1.1  Bakgrund

Rådets rambeslut 2008/913/RIF om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen (nedan ”rambeslutet”) har ingåtts den 28 november 2008. Medlemsstaterna skulle införliva rambeslutet i sin nationella lagstiftning senast den 28 november 2010. 

Den finländska lagstiftningen reviderades för att överensstämma med kraven i rambeslutet och även andra internationella plikter med ändringarna och kompletteringarna utifrån regeringens proposition RP 317/2010 rd, vilka gällde bland annat straffregleringen om hets mot folkgrupp (511/2011). 

Europeiska kommissionen avgav år 2014 en rapport om genomförandet av rambeslutet till Europaparlamentet och rådet ( COM(2014) 27 slutlig ). Där ansåg den att många länder, inklusive Finland och Sverige, inte verkställt alla föreskrifter i rambeslutet på behörigt sätt.  

I februari 2021 inledde kommissionen ett överträdelseförfarande avseende genomförandet av rambeslutet. Enligt kommissionen är kriminaliseringen av bland annat förnekelse av folkmord och andra brott mot mänskligheten enligt rambeslutet bristfällig i den finländska strafflagstiftningen. I januari 2023 sände kommissionen en andra officiell anmärkning om ärendet till Finland.  

I augusti 2023 gav statsrådet ett meddelande till riksdagen om främjande av likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering i det finländska samhället Enligt meddelandet kriminaliseras förnekelse av Förintelsen (18 punkten). 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts som ett tjänstearbete vid justitieministeriet. Utkastet till rege-ringens proposition var på remiss mellan den 27 augusti och den 11 oktober 2024. Ett ut-låtande begärdes av 52 aktörer, som omfattade de mest centrala ministerierna med tanke på ärendet, rättsväsendet, polisen, advokat- och juristorganisationer, diskrimineringsom-budsmannen, riksdagens justitieombudsman, justitiekanslersämbetet, religiösa samfund, människorättsorganisationer och forskare. De inkomna utlåtandena uppgick till 36. 

De avgivna utlåtandena finns på justitieministeriets projektsidor https://oikeusministerio.fi/sv/projekt?tunnus=OM191:00/2023 .  

2.1  Internationella plikter för Finland i fråga om kriminalisering av förnekelse av folkmord och andra allvarliga internationella brott

I flera internationella konventioner som binder Finland finns det föreskrifter som ålägger att kriminalisera rasdiskriminering och rasism och ett beteende som baserar sig på rasmässig överlägsenhet och hetsar till hat eller våld mot vissa grupper eller individer. Dessa har senare kompletterats med föreskrifter i synnerhet om kriminalisering av förnekelse av Förintelsen och andra allvarliga internationella brott. 

Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD) trädde i kraft i Finland den 13 augusti 1970 (FördrS 37/1970). I konventionen definierades rasdiskriminering på vissa premisser som varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras Lagutskottet har ansett att man i strafflagstiftningen helt borde slopa begreppet ”ras”, se LaUB 39/2010 rd, s. 4. Också grundlagsutskottet har redan tidigare ansett att ordet ”ras” kan ersättas med ordet ”ursprung”, se GrUU 26/2002 rd, s. 3/I. Begreppet används dock fortfarande trots dess problematik, eftersom det är etablerat i språkbruket (se till exempel RP 317/2010 rd, s. 38.) , hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung och staterna ålades att med alla medel förebygga rasism i allmänhet samt i synnerhet kriminalisera rasdiskriminering och hets mot folkgrupp. Målet med konventionen är att stärka jämlikheten mellan alla människor. I konventionen finns det inte något särskilt omnämnande om förnekelse av Förintelsen eller brott mot mänskligheten.  

FN:s rasdiskrimineringskommitté har i sin allmänna kommentar nr 35 om förtydligande av artikel 4 i CERD-konventionen (CERD/C/GC/35, 26.9.2013) dock rekommenderat att offentlig förnekelse av eller försök att rättfärdiga folkmord och brott mot mänskligheten enligt definitionerna i internationell rätt ska klassificeras som straffbara brott enligt lagen, under förutsättning att de tydligt utgör uppmaning till rasistiskt våld eller hat (14 punkten). Kommittén betonar också att ”uttryck av åsikter om historiska fakta” inte bör förbjudas och inte heller straffas. 

Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen) trädde i kraft i Finland den 25 mars 1976 (FördrS 7 och 8/1976). Artikel 20.2 i konventionen innehåller en skyldighet att med lag förbjuda alla former av förespråkande av nationellt, rasligt eller religiöst hat, vilket innebär anstiftan till diskriminering, fientligheter eller våld. Den första punkten i artikeln innehåller en skyldighet att med lag förbjuda krigspropaganda. I fråga om detta gjorde Finland ett förbehåll i samband med ratificeringen av konventionen med åberopande av yttrandefriheten (RP 42/1974 rd, s. 5–6).  

Inom ramen för Europarådet ingicks år 2003 det första tilläggsprotokollet till konventionen om it-relaterad brottslighet (den s.k. Budapestkonventionen, FördrS 59 och 60/2007), vilket gäller kriminalisering av gärningar av rasistisk och främlingsfientlig natur begångna med datasystem (ETS 189). Tilläggsprotokollet trädde i kraft för Finlands del år 2011 (FördrS 83 och 84/2011). Artikel 6 i tilläggsprotokollet innehåller en uttrycklig föreskrift om kriminalisering av förnekelse av folkmord eller brott mot mänskligheten.  

Enligt punkt 1 i artikeln ska varje part kriminalisera följande gärning när den begås uppsåtligen och orättmätigt: att med hjälp av ett datorsystem sprida eller på annat sätt för allmänheten göra tillgängligt material som förnekar, grovt förringar, gillar eller rättfärdigar gärningar som utgör folkmord eller brott mot mänskligheten såsom dessa gärningar definieras i folkrätten och erkänns som sådana genom lagakraftvunna beslut av den internationella militärdomstol som upprättades genom Londonavtalet av den 8 augusti 1945, eller av någon annan internationell domstol som upprättats genom relevanta internationella instrument och vars domsrätt erkänns av parten i fråga. 

Enligt 2 punkten i artikeln får en part antingen a) uppställa krav på att förnekandet eller det grova förringande som avses i punkt 1 görs med uppsåt att uppmuntra till hat, diskriminering eller våld mot en enskild person eller en grupp av personer på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung liksom även trosbekännelse, under förebärande av något av de förstnämnda karakteristika, eller b) förbehålla sig rätten att helt eller delvis inte tillämpa punkt 1. 

När tilläggsprotokollet ratificerades ansågs det att Finlands historiska tradition av att betona och trygga öppenhet och yttrandefrihet förutsätter att kriminaliseringsskyldigheten tillämpas enbart på sådana uttalanden som avses i 1 punkten i artikeln och är hotande eller kränkande och gjorts i hetssyfte (RP 317/2010 rd, s. 20–22). Av denna orsak gjorde Finland ett förbehåll i tilläggsprotokollet, enligt vilket Finland till följd av sin tradition av yttrandefrihet förbehåller sig rätten att helt eller delvis inte tillämpa den kriminaliseringsskyldighet som fastställts i artikel 6.1 i fall där bestämmelserna om hets mot folkgrupp inte är tillämpliga.  

Också tolkningarna av Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans ECRI har en viktig betydelse. År 2002 antog ECRI den allmänna rekommendationen om nationell lagstiftning mot rasism nr 7, som ändrades år 2017. Artikel 18 e i den allmänna rekommendationen innehåller en uppmaning att kriminalisera förnekelse av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser begångna i rasistiskt syfte. Under den femte rapporteringsrundan riktade ECRI uppmärksamhet på att den finländska strafflagen inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse som gör offentligt förnekande, förringande, rättfärdigande eller tolerans av folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser begångna i rasistiskt syfte straffbart (rapport som godkänts den 18 juni 2019, 3:e stycket). ECRI uppmanar medlemsstaterna att kriminalisera uppsåtligt förnekande, förringande och urskuldande av de nämnda brotten (ECRI General Policy Recommendation No. 9 (Revised) on preventing and combating Antisemitism 2021, s. 15). 

2.2  Förnekelse av folkmord och allvarliga internationella brott i rambeslutet

Rådets rambeslut om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen gäller bekämpande av rasistisk propaganda som sprids offentligt med vilket medium eller sätt som helst. Rambeslutet medför en plikt att under vissa förutsättningar kriminalisera brott som begåtts med rasistiska incitament.  

Enligt 5 punkten i skälet i rambeslutet är rasism och främlingsfientlighet ett hot mot grupper av personer som är utsatta för sådana gärningar. Det är därför nödvändigt att utforma en gemensam straffrättslig strategi i Europeiska unionen i fråga om rasism och främlingsfientlighet, så att samma gärningar kriminaliseras i alla medlemsstater och effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner införs för fysiska och juridiska personer som har begått eller är ansvariga för sådana brott. 

Europeiska kommissionen har den 27 januari 2014 avgett en rapport om genomförandet av rambeslutet i medlemsstaterna till Europaparlamentet och rådet (COM(2014)27 slutlig). I inledningen av rapporten konstaterar den att alla former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet är oförenliga med de värderingar som utgör EU:s grundvalar och att åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet ska vidtas med respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet yttrande- och föreningsfriheten. Det är viktigt att skydda rättigheterna för enskilda personer och grupper och rättigheterna inom samhället i större utsträckning genom att föreskriva att vissa former av rasism och främlingsfientlighet är straffbara, samtidigt som de grundläggande fri- och rättigheter som gäller yttrande- och föreningsfriheten respekteras. I sin rapport ansåg kommissionen att flera länder, bland annat Finland, Sverige, Belgien, Nederländerna, Estland och Tyskland, inte hade verkställt alla föreskrifter i rambeslutet på behörigt sätt.  

