7.1
Lagen om organisering av tillsynen över efterlevnaden av Europeiska unionens förordning om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam
1 §.Lagens syfte.
I paragrafen anges lagens syfte. Enligt den föreslagna bestämmelsen är syftet med lagen att precisera och komplettera Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam (förordningen om politisk reklam). Eftersom förordningen om politisk reklam är nationellt direkt tillämplig lagstiftning kan man genom en nationell lag endast precisera förordningens nationella tillämpning när det är behövligt eller nödvändigt för att komplettera förordningen om politisk reklam. Genom nationell lagstiftning kan förordningen preciseras endast inom ramen för det nationella handlingsutrymme som ges i förordningen om politisk reklam.
2 §.Den nationella kontaktpunkten och andra behöriga myndigheter.
I 1 mom. utses statens revisionsverk (revisionsverket) till den nationella kontaktpunkt som avses i artikel 22.9 andra stycket i förordningen. Revisionsverket ska i Finland svara för de uppgifter som i förordningen föreskrivs för den nationella kontaktpunkten och delta i samarbetsnätverket mellan motsvarande myndigheter i andra medlemsstater.
I 2 mom. utses statens revisionsverk till den behöriga myndighet enligt artikel 22 i förordningen som svarar för tillämpningen och genomförandet av förordningen till den del något annat inte följer av förordningen eller genomförandelagen. Därmed ska statens revisionsverk svara för tillsynen över förordningen och andra verkställighetsuppgifter i Finland till den del uppgiften i förordningen inte uttryckligen föreskrivs för dataombudsmannen eller för Transport- och kommunikationsverket, i genomförandelagen för justitieministeriet eller om uppgiften inte hör till landskapet Ålands behörighet.
Enligt det momentet ska revisionsverket dock inte övervaka de förbud mot diskriminering som anges i artikel 5.1. Enligt skäl 18 i förordningen omfattas gränsöverskridande tillhandahållande av reklamtjänster på den inre marknaden av principen om icke-diskriminering. Bestämmelserna i den punkten trädde i kraft redan i samband med antagandet av förordningen, vilket å ena sidan betonar att regleringen överlappar bestämmelserna i tjänstedirektivet och å andra sidan visar att ytterligare reglering är onödig. I Finland har principen om icke-diskriminering på den inre marknaden genomförts i konsumentskyddslagstiftningen samt i diskrimineringslagen och strafflagen, som det påpekas i punkt 3.6.
I förordningen betonas uttryckligen att förordningen inte medför krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer rörande yttrande- och informationsfrihet såsom följer av konstitutionella traditioner eller regler om pressens eller andra mediers rättigheter och ansvarsområden och om särskilda förfarandegarantier för dem, när dessa regler hör samman med fastställande eller begränsning av ansvar. Till denna del kan det bli problematiskt att införa ytterligare nationella bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av artikel 5.1 i förordningen om politisk reklam, till exempel möjligheten att förena förelägganden som gäller försummelse av skyldigheten i den punkten med vite. I stället för att begränsa enskilda befogenheter föreslås det att det inte utfärdas någon ytterligare nationell reglering, utan att tillsynen över efterlevnaden av den nämnda punkten blir beroende av den gällande regleringen om icke-diskriminering, såsom den hittills har varit under förordningens giltighetstid.
I 3 mom. finns en informativ hänvisning enligt vilken andra behöriga myndigheter artikel 22 i förordningen om politisk reklam är dataombudsmannen och Transport- och kommunikationsverket.
Enligt artikel 22.1 i den förordningen ska dataombudsmannen inom sitt behörighetsområde övervaka att skyldigheterna enligt artiklarna 18 och 19 i förordningen fullgörs med de befogenheter enligt artikel 58 och kapitel VII i dataskyddsförordningen som kompletterats genom dataskyddslagen (1050/2018) inom ramen för det nationella handlingsutrymmet. Uppgiften förutsätter i fråga om myndigheternas samarbete och informationsutbyte ytterligare nationell reglering på det sätt som föreslås i 4 § och 11 §. Artikel 22.1 i förordningen om politisk reklam presenteras närmare i punkt 2.5.2 och dess förhållande till dataombudsmannens behörighet och uppgifter behandlas i punkt 3.2.
I enlighet med artikel 22.3 i den nämnda förordningen svarar Transport- och kommunikationsverket, som enligt lagen om förmedlingstjänster (18/2024) är den i artikel 49 i förordningen om digitala tjänster avsedda samordnaren för digitala tjänster i Finland, för säkerställandet av samordningen på nationell nivå i fråga om leverantörer av förmedlingstjänster när det är fråga om tillsyn över de skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 7–17 och 21 i förordningen. Transport- och kommunikationsverket ska dock inte vara den i artikel 22.3 avsedda egentliga behöriga myndighet som svarar för tillsynen, utan statens revisionsverk ska ha denna uppgift.
Samordningsuppgiften omfattar särskilt samordning av det nationella samarbetet i gränsöverskridande situationer. På samordningsuppgiften tillämpas i enlighet med artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam artiklarna 49, 58.1–58.4 och 60.1 i förordningen om digitala tjänster. Befogenheterna förutsätter kompletterande nationell reglering i fråga om informationsutbyte och samarbete mellan myndigheter samt gränsöverskridande förfaranden på det sätt som föreslås i 3 § 6 mom., 4 §, 5 § 6 mom., 6 § 3 mom., 7 § 2 mom., 11 § och 19 § 2 mom. De samordningsuppgifter som avses i artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam presenteras närmare i punkt 2.5.2 och deras förhållande till förordningen om digitala tjänster och till Transport- och kommunikationsverkets uppgifter behandlas i punkt 3.1.
De ovannämnda tre myndigheterna är behöriga myndigheter i Finland i fråga om förordningen.
3 §.Revisionsverkets rätt att få information.
I paragrafen föreskrivs det om revisionsverkets rätt att få information i förhållande till tillhandahållare av politiska reklamtjänster, sponsorer enligt artikel 3 i förordningen om politisk reklam och, i vissa särskilda fall i samband med förmedlingstjänster, andra personer enligt artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster som i samband med sin yrkes- eller näringsverksamhet med rimlig säkerhet kan ha kännedom om information som rör den misstänkta överträdelsen av förordningen. Rätten att få information kan gälla både fysiska personer och organisationer. Regleringen grundar sig både på artikel 22.5 a i förordningen om politisk reklam och på artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster. Revisionsverket ska ha rätt att få information trots sekretessbestämmelserna. Rätten till information bryter alltså i princip sekretessen.
Med stöd av artikel 22.5 a i förordningen om politisk reklam och artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster ska de behöriga myndigheterna ha befogenhet att kräva att tillhandahållare av politiska reklamtjänster, sponsorer och, i tillämpliga fall, andra personer utan oskäligt dröjsmål förser myndigheten med information i samband med en misstänkt överträdelse av förordningen om politisk reklam. Rätten att få information är omfattande och gäller information som hänför sig till misstänkta överträdelser av förordningen.
I 1 mom. föreskrivs det om revisionsverkets rätt att få information. I enlighet med momentet ska revisionsverket trots sekretessbestämmelserna ha rätt att av de sponsorer och tillhandahållare av politiska reklamtjänster som avses i artikel 3 i den förordningen få behövlig information och behövliga redogörelser och handlingar om en misstänkt överträdelse av den förordningen och av skyldigheterna enligt denna lag. Behövliga uppgifter om misstänkta överträdelser av förordningen om politisk reklam kan till exempel gälla avtalsarrangemang, identifiering av sponsorer och politiska reklammeddelanden, information om politisk reklam eller behandling av anmälningar om reklammeddelanden som strider mot förordningen.
I fråga om uppgifter som gäller misstänkt försummelse av skyldigheter som grundar sig på förordningen om politisk reklam lag begränsas i 2 mom. den i 1 mom. föreskrivna rätten att få uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter eller uppgifter som är jämförbara med dem med hänsyn till skyddet för privatlivet till endast nödvändiga uppgifter. Behandlingen av personuppgifter kan till exempel avse kontroll av anmälnings- och åtgärdsmekanismer och interna system för behandling av klagomål samt tillsyn över transparens i samband med politisk reklam. Personuppgifter som behandlas under tillsynen är i regel inte uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter eller som är jämförbara med dem med hänsyn till skyddet för privatlivet.
Känsliga uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter enligt artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen och uppgifter som kan jämföras med dessa ska fås endast om det är nödvändigt. Behandlingen av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter hänför sig särskilt till övervakningen av att artiklarna 5, 7, 9, 10, 11 och 12 i förordningen följs. I de nämnda artiklarna anges transparenskrav för politisk reklam som bland annat inbegriper ett krav på att sponsorer ska vara identifierbara. För att myndigheten ska kunna övervaka om det över huvud taget är fråga om politisk reklam och om den information som lämnats är korrekt måste myndigheten få information om sponsorn. Således är behandlingen av personuppgifter, även känsliga sådana, nödvändig för tillsynen över efterlevnaden av förordningen och för att revisionsverket ska kunna utföra de uppgifter som föreskrivs i denna lag.
I 3 mom. föreskrivs det att utöver det som anges i 1 och 2 mom. har revisionsverket för fullgörande av sina uppgifter enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam rätt att trots sekretessbestämmelserna få behövlig information och behövliga redogörelser och handlingar om en misstänkt överträdelse av andra personer som avses i artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster. Information som fås från andra personer avser i synnerhet de ovannämnda situationer där information som fås från en tillhandahållare av politiska reklamtjänster i egenskap av leverantör av förmedlingstjänster inte är tillräcklig för att utreda en misstänkt försummelse eller informationen innehas av en sådan annan person som avses i artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster.
Enligt 4 mom. ska tillhandahållare och sponsorer av politiska reklamtjänster och andra personer utan onödigt dröjsmål lämna ut uppgifterna, i den form som myndigheten begär och avgiftsfritt. Syftet med att kräva att uppgifter lämnas ut i den form som myndigheten begär är att säkerställa möjligheten till elektronisk behandling av uppgifterna. Informationen begärs i regel elektroniskt, varvid den kan skickas till exempel via e-post. Det är dock uppenbart, att myndigheten vid sina begäranden måste iaktta skälighet. Den kan till exempel inte begära att uppgifter ska lämnas över öppna gränssnitt i maskinläsbart format, såvida inte den som lämnar uppgifterna färdigt har möjlighet att göra detta.
I 5 mom. föreskrivs det att revisionsverket ska ha den rätt att få information som föreskrivs i denna paragraf när verket begär information på begäran av en behörig myndighet i en annan medlemsstat med stöd av artikel 23 i förordningen om politisk reklam eller när verket deltar i gemensamma undersökningar som avses i artikel 23 i förordningen.
Enligt 6 mom. ska revisionsverket ha den rätt att få information som föreskrivs i denna paragraf när Transport- och kommunikationsverket begär uppgifter på begäran av en samordnare i en annan medlemsstat med stöd av artikel 58 i förordningen om digitala tjänster eller när revisionsverket deltar i gemensamma undersökningar mellan samordnare som inletts av transport- och kommunikationsverket och som avses i artikel 60 i förordningen om digitala tjänster.
Den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter i samband med rätten till information och det nationella handlingsutrymme som ges i den allmänna dataskyddsförordningen beskrivs i avsnitt 12.2.
4 §.Informationsutbyte mellan myndigheterna.
