 mom. 

108 §.Kungörelse. Justitieministeriet bereder en proposition varmed den föråldrade lagen om offentliga kungörelser upphävs och till förvaltningslagen fogas en allmän bestämmelse om offentlig kungörelse. Kungörelser publiceras på myndighetens webbsidor. Vid behov ska en kungörelse också offentliggöras i en tidning med allmän spridning inom verksamhetsrådet eller på något annat sätt som myndigheten bestämmer.  

Det föreslås att på sådana kungörelser som avses i denna paragraf ska tillämpas förfarandet enligt förvaltningslagens 62 a § om offentliga kungörelser. Samtidigt stryks den bestämmelse som överlappar förvaltningslagens 62 a §. Den gällande kungörelsetiden på 30 dagar föreslås inte bli ändrad. Dessutom föreslås att ordet väghållningsmyndigheten ersätts med uttrycket den behöriga myndigheten. 

Enligt grundlagens 20 § 2 mom. ska det allmänna verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Att information om ett ärende ges endast via det allmänna datanätet räcker från grundlagens synpunkt inte alltid för att säkerställa sådana personers tillgång till information och påverkansmöjligheter som inte har tillgång till dator och internetförbindelse. Enligt motiveringen till förvaltningslagens nya 62 a § kan ett behov att offentliggöra ett meddelande i en dagstidning eller på något annat sätt som myndigheten bestämt bero bland annat på att det enligt myndighetens prövning föreligger ett mera omfattande informationsbehov. Enligt motiveringen ska myndigheten när den väljer kungörelsesätt beakta informationsbehovet och kundorienteringen. Kungörelsens omfattning blir beroende av myndighetens prövning.  

108 a §.Landsvägsregister. Det föreslås att i lagen tas in en ny 108 a § till vilken från landsvägsförordningen överförs bestämmelsen om skyldigheten att registrera landsvägar. Det är skäl att en sådan grundläggande bestämmelse om en myndighets skyldighet utfärdas på lagnivå. Avsikten är inte att förändra rättsläget i detta avseende. 

109 a §.Dispens. I landsvägslagens gällande 42 § 7 mom., 42 a § 4 mom., 42 b § 4 mom. och 52 b § föreskrivs om Trafikverkets bemyndigande att utfärda föreskrifter.  

I synnerhet tekniska föreskrifter är ofta detaljerade till sin karaktär. Det går inte att förutse och beakta alla förhållanden som kan uppkomma i praktiken. Redan nu har man identifierat situationer där man behöver eller till och med måste avvika från Trafikverkets föreskrifter. Behovet att avvika från föreskrifter är ofta kopplat till lokala förhållanden såsom markbeskaffenhet, som innebär att åtgärden i praktiken blir omöjlig eller åtminstone oskäligt dyr om man följer föreskrifterna. Därför föreslås lagen få en ny 109 a § som ger Trafikverket rätt att på ansökan av särskilda skäl bevilja någon tillstånd att avvika från föreskrifterna. När behörigheten att meddela föreskrifter utvidgas behöver det finnas en möjlighet till undantag i enskilda fall, i synnerhet för oförutsedda situationer. 

Enligt 1 mom. ska det finnas särskilda skäl för att tillstånd till undantag ska beviljas. Lagen anger inte i vilka fall särskilda skäl föreligger, utan i stället prövas detta från fall till fall. Bedömningen ska vara objektiv. 

Dessutom innehåller 1 mom. bestämmelser om villkoren för undantag. Ett beviljat tillstånd får dock under inga omständigheter äventyra trafiksäkerheten eller vägens trafikmässiga eller tekniska funktion. Beslut om tillstånd till undantag hänger dels samman med en rättslig prövning, dels också med en ändamålsenlighetsprövning, som emellertid begränsas av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Tillstånd ska sökas innan åtgärder vidtas, och den sökande måste invänta ett beslut om undantag innan den genomför undantagsåtgärden. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska den som ansöker om tillstånd till undantag lägga fram en redogörelse för de risker som avvikandet medför och för metoderna för att hantera dessa. Tillstånden i fråga är av sådan natur att de kan behöva innefatta villkor och begränsningar för att säkerställa trafiksäkerheten och vägens trafikmässiga eller tekniska funktion. Därför föreslås det att Trafikverket får rätt att förena beslutet med behövliga villkor i syfte att säkerställa dessa saker. Tillstånd ska inte få beviljas om undantaget har någon av de nämnda negativa effekterna och denna inte går att förhindra genom tillståndsvillkor och riskhanteringsåtgärder enligt villkoren.  

1.2  Lagen om Trafikverket 862/2009

2 §.Uppgifter. Det föreslås att paragrafens 1 mom. 4–6 punkten ändras i överensstämmelse med Trafikverkets ansvarsförhållanden som ändras i och med landskapsreformen. I momentets 4 punkt stryks Trafikverkets styrningsuppgift i fråga om NTM-centralerna. I punkten konstateras det att Trafikverkets uppgift är att svara för styrningen av väghållningen samt för samarbetet och avtalsarrangemang med landskapen. I momentets 5 punkt föreslås ett tillägg enligt vilket Trafikverket ska svara för den särskilda finansieringen av trafik- och transporttjänster i skärgården, inom ramen för statsbudgeten. Enligt 6 punkten ska Trafikverket svara för samarbetet i fråga om trafikuppgifter och för avtalsarrangemang med landskapen. I momentets 7 punkt läggs till deltagande i förberedningen av trafiksystemsplanen och främjandet av samordningen av trafik och markanvändning. 

1.3  Lagen om Trafiksäkerhetsverket 863/2009

2 §.Uppgifter. Ändringarna i paragrafens 1 mom. 5 punkt har samband med bestämmelserna i 1 a kap. i förslaget till ändring av landsvägslagen (503/2005), i synnerhet 15 d § om Trafiksäkerhetsverkets uppgifter. Det föreslås att verket ska delta i den strategiska och funktionella beredningen av en riksomfattande trafiksystemplan samt i upprättandet av trafiksystemplaner på landskapsnivå i samråd med landskapen och övriga aktörer. Verket ska biträda kommunikationsministeriet vid samordningen av målsättningarna för de riksomfattande och på landskapsnivå upprättade trafiksystemplanerna. Verket har också i uppgift att övervaka att reglerna och föreskrifterna om trafiksystemet iakttas. Övervakningen sker genom myndighetstillsyn och rapportering samt genom beviljande av tillstånd och intyg.  

I paragrafens andra moment görs inte ändringar i denna proposition. 

1.4  Lagen om flyttning av fordon

4 §. Skyldigheten att flytta fordon från olycksplatser. Det föreslås att ordet väghållningsmyndighet i denna paragrafs 2 mom. ändras till ”landsvägens väghållare” och ”kommunen”. Genom denna skrivning förtydligas de myndigheters behörighet som avses i paragrafen. 

5 §. Flyttning med stöd av parkeringsbestämmelser. Det föreslås att ordet väghållningsmyndighet i paragrafens 1 och 4 mom. ändras till ”landsvägens väghållare” och ”kommunen”. Genom denna skrivning förtydligas de myndigheters behörighet som avses i paragrafen.  

6 §.Flyttning på grund av arbete som utförs eller evenemang som ordnas inom vägområdet. I paragrafens 1 mom. ändras ordet väghållningsmyndighet till väghållare.  

7 §. Flyttning av ett övergivet fordon. I denna paragraf ändras ordet väghållningsmyndighet till landsvägens väghållare. 

9 §. Meddelande om flyttning av fordon och flyttningsbeslut. Justitieministeriet bereder en proposition med förslag till upphävande av den föråldrade lagen om offentliga kungörelser. Det föreslås att en allmän bestämmelse om offentliga kungörelser fogas till förvaltningslagen (propositionsutkastet är på remiss till den 9 mars 2018). I denna paragraf stryks hänvisningen till kungörelselagen som ska upphävas. Att ägaren till ett fordon och ägarens adress inte är känd motsvarar den situationen att offentlig delgivning används i enlighet med förvaltningslagens 55 § 1 mom. och därför kan i en sådan situation tillämpas det offentliga delgivningsförfarandet enligt förvaltningslagens 62 §. I den nämnda propositionen föreslås det att i förvaltningslagens 62 § tas in bestämmelser som i sak motsvarar kommunallagens 140 § 1 mom. om offentlig delgivning i det allmänna datanätet.  

14 §.Verkställighet och närmare bestämmelser. Det föreslås att i paragrafens 2 mom. i stället för NTM-centralen nämns Trafikverket och landskap.  

1.5  Luftfartlagen 864/2014

76 §.Användning av flygplatser och andra områden. Det föreslås att i paragrafens 4 mom. nämns landskapet i stället för NTM-centralen. Trafiksäkerhetsverket ska höra landskapet om skälet till ett förbud eller begränsning är något annat än flygsäkerhet eller att trafiken ska kunna löpa smidigt. Momentet ska tillämpas på NTM-centralerna till dess att lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna är upphävd. 

I paragrafens 5 moment stiftas om stöd som delas av landskapen. Enligt momentet ska landskapen ha en möjlighet att rikta stödet till trafikflygplatser eller flygplatser som är belägna utanför statens flygplatsnätbolag (Finavia Oyj). Stödet skulle gälla byggandet, verksamhet och upprätthållandet av flygplatserna. När landskapslagen träder i kraft kommer denna uppgift att överföras från staten (kommunikationsministeriet) till landskapen och anslaget förändras till allmänna medel för landskapen. Förbruket av medlen skulle överföras till landskapen. Nuförtiden har anslaget varit 1 miljon euro per år. När man överväger stödet ska man lägga märke till att man tillämpar Europeiska unionens riktlinjer för statligt stöd till flygplatser och flygbolag (2014/C 99/03) samt enligt EU kommissionens för-ordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras för-enliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget och dess förändringar. I riktlinjerna motiverar man att genom att bevilja investeringsstöd åt flygplatser främjar man nåendet av mål som har allmän nytta ifall stödet främjar medborgarnas fria rörligheten i unionen och regionala förbindelser genom att skapa förutsättningar för flyg inom EU eller hjälper att avvärja rusning i unionens centrala flygplatser eller främjar regional utveckling. Genom stödåtgärderna bör man åstadkomma en betydande förbättring som inte kan nås enligt marknadens egna åtgärder. Speciellt kan mindre flygplatser (årliga mängden passagerare högst 200 000) vara i behov av offentligt stöd för deras investeringar och verksamhet. 

I paragrafens 5 moment stiftas även om bedömningen av understödsanslagets tillräcklighet. I be-dömningen ska utföras enligt landskapens fullmäktigeperioder. I bedömningen ska granskas trafikflygplatsers och flygplatsers behov av statsunderstöd, verkningarna som bidraget har åstadkommit, den uppskattade utvecklingen samt förhållandet till utvecklingen av den offentliga ekonomin. 

80 §.Hörande i samband med behandlingen av ärenden som gäller byggnadstillstånd. Det föreslås att ordet landskap nämns i paragrafens 1 mom. i stället för NTM-centralen. Till momenten fogas ett omnämnande om Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

1.6  Gruvlagen 621/2011

9 §.Tillståndsplikt för malmletning. Hänvisningen till landsvägslagen i paragrafens 4 mom. föreslås i överensstämmelse med den lagens nya rubrik bli ändrad till lagen om trafiksystem och landsvägar. 

1.7  Fastighetsregisterlagen 392/1985

2 §. Hänvisningen till landsvägslagen i paragrafens 2 mom. föreslås i överensstämmelse med den lagens nya rubrik bli ändrad till lagen om trafiksystem och landsvägar. 

1.8  Lagen om transportservice 320/2017

AVDELNING III TJÄNSTER 

3 kap.Upphandlingsförfarandet och beviljande av ensamrätt 

11 §. Allmän trafikplikt inom luftfarten. I artikel 16 i EU:s flygtrafikförordning 1008/2008 föreskrivs om allmän trafikplikt inom luftfarten. En nationell bestämmelse som kompletterar förordningen har hittills ingått i luftfartslagens 65 §. Eftersom det är fråga om en bestämmelse om tillträde till marknaden föreslås det i detta sammanhang att bestämmelsen överförs från luftfartslagen till lagen om transportservice. I enlighet med riktlinjerna för landskapsreformen föreslås det att besluten om allmän trafikplikt överförs från Trafikverket till landskapen. Landskapen ska också ordna offerttävlingar för rutter som omfattas av allmän trafikplikt och för vilka ett flygbolag utifrån en offerttävling ska väljas att bedriva trafik med ensamrätt. Landskapet ska dock höra och inhämta utlåtanden från Trafikverket och Trafiksäkerhetsverket innan allmän trafikplikt införs. Trafikverkets uppgift är att följa upp efterfrågan och utbudet på mobilitetstjänster och samordna utvecklingen av tjänsterna. Trafiksäkerhetsverket sköter uppgifter som hänger samman med flygoperatörerna.  

Köp av flygtrafik finansieras med anslag under Trafikverkets moment. Verket ska ingå ett avtal om inriktning av anslaget med landskap som infört allmän trafikplikt. På avtalsarrangemang som ingåtts före landskapslagens ikraftträdande tillämpas övergångsbestämmelser som innebär att avtal övergår på landskapens ansvar om de inte säger upp avtalen.  