Rambeslutet består av skälen och det egentliga rambeslutsavsnittet, med en sammanställning av de kriminaliserings- och andra lagstiftningskrav som beslutet innehåller. Rambeslutets innehåll har refererats närmare i regeringens proposition 317/2010 rd, s. 26–35. Denna proposition fokuserar enbart på de artiklar som är väsentliga med tanke på kriminaliseringen av förnekelse av Förintelsen och andra allvarliga internationella brott. 

Artikel 1.Rasistiska och främlingsfientliga brott. I artikel 1 i rambeslutet definieras rasistiska och främlingsfientliga brott. I 1 punkten i artikeln uppräknas indelat i fyra punkter de gärningar för vilka en medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att följande uppsåtliga gärningar blir straffbara. Föremålet för denna proposition är 1 c och 1 d.  

I artikel 1 c föreskrivs att offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser enligt definitionen i artiklarna 6, 7 och 8 i Internationella brottmålsdomstolens stadga, riktat mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp, utpekad med åberopande av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, om gärningen begås på ett sådant sätt att den är ägnad att uppmana till våld eller hat gentemot en sådan grupp eller en medlem av en sådan grupp. 

I artikel 1 d föreskrivs att offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av de brott som definieras i artikel 6 i Internationella militärtribunalens stadga, som fogas till Londonavdraget av den 8 augusti 1945, riktat mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp, utpekad med åberopande av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, om gärningen begås på ett sådant sätt att den är ägnad att uppmana till våld eller hat gentemot en sådan grupp eller en medlem av en sådan grupp. 

I fråga om gärningsformerna enligt artikel 1 c och 1 d är 2 punkten i artikeln av betydelse. I den föreskrivs att för tillämpningen av punkt 1 får medlemsstaterna välja att straffa enbart gärningar som antingen begås på ett sådant sätt att de är ägnade att vara störande för allmän ordning eller som är hotfulla, otillbörliga eller kränkande. Lindrigare former än gärningar enligt 1 punkten behöver i enlighet med detta inte kriminaliseras. 

I 3 punkten i artikeln finns det en förklaring om hur hänvisningen till religion minst ska förstås i bedömningen av kriminaliseringsskyldigheten. Enligt förklaringen är hänvisningen till religion avsedd att minst inbegripa gärningar som är en förevändning för att rikta gärningar mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp, utpekad med åberopande av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung. 

Enligt 4 punkten i artikel 1 i rambeslutet får varje medlemsstat, när detta rambeslut antas eller senare, göra ett uttalande om att medlemsstaten endast kommer att göra förnekande eller flagrant förringande av de brott som det hänvisas till i punkt 1 c och/eller 1 d straffbara, om sådana brott har fastställts genom ett slutgiltigt beslut av en nationell domstol i denna medlemsstat och/eller av en internationell domstol eller genom enbart ett slutgiltigt beslut av en internationell domstol. Med andra ord ger punkten möjlighet att avgränsa den kriminaliseringsskyldighet som föreskrivits i artikel 1 1 c och 1 d på så sätt att en förutsättning för tillämpning av punkterna i vissa fall är att ett lagakraftvunnet beslut av ovan nämnda domstol. Finland har inte gjort någon sådan avgränsning i sitt genomförande av rambeslutet. Motiveringen till lösningen var att ”Om begränsningen användes, skulle den i onödan minska hetsbrottets tillämplighet vid förnekande, grovt förringande eller rättfärdigande av aktuella, allvarliga internationella brott” (RP 317/2010 rd, s. 28). 

Artikel 2.Anstiftan och medhjälp. Artikel 2 i rambeslutet innehåller en skyldighet att kriminalisera anstiftan och medhjälp. I 1 punkten i artikeln föreskrivs att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att anstiftan till de gärningar som avses i artikel 1.1 c och d blir straffbar. Enligt 2 punkten i artikeln ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att medhjälp till att begå de gärningar som avses i artikel 1 blir straffbara. Artikelns 1 punkt gäller anstiftan till brott enligt artikel 1.1 c och d i rambeslutet, det vill säga bland annat offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.  

Artikel 3.Straffrättsliga sanktioner. I artikel 1 föreskrivs att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att de gärningar som avses i artiklarna 1 och 2 beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner. I 2 punkten i artikeln föreskrivs att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att de gärningar som avses i artikel 1 beläggs med ett maximistraff som minst uppgår till mellan ett och tre års fängelse.  

Artikel 5.Juridiska personers ansvar Artikel 5 i rambeslutet innehåller föreskrifter om juridiska personers ansvar. Enligt 1 punkten i artikeln ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att en juridisk person kan ställas till ansvar för sådana gärningar som avses i artiklarna 1 och 2, vilka begås för den juridiska personens räkning av en person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och har en ledande ställning inom den juridiska personens organisation, grundad på a) befogenhet att företräda den juridiska personen, b) befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.  

I 2 punkten i artikeln föreskrivs att förutom i de fall som anges i punkt 1 i denna artikel ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att en juridisk person kan göras ansvarig, när brister i övervakning eller kontroll som ska utföras av en sådan person som avses i punkt 1 i denna artikel har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att för den juridiska personens räkning begå sådana gärningar som avses i artiklarna 1 och 2. 

I 3 punkten i artikeln föreskrivs att den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 i denna artikel inte ska utesluta lagföring av fysiska personer som är gärningsmän eller medhjälpare till de gärningar som avses i artiklarna 1 och 2. 

Artikel 7.Konstitutionella regler och grundläggande principer Enligt 1 punkten i artikeln ska rambeslutet inte medföra någon ändring av kravet att respektera grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper, däribland yttrande- och föreningsfrihet, enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen.  

Enligt 2 punkten i artikeln ska detta rambeslut inte medföra krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer som rör föreningsfrihet och yttrandefrihet, särskilt tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier såsom följer av konstitutionella traditioner eller regler om pressens eller andra mediers rättigheter, ansvar samt om en särskild rättegångsordning för dem, när dessa regler hör samman med fastställande eller begränsning av ansvar. 

I artikel 14 i skälet i rambeslutet konstateras att ”detta rambeslut står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt artiklarna 10 och 11, och som ingår i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt kapitlen II och VI”.  

I 1 punkten i artikeln hänvisar man uttryckligen till internationella människorättskonventioner. Den första punkten i den aktuella artikeln förutsätter att medlemsstaterna anpassar de lagstiftningsåtgärder som krävs enligt rambeslutet med de krav som följer av yttrandefriheten, föreningsfriheten och övriga mänskliga rättigheter och grundläggande fri- och rättigheter. Innehållet i artikel 1 understryker det principiellt viktiga kravet att medlemsstaterna inte har rätt att vidta så långtgående lagstiftningsåtgärder för att uppfylla kraven i rambeslutet att åtgärderna börjar strida mot de nämnda internationella mänskliga rättigheterna (RP 317/2010 rd, s. 32). 

Syftet med de internationella bestämmelserna om mänskliga rättigheter är att ange den miniminivå med avseende på individens rättigheter vilken ska iakttas internationellt. Det är därför möjligt att det i nationella grundlagar har angetts en sådan nivå för individens skydd som överskrider det som krävs enligt den internationella ordningen för mänskliga rättigheter. I punkt 2 har därför tagits in en hänvisning till medlemsstaternas nationella grundläggande fri- och rättigheter. Enligt punkten är medlemsstaterna inte skyldiga att vidta sådana lagstiftningsåtgärder för att uppfylla rambeslutet som skulle stå i strid med bestämmelser om konstitutionellt garanterad yttrandefrihet och föreningsfrihet, om bestämmelserna hör samman med fastställande eller begränsning av ansvar. Som en sådan bestämmelse som fastslår ansvaret nämns i förarbetena bland annat det särskilda straffrättsliga ansvar som en ansvarig redaktör har enligt 13 § i yttrandefrihetslagen (chefredaktörsförseelse) (RP 317/2010 rd, s. 33). 

Artikel 8.Inledande av utredningar eller rättsliga åtgärder Artikel 8 i rambeslutet gäller förutsättningarna för att inleda utredningar och rättsliga åtgärder i fråga om de gärningar som omfattas av kriminaliseringsskyldigheterna i rambeslutet. Enligt artikeln ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att utredningar av eller åtal för de gärningar som avses i artiklarna 1 och 2 inte ska vara avhängiga av en anmälan eller en anklagelse från den som blivit offer för gärningarna, åtminstone inte i de mest allvarliga fallen, när gärningarna har begåtts på medlemsstatens territorium.  

I 11 punkten i skälet i rambeslutet konstateras att medlemsstaterna bör se till att utredningar av och åtal för rasistiska och främlingsfientliga brott inte är avhängiga av en anmälan eller anklagelse från de personer som utsatts för brottet, eftersom de ofta är särskilt sårbara och ovilliga att inleda rättsliga förfaranden. 

Följaktligen förutsätter artikel 8 i första hand att upptagning av de gärningar som avses i artikel 1 och 2 för undersökning inte är beroende av målsägandens brottsanmälan. Vidare förutsätter artikeln åtal som väcks av målsäganden själv inte får vara en förutsättning för att dessa gärningar ska föras till domstolsprövning. Slutet av artikeln innebär att kraven lindras, eftersom det gör det möjligt att, i fråga om gärningar lindrigare än allvarliga, som villkor ställa att målsäganden gör en anmälan eller vidtar rättsliga åtgärder. 

2.3  Förhållandet mellan kriminalisering av förnekelse av Förintelsen och yttrandefriheten och tillsynsorganen för de mänskliga rättigheterna i praktiken

Yttrandefriheten är en väsentlig delfaktor i ett demokratiskt samhälle. För att bevara ett pluralistiskt samhälle skyddar yttrandefriheten också uttryck som är obehagliga, störande, chockerande eller kränkande. Yttrandefriheten omfattar följaktligen också olika former av hatretorik. 

