1  Bakgrund och beredning

2  Nuläge och bedömning av nuläget

3  Målsättning

Målet med propositionen är att genom villkoren för permanent uppehåll uppmuntra utlänningar till att integrera sig i Finland och säkerställa att uppehållstillstånd som berättigar till permanent uppehåll i regel endast ska beviljas till sådana utlänningar som har visat på integration. 

I nuläget kan en utlänning som inte kan finska eller svenska och som inte har arbetat eller studerat i Finland få ett permanent uppehållstillstånd eller ett uppehållstillstånd för varaktigt bosatta efter en relativt kort vistelse i landet. Systemet kring uppehållstillstånden möjliggör att en utlänning bosätter sig permanent i Finland, utan att integreras eller ens försöka integreras i det finländska samhället. På motsvarande sätt drar en utlänning som exempelvis studerar finska eller svenska, regelbundet arbetar och/eller avlägger högskoleexamen inte nödvändigtvis nytta av detta genom att ansöka om uppehållstillstånd. Målet med propositionen är att främja att systemet i framtiden ska belöna strävan efter att integreras och i allmänhet inte möjliggöra permanent uppehåll i en omvänd situation. 

Kunskaper i landets språk och inträde på arbetsmarknaden är centrala förutsättningar för att en utlänning ska kunna integreras i det mottagande samhället och uppleva att han eller hon är en del av det. Med tanke på det finländska samhället handlar det i sista hand om att trygga dess ekonomiska hållbarhet och inre säkerhet. Dessutom strävar man efter att öka Finlands attraktionskraft och hållkraft, i synnerhet bland vissa grupper av sökanden som är viktiga med tanke på samhället, genom att det fortfarande ska vara möjligt att få permanent uppehållstillstånd efter fyra års vistelse. 

Det föreslås att erhållande av permanent uppehållstillstånd i framtiden i normalfall ska kräva en längre vistelse än i nuläget, det vill säga sex års vistelse, vilket redan i sig kan antas leda till ytterligare integration av sökandena innan de erhåller permanent uppehållstillstånd. Dessutom föreslås det att villkoren om språkkunskaper och arbete ska uppfyllas som uttryckliga bevis på integrationen. Det finns skäl att anse att en utlänning som oavbrutet har bott i Finland i sex år, har nöjaktiga kunskaper i finska eller svenska och har arbetat i Finland och främst klarat sig utan utkomstskydd för arbetslösa eller utkomststöd både har visat förmåga och vilja att integrera sig i Finland och har goda möjligheter att fortsätta med detta i framtiden. Målet är å ena sidan att uppmuntra utlänningar att agera på detta sätt och å andra sidan att se till att det vanligen inte ska gå att få ett permanent uppehållstillstånd utan sådan integration. Samtidigt visar Finland utlänningar som är motiverade och klarar av att integrera sig att landet förbinder sig till deras permanenta uppehåll, vilket för sin del skulle kunna öka deras vilja att stanna. 

Enligt förslaget ska personer som visar upp en tillräckligt högt beräknad årsinkomst, det vill säga 40 000 euro, en högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen som erkänts i Finland tillsammans med två års tid i arbetslivet eller särskilt goda språkkunskaper tillsammans med tre års tid i arbetslivet kunna beviljas permanent uppehållstillstånd snabbare än andra, det vill säga efter fyra års vistelse. Målet med bestämmelsen är att för sin del svara på bristen på kompetent och utbildad arbetskraft genom att förbättra Finlands attraktionskraft och hållkraft i dessa utlänningars ögon. Målet med möjligheten att snabbare beviljas permanent uppehållstillstånd är dessutom för sin del att uppmuntra till exempel till egen aktivitet vad gäller studier i finska eller svenska, arbete och/eller förbättring av de egna arbetsinkomsterna. 

Enligt förslaget ska man kunna få permanent uppehållstillstånd också genom att avlägga lägre högskoleexamen, högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen vid universitet i Finland, utan något separat krav på oavbruten vistelse med kontinuerligt uppehållstillstånd. Då är målet att öka Finlands attraktionskraft för utländska högskolestuderande och framför allt att öka sannolikheten för att personer som avlagt högre högskoleexamen i Finland också ska stanna i Finland för att arbeta och bo här. Även då handlar det i högsta grad om att attrahera kompetenta och utbildade invandrare och se till att de stannar i Finland. 

För att systemet kring permanent uppehåll ska förbli så konsekvent som möjligt och för att uppnå målet om att uppmuntra till och säkerställa integration genom villkoren för permanent uppehåll, föreslås det att även uppehållstillstånd för varaktigt bosatta ska förenas med villkor om språkkunskaper. Även till denna del är målet alltså att främja och säkerställa integration. 

Det finns skäl att även betrakta skärpningen av kravet på oförvitlighet som en del av ovannämnda övergripande mål för integrationen. Ett ovillkorligt fängelsestraff betyder ett avbrott i integrationen och den eller de gärningar som ligger till grund för straffet innebär för sin del grov likgiltighet gentemot samhällets värderingar och regler. Enligt förslaget ska ett ovillkorligt fängelsestraff, både av principiella och av praktiska skäl, innebära att vistelsetiden som används för integration börjar räknas från början. 

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Alternativa handlingsvägar

6  Remissvar

Yttranden om propositionen begärdes via den för alla öppna tjänsten utlåtande.fi. Sammanlagt kom det via olika kanaler in 111 remissyttranden om propositionen. Förteckningen nedan innehåller inte namn på enskilda personer. 

Aalto-universitetet, Ab Yrkeshögskolan vid Åbo Akademi, Akava ry, Aleksanterinliitto ry, Rådet för yrkeshögskolornas rektorer Arene rf, Ammattiosaamisen kehittämisyhdistys AMKE ry, Amnesty International Finländska sektionen rf, Arcada studerandekår – ASK, Generalsekreterare, Business Finland – Work in Finland, Diakonia-ammattikorkeakoulun opiskelijakunta O'Diako – ansvarspersonen för intressebevakning, Diakonissanstalten, Finlands näringsliv rf, Familia ry, Foreign Specialists in Finland ry, Haaga-Helian opiskelijakunta Helga, Svenska handelshögskolan, Helsingfors förvaltningsdomstol, Helsingin seudun kauppakamari – Helsingforsregionens handelskammare ry, Helsingfors universitet, studentkåren vid Helsingfors universitet, Hyvinvointialueyhtiö Hyvil Oy, Hämeen ammattikorkeakoulu Oy, Ingenjörsförbundet IL rf, Östra Finlands universitet, Jyväskylän ammattikorkeakoulu Oy, Jyväskylä universitet, Kaakkois-Suomen ammattikorkeakoulu Oy, Kajanalands förbund, Folkpensionsanstalten, Karelia Ammattikorkeakoulu Oy, Landskapsförbunden, Keskuskauppakamari ry, Fastighetsarbetsgivarna rf, Kyrkostyrelsen, högsta förvaltningsdomstolen, Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT, Finlands Dövas Förbund rf, Lapin ammattikorkeakoulu Oy, Lapin ammattikorkeakoulun opiskelijakunta, Lapin kauppakamari ry, Lapplands universitet, gemensamt yttrande från Villmanstrand-Lahtis tekniska universitet LUT och Lab-ammattikorkeakoulu Oy, barnombudsmannens byrå, Centralförbundet för Barnskydd rf, Laurea ammattikorkeakoulun opiskelijakunta Laureamko, Laurea-ammattikorkeakoulu Oy, Migrationsverket, Metropolia Ammattikorkeakoulu Oy, Metropolia Ammattikorkeakoulun opiskelijakunta METKA, justitiekanslern i statsrådet, justitieministeriet, Undervisningssektorns Fackorganisation rf, Utbildningsstyrelsen, undervisnings- och kulturministeriet, Oulun kauppakamari ry, Uleåborgs universitet, Pakolaisneuvonta ry, Servicefacket PAM rf, Arbetsgivarna för servicebrancherna PALTA rf, Paremmin Yhdessä ry, Rädda Barnen rf, Pohjois-Karjalan kauppakamari ry, Norra Karelens landskapsförbund, Norra Savolax förbund, Polisyrkeshögskolan, Polisstyrelsen, Puolanka kommun, försvarsministeriet, Satakunnan ammattikorkeakoulu Oy, Savonia-ammattikorkeakoulu oy, Seinäjoen ammattikorkeakoulu Oy, Bildningsbranschen rf, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, social- och hälsovårdsministeriet, STTK rf, Skyddspolisen, Finlands Akademi, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Suomen Ekonomit – Finlands Ekonomer ry, Ekumeniska Rådet i Finland rf, Finlands Kommunförbund rf, Finlands studerandekårers förbund - SAMOK rf, Finlands Flyktinghjälp rf, Finlands universitetsrektorers råd UNIFI rf, Finlands studentkårers förbund (FSF) rf, Företagarna i Finland rf, Tampereen ammattikorkeakoulu Oy, Tampereen ammattikorkeakoulun opiskelijakunta Tamko, Teknikens Akademiker rf, Teknologian tutkimuskeskus VTT Oy, Teknologiateollisuus ry, Tieteentekijöiden liitto ry, Tradenomiliitto TRAL ry, Förbundet för Tradenomstuderande rf, Turun ammattikorkeakoulu Oy, Turun ammattikorkeakoulun opiskelijakunta - TUO, Åbo stad, Åbo universitet, Arbetslöshetskassornas Samorganisation rf, arbets- och näringsministeriet, UNHCR Representation for Northern Europe, Vasa universitet, Oy Vaasan ammattikorkeakoulu – Vasa yrkeshögskola Ab, Vasa stad och Österbottens handelskammare rf, finansministeriet, Skatteförvaltningen, diskrimineringsombudsmannens byrå, Yrkeshögskolan Arcada Ab och Åbo Akademi. 

Till följd av det stora antalet remissinstanser redogörs här inte för de enskilda remissinstansernas synpunkter, utan ett detaljerat sammandrag av utlåtandena finns tillgängligt på finska via en separat länk. Sammandraget av utlåtandena finns på projektsidan: https://intermin.fi/sv/projekt-och-lagberedning/projektsida?tunnus=SM007:00/2024 .  

7  Specialmotivering

56 §. Beviljande av permanent uppehållstillstånd. I 1 mom. föreslås det att omnämnandet om hur många år sökanden ska vistas i landet med kontinuerligt uppehållstillstånd för att få permanent uppehållstillstånd stryks. Till denna del föreslås det att momentet ska hänvisa till den i utlänningslagen föreskrivna tiden, vilket avser de vistelsetider som nämns i den föreslagna 56 a § och som beror på ansökningsgrunden. För tydlighetens skull föreslås det att en hänvisning till de nya integrationsvillkoren fogas till momentet. Även dessa ska finnas i nya 56 a §.  

I 3 och 4 mom. föreslås det att det uttryckliga omnämnandet om hur många år från inresedagen som tidsfristen räknas ska utgå. Enligt förslaget ska tidsfristen alltid vara fyra eller sex år, beroende på i vilket skede och utifrån vilka villkor beviljandet av permanent uppehållstillstånd prövas. Ett separat omnämnande om detta i varje moment kan inte anses nödvändigt för att paragrafen ska vara förståelig och entydig. 

Det föreslås att ett nytt 6 mom. fogas till paragrafen med bestämmelser om vilken effekt ett ovillkorligt fängelsestraff ska ha på beräkningen av vistelsetiden. Det föreslagna momentet anger att om en utlänning har dömts till ovillkorligt fängelsestraff, avbryts den oavbrutna lagliga vistelsetiden och börjar räknas från början. Tiden kan börja räknas från början tidigast när det ovillkorliga fängelsestraffet har avtjänats i sin helhet. Vistelsen ska således då också uppfylla övriga villkor som fastställts för den och därför ska tiden inte börja från ovannämnda tidpunkt om utlänningen exempelvis inte har ett kontinuerligt uppehållstillstånd. Med ovillkorligt fängelsestraff avses inte förvandlingsstraff som påförs för obetalda böter. 

Motsvarande bestämmelse ska enligt förslaget fogas till 56 d § 5 mom. om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Det är konsekvent och motiverat att ett fängelsestraff ska ha samma effekt i alla situationer som leder till permanent uppehåll. Vad gäller alla uppehållstillstånd som berättigar till permanent uppehåll är det likaså uppenbart att ett ovillkorligt fängelsestraff innebär ett avbrott i integrationen och visar på grov likgiltighet gentemot samhällets värderingar och regler. 

56 a §. Integrationsvillkor för permanent uppehållstillstånd. Paragrafen är helt ny. Enligt förslaget ska den innehålla bestämmelser om de tilläggsvillkor i anknytning till integration som sökanden ska uppfylla för att beviljas permanent uppehållstillstånd efter en vistelse på antingen sex eller fyra år. I paragrafen föreslås det dessutom bestämmelser om vissa undantag, som ska möjliggöra uppehållstillstånd efter sex års vistelse utan att sökanden alls eller fullt ut uppfyller en del av villkoren i fråga eller inga av dem.  

I 1 mom. föreslås det krav på språkkunskaper och tid i arbetslivet. Genom att uppfylla dessa villkor kan sökanden visa att han eller hon har integrerats och kan få permanent uppehållstillstånd efter en oavbruten vistelse på sex år. Enligt det föreslagna momentet beviljas permanent uppehållstillstånd efter utgången av den föreskrivna tiden på sex år, om utlänningen har nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska enligt 56 f § 2 mom. eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk och två års tid i arbetslivet. En utlänning som är 65 år eller äldre beviljas permanent uppehållstillstånd efter utgången av den föreskrivna tiden på sex år oberoende av utlänningens kunskaper i finska eller svenska. 

Sätten att bevisa den krävda språkkunskapsnivån ska definieras på en och samma plats i föreslagna 56 f §. Enligt 2 mom. i den paragrafen avses med nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska att utlänningen har avlagt en allmän språkexamen på kunskapsnivå tre eller en språkexamen för statsförvaltningen som visar nöjaktig förmåga att använda språket i tal och skrift. Dessutom godkänns bland annat avläggande av den grundläggande utbildningen, gymnasiet, en yrkesinriktad grundexamen, en yrkesexamen eller en specialyrkesexamen.  

I det föreslagna momentet nämns på motsvarande sätt som i medborgarskapslagen också kunskaper i finskt och finlandssvenskt teckenspråk, så att personer med hörselnedsättning inte felaktigt hindras från att få permanent uppehållstillstånd på grund av sina språkkunskaper. Det är i och för sig uppenbart att en sensorisk funktionsnedsättning i likhet med hörselnedsättning kan beaktas i den nedan beskrivna undantagsprövningen enligt det föreslagna 2 mom., även i fråga om språkkunskaper. Det finns dock ingen anledning att hänvisa sökande som behärskar finskt eller finlandssvenskt teckenspråk till att åberopa undantaget, om de har språkkunskaper på den nivå som krävs i det språk de använder. Avsikten är att språkkunskaperna ska bedömas och påvisas på samma sätt som för närvarande i medborgarskapsärenden, dvs. att sökanden ska visa upp ett intyg från Finlands Dövas Förbund rf över åtminstone nöjaktig förmåga att använda finskt eller finlandssvenskt teckenspråk. 

Tid i arbetslivet definieras i sin tur i föreslagna 56 a § 4 mom., enligt vilket en utlänning har förvärvat sådan tid i arbetslivet som avses i paragrafen när han eller hon omedelbart innan ansökan blev anhängig har arbetat eller utövat näring på heltid i Finland under den angivna perioden så att han eller hon under denna period sammanlagt i högst tre månader har fått arbetslöshetsförmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa eller utkomststöd enligt lagen om utkomststöd eller annars varit borta från arbetslivet.  

I 1 mom. föreslås det också ett undantag från språkkunskapsvillkoret för 65-åringar eller äldre. Enligt det föreslagna undantaget beviljas en utlänning som är 65 år eller äldre permanent uppehållstillstånd efter utgången av den föreskrivna tiden på sex år oberoende av utlänningens kunskaper i finska eller svenska. Syftet med undantaget är att förhindra oskäliga situationer för personer som fyllt 65 år. Utan undantaget skulle sådana situationer lätt kunna uppstå med beaktande av att bevis på språkkunskaper inte tidigare har krävts för permanent uppehållstillstånd eller andra uppehållstillstånd och det sannolikt handlar om utlänningar som har anlänt till Finland när de varit äldre. Man kan också anta att åldern i genomsnitt påverkar en persons förmåga att lära sig ett nytt språk, något som är tydligast att beakta genom att föreskriva en viss åldersgräns för avvikelse från kravet. Ur denna synvinkel kan en ålder på 65 år anses vara motiverad. 