4 kap.:Offentligt stöd för trafiktjänster 

Ändringsförslaget gällande 4 kap. i avdelning III avser korrigering av en felaktig formulering.  

1 §.Statsfinansieringens användningsändamål. Det föreslås att ordet landskap fogas till förteckningen i paragrafens 1 mom. 3 punkten. Dessutom föreslås i punkten en ändring som gör att den stämmer överens med formuleringen i den gällande lagen om kollektivtrafik samt ett tillägg enligt vilket andra än trafikidkare har rätt att få stöd för utveckling, planering och forskning som gäller trafiktjänster. Avsikten var att lagen om transportservice i det första skedet ska ändras endast i fråga om formuleringen av bestämmelserna, men med oförändrat innehåll. I det sammanhanget skedde emellertid ett sådant fel att företag, dvs. andra än trafikidkare, inte nämndes som mottagare av ersättningar för utvecklings-, planerings- och forskningsarbete. Avsikten var att ersättningar också i fortsättningen med stöd av denna bestämmelse skulle betalas till alla andra aktörer än trafikidkare.  

I fortsättningen ska till den kategori som eventuellt kan få ersättningar räknas också landskapen, eftersom de jämställs med kommuner, samkommuner och allmännyttiga sammanslutningar, och kan driva projekt som finansieringen lämpar sig för.  

De anslag i statsbudgeten som anvisats för köp och utveckling av tjänster enligt denna lag ska också kunna användas för att finansiera Kvarkentrafiken. 

AVDELNING IV MYNDIGHETER OCH TILLSYN 

1 kap.:Myndigheternas verksamhet 

4 §.Behöriga vägtrafikmyndigheter enligt trafikavtalsförordningen. Det föreslås att 1 mom. ändras så att uttrycket behöriga närings-, trafik- och miljöcentraler ersätts med ordet landskap. Genom den ändringen genomförs 2 kap. 6 § 2 mom. 1 punkten i landskapslagen, där det föreskrivs att landskapet kan sköta planering och ordnande av offentlig trafik. Det är fråga om en frivillig uppgift, inte en lagstadgad. I momentet föreskrivs vidare att landskapen kan bedriva samarbete över landskapsgränserna när de ordnar offentlig persontrafik.  

5 §.Behöriga vägtrafikmyndigheter enligt trafikavtalsförordningen. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas ett omnämnande om att landskapen är behöriga myndigheter i fråga om järnvägstrafik. Detta tillägg motsvarar den ändrade ordalydelsen i landskapslagens 6 § 2 mom. Avsikten är att landskapen ska vara behöriga också i fråga om järnvägstrafiken medan kommunikationsministeriet fortfarande ska svara för fjärrtrafiken. Dessutom föreslås en sådan ändring i paragrafens 1 mom. att också landskapet ska kunna vara behörig myndighet i fråga om annan spårtrafik än järnvägstrafik (spårvagnar och metro). För närvarande finns spårbunden stadstrafik (metro och spårvagn) ännu endast i huvudstadsregionen. 

1.9  1.9 Markanvändnings- och bygglagen 132/1999

93 §. Överföring av ett vägområde för en landsväg till kommunen. Det föreslås att paragrafens hänvisning till landsvägslagen i överensstämmelse med den lagens nya rubrik ändras så att den avser lagen om trafiksystem och landsvägar. 

1.10  Sjölagen 674/1994

12 kap.Begränsningsfond och begränsningsmål 

3 §.Ansökan om upprättande av en fond och därtill ansluten utredning. Enligt paragrafens 1 mom. ska uttrycket länsstyrelsen på domstolsorten ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet och till momentet fogas ett omnämnande om att i fråga om landskapet Åland ska penningbelopp deponeras eller säkerställas hos Statens ämbetsverk på Åland. 

1.11  Miljöskyddslagen för sjöfarten 1672/2009

9 kap.Avlämning av avfall i hamn 

4 §.Godkännande av avfallshanteringsplanen. Omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen och landskapsförbundet i gällande 1 och 4 mom. ändras till landskapet och Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

5 §.Tillfälle att bli hörd och informering om en hamns avfallshanteringsplan. Omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen och landskapsförbundet i gällande 1 och 2 mom. ändras till landskapet och Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. 

7 §.Rapportering. Omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. 

12 kap. Tillsyn och administrativt tvång 

1 §.Tillsynsmyndigheter. Omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen i paragrafens 1 mom. ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

4 §.Närings-, trafik- och miljöcentralernas tillsynsuppgifter. Omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralerna i rubriken och i paragrafens 1 mom. ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

9 §.Handräckning. Omnämnandet av regionförvaltningsverket i paragrafens 1 mom. ersätts med Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet .  

15 §.Administrativt tvång. Omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralerna ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

16 §.Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. Omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralerna ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

18 §.Närmare bestämmelser. Omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralerna ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

1.12  Postlagen 415/2011

45 §. Placering av anordningar och konstruktioner som behövs för postutdelning. Det föreslås att hänvisningen till landsvägslagen i paragrafens 3 mom. ändras i överensstämmelse med den lagens nya rubrik så att den avser lagen om trafiksystem och landsvägar. 

1.13  Banlagen 110/2007

3 §. Definitioner. Det föreslås att hänvisningen till landsvägslagen i paragrafens 1 mom. 11 punkten i överensstämmelse med den lagens nya rubrik ändras så att den avser lagen om trafiksystem och landsvägar. 

4 §.Klassificering av järnvägar. I paragrafen föreskrivs om klassificering av järnvägar och i synnerhet om stornätet för järnvägar. Stomnätet för järnvägar består enligt 1 mom. av banor för snabb persontrafik och tung godstrafik vilka är att nationell betydelse och dessutom betjänar långväga trafik mellan landskapen. Stomnätet ska erbjuda möjlighet till både snabb persontrafik och effektiv godstrafik. Detta kan anses vara den grundläggande bestämmelsen om stomnätets servicenivå. Det övriga bannätet består enligt 2 mom. av banor för person- och godstrafik, vilka kompletterar stomnätet.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om beslutsfattande som avser stomnätet. Det föreslås att momentet ändras genom att beslutsfattandet formellt förtydligas så att genom förordning av kommunikationsministeriet föreskrivs vilka banor som hör till stomnätet för järnvägar. Den nuvarande ordalydelsen i paragrafens 3 mom. motsvarar inte den gällande grundlagens krav och har varit otydlig när det är frågan om huruvida kommunikationsministeriets behörighet avser utfärdande av normbeslut eller förvaltningsbeslut. Hittills har det inte getts något beslut om definition av stomnätet för järnvägar.  

Kommunikationsministeriets beslut skulle vara en förvaltningsintern föreskrift som gäller endast det egna förvaltningsområdet. Med anledning av den gällande grundlagen rekommenderas det att man förhåller sig reserverat till sådana föreskrifter, om deras verkningar går längre än så. Materiella rättsbestämmelser ska numera alltid ingå i en lag eller förordning. Eftersom definitionen av begreppet stomnät avser en fråga vars betydelse sträcker sig till och varmed man också uttryckligen försöker påverka bland annat näringslivets konkurrenskraft och områdesanvändning, är det således skäl att i stället för en administrativ föreskrift utfärda en rättslig bestämmelse om saken.  

Genom förordning av kommunikationsministeriet kan dessutom utfärdas närmare bestämmelser om stomnätets servicenivå i fråga om förmedlingskapacitet, funktion, hastighet och axellaster samt andra faktorer som påverkar servicenivån. Med stöd av detta bemyndigande kan genom förordning utfärdas kompletterande bestämmelser om de utgångspunkter för stomnätets servicenivå som ställs upp i 1 mom. Bannätets servicenivå granskas utgående från dess trafikprofil (godstrafik och persontrafik). När det gäller att bestämma bannätets servicenivå har synpunkter på bandelarnas förmedlingskapacitet och järnvägstrafikens funktion en central betydelse. Också den hastighet och de axellaster som banan möjliggör är viktiga faktorer när det gäller servicenivån.  

Utöver den klassificering som anges i landsvägslagen gäller för landsvägarna också den klas-sificering som ingår i den s.k. TEN-T-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU), vilket innebär att vissa landsvägar också ingår i stomnätet enligt bilaga I till förordningen. Åtminstone de järnvägar som hör till TEN-stomnätet ska till följd av stomnätets serviceändamål höra också till stomnätet enligt definitionen i 3 mom. I förordningen där stomnäten definieras ska också i övrigt beaktas TEN-T-förordningen och de krav som ställs på järnvägar som hör till TEN-nätet. 

5 §.Allmänna krav på banhållningen. I denna paragraf sammanslås gällande 5 § om utveckling och underhåll av bannätet samt 6 § om byggande av järnväg. Dessutom föreslås att i paragrafen nämns vissa nya krav och att Trafiksäkerhetsverket bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter för att trygga de krav som bemyndigandet att utfärda föreskrifter innebär.  

Samtidigt ändras paragrafens rubrik för att bättre motsvara det nya innehållet, och kraven kompletteras i vissa avseenden. Med banhållning avses enligt banlagens 3 § 7 punkten planering, förvärv, byggande, förvaltning och underhållande av järnväg och fast egendom som hänför sig till den samt förbättring av en befintlig järnväg. De föreslagna ändringarna motsvarar långt de ändringar som föreslås i landsvägslagens 13 §.  

I paragrafens 1 mom. sammanställs kraven i fråga om främjande av de centrala målsättningarna för utveckling och underhåll av bannätet, vilka styr också investeringarna i bannätet. Det är meningen att förtydliga målsättningarna för banhållningen samt att understryka vikten av att de beaktas vid tillämpningen av denna lag. Som ett nytt krav nämns i 1 punkten förpliktelsen att främja målsättningarna för den riksomfattande trafiksystemplaneringen. I 1a kap. i den föreslagna lagen om trafiksystem och landsvägar föreskrivs om den riksomfattande trafiksystemplaneringen. Också för närvarande förutsätts exempelvis i 5 § 2 mom. att trafiksystemet ska beaktas som en helhet. I fortsättningen ska den helhet som trafiksystemet utgör behandlas i den nämnda riksomfattande planen och därför ska bestämmelserna om beaktande av trafiksystemet som en helhet sammankopplas med främjandet av den riksomfattande trafiksystemplanen. 

Enligt 2 punkten ska vidare främjas uppnåendet av de riksomfattande målsättningarna för områdesanvändningen och utvecklingen av områdena samt i samband med planeringen av markanvändningen målsättningarna för samhällsstrukturen och miljön. De riksomfattande målsättningarna för områdesanvändningen utgör en del av det planeringssystem för områdesanvändningen som avses i markanvändnings- och bygglagen och syftet med dem är att säkerställa att frågor som har en riksomfattande betydelse beaktas i landskapens och kommunernas planläggning och i de statliga myndigheternas verksamhet. Till områdesutvecklingen hör bland annat regionutvecklingsbeslutet och de mål som ställs upp i det. Bestämmelser om regionutvecklingsbeslutet kommer att finnas i en lag om regionutveckling och tillväxttjänster som ingår i en proposition som arbets- och näringsministeriet bereder. Vid banhållningen ska en hållbar markanvändning och samhällsstruktur främjas med beaktande av miljön. Vidare ska bannätet utvecklas så att förutsättningarna för en planerad utveckling av områdes- och samhällsstrukturen bevaras med beaktande av klimatmålen och den ekonomiska effektiviteten. Omnämnandet att kravet på beaktande av en ekonomisk områdes- och samhällsstruktur innebär att bannätet och enskilda järnvägar ska planeras och byggas så att förutsättningarna för en planerad utveckling av områdes- och samhällsstrukturen bevaras, med beaktande av den samhällsekonomiska effektiviteten.  

Det föreslås att till momentets 3 punkt fogas skyldigheten att minska trafikutsläppen. Järnvägstrafiken är en viktig del av resekedjorna och också själva bannätet har betydelse för uppkomsten av trafikutsläpp och inverkar bland annat på valet av färdsätt. Bannätet betjänar för sin del det trafikbehov som orsakas av olika funktioner, och dess omfattning, egenskaper och tillgänglighet har betydelse för lokaliseringen av funktionerna och sålunda också för valet av färdsätt, efterfrågan på trafik och trafikprestationerna i fråga om olika trafikformer. I synnerhet på förbindelsesträckor där efterfrågan är störst är det skäl att göra järnvägstrafiken till ett attraktivt alternativ till personbilstrafik. Järnvägarnas andel av persontrafiken är för närvarande cirka 5 %. Järnvägarnas marknadsandel av godstrafiken är cirka 25 % av alla transporter. 

Enligt det nya krav som föreslås i momentets 4 punkt ska möjligheterna att utnyttja data och digitalisering, automatisering av trafiken och förutsättningarna för utveckling av trafiktjänsterna främjas. Nya digitala lösningar kan också sänka kostnaderna för infrastruktur och förbättra spårtrafikens konkurrenskraft. Data är en grundläggande förutsättning för digitalisering. Data är råmaterial för nya digitala tjänster. Omfattande data och förbindelser för dataöverföring samt byggande av förbindelser är en viktig förutsättning för utvecklingen av digitala trafiktjänster samt också för annan digitalisering och automatisering. Banhållningen har betydelse för frågan om möjligheterna till automatisering kan utnyttjas. Automatiseringen av järnvägstrafiken kan i anslutning till underhållet av bannätet inriktas bland annat på optimeringsmöjligheterna i anslutning till styrningen av järnvägstrafiken samt infrastrukturen.  