Å andra sidan är det i ett demokratiskt samhälle nödvändigt att skydda enskilda individers och folkgruppers människovärde mot diskriminerande kränkningar som är rasistiska och baserar sig på andra orsaker relaterade till personen. För sådana uttryck används begreppet hatretorik eller straffbar hatretorik för att skilja dessa från ilsket prat eller annat prat som omfattas av yttrandefriheten. 

Såväl EU:s rambeslut som övriga internationella människorättsdokument som kriminaliserar förnekande av Förintelsen och andra brott mot mänskligheten identifierar den rådande spänningen mellan den nu aktuella kriminaliseringen och yttrandefriheten. Finland och de övriga nordiska länderna har i enlighet med sina traditioner betonat skyddet av yttrandefriheten, vilket i fråga om Finland bland annat syns i de förbehåll som gjorts i tilläggsprotokollet till Budapestkonventionen och bestämmelsen om krigspropaganda i MP-konventionen.  

Utöver yttrandefriheten kan kriminaliseringen av förnekelse av allvarliga internationella brott vara betydelsefull också för andra grundläggande fri- och rättigheter, såsom friheten till konst och vetenskap.  

I rättspraxis i de internationella människorättsorganen har det konsekvent ansetts att offentligt framförande av påståenden som klart förnekar folkmord inte åtnjuter det skydd som yttrandefriheten ger. Till exempel FN:s människorättskommitté har gjort så i sitt avgörande Faurisson mot Frankrike (CCPR/C/58/D/550/1993). I det nämnda avgörandet konstaterade människorättskommittén å ena sidan att den straffbestämmelse som kategoriskt förbjuder att ifrågasätta att avgörandena av till exempel Nürnbergtribunalen är korrekta, inte är helt problemfri med tanke på yttrandefriheten. 

Människorättskommittén har också i sin allmänna kommentar nr 34 om artikel 19 om yttrandefriheten i MP-konventionen (CCPR/C/GC/34, 12.9.2011) ansett att "lagar som straffar uttryck av åsikter om historiska fakta står i strid med den skyldighet som konventionen medför för de konventionsslutande staterna i fråga om respekt för åsikts- och yttrandefriheten. Konventionen tillåter inte allmänt förbud mot uttryck av felaktiga åsikter eller felaktig tolkning av händelser i det förflutna” (stycke 49).  

Europeiska människorättsdomstolen (EMD) har behandlat förnekelse av Förintelsen med det skydd för yttrandefriheten som tryggas av artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen (EMK) (FördrS 18/1990) som utgångspunkt. EMD:s rättspraxis om yttrandefriheten är omfattande och relativt etablerad. Hatretorik och uppmaning till våld får inte skydd av artikel 10 i EMK enligt EMD:s tolkning. 

Enligt EMD:s tolkning är förnekelse av Förintelsen en särskild form av hatretorik och den omfattas följaktligen inte av skydd utifrån artikel 10 i EMK. Redan Europeiska människorättskommissionen ansåg att kriminalisering av förnekelse av Förintelsen i form av ingripande i yttrandefriheten inte överskred det som kan anses vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det allmänna intresset i form av skydd av den allmänna ordning som äventyrades av uppmaning till judehat vägde tyngre än ändringssökandens rätt att sprida publikationer som förnekade förföljelsen av judar och gaskammare (Remer mot Tyskland, 25096/94, 6.9.1995, se också Kühnen mot Förbundsrepubliken Tyskland, 12194/86, 12.5.1988).  

Europeiska människorättskommissionen tolkade i sitt Remer-avgörande artikel 10 i EMK också med tanke på förbudet mot missbruk av rättigheter i artikel 17 i EMK och ansåg att förnekelse av Förintelsen stod i strid med den grundläggande tanken om rättvisa och världsfred vilken framgår av introduktionen i EMK och att förnekelsen gav uttryck för rasistisk och religiös diskriminering. I avgörandet Seurot mot Frankrike (18.5.2004) konstaterade EMD att ett uttryck i strid med värdena i EMK inte får skydd av artikel 10 i EMK, utan att detta skydd undanröjs under inverkan av artikel 17 i EMK. Det har också ansetts att förnekelse av andra former av allvarliga brott, såsom krigsförbrytelser, tortyr och olagliga avrättningar, stått i strid med EMK:s värden (Orban m.fl. mot Frankrike, 15.1.2009, 35 punkten). 

Sedermera har också Europeiska människorättsdomstolen på etablerat sätt ansett att förnekelse av Förintelsen innebär missbruk av en rättighet enligt artikel 17 i EMK. Artikel 17 i EMK har ansetts vara en undantagsbestämmelse, som tillämpas i extrema fall. Ett förbud att åberopa yttrandefriheten med stöd av artikel 17 är en mer drastisk åtgärd än att begränsa yttrandefriheten inom ramen för det som tillåts i artikel 10.2 i EMK (se Belkacem mot Belgien, beslut 27.6.2017, 31 punkten; Paksas mot Litauen (GC), 6.1.2011, 85–89 punkterna; Perinçek mot Schweiz (GC), 15.10.2015, 114 punkten). 

Det första avgörandet om förnekelse av Förintelsen och artikel 17 i EMK var stora avdelningens dom Lehideux och Isorni mot Frankrike (23.9.1998, se i synnerhet punkterna 47 och 53). I fallet hade ändringssökandena i sig inte bestridit Förintelsen, utan lagt fram en rättfärdigande syn som avvek från den rådande tolkningen om marskalk Pétains roll under det andra världskriget. I Lehideux-domen tillämpade EMD dock inte ännu artikel 17 i EMK. Den gjorde det i egentlig mening för första gången i fallet Garaudy mot Frankrike (beslut 24.6.2003), där den ansåg att förnekande av förföljelsen av judar var en synnerligen allvarlig rasistisk form av judehat, och i sådan form kunde förnekandet inte åtnjuta det skydd av yttrandefriheten som artikel 10 i EMK tryggar, utan innebar missbruk av en rättighet enligt artikel 17 i EMK, (se även Witzsch mot Tyskland (nr 2), beslut 13.12.2005 och M’Bala M’Bala mot Frankrike, beslut 20.10.2015).  

Också i sin dom Gündüz mot Turkiet (4.12.2003, 41 punkten) ansåg EMD att förnekelse av Förintelsen inte får skydd av artikel 10 i EMK. Från och med Garaudy- och Gündüz-domen har EMD kategoriskt avvisat yrkanden som gällt förnekelse av Förintelsen och ansett att de har en karaktär av ratione materiae -inkompatibilitet med artikel 19 i EMK.  

EMD har i sin nyaste rättspraxis bedömt bestridande av folkmord och andra brott mot mänskligheten också med tanke på den begränsande klausulen i artikel 10.2 i EMK, på samma sätt som människorättskommissionen gjorde redan i Remer-fallet. I den stora avdelningens dom Perinçek mot Schweiz (15.10.2015, punkterna 196–197), vilken gällde armeniernas upplevelser under ottomanska styret år 1915 och ifrågasättandet av dessa händelser, specificerar EU-domstolen noggrant tolkningen enligt etablerad rättspraxis om kravet i artikel 10.2 i EMK, enligt vilket ingripande i yttrandefriheten ”ska vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”. Den påminner att yttrandefriheten inte gäller enbart allmänt godkänd information av positiv ton. Också kränkande och chockerande information eller uttryck åtnjuter i princip skyddet av yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle, som omfattar pluralism, tolerans och vidsynthet. Ordet "nödvändigt” ger å sin sida uttryck för att det ska handla om ett tvingande samhälleligt behov av att begränsa yttrandefriheten. Staterna har i princip prövningsrätt i bedömningen av detta behov, men i sista hand bedömde EU-domstolen om begränsningen är kompatibel med skyddet av yttrandefriheten. EMD påminner också att artikel 10.2 i EMK lämnar endast lite utrymme för begränsning av politiskt prat eller diskussion om ett allmänt intresse. 

I avgörandet Williamson mot Tyskland (beslut 8.1.2019) hade den brittiske biskopen Williamson i en intervju i Sveriges TV bestridit användningen av gaskammare i folkmordet av judar, för vilket han senare dömdes till böter i Tyskland för uppmaning till hat. EMD ansåg att utdömande av ett bötesstraff inte överskred vad som kunde anses vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. 

Domen Pastörs mot Tyskland (3.10.2019) handlade om ett tal som hölls av en person som var ordförande för ett nationalistiskt parti och parlamentariker i ett förbundslands parlament, i vilket han förringade händelserna i förintelselägren under andra världskriget. EU-domstolen ansåg i sig att även om bedömningen av begränsningar av yttrandefriheten ska göras mer ingående då det handlar om ett uttalande i ett parlament av en parlamentariker som valts genom val, förtjänar inte uttalanden som gjorts i ett sådant sammanhang skydd av yttrandefriheten.  

2.4  Förnekelse av Förintelsen och andra allvarliga internationella brott som ett brott

Innehållet i straffbestämmelsen om förnekelse av Förintelsen och allvarliga internationella brott fastställs utifrån de ramvillkor som ställs av internationella konventioner, i synnerhet tilläggsprotokollet till Budapestkonventionen, rambeslutet av EU-rådet och rättspraxis av organen för tillsyn av de mänskliga rättigheterna, inklusive EMD.  