Undantaget ska endast gälla permanent uppehållstillstånd som beviljas efter sex år. Detta ska vara oberoende av prövning och därför ska sökanden inte behöva redogöra för sina faktiska språkkunskaper eller för hur sökandens ålder eller andra eventuella faktorer har påverkat inlärningen av språket.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan i ett enskilt fall avvikelse göras från ett eller flera av de villkor som avses i 1 mom., om utlänningen har en sjukdom, skada eller störning som långvarigt hindrar utlänningen från att uppfylla villkoret. Undantaget ska inte gälla vistelsetid, utan sökanden ska även i dessa situationer vistas i Finland oavbrutet i minst sex år med kontinuerligt uppehållstillstånd i enlighet med 56 §. Undantaget ska endast gälla permanent uppehållstillstånd som beviljas efter sex år och ska inte tillämpas på permanenta uppehållstillstånd som beviljas efter fyra år eller på uppehållstillstånd som beviljas på grund av en högskoleexamen som avlagts i Finland eller på uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. 

Syftet med det föreslagna undantaget är att uppehållstillstånd ska kunna beviljas i sådana situationer som annars blir oskäliga och där det skulle vara permanent eller långvarigt omöjligt eller åtminstone mycket svårt för utlänningen att uppfylla villkoren om språkkunskaper och/eller tid i arbetslivet av ett medicinskt skäl och kravet således skulle vara orimligt.  

Syftet med termerna sjukdom, skada och störning som föreslås i bestämmelsen är att i omfattande utsträckning täcka alla sådana situationer där sökandens fysiska och/eller psykiska funktionsförmåga är så pass allvarligt och permanent nedsatt av medicinska skäl att sökanden inte skäligen kan förväntas uppfylla ett eller flera villkor ens på lång sikt. Det kan till exempel handla om en psykisk eller fysisk kronisk sjukdom, intellektuell funktionsnedsättning, neuropsykiatrisk störning, CP-skada eller bestående skada orsakad av en yttre faktor. Om det handlar om en sjukdom, skada eller störning vars allvarlighetsgrad och olägenhet kan variera från en person till en annan och/eller ändras med tiden, ska det centrala, förutom en diagnos, även vara en bedömning av dess effekter på just sökanden i fråga nu och framtiden. 

Varje hinder ska övervägas separat i relation till språkkunskaper och arbete. Med andra ord, om någon av ovannämnda omständigheter hindrar eller i mycket hög grad försvårar språkinlärning, men inte oavbrutet arbete, ska undantag inte kunna göras från det senare kravet på grund av omständigheten i fråga. Detta innebär naturligtvis inte att samma omständighet inte kan förhindra båda. 

Vad gäller hinder för arbete ska utgångspunkten kunna vara arbetsoförmåga enligt 12 § 2 mom. i folkpensionslagen (568/2007) och att sökanden har beviljats sjukpension tills vidare enligt 14 § 1 mom. i samma lag. Vad gäller språkkunskaper ska det exempelvis kunna handla om att sökandens intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättning objektivt sett hindrar honom eller henne från att även på lång sikt lära sig tillräckligt med finska eller svenska och/eller uttrycka vad han eller hon har lärt sig för andra.  

Utgångspunkten är att en sökande som hänvisar till undantaget ska lämna in ett läkarintyg på sin sjukdom, skada eller störning. Av läkarintyget ska det om möjligt också framgå vilken permanent effekt sjukdomen, skadan eller störningen har på sökandens möjligheter att arbeta och/eller lära sig finska eller svenska. Betydande hinder för språkinlärning och/eller sysselsättning på grund av en sjukdom, skada eller störning ska enligt förslaget också kunna framgå av till exempel förvaltningsbeslut som meddelats om sökandens tjänster, vilket innebär att ett separat läkarintyg inte nödvändigtvis behövs. Det väsentliga är att sökanden på ett tillförlitligt sätt kan bevisa den grund som avses i bestämmelsen och dess effekt på uppfyllandet av villkoret om tid i arbetslivet och/eller språkkunskapsvillkoret. I enlighet med sina befogenheter i anknytning till uppehållstillstånd är det emellertid Migrationsverket som i sista hand fattar beslut utifrån om det finns ett i lagen avsett hinder för språkinlärning och/eller arbete, och Migrationsverket ska alltså inte formellt vara bundet av läkarens syn på saken. Om sökanden har fått ett beslut om en sådan arbetsoförmåga som avses ovan, ska sökanden kunna använda det som redogörelse för att han eller hon är förhindrad från att arbeta.  

Att begränsa grunderna för undantag endast till hinder som är orsakade av medicinska skäl och som enligt aktuella uppgifter är permanenta eller långvariga, uppfyller för sin del propositionens mål om att uppmuntra till integration, och utgångspunkten är att möjliggöra permanent uppehåll bara för dem som visar att de klarar av integration. Därför ska kraven på språkkunskaper och arbete också gälla sökande för vilka det av olika orsaker är svårare eller mer ansträngande att uppfylla kraven än för en genomsnittlig sökande, till exempel på grund av analfabetism, låg tidigare utbildningsnivå, inlärningssvårigheter och/eller kulturella förväntningar på kön. Det samma ska gälla i en situation där sökanden till exempel har en sjukdom, skada eller störning som utan tvekan påverkar arbetet och/eller språkinlärningen, men som objektivt sett inte är ett hinder på lång sikt. Till denna del finns det också skäl att komma ihåg att det handlar om permanent uppehåll och inte huruvida vistelse ska tillåtas över huvud taget. Enbart långsammare inlärning av finska eller svenska leder alltså i praktiken inte till att sökanden måste lämna Finland, utan det leder till att sökanden kan ansöka om permanent uppehållstillstånd först senare än efter sex års vistelse.  

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om när en utlänning kan beviljas permanent uppehållstillstånd efter fyra års vistelse. I momentet föreslås tre separata alternativa villkor eller villkorshelheter, och om sökanden uppfyller ett av dem kan han eller hon beviljas permanent uppehållstillstånd efter en kortare vistelse. Det finns inga undantag till villkoren.  

En vistelsetid på fyra år ska i alla situationer vara ett minimikrav enligt förslaget, på motsvarande sätt som vistelsetiderna på fem och sex år. Således ska det vara möjligt att få permanent uppehållstillstånd på basis av villkoren i 3 mom. även när sökanden har vistats i Finland i över sex år eller betydligt längre. Detta kan få en praktisk betydelse till exempel om en utlänning som vistats i Finland i över sex år uppnår en årsinkomst på över 40 000 euro, men inte har nöjaktiga kunskaper i finska eller svenska. 

I 1 punkten i momentet möjliggörs permanent uppehållstillstånd efter fyra års vistelse på basis av årsinkomsterna. Permanent uppehållstillstånd ska enligt förslaget beviljas efter utgången av den föreskrivna tiden på fyra år, om utlänningen i den senast slutförda beskattningen innan ansökan blev anhängig har haft inkomster på sammanlagt minst 40 000 euro. Det föreslås att årsinkomstgränsen ska vara indexjusterad (lönekoefficient), så att den inte halkar efter och förlorar sin betydelse när lönerna och priserna ändras. Bestämmelser om detta föreslås i 6 mom. Närmare bestämmelser om hur inkomsterna ska beräknas finns i 7 mom. i den föreslagna paragrafen. Enligt det föreslagna momentet beräknas inkomsterna så att det till det sammanlagda beloppet av nettoförvärvsinkomsten och nettokapitalinkomsten enligt 30 § i inkomstskattelagen (1535/1992) läggs den förlust som härrör av näringsverksamhet och jordbruk och som dragits av under skatteåret, dividendinkomst som är skattefri enligt 33 a–33 c § i den lagen, annan skattefri inkomst enligt 33 d § i den lagen samt överskott och annan utbetalning av medel som är skattefri enligt 33 e–33 g § i den lagen. Från det sammanlagda beloppet av nettoförvärvsinkomsten och nettokapitalinkomsten avdras dessutom de däri ingående prestationer som avses i 6 § 5 mom. i lagen om inkomstdatasystemet (53/2018), med undantag för prestationer som vid beskattningen betraktas som pensioner eller kapitalinkomster.  

Eftersom avsikten är att utreda sökandens inkomster under ett år, föreslås det att granskningen hänförs till den slutförda beskattningen . Detta är nödvändigt, eftersom de godkända inkomsterna enligt förslaget omfattar många olika inkomster, även sådana där det är uppenbart besvärligt för Migrationsverket att utföra en tillförlitlig utredning och bedömning av skatteplikten. Tack vare den föreslagna formuleringen behöver verket inte göra något sådant, utan kan i praktiken förlita sig på Skatteförvaltningens sakkunskap och inhämtande av information. Dessutom undviker man för det första möjligheten att någon presenterar olika uppgifter för olika myndigheter och för det andra möjligheten att olika myndigheter tolkar samma uppgifter på olika sätt.  

Granskningen ska hänföras till den senast slutförda beskattningen, eftersom det då är fråga om den senaste möjliga informationen med beaktande av förbehållen ovan. Om det har skett betydande förändringar i sökandens inkomster i det skede då det permanenta uppehållstillståndet övervägs, ska det vara möjligt att påverka ärendet till exempel genom att tillämpa försörjningsvillkoret, men inte genom att påverka bedömningen av årsinkomsten i någondera riktningen.  

Enligt föreslagna 3 mom. 2 punkten kan permanent uppehållstillstånd beviljas efter utgången av den föreskrivna tiden på fyra år, om sökanden utomlands har avlagt en examen som genom beslut av en behörig finländsk myndighet har erkänts ge behörighet eller rätt att arbeta i en uppgift som förutsätter högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen enligt 56 c § 1 mom. eller på basis av vilken ett finländskt universitet har beviljat studierätt för fortsatta studier eller anställt utlänningen för undervisnings- eller forskningsuppgifter och utlänningen har två års tid i arbetslivet. 

Syftet med punkten ska vara att locka särskilt högt utbildade utlänningar till Finland och att stärka hållkraften gentemot dem genom att göra det möjligt för dem att få permanent uppehållstillstånd efter en kortare vistelse. Påbyggnadsexamen ska nämnas separat, eftersom det är möjligt att utlänningen har ansökt om jämställande i Finland enbart för den. Det finns inte skäl att kräva motsvarande också för en högre högskoleexamen bara för formalitetens skull. 

Angående definitionen av högre högskoleexamen och påbyggnadsexamen hänvisas till föreslagna 56 c § 1 mom. Momentet i fråga ska gälla sökande som har avlagt högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen vid en finländsk högskola eller lägre högskoleexamen vid ett finländskt universitet. Enligt förslaget ska hänvisningen dock formuleras så att den inte gäller lägre högskoleexamen.  

Det föreslås att paragrafen i praktiken ska kräva att en examen som avlagts utomlands har erkänts i Finland, så att den jämställs med en högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen i Finland eller alternativt att ett universitet i praktiken har jämställt examen med en högre högskoleexamen genom att bevilja sökanden studierätt till en påbyggnadsexamen eller att anställa sökanden för forsknings- eller undervisningsuppgifter. Syftet är att säkerställa att en kompetent och i ärendet behörig myndighet eller ett universitet som beslutat om sökandens studierätt eller anställning har fattat ett beslut som formellt och/eller i praktiken innebär att sökandens examen ska jämställas med en finländsk examen på den krävda nivån.  

Villkoret ska emellertid inte formellt vara bundet till något visst befintligt förfarande för jämställande eller erkännande av en examen eller ett motsvarande förfarande eller till ett beslut som fattas i ett sådant förfarande. Därför föreslås det också att termen ”erkännande” ska användas som allmän benämning. Det väsentliga är att sökanden ska kunna påvisa saken, så att bedömningen av huruvida examen har en motsvarighet i Finland inte innehållsmässigt blir Migrationsverkets uppgift, eftersom Migrationsverket inte har den behörighet eller expertis som krävs för att jämställa en examen. Migrationsverkets uppgift ska enligt förslaget vara att kontrollera en utredning som sökanden har lämnat in eller eventuellt en uppgift som erhållits elektroniskt från en annan myndighet, inte att självt bedöma ärendet innehållsmässigt. Enligt förslaget kan Migrationsverket alltid använda information om erkännande som underlag för sitt beslut. Verket behöver inte längre och det ska inte längre vara dess uppgift att i övrigt bedöma ärendet, till exempel sökandens utländska examen eller de handlingar som lämnats in om den. 

Examen ska i första hand vara erkänd av en behörig finländsk myndighet. Examen kan till exempel på beslut av Utbildningsstyrelsen vara jämställd med en högre högskoleexamen i enlighet med lagen om den tjänstebehörighet som högskolestudier utomlands medför (1385/2015). Examen kan jämställas antingen allmänt med en högre högskoleexamen (examens nivå) eller med en viss namngiven högre högskoleexamen (examens nivå och område). Sökanden ska också ha kunnat få till exempel ett beslut om godkännande av läkarexamen av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården eller ett motsvarande beslut om veterinärexamen av Livsmedelsverket.  

Det väsentliga i sådana situationer ska inte vara om det för utövandet av ett visst yrke enligt beslutet eller i övrigt krävs ytterligare påbyggnadsstudier, praktik och/eller språkstudier, så länge som själva examen har erkänts i enlighet med vad som krävs i paragrafen, så att den motsvarar en högre högskoleexamen i Finland. Om det däremot krävs till exempel kompletterande studier för att examen ska kunna erkännas, ska uppehållstillstånd kunna beviljas på denna grund först när de kompletterande studierna har slutförts med godkänt resultat. I en sådan situation ska villkoret inte uppfyllas förrän sökanden har uppfyllt alla tilläggskrav i anknytning till erkännandet. Å andra sidan står det klart att om sökanden redan har fullständig rätt att utöva exempelvis läkar- eller veterinäryrket i Finland när sökanden ansöker om permanent uppehållstillstånd, ska detta också innebära att examen har erkänts på det sätt som avses i paragrafen.  

Ett annat alternativ som nämns i den föreslagna paragrafen är också finländska universitet, och även i detta fall är det uppenbart att de har den expertis som behövs och en uppgift i anknytning till jämställande av utlänningars examen som grundar sig på lag. För det första handlar det i praktiken om att ett finländskt universitet har godkänt att sökanden avlägger en påbyggnadsexamen, som enligt 7 § 2 mom. i universitetslagen avläggs efter en högre högskoleexamen eller efter en annan utbildning på motsvarande nivå. Att ett universitet har beviljat studierätt för att avlägga en påbyggnadsexamen innebär med andra ord alltid i praktiken också att universitetet anser att nivån på den examen som har avlagts utomlands motsvarar en högre högskoleexamen i Finland. För det andra tar man i beaktande att universiteten också anställer utlänningar och i samband med detta i praktiken gör en bedömning av om en persons utländska examen kan jämställas med åtminstone en högre högskoleexamen. Det är varken ändamålsenligt eller konsekvent att en sådan bedömning av ett universitet inte skulle godkännas endast på grund av att den har gjorts i samband med rekrytering, inte i samband med antagning av studerande. För att bestämmelsens ordalydelse ska motsvara dess syfte föreslås det dock att tillämpningen till denna del begränsas till undervisnings- och forskningsuppgifter, där det i praktiken krävs minst högre högskoleexamen. Således är det inte här eller i någon annan tillämpning av paragrafen allena avgörande huruvida jämställandet med en högre högskoleexamen uttryckligen konstateras i ett beslut eller ett arbetsavtal, utan det räcker också att ärendet kan härledas från ett beslut utan tolkningsutrymme. 

Om Migrationsverket undantagsvis är osäker på om den information som verket fått innebär att den sökandes utländska examen har jämställts med en högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen i Finland utan krav på påbyggnadsstudier eller motsvarande, kan verket skaffa en nödvändig tilläggsutredning för att avgöra ärendet. Även då är syftet att utreda om den myndighet eller det finländska universitet som ansvarar för erkännandet har fattat ett sådant beslut som innebär att en utländsk examen jämställs med en högre högskoleexamen eller påbyggnadsexamen. Syftet är alltså inte att Migrationsverket i någon situation självständigt skulle utreda och/eller överväga innehållsmässigt hur en utländsk examen ska tolkas i Finland eller till exempel självständigt undersöka på nytt de handlingar eller andra uppgifter som ligger till grund för erkännandet i fråga. 

Enbart att sökanden skulle ha fått en viss arbetsplats betyder dock inte jämställande som avses i ett beslut. Enbart en arbetsgivares uppfattning om vilken utbildning som krävs för ett visst arbete och att sökandens utländska examen uppfyller vissa krav är alltså inte tillräckligt för att uppfylla villkoret om jämställande av examen. Om det däremot handlar om ett visst jobb som även enligt lagen kräver en (viss) högre högskoleexamen, ska sökanden också ha ett myndighetsbeslut på vilket rätten att utföra arbetet i fråga baseras. Sökanden kan och ska då bevisa jämställandet av sin examen genom att visa upp beslutet i fråga för Migrationsverket.  

Utöver en erkänd examen ska Migrationsverket i samband med detta kräva att sökanden påvisar tiden i arbetslivet , eftersom syftet naturligtvis är att bevilja uppehållstillstånd till sådana utlänningar som kan dra nytta av sin examen i arbetslivet, även om det för enkelhetens skull inte krävs att sökanden har ett arbete som uttryckligen motsvarar utbildningen. Med beaktande av sökandens integration granskar man också genom kravet att sökanden har avlagt sin examen någon annanstans än i Finland. Till denna del ska man inte kunna göra undantag från kravet om tid i arbetslivet, eftersom detta är ett villkor för att sökanden ska kunna få permanent uppehållstillstånd snabbare än normalt.  