I paragrafen föreskrivs det om behöriga myndigheters rätt att utbyta sekretessbelagd information, om det är nödvändigt för skötseln av deras uppgifter enligt förordningen eller den föreslagna lagen. Enligt artikel 22.7 i förordningen ska medlemsstaterna säkerställa ett effektivt och samordnat samarbete mellan alla myndigheter som avses i punkterna 1–4 i artikeln, dvs. revisionsverket, dataombudsmannen och Transport- och kommunikationsverket, i syfte att underlätta ett snabbt och säkert informationsutbyte i frågor som rör utövandet av deras uppgifter och befogenheter inom tillsyn. Det är inte möjligt att uttömmande redogöra för vilka uppgifter hos vem som kan vara nödvändiga för att utreda en överträdelse av förordningen, med tanke på förordningens omfattande tillämpningsområde och att den ska tillämpas på så många olika aktörer inom flera sektorer och dessutom omfattas av flera parallella tillsynssystem. Sådan information kan vara i synnerhet information som gäller sponsorer och kedjan av tillhandahållare av politiska reklamtjänster. Det kan också vara nödvändigt att förmedla information om inriktning och tillhandahållande av onlinereklam, eftersom man i skäl 95 i förordningen om politisk reklam särskilt betonar samarbetet mellan dataskyddsmyndigheterna och andra behöriga myndigheter vid tillsynen över efterlevnaden av förordningen.
Enligt 2 mom. har den behöriga myndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att av förundersökningsmyndigheten få den information som är nödvändig för att följa bestämmelserna i 15 § 3 mom. Informationen är nödvändig för att utreda om den som brutit mot förordningen samtidigt också misstänks för brott. Denna information behövs för att man ska kunna säkerställa att påföljdsavgift inte påförs den som är misstänkt för samma gärning vid förundersökning eller åtalsprövning.
Den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter och det nationella handlingsutrymme som den allmänna dataskyddsförordningen medger beskrivs i avsnitt 12.3.
5 §.Inspektioner.
I paragrafen föreskrivs det om revisionsverkets rätt att utföra inspektioner för att sköta tillsynsuppgifter i samband med misstänkta förseelser.
Enligt 1 mom. har revisionsverket för tillsynen över misstänkta överträdelser av förordningen om politisk reklam och av skyldigheterna enligt denna lag rätt att få tillträde till lokaler som en tillhandahållare av politiska reklamtjänster eller någon annan person enligt artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster i de situationer som anges i artikel 22.3 i den förordningen använder för ändamål som rör deras närings- eller yrkesverksamhet och att utföra de inspektioner som behövs för tillsynen. Bestämmelsen grundar sig både på artikel 22.5 a i förordningen om politisk reklam och på artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster.
Syftet med myndighetens inspektion är vanligen att inhämta information, utreda om de uppgifter som lämnats till myndigheten är riktiga eller om anordningen, verksamheten eller förfarandet uppfyller de uppställda förutsättningarna och skaffa bevis för en eventuell förseelse. Revisionsverket ska enligt 1 mom. ha rätt att utföra en inspektion när det finns skäl att misstänka att en skyldighet enligt förordningen om politisk reklam eller denna lag har försummats. Tröskeln bör inte vara särskilt hög, men det ska krävas ett konkret skäl för att man ska inleda en inspektion.
Inspektionen kan enligt 1 mom. gälla lokaler som används av aktörer som definieras i förordningen för ändamål som hänför sig till närings- och yrkesverksamhet. Tröskeln att utvidga inspektionen till lokaler som även används för boende av permanent natur ska vara högre, och närmare förutsättningar för detta fastställs i 4 mom.
I 2 mom. föreskrivs om omfattningen av inspektionsbefogenheterna. Revisionsverket föreslås vid inspektionerna trots sekretessbestämmelserna och oberoende av lagringsmediet ha rätt att få för granskning, kopiera och för kopiering beslagta affärskorrespondens, bokföring, andra handlingar och information, i vilken form som helst, som behövs för en tillsynsuppgift i samband med en misstänkt överträdelse. Rätten enligt artikel 22.5 h i förordningen om politisk reklam och artikel 51.1 b i förordningen om digitala tjänster till beslagtagning i samband med en inspektion hänför sig till revisionsverkets rätt att under inspektionen ta i besittning uppgifter eller handlingar som hänför sig till tillsynen för att ta kopior. Tillfälligt tagande i besittning kan behövas som ett sätt att förhindra att uppgifter eller handlingar förstörs. Behövliga uppgifter och handlingar ska kopieras utan onödigt dröjsmål och återbördas till den person från vilken de har tagits i besittning.
De aktörer som omfattas av förordningen om politisk reklam är mycket olika och av olika storlek, och de omfattas också delvis av olika skyldigheter. Med handlingar och uppgifter som omfattas av inspektionen avses därför också olika elektroniska material som kan läsas eller på annat sätt förstås endast med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel, inklusive uppgifter och funktioner som ingår i företagets elektroniska system när det gäller efterlevnaden av skyldigheterna enligt förordningen om politisk reklam. Revisionsverket har inte under en inspektion rätt att behandla uppgifter som rör särskilda kategorier av personuppgifter eller som kan jämställas med dessa uppgifter med hänsyn till skyddet för privatlivet, utöver den övriga rätten till information, det vill säga behandlingen av sådana uppgifter bör vara nödvändig för att den överträdelse som ligger till grund för inspektionen ska kunna undersökas. Vid utövandet av inspektionsbefogenheterna bör även 7 § i förslaget som vid utväxlande av information skyddar det förtroliga förhållandet mellan klient och advokat eller annat rättegångsombud eller rättegångsbiträde beaktas. Även om inspektionsrätten inte gäller källskyddat material, såsom anges i punkt 4.2.3, ska utövandet av inspektionsbefogenheterna dock alltid ske med hänsyn till källskyddet enligt 16 § i lagen om yttrandefrihet (460/2003). Behovet av aktsamhet när det gäller att trygga källskyddet accentueras i synnerhet när inspektioner utförs i lokaler som används av mindre aktörer och där både redaktionellt innehåll och reklaminnehåll behandlas.
Enligt 2 mom. kan den tjänsteman som utför inspektionen dessutom av en företrädare för tillhandahållaren av politiska reklamtjänster eller för en annan person som avses i artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster eller av en anställd begära utredningar av fakta och handlingar som hänför sig till föremålet för och syftet med inspektionen och protokollföra svaren. Syftet med myndighetens inspektion är en detaljerad och sanningsenlig utredning av tillsynsärendet. För att syftet med inspektionen ska kunna uppnås på ett ändamålsenligt sätt är det viktigt att revisionsverket vid behov redan i samband med inspektionen kan begära muntliga förtydliganden eller förklaringar om de faktiska omständigheterna kring föremålet för inspektionen eller de uppgifter som inspekteras.
I 3 mom. föreskrivs det att även de förfarandebestämmelser för granskning som anges i 39 § i förvaltningslagen (434/2003) ska följas vid inspektionen. Inspektionsförfarandet inleds genom revisionsverkets beslut om att inspektionen ska utföras. Enligt förvaltningslagen ska parten bland annat underrättas om när granskningen inleds, om inte detta äventyrar syftet med inspektionen. Vid behov kan inspektionen alltså göras även utan förvarning. Under inspektionen ska den berörda parten, om möjligt, informeras om syftet med inspektionen, om dess genomförande och om de fortsatta åtgärderna. Inspektionen ska också förrättas utan att inspektionsobjektet eller dess innehavare orsakas oskälig olägenhet.
Vid inspektionen ska även principerna om god förvaltning enligt förvaltningslagen tillämpas. Enligt dessa ska de handlingar och andra uppgifter som granskas vara behövliga för tillsynsärendet och omfattningen av det material som begärs för granskning ska stå i proportion till det mål som eftersträvas. Proportionalitetskriteriet är inte nödvändigtvis uppfyllt om man vill utnyttja inspektionsrätten till exempel för att få fram bevis som finns tillgängliga på företagets offentliga webbplats. I allmänhet är det mer motiverat att utöva inspektionsrätten i en situation där de uppgifter som behövs för tillsynen finns i företagets interna system. En inspektion kan också behövas om det finns anledning att befara att nödvändig information inte lämnas ut på begäran eller om det finns särskilda tekniska utmaningar med att lämna ut informationen.
I inspektionsbeslutet får ändring inte sökas särskilt. Ett inspektionsbeslut är inte ett beslut enligt 6 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) om avgörande eller avvisande av ett förvaltningsärende.
Enligt 4 mom. får inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur utföras endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som är föremål för inspektion och det i det aktuella fallet finns motiverade och specificerade skäl att misstänka att det har skett eller sker en sådan överträdelse av förordningen om politisk reklam eller av skyldigheterna enligt denna lag att påföljden kan vara en administrativ påföljdsavgift enligt denna lag.
Inspektion av lokaler som är avsedda för boende av permanent natur förutsätter att det är fråga om en sådan lokal som avses i 1 mom. och där närings- eller yrkesverksamhet bedrivs. Inspektion får därmed inte utföras i lokaler som uteslutande används för boende av permanent natur. I lokaler som används för boende av permanent natur får inspektion utföras endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som är föremål för inspektion. En sådan nödvändighet kan till exempel uppstå när utrustning som används för obligatorisk lagring av information som hänför sig till tillhandahållande av politiska reklamtjänster finns i ett rum som används för boende av permanent natur och en fysisk kontroll av sådan utrustning är nödvändig för att det ska vara möjligt att kontrollera att bestämmelserna i förordningen om politisk reklam och denna lag följs. Det förutsätts inte bara att inspektionen är nödvändig utan också att det finns grundad och specificerad anledning att misstänka att det har skett eller sker en sådan överträdelse av förordningen om politisk reklam att påföljden kan vara en administrativ påföljdsavgift.
Enligt 5 mom. har revisionsverket de inspektionsrättigheter som anges i denna paragraf när verket på begäran av en behörig myndighet i en annan medlemsstat förrättar inspektion i Finland med stöd av artikel 23 i förordningen om politisk reklam eller när verket deltar i sådana gemensamma utredningar enligt artikel 23 i den förordningen som genomförs gemensamt av de behöriga myndigheterna.
Enligt 6 mom. har revisionsverket, utöver vad som föreskrivs i 6 mom., sådana inspektionsrättigheter som anges i denna paragraf när verket i Finland med stöd av artikel 58 i förordningen om digitala tjänster förrättar sådan inspektion på begäran av en myndighet som är samordnare i en annan medlemsstat som Transport- och kommunikationsverket förmedlat eller när revisionsverket deltar i sådana gemensamma undersökningar enligt artikel 60 i den förordningen som på initiativ av Transport- och kommunikationsverket genomförs av de myndigheter som är samordnare.
6 §.Kallelse att höras.
I paragrafen föreskrivs på grundval av artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam att revisionsverket med stöd av artikel 51.1 c i förordningen om digitala tjänster har rätt att kalla in och höra en företrädare för eller en anställd hos en tillhandahållare av förmedlingstjänster. På motsvarande sätt har den behöriga myndigheten rätt att kalla en företrädare för en annan person som avses i artikel 51.1 a i förordningen eller en personalrepresentant att höras. Med en annan person som avses i artikel 51.1 a avses en person som i samband med sin närings- eller yrkesverksamhet kan ha information om en misstänkt överträdelse av förordningen. En sådan person kan vara en självständig företagare eller ett företag som till exempel utför inspektioner för leverantören av förmedlingstjänster eller modererar innehållet på onlineplattformen som underleverantör. Revisionsverket kan med samtycke av den som hörs protokollföra erhållna svar med alla tekniska medel. Bestämmelser om hörande finns i förvaltningslagen.
Dessutom ska revisionsverket ha de rättigheter som föreskrivs i paragrafen när Transport- och kommunikationsverket begär uppgifter på begäran av en samordnare i en annan medlemsstat med stöd av artikel 58 i förordningen om digitala tjänster eller när revisionsverket deltar i gemensamma undersökningar mellan samordnare som inletts av Transport- och kommunikationsverket och som avses i artikel 60 i förordningen om digitala tjänster.