EMD:s rättspraxis visar att även om kriminalisering av förnekelse av Förintelsen och andra grova internationella brott utan tvekan begränsar den yttrandefrihet som tryggas i artikel 10 i EMK, hindrar dock inte tryggandet av yttrandefriheten den nämnda kriminaliseringen. Förnekelse av Förintelsen strider mot EMK:s grundläggande värden – rättvisa och världsfred – och dess syfte är att förakta och omintetgöra en människogrupps mänsklighet och människovärde (se bland annat Perinçek-domen, punkterna 209–212). 

Det finns fortfarande ett relativt stort antal levande offer för förföljelsen av judar och förnekande eller förringande av Förintelsen kränker dem och förnedrar det lidande som de upplevt. Förnekelse av Förintelsen kränker också minnet av de som avlidit i förföljelsen. 

Följaktligen är det möjligt att anse att det rättsobjekt som skyddas med förnekelsebrott utgörs åtminstone av människovärdet. Med det är det möjligt att skydda också identiteten för en grupp som är föremål för brottet eller en person som hör till gruppen. Därtill skyddas den allmänna ordningen med förnekelsebrottet. 

Förnekelse av Förintelsen och andra allvarliga internationella brott utgör så kallad negationism, där man med ogrundade teorier försöker ifrågasätta vissa historiska händelser. Ibland används också benämningen denialism för negationism. Begreppet negationism ( négationnisme ) skapades av den franske historikern Henry Rousso (f. 1957). Däremot är (historisk) revisionism ett bredare begrepp, som avser att en etablerad, allmänt accepterad eller traditionell tolkning av historian utmanas eller tolkas på nytt, ofta i ljuset av nya vetenskapliga rön. Historisk revisionism kan i extremfall vara förbjuden (historisk) negationism, om man i den använder tvivelaktiga metoder, såsom förfalskade eller snedvridna vetenskapliga rön eller tendentiös informationstolkning. Med negationism försöker man ofta till exempel demonisera fiender eller överföra krigsskulden på någon annan. Negationism har också ofta ett rasistiskt motiv.  

Med Förintelsen avses det systematiska folkmordet av judar av det tyska nazistyret under det andra världskriget, där miljoner judar och medlemmar av andra minoriteter, såsom romer, homosexuella och personer med funktionsnedsättning, dog. Största delen av dem dödades i förintelseläger som byggts för detta ändamål. Före det andra världskriget bodde uppskattningsvis 9,5 miljoner judar i Europa. Enligt den allmänna uppskattningen dog dock omkring 6 miljoner judar i Förintelsen. Det är ett historiskt faktum att judar som dog i Förintelsen utlämnades också från Finland till Tyskland. Finland utlämnade dock inte finska medborgare. För närvarande finns det omkring 1,5 miljoner judar i Europa och omkring 1 500 i Finland. 

I samband med Förintelsen omfattar negationistiska påståenden inte i allmänhet enbart ”förnekande” av Förintelsen i dess egentliga betydelse, utan ofta har de som mål också att snedvrida förhållandena under nazistyret under andra världskriget. Dessa omfattar i typfallet bland annat ifrågasättande av att gaskammare funnits och förnekelse av att ”den slutliga lösningen på det judiska problemet” innebar folkmord. Nürnbergtribunalen framställs som ”vinnarens rätt”, som motiverar sin dom med otillförlitliga och partiska observationer.  

I bestämmelserna i tilläggsprotokollet till Budapestkonventionen och EU:s rambeslut, vilka gäller förnekelse av folkmord och andra allvarliga internationella brott, talar man om såväl historiska som nyare brottsliga gärningar och förnekelse av bägge dessa omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen.  

I fråga om historiska gärningar nämns i bägge två Londonavtalet av den 8 augusti 1945, som innehåller en bilaga med stadgan för den internationella tribunalen, det vill säga den så kallade Nürnbergtribunalen. I bilagan ges de nämnda domstolarna behörighet att pröva de nämnda brotten, väcka åtal för dessa och avkunna domar i dessa. De nämnda brotten är brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Med brott mot freden avses bland annat planering, förberedelse och inledande av ett aggressionsbrott eller krigsföring. Med krigsförbrytelser avses överträdelser av skrivna regler eller regler som baserar sig på sedvanerätt för krigsföring, såsom anfall mot civila eller tortyr av krigsfångar. Brott mot mänskligheten omfattar bland annat förintelse och omfattande deporteringar av civila. 

Efter att Nazityskland besegrats bedömdes nazistyrets handlingar i Nürnbergrättegången. Rättegången var en milstolpe i utvecklingen av internationell straffrätt och i samband med den skapades bland annat begreppet ”brott mot mänskligheten”. Därtill ställdes enskilda personer för första gången inför straffansvar direkt med stöd av internationell rätt för vissa av de allvarligaste brotten. Åtgärderna av det japanska styret, som var allierat med Tyskland, bedömdes på motsvarande sätt i Tokyotribunalen. 

Med de historiska gärningar till vilka det hänvisas i tilläggsprotokollet och rambeslutet avses följaktligen allvarliga brott som begåtts under andra världskriget av nazistyret och dess allierade, framför allt Förintelsen, för vilka en dom getts i rättegångarna om krigsförbrytelser i Nürnberg och Tokyo. 

I tilläggsprotokollet och rambeslutet hänvisar man också till nyare brottsliga gärningar. I rambeslutet avses med dessa de gärningar som definierats i artikel 6, 7 och 8 i stadgan för den permanenta internationella brottmålsdomstolen (ICC), det vill säga den så kallade Romstadgan (FördrS 55 och 56/2006), vilka är folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (se närmare om dessa i RP 161/2000 rd och RP 55/2007 rd). I tilläggsprotokollet avses å sin sida folkmord eller brott mot mänskligheten enligt definitionen i den internationella rätten, vilka fastställts med ett slutligt och bindande beslut av en internationell domstol som grundats med en behörig internationell konvention.  

I denna utsträckning är tillämpningsområdet för rambeslutet följaktligen mer omfattande än tillämpningsområdet för tilläggsprotokollet, eftersom rambeslutet inte förutsätter att gärningarna fastställts som brott i någon domstol. Rambeslutet ger dock möjligt att avgränsa tillämpningsområdet på så sätt att det omfattar enbart gärningar som fastställts som brott antingen i en behörig nationell eller internationell domstol eller i båda två (artikel 1.4). 

Sådana nämnda behöriga internationella brottmålsdomstolar är utöver internationella brottmålsdomstolen också åtminstone Jugoslavientribunalen, Rwandatribunalen och specialtribunalerna för Sierra Leone ( Special Court for Sierra Leone, SCSL ) och Kambodja ( Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia , ECCC), vilka redan lagt ner sin verksamhet. Också specialtribunalen för Östra Timor ( The Special Panels for Serious Crimes ) hade sådan behörighet. Det är naturligtvis möjligt att man i framtiden grundar nya domstolar, med behörighet att ge domar om allvarliga internationella brott.  

Såvida en medlemsstat inte gör någon av ovan nämnda möjliga avgränsningar, ska artikel 1.1 c och d tillsammans med artikel 1.4 i rambeslutet tolkas på så sätt att vilka som helst uttryck som förringar, försvarar eller bestrider folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser omfattas av tillämpningsområdet för ett förnekelsebrott, om rekvisitets övriga delar är uppfyllda. Den goda sidan med en sådan lösning är att bestämmelsen är tillämplig också på förnekelse och förringande av aktuella, allvarliga internationella brottsliga gärningar, även om det inte finns någon lagakraftvunnen dom av någon domstol för dessa (se RP 317/2010 rd, s. 29). Om bestämmelsen inte avgränsas, kan tillämpningsområdet för ett förnekelsebrott omfatta gärningar som är föremål för väldigt olika synpunkter på det internationella planet. I så fall är det svårt att bedöma sanningsvärdet i uttalandet, då ”sanningen” inte har konstaterats av en behörig domstol. Följaktligen är det möjligt att en oavgränsad bestämmelse kan tvinga en nationell domstol att ta ställning till karaktären på en gärning som är (internationellt) politiskt omtvistad då den bedömer om ett förnekelsebrott är förenligt med brottsbeskrivningen. Dessutom är det möjligt att en oavgränsad bestämmelse begränsar yttrandefriheten, om den i fråga om den avskräckande effekten (chilling effect) hindrar även saklig debatt om händelser.  

Enligt rambeslutet omfattar sätten att begå ett förnekelsebrott offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande. Enligt tilläggsprotokollet är också godkännande ett gärningssätt. ”Urskuldande” är ett uttryck som strävar efter att berättiga den aktuella allvarliga gärningen eller anse att den är tillåten. Också ett accepterande förhållande till gärningen kan vara urskuldande. ”Förnekande” är å sin sidan ett uttryck som bestrider att den aktuella gärningen ägt rum antingen i sin helhet eller delvis. Förnekandet kan gälla också sättet att begå gärningen eller föremålet för gärningen. ”Flagrant förringande” å sin sida kan vara förringande av själva gärningen eller dess följd eller betydelse eller förringande av det lidande som orsakats av gärningen för dess offer. ”Godkännande” avser uttryckligt godkännande av gärningen antingen verbalt eller non-verbalt. Det kan också innebära att information som är tydligt felaktig inte rättas.  

De olika gärningssätten innehåller alltid någon form av snedvridning av sanningen eller kända fakta. Därtill innehåller de ett inbyggt uppsåtselement på så sätt att en person som uppriktigt misstagit sig på eller inte är medveten om fakta i princip inte kan straffas för ett förnekelsebrott. Uppsåtselementet uttrycks även uttryckligen i den inledande satsen i artikel 1.1 i rambeslutet och i ordalydelsen i 1 punkten i tilläggsprotokollet. Därtill ska spridningen av material med förbjudet innehåll enligt det sist nämnda vara oberättigat. I domen Jerils mot Danmark (23.9.1994) ansåg EU-domstolen att det straffrättsliga straffet kränker ändringssökandes yttrandefrihet, då ett meddelande med ett i sig förbjudet innehåll hade spridits i god tro i informationsspridningssyfte och den som delat meddelandet hade fört fram att meddelandet inte var sanningsenligt och också i övrigt försökt ta avstånd från det meddelande som ändringssökanden spridit. 