Tid i arbetslivet definieras mer ingående i föreslagna 56 a § 4 mom., enligt vilket en utlänning har förvärvat sådan tid i arbetslivet som avses i paragrafen när han eller hon omedelbart innan ansökan blev anhängig har arbetat eller utövat näring på heltid i Finland under den angivna perioden så att han eller hon under denna period sammanlagt i högst tre månader har fått arbetslöshetsförmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa eller utkomststöd enligt lagen om utkomststöd eller annars varit borta från arbetslivet. 

I 3 mom. 3 punkten möjliggörs enligt förslaget permanent uppehållstillstånd efter utgången av den föreskrivna tiden på fyra år, om utlänningen har särskilt goda språkkunskaper och tre års tid i arbetslivet.  

För det första ska sökanden ha genom språktest verifieradesärskilt goda muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska enligt 56 f § 5 mom. Sätten att bevisa den krävda språkkunskapsnivån ska definieras på en och samma plats i föreslagna 56 f §. Enligt 5 mom. i den paragrafen ska genom språktest verifierade särskilt goda muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska avse att utlänningen har avlagt en allmän språkexamen på kunskapsnivå fem eller en språkexamen för statsförvaltningen som visar utmärkt förmåga att använda språket i tal och skrift. Till denna del ska man inte kunna göra undantag från kravet om språkkunskaper, eftersom detta är ett villkor för att sökanden ska kunna få permanent uppehållstillstånd snabbare än normalt.  

För det andra ska det i samband med detta utöver särskilt goda språkkunskaper vara ändamålsenligt att kräva att sökanden påvisar en längre tid i arbetslivet än i andra situationer, eftersom syftet även här är att bevilja uppehållstillstånd till sådana utlänningar som i praktiken kan dra nytta av sina språkkunskaper i arbetslivet. Dessutom ska kombinationen av tid i arbetslivet och bättre språkkunskaper än vanligt vara ett gott uttryck för sådan integration som är målet med propositionen och som det finns skäl att understöda genom att bevilja sökanden permanent uppehållstillstånd snabbare.  

Tid i arbetslivet definieras mer ingående i föreslagna 56 a § 4 mom., enligt vilket en utlänning har förvärvat sådan tid i arbetslivet som avses i paragrafen när han eller hon omedelbart innan ansökan blev anhängig har arbetat eller utövat näring på heltid i Finland under den angivna perioden så att han eller hon under denna period sammanlagt i högst tre månader har fått arbetslöshetsförmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa eller utkomststöd enligt lagen om utkomststöd eller annars varit borta från arbetslivet.  

I 4 mom. föreslås närmare bestämmelser om vad som ska avses med begreppet tid i arbetslivet som används i paragrafen. Enligt det föreslagna momentet har en utlänning förvärvat sådan tid i arbetslivet som avses i paragrafen när han eller hon omedelbart innan ansökan blev anhängig har arbetat eller utövat näring på heltid i Finland under den i 1 eller 3 mom. angivna perioden så att han eller hon under denna period sammanlagt i högst tre månader har fått arbetslöshetsförmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa eller utkomststöd enligt lagen om utkomststöd eller annars varit borta från arbetslivet. Med utkomststöd ska i momentet avses grundläggande utkomststöd, kompletterande utkomststöd och förebyggande utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997). Med arbetslöshetsförmåner ska avses arbetslöshetsdagpenning, inklusive inkomstrelaterad dagpenning, och arbetsmarknadsstöd enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002).  

Granskningsperioden för tiden i arbetslivet, som beroende på grund antingen är två eller tre år, ska vara tiden omedelbart innan ansökan blev anhängig. Detta främjar en förutsägbar och smidig behandling av ansökningarna, eftersom uppgifterna om arbete och förmåner ska kunna kontrolleras till exempel i myndighetsregister från en viss angiven period, så att de är så färska som möjligt. Detta ska också möjliggöra att sökanden kan få permanent uppehållstillstånd, även om han eller hon skulle ha varit arbetslös efter inresan till Finland eller i övrigt i behov av till exempel utkomststöd även under en längre tid än kortvarigt, så länge som sökanden senare har kommit in i arbetslivet. Genom att utforma kravet på detta sätt understöder man också propositionens mål om att uppmuntra till integration och beaktar man att utlänningars sysselsättningssituation ofta förbättras under vistelsetiden.  

Villkoret om tid i arbetslivet ska vara uppfyllt redan när ansökan blir anhängig och inte först när beslutet fattas, eftersom det också främjar en förutsägbar och smidig behandling om ansökan lämnas in först när det är säkert att villkoren uppfylls. Detta ska också främja jämlikhet, eftersom ansökans behandlingstid inte påverkar uppfyllandet av tiden i arbetslivet. Om sökanden exempelvis blir arbetslös eller hans eller hennes inkomster sjunker avsevärt under behandlingen av ansökan, ska detta inte i sig påverka att sökanden med sitt tidigare arbete har visat en strävan efter och förmåga att integreras i Finland. En förändring av omständigheterna kan emellertid påverka beviljandet av permanent uppehållstillstånd, till exempel genom bedömningen av försörjningsförutsättningen eller om det i undantagsfall finns skäl att betvivla riktigheten i de inlämnade uppgifterna från första början (till exempel om tiden i arbetslivet har erhållits artificiellt genom en anställning som inte motsvarar verkligheten).  

Sökandens arbete och huruvida sökanden har tytt sig till stöd ska granskas under de två eller tre år som föregår tidpunkten då ansökan blev anhängig. I perioden i fråga får enligt förslaget ingå sammanlagt högst tre månader med utkomstskydd för arbetslösa eller utkomststöd eller i övrigt högst tre månaders frånvaro från arbetet. Detta innebär att den tillåtna frånvaron på tre månader överskrids även när ingen enskild period är längre än tre månader, men de tillsammans överskrider tre månader. I praktiken måste det arbete eller den näringsutövning som räknas med således utgöra minst 21 månader av granskningsperioden på två år eller 33 månader av granskningsperioden på tre år. Om frånvaron är längre än tre månader beror effekten emellertid också på hur långa de enskilda perioderna har varit och när de har inträffat under granskningsperioden. Om sökanden till exempel har varit arbetslös i två månader ett och ett halvt år tidigare och blir arbetslös på nytt under två månader strax innan han eller hon hade tänkt lämna in ansökan om permanent uppehållstillstånd, innebär detta inte nödvändigtvis att ansökan flyttas fram med två år. Detta beror på att granskningsperioden alltid ska föregå anhängiggörandet av ansökan och effekten av tidigare frånvaroperioder upphör i det skede då de inte längre ingår i granskningsperioden i fråga. Beräkningen av tiden i arbetslivet börjar om helt från början bara om tre månader överskrids i slutet av tvåårsperioden och sökanden i övrigt hade kunnat ansöka om permanent uppehållstillstånd eftersom de övriga villkoren uppfylls.  

Det avgörande enligt vad som anges ovan är inte enbart om sökanden de facto tyr sig till samhällets stöd under frånvaron. En period på sammanlagt över tre månader ska påverka beräkningen också när sökanden under den tiden klarar sig med exempelvis besparingar, makens stöd eller genom att ta lån. På motsvarande sätt är det inte enbart avgörande om sökanden officiellt har registrerat sig som arbetssökande, om han eller hon de facto inte arbetar. Syftet är i sista hand att mäta arbete som visar på integration, inte att visa att utlänningen klarar sig utan stöd trots att han eller hon inte arbetar. Det skulle inte heller vara motiverat att uppmuntra utlänningar att låta bli att använda stöd som de behöver eller att inte anmäla sig som arbetssökande enbart på grund av att detta skulle påverka beviljandet av permanent uppehållstillstånd. Även permittering ska ha motsvarande effekt, om tiden som permitterad överskrider tre månader. Anställningsförhållandet för en permitterad person förblir förvisso i kraft, men den föreslagna bestämmelsen handlar inte om ett formellt anställningsförhållande, utan om integration genom faktiskt arbete. Således är det inte motiverat att sökanden ska kunna förvärva tid i arbetslivet under en eventuellt långvarig permittering där sökanden i praktiken inte arbetar. Bestämmelser om så kallad tillåten frånvaro (sjukfrånvaro, föräldraledighet, stipendieperiod) föreslås i paragrafens 5 mom. 

Om sökanden trots oavbrutet arbete har varit tvungen att ty sig till utkomststöd eller jämkad arbetslöshetsförmån, ska arbetet eller näringsutövningen under den månaden inte räknas med i tiden i arbetslivet. Att en arbetande person tyr sig till dessa förmåner kan bero på många praktiska situationer som personen delvis inte har kunnat påverka. I fråga om förmånerna är syftet med det föreslagna villkoret om tid i arbetslivet dock att betona att utlänningen ska kunna klara sig genom sitt eget arbete även i viss mån under överraskande omständigheter som avviker från det normala, vilket inte är fallet om familjen till exempel tvingas ty sig till utkomststöd om en familjemedlem insjuknar. Om tiden med stöd överskrider tre månader, påverkar detta förvärvandet av tid i arbetslivet på det sätt som beskrivs ovan. Däremot har det inte motsvarande effekt om sökanden med familj har fått till exempel bostadsbidrag. Bostadsbidrag kan man bara få om inkomsterna underskrider en viss nivå, men det är inte en förmån som tryggar minimiutkomsten och bostadsbidrag visar inte ensamt att mottagaren inte skulle klara sig på sitt arbete i tillräcklig grad. Bedömningen påverkas inte av sådana stöd som inte beror på sökandens arbete och inkomster, såsom underhållsstöd, handikappbidrag eller barnbidrag. 

Vad gäller utkomststöd bör det dessutom beaktas att det är en familjespecifik förmån, vars belopp påverkas av alla familjemedlemmar inkomster och medel samt utgifter. Enligt 3 § 1 mom. i lagen om utkomststöd avses med familj i gemensamt hushåll boende föräldrar, en förälders minderåriga barn, äkta makar samt två personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden. Nämnda paragrafs 2 mom. anger att då utkomststöd beviljas betraktas alla familjemedlemmar som mottagare av utkomststödet räknat från den dag stödet utbetalas. Således kan det inte anses avgörande vem som formellt har ansökt om utkomststöd, om det har beviljats till en familj som ansöker om permanent uppehållstillstånd. Med andra ord kan sökanden anses ha varit tvungen att ty sig till utkomststöd när till exempel sökandens make har ansökt om stödet. Annars skulle familjen avsiktligen kunna göra så att en familjemedlem som inte ansöker om uppehållstillstånd ansöker om utkomststöd, eftersom avgörandet av den personens uppehållstillstånd inte påverkas i en sådan situation. 

Förvärvandet av en tillräcklig tid i arbetslivet under en viss granskningsperiod innebär också att sökanden ska ha ett förvärvsarbete och/eller utöva näring på heltid när ansökan lämnas in. Kravet uppfylls inte i en situation där sökanden är arbetslös vid ansökningstidpunkten, även om det ännu i det skedet handlar om en period som är kortare än tre månader. I en sådan situation är det nämligen inte känt hur länge sökanden kommer att vara arbetslös totalt.  

I momentet föreslås dessutom ett krav på att sökanden ska ha arbetat eller utövat näring på heltid. Avsikten med detta är att utesluta situationer där verksamheten är så obetydlig ekonomiskt eller så oregelbunden, att den inte kan anses visa på någon särskild integration eller på att sökanden i tillräcklig grad har strävat efter att försörja sig själv genom arbete. Om kravet i fråga inte uppfylls under en viss månad, ska den månaden enligt förslaget inte räknas med i tiden i arbetslivet, vilket i praktiken jämställs med frånvaro från arbetet.  

Bedömningen av huruvida ett förvärvsarbete som anställd är på heltid ska i princip kunna kopplas till det ekonomiska vederlag som erhålls för arbetet. Om sökanden endast har ett förvärvsarbete, ska kravet enligt förslaget kunna anses vara att lönen är minst den lön som krävs för heltidsarbete för att arbetet ska inräknas i arbetsvillkoret enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002). År 2024 var lönen för att uppfylla arbetsvillkoret i heltidsarbete minst 1 399 euro/månad och år 2025 minst 1 430 euro/månad. Bestämmelser om nivån finns i 5 kap. 4 § 2 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa och om en årlig höjning i 14 kap. i den lagen. Det handlar dock inte om att kräva just heltidsarbete eller i övrigt regelbundet granska arbetstider, utan det väsentliga är att den årliga gränsen i euro överskrids och att detta i regel ska anses innebära heltid såsom avses i bestämmelsen. Detta skulle också kunna ske till exempel i deltidsarbete eller på basis av ett nolltimmarsavtal utan att det inverkar negativt på bedömningen. 

Å andra sidan, om sökandens inkomster till exempel på grund av en mycket hög timlön eller en annan exceptionell situation skulle ha överskridit gränsen i fråga, men arbetstimmarna är betydligt färre än för en genomsnittlig arbetstagare i motsvarande arbete, ska man undantagsvis kunna anse att arbetet inte är på heltid. Den nedre gränsen för arbetsvillkoret i heltidsarbete ska alltså vara minimikravet. Om den nedre gränsen underskrids innebär det att villkoret om heltidsarbete inte uppfylls, men om den nedre gränsen överskrids innebär det inte heller alltid att villkoret om heltidsarbete uppfylls. En tydlig utgångspunkt för förslaget är emellertid att den heltid som avses i bestämmelsen ska innebära att den nedre gränsen överskrids och att det krävs en exceptionell situation för en annan tolkning.  

Om den sökande har två eller flera förvärvsarbeten samtidigt är det fråga om en sådan bedömning som beskrivs ovan, dock så att man sammanlagt beaktar den inkomst som den sökande erhåller från alla anställningsförhållanden och den arbetstid som använts för dem. 

För en företagare ska heltid däremot inte kunna kopplas till inkomsterna på samma sätt. Det är möjligt att verksamheten, trots den tid som företagaren sätter ner och företagarens insatser samt den strävan efter integration och försörjning som dessa påvisar, går med förlust eller inte är lönsam, till exempel på grund av en ekonomisk konjunktur. Det avgörande för en företagare är därför inte hur lönsam företagsverksamheten har varit i praktiken och hur företagaren har lyckats försörja sig på den, om det är möjligt att anse att sökandens strävan efter att försörja sig som företagare har varit verklig och företagsverksamheten har varit på heltid. I gränsfall kan god lönsamhet ändå vara en indikation på att verksamheten är på heltid, i synnerhet om inkomsterna grundar sig på exempelvis tjänster som företagaren själv tillhandahåller och det inte skulle vara möjligt att utöka tjänsterna markant utan en ökad arbetsinsats.  

Bedömningen av heltid ska således i sista hand vara en helhetsprövning av företagarens tidsanvändning. Heltid ska emellertid vara utgångspunkten för bedömningen, om det inte finns något särskilt skäl att ifrågasätta detta utifrån att verksamheten helt klart har varit småskalig eller att sökanden under samma tid till exempel har studerat på heltid eller skött sitt barn under skolåldern hemma. Med andra ord ska företagsverksamheten kunna anses vara på heltid, om det inte finns något uttryckligt skäl att anse något annat. I praktiken innebär detta också att den arbetstid som krävs för företagsverksamheten under en tvåårsperiod i normalfall inte behöver utredas exakt. 

Om sökanden både har ett förvärvsarbete och arbetar som företagare samtidigt, så att ingendera på egen hand uppfyller kravet på heltid, ska det göras en helhetsbedömning av om de ändå tillsammans uppfyller kravet. Om dock förvärvsarbetet eller företagandet på egen hand uppfyller kravet på heltid, finns det inget skäl att bedöma det företagande eller det förvärvsarbete som sökanden samtidigt har haft som eventuell bisyssla.  

Kravet ska inte vara att sökanden alltid arbetat exempelvis för samma arbetsgivare, i samma anställningsförhållande och/eller inom samma bransch. Villkoret om tid i arbetslivet ska också kunna uppfyllas i en situation där sökanden en del av tiden har förvärvsarbetat och en del av tiden varit näringsidkare. Det har heller ingen betydelse i vilken bolagsform sökanden utövar näring eller om sökanden är en enskild näringsidkare eller helt saknar FO-nummer. 

Kravet har inget att göra med på vilken grund sökanden har beviljats kontinuerligt uppehållstillstånd eller vilken grund han eller hon uppger för kontinuerligt uppehållstillstånd som en del av ansökan om permanent uppehållstillstånd. Grunden för det kontinuerliga uppehållstillståndet ska således i stället för arbete kunna vara till exempel familjeband eller flyktingskap, så länge som sökanden i praktiken har haft ett förvärvsarbete och/eller utövat näring på det sätt som krävs. Dock ska endast sådant arbete eller sådan näringsutövning som sökanden har haft laglig rätt att utföra kunna räknas till sökandens fördel. Sökandens verksamhet ska således under hela granskningsperioden ha varit sådan, att han eller hon har haft rätt till den i Finland enligt utlänningslagen, säsongsarbetslagen, ICT-lagen, forskar- och studerandelagen och/eller näringsverksamhetslagen. 