7 §.Undantag från rätten att få information och utföra inspektioner när det gäller advokater och andra rättegångsombud och rättegångsbiträden.
I paragrafen begränsas konfidentiell information som utväxlats med klienten i samband med rättegångsombudets eller rättegångsbiträdets uppgifter så att den inte omfattas av revisionsverkets rätt att få och granska information. Detta för att det förtroliga förhållandet mellan rättegångsombudet eller rättegångsbiträdet och klienten ska kunna tryggas.
I enlighet med 1 mom. har revisionsverket inte rätt att av en i lagen om advokater (496/1958) avsedd advokat eller något annat utomstående rättegångsombud eller rättegångsbiträde eller av deras biträde eller av den till vars förmån rättegångsombudets eller rättegångsbiträdets tystnadsplikt har föreskrivits få eller granska konfidentiell information och konfidentiella handlingar som utväxlats i samband med skötseln av uppdraget som rättegångsombud.
Bestämmelser om tystnadsplikt som gäller rättegångsombud finns bland annat i 17 kap. 13 § 3 mom. i rättegångsbalken, 34 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, 5 c § i lagen om advokater och 8 § 1 mom. 4–5 punkten i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011).
Undantaget från advokathemligheten ska tillämpas både på advokater som avses i lagen om advokater och på andra utomstående rättegångsombud och rättegångsbiträden och deras biträden som sköter rättegångsombudsuppgifter och på vilka de ovan avsedda bestämmelserna om yrkessekretess tillämpas. Till rättegångsombuds- och rättegångsbiträdesuppdrag som omfattas av sekretessen räknas utöver egentliga rättegångsrelaterade uppdrag juridisk rådgivning om klienters rättsliga ställning vid förundersökning till följd av brott eller vid annan handläggning av ärenden före rättegång eller juridisk rådgivning för inledande eller undvikande av rättegång.
Undantaget ska endast gälla utomstående rättegångsombud eller rättegångsbiträden, inte till exempel rådgivning som ges av en advokat som står i anställningsförhållande till en näringsidkare, även om advokaten har rätt att agera som sin arbetsgivares rättegångsombud eller rättegångsbiträde.
Syftet är att från de behöriga myndigheternas rätt att få och granska information utesluta uppgifter eller material vars innehåll kan antas vara sådant att advokaten eller något annat rättegångsombud eller rättegångsbiträde inte får vittna i en rättegång och som omfattas av rättegångsombudets eller rättegångsbiträdets yrkessekretess. Med konfidentiella uppgifter och handlingar avses särskilt samtal och korrespondens mellan rättegångsombudet eller rättegångsbiträdet och klienten. Med de handlingar och uppgifter som omfattas av undantaget avses också olika former av elektroniskt material som kan läsas eller på annat sätt förstås endast med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel.
Revisionsverket ska inte ha rätt att av advokater eller andra rättegångsombud själva eller av sponsorer eller tillhandahållare av politiska reklamtjänster som är deras klienter eller av andra organisationer eller fysiska personer som avses i artikel 51.1 a i förordningen få eller granska information som omfattas av sekretessen i samband med rättegångsombuds eller rättegångsbiträdes uppdrag. Undantaget avses dock inte påverka den behöriga myndighetens rätt att av en advokat eller av klienten till en advokat eller ett rättegångsbiträde få, undersöka och kopiera information, handlingar eller annat material som rör en misstänkt överträdelse som finns till exempel i det interna systemet hos ett företag som inspekteras, oberoende av skötseln av rättegångsombudet eller rättegångsbiträdets uppdrag.
Enligt 2 mom. tillämpas undantaget på alla befogenheter revisionsverket har enligt artikel 22.5 i förordningen om politisk reklam, artikel 51.1 i förordningen om digitala tjänster och 3, 5 och 6 § i denna lag, oberoende av om de utövas vid utförandet av revisionsverkets egna uppgifter eller på begäran av Transport- och kommunikationsverket eller en behörig myndighet i en annan medlemsstat.
Undantaget från rätten att få och granska information är därför tillämpligt på revisionsverkets begäran om information, utövande av inspektionsbefogenheterna och rätt att begära att en företrädare för en leverantör av förmedlingstjänster eller en anställd eller en företrädare för en annan person eller en anställd som avses i artikel 51.1 i förordningen ska höras, oavsett om dessa rättigheter används för att utföra revisionsverkets egna uppgifter eller för att bistå andra medlemsstater på det sätt som förutsätts i förordningen om politisk reklam.
8 §.Handräckning.
I paragrafen föreskrivs det om lämnande av behövlig handräckning. Den behöriga myndigheten har rätt att på begäran få handräckning av polisen för att utföra sina uppgifter enligt detta lagförslag. Enligt 9 kap. 1 § 1 mom. i polislagen (872/2011) ska polisen på begäran ge andra myndigheter handräckning, om så föreskrivs särskilt. Befogenheterna i fråga om handräckningens innehåll bestäms enligt samma moment. Behov av handräckning från polisen kan uppstå vid tillsynen över efterlevnaden av förordningen om politisk reklam, särskilt i samband med inspektioner. Enligt 14 § i lagen om statens revisionsverk ger andra myndigheter handräckning till revisionsverket utan ersättning. Detsamma gäller uppgifter som revisionsverket sköter med stöd av andra lagar.
9 §.Tillsynsbeslut.
I 1 mom. föreskrivs det om de revisionsverkets tillsynsbeslut i anslutning till tillsynen över efterlevnaden av förordningen, där verket kan ålägga sponsorer och tillhandahållare av politiska reklamtjänster som bryter mot förordningen om politisk reklam att upphöra med överträdelsen av förordningen och ålägga dem att rätta till sitt fel eller sin försummelse inom skälig tid.
Den föreslagna befogenheten för revisionsverket grundar sig på både artikel 22.5 c i förordningen om politisk reklam och artikel 51.2 b i förordningen om digitala tjänster.
10 §.Åtaganden.
I paragrafen föreskrivs det att revisionsverket genom sitt beslut kan bestämma att åtaganden som tillhandahållare av förmedlingstjänster erbjuder för efterlevnaden av artiklarna 7–17 och 21 i förordningen om politisk reklam ska vara bindande för dem. En misstänkt överträdelse av en skyldighet enligt förordningen kan undanröjas genom ett bindande åtagande. Åtagandena kan endast gälla de ovannämnda skyldigheter som gäller leverantörer av förmedlingstjänster. I beslutet ska det samtidigt konstateras att det inte längre finns skäl för revisionsverket att vidta fortsatta åtgärder. Beslutet ska gälla tills vidare eller för en viss tid.
Revisionsverket beslutet kan ta upp ärendet till ny behandling, om ett sakförhållande som låg till grund för beslutet har ändrats i något väsentligt avseende, om åtagandena åsidosätts eller om beslutet har grundat sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som lämnats av parterna.
Den föreslagna befogenheten grundar sig på förordningens artikel 51.2 a, som avses tillämpas i situationer enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam i samband med tillsynen över de skyldigheter som gäller tillhandahållare av förmedlingstjänster och som anges i artiklarna 7–17 och 21.
11 §.Myndighetssamarbete.
I denna paragraf föreskrivs det om samarbete mellan olika myndigheter. I 1 mom. föreskrivs det att när statens revisionsverk, dataombudsmannen och Transport- och kommunikationsverket utför uppgifter enligt förordningen om politisk reklam och denna lag ska de samarbeta med varandra på ett ändamålsenligt sätt. Enligt artikel 22.9 i förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna har ett nära och effektivt samarbete med varandra. Detta kan till exempel gälla situationer där en myndighet kontaktas av en medborgare i fråga om ärenden som hör till flera myndigheters behörighet. Samarbetet är också viktigt för att förhindra dubbel straffbarhet.
I 2 mom. föreskrivs det om dataombudsmannens och Transport- och kommunikationsverkets skyldighet att underrätta revisionsverket om de tagit emot en begäran om åtgärder som avser skyldigheter enligt förordningen. Bakgrunden till momentet är de uppgifter som nationell kontaktpunkt som revisionsverket har enligt förordningen och som inbegriper stödjande och underlättande av andra myndigheters arbete. Om till exempel revisionsverket i egenskap av kontaktpunkt får information om ett ärende som enligt förordningen om politisk reklam hör till dataombudsmannen, ska verket förmedla denna information till dataombudsmannen.
I 3 mom. föreskrivs det om revisionsverkets skyldighet att meddela Transport- och kommunikationsverket om revisionsverket tar emot en sådan begäran om åtgärder som avser de skyldigheter som en tillhandahållare av förmedlingstjänster har enligt artikel 7–17 och artikel 21. Bakgrunden till momentet är Transport- och kommunikationsverkets uppgifter som samordnare för digitala tjänster enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam.
12 §.Vite.
Lagens 12 § innehåller bestämmelser om vite. Revisionsverket kan enligt 1 mom. förena en skyldighet enligt denna lag med vite för sponsorer, tillhandahållare av politiska reklamtjänster och andra personer som avses i artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster. Med andra personer enligt artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster avses personer som handlar i syfte att utöva sin närings- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen.
I enlighet med artikel 25 i förordningen om politisk reklam ska påföljderna i varje enskilt fall vara effektiva, proportionella och avskräckande. I enlighet med artikel 25.5 i förordningen kan vid föreläggande av vite i vissa situationer även beaktas att val eller folkomröstningar är nära förestående. Enligt förordningen är det dock i samtliga fall nödvändigt att säkerställa yttrandefriheten och pressfriheten samt att den politiska debatten förblir öppen och tillgänglig.
Enligt 2 mom. ska en tillhandahållare av förmedlingstjänster i situationer som avses i artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam föreläggas vite i form av ett löpande vite per dag. Momentet innehåller i enlighet med artikel 52.4 i förordningen om digitala tjänster bestämmelser om ett högsta vitesbelopp. I enlighet med den punkten i förordningen om digitala tjänster ska medlemsstaterna säkerställa att det högsta beloppet för vite är 5 procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet. Det vite som föreläggs en leverantör av förmedlingstjänster får därmed vara högst 5 procent av leverantörens genomsnittliga globala dagsomsättning eller dagsinkomst under den föregående räkenskapsperioden per förseningsdag. Det högsta vitesbeloppet gäller såväl föreläggande av vite som utdömande av vite.
Ett i 2 mom. avsett löpande vite som enligt 3 mom. föreläggs en leverantör av förmedlingstjänster ska föreläggas utan fast grundbelopp och tilläggsbelopp. Lagen avviker från bestämmelserna om löpande vite i 9 § i viteslagen. Det föreslås att undantag ska göras från de nationella bestämmelserna om vite i detta avseende, eftersom det högsta vitesbeloppet enligt förordningen om digitala tjänster beräknas som löpande i sin helhet. Av den föreslagna ändringen följer också att 10 § 2 mom. i viteslagen inte ska tillämpas. I 10 § 2 mom. i viteslagen föreskrivs det att ett belopp som uppgår till högst tre gånger grundbeloppet kan dömas ut som tilläggsbelopp av vite, och för den överskjutande delen förfaller tilläggsbeloppen för de vitesperioder som har börjat innan beslutet om utdömande av vite fattas. Eftersom det inte ska fastställas något fast grundbelopp för löpande vite för en leverantör av förmedlingstjänster, kan det högsta belopp som kan utdömas som vite inte heller bindas vid grundbeloppets storlek. Den föreslagna regleringen säkerställer att det högsta vitesbeloppet motsvarar de krav i förordningen om digitala tjänster som med stöd av artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam ska tillämpas i de situationer som avses i 2 mom.