Tilläggsprotokollet, som gäller enbart gärningar som gjorts med datasystem, förutsätter också att förnekandet görs ”genom att sprida material” eller ”på annat sätt tillgängliggöra material till allmänheten”. Ordalydelsen hänvisar exempelvis till inlägg på ett diskussionsforum på Internet eller delning av länkar eller att på annat sätt tillgängliggöra material till allmänheten ”on line” (se RP 317/2010 rd, s. 16). Rambeslutet förutsätter å sin sida inte särskilda spridningsformer för meddelandet eller budskapet, utan ett meddelande med förbjudet innehåll kan delas på vilket sätt som helst. Kommunikationen kan också ske utan medium, såsom med ett tal eller en presentation. (Se EMD:s avgörande M’Bala M’Bala mot Frankrike 20.20.2015, i synnerhet punkterna 39–40, vilket handlade om bestridande och förnedrande av Förintelsen under en teaterföreställning och Williamson mot Tyskland, 8.1.2019, där biskop Williamson hade förnekat Förintelsen i en intervju på TV). Det väsentliga i bägge fallen är dock att spridningen av meddelandet ska ske offentligt. I rambeslutet uttrycks detta uttryckligen, i tilläggsprotokollet med orden ”för allmänheten tillgängliggöra”. 

Enligt rambeslutet ska ett förnekelsebrott anknyta till de människogrupper eller gruppmedlemmar, som definieras enligt vissa egenskaper. Dessa egenskaper är ras, hudfärg, religion, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung. Ett förnekelsebrott har en karaktär av hatbrott, vilket syns i att förnekelse enligt rambeslutet ska göras på ett sätt som är ägnat att uppmana till hat eller våld mot en sådan grupp eller dess medlemmar. Förnekelse enligt rambeslutet har med andra ord ett inbyggt hatmotiv. Därtill ska gärningen orsaka ett visst tillstånd, det vill säga att den nämnda gruppen eller en person som hör till den ska utsättas för risk för en viss grad av hat eller våld. 

Tilläggsprotokollet förutsätter däremot inte uppmaning till hat mot de nämnda grupperna eller individer som hör till dessa. En stat som är part kan dock själv avgränsa förnekelsebrottet till gärningar som ger uttryck för hat, diskriminering eller våld mot de nämnda grupperna eller medlemmar av dessa. Finland har i samband med ratificeringen av tilläggsprotokollet inte gjort någon sådan avgränsning, utan förbehållit sig rätten enligt den artikel som gäller skyldigheten att kriminalisera folkmord eller brott mot mänskligheten i fall där bestämmelserna om hets mot folkgrupp inte kan tillämpas. Bestämmelsen i tilläggsprotokollet är i denna utsträckning mer abstrakt än bestämmelsen i rambeslutet, eftersom den inte förutsätter något särskilt hatmotiv eller en viss följd av gärningen. 

Rambeslutet ger också möjlighet att förutsätta att ett förnekelsebrott innebär också andra faror utöver uppmaning till hat eller våld, nämligen att medlemsstaten kan avgränsa ett förnekelsebrott till att gälla gärningar som begås på ett sätt som är ägnat att störa den allmänna ordningen eller som är hotande, förnedrande eller kränkande. I tilläggsprotokollet finns det inte något sådant omnämnande, men en part kan göra ett förbehåll om att tillämpa bestämmelsen antingen i sin helhet eller delvis, det vill säga att det är möjligt att göra ett förbehåll med ett innehåll som motsvarar rambeslutet. Det karakteristiska för brott mot den allmänna ordningen är att de i allmänhet orsakar anstöt, förargelse eller irritation i den mån att det förutsätts att myndigheterna ingriper i dessa (se RP 6/1997 rd, s. 95). Brott som stör den allmänna ordningen gäller inte nödvändigtvis direkt en enskild person och de har inte nödvändigtvis någon målsägande. ”Allmän ordning” är ett uttryck som bör bedömas och beroende på kontexten kan det ges relativt olika innebörder. Dess innehåll kan också ändras då förhållandena i samhället förändras. 

2.5  Bedömning av förnekelse av allvarliga internationella brott enligt den gällande strafflagen

I den finländska strafflagstiftningen finns det inte någon separat bestämmelse om förnekelse av folkmordet av judar eller andra brott mot mänskligheten eller allvarliga internationella brott. Förnekelse av Förintelsen eller andra brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser bedöms främst som hets mot folkgrupp enligt 11 kap. 10 § i strafflagen eller som den grova gärningsformen av brottet enligt föreskrifterna i 10 a § i det nämnda kapitlet.  

För att genomföra CERD-konventionen fogades en bestämmelse om kriminalisering av hets mot folkgrupp till den dåvarande 16 kap. 6 a § i strafflagen (465/1970). Ratificeringen av konventionen bereddes som ett nordiskt lagsamarbete tillsammans med Sverige, Norge och Danmark (RP 19/1970 rd, s. 1.) En straffbar gärning enligt paragrafen utgjordes av spridning av sådana uttalanden eller andra tillkännagivanden som hotar, förtalar eller förolämpar en ras eller flera raser eller personer som hör till en ras, har en hudfärg, har ett medborgarskap eller ett etniskt ursprung eller flera folkgrupper eller hör till ett angivet religionssamfund. Rasdiskriminering kriminaliseras å sin sida i nya 6 b §. Förarbetena till lagen innehåller inte någon hänvisning till folkmord eller andra brott mot mänskligheten och inte heller till den straffrättsliga bedömningen av förnekelse av dessa. (Se också LaUB 6/1970 rd.) 

År 1974 flyttades hetsbrott till en del av 13 kap. 5 § i strafflagen (987/1974), varvid brott mot mänskligheten sammanställdes till ett eget kapitel. Det centrala målet var att ge rättsskydd åt personer som hör till vissa diskriminerade grupper eller ”personer som hör till en grupp som på grund av krig eller andra exceptionella händelser underkuvats av staten”. Dessa så kallade folkrättsbrott kunde kränka en enskild person, men de innehöll ett element om att offret hörde till en grupp som diskriminerats på något sätt. (RP 241/1973 rd, s. 2.) Kapitlet omfattade krigstida brott, folkmord och rasdiskriminering. Den nya bestämmelsen i 13 kap. 5 § om hets mot folkgrupp i strafflagen motsvarade dock innehållsmässigt den tidigare gällande bestämmelsen i 16 kap. 6 a § i strafflagen. 

Följande gång behandlades hetsbrott i den andra fasen av totalrevideringen av strafflagen. I regeringens proposition 94/1993 rd föreslogs att bestämmelsen kompletteras och att dess namn ändras till formen ”hets mot folkgrupp”, eftersom hot, förtal eller smädelse av en folkgrupp också kan leda till annat än diskriminering, till exempel våldsamheter eller hat. Det föreslogs att straffbarhetens område utvidgas också till andra än rasliga, nationella eller etniska eller religiösa folkgrupper. Det föreslogs också att straffbarheten begränsas till fall, där gärningen är ägnad åt att väcka aggressivitet, fientligheter eller diskriminering mot en grupp och gärningsmannen förutsattes ha strävat efter en sådan följd (RP 94/1993 rd, s. 32).  

Lagutskottet ansåg dock att de föreslagna skärpningarna av tillämpningsförutsättningarna var för långtgående och ansåg att de gärningar som nämns i bestämmelsen i sig, utan de följder som nämns i förslaget, är så skadliga att ett straffrättsligt sanktionshot är motiverat (LaUB 22/1994 rd). Hets mot folkgrupp föreskrevs som en straffbar gärning i 11 kap. 8 § i strafflagen (578/1995). 

Följande gång reviderades hetsbrott år 2007 (RP 55/2007 rd), då bestämmelserna i strafflagen om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten reviderades med anledning av Romstadgan (FördrS 55 och 56/2002), som upprättades för att grunda internationella brottmålsdomstolen. Den gällande bestämmelsen om hetsbrott ändrades inte, men den flyttades till 11 kap. 10 § i strafflagen (212/2008). 

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp i strafflagen fick sin nuvarande form år 2010 (511/2011), då EU:s rambeslut om rasism och tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (ETS 189), som gäller kriminalisering av gärningar av rasistisk och främlingsfientlig natur begångna med hjälp av datorsystem, sattes i kraft i Finland (FördrS 83 och 84/2011). På grund av inverkan av rambeslutet och tilläggsprotokollet var det nödvändigt att revidera bestämmelsen till många delar. (RP 317/2010 rd, s. 11–12, LaUB 39/2010 rd.) I detta sammanhang konstaterades det för första gången i lagberedningsmaterialet att Finlands gällande lagstiftning inte innehåller straffbestämmelser som uttryckligen kriminaliserar framförande av påståenden om förnekelse av Förintelsen eller motsvarande brott i offentligheten eller överlag. Situationen konstaterades vara den samma också i övriga nordiska länder (RP 317/2010 rd, s. 19–20). 