I paragrafens 2 mom. sammanställs de centrala krav som gäller banhållning. Kraven gäller de för banhållningen ansvariga aktörernas verksamhet i samband med alla funktioner inom banhållningen. Momentets krav är förpliktande men de ska tolkas med beaktande av den järnvägs trafikmässiga betydelse som det är fråga om i det enskilda fallet. 

Till momentets 1 punkt överförs enligt förslaget de krav som nämns i gällande 5 § 1 mom. första meningen och 6 § 4 mom. Enligt punkten ska bannätet erbjuda förbindelser för trygg och fungerande trafik och transporter mellan olika regioner i landet, med beaktande av tillgängliga förbindelser, olika befolkningsgruppers trafikbehov och olika näringsgrenars transportbehov. Fungerande järnvägstrafik, förbindelser och övrig trafik främjar näringslivets konkurrenskraft, medborgarnas mobilitet och områdesutvecklingen. Tillgängligheten är viktig framför allt vid trafikknutpunkter och perronger. Man ska enkelt och säkert kunna flytta från ett trafikmedel till ett annat.  

I 2 punkten föreskrivs som ett nytt krav att bannätet ska skapa förutsättningar för utveckling av en miljö med många aktörer så att de som bedriver järnvägstrafik har likvärdiga förutsättningar att tillhandahålla tjänster på bannätet. Järnvägstrafiken öppnas stegvis för konkurrens. Kommunikationsministeriet har beviljat fyra järnvägsföretag koncession för järnvägstrafik. VR-Group Ab har koncession för person- och godstransporter på hela bannätet, Fenniarail Oy har koncession för godstransporter på hela bannätet, Ratarahti Oy har koncession för lokala godstransporter och Aurora Drive Oy har koncession för växelarbete på bangårdar inom Finlands bannät. Kategorin idkande av järnvägstrafik omfattar utöver järnvägsföretagen också underhållsföretag inom banhållningen samt idkare av museitrafik.  

EU:s fjärde järnvägspaket förutsätter att utöver godstrafiken och den internationella persontrafiken inom EU också den inhemska persontrafiken ska öppnas för konkurrens så att öppet tillträde till marknaden för persontrafik tryggas från och med den 3 december 2019. Kommunikationsminister Anne Berner offentliggjorde den 9 augusti 2017 en plan för hur den inhemska persontrafiken ska öppnas för konkurrens och för hur persontrafikarrangemangen enligt de regionala koncessionsavtalen ska konkurrensutsättas. Då de järnvägsföretag som bedriver järnvägstrafik blir flera och målet är att i framtiden öka järnvägstrafikens färdsättsandel och trafikmängder, förutsätter detta att man satsar också på bannätet och dess kapacitet. 

Till momentets 3 punkt ska enligt förslaget överföras de krav som nämns i gällande 5 § 1 mom. andra meningen, dvs. att de olägenheter som bannätet och järnvägstrafiken förorsakar miljön blir så små som möjligt och att naturresurserna används sparsamt. I banhållningen ska göras val som är ansvarsfulla från miljöns synpunkt.  

Till 4 punkten överförs det för närvarande i 6 § 3 mom. ingående kravet gällande byggande av järnväg enligt vilket banhållningen inte får leda till att någon tillfogas större skada eller olägenhet än nödvändigt. Bestämmelsen ger uttryck för principen om minimering av olägenheterna i förhållande till behovet (det allmänna behovet), dvs. den avvägning mellan skadliga konsekvenser och samhällsekonomisk effektivitet som krävs i samband med banprojekt. Järnvägar och banhållning förorsakar till exempel bullerolägenheter i närområdena.  

I 5 punkten föreskrivs att järnvägarna trafikmässigt och teknisk ska vara så funktionella som möjligt och från järnvägstrafikens och den övriga trafikens synpunkt så säkra som möjligt samt att syftet med dem ska uppnås så förmånligt som möjligt. Dessa omständigheter beaktas för närvarande i 6 § 3 mom. där det föreskrivs om byggande av järnväg. Banhållningen ska på lång sikt baseras på kostnadseffektiva lösningar. I fortsättningen ska järnvägsinfrastrukturens funktion i allt större utsträckning bedömas utifrån de möjligheter och andra sidan utifrån de förutsättningar som digitaliseringen och automatiseringen innebär. På bedömningen av förmånligheten inverkar för sin del också de övriga i detta moment nämnda kraven, exempelvis kravet att inte orsaka större skada eller olägenhet än nödvändigt. I avgöranden som gäller banhållning ska de krav som ställs i detta moment också i övrigt betraktas som en helhet och avvägas i förhållande till varandra. 

I 6 punkten föreskrivs om kravet att områdets nuvarande och planerade markanvändning ska beaktas. Också detta krav ingår för närvarande i 6 § 3 mom.  

Enligt 7 punkten ska informationen om järnvägarna och deras underhåll uppdateras och vara tillgänglig. Sådan information kan avse bland annat bannätets skick, banarbeten samt till exempel om störningssituationer. Informationen ska vara allmänt tillgänglig via öppna gränssnitt, om något annat alternativ inte är motiverat. 

Till 8 punkten fogas kravet att järnvägarna och den digitala infrastrukturen i anslutning till dem ska vara kompatibla med det övriga trafiknätet och den digitala infrastrukturen i anslutning därtill. Med kompabilitet avses till exempel att systemen och infrastrukturen i anslutning till järnvägarna möjliggör överföring från statens bannät till privata bannät. Kompatibiliteten kan exempelvis säkerställas med sådana föreskrifter om järnvägsutrustning och trafiktekniska lösningar som Trafiksäkerhetsverket kan utfärda med stöd av 4 mom.  

Till paragrafens 3 mom. överförs från gällande 6 § 1 och 2 mom. bestämmelserna om förutsättningarna för byggande av järnväg och för byggande av ny järnväg.  

I 4 mom. föreskrivs att Trafiksäkerhetsverket med tanke på de krav som avses i 2 mom. kan utfärda bestämmelser om banstrukturen och utrustning samt om användningen av trafikanordningar vid plankorsningar.  

6 §.Byggande av järnväg. Det föreslås att denna paragraf upphävs och att dess innehåll överförs till ovan föreslagna 5 §.  

8 §.Allmänt om planering av järnväg. I paragrafens 2 mom. ska omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralerna ändras till landskapet. Nuvarande 3 mom. upphävs och bestämmelsen om planering avseende utvecklingen av trafiksystemet ska ersättas med ett omnämnande av riksomfattande trafiksystemplanering och trafiksystemplanering på landskapsnivå. Bestämmelser om riksomfattande trafiksystemplanering och trafiksystemplanering på landskapsnivå ska i fortsättningen ingå i lagen om trafiksystem och landsvägar i den proposition med förslag till ändring av landsvägslagen som ingår i denna proposition.  

9 §. Rätt till utredning. I paragrafens 2 mom. föreslås en ändring enligt vilken i fortsättningen ska tillämpas förfarandet som innebär att landskapets meddelanden ska offentliggöras med kungörelse om att en plan utarbetas samt om att utredningar som har samband med den inleds. På motsvarande sätt ska landskapet genom växelverkan enligt 22 § kungöra att en plan lagts fram, så som landskapets meddelanden offentliggörs i enlighet med landskapslagen. 

10 §.Planering av järnvägsområde och områdesplanering. Omnämnandet av landskapsförbund och NTM-centralen i paragrafens 3 mom. ska enligt förslaget ändras till landskapet. Det föreslås att hänvisningen till NTM-centralen i paragrafens 4 mom. stryks . Till landskapen överförs inte NTM-centralernas tidigare uppgifter som gick ut på att styra och övervaka kommunernas områdesanvändning. I lagen behöver därför inte föreskrivas att landskapets förordande krävs utöver kommunens i sådana fall som avses i momentet.  

12 §.Utredningsplanens innehåll. I denna paragraf föreskrivs om utredningsplanens innehåll. Det föreslås att kraven på utredningsplanens innehåll ska utökas så att den beaktar också den riksomfattande trafiksystemplan som avses i nya 15 e § i lagen om trafiksystem och landsvägar samt den trafiksystemplan på landskapsnivå som avses i 15 f § i den lagen. En bestämmelse om saken ingår i nya 2 mom. 

15 §. Planering av järnvägsområden och områdesanvändning. Det föreslås att kraven på en järnvägsplans innehåll ska utökas så att i den inte ska beaktas också den riksomfattande trafiksystemplanen enligt nya 15 b § i lagen om trafiksystem och landsvägar samt landskapets trafiksystemplan enligt 15 c §. I järnvägsplanen behöver emellertid inte läggas fram en utredning om beaktande av målen för den riksomfattande trafiksystemplanen och trafiksystemplanen på landskapsnivå i sådana fall då den nämnda utredningen redan lagts fram i utredningsplanen för samma projekt och då järnvägsplanen utarbetas i överensstämmelse med utredningsplanen. Också då ska i järnvägsplanen emellertid tas in en utredning om beaktande av trafiksystemplanen till den del som denna på grund av sin allmänna karaktär inte har kunnat beaktas i utredningsplanen. Om man i samband med utarbetandet av järnvägsplanen blir tvungen att avvika från utredningsplanen på så sätt att en i samband med utredningsplanen gjord utredning om beaktandet av målsättningarna i trafiksystemplanen på riksnivå och trafiksystemplanen på landskapsnivå inte helt och hållet eller till någon del länge kan anses vara tillräcklig, måste en ny utredning göras till denna del. Om någon utredningsplan inte över huvud taget har upprättats ska i samband med upprättandet av järnvägsplanen göras en utredning om hur trafiksystemplanerna beaktats. Utredningen ska fogas till järnvägsplanen. I det nya 4 mom. föreskrivs om saken. 

Hänvisningen om skydds- och frisiktsområden i paragrafens 2 mom. utökas med hänvisningar till paragraferna i fråga. 

22 §.Växelverkan. I paragrafens 1 mom. fogas ordet kommunen till förteckningen över sakägare som ska ges möjlighet att delta i beredningen av planen, bedöma verkningarna av planen och skriftligen eller muntligen framföra sin åsikt i saken. Ändringen behövs framför allt till följd av den ändring som föreslås i 2 mom. och som innebär att man från förfarandet med kommunala meddelanden övergår till ett förfarande som innebär att landskapen ska lägga fram planerna.  

I paragrafens 2 mom. föreslås en sådan mot 27 § 3 mom. i landsvägslagen svarande ändring i syfte att göra förfarandena smidigare. På framläggande av planer ska i fortsättningen tillämpas ett sådant förfarande i fråga om landskapets meddelanden som avses i den föreslagna landskapslagen, i stället för det förfarande som avses i kommunallagen. Då förfarandet förändras föreskrivs i momentet att landskapen ska ge de kommuner vilkas områden berörs av en plan tillfälle att framföra sina åsikter om anmärkningar mot en plan. Enligt den gällande lagen skulle anmärkningar tillställas kommunen som såg till att planen lades fram, och kommunen skulle till banhållaren sända sitt utlåtande om planen som varit framlagd och om anmärkningarna mot den samt de anmärkningsskrifter som lämnats in.  

I paragrafens 3 mom. föreslås en ändring som motsvarar det förtydligande som föreslås ovan i landsvägslagens 27 § 3 mom. Det föreslås att momentet förtydligas så att banhållaren ska meddela sitt motiverande ställningstagande till de anmärkningar som gjorts mot planen. Banhållaren ska underrätta dels dem som gjort anmärkningar och dels också kommunerna inom området.  

I paragrafens 4 mom. föreslås att NTM-centralen och landskapsförbundet ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet och landskapet. Dessutom föreslås en språklig korrigering.  

25 §.Ändring av planerna och mindre avvikelser. Det föreslås att hänvisningarna till utredningsplanen och järnvägsplanen i paragrafens första moment justeras. Dessutom föreslås i enlighet med de gällande anvisningarna om författningsberedning att uttrycket ”gäller i tillämpliga delar” stryks.  

I samband med ändring av en redan godkänd utredningsplan och järnvägsplan ska iakttas bestämmelserna om utarbetande av en ny plan. Med avvikelse från denna huvudregel kan enligt väghållningsmyndighetens prövning göras smärre ändringar i en järnvägsplan utan att ett egentligt ändringsförfarande behöver inledas. Smärre ändringar kan göras i situationer där det under byggnadsarbetets gång sker oförutsedda händelser som förutsätter att man gör ändringar i en godkänd järnvägsplan.  

I praktiken görs i en godkänd järnvägsplan inga anteckningar om sådana smärre ändringar som beskrivs ovan. Det är de facto inte fråga om att ändra järnvägsplanen utan om smärre avvikelser som till sina verkningar är obetydliga och som banhållaren i samband med byggandet prövar vara nödvändiga och ändamålsenliga. Av denna anledning föreslås att ordalydelsen i paragrafens andra moment ändras så att det i stället för en smärre ändring ska vara fråga om smärre avvikelser som till sina verkningar är obetydliga. Avsikten med ändringen är inte att ändra det nuvarande rättsläget och bestämmelsen om förutsättningarna för avvikelsen gäller fortfarande i fråga om en smärre avvikelse. Det föreslås att bestämmelsen om smärre avvikelser med obetydliga verkningar blir ett separat 2 mom. och att samtidigt paragrafens rubrik ändras i överensstämmelse med paragrafens innehåll. 