Den utredning som krävs för att verifiera tiden i arbetslivet kan variera avsevärt beroende på vilken situation det är fråga om. När det gäller en sökande som förvärvsarbetar kan man anta att uppgifterna vanligtvis fås från Skatteförvaltningens inkomstregister. När det gäller företagare är det sannolikt mer komplicerat att utreda ett ärende, vilket också är fallet i nuläget till exempel vid bedömning av försörjningsvillkoret. I sista hand ger Migrationsverket sökandena anvisningar om hurdana utredningar som behövs i respektive situation. 

I paragrafen ska det enligt förslaget dessutom anges att arbetet ska ha utförts i Finland. Detta kan anses vara en uppenbar utgångspunkt med tanke på att syftet är att visa på integration i Finland. I utlänningslagen möjliggör 56 § tämligen långa vistelseperioder utomlands och det är tydligt att arbete som en sökande utfört utomlands under en sådan period inte ska kunna räknas med i den tid i arbetslivet som avses här.  

Vid tolkningen av bestämmelsen i fråga ska såsom arbete som utförts i Finland också kunna anses vara arbete som sökanden har utfört samtidigt som han eller hon fysiskt har vistats i Finland, men som helt eller delvis har varit distansarbete för en utländsk arbetsgivare som saknar verksamhetsställe i Finland. Detta ska emellertid förutsätta att sökanden har betalat inkomstskatt för arbetet i Finland. Även arbete på en arbetsplats utomlands utsänd av en finländsk arbetsgivare ska kunna räknas med i tiden i arbetslivet, på samma sätt som det räknas med i vistelsetiden i enlighet med 56 § 1 mom. i utlänningslagen. 

I 4 mom. ska enligt förslaget också till viss del beaktas ställningen för personer som uppnått den lägsta åldern för ålderspension och personer som gått i ålderspension. Den föreslagna formuleringen är att om en utlänning har uppnått den lägsta åldern för ålderspension, är det i en situation där permanent uppehållstillstånd beviljas efter en vistelse på sex år tillräckligt att tiden i arbetslivet har förvärvats omedelbart före ålderspensionens början. 

Syftet ska vara att förhindra oskäliga situationer där sökanden i något skede har förvärvat den sex år långa vistelse som krävs och har arbetat tillräckligt i Finland utan att ty sig till förmåner samt i övrigt uppfyller villkoren för permanent uppehållstillstånd, men inte kan uppfylla villkoret om att förvärva tid i arbetslivet omedelbart innan ansökan blev anhängig, eftersom sökanden har slutat arbeta på grund av att han eller hon har gått i pension. Med andra ord kan en sökande som tidigare arbetat ha uppnått pensionsåldern innan sökanden förvärvat den minimivistelsetid som krävs för permanent uppehållstillstånd. I en sådan situation ska det räcka om två års tid i arbetslivet utan att ty sig till förmåner har förvärvats omedelbart före pensionens början.  

Undantaget ska endast gälla permanent uppehållstillstånd som beviljas efter sex år. Angående sökandens ålder definieras undantagets tillämpningsområde avsiktligen på ett annat sätt än i undantaget från språkkunskaper i det föreslagna 1 mom., som alltid ska gälla sökande som är 65 år eller äldre. Den lägsta åldern för ålderspension ändras däremot i framtiden enligt den förväntade livslängden för olika åldersklasser, och med tanke på syftet med bestämmelsen är det väsentligt att tillämpningen av undantaget definieras så att det handlar om den lägsta åldern för ålderspension för varje sökande personligen. 

Bestämmelsen ska enligt förslaget beakta att alla som har uppnått den lägsta åldern för ålderspension inte nödvändigtvis går i pension genast. I bestämmelsen används termen ålderspensionens början för att definiera den tidpunkt före vilken tiden i arbetslivet ska ha förvärvats. Pensionens början definieras i arbetspensionslagarna.  

Således ska ålderspensionens början i samband med att sökanden har uppnått den lägsta åldern för ålderspension innebära att sökande kan hänvisa till undantaget från den tidpunkt då tiden i arbetslivet ska ha förvärvats. Ålderspensionens början anger dessutom den tid omedelbart före vilken tiden i arbetslivet ska ha förvärvats. Omedelbart före innebär inte att arbetet eller näringsutövningen ska ha fortsatt exakt till den dag då pensionen har beviljats eller börjat betalas ut, utan att den tid i arbetslivet som krävs ska ha förvärvats omedelbart före det skede då arbetet eller näringsutövningen upphör på grund av att ålderspensionen börjar.  

Det bör dock observeras att det är möjligt att fortsätta arbeta eller utöva näring också efter ålderspensionens början. Avsikten är dock att detta inte ska påverka möjligheten att hänvisa till undantaget, utan exempelvis en sökande som inte har arbetat heltid efter pensionens början, ska ändå kunna hänvisa till undantaget, om hans eller hennes ålderspension redan har börjat. Om det å andra sidan undantagsvis handlar om en sökande som förvärvar en tillräcklig tid i arbetslivet (delvis) först efter att ålderspensionen har börjat, ska personen också kunna hänvisa till huvudregeln för förvärvande av tid i arbetslivet, trots att pensionen har börjat. 

Personer som ännu inte har uppnått den lägsta åldern för ålderspension kan också gå i partiell förtida ålderspension. De omfattas inte av undantaget, eftersom de ännu inte har uppnått den lägsta åldern för ålderspension. Efter att de uppnått denna ålder ska de emellertid kunna hänvisa till undantaget, eftersom de då uppfyller båda villkoren för undantaget (om att sökanden har uppnått den krävda åldern och att ålderspensionen har börjat). Den avgörande tidpunkten ska då vara att den lägsta åldern för ålderspension har uppnåtts. 

Enligt det förslagna 5 mom. beaktas vid beräkningen av tiden i arbetslivet tillfällig frånvaro på grund av sjukdom eller föräldraledighet samt stipendieperioder. Momentet ska gälla alla situationer där sökanden enligt förslaget ska påvisa två eller tre års tid i arbetslivet. Enligt det föreslagna momentet ska tillfällig frånvaro på grund av sjukdom eller föräldraledighet jämställas med arbete eller näringsutövning vid beräkning enligt 4 mom. Med arbete eller näringsutövning ska också jämställas en utlännings stipendieperiod, om utlänningen arbetar i Finland med stöd av ett stipendium från Finland. 

Bestämmelsen ska främst gälla en situation där sökanden är frånvarande från arbetslivet på grund av sjukdom eller föräldraledighet och då får sjuklön, sjukdagpenning, graviditetspenning eller föräldrapenning i anslutning till detta. I en sådan situation är det varken skäligt eller jämlikt att räkna frånvaron till sökandens nackdel. Tiden i arbetslivet avbryts då inte och dessutom ska den kunna räknas till den tid i arbetslivet på två år som krävs. I den föreslagna bestämmelsen konstateras att frånvarotiden ska jämställas med arbete eller näringsutövning vid beräkningen av tiden i arbetslivet. 

Med tillfällig frånvaro ska enligt förslaget avses en situation där sökanden först har arbetat eller utövat näring på så sätt att perioden kan räknas med i ovannämnda tid i arbetslivet. Därefter ska personen ha varit frånvarande från arbetslivet på grund av sjukdom eller föräldraledighet, men återvänt till arbetet eller näringsutövningen före ansökan om permanent uppehållstillstånd, så att sökandens arbete eller näringsutövning fortfarande uppfyller villkoret om tid i arbetslivet. Tiden i arbetslivet kan enligt förslaget således inte uppfyllas i en situation där sökanden inte har förvärvsarbetat eller utövat näring före sjukdomen eller föräldraledigheten och/eller i en situation där sökanden inte har återvänt till förvärvsarbetet eller näringsutövningen före ansökan om permanent uppehållstillstånd. Dessutom ska villkoret om tillfällig frånvaro inkludera kravet om att sökandens anställning eller företagsverksamhet inte har upphört helt under frånvaron. Om till exempel sökandens visstidsanställning upphör under föräldraledigheten, så att sökanden inte får en annan anställning i stället, eller om sökanden sägs upp vid en långvarig sjukdom, ska tiden efter detta inte kunna räknas in i tiden i arbetslivet, utan situationen ska behandlas som annan frånvaro från arbetslivet. I enlighet med allmän logik och syftet med bestämmelserna om tid i arbetslivet handlar det alltså om att frånvaron från arbetet endast ska ha berott på föräldraskap eller sjukdom, inte till exempel på en kortare visstidsanställning.  

Om sökanden före ansökan således exempelvis har varit ett halvår i arbete, ett halvår på föräldraledighet, ett halvår i arbete, en månad arbetslös och därefter igen fem månader i arbete, uppfyller han eller hon kravet på tid i arbetslivet.  

I det föreslagna momentet nämns också stipendieperiod separat, eftersom vetenskapligt eller konstnärligt arbete som utförs med stöd av ett stipendium vanligen inte anses vara förvärvsarbete eller näringsutövning. Det är dock motiverat att även en sökande som arbetat och finansierat sitt arbete på detta sätt ska kunna dra nytta av sin verksamhet i samband med ansökan om permanent uppehållstillstånd. I praktiken är det också vanligt att försörjningen av utlänningar som vistas i landet exempelvis med uppehållstillstånd för forskare grundar sig på ett stipendium, i stället för att de skulle vara anställda av forskningsorganisationen. Det finns inte skäl att anse att en forskare eller en konstnär som har fått ett finländskt stipendium och arbetar med stöd av det skulle vara mindre integrerad än exempelvis en anställd som utför motsvarande arbete. Ett uttryckligt villkor ska emellertid vara att stipendiet är beviljat i Finland, för att säkerställa att integrationen förverkligas. Det kan således inte handla om en situation där en utlänning som beviljats stipendium utomlands väljer att utföra arbetet i Finland. 

Med stipendieperiod ska enligt förslaget avses samma som i 14 kap. 2 a § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Enligt den paragrafen räknas stipendieperioden ut så att arbetsstipendiet divideras med det månatliga beloppet av skattefritt stipendium under det år som stipendiet beviljades, om det inte av stipendiebeslutet eller i övrigt framgår hur lång stipendieperioden är (årligt konstnärsstipendium, 2 196,30 euro år 2024). Om sökanden således har beviljats stipendium för tre års försörjning i enlighet med ett beslut eller en beräkning, och sökanden ansöker om permanent uppehållstillstånd under det sista året av stipendieperioden, har sökanden förvärvat två års tid i arbetslivet som krävs. 

Stipendieperioden ska inte vara förenad med något krav om enbart tillfällig frånvaro från arbetet eller näringsutövningen. Stipendieperioden ska fullt ut jämställas med arbete och under stipendieperioden det ska vara möjligt att förvärva hela den tid i arbetslivet som krävs. 

I 6 mom. föreslås det bestämmelser om att den årsinkomstgräns på 40 000 euro som nämns i 3 mom. 1 punkten i paragrafen ska justeras årligen med hjälp av en så kallad lönekoefficient . Enligt det föreslagna momentet ska beloppet i fråga justeras årligen vid ingången av januari med den lönekoefficient som avses i 96 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. Beloppet anges i 2026 års nivå. Vid justering av beloppet ska det avrundas till närmaste hela euro. Inkomsterna ska motsvara det justerade beloppet för det kalenderår då ansökan blev anhängig.  

Om man direkt formulerade en viss inkomstgräns i euro i lagen, skulle detta inkludera en avsevärd risk för att gränsen i fråga förlorar sin betydelse när pris- och lönenivån stiger. Eftersom det handlar om en formulering i lagen, är det möjligt att bestämmelsen skulle förbli oförändrad under flera år eller till och med årtionden. På grund av detta är det ändamålsenligt och motiverat att den gräns som anges i lagen endast ska vara giltig när lagen träder i kraft och därefter bero på utvecklingen av det index som tillämpas i sammanhanget. På så sätt säkerställer man att gränsen fyller sitt syfte även i framtiden. 

Eftersom det handlar om en inkomstgräns för lön och andra inkomster, kan det anses naturligt att justera den med just den lönekoefficient som avses i lagen om pension för arbetstagare. I lönekoefficienten utgör vägningskoefficienten för förändringar i lönenivån 0,8 och vägningskoefficienten för förändringar i prisnivån 0,2. Även till exempel den ovannämnda lönegränsen för arbetsvillkoret i heltidsarbete enligt 5 kap. 4 § 2 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa justeras med samma index. 

Det belopp som nämns i momentet, det vill säga 40 000 euro, ska enligt förslaget anges i 2026 års nivå, eftersom lagen avses träda i kraft då. På så sätt undviker man att beloppet ska justeras genast efter att lagen har trätt i kraft. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska beloppet justeras först i början av följande år efter att lagen har trätt i kraft. Om lönekoefficienten 2027 stiger med exempelvis 3 procent jämfört med 2026, ska Migrationsverket ändra sina kund- och tillämpningsanvisningar i början av januari, så att årsinkomster på 41 200 euro ska krävas för de 12 månader långa granskningsperioder som upphör under kalenderåret i fråga. 

Enligt 100 § i lagen om pension för arbetstagare utfärdar social- och hälsovårdsministeriet genom förordning bestämmelser om lönekoefficienten och arbetspensionsindexet för ettvart kalenderår senast två månader före ingången av det kalenderår från och med vilket de tillämpas. Således får Migrationsverket i god tid före ändringen veta vilken som är årsinkomstgränsen under kommande år och kan ge anvisningar till sina klienter. Migrationsverket ska inte själv behöva granska statistik eller göra komplicerade beräkningar, utan endast höja gränsen med den koefficient som social- och hälsovårdsministeriet fastställer varje år enligt lagen. Detta är ingen ny typ av förfarande i ärenden som gäller uppehållstillstånd, eftersom exempelvis lönegränsen för uppehållstillstånd för specialssakkunniga (73 § i utlänningslagen) stiger årligen i enlighet med den genomsnittliga lönen. 

Eftersom det redan finns ett förfarande för årligt fastställande av lönekoefficienten såsom nämns ovan, behöver den föreslagna lagen inte innehålla bestämmelser om till exempel bemyndigande att utfärda förordning eller något annat nytt förfarande för fastställande av inkomstgränsen. 

I den föreslagna bestämmelsen konstateras det också att det avgörande är det justerade beloppet för det år som beskattningen gäller. Med andra ord ska inkomstgränsen och beskattningen vara från samma kalenderår, oberoende av när ansökan har anhängiggjorts eller när den avgörs. 

I 7 mom. föreslås det närmare bestämmelser om beräkningen av de årsinkomster som avses i 3 mom. 1 punkten, dvs. i praktiken vilka av sökandens inkomster som ska inkluderas i beräkningen och vilka som inte ska inkluderas. Enligt det föreslagna momentet beräknas inkomsterna så att det till det sammanlagda beloppet av nettoförvärvsinkomsten och nettokapitalinkomsten enligt 30 § i inkomstskattelagen (1535/1992) läggs den förlust som härrör av näringsverksamhet och jordbruk och som dragits av under skatteåret, dividendinkomst som är skattefri enligt 33 a–33 c § i den lagen, annan skattefri inkomst enligt 33 d § i den lagen samt överskott och annan utbetalning av medel som är skattefri enligt 33 e–33 g § i den lagen. Från det sammanlagda beloppet av nettoförvärvsinkomsten och nettokapitalinkomsten avdras dessutom de däri ingående prestationer som avses i 6 § 5 mom. i lagen om inkomstdatasystemet (nedan inkomstregisterlagen ), med undantag för prestationer som vid beskattningen betraktas som pensioner eller kapitalinkomster.  

Syftet med den föreslagna bestämmelsen som helhet är att förbättra hållkraften gentemot sådana utlänningar som med hjälp av egna inkomster som bedöms vara tillräckligt stora visar god skattebetalningsförmåga och förmåga till ekonomisk självständighet som inte är beroende av samhällets stöd. Det finns också skäl att anta att det i de flesta fall helt eller åtminstone till stor del gäller inkomster från sökandens arbete och/eller företagande, varvid situationen också har en stark koppling till integration via arbete. Det handlar om årsinkomster som är ungefär dubbelt så stora som den genom förordning utfärdade minimilönen (1 600 euro) enligt 72 § 1 mom. 3 punkten i utlänningslagen, som tillämpas på uppehållstillstånd för arbetstagare. 