I förarbetena om hetsbrott konstateras dock uttryckligen att det på motiverade grunder kan anses att brottsbeskrivningen för det nämnda brottet kan uppfyllas också med rasistiska och främlingsfientliga gärningar, där folkmord eller brott mot mänskligheten godkänns eller försvaras. Enligt förarbetena kan fullständigt obestridliga historiska händelser, såsom Tredje rikets judeutrotning, dock inte ifrågasättas på sakgrunder. Vidare konstateras att ogrundat förringande av händelser i strid med historiska faktauppgifter kan kränka eller hota den folkgrupp som en gång i tiden utsatts för illdåd. (RP 317/2010 rd, s. 20) 

Enligt förarbetena lämnar fall där folkmord eller brott mot mänskligheten behandlas vid kommunikation enligt journalistiska principer eller i historisk forskning och diskussion som fyller vetenskapliga kriterier utanför det område som kan straffas. Exempelvis historieforskning kan föra fram omständigheter som föranleder diskussion om huruvida de etablerade uppfattningarna om en viss historisk händelse bör ses över. Enligt förarbetena är det klart att diskussioner av detta slag baserade på sakliga argument bör tillåtas. Utöver yttrandefriheten innehåller förarbetena hänvisningar till att vetenskap, konst och den högsta utbildningen är tryggad i grundlagen. 

För allvarliga hetsbrott bildades en kvalificerad brottsbeskrivning i 11 kap. 10 a § i strafflagen i samband med revideringen år 2011. Den blir tillämplig på fall där man uppmanar eller förleder till folkmord eller andra allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, mord eller dråp begånget i terroristiskt syfte eller annat våld som klart äventyrar den allmänna ordningen eller säkerheten. Gärningen ska också utifrån en helhetsbedömning var grov. 

I förarbetena till bestämmelsen konstateras att när lagutskottet behandlade propositionen med förslag till ändring av strafflagstiftningen i enlighet med Romstadgan (RP 55/2007 rd) fäste utskottet avseende vid att rambeslutet, som då höll på att färdigställas, innehåller en skyldighet för medlemsstaterna att kriminalisera inte bara offentlig uppmaning utan också bland annat offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av folkmord. Utskottet ansåg då det vara motiverat att man vid beredningen av det nationella genomförandet av rambeslutet bör överväga om Finlands bestämmelser om offentlig uppmaning till folkmord är korrekta också när det gäller straffskalorna (LaUB 1/2008 rd, s. 2–3). Vid revideringen år 2011 ansågs det därför att det är behövligt att stifta bestämmelser om rekvisitet för grova gärningsformer för allvarliga brott som begåtts utifrån rasistiska motiv. Det ansågs att lagen kommer att stå i bättre samklang med Romstadgan och tydligt uppfylla också de krav som ställs i tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet och rambeslutet efter det att bestämmelserna har tagits in i strafflagen (RP 317/2010 rd, s. 41). 

Offentligt ursäktande av folkmord eller brott mot mänskligheten kan också, beroende på förhållandena, uppfylla rekvisitet för offentlig uppmaning till brott enligt 17 kap. 1 § i strafflagen eller ärekränkning enligt 24 kap. 9 § i strafflagen. Det kan förhålla sig på det viset om någon i uttalandena i sak förleds att upprepa grymheterna eller om uttalandet riktas mot en viss person. (RP 317/2010 rd, s. 20) Också den som sprider falsk information eller insinuationer om en avliden person kan dömas för ärekränkning, om gärningen är ägnad åt att orsaka lidande för de människor som stod synnerligen nära den avlidne.  

Grundlagsutskottet har betonat vikten av att bekämpa hatretorik och hänvisat till förslaget till definition av hatretorik av Europarådets ministerkommitté. Enligt förslaget avses med hatretorik uttryckssätt som sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar rashat, främlingsfientlighet, antisemitism eller annat hat grundat på intolerans (GrUU 52/2014 rd, s. 4). 

2.6  Bedömning av förnekelse av allvarliga internationella brott i rättspraxis

Enligt Statistikcentralens statistik har man i tingsrätterna under de senaste åren årligen avgjort i snitt ett tjugotal mål som handlat om hets mot folkgrupp. Det har handlat om hetsbrott i grundform, grovt hets mot folkgrupp har inte förekommit. 

(Statistiken Straff efter tingsrätt och brott (tingsrätter och hovrätten som första instans/Statistikcentralen) 

I en utsträckning som gäller förnekelse av allvarliga internationella brott har det alltid handlat om förnekelse av folkmordet av judar, det vill säga Förintelsen. Lagakraftvunna domar har getts för hets mot folkgrupp utifrån förnekelse av Förintelsen, förringande av Förintelsen och ursäktande av Förintelsen.  

I dom 22/152879 (Dnr R 21/5462, 30.12.2022) av Helsingfors tingsrätt åtalades A för sitt tal, som A hållit vid demonstrationen ”Kohti vapautta” den 26 januari 2020 i närheten av Tammerfors järnvägsstation. Åklagaren ansåg att talet förnedrade judar och förnekade Förintelsens existens. 

Enligt åtalet konstaterades bland annat det följande i talet under demonstrationen: ”Den 27 januari firas den så kallade minnesdagen för offren för förföljelsen i olika delar av världen. Kärnan i festligheterna är ett påstående om att sex miljoner judar har mördats i Förintelsen under andra världskriget. Förintelsen är en religion, eftersom inget hållbart bevis lagts fram till stöd för påståendet om folkmord. Forskarna har hittills inte hittat en enda kropp av en jude som dödats med en giftig gas, inte heller ordrar om eller planer på genomförandet av folkmord. [– –] De enda bevis som talar för Förintelsen som en historisk händelse är propaganda som publicerats av Tysklands fiendestater och ögonvittnesmål av så kallade överlevare av Förintelsen, vilka visat sig vara lögner som sinsemellan är motstridiga".  

I bedömningen av innehållet i A:s tal konstaterade tingsrätten att strafflagen inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse som kriminaliserar förnekelse av folkmordet av judar. Följaktligen skulle straffbarheten för det förfarande som beskrivits i åtalet bedömas i ljuset av 11 kap. 10 § i strafflagen. Tingsrätten anmärkte att man i högsta domstolens rättspraxis inte bedömt straffbarheten för förnekelse av Förintelsen, men Helsingfors hovrätt har i sin dom nr 2641 i ärendet R 04/2483 styrkt tingsrättens dom, där svaranden ansågs ha gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp bland annat genom att förringa folkmordet av judar. 

Tingsrätten ansåg att A i sitt tal på ett falskt sätt bestridit att Förintelsen ägt rum och därtill påstått att överlevarna var lögnare. Enligt tingsrätten var sådana påståenden ägnade åt att orsaka förakt och intolerans och till och med hat mot dem. Spridning av sådana falska och kränkande påståenden bland allmänheten omfattas följaktligen inte av skyddet av yttrandefriheten och det är inte tillåtet. 

Tingsrätten ansåg att A gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp. A dömdes på samma gång också för andra brott, av vilka det mest betydande var grov skadegörelse mot Åbo synagoga. A dömdes till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff på 1 år 3 månader. Såväl åklagaren som A har meddelat missnöje med domen i sin helhet och den har inte vunnit laga kraft.  

Dom nr 2641 (Dnr R 04/2483, 13.9.2006) av Helsingfors hovrätt är den tidigaste kända hovrättsdomen som handlar om förnekelse, förringande eller ursäktande av Förintelsen. I fallet hade svaranden översatt ett verk från 1920-talet vid namnet ”Tsarfamiljen Romanovs sista dagar” till finska och lagt till ett förord som han själv skrivit till översättningen till finska. Boken hade tryckts i tusen exemplar och så gott som alla exemplar hade spridits bland allmänheten. I förordet förringades bland annat folkmordet av judarna under det andra världskriget genom att påstå att nazisternas förföljelse av judar hade överdrivits tiofaldigt och att den gas som använts i gaskamrarna dödade löss som orsakar sjukdomar och inte människor. Därtill gav författaren judarna skulden för till exempel kriget i Persiska viken och bombningarna av Jugoslavien och författaren påstod att AIDS och narkotikahandel är judarnas vapen för att försvaga övriga folk. Tingsrätten ansåg att svarandens uppsåtliga förfarande inte undanröjs av att svaranden själv ansåg att de egna påståendena var sanningsenliga. Svaranden dömdes till ett bötesstraff på 50 dagsböter. Hovrätten ändrade inte tingsrättens avgörande. 

I dom nr 1662 (Dnr R 07/629, 25.5.2007) fastslog också hovrätten tingsrättens tillräknande dom. Målet handlade om en debattartikel med ett uttryck som ursäktade Förintelsen. Svaranden, som överklagat till hovrätten, hade skickat en egen skrift om konflikten i Mellanöstern till flera tidningar, med följande mening: ”Trots att Hitler var ett sådant människoodjur som han var, är det önskvärt att tiden och gasen hade räckt för att uppnå den slutliga lösning som han eftersträvade för att uppnå ett saligt slut för detta utvalda folk.” Två olika dagstidningar hade publicerat skriften i oförändrad form, en av dem av misstag.  

Tingsrätten hade ansett att ovan nämnda mening som citerats från debattartikeln hade förtalat och kränkt judarna. I motsats till åklagaren, hade tingsrätten dock inte funnit den som ett hot mot judar och ansett att det ska finnas en naturlig koppling mellan uttalandet och hotet och att hotet åtminstone på viss nivå ska vara konkret. Enligt rätten kunde inte svarandens uttryck, som förhöll sig godtagbart till förföljelsen av judar på 1940-talet, ses som en uppmaning att nu agera mot judar på samma sätt. Författaren av debattartikeln dömdes till ett bötesstraff på 30 dagsböter. 

Också i avgörande nr 366 (Dnr R 08/607, 18.2.2009) fastslog Helsingfors hovrätt tingsrättens tillräknande dom om hets mot folkgrupp. Svaranden ansågs ha hotat, skymfat och förtalat asylsökanden, människor av afrikanskt ursprung, romer, judar och muslimer. Svaranden hade skrivit om dessa grupper i en diktbok med namnet ”Syitä ja seurauksia”, som hade trycks i 200 exemplar och delats till allmänheten i en omfattning på omkring 20 exemplar. Svaranden hade föreslagit att medlemmar av ovan nämnda folkgrupper skulle avlägsnas ur landet. Därtill ursäktade svaranden Förintelsen, det vill säga att svaranden ansåg att nazisternas folkmord av judar, romer och andra folkgrupper var en godtagbar och önskad åtgärd. 