25 a §.Järnvägsplaner som berör plankorsningar. Det föreslås att denna paragraf upphävs som obehövlig. Trafikverket kommer enligt förslaget att vara banhållare. Det föreslås emellertid att i övergångsbestämmelserna föreskrivs att utöver Trafikverket också NTM-centralerna ska vara behöriga att till den 31 december 2019 utarbeta sådana i 20 § 2 mom. avsedda järnvägsplaner som berör plankorsningar och att då ska tillämpas vad som i 2 kap. föreskrivs om banhållare. 

28 §.Godkännande av planer. Omnämnandet av landskapsförbund och NTM-centraler ska enligt förslaget ändras till landskap.  

28 a §.Tillstånd för byggande och flyttande av en plankorsning. I denna paragraf föreskrivs om plankorsningstillstånd. Genom lagen 567/2016 (RP 49/2016 rd) ändrades bestämmelserna om på vilka delar av bannätet i princip inte får byggas permanenta plankorsningar. Före den nämnda lagändringen var det möjligt att bygga nya bestående plankorsningar endast på lågtrafikerade banavsnitt inom det bannät som inte hörde till stomnätet. Genom lagen 567/2016 ändrades regleringen så att det numera inte är stomnätet utan i stället TEN-banorna som utgör den del av bannätet där det inte är tillåtet att bygga nya plankorsningar. Med TEN-nätet avses de järnvägar som hör till ett sådant stomnät eller övergripande nät som avses i Europaparlamentets och rådets förordning nr 1315/2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU. Ändringen motiverades med att stomnätets omfattning inte har bestämts. Målsättningarna för den ursprungliga regleringen gällande begränsning av antalet plankorsningar har sålunda inte förverkligats.  

Beslutsfattandet i fråga om definitionen av järnvägarnas stomnät förtydligas genom de förslag som föreslås ovan i 4 §. För att syftet med stomnätet enligt 4 § ska kunna förverkligas på avsett sätt i samband med beslut om stomnätet, bör det vara möjligt att begränsa byggandet av plankorsningar också inom stomnätet. Stomnätet kommer sannolikt enligt förslaget att till stor del sammanfalla med TEN-nätet, men det kan också vara mera omfattande. Därför föreslås det att stomnätet åter jämställs med TEN-nätet när det gäller att definiera den del av bannätet inom vilken nya plankorsningar i princip inte får byggas. Det föreslås att i paragrafens 1 mom. görs de ändringar som behövs i detta avseende. I paragrafens 2–5 mom. föreslås inga ändringar.  

28 c §.Tillstånd att korsa en järnväg. I denna paragraf föreskrivs om tillstånd att korsa en järnväg vid en plankorsning med en snöskoter eller något annat terrängfordon. Liksom i fråga om plankorsningar har TEN-nätet numera definierats som den del av bannätet inom vilken tillstånd att korsa en järnväg i regel inte kan beviljas. I paragrafen föreslås ändringar som motsvarar dem som föreslås ovan i 28 a § i fråga om jämställande av stomnätet med TEN-nätet så att banhållaren kan bevilja tillstånd att korsa en järnväg endast på bandelar som inte hör till stomnätet eller TEN-nätet. I paragrafens 1 mom. föreslås ändringar i detta avseende. I paragrafens 2–4 mom. föreslås inga ändringar. 

43 a §. Rätt att föra talan vid en järnvägsförrättning. Det föreslås att denna paragraf upphävs som obehövlig. Som banhållare ska enligt förslaget verka Trafikverket. I övergångsbestämmelserna föreskrivs emellertid att NTM-centralerna på motsvarande sätt ska ha behörighet till utgången av år 2019. 

69 §.Utbetalning av ersättning samt ränta. Det föreslås att omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralerna samt arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter ändras till banhållare.  

79 §.Nedläggning av järnväg i andra sammanhang. Det föreslås att omnämnandet av landskapsförbund i paragrafens 3 mom. ändras till landskap.  

89 a §.Vissa skadeståndsärenden. Det föreslås att denna paragraf upphävs som obehövlig eftersom det inte finns något behov av en särskild bestämmelse om behörighet. I övergångsbestämmelserna föreskrivs emellertid att NTM-centralerna på motsvarande sätt ska ha behörighet till utgången av år 2019. 

91 §.Meddelande om beslut till dem som gjort en anmärkning och till myndigheterna. Det föreslås att omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen och landskapsförbundet i paragrafens 2 mom. ändras till landskapet.  

92 §.Ändringssökande. Det föreslås att omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen och landskapsförbundet i paragrafens 3 mom. ändras till landskapet.  

95 §.Kungörelse. Justitieministeriet bereder en proposition med förslag till upphävande av den föråldrade lagen om offentliga kungörelser. Det föreslås att en allmän bestämmelse om offentliga kungörelser fogas till förvaltningslagen (propositionsutkastet på remiss till den 9 mars 2018). Kungörelser och handlingar som ska kungöras publiceras på myndighetens webbsidor i det allmänna datanätet. Vid behov publiceras en kungörelse också i en tidning med allmän spridning inom verkningsområdet eller på något annat sätt som myndigheten bestämt. 

Det föreslås att på kungörelser som avses i denna lag ska tillämpas det förfarande som avses i den 62 a § om offentliga kungörelser som föreslås bli fogad till förvaltningslagen. Samtidigt stryks i paragrafen bestämmelsen som överlappar 62 a § i förvaltningslagen. Den gällande kungörelsestiden på 30 dagar föreslås inte bli ändrad. 

1.14  Lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i fördraget med Ryssland om utarrendering av den del av Saima kanal som tillhör Ryssland och av det därtill hörande området till republiken Finland samt om fartygstrafiken genom Saima kanal och om tillämpning av fördraget 104/2011

3 §. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas ett omnämnande om att landskapet Södra Karelen ska vara medlem i kommissionen och ansvara för räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården då landskapslagen träder i kraft den 1 januari 2020. Dessutom föreslås att benämningen tullstyrelsen ersätts med Tullen.  

1.15  Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation 917/2014

234 §. Förutsättningar för placering. Det föreslås att hänvisningen till landsvägslagen i paragrafens 3 mom. ändras till motsvarande hänvisning till den nya lagrubriken, dvs. lagen om trafiksystem och landsvägar. 

318 §.Utlämnande av information från myndigheter. Det föreslås att omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen i paragrafens 2 mom. ändras till landskapet. Rätten att få information gäller NTM-centralerna till dess att lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna upphävs den 31 december 2019. 

1.16  Lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser 525/2011

16 §.Anmälningsplikt. Det föreslås att omnämnandet av regionförvaltningsverket i paragrafens 2 mom. 3 punkten ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

1.17  Lagen om transport av farliga ämnen 719/1994

12 §.Transport och tillfällig förvaring i transportkedjan. Det föreslås att omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen i paragrafens 4 mom. ändras till landskapet.  

1.18  Vattenlagen 587/2011

5 kap. Dikning 

6 §. Anmälan om dikning. Det föreslås att hänvisningen till landsvägslagen i paragrafens 1 mom. ska ändras till lagen om trafiksystem och landsvägar 

1.19  Sjötrafiklagen 463/1996

15 §.Regionala förbud och begränsningar. Det föreslås att omnämnandet av NTM-centralen i paragrafens 2 mom. ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Trafikverket ska besluta om förbud och begränsningar som gäller allmänna farleder, medan Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet ska besluta om förbud och begränsningar som gäller andra vattenområden.  

16 §.Förbud och begränsningar som gäller farkosttyper. Det föreslås att omnämnandet av NTM-centralen ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Vidare föreslås i 3 mom. en sådan ändring att Försvarsmakten skrivs med stod begynnelsebokstav.  

17 §.Behandlingen av förbuds- och begränsningsärenden. Förteckningen i paragrafens 1 mom. föreslås bli utökad med landskapet, vilket innebär att också landskapet kan göra en framställan om att förbud eller begränsningar som avses i 15 och 16 § ska utfärdas. Till förteckningen i paragrafens 2 mom. ska enligt förslaget fogas landskapet vilket innebär att också landskapet kan ges tillfälle att bli hört i ärenden som gäller det.  

18 §. Ikraftträdande av förbud och begränsningar. Det föreslås att omnämnandet av NTM-centralen ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

21 §.Tillstånd till tävlingar och övningar. Till paragrafens 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken kommunen ges rätt att ta ut en avgift för tillstånd som avser återkommande eller permanent anordnande av tävlingar eller övningar med motordrivna farkoster på ett och samma vattenområde enligt 1 mom. samt för anordnande av ett enskilt evenemang, om evenemanget förväntas orsaka betydande olägenheter för miljön enligt 2 mom.  

I paragrafens 3 mom. föreslås att omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. I paragrafens 5 mom. föreslås att Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet skrivs med stora begynnelsebokstäver.  

22 §.Ändringssökande. Det föreslås att omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen i paragrafens 1 mom. ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet.  

23 §.Tillsyn. Det föreslås att omnämnandet av närings-, trafik- och miljöcentralen ändras till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Det föreslås att Gränsbevakningsväsendet skrivs med stor begynnelsebokstav och att tullverket ändras till Tullen. 

1.20  Lagen om ersättning för miljöskador 737/1994

12 §. Tillämpning av lagen vid förfaranden enligt vissa andra lagar. Det föreslås att paragrafens hänvisning till landsvägslagen ändras till den nya lagrubriken, dvs. lagen om trafiksystem och landsvägar. 

1.21  Lag om införande av lagen om ändring av landsvägslagen och vissa andra lagar

Denna lag innehåller sådana bestämmelser om genomförande av landskapsreformen som har samband med uppgifter som från staten överförs till landskapen, med behörighet, med personalens ställning, med överföring av avtal och egendom samt med skötsel av anhängiga ärenden. Genom denna lag förverkligas också de överföringar från NTM-centralerna till Trafikverket som ska göras i samband med landskapsreformen. Dessutom föreskrivs i lagen om landskapsfullmäktiges beslut som gäller egendom och avtal som överförs från staten till landskapen. Lagen innehåller också bestämmelser om meddelanden till borgenärer och avtalsparter samt om tillämpning av bestämmelserna om temporär förvaltning. Den föreslagna lagens bestämmelser motsvarar bestämmelserna i den föreslagna lagen om införande av lagstiftningen om genomförande av landskapsreformen och lagstiftningen om omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter. Avsikten är att regeringen i februari 2018 ska överlämna en proposition om lagen till riksdagen. Bestämmelserna om personalen samt om överföringen av avtal har en central betydelse i fråga om de uppgifter som överförs genom denna lag.  

Genom denna lag genomförs också överföringen av NTM-centralernas nuvarande uppgifter i samband med trafiktelematik och trafikens kundservicecentral till det aktiebolag som avses i 1 § 1 mom. i lagen om ombildning av Trafikverkets trafikstyrnings- och trafikledningstjänster till aktiebolag (RP 34/2018 rd).  

1 kap.Allmänna bestämmelser 

1 §. Författningar som träder i kraft. I denna paragraf föreskrivs om lagar som träder i kraft. Genom den föreslagna lagen ska 14 lagar träda i kraft. Avsikten är att lagarna träder i kraft den 1 januari 2020. I 2 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken vissa bestämmelser i lagen om ändring av landsvägslagen och i lagen om ändring av banlagen dock ska träda i kraft tidigare, så snart som möjligt efter att de stadfästs. Dessa bestämmelser gäller trafiksystemplanering, sådana allmänna krav gällande väghållning och banhållning som ska fogas till lagarna samt landsvägarnas servicenivå och underhåll.  

2 §.Tillämpningsområde. I denna paragraf föreskrivs om tillämpningsområdet för den föreslagna lagen. I lagen föreskrivs om överföring av uppgifter som avses i de lagar som nämns i 1 §. De uppgiftsöverföringar som avses i lagens 1 § gäller dels av landskapsreformen föranledda uppgiftsöverföringar från staten och landskapsförbunden till landskapen och dels från NTM-centralerna till Trafikverket. I lagen föreslås dessutom bestämmelser om överföring av vissa uppgifter som för närvarande ska skötas vid NTM-centralerna till det aktiebolag som avses i 1 § 1 om. I lagen om ombildning av Trafikverkets trafikstyrnings- och trafikledningstjänster till aktiebolag.  