Eftersom 10 § 2 mom. i viteslagen på det sätt som beskrivs ovan inte ska tillämpas i situationer som avses i 2 mom., behövs separata bestämmelser om motsvarande begränsning. Begränsningen av utdömande av löpande vite enligt viteslagen är avsedd att säkerställa att vitet är skäligt i en situation där vite löper till exempel på grund av myndighetens passivitet. I 3 mom. ingår därmed bestämmelser om att löpande vite som förenas med en skyldighet enligt denna lag för en leverantör av förmedlingstjänster på en gång får dömas ut för högst 60 dagar, och för den överstigande tiden bortfaller vitet för de dagar som har börjat innan beslutet om utdömande av vite fattas. Eftersom det högsta vitesbeloppet enligt förordningen är bundet till dröjsmålsdagar, är det lämpligt att även binda även begränsningen av domen till dagar. Ett beslut om föreläggande av vite har vunnit laga kraft under en period av 60 dagar, om beslutet inte överklagas, och myndigheten kan anses ha tillräckligt med tid för att döma ut vite, inklusive hörandet av den som saken gäller. Den föreslagna tidsperioden förhindrar också att vitet stiger till en orimligt hög nivå om myndighetens passivitet leder till att vite inte döms ut under perioden på 60 dagar. Om vitet har stigit till det högsta belopp som kan dömas ut på en gång, men det tar tid att döma ut vitet, ska de poster som förfallit under mellantiden inte heller senare kunna dömas ut. Vitet börjar löpa på nytt efter det att domen avkunnats, och det kan utdömas på nytt utan ett nytt beslut.
I 4 mom. beaktas skyddet mot självinkriminering, vilket innebär att den som misstänks för ett brott har rätt att vägra medverka i en utredning av den brottsmisstanke som gäller hen. I en sådan situation ska revisionsverket inte ha rätt att förena sin rätt till information med vite. Momentet föreslås innehålla en bestämmelse om att en fysisk persons skyldighet att lämna uppgifter inte får förenas med vite, om det finns anledning att misstänka personen för brott och uppgifterna har samband med det ärende som brottsmisstanken hänför sig till. Enligt förslaget utgörs tröskeln av ”finns anledning att misstänka”, för att regleringen ska stämma överens med lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet (18/2024). Skyddet mot självinkriminering omfattar då utöver de fall där förundersökningsmyndigheten redan har fattat beslut om att inleda förundersökning även de situationer där tillsynsmyndigheten gör bedömningen att fallet senare kan leda till straffrättsliga påföljder.
Dessutom ska vitesförläggande som riktas till en fysisk person begränsas till att förstärka begäran om hörande enligt lagens 7 §. På grund av begränsningen är det möjligt att förelägga vite för en näringsidkare endast för att säkerställa att hen kommer till hörandet.
Enligt 5 mom. ska viteslagen tillämpas till övriga delar. På vite som föreläggs sponsorer, tillhandahållare av politiska reklamtjänster i andra situationer än de som avses i 2 mom. och andra personer som avses i artikel 51.1 a, när dessa personer handlar i syfte att utöva sin närings- eller yrkesverksamhet och rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, tillämpas således i alla avseenden bestämmelserna i viteslagen. Artikel 25 i förordningen om politisk reklam innehåller inga bestämmelser om det högsta vitesbelopp som ska tillämpas på vite som föreläggs med stöd av artikel 22.5 e, och dessutom gäller det högsta vitesbelopp som föreskrivs i artikel 52.4 i förordningen om digitala tjänster inte dessa andra personer, utan endast tillhandahållaren av förmedlingstjänster.
Enligt artikel 51.2 andra stycket i förordningen om digitala tjänster får genomförandebefogenheter utövas på ovannämnda andra personer först efter det att myndigheterna i god tid har gett personerna i fråga alla relevanta uppgifter om sådana bestämmelser. Med andra ord kan vite föreläggas en annan person först efter det att personen i god tid har fått all information om den skyldighet som ska åläggas, inklusive information om risken för vite, samt information om möjligheterna att söka ändring.
13 §.Påföljdsavgift för en tillhandahållare av politiska reklamtjänster.
I paragrafen föreskrivs det om situationer där skyldigheterna enligt förordningen överträds i vilka revisionsverket som påföljd kan påföra en tillhandahållare av politiska reklamtjänster en påföljdsavgift.
De påföljder som ingår i paragrafen hänför sig till genomförandet av artiklarna 22 och 25 i förordningen om politisk reklam. I artiklarna föreskrivs det om administrativa påföljdsavgifter i samband med överträdelser av förordningen. I enskilda fall ska påförandet av påföljdsavgift övervägas av revisionsverket. Det är inte alltid ändamålsenligt att påföra påföljdsavgift; till exempel när revisionsverket, efter att ha konstaterat att en tillhandahållare av politiska reklamtjänster handlar i strid med förordningen, beslutar att meddela tillhandahållaren ett tillsynsbeslut som avses i 9 §, i vilket revisionsverket ålägger tillhandahållaren att rätta till sin verksamhet och det inte är fråga om en allvarlig överträdelse av förordningen. I dessa fall kan revisionsverket dock efter eget omdöme förena sitt tillsynsbeslut med vite, även om verket inte anser att en påföljdsavgift behövs.
Vid påförande av påföljdsavgift är det fråga om revisionsverkets prövningsrätt, som ska utövas i enlighet med principerna för god förvaltning i förvaltningslagen. Åtgärden att påföra påföljdsavgift är till sin karaktär en betydande förvaltningsåtgärd, och avsikten är att den ska utnyttjas endast vid allvarligare överträdelser. Enligt artikel 25.5 i förordningen ska överträdelser av vissa artiklar i förordningen anses vara särskilt allvarliga om de sker inför förestående val och folkomröstningar. För sådana försummelser är det möjligt att påföra påföljdsavgift i enlighet med denna paragraf. Den nämnda punkten innebär dock inte att försummelserna i fråga automatiskt måste medföra en påföljdsavgift, utan myndigheten har fortfarande prövningsrätt och möjlighet att till exempel använda vite.
Utgångspunkten för revisionsverkets tillsynsverksamhet är att när verket överväger de befogenheter som den har till sitt förfogande vid överträdelser av förordningen, ska den befogenhet som används stå i proportion till överträdelsen. Om överträdelsen fortgår kan revisionsverket, beroende på överträdelsens art och allvar, i första hand ålägga tillhandahållaren av tjänster att rätta till sin verksamhet och eventuellt förena sitt beslut med vite innan påföljdsavgift påförs.
I 15 § i förslaget föreskrivs det om situationer där revisionsverket inte kan påföra påföljdsavgift. Beloppet av påföljdsavgiften baseras på en helhetsbedömning och kan vara högst 6 procent av den årliga globala omsättningen under den föregående räkenskapsperioden för den tillhandahållare av politiska reklamtjänster som brutit mot förordningen. Eftersom påföljdsavgifter av straffkaraktär till sin stränghet kan jämställas med bötesstraff, föreslås det att ingen dröjsmålsränta eller annan dröjsmålspåföljd ska tas ut. De föreslagna sanktionerna är lämpliga när den finländska tillsynsmyndigheten är behörig i fråga om tjänsteleverantören. Varje medlemsstat inför sanktioner för överträdelser av förordningen i sin egen nationella lagstiftning.
Påförande av påföljdsavgift förutsätter uppsåt eller vårdslöshet. Utgångspunkten vid oaktsamhetsbedömningen är att en extern bedömning av aktsamheten i förfarandet ska göras. Det är fråga om huruvida tillhandahållaren av politiska reklamtjänster objektivt sett handlar på ett sätt som avviker från den angivna skyldigheten. Dessutom måste oaktsamheten också bedömas subjektivt. Det är fråga om huruvida tillhandahållaren av tjänster insåg att dess förfarande och processer medför en risk för att skyldigheten åsidosätts och tog en sådan risk eller huruvida tillhandahållaren borde ha insett att det föreligger en risk för att skyldigheten enligt förordningen om digitala tjänster åsidosätts. I praktiken handlar den subjektiva aktsamhetsbedömningen om huruvida tillhandahållaren av politiska reklamtjänster har agerat tillräckligt aktsamt för att följa bestämmelserna i förordningen. Om revisionsverket redan har förhandlat med tjänsteleverantören om att det skett en överträdelse av samma bestämmelse, har det för tjänsteleverantören uppstått en förhöjd skyldighet att rätta till bristerna i sitt handlande.
Med beaktande av oskuldspresumtionen är en allmän utgångspunkt vid påförande av påföljdsavgift att revisionsverket bär ansvaret för att överträdelsen utreds tillräckligt och på behörigt sätt samt att den bevisas. Bestämmelser om myndigheters utredningsskyldighet finns i 31 § i förvaltningslagen där det konstateras att en myndighet ska se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. Myndigheten ska i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras.
Enligt 1 mom. 1 punkten kan påföljdsavgift av statens revisionsverk påföras en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheten enligt artikel 7.1 i förordningen om politisk reklam att begära de förklaringar som avses den bestämmelsen av sponsorer och tillhandahållare av reklamtjänster som agerar för sponsorers räkning eller skyldigheten enligt artikel 7.2 i den förordningen att säkerställa att de avtal som de ingått föreskriver att sponsorer eller tillhandahållare av reklamtjänster som agerar för sponsorers räkning ska tillhandahålla och skaffa behövlig information i enlighet med artikel 7.2 i den förordningen.
De förklaringar som avses i artikel 7.1 i förordningen är a) en förklaring där en sponsor eller tjänstetillhandahållare som agerar på uppdrag av en sponsor uppmanas att uppge huruvida den önskade tjänsten uppfyller definitionen av politisk reklamtjänst enligt artikel 3.5 i förordningen, och b) en förklaring där en sponsor eller tjänstetillhandahållare som agerar på uppdrag av en sponsor uppmanas att uppge huruvida den uppfyller några av kraven i artikel 5.2. I båda fallen gäller den försummelse eller överträdelse för vilken påföljdsavgift kan påföras endast underlåtenhet att begära information. I skäl 44 i förordningen betonas också att bestämmelserna i förordningen inte bör innebära en allmän skyldighet för tillhandahållaren av politiska reklamtjänster att övervaka sanningshalten i förklaringar om reklammeddelandenas politiska karaktär eller att utföra överdrivna eller kostsamma undersökningar. Syftet med sanktionen är således närmast att säkerställa att tillhandahållare av politiska reklamtjänster begär de ovannämnda förklaringarna av alla sina kunder, utifrån vilka de sedan kan bedöma behovet av att följa de övriga skyldigheterna i förordningen. Det är således fråga om en slags skyldighet att identifiera kunden som delvis kan jämföras med till exempel regleringen inom banksektorn.
Det bör dock noteras att det i artikel 7.1 talas om ”tillhandahållare av reklamtjänster”, medan man i artikel 25.1, på grundval av vilken medlemsstaterna ska föreskriva om sanktioner, använder begreppet ”tillhandahållare av politiska reklamtjänster” som definieras i förordningen. På basis av förordningens ingress (t.ex. skäl 38) och artikel 7.1 står det klart att avsikten är att skyldigheten ska gälla en bred skara tjänstetillhandahållare i olika delar av servicekedjan för att de ska kunna identifiera sina tjänster som politiska reklamtjänster.
Enligt artikel 3.6 i förordningen avses med tillhandahållare av politiska reklamtjänster en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller politiska reklamtjänster, med undantag för rena sidotjänster. Det är därför möjligt att alla i servicekedjan för politisk reklam inte nödvändigtvis definieras som tillhandahållare av politiska reklamtjänster.