Tingsrätten konstaterade att även om uttrycken i diktform delvis vara avsedda som satir och därför inte hade framförts i en skarp ton, så var de så grova att de skulle anses överskrida yttrandefrihetens gräns. De uttalanden som förhöll sig positivt till folkmordet av judarna ansågs vara särskilt grova. Svaranden dömdes till ett bötesstraff på 30 dagsböter. 

Högsta domstolen har inte gett något avgörande som handlat om straffrättslig bedömning av förnekelse av Förintelsen eller andra allvarliga internationella brott. I målet HD 2020:68 som gäller upplösning av en förening ägnades dock uppmärksamhet åt ifrågasättandet av Förintelsen i föreningens verksamhet. 

2.7  Antalet hatbrott i Finland

Polisyrkeshögskolan, inrikesministeriet, Åklagarmyndigheten, justitieministeriet och Statistikcentralen för officiell statistik över hatretorik och hatbrott i Finland. I definitionen av hatbrott i polisverksamheten utnyttjas Polisstyrelsens anvisning om identifiering, tolkning och registrering av misstänkta hatbrott eller brott som innehåller sådana särdrag i polisverksamheten, vilken senast uppdaterats år 2023. I anvisningen avses med hatbrott ett brott mot en person, grupp, någons egendom, en institution eller en företrädare för dessa, i vilket offret väljs utifrån brottsoffrets förmodade eller faktiska etniska eller nationella bakgrund, religiösa övertygelse eller livsåskådning, sexuella läggning, sexuella identitet, könsuttryck, kön eller funktionsnedsättning. 

I justitieministeriets utredning som publicerats år 2021 har behandlingen av hatbrott i straffprocessen granskats. Enligt utredningen kan ett hatbrott i princip vara vilket brott som helst, vars incitament är ett hatmotiv. Hatmotivet kan vara en omständighet som uppfyller rekvisitet för ett visst brott eller så kan det påverka förordnandet av straffet som en skärpningsgrund, om hatmotivet inte hör till rekvisitet för det brott som begåtts. (Juutinen, Marko, Polisyrkeshögskolan: Viharikokset ja niiden käsittely rikosprosessissa. Justitieministeriets publikationer, utredningar och anvisningar 2021:8, s. 10–11.) I utredningen finns det också en hänvisning till anvisningarna om hatbrottsklassificering av Polisstyrelsen (Juutinen 2021, s. 21). 

De misstänkta hatbrott som anmälts till polisen, vilka också omfattar fall av hatretorik, delas in i följande undergrupper: (i) rasistiska brott (etnicitet eller medborgarskap); (ii) brott som gäller religion eller övertygelse; (iii) brott som gäller den sexuella läggningen, könsidentiteten och könsuttrycket; och (iv) brott som gäller funktionsnedsättning. De har dokumenterats i den hatbrottsrapport som Polisyrkeshögskolan publicerar årligen.  

År 2022 registrerades sammanlagt 1 245 brottsanmälningar om misstänkta hatbrott. Största delen (74,7 %) av brottsanmälningarna gällde brottsmisstankar vars motiv gällde offrets etniska eller nationella bakgrund utifrån de uppgifter som framgick av brottsanmälan. Det vanligaste brottsslaget var misshandel. Andelen fall som anknyter till offrets religiösa bakgrund var 9,7 procent (121 st.). I dessa fall var målen för de mesta muslimer och en tredjedel av fallen utgjordes av ärekränkningar. Brott i anknytning till religion skedde mest på Internet. De brottsanmälningar där offret för gärningen var en jude eller judendomen uppgick till sammanlagt 10 år 2022. Av anmälningarna gällde största delen verbala kränkningar, hot och trakasserier. Separat statistik är inte tillgänglig om förnekelse av Förintelsen eller andra allvarliga internationella brott. 

Av de brottsmisstankar som kommer till polisens kännedom framskrider enbart en del till åtalsprövning och därifrån vidare till domstolsbehandling. Det kan finnas olika orsaker till att ärendet inte sänds vidare från förundersökningen till åklagaren. Ett ärende sänds inte till åklagaren om det inte uppfyller rekvisitet för något brott. En annan orsak kan vara att ingen kan åtalas för gärningen, till exempel för att den misstänkte varit under 15 år gammal vid tidpunkten för gärningen, att åtalsrätten är preskriberad eller att det inte handlar om ett brott som omfattas av allmän åtalsrätt och målsäganden inte har krav i ärendet. Av all brottslighet som kommer till polisens kännedom framskrider endast en liten andel till domstolsbehandling. Därtill får polisen kännedom om enbart en del av hatbrotten (Rauta, Jenita: Poliisin tietoon tullut viharikollisuus Suomessa 2017. Polisyrkeshögskolans rapporter 131, 2018, s. 12) 

Enligt polisyrkeshögskolans senaste hatbrottsrapport framskred 26 procent av de 310 hatbrottsanmälningar, som gjordes i början av år 2022 och vars förundersökning slutförts, till åtalsprövning. Av de 82 brottsmisstankar som framskred till åtalsprövning gällde 86 procent offrets etniska eller nationella bakgrund. (Rauta, Jenita: Poliisin tietoon tullut viharikollisuus Suomessa 2022. Polisyrkeshögskolans översikter 35, 2023, s. 39) Polisyrkeshögskolan för inte statistik över uppgifter om hur stor del av fallen som framskrider från åtalsprövning till domstolsbehandling. 

Materialet i den utredning som justitieministeriet publicerade år 2021 utgjordes av de misstänkta hatbrott som kommit till polisens kännedom och framskridandet av dessa till åklagaren och domstolsbehandling år 2017. Av de 1 165 anmälningar om hatbrott som registrerades vid den tidpunkten sändes 33 procent (379) till åtalsprövning. I dessa nämndes 547 misstänkta gärningsmän. Åtal väcktes mot 368 misstänkta och de var misstänkta för sammanlagt 249 hatbrottsanmälningar. Av de hatbrottsanmälningar som gjordes i början av år 2017 och undersöktes framskred följaktligen 21 procent ända till domstol. Vid tidpunkten för publiceringen av utredningen hade domstolen gett ett avgörande om största delen av åtalen. Tingsrätten hade gett en fällande dom till 92 personer som var misstänkta för hatbrott. (Juutinen 2021, s. 16–17.) 

2.8  Bedömning av nuläget

En uttrycklig separat straffbestämmelse om förnekelse av Förintelsen eller andra allvarliga internationella brott förutsätts inte i någon av de internationella människorätts- eller andra konventioner som är bindande för Finland. En sådan finns inte heller i den finländska strafflagen, utan straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp och ärekränkning tillämpas främst på förnekelse av Förintelsen och andra internationella brott. Även om det i viss mån finns rättspraxis om förnekelse av Förintelsen, har högsta domstolen inte gett något avgörande om det straffrättsliga ansvaret, vilket styr tolkningen. De finns inte heller rättspraxis om andra allvarliga internationella brott än förnekelse av Förintelsen. 

Europeiska kommissionen har i det överträdelseförfarande som det inlett mot Finland ansett att den finländska lagstiftningen innehåller brister i fråga om kriminaliseringen av förnekelse av Förintelsen och andra allvarliga internationella brott. Kommissionen anser bland annat att det i den finländska lagstiftningen inte finns någon bestämmelse som uttryckligen kriminaliserar offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av de i de aktuella punkterna nämnda brotten mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller Förintelsen. Kommissionen anser därtill att de gärningssätt som nämns i fråga om hetsbrott är mer begränsade än ”uppmaning till våld” som förutsätts i rambeslutet. Därtill ger bestämmelsen inte skydd för enskilda personer, enbart för grupper.  

Också i den inhemska rättslitteraturen har man i linje med kommissionen ansett att den straffrättsliga bedömningen av förringande av Förintelsen är osäker (Nuotio, Kimmo: Sananvapausrikosten sääntelyn ja soveltamisen kehitystrendejä ja kehittämiskohtia eräiden kotimaisten oikeustapausten valossa. Viestin viemää - Vjestintäoikeuden vuosikirja 2021, s. 63). I Finland förekommer dock gärningar där man förnekar i synnerhet Förintelsen, vilka kränker Förintelsens offer och minnet av dem och påverkar det sociala klimatet genom att orsaka hat och till och med våld. Det är följaktligen motiverat att komplettera strafflagstiftningen för att tydliggöra straffbarheten för förnekelse av allvarliga internationella brott. 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås att 11 kap. om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i strafflagen kompletteras med en ny 10 b §, där förnekelse av allvarliga internationella brott definieras som ett brott. Kriminaliseringen baserar sig enligt förslaget på EU-rådets rambeslut om bekämpande av rasism och främlingsfientlighet och det överträdelseförfarande som kommissionen inlett mot Finland i fråga om det samt föreskrifterna om detta i 1:a tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet.  

En särskild straffbestämmelse om förnekelse av ett allvarligt internationellt brott är behövligt, för att rättsläget i denna utsträckning ska vara så tydligt som möjligt och för att skyldigheterna enligt rambeslutet ska fullgöras så väl som möjligt i den nationella regleringen. Förnekelse av ett allvarligt internationellt brott kan ses som en särskild form av hatretorik, varför det kan anses vara motiverat att stifta en specialbestämmelse om att förnekelse är straffbart. 