Genom de lagar som nämns i den föreslagna lagens 1 § genomförs överföringen av de uppgifter som avses i 6 § 1 mom. 14 punkten och 6 § 2 mom. 1 punkten samt de statsunderstödsuppgifter gällande mobilitetsstyrning som avses i 6 § 1 mom. 15 punkten i den föreslagna landskapslagen (RP 15/2007 rd). I fråga om de uppgifter som ska överföras till landskapen gäller införandelagen sålunda regleringen i fråga om överföringen av de uppgifter till landskapen som avses i den föreslagna landskapslagens 6 § 1 mom. 14 punkten, dvs. bestämmelsen om landskapens uppgiftsområden: trafiksystemens funktion, trafiksäkerhet, väg- och trafikförhållanden, regional väghållning, samarbete inom markanvändningen och produktion av information om verksamhetsmiljön för den riksomfattande trafiksystemplaneringen. I fråga om 6 § 1 mom. 15 punkten i den föreslagna landskapslagen gäller denna lag införande- och överföringsregleringen av de statsunderstödsuppgifter till landskapen som avser mobilitetsstyrning. I den föreslagna landskapslagens 6 § 1 mom. 15 punkten ingår också statsunderstödsuppgifterna gällande enskilda vägar, men införande- och överföringsbestämmelserna i fråga om dem är det meningen att ta in i en proposition som ska avlåtas hösten 2018 och varmed den nya lagen om enskilda vägar ändras i de avseenden som landskapsreformen förutsätter. (RP 147/2017 rd och RP 11/2018 rd). Denna införandelag gäller också införande- och överföringsreglering av uppgifter som avser utveckling och ordnande av trafiktjänster på landskapsnivå samt planering och ordnande av offentlig persontrafik i enlighet med den föreslagna landskapslagens 6 § 2 mom. 1 punkten.  

Eftersom staten fortfarande ska verka som väghållare och i egenskap av ägare ansvara för landsvägsnätet, ska vissa riksomfattande väghållningsuppgifter som upphör i samband med landskapsreformen överföras från NTM-centralerna till Trafikverket, vilket verkar som väghållare. I denna lag ingår också införande- och överföringsbestämmelser i anslutning till dessa överföringar.  

I en proposition som beretts vid kommunikationsministeriet föreslås att Trafikverkets trafiklednings- och trafikstyrningstjänster ska ombildas till ett aktiebolag (RP 34/2018 rd). De telematikuppgifter som sköts vid Sydöstra Finlands NTM-central är fast förknippade med Trafikverkets trafikstyrnings- och trafikledningstjänster och därför föreslås det att expertuppgifterna i samband med trafikledningen ska överföras till nämnda bolag. Också Trafikens kundservicecentrals uppgifter som för närvarande är förlagda till Birkalands NTM-central kan lämpligen skötas av det nämnda aktiebolaget och det föreslås således att de överförs till det. Överföringarna av uppgifter från NTM-centralerna är det skäl att göra i samband med att de upphör då landskapsreformen genomförs. Eftersom avsikten är att grunda bolaget och genomföra överföringarna från Trafikverket den 1 januari 2019 ska bestämmelser om överföringarna av uppgifter inom trafiktelematiken och kundservicecentralens uppgifter tas in i denna lag och inte i lagen om ombildning av Trafikverkets trafikstyrnings- och trafikledningstjänster.  

Den föreslagna lagens övergångsbestämmelser är inte uttömmande. I fråga om omständigheterna kring uppgiftsöverföringen gäller dessutom vad som föreskrivs särskilt. Särskilda övergångsbestämmelser kan ingå också i andra lagar genom vilka uppgiftsöverföringar till landskapen genomförs, från NTM-centralerna till Trafikverket och från NTM-centralerna till styrnings- och ledningsbolaget för trafiken.  

2 kap.Bestämmelser om överföringar till landskapen 

3 §.Övergångsbestämmelser om landskapens uppgifter och behörighet. Denna paragraf innehåller övergångsbestämmelser om landskapens uppgifter och behörighet till den del som det föreslås att till landskapen i enlighet med denna proposition ska överföras uppgifter som hör till deras uppgiftsområden. Avsikten med propositionen är att göra behövliga ändringar i de speciallagar som gäller de uppgiftsområden som avses i 6 § 1 mom. 14 och 15 punkten samt i 6 § 2 mom. 1 punkten i den föreslagna landskapslagen. I lagen föreslås emellertid dessutom bestämmelser enligt vilka en behörig myndighet kan göra en utredning inom de uppgiftsområden som nämns i landskapslagen i sådana fall då en enskild specialbestämmelse om en viss uppgift inte har ändrats. Det regionalt behöriga landskapet bestäms i enlighet med 5 § i lagen om genomförande av social- och hälsovårdsreformen eller i enlighet med en specialbestämmelse om den regionala behörigheten i anslutning till uppgifterna. Den föreslagna lagen ska tillämpas också på överföring av sådana uppgifter.  

De uppgifter som från NTM-centralernas L-ansvarsområden överförs till landskapen behandlas närmare i den allmänna motiveringens avsnitt 3.3 De viktigaste förslagen och avsnitt 4.2 Konsekvenser för myndigheterna.  

4 §.Övergångsbestämmelser om anhängiga ärenden samt om uppgiftsrelaterade rättigheter och skyldigheter. I denna paragraf föreskrivs om behandling av ärenden som är anhängiga när lagen träder i kraft. De ärenden som är anhängiga vid närings-, trafik- och miljöcentralernas samt arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter samt vid landskapsförbunden och som ska överföras enligt denna lag samt ingångna avtal och förbindelser och de rättigheter och skyldigheter som följer av dem ska den 1 januari 2020 överföras till landskapen. Det behöriga landskapet bestäms på basis av annan lagstiftning. Det regionalt behöriga landskapet bestäms i enlighet med landskapsindelningen i 5 § i den föreslagna lagen om genomförande av social- och hälsovårdsreformen eller i enlighet med en specialbestämmelse om den regionala behörigheten i anslutning till uppgiften. I 8–17 § i denna lag föreskrivs om landskapens egendomsarrangemang.  

5 §.Ställningen för den personal som övergår från staten. I denna paragraf föreskrivs i överensstämmelse med lagen om införande av lagstiftningen om genomförande av landskapsreformen och lagstiftningen om omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter (RP 14/2018 rd) om den personals ställning som i enlighet med denna lag överförs till landskapen eller till landskapens nationella servicecenter som avses i landskapslagens 118 § från staten, från NTM-centralerna samt från NTM-centralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter. I statstjänstemannalagen (750/1994) föreskrivs om de statsanställdas ställning i samband med omorganiseringen av verksamheten och uppgifterna, och i arbetsavtalslagen (55/2001) om dem som är anställda i arbetsavtalsförhållande. På omorganisering av uppgifterna och verksamheten tillämpas också EG:s direktiv om företagsöverlåtelser (2001/23/EG). 

I samband med byte av arbetsgivare tillämpas i tjänstemanna- och arbetsrätten den så kallade rörelseöverlåtelseprincipen. Med överlåtelse av arbetsgivarens rörelse avses i statstjänstemannalagens 5 e § överlåtelse av en funktionell del av den statliga verksamheten till en annan arbetsgivare, om den del som överlåts förblir oförändrad eller likartad efter överlåtelsen. Med överlåtelse av arbetsgivarens rörelse avses enligt arbetsavtalslagens 1 kap. 10 § överlåtelse av ett företag, en rörelse, en sammanslutning eller en stiftelse eller en funktionell del därav till en annan arbetsgivare, om den rörelse som överlåts och som bedrivits som huvud- eller sidoverksamhet eller den överlåtna delen efter överlåtelsen förblir oförändrad eller likartad. Vid överlåtelsen övergår de rättigheter och skyldigheter som vid överlåtelsetidpunkten sammanhänger med arbetsgivarens arbetsavtals- eller tjänsteförhållanden till den nya arbetsgivaren.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs att enligt den föreslagna lagen ska överföringen av uppgifter från staten till landskapen och de stödtjänstuppgifter som har samband med dem samt överföringen av den personal som sköter dessa uppgifter från närings-, trafik- och miljöcentralen samt från närings-, trafik- och miljöcentralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter till landskapen och till landskapens nationella servicecenter, betraktas som direkt överlåtelse av rörelse. I fråga om statstjänstemän som överförs ska statstjänstemannalagen och i fråga om statsanställda arbetstagare som överförs ska arbetsavtalslagens bestämmelser om rörelseöverlåtelse tillämpas på alla ändringar som genomförs genom dessa lagändringar och innebär att arbetsgivaren byts, oberoende av om kännetecknen på rörelseöverlåtelse enligt statstjänstemannalagen respektive arbetsavtalslagen uppfylls i samband därmed. Denna lösning är förenlig med sådana andra förändringar som innebär byte av arbetsgivare i samband med landskapsreformen.  

Enligt principen om rörelseöverlåtelse överförs personalen med sina uppgifter till anställning hos en ny organisation. Personal som sköter uppgifter vid NTM-centralerna och KEHA-centret övergår i samband med landskapsreformen till en anställning hos det landskap eller det nationella servicecentret till vilket de uppgifter överförs som personen i fråga skötte före överföringen. Personal i tidsbegränsat anställningsförhållande överförs till ett landskap för den tid som anställningsförhållandet gäller.  

I samband med en rörelseöverlåtelse bli mottagaren bunden av det tjänste- och arbetskollektivavtal som gällde hos den föregående arbetsgivaren till dess att kollektivavtalet upphör att gälla, trots att förvärvaren inte är medlem i arbetsgivarförbundet i fråga (5 § i lagen om kollektivavtal (436/1946) och 5 f § i statstjänstemannalagen). Därefter börjar det kollektivavtal tillämpas som är bindande för efterträdaren. Den princip som nämns ovan gäller också alla lokala tjänste- och arbetskollektivavtal. Om ett lokalt tjänste- eller arbetskollektivavtal är i kraft tills vidare är det bindande för förvärvaren om inte överlåtaren eller förvärvaren har sagt upp avtalet.  

I enlighet med statstjänstemannalagens och arbetsavtalslagens principer om rörelseöverlåtelse övergår personalen direkt med stöd av denna införandelag till anställning hos landskapen som så kallade gamla arbetstagare och behåller de rättigheter och skyldigheter i anslutning till tjänste- eller arbetsförhållandet som gällde vid tidpunkten för överföringen. Detta gäller emellertid inte sådana rättigheter och skyldigheter som uttryckligen beror på ett tjänsteförhållande och inte är typiska för ett anställningsförhållande då en tjänsteman övergår till ett arbetsavtalsförhållande hos förvärvaren.  

Efter överlåtelsen ska den nya arbetsgivaren svara för de med tjänste- eller arbetsförhållandena sammanhängande rättigheter och skyldigheter samt till dem anslutna förmåner som var i kraft vid den tidpunkt då arbetsgivaren överlät rörelsen. Överlåtaren och förvärvaren är solidariskt ansvariga för sådana löne- och andra anställningsrelaterade fordringar som förfallit till betalning före överlåtelsen. Överlåtaren ansvarar emellertid gentemot förvärvaren för fordringar som förfallit före överlåtelsen, om inte något annat har avtalats.  

Förvärvaren av en rörelse får inte säga upp ett tjänste- eller arbetsavtalsförhållande enbart på grund av överlåtelsen. Tjänstemän och arbetstagare har med stöd av statstjänstemannalagens 29 a § respektive arbetsavtalslagens 7 kap. 5 § rätt att utan iakttagande av uppsägningstid säga upp anställningsförhållandet att upphöra på dagen för överlåtelsen eller senare, dock senast inom en månad från underrättelsen.  

Uppgifterna för vissa anställda inom NTM-centralernas trafikansvarsområden kommer i samband med landskapsreformen att fördelas mellan landskapen och Trafikverket. Enligt 2 mom. ska de övergå i landskapets tjänst av vilkas faktiska arbetsuppgifter åtminstone hälften ska överföras. Det är fråga om en gräns som är avsedd för denna situation och inte om en gräns i anslutning till kriterierna för rörelseöverlåtelse. Uppgifterna i anslutning till de trafiktjänster som avses i landskapslagens 6 § 2 mom. 1 punkten hör till landskapets allmänna verksamhetsområde, trots att landskapet fritt får besluta om skötseln av dem. Behörigheten att sköta dessa uppgifter övergår från staten till landskapen, vilket innebär att också den personal som sköter uppgifterna övergår till landskapen. Landskapens temporära förvaltning och de statliga verken ska i god tid före den 31 december 2019 utreda det exakta antalet årsverken i fråga om de uppgifter som överförs. Det är viktigt att i samband med förberedelserna inför personalöverföringen försäkra sig om att den nödvändiga tjänsteproduktionen tryggas i övergångsfasen och att personalresurserna även i övrigt samordnas så att både landskapen och de statliga myndigheterna också i fortsättningen har tillräckligt med kompetent personal. Före överföringen ska verkens nuvarande ledning organisera uppgifterna så att de berörda personernas uppgifter i så stor utsträckning som möjligt överförs till den nya aktören som helheter.  

Principen om överlåtelse av rörelse ska tillämpas oberoende av i vilken ordning landskapens organisationer inrättas. Med andra ord kan en person enligt principen om överlåtelse av rörelse övergå direkt från en statlig myndighet till ett landskap eller en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapet har bestämmande inflytande. Om en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapet har bestämmande inflytande bildas först efter det att landskapet har inlett sin verksamhet, ska personalen först övergå i anställning hos landskapet och först därefter till sammanslutningen. 

Enligt statstjänstemannalagens 5 f § och arbetsavtalslagens 1 kap. 10 § är överlåtaren ansvarig gentemot förvärvaren för en fordran som förfallit till betalning före överlåtelsen, om inte något annat har avtalats. Enligt riktlinjerna för landskapsreformen ska staten inte separat till landskapen betala semesterlöneskuld som har förfallit till betalning vid årsskiftet 2019–2020. Landskapen svarar för semesterlönen och den ingår i den finansiering som överförs till landskapen. I 3 mom. föreslås en bestämmelse om saken.  