När revisionsverket påför en påföljdsavgift med stöd av 1 mom. 1 punkten för försummelse av skyldigheterna enligt artikel 7.1 ska verket beakta det som lyfts fram ovan. Det är också viktigt att revisionsverket erbjuder tillräckligt med rådgivningstjänster för att tjänstetillhandahållarna ska kunna förvissa sig om karaktären av sin verksamhet.
För att den i 1 punkten avsedda skyldigheten enligt artikel 7.2 i förordningen om politisk reklam att säkerställa att de avtal som tillhandahållare av reklamtjänster ingått föreskriver att sponsorer eller tillhandahållare av reklamtjänster som agerar för sponsorers räkning ska tillhandahålla och skaffa behövlig information i enlighet med artikel 7.2 i den förordningen ska fullgöras förutsätts a) att avtalet föreskriver att sponsorn eller den tjänstetillhandahållare som agerar för sponsorns räkning ska tillhandahålla den information som avses i artiklarna 9.1, 11.1 och 12.1 till behövliga delar, och b) att tjänstetillhandahållaren skaffar den information som avses i a av sponsorn eller den tjänstetillhandahållare som agerar för sponsorns räkning. Informationen definieras i förordningen med sådan noggrannhet att tillhandahållare av politiska reklamtjänster rimligen kan bedömas kunna avgöra vilken information som behövs och säkerställa att den tillhandahålls. ”Till behövliga delar” avser att innehållet i den information som krävs delvis är situationsbundet och kan variera beroende på vilken typ av politisk reklamtjänst och vilken del av kedjan av tjänstetillhandahållare det är fråga om. De skyldigheter som avses i artiklarna 11.1 och 12.1 gäller till exempel endast utgivare av politisk reklam. Syftet med sanktionerna är att säkerställa att tjänstetillhandahållaren begär den behövliga informationen av sponsorerna eller av de tjänstetillhandahållare som agerar för deras räkning, och att denna information alltid överförs vidare till nästa tjänstetillhandahållare i kedjan.
I förordningens ingress understryks det särskilt att skyldigheten är av väsentlig betydelse för en effektiv efterlevnad i hela servicekedjan av de regler avseende transparens och de relaterade kraven på tillbörlig aktsamhet som fastställs i förordningen. Skyldigheten att följa förordningen om politisk reklam i avtalsarrangemang har också samband med att den syftar till att förhindra en konstgjord kommersiell eller avtalsmässig konstruktion som skulle kunna riskera att äventyra ändamålsenligheten hos de transparensskyldigheter som fastställs i förordningen (skäl 53 i ingressen).
Enligt 2 punkten i momentet kan påföljdsavgift av statens revisionsverk påföras en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheten enligt artikel 9.1 i förordningen om politisk reklam att bevara den behövliga informationen eller skyldigheten enligt artikel 9.3 i den förordningen att bevara informationen under den tid som anges i artikel 9.3 i den förordningen.
Den skyldighet att bevara information som avses i artikel 9.1 i förordningen ska i princip gälla endast information som en tillhandahållare av politisk reklam har samlat in för att följa förordningen. Detta inbegriper enligt förordningen information om a) vilket politiskt reklammeddelande eller vilken politisk reklamkampanj det är fråga om, b) vilka tjänster som tillhandahållaren har tillhandahållit, c) de belopp som fakturerats för de tillhandahållna tjänsterna eller värdet av de andra förmåner som erhållits i utbyte mot tjänsterna, d) ursprunget för de belopp och förmåner som avses i led c (offentligt/privat och från ett land inom/utanför EU) e) identitet för och kontaktuppgifter till sponsorn för det politiska reklammeddelandet och, i tillämpliga fall, dessa uppgifter för den enhet som ytterst kontrollerar sponsorn, och, när det gäller juridiska personer, deras etableringsort, och f) det val, den folkomröstning eller den regleringsprocess som det politiska reklammeddelandet är kopplat till. Typen och mängden av information som ska bevaras i enlighet med den punkten beror på de tillhandahållna tjänsterna. Det bör också beaktas huruvida skyldigheterna enligt förordningen alls gäller tjänstetillhandahållaren, eftersom förordningen inte ska tillämpas på sidotjänster. Vid bedömningen av en försummelse av skyldigheten ska det således beaktas att olika slags tjänstetillhandahållare kan ha olika bevaringsskyldigheter. Skyldigheten omfattar inte säkerställande av korrektheten eller fullständigheten hos informationen, utan kan anses vara fullgjord när den ovannämnda informationen till behövliga delar bevaras av tjänstetillhandahållaren.
Enligt artikel 9.3 i förordningen ska den information som avses i punkt 1 bevaras under en period på sju år från och med dagen för det sista utarbetandet, placeringen, främjandet, publiceringen, tillhandahållandet eller spridningen, beroende på omständigheterna. I praktiken beräknas bevaringstiden alltid enligt när tjänstetillhandahållarens tjänster upphör. För utgivare av politisk reklam innebär det när de upphör med att publicera, tillhandahålla eller sprida reklammeddelanden i en reklamkampanj eller ett enskilt reklammeddelande. För andra tillhandahållare av tjänster innebär det när deras tjänster upphör i fråga om reklammeddelandet eller kampanjen. På så sätt säkerställs att bevaringsskyldigheten alltid räknas separat för varje kampanj eller reklam i situationer där till exempel en tjänstetillhandahållare och en sponsor har ett avtal om politiska reklamtjänster som är i kraft tills vidare. Till exempel en reklamkampanj som anknyter till en valkampanj kan utgöra en helhet, och bevaringstiden räknas från dess upphörande. Skyldigheten gäller inte i vilken form informationen bevaras, utan den kan anses vara fullgjord när tjänstetillhandahållaren iakttar den ovan beskrivna bevaringstiden.
Enligt artikel 9.4 i förordningen gäller skyldigheterna enligt artikel 9 inte mikroföretag, om tillhandahållandet av reklamtjänster endast är marginellt och underordnat. Således kan mikroföretag i princip inte bli föremål för påföljdsavgifter för försummelse av bevaringsskyldigheten, om inte den tjänst som de tillhandahåller utgör en central del av företagets verksamhet och samtidigt spelar en sådan väsentlig roll i servicekedjan för politisk reklam som avses i förordningen. En sådan situation kan bedömas uppstå till exempel när ett mikroföretag fungerar som utgivare av politisk reklam och företagets verksamhet i hög grad inbegriper försäljning av reklamutrymme.
Enligt 3 punkten kan en påföljdsavgift av statens revisionsverk påföras en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar skyldigheten enligt artikel 11.1 i förordningen om politisk reklam att säkerställa att tillräcklig information görs tillgänglig i samband med publicering, tillhandahållande och spridning av politiska reklammeddelanden eller skyldigheten enligt artikel 11.3 i den förordningen att göra den information som avses i artikel 11.3 tillgänglig i form av en märkning som är anpassad till det medium som används, som gör det möjligt att identifiera meddelandet som ett politiskt reklammeddelande och som finns kvar om det politiska reklammeddelandet sprids ytterligare.
Enligt den skyldighet som fastställs i artikel 11.1 i förordningen ska utgivare av politisk reklam säkerställa att det i samband med politiska reklammeddelanden som de publicerar, tillhandahåller eller sprider anges a) att det rör sig om ett politiskt reklammeddelande, b) identiteten för sponsorn för det politiska reklammeddelandet och, i tillämpliga fall, den enhet som ytterst kontrollerar sponsorn, c) det val, den folkomröstning eller den regleringsprocess som det politiska reklammeddelandet är kopplat till, d) i tillämpliga fall, en uppgift om att det politiska reklammeddelandet har varit föremål för inriktningsteknik och annonsleveransteknik och e) ett transparensmeddelande med den information som avses i artikel 12.1, eller en tydlig angivelse om var den enkelt och direkt kan hämtas.
Skyldigheterna enligt artikel 11.1 i förordningen är kopplade till att utgivaren av politisk reklam säkerställer att politiska reklammeddelanden är märkta och innehåller den information som avses i den punkten. Utgivaren av politisk reklam har fått informationen genom de förfaranden som avses i artiklarna 7 och 10. Skyldigheten gäller inte säkerställande av att informationen är riktig eller fullständig, utan skyldigheten kan anses vara fullgjord när den ovannämnda informationen är korrekt märkt som en del av reklammeddelandet.
I praktiken ska utgivare av politisk reklam agera i enlighet med den information som de har fått och märka ut reklammeddelanden som politisk reklam endast när de får informationen av en sponsor eller en tjänstetillhandahållare som agerar för sponsorns räkning. Enligt skäl 45 i förordningen om politisk reklam bör tillhandahållare av politiska reklamtjänster dock betrakta förklaringar eller uppgifter som uppenbart felaktiga om detta framgår av reklammeddelandets innehåll, sponsorns identitet eller det sammanhang i vilket den relevanta tjänsten tillhandahålls, utan ytterligare kontroller eller undersökningar. Detta innebär i praktiken att en påföljdsavgift enligt 13 § 1 mom. 3 punkten för att inte märka ut reklam kan påföras också i en situation där sponsorn eller en tjänstetillhandahållare som agerar för sponsorns räkning har underlåtit att informera om att det är fråga om en politisk reklamtjänst, men där det av informationen, sponsorn och kontexten uppenbart framgår att det är fråga om politisk reklam. En sådan situation kan uppstå till exempel när en utgivare av politisk reklam publicerar valreklam för kandidater utan korrekt märkning och information. Vid prövningen av påföljder ska hänsyn tas till hur uppenbar överträdelsen är och till att granskningen av ärendet inte kräver ytterligare utredningar.
Det är också värt att notera att den påföljdsavgift som föreskrivs i 13 § 1 mom. 3 punkten i fråga om artikel 11.1 e gäller försummelser där det i reklammeddelandet saknas ett transparensmeddelande eller en angivelse om var informationen i transparensmeddelandet direkt kan hämtas. För att uppfylla skyldigheten krävs att transparensmeddelandet antingen presenteras direkt i anslutning till reklammeddelandet eller tillhandahålls så att det kan nås direkt från reklammeddelandet via en länk, QR-kod eller annan motsvarande teknisk åtgärd (skäl 59 i ingressen till förordningen). För att rent praktiskt kunna bedöma uppfyllandet av skyldigheten är det viktigt att reklammeddelandet och det åtföljande transparensmeddelandet är sammankopplade på ett sätt som gör transparensmeddelandet direkt tillgängligt via reklammeddelandet. Påföljdsavgift för försummelse att inkludera den information som ska ingå i transparensmeddelandet påförs med stöd av 13 § 1 mom. 4 punkten.
Den skyldighet som föreskrivs i artikel 11.3 i förordningen gäller märkning av reklammeddelanden som är anpassad till det medium som används och märkningarnas varaktighet om meddelandena sprids ytterligare. Kommissionen ska i enlighet med artikel 11.4 anta genomförandeakter för att säkerställa att märkningarna är lämpliga. Administrativa sanktioner ska uppfylla legalitetsprincipen, enligt vilken en skyldighet vars åsidosättande medför sanktioner ska framgå på lagnivå (i detta fall i EU-förordningen). Den påföljdsavgift som påförs för försummelse av skyldigheterna enligt artikel 11.3 ska således inte gälla försummelse av genomförandebestämmelserna, utan endast försummelse av de skyldigheter som anges i artikel 11.3. Därmed är det vid den försummelse som omfattas av påföljdsavgift närmast fråga om uppenbart otillbörliga märkningar som till exempel klart försämrar möjligheten att identifiera ett politiskt reklammeddelande eller att genom märkningen få den information som avses i artikel 11.1. Den försummelse som avses i punkten gäller således också försummelse av att inkludera transparensmeddelandet direkt i reklamen eller ange var transparensmeddelandet kan hämtas samt av märkningssättet och dess varaktighet. Påföljdsavgift för försummelse att hålla ett transparensmeddelande som är separat från reklammeddelandet tillgängligt och att märka ut det påförs med stöd av 13 § 1 mom. 4 punkten. Genom att följa de genomförandebestämmelser som antagits av kommissionen är det möjligt att agera på ett sådant sätt att märkningarna uppfyller de skyldigheter som anges i artikel 11.3. När det gäller transparensmeddelanden bör man också beakta de genomförandebestämmelser i fråga om transparensmeddelanden som kommissionen har antagit med stöd av artikel 12.1. I fråga om tillsynen över efterlevnaden av genomförandebestämmelserna kan revisionsverket använda mer styrande påföljder, såsom myndighetsförelägganden och viten.