Avsikten med förslaget är att i princip alla inkomstskattepliktiga förvärvs- och kapitalinkomster enligt inkomstskattelagen ska räknas till sökandens fördel. Således ska vilka som helst inkomster som sökanden erhåller som pengar eller ekonomiska förmåner kunna anses vara till sökandens fördel vid tillämpningen av punkten, förutsatt att de är inkomstskattepliktiga i Finland och inte har uteslutits separat i bestämmelsen. I den föreslagna bestämmelsen konstateras det dessutom att det handlar om netto förvärvsinkomster eller netto kapitalinkomster. Detta innebär att det från dem dragits av de så kallade naturliga avdragen, dvs. utgifter för förvärvande eller bibehållande av inkomsterna. Sådana utgifter kan till exempel vara fackförbundens medlemsavgifter, anskaffning av facklitteratur eller vissa resekostnader.  

Enligt förslaget avdras dock inte från inkomsterna i detta sammanhang föregående års förlust som härrör av näringsverksamhet eller jordbruk och som vid beskattningen dras av från den beskattningsbara inkomsten. Syftet är uttryckligen att granska sökandens inkomster under ett år, och eventuella förluster från tidigare år minskar inte inkomsterna, åtminstone inte omedelbart. Det är naturligtvis en annan sak om det till exempel finns skäl att anse att en avsevärt avvikande inkomstsituation under olika år ger anledning att misstänka vilseledande av myndigheterna eller annat missbruk (se mer nedan).  

Vissa kapitalinkomster, till exempel dividend från ett inhemskt samfund, är delvis skattefria enligt inkomstskattelagen. Det finns dock ingen anledning att anse att inkomsterna i fråga i samband med ansökan om permanent uppehållstillstånd endast delvis ska räknas till sökandens fördel på grund av detaljer kring beskattningen. Därför räknas enligt förslaget kapitalinkomster enligt 33 a–33 g § i inkomstskattelagen till årsinkomsten i sin helhet, dvs. även de skattefria delarna, vilket för tydlighetens skull uttryckligen konstateras i den föreslagna bestämmelsen med hänvisning till respektive bestämmelse i inkomstskattelagen. 

I en typisk situation handlar det i praktiken om den löneinkomst som den sökande får för sitt förvärvsarbete, inklusive till exempel semesterpremier och/eller lönetillägg eller inkomst av den egna näringsverksamheten. Syftet är emellertid inte att begränsa tillämpningen endast till sådana inkomster som grundar sig på sökandens eget arbete, utan också att inkludera skattepliktiga inkomster som grundar sig på ägande, såsom försäljningsvinster, hyresinkomster och dividender. De olika inkomsterna ska alltid adderas och därför behöver inkomstgränsen inte överskridas med inkomster från en enda källa eller ens med inkomster som hör till samma inkomstslag, så länge som det totala beloppet överskrider gränsen. 

De föreslagna bestämmelserna innebär också att det för en företagare inte ska ha någon betydelse på vilket av de i lagen möjliggjorda sätten som företagaren i praktiken har tagit ut företagsverksamhetens resultat till sig själv under det granskade året. Om sökanden till exempel har ett aktiebolag eller en del av ett sådant, spelar det ingen roll om han eller hon får sin inkomst i form av lön eller dividend. Det spelar heller ingen roll till vilken del inkomsten formellt beskattas som förvärvsinkomst och till vilken del den beskattas som kapitalinkomst. Om företagets bolagsform är sådan att det är möjligt att ta ut pengar som privatuttag från företaget, är det väsentliga inte hur mycket sökanden har tagit ut, utan hur mycket sökanden hade kunnat ta ut som privatuttag. Med andra ord handlar det om företagsverksamhetens resultat eller den del av resultatet som har beskattats som sökandens inkomst under året. 

Syftet med det föreslagna momentet är att olika sociala förmåner inte ska räknas med i inkomsten, men att pensionerna ska räknas med. Det föreslagna momentets ordalydelse som hänvisar till nettoförvärvsinkomsten och nettokapitalinkomsten enligt inkomstskattelagen utesluter direkt sådana inkomster som inte omfattas av inkomstskatt. En del av de sociala förmånerna är sådana med stöd av lagen (92 § i inkomstskattelagen). Dessa är till exempel utkomststöd och bostadsbidrag. Vid tillämpningen av punkten utesluts dessa således redan på grund av att de inte är sådana inkomster som avses i bestämmelsen.  

Syftet med den sista meningen i det föreslagna momentet är dessutom att säkerställa att inte heller sociala förmåner som omfattas av inkomstskatt ska räknas med, med undantag av pensioner. Detta genomförs genom att hänvisa till 6 § 5 mom. i inkomstregisterlagen, där de prestationer som förmånsbetalare Enligt definitionen i 3 § 1 punkten i lagen om inkomstdatasystemet är förmånsbetalare juridiska personer som betalar pensioner, andra förmåner eller med dessa jämförbara prestationer med stöd av lag, ett privaträttsligt avtalsförhållande eller den juridiska personens egna beslut har betalat och som införs i inkomstdatasystemet räknas upp. Sådana kan till exempel vara arbetslöshetsförmåner eller stöd för vård av barn i hemmet.  

Eftersom avsikten ändå är att pensioner ska kunna räknas med i inkomsterna, konstateras detta uttryckligen i den föreslagna bestämmelsen, liksom motsvarande omständighet i fråga om inkomster som betraktas som kapitalinkomster. De sistnämnda är till exempel livförsäkringsersättningar som beskattas i inkomstbeskattningen och avkastning på kapitaliseringsavtal, som det inte finns skäl att utesluta i en situation där övriga kapitalinkomster godkänns. Lagstiftningslösningen anknyter å ena sidan till att man på detta sätt får ett relativt exakt och noggrant avgränsat innehåll för sociala förmåner , men å andra sidan också till att den hänvisade bestämmelsen i inkomstregisterlagen innehåller många slags inkomster. I praktiken är avsikten att Migrationsverket för varje ansökan ska få entydig information av Skatteförvaltningen om vilka inkomster som kan räknas med i den årsinkomst som avses här.  

Å andra sidan ska uppehållstillstånd inte kunna vägras på grund av att sökanden eventuellt får skattepliktiga eller skattefria sociala förmåner, om det handlar om förmåner som sökanden trots sina inkomster har rätt till och årsinkomstgränsen ändå överskrids utan dem. 

Hänvisningen till inkomstskattepliktiga inkomster utesluter förutom skattefria förmåner också direkt till exempel vad som förvärvats genom arv eller gåva och som inte beskattas enligt inkomstskattelagen (51 § i inkomstskattelagen). Likaså utesluter hänvisningen till exempel skattefria resekostnadsersättningar och dagtraktamenten (71 § i inkomstskattelagen). 

Enligt den föreslagna bestämmelsen är det avgörande att inkomsterna överskrider gränsen på 40 000 euro på ett år. Utgångspunkten är att inkomsterna under övriga år inte ska utredas eller beaktas i prövningen. 

Syftet ska dock inte vara att möjliggöra att sökanden till exempel artificiellt koncentrerar sina inkomster till ett visst år endast i syfte att få permanent uppehållstillstånd eller på annat sätt artificiellt får till stånd att inkomstgränsen under granskningsåret överskrids. Här ska bedömningen motsvara även annan bedömning som gäller kringgående av inresebestämmelser, det vill säga man ska bedöma om det i ljuset av de faktiska omständigheterna kring fallet och de uppgifter som sökanden har uppgett, till exempel utifrån orsaker som gäller företagets ekonomi eller den egna ekonomin, finns skäl att anse att sökanden inte har agerat på ett visst sätt, utan enbart för att få permanent uppehållstillstånd. Det kan till exempel handla om en situation där en företagare som fakturerar en eller flera uppdragsgivare flyttar en stor del av faktureringen av arbete som utförts året innan till granskningsåret. Ett annat exempel kan gälla en situation där båda makarna får inkomster från arbete i samma firma. Då kan de själva avgöra hur stor arbetsinsatsen är för var och en och därigenom hur stor andel var och en har fått av firmans vinst. Att artificiellt ange att arbetsinsatsen bara är en persons inkomst, så att gränsen överskrids, kan vara sådant vilseledande som avses här.  

För att man ska kunna konstatera en sådan avsikt som beskrivs ovan kan det vara nödvändigt att utreda och bedöma ärendet enskilt och sannolikt också att granska övriga års inkomster. Ett sådant arbete görs dock bara om det finns tydliga tecken på en sådan avsikt, antingen på grund av det enskilda fallets särdrag eller på grund av att sökanden hör till någon typ av riskgrupp som med fog fastställts på förhand. Överlag ska en sådan bedömning bara behövas i ett fall där sökanden själv har beslutanderätt eller åtminstone formella och/eller faktiska påverkningsmöjligheter angående när och hur sökanden får tillgång till inkomsterna. Syftet ska inte vara att exempelvis förhindra någon från att sälja sina investeringar under önskat år, om det inte finns några särskilda tecken på försök att vilseleda, men en grund för mer ingående utredning kan vara om inkomsterna under granskningsåret markant skiljer sig från inkomsterna under de föregående åren. 

Om man i ett enskilt fall går in för att kontrollera huruvida sökandens avsikt är den som beskrivs ovan, kan man tillämpa 36 a § 1 mom. 4 punkten i utlänningslagen. Enligt punkten beviljas inte uppehållstillstånd, om en utlänning på något annat sätt än vad som avses i 1–3 punkten har vilselett eller försökt vilseleda myndigheterna vid utredningen av förutsättningarna för inresa och vistelse i landet.  

56 b §. Beviljande av permanent uppehållstillstånd till minderåriga. I paragrafen föreslås det separata bestämmelser om beviljande av permanent uppehållstillstånd till minderåriga. Enligt förslaget ska barnets uppehållstillstånd vara bundet till att vårdnadshavaren har permanent uppehållstillstånd, uppehållstillstånd för varaktigt bosatta eller finskt medborgarskap. Ingen tidigare oavbruten vistelsetid och inget tidigare uppehållstillstånd ska krävas av barnet självt. Ett undantag till detta ska vara situationer där barnet inte har en vårdnadshavare i Finland eller vårdnadshavaren inte omfattas av uppehållstillståndssystemet.  

Inte i något fall ska det krävas kunskaper i finska eller svenska och naturligtvis inte heller tid i arbetslivet av barnet. Den föreslagna bestämmelsen innebär dock ett undantag bara till kraven på vistelsetid och/eller integration, inte till de andra allmänna bestämmelserna som tillämpas på permanenta uppehållstillstånd. 

Det föreslagna 1 mom. innehåller huvudregeln som anknyter till barnets vårdnadshavare. Enligt momentet beviljas en utlänning som inte har fyllt 18 år permanent uppehållstillstånd, om hans eller hennes vårdnadshavare har beviljats permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som fortfarande är i kraft och det inte finns några i lagen avsedda hinder för beviljande av permanent uppehållstillstånd. Permanent uppehållstillstånd beviljas också på motsvarande sätt, om vårdnadshavaren är finsk medborgare. Då handlar det sannolikt om en mycket sällsynt situation där barnets vårdnadshavare har finskt medborgarskap, men barnet av en eller annan orsak inte har fått ett sådant. Å ena sidan innebär momentet att ett barn ska kunna få permanent uppehållstillstånd endast om hans eller hennes vårdnadshavare har ett tillstånd som berättigar till permanent uppehåll eller finskt medborgarskap, men om detta villkor uppfylls innebär momentet å andra sidan att längden på barnets egen vistelse eller barnets eventuella tidigare uppehållstillstånd inte har någon betydelse.  

Ett barn ska kunna få permanent uppehållstillstånd till exempel direkt efter födseln, om barnets vårdnadshavare har ett sådant. Ansökan om permanent uppehållstillstånd ska dock fortfarande alltid göras i Finland (60 § 2 mom. i utlänningslagen), vilket innebär att permanent uppehållstillstånd för barnet inte kan ansökas från utlandet. Med andra ord är det i en sådan situation inte fråga om ett ”första uppehållstillstånd” som avses i 60 § 1 mom. i utlänningslagen och i vissa andra paragrafer, även om det permanenta uppehållstillståndet i verkligheten är barnets första uppehållstillstånd. Termen ”första uppehållstillstånd” i utlänningslagen hänvisar även framöver endast till det första tidsbegränsade uppehållstillståndet, precis som i nuläget. Enligt förslaget ska på ansökan om permanent uppehållstillstånd för barn således tillämpas de normala bestämmelserna om permanent uppehållstillstånd, även om barnet inte tidigare har haft tidsbegränsade tillstånd.  

Enligt 37 § i utlänningslagen är vårdnadshavare till ett barn som är bosatt i Finland en familjemedlem och därför är det konsekvent att koppla också barnets permanenta uppehållstillstånd till just vårdnadshavarens permanenta uppehållstillstånd. Liksom i 37 § ska med vårdnadshavare avses en person som formellt och faktiskt är barnets vårdnadshavare i Finland. Att koppla barnets uppehållstillstånd till vårdnadshavarens uppehållstillstånd är naturligt också med tanke på att barnet även i övrigt står i en rättslig och faktisk beroendeställning till sina vårdnadshavare som en del av familjen. Det finns inte skäl att anse att barnets bästa skulle kräva att permanent uppehållstillstånd beviljas i en situation där barnets vårdnadshavare inte har ett sådant. Barnets ställning och huruvida den är permanent i Finland är i vilket fall som helst i praktiken beroende av vårdnadshavarnas ställning i Finland.  

Om grunden för barnets uppehållstillstånd är familjeband till vårdnadshavaren, ska bestämmelsen vara ett undantag till huvudregeln i 56 § 2 mom. i utlänningslagen. Enligt huvudregeln kan en utlänning som på grund av familjeband har fått tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas permanent uppehållstillstånd även om anknytningspersonen inte uppfyller kraven för beviljande av permanent uppehållstillstånd. Syftet med bestämmelsen ska emellertid inte vara att förutsätta att barnets eventuella tidigare tidsbegränsade uppehållstillstånd har beviljats på grund av familjeband, utan barnet kan ha fått exempelvis internationellt skydd. Det viktiga är att barnet har en vårdnadshavare i Finland med permanent uppehållstillstånd.  

För tydlighetens skull nämns det enligt förslaget också i bestämmelsen att vårdnadshavarens uppehållstillstånd ska vara i kraft när barnet beviljas permanent uppehållstillstånd. Detta innebär att Migrationsverket inte ska ha fattat beslut om återkallande av vårdnadshavarens uppehållstillstånd enligt 58 § i utlänningslagen eller att vårdnadshavarens uppehållstillstånd inte har upphört att gälla enligt 59 §. Om en process som kan leda till att vårdnadshavarens uppehållstillstånd återkallas eller upphör att gälla är anhängig hos Migrationsverket, kan ansökan om permanent uppehållstillstånd för barnet behandlas i samband med det ärendet i enlighet med 7 § 3 mom. i utlänningslagen. 

Enligt förslaget krävs det inte till någon del att barnets båda vårdnadshavare har uppehållstillstånd som berättigar till permanent uppehåll, om barnet har fler än en vårdnadshavare. Det räcker alltså alltid med att en vårdnadshavare har det uppehållstillstånd som krävs.  

I det föreslagna 2 mom. beaktas en situation där den minderåriga inte har en vårdnadshavare i Finland. Dessutom beaktas en situation där vårdnadshavaren ursprungligen har varit familjemedlem till en medborgare i Europeiska unionen, men senare har behållit sin uppehållsrätt som grundar sig på fri rörlighet i Europeiska unionen endast på personlig grund. Det föreslagna momentet anger att om en utlänning som inte har fyllt 18 år inte har vårdnadshavare i Finland, beviljas permanent uppehållstillstånd efter utgången av den föreskrivna tiden på fyra år. Vidare anger momentet att detsamma gäller situationer där vårdnadshavaren till en utlänning som inte har fyllt 18 år på det sätt som avses i 47 § 3 mom. har beviljats uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem enligt 10 kap. och vårdnadshavaren med stöd av 161 d eller 161 e § har behållit sin uppehållsrätt på personlig grund.  

Det gemensamma för de situationer som nämns i det föregående stycket är att man inte kan förutsätta att en minderårigs permanenta uppehållstillstånd ska vara beroende av en vårdnadshavares permanenta uppehållstillstånd, antingen på grund av att det inte finns någon vårdnadshavare eller på grund av att vårdnadshavaren inte har något uppehållstillstånd. I de nämnda situationerna ska en sökande under 18 år enligt förslaget kunna få permanent uppehållstillstånd efter att själv ha vistats fyra år i Finland såsom krävs utan att en vårdnadshavares uppehållstillstånd eller bristen på vårdnadshavare påverkar ärendet. 

I praktiken ska den förstnämnda situationen åtminstone gälla barn som har beviljats uppehållstillstånd när barnet sökt internationellt skydd som minderårig utan vårdnadshavare eller tagits till Finland inom flyktingkvoten utan vårdnadshavare. Om vårdnadshavaren inte heller senare anländer till Finland, är det orimligt att barnet inte skulle kunna få permanent uppehållstillstånd ensamt på grund av att han eller hon inte har en vårdnadshavare i Finland. Den andra situationen som nämns i momentet gäller att vårdnadshavaren i stället för permanent uppehållstillstånd eller ett annat uppehållstillstånd har haft ett uppehållskort som grundar sig på fri rörlighet i Europeiska unionen på personlig grund och därför inte har haft behov av att ansöka om uppehållstillstånd över huvud taget. 