I 4 mom. föreskrivs om överföring av personal till en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapet har bestämmande inflytande samt anges den övergångstid under vilken överföringen av uppgifter vidare till sammanslutningen likaså ska betraktas som överlåtelse av rörelse. Begreppet landskapskoncern definieras i den föreslagna landskapslagens 4 § 1 mom. Landskapet och dess dottersammanslutningar bildar en landskapskoncern. Landskapets dottersammanslutning är en sammanslutning där landskapet har sådant bestämmande inflytande som avses i 1 kap. 5 § i bokföringslagen (1336/1997). Vad som föreskrivs om landskapets dottersammanslutning ska tillämpas också på en stiftelse som omfattas av landskapets bestämmande inflytande. Landskapen kan på så sätt bolagisera sin service före den 31 december 2021 och personalen övergår då genom vidareöverlåtelse också enligt principen för överlåtelse av rörelse. På så sätt kan personalen först överföras till landskapet och sedan till landskapets dottersammanslutning. Båda överföringarna betraktas då som överlåtelse av rörelse. Bestämmelsen tryggar personalens ställning och innebär i praktiken en övergångstid för bolagiseringen. Bolagiseringen kan då ske kontrollerat och under ledning av valda landskapsfullmäktige. Personer av vilkas faktiska arbetsuppgifter åtminstone hälften ska överföras övergår i tjänst hos en sammanslutning som ingår i landskapskoncernen eller där landskapet har bestämmande inflytande.  

6 §.Tilläggspensionsskydd. I paragrafens 1 mom. föreslås bestämmelser om skyldigheterna för sammanslutningar som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande, när det gäller att trygga förmånerna på nivån för lagstadgade tilläggspensioner inom offentliga sektorn för de anställda som med anledning av landskapsreformen övergår från staten till ett bolag som inrättas. Begreppet landskapskoncern definieras i den föreslagna landskapslagens 4 § 1 mom. Landskapet och dess dottersammanslutningar bildar en landskapskoncern. Landskapets dottersammanslutning är en sammanslutning där landskapet har sådant bestämmande inflytande som avses i bokföringslagens 1 kap. 5 §. Vad som föreskrivs om landskapets dottersammanslutningar tillämpas också på stiftelser som omfattas av landskapets bestämmande inflytande. Sammanslutningar där landskapen har bestämmande inflytande är deras nationella servicecenter och andra sammanslutningar där landskapen tillsammans har sådant bestämmande inflytande som avses i 1 kap. 5 § i bokföringslagen.  

Personalen ska övergå som gamla arbetstagare till de landskap som inrättas eller till sammanslutningar som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande och bevara de rättigheter och skyldigheter som hör till arbets- eller tjänsteförhållandet vid tidpunkten för övergången. Vid bolagiseringen av tjänster inom statsförvaltningen har tilläggspensionerna för den personal som övergår tryggats. Motsvarande förfaringssätt har också tillämpats då kommunerna uppfyllt skyldigheten att bolagisera funktioner.  

Reglerna för pensionstillväxten är i nuläget desamma inom den offentliga och inom den privata sektorn. De som före 1993 anställts inom den offentliga sektorn har emellertid haft ett pensionsskydd med bättre tillväxt än anställda inom den privata sektorn. Deras pensionstillväxt var 2,2 procent per år till utgången av 1994. Den som fortsätter arbeta hos ett medlemssamfund i Keva eller hos staten till sin individuella eller yrkesbaserade pensionsålder får den tilläggspension som intjänats under anställningen hos en kommun, en samkommun eller staten. Arbetstagare som är födda 1960 eller därefter får tilläggspension om anställningen fortsätter oavbrutet till den lägsta åldern för ålderspension enligt pensionslagen för den offentliga sektorn (81/2016). Också den som blir arbetsoförmögen medan anställningsförhållandet pågår får tilläggsskyddet. I 8 och 9 § i lagen om införande av pensionslagen för den offentliga sektorn (82/2016) regleras från ingången av 2017 intjänandet av pension inom den offentliga sektorn före 1995 och villkoren för att en anställning fortgår oavbrutet.  

I samband med beredningen av regeringens proposition med förslag till lagstiftning om genomförande av landskapsreformen och om omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter föreslås det att lagen om Keva (66/2016) ändras så att landskapen samt Kommun och landskapsarbetsgivarna KT direkt med stöd av lagen blir medlemssamfund i Keva. Utifrån den föreslagna ändringen omfattas de anställda som övergår till landskapen från medlemssamfunden i Keva fortfarande av pensionsskyddet enligt pensionslagen för den offentliga sektorn och bevarar därmed också sin eventuella tilläggspension. För de statsanställdas del ska det i 10 § 2 mom. i lagen om genomförande av landskapsreformen anges att den personal som överförts till landskapen ska få behålla sitt tilläggspensionsskydd. Enligt de ändringar som föreslås i lagen om Keva kan de bolag som landskapen äger eller har bestämmande inflytande över bli medlemssamfund i Keva på samma sätt som de bolag som kommunerna och samkommunerna äger eller har bestämmande inflytande över. Ett landskapsägt bolag kan således ansöka om att bli medlemssamfund i Keva eller som ett andra alternativ försäkra sin personal enligt lagen om pension för arbetstagare. Om bolaget är medlemssamfund i Keva omfattas de anställda också i fortsättningen av pensionsskyddet för den offentliga sektorn. Om bolaget tecknar pensionsförsäkringen i ett arbetspensionsbolag förlorar de anställda sin lagstadgade tilläggspension och de lägre pensionsåldrarna.  

I paragrafen föreskrivs om skyldigheterna för de sammanslutningar som hör till landskapskoncerner eller där landskapet har bestämmande inflytande när det gäller att trygga förmånerna på nivån för lagstadgade tilläggspensioner inom den offentliga sektorn för de anställda som med anledning av arrangemangen kring landskapsreformen övergår från staten till ett bolag. Ett villkor är dessutom att den anställdas anställningsförhållande utan avbrott fortsätter till pensionsfallet i det bolag som han eller hon har övergått till. 

Tilläggspensionsförmånerna inom den offentliga sektorn kan tryggas genom att arbetsgivaren blir medlemssamfund i Keva eller tecknar en privat tilläggspensionsförsäkring. Omkring en tredjedel av den personal som överförs har rätt till tilläggspensionsskydd och dess inverkan på pensionen är cirka 50 euro i månaden. 

Enligt föreslagna 2 mom. ska de som övergår från staten till ett landskap eller en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapet har bestämmande inflytande behålla sitt tilläggspensionsskydd. Rätten till tilläggspensionsskydd kvarstår om den som överförs har denna rätt när överföringen sker och om kravet på kontinuitet och den anställning som krävs för tilläggspensionsskydd efter överföringen blir uppfyllt i anställningen hos ett medlemssamfund i Keva, dvs. i en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapet har bestämmande inflytande. Om sammanslutningen inte blir medlemssamfund i Keva gäller 1 mom.  

7 §.Överföring till landskapen av statens lösa egendom samt av avtal och ansvarsförbindelser. Enligt 1 mom. övergår sådan lös statlig egendom, de rättigheter som gäller ägande, besittning och användning av den lösa egendom samt de immateriella rättigheter och tillstånd som omfattas av landskapens organiseringsansvar enligt lagen till landskapen den 1 januari 2020. Staten och landskapen kan också komma överens om något annat i fråga om överföringen av lös egendom. 

Enligt 2 mom. ska staten till landskapen överföra avtalen om organisering av de uppgifter som ska överföras från NTM-centralerna. Överföringen ska ske den 1 januari 2020. Det rör sig framför allt om avtal som gäller vägunderhåll, däribland fleråriga avtal om regionala skötselentreprenader. Andra avtal som överförs är till exempel med kommunerna ingångna samarbetsavtal och gemensamma upphandlingsavtal gällande planering och genomförande av väghållningsprojekt. Från NTM-centralernas trafikansvarsområden överförs enligt förslaget avtal i anslutning till ordnande av offentlig persontrafik.  

Om det inte är möjligt att överföra eller dela upp ett avtal, ska staten och landskapet avtala om fördelningen av det ansvar som avtalet medför. I samband med den utredning som avses i 8 § ska staten lägga fram ett förslag till fördelning av det ansvar som avtalet medför. De statliga funktioner som i dagens läge har organiseringsansvar för de uppgifter som ska överföras till landskapen har bara hyrda lokaler. Detta gäller NTM-centralerna och AN-byråerna samt deras utvecklings- och förvaltningsfunktion KEHA-centret. Merparten av lokalerna hyrs av det statliga affärsverket Senatfastigheter. Exempelvis dessa hyresavtal övertas av landskapen. Landskapet ska också överta andra avtal som gäller organisering och skötsel av uppgifterna, exempelvis avtal om köptjänster och upphandling samt leasing av maskiner och anordningar. 

I 3 mom. preciseras arrangemangen kring överföring av avtalen. Enligt momentet får landskapen fram till den 31 december 2023 utnyttja upphandlingsavtal som Senatfastigheter, Hansel Ab, Statens center för informations- och kommunikationsteknik (Valtori), Servicecentret för statens ekonomi- och personalförvaltning (Palkeet), NTM-centralerna samt NTM-centralernas och AN-byråernas utvecklings- och förvaltningscenter har ingått samt ramavtal och upphandlingsavtal som Hansel Ab upphandlat. Ramavtalen innebär att upphandlingslagen och tillämpningspraxis för den ska iakttas. Om inte för landskapen i samband med upphandlingen redan har reserverats en möjlighet att senare ansluta sig till upphandlingsavtalet eller ramavtalet, kommer en anslutning till avtalen att innebära ett förfarande som strider mot upphandlingslagen och rättspraxis. Av denna anledning ska vid framtida upphandlingar också beaktas landskapens möjlighet att ansluta sig till avtalet. 

8 §.Sammanställning över egendom och avtal som överförs från staten. Paragrafen motsvarar 17 § i lagen om införande av lagstiftningen av genomförande av landskapsreformen och omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter, som till sina principer motsvarar 23 i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet.  

I paragrafen förskrivs det om sammanställningar som staten ska lägga fram för landskapen över den lösa egendom som överförs och om tillstånd och avtal. Enligt paragrafens 1 mom. ska staten för landskapen lägga fram en detaljerad sammanställning över den lösa egendom och de avtal som avses i 7 §. Sammanställningarna ska lämnas senast den 28 februari 2019. De ska omfatta också de avtal, licenser och andra rättigheter samt anläggningstillgångar som enligt 13§ överförs vidare till landskapens IKT-center. Sammanställningarna ska läggas fram av NTM-centralerna. Informationen kan också tas emot direkt av servicecentret för lokal- och fastighetsförvaltning eller IKT-centret. 

Sammanställningarna ska så detaljerat som möjligt specificera och förteckna de avtal som landskapet får ansvaret för. Detta gäller avtal om lokaler och andra avtal. Om avtalet är sådant att det inte går att överföra eller dela och om det inte heller är motiverat att säga upp avtalet av ekonomiska eller andra skäl, ska staten i samband med sammanställningen föreslå hur ansvaret enligt avtalet ska fördelas och skötas i praktiken mellan staten och landskapet. Vid behov ska staten och landskapet förhandla om saken.  

Det behövs inte nödvändigtvis någon detaljerad förteckning över den lösa egendom som övergår från staten. I princip övergår den lösa egendom som finns i lokalerna och hör till verksamheten i landskapet. Till den delen är det motiverat att i mån av möjlighet använda bokföringen av användningstillgångar som underlag för sammanställningen. Lös egendom för vilken äganderätten måste registreras, exempelvis bilar, ska emellertid listas separat. Till denna del har sammanställningen samband med 14 § enligt vilken landskapets beslut som grundar sig på sammanställningen motsvarar en åtkomsthandling för egendom.  

Enligt paragrafens 2 mom. har landskapet eller på uppdrag av landskapet också servicecentret för lokal- och fastighetsförvaltning samt IKT-centret rätt att be staten om kompletterande utredningar och dokument som det anser sig behöva. Landskapet ska enligt förslaget också inleda förhandlingar med staten om det, efter att av staten ha fått en sammanställning som avses i 1 mom., anser att lokalerna, övrig egendom, tillstånden och avtalet som enligt kommunens eller statens sammanställning övergår i landskapets besittning inte tryggar ordnandet av de tjänster och uppgifter som enligt lagen övergår från staten till landskapet på landskapets område. Det är i praktiken motiverat och rekommendabelt att staten och landskapet förhandlar i samband med att sammanställningen utarbetas och i mån av möjlighet utarbetar den i samarbete.  

Enligt 3 mom. ska staten senast den 30 juni 2020 komplettera den sammanställning som avses i 1 mom. om det har skett väsentliga förändringar i de lokaler, den övriga egendom eller de avtal som avses i 1 mom. efter det att sammanställningen har lämnats och om landskapet anser att sammanställningen behöver kompletteras. Det kan ske sådana förändringar i omständigheter från det att sammanställningen lämnas till det att landskapet inleder sin verksamhet, som kan ha betydelse också för landskapets verksamhet. Staten kan till exempel har ingått avtal som ska överföras till landskapet.  