Enligt 4 punkten kan påföljdsavgift av statens revisionsverk påföras en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheten enligt artikel 12.1 i förordningen om politisk reklam att säkerställa att ett transparensmeddelande enligt artikel 11.1 e i den förordningen innehåller behövlig information, skyldigheten enligt artikel 12.3 första stycket i den förordningen att säkerställa att transparensmeddelanden som inte ingår direkt i ett politiskt reklammeddelande alltid är lätta att hitta under perioden för offentliggörande av det politiska reklammeddelandet, skyldigheten enligt artikel 12.3 andra stycket i den förordningen att presentera transparensmeddelanden som inte ingår direkt i ett politiskt reklammeddelande i ett lättillgängligt format eller skyldigheten enligt artikel 12.4 i den förordningen för utgivare av politisk reklam att bevara sina transparensmeddelanden tillsammans med eventuella ändringar av dessa under en period på sju år efter det sista offentliggörandet av det politiska reklammeddelandet.
Utgivare av politisk reklam ska i enlighet med skyldigheten i artikel 12.1 i förordningen säkerställa att de transparensmeddelanden som krävs för politisk reklam som publiceras, tillhandahålls eller sprids innehåller följande information:
a) Sponsorns identitet och, i tillämpliga fall, identiteten för den enhet som ytterst kontrollerar sponsorn, inbegripet namn, e-postadress och, om den offentliggörs, postadress och, om sponsorn inte är en fysisk person, den adress där sponsorn är etablerad.
b) Den information som krävs enligt led a om den fysiska eller juridiska person som tillhandahåller ersättning i utbyte mot det politiska reklammeddelandet i de fall då denna person är en annan än sponsorn eller den enhet som ytterst kontrollerar sponsorn.
c) Den period under vilken det politiska reklammeddelandet är avsett att publiceras, tillhandahållas eller spridas.
d) De sammanlagda beloppen och det sammanlagda värdet av andra förmåner som erhållits av tillhandahållarna av politiska reklamtjänster, inbegripet de som utgivaren erhållit, helt eller delvis i utbyte mot de politiska reklamtjänsterna samt, i förekommande fall, mot den politiska reklamkampanjen.
e) Information om huruvida källorna till dessa belopp och andra förmåner som avses i led d är offentliga eller privata, samt om de kommer från ett land inom eller utanför unionen.
f) Den metod som används för att beräkna de belopp och värden som avses i led d.
g) I tillämpliga fall, en uppgift om val eller folkomröstningar samt lagstiftnings- eller regleringsprocesser som det politiska reklammeddelandet är kopplat till.
h) Om det politiska reklammeddelandet är kopplat till ett specifikt val eller en specifik folkomröstning: länkar till officiell information om villkoren för att delta i det berörda valet eller den berörda folkomröstningen.
i) I tillämpliga fall, länkar till den europeiska databasen för politiska reklammeddelanden online som avses i artikel 13.
j) Information om de mekanismer som avses i artikel 15.1.
k) I tillämpliga fall, huruvida en tidigare publicering av det politiska reklammeddelandet eller en tidigare version av det tillfälligt har avbrutits eller återkallats på grund av en överträdelse av denna förordning.
l) I tillämpliga fall, en uppgift om att det politiska reklammeddelandet har varit föremål för inriktningsteknik eller annonsleveransteknik på grundval av användningen av personuppgifter, inbegripet den information som anges i artikel 19.1 c och e.
m) Om det är tillämpligt och tekniskt genomförbart, räckvidden för det politiska reklammeddelandet när det gäller antalet visningar och interaktioner med det politiska reklammeddelandet.
Den ovannämnda informationen är antingen information som utgivaren av politisk reklam får av en sponsor eller av en tjänstetillhandahållare som agerar för en sponsors räkning enligt de förfaranden som anges i artikel 7 och artikel 10, såsom information om sponsorns identitet och de ersättningar som betalts för tjänster från andra tjänstetillhandahållare i servicekedjan, eller information som uppstår inom utgivarens egen interna verksamhet, såsom information om tiden för spridning av reklam eller den underrättelsemekanism som avses i artikel 15. Den försummelse enligt 13 § 1 mom. 4 punkten i lagförslag 1 i propositionen att säkerställa inkluderandet av behövlig information enligt artikel 12.1 i transparensmeddelandet innebär att någon del av den information som avses i artikel 12.1 saknas från det transparensmeddelande som utgivaren av politisk reklam ansvarar för. Skyldigheten omfattar inte säkerställande av korrektheten eller fullständigheten hos informationen, utan kan anses vara fullgjord när den ovannämnda informationen är korrekt märkt som en del av transparensmeddelandet.
Det bör dock noteras att det inte är nödvändigt eller ens möjligt att i varje transparensmeddelande inkludera all den information som avses i artikel 12.1. Om reklamen till exempel inte varit föremål för inriktningsteknik, märks inte heller den information som avses i artikel 12.1 l ut i transparensmeddelandet, eller om sponsorn inte i sista hand kontrolleras av någon annan enhet, märks inte den information som avses i artikel 12.1 ut i transparensmeddelandet. Av denna anledning föreskrivs det i 13 § 1 mom. 4 punkten om behövlig information, som antingen är information vars behov utgivaren av politisk reklam kan bedöma på det sätt som avses i skäl 45 i ingressen till förordningen, eller information vars behov uppstår direkt till följd av den verksamhet som utgivaren av politisk reklam bedriver.
En del av transparensmeddelandets information, vars behov ska bedömas från fall till fall, är information vars bristfällighet eller behov kan bedömas av utgivaren. Detta inbegriper främst den information som räknas upp i leden f–m i artikel 12.1, som antingen utgivaren av politiskt reklam har inflytande över (t.ex. information om kanalen) eller där det i själva reklammeddelandet uppstår ett behov att inkludera informationen i fråga i transparensmeddelandet (t.ex. i fråga om valreklam är det uppenbart att transparensmeddelandet ska inkludera information om det aktuella valet).
Enligt artikel 12.3 andra stycket i förordningen ska utgivare av politisk reklam presentera transparensmeddelanden i ett format som är lättillgängligt och hålla dem uppdaterade. Den påföljdsavgift som avses i 13 § 4 mom. gäller dock endast de situationer när ett transparensmeddelande tillhandahålls separat från reklammeddelandet. Däremot påförs påföljdsavgift enligt 3 mom. i den paragrafen för försummelse av märkning av det transparensmeddelande som ingår i reklammeddelandet och av märkningens varaktighet.
I skäl 60 i ingressen konstateras dessutom att politisk reklam som görs tillgänglig elektroniskt ska åtföljas av ett transparensmeddelande som också är tillgängligt elektroniskt. Vidare kan politisk reklam som endast görs tillgänglig via ett offlinemedium, såsom tryckta broschyrer eller tryckta tidningar, åtföljas av transparensmeddelanden som också görs tillgängliga endast via ett offlinemedium, som ingår i samma tryckta broschyr eller tidning. I ovannämnda situationer, där ett reklammeddelande görs tillgängligt via ett offlinemedium, kan transparensmeddelandet dock också göras tillgängligt elektroniskt.
I enlighet med artikel 12.7 antar kommissionen genomförandeakter för att fastställa formatet för transparensmeddelandet och säkerställa att det är anpassat till olika medier. Som det konstateras ovan föreslås det inte att de tekniska specifikationer som krävs i genomförandeakten ska ingå i området för påföljdsavgift, utan att påföljdsavgift enligt 4 punkten endast kan påföras i situationer där transparensmeddelandet inte är lättillgängligt. I praktiken syftar ”lättillgänglig” till exempel på att sådana märkningar avsiktligt har lämnats bort från transparensmeddelandet. Genom att följa genomförandebestämmelserna kan utgivare av politiskt reklam förvissa sig om att de uppfyller skyldigheten på behörigt sätt. I fråga om tillsynen över efterlevnaden av genomförandebestämmelserna kan revisionsverket använda mer styrande påföljder, såsom myndighetsförelägganden och viten.
Enligt artikel 12.3 andra stycket i förordningen ska utgivare av politisk reklam hålla transparensmeddelanden uppdaterade. När det gäller information som ska hållas uppdaterad handlar det om sådan information i transparensmeddelandet som kan förändras under perioden för reklammeddelandets offentliggörande och som utgivaren känner till. Denna information kan åtminstone omfatta led k i artikel 12.1 om publicering av reklammeddelandet tillfälligt har avbrutits eller återkallats, led l om reklammeddelandet har varit föremål för inriktningsteknik eller annonsleveransteknik vid spridningen, och led m om transparensmeddelandet innehåller information om räckvidden för och antalet interaktioner med det politiska reklammeddelandet.
Enligt artikel 12.3 andra stycket ska utgivare av politisk reklam bevara sina transparensmeddelanden tillsammans med eventuella ändringar av dessa under en period på sju år efter det sista offentliggörandet av det berörda politiska reklammeddelandet.
Vid påförande av påföljdsavgift enligt 4 punkten i momentet ska revisionsverket också notera att kommissionen har delegerats befogenhet att komplettera förteckningen i artikel 12.1 samt ändra artikel 12.1 f.
Enligt 5 punkten kan en påföljdsavgift av statens revisionsverk påföras en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar skyldigheten enligt artikel 13.2 i förordningen om politisk reklam för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer att säkerställa att varje politiskt reklammeddelande, tillsammans med den information som avses i artikel 12.1 i denna förordning, görs tillgängligt i den europeiska databasen för politiska reklammeddelanden online under den tid som avses i artikel 13.1, den skyldighet enligt artikel 13.3 att ge tillgång till den information som krävs enligt artikel 12.1 under den tid som föreskrivs i artikel 9.3 i en situation, där ett relevant politiskt reklammeddelande har avlägsnats eller åtkomst till det har förhindrats, eller den skyldighet enligt artikel 13.4 för andra än i artikel 13.2 avsedda utgivare av politisk reklam att göra politiska reklammeddelanden och den åtföljande information som krävs enligt artikel 12.1 tillgängliga i den europeiska databasen för politiska reklammeddelanden online senast 72 timmar efter det första offentliggörandet av det politiska reklammeddelandet.