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om från vilka krav undantag ska göras för en minderårig. Enligt det föreslagna momentet ska permanent uppehållstillstånd beviljas med stöd av 1 mom. oberoende av om den som inte fyllt 18 år själv uppfyller villkoren i 56 eller 56 a §. Vidare föreslås det att permanent uppehållstillstånd ska beviljas med stöd av 2 mom. oberoende av om den som inte fyllt 18 år själv uppfyller villkoren i 56 a §. 

Enligt förslaget ska således undantag göras från integrationsvillkoren i 56 a § i alla situationer. Det är uppenbart att en minderårig normalt inte kan uppfylla villkoren om till exempel ett arbete, en egen årsinkomst av en viss storlek eller en högskoleexamen. På motsvarande sätt är det inte rimligt att separat förutsätta och utreda språkkunskaper hos ett barn som bor i Finland. Det kan inte anses ändamålsenligt att en minderårig ska bevisa sina språkkunskaper vid ansökan om permanent uppehållstillstånd, även med beaktande av att det inte ens är möjligt att i praktiken bevisa språkkunskaperna på de sätt som föreslås i 56 f § förrän barnet har slutfört grundskolan. Detta skulle innebära en oskäligt lång väntetid till exempel för ett barn som är fött i Finland. 

Vad gäller situationerna i 1 och 2 mom. är skillnaden emellertid att det ska krävas egen vistelsetid av barnet enligt det senare momentet och att denna vistelsetid ska kontrolleras. Denna beräkning ska göras som normalt enligt 56 §. På ansökningarna tillämpas då också följande krav i den nämnda paragrafen om att barnet fortfarande ska uppfylla villkoren för ett kontinuerligt uppehållstillstånd. I den situation som avses i 1 mom. är det uppenbart att bestämmelserna om beräkning av vistelsetiden inte ska eller kan tillämpas, eftersom ingen vistelsetid ska beräknas. Enligt förslaget ska detta emellertid konstateras i bestämmelsen för tydlighetens skull. I den situation som avses i 1 mom. ska kravet om att barnet bör uppfylla villkoren för ett kontinuerligt uppehållstillstånd dessutom inte tillämpas separat, eftersom barnets vårdnadshavare i vilket fall som helst har ett permanent uppehållstillstånd i Finland, vilket skulle ge rätt till kontinuerligt uppehållstillstånd på grund av familjeband. 

I 4 mom. föreslås det en bestämmelse om att den viktigaste omständigheten för tillämpningen av paragrafen, det vill säga definitionen av när en sökande är minderårig, inte ska vara beroende av tidpunkten för beslutet, utan av tidpunkten för ansökan. Enligt det föreslagna momentet ska paragrafen tillämpas på en ansökan om permanent uppehållstillstånd, om sökanden är minderårig den dag då sökandens ansökan blivit anhängig. Detta ska motsvara huvudregeln i 38 § 1 mom. i utlänningslagen om huruvida sökanden ska tolkas vara minderårig när han eller hon ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband. En motsatt bestämmelse skulle kunna leda till orimliga och ojämlika situationer, i synnerhet med beaktande av att behandlingstiden för en ansökan om permanent uppehållstillstånd inte på förhand är känd och det inte finns någon maximal behandlingstid angiven i lagen. För sökandena är behandlingen och beslutets innehåll betydligt mer förutsägbart och jämlikt, om den avgörande tidpunkten är den dag då ansökan blivit anhängig, eftersom denna inte ändras under behandlingens gång. 

För tydligheten skull kan det konstateras att ovan nämnda inte innebär att en minderårigs ansökan i sin helhet kontrolleras utifrån situationen vid ansökningstidpunkten. Med andra ord granskas exempelvis kravet på att vårdnadshavaren har ett permanent uppehållstillstånd som är i kraft först vid tidpunkten för beslutet och barnet är inte förhindrat från att få permanent uppehållstillstånd om vårdnadshavaren och barnet ansöker om permanent uppehållstillstånd samtidigt och även besluten i praktiken görs samtidigt (och vårdnadshavaren alltså inte har haft permanent uppehållstillstånd vid den tidpunkt när barnet ansökte om ett sådant). 

56 c §. Beviljande av permanent uppehållstillstånd på grund av högskoleexamen som avlagts i Finland. Paragrafen är helt ny. Den föreslagna bestämmelsen är ett undantag till andra situationer som gäller permanent uppehåll, eftersom bestämmelsen inte förutsätter någon minimivistelsetid angiven i år under vilken personen skulle ha vistats i Finland oavbrutet och med en viss typ av uppehållstillstånd.  

Enligt det föreslagna 1 mom. beviljas permanent uppehållstillstånd till en utlänning som har växande muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska enligt 56 § 1 mom. och som i Finland har avlagt en examen som avses i 7 § i universitetslagen (558/2009), en examen som avses i 6 § i lagen om Försvarshögskolan (1121/2008), en högre yrkeshögskoleexamen som avses i 11 § i yrkeshögskolelagen (932/2014), en högre yrkeshögskoleexamen som avses i 14 § i lagen om Polisyrkeshögskolan (1164/2013), eller en högre högskoleexamen som avses i 14 § i landskapslagen om Högskolan på Åland (Ålands författningssamling 2024:50). 

Det föreslagna momentet gäller högre högskoleexamina och påbyggnadsexamina samt bland de lägre högskoleexamina universitetsexamina. I enlighet med detta ska 1 och 2 punkten hänvisa till universitetslagen och lagen om Försvarshögskolan utan någon närmare angivelse om vilka examina som avses. Paragraferna som det hänvisas till i de båda lagarna innehåller både lägre och högre högskoleexamina och påbyggnadsexamina. Eftersom bara högre examina av yrkeshögskoleexamina ska godkännas, nämns detta separat i 3–5 punkten som avser dessa.  

Beviljande av permanent uppehållstillstånd för personer som avlagt en lägre examen på universitetsnivå grundar sig framför allt på att kandidatexamen i Finland i praktiken är en mellanexamen, efter vilken man vanligen inte går ut på arbetsmarknaden, utan studierna fortsätter direkt med magisterstudier. En lägre examen på universitetsnivå har därför en annan betydelse för examinanden än en motsvarande lägre yrkeshögskoleexamen. Majoriteten av dem som avlagt den sistnämnda examen går vanligen direkt ut på arbetsmarknaden.  

Vid en granskning ett år efter avlagd examen har sysselsättningen bland dem som avlagt universitetsexamen varit sämre i Finland än bland dem som avlagt yrkeshögskoleexamen. Dessutom har sysselsättningen bland dem som avlagt yrkeshögskoleexamen förbättrats, samtidigt som sysselsättningen bland dem som avlagt universitetsexamen har stått stilla. En större del av dem som avlagt universitetsexamen stannar dessutom inte kvar på den finländska arbetsmarknaden. Myndigheter, läroanstalter, organisationer och företagslivet anstränger sig gemensamt för att hitta lösningar som förbättrar sysselsättningen och den hållkraft som ser till att människor stannar kvar i landet. För att förbättra effekterna av dessa åtgärder och öka antalet personer som stannar kvar i Finland som sakkunniga efter avlagd magisterexamen föreslås det att personer som redan avlagt kandidatexamen beviljas permanent uppehållstillstånd. Den föreslagna lösningen binder dem som beviljats uppehållstillstånd till Finland redan när de avlägger sin magisterexamen, och eftersom deras ställning är tryggad tack vare det permanenta uppehållstillståndet uppmuntras de att söka sig ut på den finländska arbetsmarknaden, trots att det går långsammare och är svårare att hitta sysselsättning här än i konkurrentländerna. I konkurrentländerna skulle de stå inför en ny tillståndsprocess och åratal av en mer osäker ställning än i Finland i en situation där attitydklimatet mot invandring ständigt leder till nya och allt strängare metoder för att begränsa invandringen. 

För Försvarshögskolans del minskar paragrafens betydelse i praktiken på grund av att finskt medborgarskap är ett behörighetskrav vid antagningen av studerande till kandidatexamen i militärvetenskaper och vad gäller officerare även till magisterexamen i militärvetenskaper. I praktiken kan den föreslagna bestämmelsen således endast tillämpas på magisterexamen i militärvetenskaper och doktorsexamen i militärvetenskaper från utbildningsprogrammet för myndighetssamarbete (MIMMYND). Angående den förstnämnda beror detta på att finskt medborgarskap inte är ett behörighetskrav för ansökan till MIMMYND-utbildningsprogrammet, vilket innebär att de studerande kan vara utlänningar. Angående den sistnämnda beror detta på att en sökande som har avlagt lämplig högre högskoleexamen vid en annan högskola av särskilda skäl kan antas för avläggande av doktorsexamen i militärvetenskaper. Detta behöver dock inte anges separat i lagen, eftersom det å ena sidan är uppenbart att en finsk medborgare inte kan ansöka om eller behöver uppehållstillstånd och å andra sidan att en utlänning inte kan få en sådan examen vid Försvarshögskolan vars studier förutsätter finskt medborgarskap. 

Enligt förslaget ska det i momentet krävas att examen har avlagts i Finland. Skillnaden jämfört med en situation som avses i 56 a § 3 mom. 2 punkten är att sökanden ska ha studerat på en finländsk högskola och ha fått sin högskoleexamen därifrån. Med detta avses att sökanden har bott i Finland och studerat här till exempel för en magisterexamen, men att ”minimivistelsetiden” i praktiken beror på hur snabbt personen slutför studierna och inte härleds direkt från lagen. Punkten i fråga ska emellertid inte hindra beviljandet av permanent uppehållstillstånd till exempel om sökanden i övrigt har studerat i Finland, men har varit utbytesstudent någon annanstans under en del av tiden eller om sökanden till exempel har fullgjort en enstaka kurs eller enstaka kurser som distansstudier från utlandet. Det sistnämnda innebär också att Migrationsverket i normala fall inte ska undersöka exempelvis sökandens studieprestationer per kurs för att se hur och var de har fullgjorts, utan ska grunda sin bedömning på den långsiktigare övergripande bilden av att studierna har avlagts i Finland .  

I samband med detta finns det skäl att kräva att sökanden utöver examen på en viss nivå också ska bevisa sina språkkunskaper , eftersom utländska studerande vanligen studerar på ett annat språk än finska eller svenska och språkkunskaper bland annat visar på en strävan och vilja att stanna mer permanent i Finland efter studierna, i stället för att syftet enbart ska vara att studera i Finland. Kunskaper i ett av nationalspråken ska dessutom anses vara en viktig förutsättning för och ett viktigt tecken på integration och tillträde till arbetsmarknaden även bland högutbildade utlänningar.  

Sätten att bevisa den krävda språkkunskapsnivån ska definieras på en och samma plats i föreslagna 56 f §. Enligt det föreslagna 1 mom. i den paragrafen avses med växande muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska att utlänningen vid en finländsk högskola har genomfört studier i finska eller svenska som omfattar minst femton studiepoäng eller avlagt en allmän språkexamen på kunskapsnivå två eller en språkexamen för statsförvaltningen som visar nöjaktig förmåga att använda språket i tal och skrift. Dessutom ska bland annat avläggande av den grundläggande utbildningen, gymnasiet eller en yrkesinriktad grundexamen godkännas. 

Enligt det föreslagna 2 mom. tillämpas inte 56 och 56 a § på beviljande av permanent uppehållstillstånd på en i 1 mom. avsedd grund. Enligt förslaget är en förutsättning dock att utlänningen har haft ett giltigt uppehållstillstånd under tiden för avläggande av examen. 

I det föreslagna momentet anges således för tydlighetens skull att kraven om oavbruten vistelse enligt 56 § i utlänningslagen eller integrationsvillkoren i 56 a § inte ska tillämpas på ansökan. I momentet förutsätts det emellertid att sökanden ska ha haft ett uppehållstillstånd när han eller hon har studerat i Finland. Detta hänför sig till kravet i 1 mom. om att studierna ska ha genomförts under fysisk närvaro i Finland. Syftet är att säkerställa att man trots ovannämnda undantag inte möjliggör permanent uppehållstillstånd till exempel direkt efter vistelse med eller utan visum eller efter genomförande av studier via distansförbindelser och/eller genom tillgodoräknande, så att det permanenta uppehållstillståndet i praktiken skulle vara sökandens första uppehållstillstånd.  

Det ska emellertid inte krävas att sökanden har haft uppehållstillstånd på grund av studier, utan sökanden kan ha studerat till exempel med ett uppehållstillstånd som beviljats på grund av familjeband eller flyktingskap. Kravet ska inte heller vara oavbruten vistelse eller uppehållstillstånd som varit i kraft oavbrutet, utan sökanden kan till exempel ha tillbringat sommarlov eller ett år som utbytesstudent i sitt hemland eller på något annat ställe utomlands, så att han eller hon då inte har haft ett giltigt uppehållstillstånd i Finland. Studierna ska inte heller ha behövt ske med ett kontinuerligt uppehållstillstånd. För att uppfylla villkoret räcker det med andra ord med att sökanden har haft ett giltigt uppehållstillstånd när han eller hon har studerat i Finland för den högskoleexamen som krävs, oberoende av vilken typ av uppehållstillstånd det har handlat om, grunden för uppehållstillståndet eller om sökanden har haft uppehållstillstånd som varit i kraft oavbrutet. Till denna del torde förvisso en vanlig situation vara tydlig och enkel i praktiken, eftersom största delen av sökandena sannolikt har vistats i Finland med uppehållstillstånd för studerande, som beviljas med stöd av forskar- och studerandelagen på en gång för hela den tid det tar att avlägga examen. 

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om att sökanden ska uppfylla villkoren för ett kontinuerligt uppehållstillstånd för att permanent uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Enligt förslaget är en förutsättning för att permanent uppehållstillstånd ska kunna beviljas att utlänningen uppfyller de villkor på grundval av vilka kontinuerligt uppehållstillstånd skulle kunna beviljas honom eller henne på annan grund än 7 eller 7 a § i lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete.  

Trots att det inte ska krävas en viss oavbruten vistelsetid med kontinuerligt uppehållstillstånd, är det ändå en förutsättning, liksom i alla andra situationer där permanent uppehållstillstånd beviljas, att sökanden uppfyller villkoren för ett kontinuerligt uppehållstillstånd vid ansökan om permanent uppehållstillstånd. Således ska permanent uppehållstillstånd inte heller i denna situation beviljas enbart utifrån sökandens tidigare verksamhet. Det skulle vara oändamålsenligt och strida mot målen med de föreslagna ändringarna att möjliggöra permanent uppehåll i en situation där utlänningen inte längre skulle ha någon grund för sin vistelse i landet eller grunden bara skulle vara tillfällig, dessutom med beaktande av att personer som avlagt examen i Finland i vilket fall som helst får en fördelaktig ställning jämfört med andra som ansöker om permanent uppehållstillstånd.  

Enligt förslaget ska grunden vara en annan än studier som avses i 7 eller 7 a § i forskar- och studerandelagen. En person som har avlagt examen ska således inte kunna få permanent uppehållstillstånd på den grunden att han eller hon är berättigad till kontinuerligt uppehållstillstånd på grund av studier som leder till en ny examen. Till denna del motsvarar bestämmelsen det nuvarande 5 mom. i 56 § i utlänningslagen, med den skillnaden att en situation som berättigar till uppehållstillstånd för att söka arbete eller bedriva företagsverksamhet enligt 10 § i forskar- och studerandelagen också ska kunna ligga till grund för ett kontinuerligt uppehållstillstånd som berättigar till permanent uppehållstillstånd. På detta sätt vill man säkerställa att så många utlänningar som möjligt som avlagt examen enligt den föreslagna paragrafen både kan och vill stanna i landet efter att studierna avslutats. 

I 4 mom. föreslås det bestämmelser om att permanent uppehållstillstånd emellertid inte ska beviljas på denna grund, om utlänningen efter att ha avlagt den högskoleexamen som ligger till grund för ansökan annat än kortvarigt har vistats utanför Finland så att hans eller hennes uppehållstillstånd då inte har varit i kraft. Syftet är att säkerställa att sökanden inte kan vistas långvarigt någon annanstans än i Finland och sedan återvända till Finland för att direkt ansöka om permanent uppehållstillstånd, trots att de uttryckliga kraven på oavbruten vistelse och uppehållstillstånd som varit i kraft oavbrutet inte uppfylls.  