9 §.Landskapens beslut. Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut som landskapen ska fatta utifrån statens sammanställning enligt 8 §. Landskapsfullmäktige ska behandla sammanställningen och utifrån den fatta beslut om överföring i enlighet med 7 § till landskapen av rättigheter, immateriella rättigheter samt tillstånd gällande statsägd lös egendom, avtal om ägande, innehav och användning av lös egendom . Landskapsfullmäktige ska fatta sitt beslut i god tid före överföringen den 1 januari 2020.  

I paragrafen hänvisas till avtal enligt 7§, i synnerhet till avtal som gäller vägunderhåll, bland annat fleråriga avtal om regionala skötselentreprenader.  

10 §.Nyttjanderätt till lokalerna under tiden för sökande av ändring. I denna paragraf föreskrivs om sådana besluts verkställbarhet som gäller landskapsfullmäktiges egendom. Enligt paragrafens 1 mom. får landskapets beslut verkställas innan det har vunnit laga kraft om inte förvaltningsdomstolen till någon del förbjuder verkställighet. Det är då kommunikationsministeriet som för statens talan. Även om staten har överklagat landskapsfullmäktiges beslut ska landskapet i enlighet med 2 mom. ha rätt att i lokaler som staten äger och förvaltar ordna de tjänster som landskapet ansvarar för och som har överförts från staten samt att använda den lösa egendom som staten äger eller besitter och som behövs för att ordna tjänsterna innan att förvaltningsdomstolens beslut har vunnit laga kraft. Den lösa egendomen ska vara i statens besittning då besittningen grundar sig på exempelvis leasingavtal eller något annat avtal. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att servicen fortsätter störningsfritt. 

11 §.Statsborgen. I paragrafen föreslås bestämmelser om statsrådets behörighet att ställa statsborgen för vissa förbindelser som övergår till landskapen. Principerna i bestämmelsen motsvarar 28 § i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet. Avsikten är att riskklassificeringen för de förbindelser som landskapen övertar från staten inte ska ändras i kreditinstitutens kapitaltäckningsanalys. Landskapet har ingen beskattningsrätt, vilket innebär att dess ställning inte i alla avseenden motsvarar kommunens eller statens.  

I paragrafens 2 mom. preciseras borgensförfarandet i fråga om säkerheter för lån. Om säkerhet har ställts för lån som överförs är det med tanke på statens riskhantering motiverat att statsborgen ställs som fyllnadsborgen med avseende på denna säkerhet. Samtidigt är det skäl att säkerställa att statsrådet har möjlighet att bevilja statsborgen också för de lån och andra avtal för vilka inte har ställts säkerhet. Statsborgen beviljas då i enlighet med den ursprungliga framställan utan krav på motsäkerhet.  

Enligt grundlagens 82 § ska statens upplåning vara grundad på riksdagens samtycke, varav de nya lånens eller statsskuldens maximibelopp framgår. Statsborgen och statsgaranti får beviljas med riksdagen samtycke. Genom beviljande av statsborgen skapar man klarhet i borgenärens ställning när situationen förändras och dessutom säkerställer man kontinuiteten i finansieringsarrangemangen. Statsborgen kan också ställas för betydande leasingavtal som överförs i enlighet med den sammanställning som avses i 8 §. Det noggrant angivna maximibeloppet när det gäller borgensförbindelserna ska enligt 3 mom. bestämmas i samband med behandlingen av statsbudgeten. Statsborgen kan beviljas utan krav på sådan motsäkerhet som avses i 14 § i lagen om statens långivning samt statsborgen och statsgaranti (449/1988). Statsrådet beslutar om borgensavgifter och andra villkor.  

12 §.Anmälan till borgenärer och avtalsparter. I paragrafen föreslås bestämmelser om landskapets meddelanden till parterna i de avtal som överförs från staten till landskapet. Enligt 1 mom. ska landskapet senast den 31 oktober 2019 sända ett skriftligt meddelande till avtalsparterna för de ansvarsförbindelser och avtal som överförs på landskapets ansvar. Av meddelandet ska framgå om ansvarsförbindelsen eller avtalet överförs vidare från landskapet till ett sådant servicecenter som avses i landskapslagens 16 kap.  

13 §.Överföring av landskapets hyresavtal till servicecentret. I denna paragraf föreskrivs om överföring till det nationella servicecentret av avtal och ansvar som övergått på landskapen. Bestämmelsen motsvarar i princip 31 § i den införandelag som föreslagits i samband med landskapsreformen och reformen av social- och hälsovården, med de justeringar som föreslagits i samband med riksdagsbehandlingen.  

Det föreslås att landskapet ska överföra de tidigare överförda hyresavtalen för lokaler till servicecentret för lokal- och fastighetsförvaltning. Bestämmelser om servicecentret finns i landskapslagens 118 §. 

I paragrafen föreskrivs om överföring av produktionsfaktorer till landskapens IKT-center. IKT-centret behöver för att inleda sin verksamhet sådana avtal gällande IT- och datatekniktjänster som kommit i dess ägo och programlicenser som berättigar till användning av de datasystem som dessa avtal avser och motsvarande rättigheter samt i viss utsträckning eventuellt också anläggningstillgångar.  

Landskapet ska besluta om överföringen så att avtalen överförs i servicecentrets besittning den 1 januari 2020.  

14 §.Förvärv av egendom. Enligt paragrafen ska sammanställningen enligt 8 § och landskapets beslut enligt 9 och 13 § jämställas med åtkomsthandlingar för egendom. Principerna i bestämmelsen motsvarar 32 § i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet. Landskapen kommer eventuellt att överta sådan egendom av kommuner, samkommuner eller staten som till exempel kräver registrering av ägandet. Att upprätta särskilda åtkomsthandlingar kan innebära mycket arbete som kan anses onödigt med tanke på rättssäkerheten, när man beaktar att egendomen övergår till landskapet som universalsuccession.  

15 §.Notering av egendomsarrangemang i landskapens bokföring. Paragrafen innehåller bestämmelser om notering av egendomsarrangemang i landskapens bokföring. Till sina principer motsvarar paragrafen 34 § i lagen om införande av landskapslagen lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet.  

3 kap.Bestämmelser om överföringar till Trafikverket 

16 §.Övergångsbestämmelser som gäller Trafikverkets uppgifter och behörighet. I denna paragraf ingår övergångsbestämmelser om Trafikverkets uppgifter och behörighet till den del som enligt förslaget ska överföras uppgifter från NTM-centralerna och Keha-centret. Dessutom föreslås emellertid att i lagen tas in bestämmelser som innebär att frågan om den behöriga myndigheten kan utredas i sådana fall där en enskild uppgiftsrelaterad specialbestämmelse inte har ändrats. Också i fråga om sådana uppgiftsöverföringar ska den föreslagna lagen tillämpas.  

17 §.Övergångsbestämmelser som gäller anhängiga ärenden samt rättigheter och skyldigheter i anslutning till uppgifter. I denna paragraf föreskrivs om hantering av ärenden som är anhängiga när lagen träder i kraft. De ärenden som är anhängiga vid närings-, trafik- och miljöcentralerna, närings-, trafik- och miljöcentralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter samt ingångna avtal och förbindelser, liksom de rättigheter och skyldigheter som följer av dem, överförs enligt 1 mom. till Trafikverket den 1 januari 2020. Från NTM-centralerna och Keha-centren överförs till exempel uppgifterna i anslutning till väghållningstillstånd och markförvärv samt datasystemen som används i samband med dem.  

18 §.Ställningen för den personal som övergår till Trafikverket. I denna paragraf ingår en hänvisning till statstjänstemannalagen (750/1994) vars bestämmelser ska tillämpas på den personal som övergår till Trafikverket. Personalöverföringar inom staten ska genomföras i enlighet med 5 a–c § i statstjänstemannalagen. Tjänstemän i tidsbegränsade tjänsteförhållanden ska överföras till verket för den tid som det tidsbegränsade tjänsteförhållandet fortgår. I 5 a § i statstjänstemannalagen föreskrivs att i samband med omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen överförs tjänsterna och förflyttas de tjänstemän som utnämnts till tjänsterna till samma ämbetsverk som uppgifterna överförs till. Om det råder oklarhet om den personal som överförs tillsammans med uppgifterna med stöd av 5 a § i statstjänstemannalagen, ska uppgifterna i samband med att förändringen genomförs ordnas som helheter så att det är möjligt att fastställa den personal som överförs.  

4 kap.Bestämmelser om överföringar till trafikstyrnings- och trafikledningsbolaget 

19 §. Uppgifter som överförs. I denna paragraf föreskrivs om överföring av trafiktelematikenhetens och kundservicecentrets uppgifter till det aktiebolag som avses i 1 § 1 mom. i lagen om ombildning av Trafikverkets trafikstyrnings- och trafikledningstjänster till aktiebolag (RP / ). 

Det nämnda bolagets verksamhetsområde kommer enligt propositionen om inrättandet av bolaget (RP / ) att vara sjö-, järnvägs- och trafikstyrningstjänster och därtill att gälla anslutna trafikledningstjänster samt i anslutning till dem insamling, hantering och utnyttjande av information. Bolagets primära uppgift ska vara att säkerställa en smidig och säker sjö-, järnvägs- och vägtrafik. Detta ska ske genom tillhandahållande av trafikstyrningsrelaterade tjänster. Bolagets uppgift är framför allt att svara för att säkerhets- och farledsmyndigheternas tillhandahålls fartygstrafiktjänster samt styrningstjänster för järnvägstrafiken och för vägtrafiken i en utsträckning som är motiverad för skötseln av dessa lagstadgade tjänsteuppgifter. Bolaget har också i uppgift att samla in och öppna information och att skapa möjligheter för sådan ny affärsverksamhet på marknaden som bygger på automatisering och effektivare utnyttjande av information. Avsikten med bolagets verksamhet är att främja utvecklingen av den marknad som bygger på digitalisering och automatisering av trafiken på ett sätt som så övergripande som möjligt betjänar Finlands näringsliv samt transporter och medborgarnas mobilitet. Bolaget kan ha verksamhet också i utlandet. 

Till det trafikstyrningsbolag som ska bildas överförs den 1 januari 2020 från NTM-centralerna trafiktelematikenhetens och kundservicecentrets uppgifter.  

Trafiktelematikenheten vid Sydöstra Finlands NTM-central har åtta anställda. Från trafiktelematikenheten ska expertuppgifterna i anslutning till trafikledning och telematik samt den personal som sköter uppgifterna (6 årsverken) överföras till det trafikstyrningsbolag som ska grundas. Utvecklingen av upphandlingar som ska skötas av trafiktelematikenheten, utvecklingen av intelligenta transportsystem, planeringen av verksamhetsmodeller, det internationella samarbetet samt deltagandet i det internationella samarbetet för utveckling av vägvädersystem och -tjänster kommer däremot, liksom koordineringen av det nationella samarbetet, att vara sådana riksomfattande väghållningsuppgifter som i samband med landskapsreformen överförs till Trafikverket. Också expertuppgifterna i anslutning till tunnelsäkerheten är sådana riksomfattande väghållningsuppgifter som i samband med landskapsreformen överförs till Trafikverket. Från trafiktelematikenheten överförs sålunda två årsverken till Trafikverket.  

Trafikens kundservicecenter vid Birkalands NTM-central är en accesstjänst för landsvägs-, ban- och farledsärenden som hör till Trafikverkets och NTM-centralernas verksamhetsområde. Rådgivningstjänsterna i anslutning till Trafikverkets och NTM-centralernas trafikleder har i fråga om hela landet centraliserats till Trafikens kundservicecenter. Centrets kundrådgivare svarar på frågor, behandlar återkoppling och handleder kunderna. Kundservicecentrets samtliga uppgifter och den personal som sköter dem (12 årsverken) överförs till det trafikstyrningsbolag som ska grundas.  

20 §.Överlåtelsefullmakt. Enligt denna paragraf berättigas statsrådet att överlåta egendom, immateriella rättigheter och affärsverksamhet som har samband med trafiktelematikenhetens och kundervicecentrets uppgifter och är i NTM-centralernas besittning till det aktiebolag som avses i 1 § 1 mom. i lagen om ombildning av Trafikverkets trafikstyrnings- och trafikledningstjänster till aktiebolag . Överlåtelsefullmakten omfattar sålunda uppgifterna i samband med NTM-centralernas kundserviceuppgifter och trafiktelematik som en helhet, inklusive tillgångar och skulder. Statsrådet ska i enlighet härmed befullmäktiga kommunikationsministeriet att sköta överlåtelsearrangemangen.  

21 §. Överlåtelsevillkor. Enligt paragrafens 1 mom. bestämmer statsrådet vilken egendom som ska överlåtas och värdet på egendomen samt villkoren för överlåtelsen. För överlåtelsen upprättas i enlighet med statsrådets fullmakt en särskild överlåtelsebehandling där de tillgångar som ska överlåtas preciseras. Statsrådet bestämmer också om andra arrangemang i anslutning till överlåtelse av egendom och bildande av aktiebolag.  

Enligt paragrafens 2 mom. bestämmer statsrådet vilken del av egendomen som ska överlåtas mot aktier i aktiebolaget. Rapportegendom kan överförs då bolaget inleder sin verksamhet efter att lagen trätt i kraft.  

Enligt paragrafens 3 mom. kan statens lån till bolaget stå utan säkerhet upp till det kapitalbelopp som motsvarar statens lån för egendom som vid tidpunkten för överlåtelsen har samband med trafiktelematikenhetens och kundservicecentrets funktioner vid NTM-centralerna.  