Artikel 13.2 tillämpas endast på mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, dvs. de så kallade digitala jättarna. Dessa ska enligt artikel 13.2 göra politiska reklammeddelanden, tillsammans med den information som avses i artikel 12.1, tillgängliga i en databas enligt artikel 39 i förordningen om digitala tjänster. Enligt skäl 91 i ingressen till förordningen om politisk reklam övervakar kommissionen databasens ändamålsenlighet. De digitala jättarna ska ändå möjliggöra tillgång till informationen i fråga genom den europeiska databasen enligt artikel 13.1 från och med tidpunkten för offentliggörandet av det politiska reklammeddelandet och under hela den period under vilken de presenterar meddelandet och under sju år efter det att det politiska reklammeddelandet senast presenterades på deras onlinegränssnitt. Uppfyllandet av denna skyldighet övervakas av myndigheter i medlemsstaterna. Även om det för närvarande inte finns några registrerade digitala jättar i Finland, kan detta ändras i framtiden och därför föreslås det att revisionsverket får möjlighet att påföra en påföljdsavgift i situationer där en mycket stor onlineplattform eller en mycket stor onlinesökmotor försummar sin skyldighet att i enlighet med artikel 13.1 möjliggöra tillgång till de politiska reklammeddelanden de publicerar i en databas och till den i artikel 12.1 avsedda informationen under den tidsperiod som föreskrivs i artikel 13.2.
I artikel 13.3 i förordningen föreskrivs en skyldighet för utgivaren av politisk reklam att ge tillgång till informationen i transparensmeddelanden under den tidsperiod som anges i artikel 9.3 i en situation där det politiska onlinereklammeddelandet har avlägsnats eller åtkomst till det har förhindrats. Sanktionen säkerställer att informationen i transparensmeddelandet enligt artikel 13 tillhandahålls i sju år efter att det berörda politiska onlinereklammeddelandet för första gången har publicerats, spridits eller presenterats av utgivaren av politisk reklam.
I artikel 13.4 i förordningen föreskrivs för de utgivare av politisk reklam som inte är mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer en skyldighet att göra politiska reklammeddelanden online och den åtföljande information som krävs enligt artikel 12.1 tillgängliga i den europeiska databasen för reklammeddelanden senast 72 timmar efter det första offentliggörandet av det politiska reklammeddelandet. Sanktionen säkerställer att de utgivare av politisk reklam som avses i punkten gör sina politiska reklammeddelanden som publiceras online tillgängliga inom den tidsangivelse som fastställs i förordningen. I praktiken är det möjligt att fullgöra denna skyldighet först senare när kommissionen har inrättat den europeiska databasen.
Enligt 6 punkten kan en påföljdsavgift av statens revisionsverk påföras en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar skyldigheten enligt artikel 14.1 i förordningen om politisk reklam att inkludera information om beloppen för eller värdet av andra förmåner som erhållits helt eller delvis i utbyte mot de tillhandahållna tjänsterna, sammanställda per kampanj, fogad till den förvaltningsberättelse som avses i artikeln. I artikel 14.1 och i skäl 68 i ingressen till förordningen specificeras separat att dessa förvaltningsberättelser också ska omfatta information om utgifter för inriktning eller tillhandahållande av politisk reklam under den relevanta perioden, fördelade på kampanj, och relevant information som andra enheter har översänt till utgivarna av politisk reklam.
Skyldigheterna i artikel 14 i förordningen tillämpas på utgivare av politisk reklam och de tjänster dessa tillhandahåller. Det är också värt att beakta att artikel 14 i förordningen om politisk reklam inte tillämpas på mikroföretag eller små eller medelstora företag som avses i artikel 3.1, 3.2 och 3.3 i direktiv 2013/34/EU.
Enligt 7 punkten kan en påföljdsavgift av statens revisionsverk påföras en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar skyldigheten enligt artikel 21.1 första stycket i förordningen om politisk reklam för en tjänstetillhandahållare som inte är etablerad i unionen, men erbjuder tjänster i Finland att skriftligen utse en fysisk eller juridisk person till sin rättsliga företrädare i en av de medlemsstater där tjänstetillhandahållaren erbjuder sina tjänster.
Huvudregeln för tillsynen över efterlevnaden av förordningen är att den sköts av en myndighet i det land där företaget är etablerat. I situationer enligt artikel 21 i förordningen, där en tillhandahållare av politiska reklamtjänster inte har något säte i en medlemsstat i unionen, men tillhandahåller politiska reklamtjänster i Finland (till exempel på finska), kan en påföljdsavgift påföras för brott mot skyldigheten enligt artikel 21.1 att utse en laglig företrädare inom EU. Enligt skäl 89 i ingressen till förordningen ska medlemsstaterna, i avsaknad av en utsedd rättslig företrädare, vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa efterlevnad av artikel 21. I sådana situationer ska revisionsverket dock först via gränsöverskridande förfaranden säkerställa att inte tjänstetillhandahållaren i fråga redan har utsett en laglig företrädare i en annan medlemsstat och även beakta eventuella tillsynsåtgärder som andra medlemsstater har inlett mot aktören i fråga. Följaktligen ska revisionsverket, om det ämnar övervaka tjänstetillhandahållaren i fråga, också meddela kontaktpunkterna i de övriga medlemsstaterna om detta. I praktiken är det dock svårt att genomföra en sådan tillsyn, eftersom de myndighetsbefogenheter eller den rätt att få information som gäller förordningen inte sträcker sig till tredjestater.
14 §.Påföljdsavgiftens storlek.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om bedömning av påföljdsavgiftens storlek i enskilda fall. Utgångspunkten vid påförande av påföljdsavgift är att avgiften ska ha en tillräcklig individuellt och allmänt avhållande verkan. Påföljdsavgiftens storlek ska baseras på en samlad bedömning och i bedömningen av storleken ska hänsyn tas till alla väsentliga omständigheter, inklusive de faktorer som nämns i artikel 25.4 i förordningen om politisk reklam samt eventuella andra faktorer som kan ha påverkat omständigheterna i fallet. Dessa andra faktorer kan till exempel hänföra sig till att man vid tillsyn enligt artikel 22.3 i förordningen vid bedömningen av storleken på de påföljdsavgifter som påförs förmedlingstjänster också ska beakta de faktorer som nämns i 18 § 1 mom. i lagen om tillsyn över förmedlingstjänster, såsom antalet tjänstemottagare som berörs av överträdelsen av skyldigheten och huruvida leverantören är verksam i flera medlemsstater.
Enligt 2 mom. får den påföljdsavgift som påförs en tillhandahållare av politiska reklamtjänster uppgå till högst 6 procent av tjänstetillhandahållarens globala årsomsättning under den föregående räkenskapsperioden. Momentet baserar sig både på bestämmelserna i artikel 25 b i förordningen om politisk reklam och på bestämmelserna i artikel 52 i förordningen om digitala tjänster, vilka stämmer överens med avseende på vad som föreskrivs i detta moment.
Enligt 3 mom. avses med omsättning den omsättning som avses i 4 kap. 1 § i bokföringslagen (1336/1997). Momentet föreslås dessutom innehålla en särskild bestämmelse om situationer där bokslutet ännu inte är klart när påföljdsavgiften påförs eller där affärsverksamheten nyligen inletts och inget bokslut därför finns att tillgå. Omsättningen ska då kunna uppskattas utifrån någon annan tillgänglig utredning.
15 §.Avstående från påföljdsavgift.
I paragrafen föreskrivs det om särskilda grunder för befrielse som gör det möjligt för den som tillhandahåller politiska reklamtjänster att undvika att påföras påföljdsavgift. Grundlagsutskottet har i sin praxis förutsatt att myndighetens prövning vid beslut om att inte påföra påföljdsavgift ska vara bunden till prövning på ett sådant sätt att påföljdsavgift inte påförs om de villkor som anges i lag är uppfyllda. Syftet med denna bestämmelse är att se till att påföljdsavgift inte påförs i situationer där det skulle vara oskäligt.
Enligt 1 mom. 1 punkten ska påföljdsavgift inte heller påföras om överträdelsen av skyldigheten ska anses vara ringa. En överträdelse av en skyldighet ska anses vara ringa exempelvis om tjänstetillhandahållaren på eget initiativ och omedelbart efter att ha upptäckt sin överträdelse har vidtagit åtgärder för att avhjälpa följderna av sitt förfarande och de slutliga konsekvenserna för de personer som den politiska reklamen riktar sig till därmed har varit begränsade. På samma sätt kan överträdelsen av en skyldighet vara ringa om det är fråga om en engångsöverträdelse av bestämmelsen, även om den berör flera personer som den politiska reklamen riktar sig till. Däremot är upprepade överträdelser av bestämmelserna i 13 § i allmänhet inte ringa. Enligt 2 punkten ska påföljdsavgift inte heller påföras om det ska anses vara uppenbart oskäligt. Det ska vara fråga om en övergripande bedömning där hänsyn kan tas exempelvis till orsakerna till och konsekvenserna av det felaktiga förfarandet och gärningsmannens individuella omständigheter.
Enligt 2 mom. kan man avstå från att påföra påföljdsavgift, om tillhandahållaren av politiska reklamtjänster på eget initiativ har vidtagit tillräckliga åtgärder för att avhjälpa en överträdelse eller försummelse av en skyldighet som avses i 13 § omedelbart efter det att den har konstaterats. Dessutom förutsätts att överträdelsen eller försummelsen inte är allvarlig eller upprepad. Även om överträdelsen alltså är större än ringa, är det möjligt att avstå från att påföra påföljdsavgift, om de förutsättningar som anges i momentet uppfylls.
I 3 mom. finns det bestämmelser om situationer där överträdelser av förordningen samtidigt uppfyller brottsrekvisiten. För sådana fall behöver det föreskrivas att påföljdsavgift inte kan påföras den som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som behandlas i domstol eller den som för samma gärning redan har meddelats en lagakraftvunnen dom. Bestämmelsen motsvarar den så kallade ne bis in idem-principen, det vill säga förbudet att åtala och döma två gånger för samma sak.
I 4 mom. föreskrivs det att revisionsverket inte kan påföra statliga myndigheter, statliga affärsverk, myndigheter i välfärdsområden, kommunala myndigheter, självstyrelsemyndigheterna i landskapet Åland, självständiga offentligrättsliga inrättningar, riksdagens ämbetsverk, republikens presidents kansli, evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, ortodoxa kyrkan i Finland och de två sistnämndas församlingar, kyrkliga samfälligheter eller övriga organ någon påföljdsavgift. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll huvudsakligen 24 § 4 mom. i dataskyddslagen.
En administrativ påföljdsavgift som påförs en myndighet är ett främmande förfarande i vårt allmänna rättssystem och således anses det i detta skede vara motiverat att utesluta denna påföljd för den offentliga förvaltningens del. Rättsordningen ställer andra specialkrav på den offentliga förvaltningen, vilka för sin del motiverar denna regleringslösning. Myndigheterna är bundna av laglighetsprincipen i förvaltningen och myndigheterna måste också iaktta allmänna förvaltningslagar. Den lagenliga behandling av personuppgifter som sker vid myndigheter hör till tjänsteplikten för dem som arbetar hos myndigheterna. Ställningen som tjänsteman för med sig ett större ansvar för fel som begås i arbetet än för andra. För det första kan tjänsteansvaret vara ett straffrättsligt tjänsteansvar, disciplinärt tjänsteansvar och skadeståndsansvar. Över en myndighets verksamhet kan också förvaltningsklagan anföras hos en högre myndighet. Myndigheternas verksamhet är knuten till en budget, varvid effekten av en ekonomisk påföljd inte är densamma som inom den privata sektorn. En myndighet ska i alla situationer sköta sina lagstadgade uppgifter.
Riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern övervakar lagenligheten i myndigheters och tjänstemäns verksamhet, och att myndigheter och tjänstemän fullgör sina skyldigheter. Laglighetsövervakarna kan till följd av klagomål som anförs hos dem väcka åtal om lagstridigheten är allvarlig, ge myndigheten en anmärkning, delge myndigheten sin uppfattning om det förfarande som lagen kräver eller uppmärksamgöra myndigheten på de krav som god förvaltningssed ställer eller på synpunkter som främjar tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna, rikta en framställning till en myndighet om att ett fel ska rättas eller ett missförhållande avhjälpas.