Det sistnämnda skulle inte kunna anses vara motiverat eller jämlikt, med beaktande av att alla andra sökande i motsvarande situation är tvungna att ansöka om ett nytt första uppehållstillstånd, så att vistelsetiden som berättigar till permanent uppehåll börjar från början. Utan en sådan begränsning skulle utlänningen också kunna bo länge utanför Finland och sedan ansöka direkt om permanent uppehållstillstånd, vilket uppenbart strider mot syftet med permanent uppehållstillstånd och integrationsmålen i de föreslagna lagändringarna. Både det permanenta uppehållstillståndet i allmänhet och den pågående reformen handlar nämligen särskilt om att säkerställa att en person som beviljas permanent uppehållstillstånd – genom den vistelse som utlänningen förvärvat i Finland och de band som utlänningen fått till landet – har integrerats i Finland och uttryckt sin avsikt att stanna i landet permanent. Förvisso kan ansökan om permanent uppehållstillstånd endast göras i Finland enligt 60 § 2 mom. i utlänningslagen, och ingen ändring föreslås i detta, men utan det krav som anges ovan skulle sökanden i praktiken kunna komma till Finland exempelvis med visum eller på basis av visumfrihet och ansöka direkt om permanent uppehållstillstånd. Trots att till exempel användning av visum för att ansöka om uppehållstillstånd i sig kan leda till ett negativt beslut (36 b § 1 mom. 1 punkten i utlänningslagen), finns det skäl att i lagen göra det klart och tydligt att det inte heller i detta fall ska vara möjligt att få permanent uppehållstillstånd efter en lång utlandsvistelse. 

Syftet är emellertid inte att förhindra permanent uppehållstillstånd på grund av en sådan kortvarig frånvaro (t.ex. semesterresa) vars syfte inte kan anses vara att avbryta vistelsen i Finland. Situationen ska bedömas utifrån en helhetsprövning. Dock ska man fästa vikt vid exempelvis längden på och syftet med utlandsvistelsen samt sökandens verkliga avsikt att fortsätta att vistas permanent i Finland. 

Liksom vid alla andra ansökningar som gäller permanent uppehåll, ska sökanden uppfylla de så kallade allmänna villkoren för beviljande av uppehållstillstånd. Till exempel ska sökanden ha ett nationellt pass (35 § i utlänningslagen), inte äventyra allmän ordning eller säkerhet (36 §) och i allmänhet ha tillräcklig försörjning (39 §). 

56 d §. Beviljande av EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Det föreslås att numreringen av paragrafen ändras enligt den nya indelningen. Enligt förslaget stryks i 1 mom. kravet på att villkoren för beviljande av kontinuerligt uppehållstillstånd fortfarande ska uppfyllas. Detta beror på de uttömmande bestämmelserna om villkoren för detta uppehållstillstånd i direktivet om varaktigt bosatta och att detta krav enligt nuvarande tolkning inte kan härledas ur direktivet. I artikel 7.4 i direktivet anges att om villkoren i artiklarna 4 och 5 är uppfyllda och om personen inte utgör ett hot i den mening som avses i artikel 6, ska den berörda medlemsstaten bevilja tredjelandsmedborgaren i fråga ställning som varaktigt bosatt.  

Således ska sökanden ha varit lagligen och oavbrutet bosatt i medlemsstaten i fem år före inlämnandet av ansökan (artikel 4), sökandens försörjning ska vara tryggad och han eller hon ska ha en sjukförsäkring (artikel 5) och sökanden får inte vara ett hot mot allmän ordning eller säkerhet (artikel 6). Dessutom möjliggör artikel 5 villkor för integrering i enlighet med nationell lagstiftning, och i denna regeringsproposition föreslås det att sådana fogas till lagen. Det är inte möjligt att införa andra villkor för att bevilja ställningen i fråga. Enligt artikel 8.2 i direktivet ska medlemsstaterna till en varaktigt bosatt utfärda ett EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Således är det enligt direktivet inte möjligt att kräva att sökanden ännu efter fem års vistelse ska påvisa en särskild grund för sin vistelse för att kunna få uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Kravet ska alltså utgå ur lagen.  

Det föreslås att den finska språkdräkten i 2 mom. ändras, så att den längre formen av ”EU-blåkort” på finska ändras till den kortare formen. På så sätt motsvarar ändringen den finska språkdräkten i resten av lagen. Ändringen är rent terminologisk och avsikten är inte att ändra tillämpningen av bestämmelsen till någon del. 

Det föreslås att ett 5 mom. fogas till paragrafen med bestämmelser om vilken effekt ett fängelsestraff ska ha på beräkningen av vistelsetiden. Enligt det föreslagna momentet ska ett fängelsestraff avbryta en oavbruten vistelsetid. Tiden kan börja räknas från början tidigast när det ovillkorliga fängelsestraffet har avtjänats i sin helhet. Enligt 3 kap. 1 § 2 mom. i fängelselagen (767/2005) är ett ovillkorligt fängelsestraff helt avtjänat när den prövotid som avses i 2 c kap. 13 § i strafflagen (39/1889) har löpt ut. I den sistnämnda paragrafen anges att när den dömde friges villkorligt, börjar en prövotid som till sin längd motsvarar det reststraff som återstår vid tidpunkten för frigivningen. Prövotiden är dock högst tre år. Med ovillkorligt fängelsestraff avses inte förvandlingsstraff som påförs för obetalda böter. 

Det finns skäl att anse att ett fängelsestraff innebär ett avbrott i integrationen och visar på grov likgiltighet gentemot samhällets värderingar och regler, vilket ska ha en avsevärd inverkan på vilken vistelsetid som räknas till sökandens fördel. Om sökanden har avtjänat sitt straff, ska han eller hon i samhällets ögon kunna anses ha sonat sin gärning och beräkningen av vistelsetiden kan börja på nytt. Efter att fängelsestraffet har avtjänats ska vistelsen emellertid också då uppfylla övriga villkor som fastställts för den och därför ska inte tiden börja om utlänningen exempelvis inte har ett kontinuerligt uppehållstillstånd i det skedet. 

Det föreslagna momentet anknyter delvis till en dom av Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) i mål C‑378/12 . Domen i fråga gällde permanent uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som var familjemedlem till en unionsmedborgare, men domens rättsnorm kan också tillämpas på varaktigt bosatta. Liksom för varaktigt bosatta uppkommer permanent uppehållsrätt för en familjemedlem till en unionsmedborgare också efter fem års laglig och oavbruten vistelse. I sin dom konstaterade EU-domstolen att fängelsevistelser inte kan beaktas i beräkningen av vistelsetiden och att de avbryter stadigvarande uppehåll.  

EU-domstolen motiverade sitt avgörande bland annat med att den integration som styr förvärvet av uppehållsrätt inte endast beror på geografiska och tidsmässiga faktorer, utan även på kvalitativa faktorer som avser graden av integration i den mottagande medlemsstaten. Om personens integration i medlemsstaten kan ifrågasättas motiverar detta således att den permanenta uppehållsrätten förloras även då det inte handlar om en egentlig flytt till en annan stat.  

EU-domstolen konstaterar att ett ovillkorligt fängelsestraff visar att den berörda personen inte har respekterat de värderingar som samhället i den mottagande medlemsstaten ger uttryck för i sin strafflagstiftning. Beaktande av perioder under vilka fängelsestraff avtjänas skulle uppenbart stå i strid med det syfte som direktivet eftersträvar genom inrättande av sådan uppehållsrätt. 

Trots att formuleringen i direktivet om fri rörlighet endast kräver laglig oavbruten vistelse av en viss längd, innebär de riktlinjer som EU-domstolen drar upp i praktiken att kravet ska tolkas med beaktande av det kvalitativa målet i artikeln i fråga (integration). Därför innebär ett ovillkorligt fängelsestraff i praktiken det samma som fysisk frånvaro av en viss längd från medlemsstatens territorium och beräkningen av fem år börjar från början igen när personen uppfyller villkoren. 

I direktivet om varaktigt bosatta förutsätts på samma sätt som i direktivet om fri rörlighet fem års laglig och oavbruten vistelse. Även i direktivet om varaktigt bosatta är det huvudsakliga målet att varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare ska integreras i medlemsstaterna (se EU-domstolens dom i mål C‑579/13, punkt 46). 

Riktlinjerna inklusive motiveringarna i EU-domstolens mål C‑378/12 lämpar sig således också för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, trots att riktlinjerna och motiveringarna formellt inte gäller de sistnämnda. Både artiklarnas formulering och direktivens mål motsvarar varandra. Även vad gäller varaktigt bosatta innebär ett fängelsestraff ett sådant avbrott i integrationen, att den tid det tar att avtjäna straffet inte ska räknas med i vistelsetiden och ska avbryta den oavbrutna vistelsetiden, vilket oundvikligen innebär att den börjar om från början. Det som talar för detta är också att den nuvarande lagstiftningen i praktiken sätter tredjelandsmedborgare i en bättre ställning än EU-medborgare och deras familjemedlemmar. 

Ovan i bedömningen av nuläget konstateras att det av artikel 6 i direktivet om varaktigt bosatta följer ett krav på att alltid göra en helhetsbedömning då ställning som varaktigt bosatt och uppehållstillstånd för varaktigt bosatta vägras på grund av skäl som rör allmän ordning eller säkerhet . Föreslagna 56 d § 5 mom. kan dock inte heller till denna del anses strida mot EU-rätten. Det föreslagna momentet handlar inte om en bedömning av allmän ordning, utan om hur ovillkorligt fängelse påverkar förvärvandet av den vistelsetid som krävs, särskilt med beaktande av målet och utgångspunkten som är integration. EU-domstolen har i praktiken gjort en sådan åtskillnad även i fråga om direktivet om fri rörlighet, med beaktande av att även det direktivet innehåller bestämmelser om hur skäl som rör allmän ordning eller säkerhet kan påverka uppehållsrätten och vad som ska beaktas vid bedömningen av denna omständighet. EU-domstolen tillämpar inte dessa bestämmelser i det nämnda fallet, utan anser entydigt att en fängelsedom också anknyter till integration och därigenom till förvärvandet av vistelsetid.  

EU-domstolen gav under samma dag ett annat avgörande om samma ämne i anknytning till direktivet om fri rörlighet ( C‑400/12 ). I sitt avgörande framförde domstolen behovet av att göra en helhetsbedömning om effekten av ovillkorligt fängelsestraff. Det handlade dock inte om fängelsestraffets inverkan på förvärvet av permanent uppehållsrätt, utan dess inverkan på bestämmelsen om skydd mot utvisning. Artikeln i fråga (artikel 28.3 i direktivet om fri rörlighet) höjer tröskeln för utvisning av en unionsmedborgare som har uppehållit sig i en medlemsstat under de tio år som föregår utvisningsbeslutet. Artikeln och EU-domstolens avgörande gäller således en situation som trots vissa beröringspunkter avsevärt skiljer sig både juridiskt och praktiskt från prövningen av om en viss person ska få permanent uppehållsrätt efter en viss laglig vistelse. I sitt avgörande (C-378/12) i en situation som liknar den sistnämnda avgör och motiverar EU-domstolen målet entydigt, så att formuleringarna inte förpliktar till en helhetsbedömning eller ens möjliggör en sådan. Det finns ingen anledning att anta att EU-domstolen i sina två avgöranden om samma ämne på samma dag skulle ha gjort en sådan åtskillnad, om det inte hade varit medvetet och avsiktligt.  

56 e §. Språkkunskapsvillkor för EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Paragrafen är helt ny. I paragrafen föreslås det bestämmelser om språkkunskapsvillkor som sökanden ska uppfylla för att kunna beviljas uppehållstillstånd för varaktigt bosatta efter 5 års vistelse. I paragrafen ska det dessutom föreskrivas om situationer då undantag kan göras från villkoret.  

I 1 mom. föreslås det ett villkor i anknytning till sökandens kunskaper i finska eller svenska. Av sökanden ska krävas goda muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska enligt 56 f § 3 mom. Sätten att bevisa den krävda språkkunskapsnivån ska definieras på en och samma plats i föreslagna 56 f §. Enligt 3 mom. i den paragrafen avses med goda muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska att utlänningen har avlagt en allmän språkexamen på kunskapsnivå fyra eller en språkexamen för statsförvaltningen som visar god förmåga att använda språket i tal och skrift. Dessutom ska bland annat avläggande av den grundläggande utbildningen, gymnasiet eller en yrkesinriktad grundexamen godkännas.  

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om att det inte ska krävas språkkunskaper av minderåriga som ett villkor för uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Enligt det föreslagna momentet beviljas en utlänning som inte har fyllt 18 år EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta oberoende av hans eller hennes kunskaper i finska eller svenska. Undantaget tillämpas om sökanden är minderårig den dag då sökandens ansökan blivit anhängig.  

Det föreslagna undantaget ska således motsvara undantaget från språkkunskaperna för minderåriga enligt föreslagna 56 b §. Undantaget ska gälla alla som inte har fyllt 18 år och innebär i praktiken att de inte behöver redogöra för sina språkkunskaper eller för undantag från dem för att få uppehållstillstånd. Det kan inte anses ändamålsenligt att en minderårig ska bevisa sina språkkunskaper vid ansökan om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, även med beaktande av att det inte ens är möjligt att i praktiken bevisa språkkunskaperna på de sätt som föreslås i 56 f § förrän barnet har slutfört grundskolan. Detta skulle innebära en mycket lång väntetid till exempel för ett barn som är fött i Finland, vilket inte heller kan anses korrekt med tanke på direktivet om varaktigt bosatta och direktivets integrationsmål. 

Direktivet om varaktigt bosatta förutsätter inte nödvändigtvis ett undantag för minderåriga, men barnens situation och skillnaden mellan den och vuxnas situation ska i vilket fall som helst beaktas, så att barn inte hindras från att få uppehållstillstånd för varaktigt bosatta och uppnåendet av integrationsmålen i direktivet inte äventyras för barnens del. Ur denna synvinkel kan kategoriska undantag också anses vara ett enklare och – tillsammans med undantaget som föreslås för permanenta uppehållstillstånd – mer konsekvent sätt att säkerställa detta.  

I momentet föreslås det också en bestämmelse om att den viktigaste omständigheten för tillämpningen av paragrafen, det vill säga definitionen av när en sökande är minderårig, inte ska vara beroende av tidpunkten för beslutet, utan av tidpunkten för ansökan. Enligt det föreslagna momentet ska paragrafen tillämpas på en ansökan om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, om sökanden är minderårig den dag då sökandens ansökan blivit anhängig. Detta ska motsvara huvudregeln i 38 § 1 mom. i utlänningslagen om huruvida sökanden ska tolkas vara minderårig när han eller hon ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband. En motsatt bestämmelse skulle kunna leda till orimliga och ojämlika situationer, i synnerhet med beaktande av att behandlingstiden för ansökan inte på förhand är känd och det inte finns någon maximal behandlingstid angiven i lagen. För sökandena är behandlingen och beslutets innehåll betydligt mer förutsägbart och jämlikt, om den avgörande tidpunkten är den dag då ansökan blivit anhängig, eftersom denna inte ändras under behandlingens gång. 

Minderårigas uppehållstillstånd för varaktigt bosatta ska dock inte på samma sätt som ett permanent uppehållstillstånd vara bundet till att vårdnadshavaren har ett permanent uppehållstillstånd eller ett uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, eftersom ett sådant krav inte är möjligt enligt direktivet. De krav och rättigheter som härleds ur direktivet gäller alla sökande, vilket på lika grunder också gäller barn. Således ska minderåriga förvärva egen vistelsetid och uppfylla andra villkor som gäller minderåriga, vilket innebär att uppehållstillstånd beviljas minderåriga som uppfyller villkoren även när vårdnadshavaren inte har ett sådant uppehållstillstånd eller ett nationellt permanent uppehållstillstånd. Såsom konstateras ovan, förutsätter beviljande av uppehållstillstånd för varaktigt bosatta alltid en tryggad försörjning, som i barnets fall i praktiken alltid är beroende av familjens situation, eftersom barnets utkomstkälla nästan alltid är familjen. 

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om undantag i enskilda fall från språkkunskapskravet. Enligt det föreslagna momentet kan avvikelse i ett enskilt fall göras från det i 1 mom. föreskrivna villkoret, om det finns exceptionellt vägande skäl till att de språkkunskaper som krävs saknas med beaktande av utlänningens ålder, analfabetism, låga utbildningsnivå eller andra motsvarande individuella omständigheter. 

I den föreslagna paragrafen nämns exempel på omständigheter som ska beaktas i anknytning till sökanden och sökandens situation och som EU-domstolen framfört i sin dom ovan (se avsnitt 2.4.3 ovan), det vill säga sökandens ålder, analfabetism och låga utbildningsnivå. Momentet beaktar EU-rättens och framför allt EU-domstolens praxis, för att säkerställa att Finlands lagstiftning inte hindrar uppnåendet av direktivets mål, det vill säga integration, för vissa sökande. I ljuset av nämnda praxis ska medlemsstaterna förutom att beakta kravets allmänna proportionalitet även göra det möjligt att beakta sökandenas personliga situation. Syftet med momentet ska således vara att säkerställa att det språkkunskapskrav som Finland inför inte hindrar genomförandet av direktivets integrationssyfte för en sådan enskild sökande som undantagsvis och med fog inte kan uppfylla kravet. 