22 §. Beskattning. I 1 mom. föreskrivs det om de värden på anläggningstillgångar och andra tillgångar som utgör avskrivningsgrund för det övertagande bolaget. Bolagiseringen jämställs i sak med den verksamhetsöverlåtelse som avses i 52 d § i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. Den verksamhet med trafikstyrnings- och trafikledningstjänster som nu föreslås bli bolagiserad har inte varit skattepliktig näringsverksamhet inom Trafikverkets verksamhet, och därför behöver det inte särskilt anges att den nämnda bestämmelsen ska tillämpas på bolagiseringen. Vid bolagiseringen ska dock principerna om rörelseöverlåtelse iakttas i tillämpliga delar och kontinuitetsprincipen ska tillämpas. 

Inte heller 52 d § 3 mom. i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet ska vara direkt tillämpligt på bolagiseringen. Enligt det momentet gäller att vid beskattningen av det övertagande bolaget räknas som avdragbar anskaffningsutgift för den överförda egendomen den vid beskattningen av det överlåtande bolaget oavskrivna delen av anskaffningsutgiften. Enligt förslaget föreskrivs det därför separat om de värden som det övertagande aktiebolaget kan göra avskrivningar på. Det aktiebolag till vilket funktionerna överförs är precis som alla andra aktiebolag skyldigt att betala skatt på alla sina inkomster. Eftersom det inte är motiverat att det övertagande aktiebolaget kan börja göra avskrivningar exempelvis till gängse värden, föreslås det att när medel som hänfört sig till den skattskyldiges tidigare skattefria verksamhet överförs till den beskattningsbara verksamheten ska bokföringsvärdet för finansierings-, omsättnings- eller anläggningstillgångar betraktas som anskaffningsutgift. Detta gäller all egendom som överförs till aktiebolaget, eftersom det inte går att påvisa tidigare oavskrivna anskaffningsutgifter i beskattningen för den egendom som överförs.  

Till det övertagande bolaget överförs i samband med arrangemanget alla tillgångar, skulder och ansvarsförbindelser med anknytning till de funktioner som bolagiseras samt anställda. 

I 2 mom. föreskrivs det om överlåtelseskatt som rör aktiebolaget under bildning. Enligt momentet ska aktiebolaget inte vara skyldigt att betala överlåtelseskatt på överlåtelse av fastighet eller värdepapper i samband med överlåtelse som avses i 1 och 2 §. Den föreslagna skattefriheten motsvarar till sin omfattning skattefriheten enligt 43 § 1 mom. i lagen om överlåtelseskatt. Något ansökningsförfarande enligt bestämmelsen behövs dock inte, eftersom det kan anses vara klart att villkoren för skattefrihet är uppfyllda i detta fall. 

23 §. Ansvar för förbindelser. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att bolaget svarar för låne-, borgens-, upphandlings- och leveransavtal samt för övriga förbindelser som NTM-centralerna i samband med trafiktelematikenhetens och kundservicecentrets uppgifter under sin verksamhet har ingått eller åtagit sig och som gäller egendom och affärsverksamhet som har överlåtits till aktiebolaget. I de avtal som ingås om uppgiftsöverföringar före bolagiseringen ska nämnas den förestående bolagiseringen.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att eftersom gäldenären kan bytas endast med borgenärens samtycke ska staten fortfarande vara sekundärt ansvarig för sådana förpliktelser som uppkommit före grundandet och om vilka det inte avtalas något annat. Genom bestämmelsen säkerställs kontinuiteten i verksamheten och tjänsterna i samband med bolagiseringen.  

24 §.Verksamhetens kontinuitet i förvaltningsärenden. Enligt paragrafens 1 mom. är förvaltningsbeslut och förvaltningsprocessuella beslut om rättigheter, förmåner och skyldigheter som hänför sig till egendom och affärsverksamhet som NTM-centralerna överlåtit till aktiebolaget i kraft på så sätt att de utan något särskilt beslut avser egendom och affärsverksamhet som överlåts till det aktiebolag som ska grundas. Aktiebolaget är således i samma ställning som den helhet som överlåts från NTM-centralerna skulle ha varit.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska aktiebolaget i anhängiga förvaltningsärenden, i ett förvaltningsförfarande och ett förvaltningsprocessuellt förfarande utan något särskilt beslut träda in i stället för NTM-centralerna. Momentet innebär att kontinuiteten i förvaltningsförfarandet och det förvaltningsprocessuella förfarandet för tydlighetens skull är tryggad också i anhängiga ärenden. 

25 §.Ställningen för den personal som övergår till trafikstyrnings- och trafikledningsbolaget. I denna paragraf föreskrivs om ordnande av personalens ställning i samband med överföringen till bolaget.  

Bestämmelser om personalens ställning i samband med överlåtelse av rörelse finns för personal i tjänsteförhållande i 2 kap. i statstjänstemannalagen (750/1994) och för personal i arbetsavtalsförhållande i 1 kap. i lagen om arbetsavtal (55/2001).  

När det är fråga om överlåtelse av rörelse ska den personal i tjänste- och arbetsavtalsförhållande som sköter de uppgifter som överförs övergå till ett arbetsavtalsförhållande hos det statliga trafikstyrningsbolag som ska bildas. Visstidsanställda kommer att överföras till bolaget för den tid som anställningen varar. I fråga om bestämmandet av förmåner i arbetsförhållandet anses arbetsförhållandet hos staten ha fortgått utan avbrott.  

På arbetstagarna och anställningsvillkoren i bolaget tillämpas vad som föreskrivs i lagen eller föreskrivs eller bestäms med stöd av den och vad som avtalas i arbetskollektivavtal och arbetsavtal som är bindande för bolaget.  

Enligt statstjänstemannalagens 5 f § 3 mom. är förvärvaren skyldig att iaktta det tjänstekollektivavtal som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen, så som bestäms i 5 § i lagen om kollektivavtal (436/1946).  

Enligt 5 e och 5 f § i statstjänstemannalagen (750/1994) överförs de rättigheter och skyldigheter som följer av ett tjänsteförhållande till förvärvaren. Detta gäller emellertid inte de rättigheter och skyldigheter som uttryckligen följer av tjänsteförhållande och inte är utmärkande för ett arbetsavtalsförhållande när en tjänsteman övergår i arbetsförhållande hos förvärvaren. Den personal som överförs är huvudsakligen anställd i tjänsteförhållande. Till den del som det är fråga om personal som är anställd i arbetsavtalsförhållande ska arbetsavtalslagens (55/2001) bestämmelser om överlåtelse av rörelser tillämpas.  

En person som sköter en uppgift som överförs får utan den uppsägningstid som annars ska iakttas eller oberoende av hur länge uppgiften varat säga upp sitt tjänste- eller arbetsavtalsförhållande vid den tidpunkt då överföringen sker. 

De tjänster vid NTM-centralerna som tillhör tjänstemän som övergår i aktiebolagets anställning dras in när denna lag träder i kraft. Då tjänsten dras in upphör tjänstemannens tjänsteförhållande utan uppsägning. 

5 kap. Särskilda bestämmelser 

26 §.Tillämpning av bestämmelserna om temporär förvaltning. I 1 mom. föreslås en bestämmelse som hänvisar till lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet och gäller tillämpning av bestämmelserna om landskapets temporära förvaltning. Momentet förtydligar att bestämmelserna i 7–9 § i den lagen också ska tillämpas på den lagstiftning som verkställs genom den nu föreslagna lagen. Enligt 6 § 1 mom. i den nämnda införandelagen ska landskapets temporära beredningsorgan svara för beredningen av inledandet av landskapets verksamhet och förvaltning tills landskapsfullmäktige har valts och landskapsstyrelsen som tillsätts har inlett sin verksamhet. Därmed inbegriper det temporära beredningsorganets uppdrag med stöd av införandelagen redan hela beredningen av inledandet av landskapets verksamhet och förvaltning, inklusive beredningen av uppgifterna enligt lagen om enskilda vägar. Paragrafen avses ändå innehålla en klarläggande hänvisning om att beredningsorganets uppgifter och befogenheter enligt 7 § i införandelagen också omfattar uppgiftsöverföringarna till landskapen enligt den föreslagna lagen. På samma sätt ska även skyldigheten att delta i beredning och rätten att få uppgifter gälla uppgiftsöverföringarna till landskapen enligt den föreslagna lagen. 

I 2 mom. föreslås en utvidgning av rätten att få uppgifter enligt 9 § i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet. De överföringar av uppgifter som genom den föreslagna lagen görs till landskapen ska också gälla uppgifter som landskapen övertar av utvecklings- och förvaltningscentret (KEHA). Uppgifter kan behövas dels av kommunikationsministeriet, dels också av Trafikverket. Enligt föreslagna 2 mom. ska det temporära organets rätt till information enligt 9 § i införandelagen också gälla uppgifter som innehas av dessa statliga myndigheter.  

27 §.Övergångsbestämmelser som gäller ändringssökande. Denna paragraf innehåller övergångsbestämmelser om ändringssökande. Ändring i ett beslut som har fattats före lagens ikraftträdande kan sökas enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Med beslut avses förvaltningsbeslut, beslut med anledning av rättelseyrkande samt beslut som en besvärsmyndighet har fattat i ett ärende. Ändring i beslut som har fattats innan reformen trädde i kraft ska således sökas enligt rättsläget före ändringen, trots att till exempel besvär anförs först år 2020.  

På motsvarande sätt ska på sökande av ändring i ärenden som är anhängiga vid domstol när lagen träder i kraft tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Detta innebär att också dessa bestämmelser fortfarande ska tillämpas när ändring söks i beslut som är baserade på upphävda bestämmelser.  

Om en domstol däremot upphäver ett beslut som har fattats före lagens ikraftträdande och återförvisar ärendet att i sin helhet behandlas på nytt, ska ärendet behandlas och avgöras enligt denna lag. Sålunda ska till exempel en kommuns beslut som gäller en uppgift som överförts till landskapet behandlas på nytt i landskapet, i enlighet med den lagstiftning som trädde i kraft år 2020. 

28 §.Beredningen av samarbetet mellan landskapen. Ett avtal enligt 15 f § i den föreslagna lagen ska ha börjat gälla och kunna börja tillämpas första gången den 1 januari 2020, då landskapen övertar ansvaret för de väghållningsuppgifter som enligt lagen överförs till dem. Kommunikationsministeriet ska innan uppgifterna överförs kunna försäkra sig om att ett avtal om samarbete över landskapsgränserna finns och att det uppfyller de krav på skötsel av väghållningsuppgifter som avses i 15 f § 2 mom. Dessutom måste landskapen ha tillräckligt med tid att organisera uppgifterna efter det att avtalet godkänts eller, om landskapen inte lyckas nå någon överenskommelse, efter det att statsrådets beslut och det kompletterande avtalet mellan landskapen godkänts. I paragrafen föreskrivs därför att landskapen ska delge kommunikationsministeriet det första samarbetsavtalet senast den 30 juni 2019. På avtal om väghållningsområden ska till övriga delar tillämpas vad som föreskrivs i 1 b kap. i lagen om trafiksystemet och landsvägar. Detta betyder bland annat att landskapen ska bereda ministeriet och Trafikverket i egenskap av väghållare tillfälle att yttra sig om avtalet senast åtta veckor innan det godkänns. Den tidtabell som föreslås i paragrafen ska tillämpas endast på de första avtalen om väghållningsområden. På ändringar i avtal om väghållningsområden och på nya avtal som eventuellt ersätter gamla ska tillämpas den tidtabell som föreskrivs i 1 b kap. i lagen om trafiksystem och landsvägar.  

Enligt regeringens riktlinjer ska de nya landskapen inrättas den 1 juni 2018. Då ska i varje landskap tillsättas ett temporärt beredningsorgan om svarar för beredningen av inledandet av landskapets verksamhet och förvaltning och utöva beslutanderätt till dess att landskapsfullmäktige inleder sin verksamhet. De första landskapsvalen ordnas i oktober 2018. Landskapen skulle sålunda efter att landskapsfullmäktige inlett sin verksamhet ha cirka ett halvt år för beredning och godkännande av avtalet om samarbete i fråga om väghållningen.  

För att det ska kunna säkerställas att avtalen ingås och uppgifterna organiseras inom den tidtabell som nämns ovan bör beredningen av avtalen i de temporära beredningsorganen inledas så snart som möjligt efter det att den föreslagna lagen om trafiksystem och landsvägar har stadfästs och dess slutliga innehåll är känt. Resultaten av denna beredning överförs enligt förslaget på landskapens beredningsansvar efter att de inlett sin verksamhet. 

29 §.Ikraftträdande. I denna paragraf föreskrivs om lagens ikraftträdande. Avsikten är att denna ikraftträdandelag ska träda i kraft så snart som möjligt efter att den godkänts och stadfästs. Dessutom föreskrivs i lagens 1 § att de lagar som nämns där träder i kraft först den 1 januari 2020, dock med undantag av vissa i 1 § 2 mom. nämnda bestämmelser i lagen om ändring av landsvägslagen och lagen om ändring av banlagen. Uppgiftsöverföringarna, personalöverföringarna och egendomsarrangemangen ska enligt förslaget genomföras den 1 januari 2020.