Avsikten är att övervaka verkställigheten av lagen och att vid behov bedöma den legislativa lösningen för administrativa påföljdsavgifter på nytt, med beaktande av eventuella rekommendationer och riktlinjer från EU.
16 §.Påföljdsavgift för överträdelse av bestämmelserna om undersökningsförfarande.
Den föreslagna paragrafen baserar sig på artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam, enligt vilken artikel 51 i förordningen om digitala tjänster tillämpas vid övervakningen av att tillhandahållare av förmedlingstjänster fullgör skyldigheterna i artikel 7–17 och artikel 21. Vad gäller påföljdsavgiftens storlek tillämpas artikel 52.3 i förordningen om digitala tjänster för att systemen för påföljdsavgifter i förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster ska vara så tydliga och enhetliga som möjligt vad gäller förmedlingstjänster. Den föreslagna paragrafen stämmer sålunda överens med 20 § i lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet.
I 1 mom. finns en förteckning över överträdelser av bestämmelserna om undersökningsförfarande som, om de begås uppsåtligen eller av oaktsamhet, kan leda till påförande av påföljdsavgift. Påföljdsavgift kan påföras 1) för vägran att låta utföra en inspektion, 2) för lämnande av oriktig, ofullständig eller vilseledande information till en myndighet eller underlåtenhet att lämna den begärda informationen, samt 3) för underlåtenhet att rätta felaktig, ofullständig eller vilseledande information.
Enligt 1 mom. kan påföljdsavgift påföras tillhandahållare av förmedlingstjänster och en annan person enligt artikel 51.1 a som handlar i syfte att bedriva sin närings- eller yrkesverksamhet och som skäligen kan vara medveten om uppgifter om en misstänkt överträdelse av förordningen. En förutsättning för påförande av påföljdsavgift är att överträdelsen av bestämmelserna om undersökningsförfarande enligt 1 mom. inte ska anses vara av ringa betydelse eller att påförandet av påföljdsavgift annars skulle vara obefogat.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska fastställandet av storleken på påföljdsavgiften baseras på en samlad bedömning som måste ta hänsyn till överträdelsens art och omfattning samt graden av klandervärdhet. Påföljdsavgiften får vara högst 1 procent av den årsinkomst eller den globala årsomsättning som den tillhandahållare av förmedlingstjänster eller den andra person som är skyldig till överträdelsen har haft under räkenskapsperioden före den under vilken påföljdsavgiften påfördes.
Enligt artikel 51.2 andra stycket i förordningen om digitala tjänster får genomförandebefogenheter utövas på ovannämnda andra personer som avses i artikel 51.1 a i förordningen först efter det att myndigheterna i god tid har gett de andra personerna i fråga alla relevanta uppgifter om sådana bestämmelser. Med andra ord kan påföljdsavgift påföras en annan person först efter det att personen i god tid har fått all information om den skyldighet som ska åläggas, inklusive information om risken för påföljdsavgift, samt information om möjligheterna att söka ändring.
Vid påförande av påföljdsavgift är det fråga om revisionsverkets prövningsrätt, som ska utövas i enlighet med principerna för god förvaltning i förvaltningslagen. Revisionsverket ska i sin verksamhet ta hänsyn bland annat till jämlikhet och proportionalitet, med beaktande av alla grundläggande fri- och rättigheter av betydelse, samt använda sina befogenheter för syften som är godtagbara enligt lag. Åtgärden att påföra påföljdsavgift är till sin karaktär en betydande förvaltningsåtgärd, och avsikten är att den ska utnyttjas endast vid allvarligare överträdelser av bestämmelserna om undersökningsförfarande.
Enligt 3 mom. får en fysisk person inte påföras påföljdsavgift för en överträdelse av skyldigheten att lämna information enligt 1 mom. 2 punkten, om det finns anledning att misstänka personen för brott och informationen har samband med det ärende som brottsmisstanken hänför sig till. I momentet beaktas skyddet mot självinkriminering, vilket innebär att den som misstänks för ett brott har rätt att vägra medverka i en utredning av den brottsmisstanke som gäller hen. I en sådan situation ska den behöriga myndigheten inte ha rätt att påföra en påföljdsavgift för åsidosättande av rätten till information. Enligt förslaget utgörs tröskeln av ”finns anledning att misstänka”, för att skyddet mot självinkriminering ska täcka inte bara de fall där förundersökningsmyndigheten redan har fattat beslut om att inleda förundersökning, utan även de situationer där tillsynsmyndigheten gör bedömningen att fallet senare kan leda till straffrättsliga påföljder.
17 §.Offentlig varning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om revisionsverkets rätt att i samband med den tillsyn som avses i artikel 22.4 i förordningen om politisk reklam meddela en sponsor eller en tillhandahållare av politiska reklamtjänster en offentlig varning med stöd av artikel 22.5 g, om dessa uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar i strid med skyldigheterna enligt förordningen om politisk reklam.
Revisionsverket meddelar offentliga varningar som förvaltningsbeslut i ett förfarande som följer lagen om statens revisionsverk samt dess arbetsordning. En offentlig varning är som administrativ påföljd i princip lindrigare än en påföljdsavgift. För gärningar och försummelser som inte uppfyller kännetecknen för påföljdsavgift eller för vilka det enligt 13 § inte är möjligt att påföra påföljdsavgift kan det meddelas en offentlig varning som sanktion.
Enligt 2 mom. kan en offentlig varning meddelas under förutsättning att ärendet betraktat som helhet inte ger anledning till strängare åtgärder. Det är värt att notera att en offentlig varning i synnerhet för sponsorer kan bli en ytterst sträng påföljd, i synnerhet i de fall där den som påförs påföljden är en person som kandiderar i ett val. Revisionsverket ska vid meddelande om offentlig varning bedöma de faktorer som avses i 4 mom. för att undvika att den offentliga varningen blir oskälig.
Enligt 3 mom. ska revisionsverket offentliggöra information om den offentliga varningen utan dröjsmål efter det att de aktörer som beslutet gäller har informerats om det och beslutet har vunnit laga kraft. Av offentliggörandet ska framgå överträdelsens karaktär samt de aktörer enligt 1 mom. som ansvarar för överträdelsen. Informationen ska finnas tillgänglig på revisionsverkets webbplats i fyra år, varvid till exempel information om en offentlig varning i samband med val i princip är tillgänglig under valperioden. Om besvärsmyndigheten upphäver beslutet helt eller delvis, ska revisionsverket offentliggöra information om besvärsmyndighetens beslut på samma sätt som varningen har offentliggjorts.
I 4 mom. föreskrivs det att om det skulle vara oskäligt att offentliggöra namnet på en fysisk eller juridisk person som meddelats en varning eller om offentliggörandet av varningen skulle äventyra ett pågående val eller en pågående folkomröstning, eller om offentliggörandet skulle äventyra en pågående myndighetsundersökning, får revisionsverket
1) skjuta upp offentliggörandet av beslutet om varning tills det inte längre finns grunder för att låta bli att offentliggöra beslutet,
2) offentliggöra beslutet om varning utan att ange namnet på den som meddelats en varning,
3) låta bli att offentliggöra beslutet om varning, om de åtgärder som anges i 1 och 2 punkten inte är tillräckliga för att säkerställa att varningen inte äventyrar ett pågående val eller en pågående folkomröstning.
Syftet med bestämmelserna i momentet är särskilt att offentliga varningar inte ska leda till oskäliga konsekvenser för i synnerhet pågående val och folkomröstningar. Sådana situationer kan till exempel vara situationer där offentliggörandet av informationen bedöms påverka resultatet av val eller folkomröstning direkt. I sådana situationer är det i regel motiverat att skjuta upp eller låta bli att offentliggöra varningen. I vissa fall kan det dock vara motiverat att utfärda en offentlig varning redan inför val och folkomröstningar. Till exempel vid hybridpåverkan där skyldigheterna enligt förordningen överträds och överträdelsen bedöms medföra betydande skada för genomförandet av valet eller folkomröstningen, kan en offentlig varning komma i fråga genom myndighetens motiverade övervägande.
I 5 mom. föreskrivs det att revisionsverket offentliggör ett beslut om offentlig varning utan angivande av namnet på den som meddelats varningen, kan verket samtidigt fatta beslut om att offentliggöra namnet senare efter en skälig tid, om grunderna för att låta bli att offentliggöra namnet upphör under den tiden. En sådan situation kan uppstå exempelvis när valet eller folkomröstningen i fråga är över.
18 §.Nätverket för nationella kontaktpunkter.
Den föreslagna paragrafen gäller Finlands deltagande i det nätverk för nationella kontaktpunkter som avses i artikel 22 i förordningen vars syfte är att stödja samarbetet kring tillämpningen och genomförandet av förordningen på unionsnivå samt att fungera som ett forum för regelbundet utbyte av information och bästa praxis mellan kontaktpunkterna och kommissionen. Revisionsverket deltar som nationell kontaktpunkt i nätverkets arbete. Nätverket, dess struktur och uppgifter definieras närmare i artikel 22.8 i förordningen och det är inte nödvändigt att närmare ange detta i lag.
19 §.Utlämnande av handlingar till en myndighet i en annan medlemsstat och till kommissionen.
I paragrafen föreskrivs det om utlämnande av information i gränsöverskridande tillsynssituationer.
Enligt 1 mom. har revisionsverket rätt att utlämna sekretessbelagda handlingar till och röja sekretessbelagd information för en behörig myndighet i en annan medlemsstat, om det är nödvändigt för tillsynen över efterlevnaden av förordningen om politisk reklam.
Enligt 2 mom. har transport- och kommunikationsverket rätt att i fråga om information som avses i 4 § lämna ut sekretessbelagda handlingar till och röja sekretessbelagd information för den i förordningen om digitala tjänster avsedda nämnden för digitala tjänster och myndigheter som är samordnare i andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om det är nödvändigt för tillsynen över efterlevnaden av förordningen om politisk reklam.
20 §.Registret över rättsliga företrädare.
Enligt paragrafen ska revisionsverket föra ett register över de tillhandahållare av politiska reklamtjänster som inte är etablerade i unionen, i enlighet med vad som föreskrivs om rättsliga företrädare i artikel 21. En tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska lämna uppgifterna elektroniskt om inte revisionsverket av särskilda skäl godkänner att uppgifterna lämnas på papper. Till övriga delar gäller bestämmelserna i artikel 21.
21 §.Offentliggörande av datum för val och folkomröstningar.
Enligt paragrafen ska justitieministeriet meddela revisionsverket de uppgifter om rådgivande folkomröstningar i välfärdsområden och kommuner som behövs för efterlevnaden av artikel 26 i förordningen om politisk reklam. Revisionsverket ansvarar för att offentliggöra och lämna uppgifterna om val- och folkomröstningar till den portal som kommissionen inrättat enligt artikel 26.
22 §.Verkställighet av påföljdsavgift.
Enligt lagförslaget verkställs påföljdsavgifter i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter. Av detta följer att verkställigheten av påföljdsavgiften ska skötas av Rättsregistercentralen. Dessutom föreskrivs det i paragrafen om preskribering av påföljdsavgiften.
23 §.Sökande av ändring.
I paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring.
Paragrafens 1 mom. innehåller en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att viteslagens bestämmelser om ändringssökande ska tillämpas vid sökande av ändring i beslut som gäller föreläggande och utdömande av vite.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse om att revisionsverket i ett beslut som meddelas med stöd av denna lag och inte gäller påföljdsavgifter (13 och 16 §) kan bestämma att beslutet ska följas trots ändringssökande, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.