Enligt den föreslagna straffbestämmelsen straffas den som offentligen förnekar, ursäktar och allvarligt förringar vissa allvarliga internationella brott, då det görs utifrån en sådan rasistisk grund som nämns i straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp på ett sätt som är ägnat att uppmana till våld och hat mot en i 10 § avsedd grupp eller en medlem av gruppen och störa den allmänna ordningen. Också en juridisk person kan ställas inför straffansvar för en sådan gärning. 

Det föreslås att förnekelse, ursäktande och allvarligt förringande av allvarliga internationella brott är straffbart endast då en erkänd internationell domstol konstaterat att de ägt rum. I detta sammanhang utnyttjar Finland den i artikel 1.4 i rambeslutet nämnda möjligheten att avgränsa området för straffbarheten så att förnekelse, ursäktande och allvarligt förringande av de brott som avses i artikel 1.1 c och d är straffbart endast om brottet konstaterats med ett slutligt beslut av en internationell domstol. Ett uttalande om att avgränsningsmöjligheten enligt artikel 1.4 i rambeslutet utnyttjas gavs till kommissionen i samband med notifieringen. 

Det är motiverat att avgränsa straffbarheten till brott som konstaterats på ett lagakraftvunnet sätt av en erkänd internationell domstol av den orsaken att det avgränsar kretsen av de gärningar som avses i bestämmelsen maximalt exakt och följaktligen blir straffbestämmelsen maximalt exakt avgränsad och förutsägbar. Därtill hindrar en avgränsning av bestämmelsen för att gälla enbart lagakraftvunna domar av internationella domstolar att finländska domstolar används som redskap för rättslig bedömning av politiskt omtvistade gärningar. Avgränsningen av lagakraftvunna avgöranden av finländska domstolar utanför tillämpningsområdet är inte av stor betydelse i praktiken, eftersom domstolarna i Finland ytterst sällan behöver bedöma en gärning som gäller folkmord, en krigsförbrytelse eller ett brott mot mänskligheten. Tillsvidare har enbart en sådan lagakraftvunnen dom getts i Finland, vilken var dom nr 882 av den 20 mars 2012 (Dnr R 10/2555) av Helsingfors hovrätt i fråga om folkmordet i Rwanda. 

Därtill föreslås att straffbestämmelsen, på det sätt som rambeslutet ger möjlighet till, avgränsas att gälla enbart för gärningar som utförs på ett sätt som är ägnat att störa den allmänna ordningen.  

Också aspekter som gäller tryggandet av yttrandefriheten talar för att bestämmelsen stiftas i så begränsad form som möjligt. Yttrandefriheten har en accentuerad betydelse i den samhälleliga och politiska debatten, liksom inom vetenskap och konst. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen i strafflagen är inte att begränsa friheten att diskutera samhälleligt betydelsefulla frågor eller historiska händelser eller tolkningen av dessa. Till exempel ska det vara möjligt att diskutera Förintelsen vetenskapligt utan rädsla för att åtalas. En diskussion som förs även med tillspetsade argument är tillåten, så länge som motiveringarna till argumenten är sakliga. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Det kan anses att skyldigheterna i rambeslutet i praktiken redan för närvarande tillgodoses. I enlighet med den rättspraxis som lagts fram ovan i avsnitt 2 har domstolarna ansett att förnekelse, förringande och även ursäktande av Förintelsen i vissa sammanhang uppfyllt rekvisitet för hets mot folkgrupp. Förslaget handlar framför allt om förtydligande av rättsläget och att lagstiftningen genomförs för att tillräckligt entydigt överensstämma med kraven i rambeslutet.  

Utifrån statistiken uppskattas det att brott som omfattas av tillämpningsområdet för den föreslagna nya bestämmelsen sällan blir föremål för prövning och åtalsprövning. Följaktligen bedöms bestämmelsen inte ha konsekvenser för den offentliga ekonomin, med avseende på polisens eller rättsväsendets verksamhet. 

Den föreslagna bestämmelsen kan dock enligt bedömning i viss mån förutsätta utbildning av poliser, åklagare och domare. Utbildningen kan genomföras inom ramen för den nuvarande utbildningen om hatbrott och de nuvarande verksamhetsanslagen. 

Behovet av den föreslagna nya straffbestämmelsen baserar sig till centrala delar på förpliktelserna i rambeslutet. Propositionen bedöms inte ha någon betydande konsekvens för antalet brott, eftersom sådana gärningarna redan i huvudsak är straffbara i Finland och det uppskattas att sådana inte kommer att förekomma ofta. 

Den föreslagna bestämmelsen förtydligar det rådande rättsläget genom att på ett entydigare sätt göra förnekelse av folkmord och vissa andra allvarliga internationella brott straffbart. Detta bedöms i viss mån stärka rättssäkerheten ur individernas synvinkel, förenkla och effektivisera myndigheternas brottsundersökning, åtalsprövning och domstolsbehandling och förebygga i bestämmelsen avsedd straffbar verksamhet. Förebyggandet av hatretorik kan ha betydande och mångahanda positiva konsekvenser i vardagen för dem som är föremål för hatretorik. Enligt utredningarna har företrädare för minoritetsgrupper som utsatts för hatretorik eller trakasserier upplevt att hatretoriken påverkat bland annat deras känsla av trygghet, användning av sociala medier och webbinnehåll, deltagande i samhällsdebatten eller förtroende för myndigheterna. (Se t.ex. Jauhola, Laura et al: Seurantaselvitys vihapuheesta ja häirinnästä ja niiden vaikutuksista eri vähemmistöryhmiin. Justitieministeriets publikationer, utredningar och anvisningar 2022:10 I fråga om studien ska det observeras att också trakasserier och hatretorik behandlades i större utsträckning i den, och inte enbart straffbar hatretorik eller förnekelse av Förintelsen, som är aktuellt i denna proposition.) 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Den kritik som kommissionen framfört i överträdelseförfarandet ger skäl att komplettera och tydliggöra lagstiftningen. 

En alternativ reglering till den nya straffbestämmelsen som föreslagits i propositionen är att lägga till ett omnämnande om förnekelse av allvarliga internationella brott i 11 kap. 10 § i strafflagen, vilken gäller hets mot folkgrupp. En sådan regleringsmodell har tillägnats bland annat i den reviderade bestämmelsen om hets mot folkgrupp i Sverige. 

Problemet med detta alternativ är dock att en bestämmelse om hets mot folkgrupp i enlighet med dess namn skyddar enbart dessa grupper. Rambeslutet förutsätter dock att bestämmelsen om förnekelse av Förintelsen och andra allvarliga internationella brott ger skydd också åt individer som hör till de grupper som nämns i rambeslutet. Kriminalisering av förnekelse av allvarliga internationella brott kan följaktligen inte fogas till bestämmelsen om hets mot folkgrupp i strafflagen utan att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsen att gälla även enskilda personer som hör till de grupper som ska skyddas. Med beaktande av att kommissionen också i det överträdelseförfarande som pågår mot Finland ansett att bestämmelsen om hets mot folkgrupp i förhållande till rambeslutet innehåller också andra brister, är en sådan lösning inte problemfri. Regleringen av hets mot folkgrupp är inte till övriga delar föremål för denna proposition. 

Rambeslutet ger medlemsstaterna möjlighet att avgränsa straffbestämmelsen om kriminalisering av förnekelse av Förintelsen och andra allvarliga internationella brott till att gälla enbart fall, där förnekelsen gällt brott som fastställts med ett slutligt beslut av en domstol i medlemsstaten i fråga och/eller en internationell domstol eller uteslutande av en internationell domstol. Vid genomförandet av rambeslutet har Finland ursprungligen inte gjort en sådan avgränsning, men med beaktande av yttrandefrihetens centrala betydelse i den nordiska traditionen, är den nämnda avgränsningen motiverad. Enligt förslaget gör en avgränsning till enbart lagakraftvunna domar av internationella domstolar straffbestämmelsen tydlig och den lämnar bland annat en gärning som inte nödvändigtvis är föremål för en gemensam syn på internationell nivå utanför tillämpningsområdet. Inte heller inkludering av lagakraftvunna domar av nationella domstolar i bestämmelsen är av väldigt stor betydelse i praktiken, eftersom man i Finland hittills gett enbart en lagakraftvunnen dom om sådana allvarliga brott som avses i rambeslutet. Av dessa orsaker har man i propositionen föreslagit att den nya straffbestämmelsen avgränsas till lagakraftvunna domar av internationella domstolar.  

Därtill tillåter rambeslutet en avgränsning av kriminalisering av förnekelse av Förintelsen och andra allvarliga internationella brott till gärningar som begås på ett sätt som är ägnat att störa den allmänna ordningen eller som är hotande, förnedrande eller kränkande. I propositionen föreslås för tydlighetens skull att straffbarheten för gärningar där allvarliga internationella brott förnekas avgränsas till gärningar som är ägnade åt att störa den allmänna ordningen. 

5.2  Utländsk lagstiftning och andra förfaranden som tillämpas utomlands

Lagstiftningen om förnekelse av Förintelsen och andra internationellt erkända brott har utbretts i Europa på 1990-talet. Kriminalisering av förnekelse av Förintelsen har genomförts i huvudsak i de nationella strafflagarna. I vissa länder har man också stiftat speciallagar för att skyddet minnet av Förintelsen.  

Rådets rambeslut om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen har med straffrättsliga metoder i avsevärd grad bidragit till utbredningen av kriminaliseringen av förnekelse av Förintelsen, eftersom flera medlemsstater i EU har ändrat sin lagstiftning med anledning av rambeslutet. Å andra sidan har många europeiska länder kriminaliserat förnekelse av Förintelsen redan innan rambeslutet trädde i kraft. Den nordiska lagstiftningen avviker från den övriga europeiska regleringen på så sätt att den inte nämner förnekelse av brott eller minnet så direkt som i lagstiftningen i Kontinentaleuropa, där så kallad minneslagstiftning är tämligen allmän.