Den föreslagna förteckningen över grunderna för undantag ska inte vara uttömmande, utan även andra motsvarande individuella omständigheter och deras samverkan ska beaktas. Det ska emellertid inte handla om en helhetsprövning av sökandens övriga livssituation och därför påverkar exempelvis sökandens familjesituation inte ärendet på egen hand. Med andra ord, om sökandens övriga familj exempelvis har permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, har sökanden inte rätt till undantag om det inte finns något personligt hinder för språkinlärning såsom beskrivs ovan. 

De språkkunskaper som krävs ska också vara huvudregeln för uppehållstillstånd för varaktigt bosatta och undantag från den regeln ska likaså tolkas snävt och därför krävs exceptionellt vägande skäl för avvikelse. Till exempel enbart analfabetism vid flytten till Finland ska inte vara grund för avvikelse, utan sökanden ska redogöra för varför detta skulle förhindra en tillräcklig språkinlärning också på lång sikt. På samma sätt som i medborgarskapsärenden föreslås det att ett intyg över analfabetism från sökandens lärare ska lämnas in. Ekonomiska orsaker ska i princip inte vara en orsak till att avvika från villkoret i enskilda fall.  

Även i andra situationer ska sökanden på ett tillförlitligt sätt redogöra för varför sökanden av sådana skäl som anges ovan och som är oberoende av honom eller henne själv inte kan lära sig tillräckligt bra finska eller svenska ens på lång sikt. Prövningen av grunderna ska enligt förslaget emellertid vara mer öppen än i de undantag som anges i föreslagna 56 a § 2 mom., och därför kan en tillräcklig redogörelse vara mer varierad än det läkarintyg som nämns i motiveringarna till momentet i fråga. 

Angående uppehållstillstånd för varaktigt bosatta föreslås det inga uttryckliga villkor som gäller tid i arbetslivet eller att låta bli att ty sig till förmåner. Såsom framgår av avsnitt 2.4.3 ovan, möjliggör inte direktivet om varaktigt bosatta och EU-domstolens rättspraxis i anknytning till direktivet att sådana bestämmelser införs i den nationella lagen. Den som ansöker om uppehållstillstånd för varaktigt bosatta ska emellertid fortfarande alltid uppfylla försörjningsförutsättningen i 39 § utan undantag, vilket avsevärt torde minska effekten av denna omständighet. 

56 f §. Bevis på språkkunskaper. Paragrafen är helt ny. Det föreslås att paragrafen ska samla bestämmelser om vad som i paragraferna om permanent uppehållstillstånd och uppehållstillstånd för varaktigt bosatta avses med en viss nivå av muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska och hur detta kan bevisas i praktiken. Syftet med paragrafen ska vara att föreskriva om språkkunskaper som ett villkor för permanent uppehåll så exakt och noggrant att utredningen och bedömningen av språkkunskaperna inte under några omständigheter ska överlåtas till myndigheterna för övervägande i varje enskilt fall. Likaså innebär detta att sökandena på förhand med säkerhet ska veta om de uppfyller villkoret.  

De begrepp i anknytning till språkkunskaper som används i den föreslagna paragrafen och i propositionen överlag, de närmare definitionerna av dem samt sätten att bevisa språkkunskaperna är delvis annorlunda än motsvarande omständigheter i annan lagstiftning och förordningar som gäller språkkunskaper. Detta är avsiktligt eftersom den föreslagna lagändringen uttryckligen har planerats för att svara på ändringsbehoven i anknytning till permanent uppehåll. Därför föreslås det inte att ändringen genomförs till exempel genom hänvisningar till befintliga bestämmelser. Detta innebär att de föreslagna bestämmelserna inte ska tillämpas i andra situationer än i ansökningar om permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för varaktigt bosatta och att de inte heller ska påverka hur bestämmelserna om språkkunskaper tillämpas i andra situationer. 

Att bevisa språkkunskaperna genom en allmän språkexamen (se närmare avsnitt 2.9.2) ska alltid vara ett alternativ och är ofta också utgångspunkten. Detta är motiverat, eftersom en allmän språkexamen är en lagstadgad, tillförlitlig och enhetlig examen som stämmer överens med och direkt kan kopplas till den ovannämnda europeiska referensramen för språkkunskaper (CEFR) https://www.oph.fi/sites/default/files/documents/nivaskala-for-sprakkunskaper-och-sprakutveckling_2003.pdf . Förutom då det gäller särskilt goda språkkunskaper, ska det också alltid vara möjligt att bevisa språkkunskaperna på en del andra sätt, till exempel genom att avlägga den grundläggande utbildningen, gymnasiet eller en yrkesexamen.  

I 1 mom. föreslås det en definition av växande språkkunskaper, som ska vara ett villkor för beviljande av permanent uppehållstillstånd på grund av högskoleexamen som avlagts i Finland enligt föreslagna 56 c §. Enligt det föreslagna momentet avses med växande muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska att utlänningen vid en finländsk högskola har genomfört studier i finska eller svenska som omfattar minst femton studiepoäng eller avlagt en allmän språkexamen på kunskapsnivå två eller en språkexamen för statsförvaltningen som visar nöjaktig förmåga att använda språket i tal och skrift.  

Den kunskapsnivå som krävs ska motsvara nivå A2 i den europeiska referensramen för språkkunskaper. Kunskapsnivån innebär att personen behärskar grundförutsättningarna för direkt socialt umgänge samt kort redogörelse. Beskrivningen av färdighetsnivåerna https://www.oph.fi/sites/default/files/documents/beskrivning-av-fardighetsnivaerna.pdf för allmänna språkexamina anger att en person som uppnått kunskapsnivån ”förstår tydligt och enkelt tal som handlar om vardagliga och bekanta ämnen. Har lätt att förstå korta enkla texter och begriper huvudpunkterna i texter som behandlar bekanta ämnesområden. Reder sig i rutinmässiga talsituationer som kräver ett enkelt informationsutbyte även om det kan finnas brister i uttalet eller språkbehärskningen. Kan skriva korta enkla texter om vardagliga företeelser, men texten kan vara osammanhängande.” Det föreslås att kravnivån ska vara lägre än i andra situationer, eftersom det handlar om en grupp sökande som man genom reformen vill locka till Finland och uppmuntra att stanna i landet efter studierna.  

Kunskapsnivån i fråga ska gälla utlänningar som avlagt en högskoleexamen i Finland. I en sådan situation är det motiverat och naturligt att förutom en allmän språkexamen även göra det möjligt använda studier i finska eller svenska som genomförts med godkänt resultat vid en högskola som bevis på språkkunskaperna och samtidigt uppmuntra utländska studerande att lära sig språken redan under studierna. Om en studerande med godkänt resultat har genomfört studier i finska eller svenska motsvarande 15 studiepoäng vid en högskola, är det motiverat att anse att personens språkkunskaper motsvarar minst nivå A2. 

I 2 mom. föreslås det en definition av nöjaktiga språkkunskaper, som ska vara ett villkor för beviljande av permanent uppehållstillstånd efter sex års vistelse enligt 56 a § 1 mom. Enligt det föreslagna 2 mom. avses med nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska att utlänningen har avlagt en allmän språkexamen på kunskapsnivå tre eller en språkexamen för statsförvaltningen som visar nöjaktig förmåga att använda språket i tal och skrift.  

Den kunskapsnivå som krävs ska motsvara nivå B1 i den europeiska referensramen för språkkunskaper. Kunskapsnivån innebär att personen reder sig i vardagslivet. Beskrivningen av färdighetsnivåerna för allmänna språkexamina anger att en person som uppnått kunskapsnivån ”förstår längre talsekvenser och det centrala innehållet i många TV- och radioprogram om ämnet är bekant och taltempot normalt. Förstår vanliga texter om vardagliga företeelser, men krävande texter om ämnen som är främmande kan vålla svårigheter. Reder sig i vanliga praktiska talsituationer och kan skriva enkla sammanhängande texter om vanliga företeelser, även om brister i grammatik och ordförråd ibland kan vålla förståelseproblem.”  

Ovannämnda kunskaper på mellannivå som fungerar i praktiska situationer kan anses vara å ena sidan tillräckligt krävande för att mäta och påvisa den eftersträvade integrationen, men å andra sidan möjliga att uppnå i det verkliga livet så att de inte kan anses utgöra ett oskäligt hinder för beviljande av permanent uppehållstillstånd. Detta understöds också av att motsvarande språkkunskaper definieras som det språkliga målet i normal integrationsutbildning i 26 § 3 mom. i lagen om främjande av integration. Enligt förslagna 56 a § 2 mom. kan avvikelse dessutom göras från språkkunskapsvillkoret, om sökanden inte kan uppfylla villkoret på grund av sitt hälsotillstånd eller en skada.  

I 3 mom. föreslås det en definition av goda språkkunskaper som verifierats genom språktest och som ska vara ett villkor för beviljande av uppehållstillstånd för varaktigt bosatta enligt föreslagna 56 e § 1 mom. Enligt det föreslagna 3 mom. avses med goda muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska att utlänningen har avlagt en allmän språkexamen på kunskapsnivå fyra eller en språkexamen för statsförvaltningen som visar god förmåga att använda språket i tal och skrift.  

Den kunskapsnivå som krävs ska motsvara nivå B2 i den europeiska referensramen för språkkunskaper. Kunskapsnivån innebär att personen klarar sig i regelbundet umgänge med infödda. Beskrivningen av färdighetsnivåerna för allmänna språkexamina anger att en person som uppnått kunskapsnivån ”förstår tal i normalt tempo om allmänna ämnen, men vissa detaljer kan bereda svårigheter. Snabbt talspråk och dialektalt språk kan vara svårt att förstå. Förstår utan svårigheter texter som handlar om allmänna företeelser, även om vissa nyansskillnader i texten kan gå förlorade. Reder sig rätt bra i olika såväl officiella som inofficiella talsituationer. Kan skriva både privata och delvis officiella texter och framställa sina tankar så att de bildar ett logiskt sammanhang.” 

I detta sammanhang kan kravet på ovannämnda kunskapsnivå främst anses motiverat eftersom uppehållstillstånd som berättigar till permanent uppehåll konsekvent ska utgöra en uppmuntrande helhet, där en sökande som har vistats kortare tid och får uppehållstillstånd som berättigar till permanent uppehåll snabbare ska påvisa god integration på andra sätt än en sökande som har vistats längre i landet. Eftersom det är möjligt att få uppehållstillstånd för varaktigt bosatta efter 5 års vistelse, är det således motiverat att kräva bättre språkkunskaper än för permanent uppehållstillstånd som kan erhållas först efter sex års vistelse.  

Det centrala för uppehållstillstånd för varaktigt bosatta är dessutom att de språkkunskaper som krävs av sökandena och de åtgärder som krävs för att påvisa dem ska bedömas mot bakgrund av direktivet om varaktigt bosatta. Såsom framförs ovan i avsnitt 2.4.3, möjliggör artikel 5.2 i direktivet att medlemsstaterna ställer krav på integration i stil med ett språkprov som villkor för uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Å andra sidan ska medlemsstaten se till att kravet inte formellt eller i praktiken är så strikt, att det äventyrar integrationsmålen i direktivet. Då måste man särskilt granska nivån på de kunskaper som krävs för att avlägga provet, tillträde till det material som behövs för att förbereda det och beloppen på anmälningsavgiften. 

Allmän språkexamen på kunskapsnivå fyra beskrivs ovan. Nivån kan anses vara jämförelsevis krävande och också vid en jämförelse med andra EU-stater verkar den vara något hög. Å andra sidan handlar det fortfarande om praktiska språkkunskaper på mellannivå (B), som det inte kan anses vara oskäligt svårt att uppnå rent allmänt, om en utlänning som bott i Finland i minst fem år aktivt har strävat efter det. I undantagsbestämmelserna i föreslagna 56 e § beaktas dessutom minderåriga och sådana sökande vars individuella omständigheter och/eller egenskaper försvårar deras möjligheter att avlägga en språkexamen på den krävda nivån. Om man dessutom beaktar att det ska vara möjligt att bevisa språkkunskaperna till exempel genom att avlägga den grundläggande utbildningen, en yrkesutbildning eller gymnasiet samt att kravet i praktiken inte innebär att alla delprov i en allmän språkexamen ska avläggas på den krävda nivån (se 6 mom. jämte motiveringar), kan inte kravnivån i sig anses vara så hög att den skulle äventyra uppnåendet av målen i direktivet. Tillträdet till material och motsvarande ska i sig inte utgöra ett hinder för att uppfylla kravet, eftersom allmänna språkexamina såsom konstateras ovan är oberoende av det sätt på vilket språkkunskaperna förvärvas och de mäter kunskaperna i standardspråket i praktiska situationer. Det sistnämnda betonar också för sin del invandrarnas ansvar för sin egen integration i enlighet med målen i regeringsprogrammet. År 2024 kostade en allmän språkexamen på mellannivå 176 euro för examinanden, vilket inte heller kan anses äventyra målen i direktivet eller sökandens möjligheter att få uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Som helhet kan kravet inklusive de praktiska detaljerna anses vara förenliga med integrationsmålen i direktivet och förverkliga dem. 

I 4 mom. föreslås det en förteckning över de situationer där det inte krävs att sökanden avlägger en allmän språkexamen eller språkexamen för statsförvaltningen på ovannämnda nivåer, utan det ska vara möjligt att ersätta dessa med andra prestationer. Enligt det föreslagna momentet kan en utlänning också visa sådana språkkunskaper som avses i 1, 2 eller 3 mom. genom avläggande av den grundläggande utbildningens lärokurs med finska eller svenska som modersmål eller som andra språk, gymnasiets lärokurs med finska eller svenska som modersmål eller som andra språk, en finsk- eller svenskspråkig studentexamen som innefattar ett godkänt vitsord i finska eller svenska som modersmål eller som andra språk, en sådan yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen som avses i lagen om yrkesutbildning (531/2017) på finska eller svenska eller genom avläggande av sådana studier i finska eller svenska som ingår i en högskoleexamen som avlagts vid ett finländskt universitet eller en finländsk yrkeshögskola och som leder till i 6 § 1 mom. i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) avsedda språkkunskaper som krävs av statsanställda vid tvåspråkiga myndigheter eller ett mogenhetsprov på finska eller svenska. 

Således handlar det om sådana situationer där sökanden har gått i grundskola i Finland, avlagt en examen på andra stadiet eller studerat på en högskola så att växande, nöjaktiga eller goda språkkunskaper inte ska behöva bevisas och det inte är ändamålsenligt att kräva avläggande av en separat språkexamen.  

I och för sig kan man inte med säkerhet veta att alla sökande som hänvisar till dessa prestationer har språkkunskaper på nivå B2 i den europeiska referensramen. I stället för att göra sådana kategoriska antaganden ska syftet vara att befria sådana sökande från kravet på en språkexamen som utöver den krävda vistelsen i Finland dessutom har gått i skola eller studerat i Finland, använt finska eller svenska i sina studier och/eller fått en anteckning om språkkunskaperna på sitt betyg. För dessa sökande är kravet på en separat språkexamen inte motiverat på en allmän nivå och kan allmänt taget inte anses vara en ändamålsenlig användning av resurserna vare sig med tanke på individen eller samhället. 

I 5 mom. föreslås det en definition av genom språktest verifierade särskilt goda språkkunskaper, som ska vara ett villkor för beviljande av permanent uppehållstillstånd efter fyra års vistelse enligt 56 a § 3 mom. 3 punkten. Enligt förslaget avses med särskilt goda muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska att utlänningen har avlagt en allmän språkexamen på kunskapsnivå fem eller en språkexamen för statsförvaltningen som visar utmärkt förmåga att använda språket i tal och skrift.  

Den kunskapsnivå som krävs ska motsvara nivå C1 i den europeiska referensramen för språkkunskaper. Kunskapsnivån innebär att personen klarar sig i många olika slag av krävande språkbrukssituationer. Beskrivningen av färdighetsnivåerna för allmänna språkexamina anger att en person som uppnått kunskapsnivån ”förstår allt slags tal i normalt tempo, även om detta ibland kräver en del koncentration, om ämnet eller behandlingen av en sak är främmande. Förstår strukturellt och språkligt komplexa texter och samtida litteratur. Talar och skriver ledigt och klart om olika ämnen, men ovanliga ord och komplicerade satskonstruktioner kan bereda svårigheter.” 

Det föreslagna momentet handlar om att bättre språkkunskaper än vanligt ska vara en grund för att få permanent uppehållstillstånd redan efter fyra års vistelse. I enlighet med ett av målen i regeringsprogrammet handlar det om en situation där sökanden har särskilt goda språkkunskaper. I en sådan situation är det motiverat att de språkkunskaper som krävs ska ligga på en hög nivå jämfört med andra grunder. Dessutom är det motiverat att språkkunskaperna endast ska kunna bevisas specifikt genom att avlägga en språkexamen. Den höga nivå som krävs enligt förslaget eller det föreslagna kravet på en specifik examen ska inte leda till orimliga situationer, eftersom en sökande med lägre språkkunskaper ska kunna få uppehållstillstånd för varaktigt bosatta efter fem års vistelse eller permanent uppehållstillstånd efter sex års vistelse.  

I det föreslagna 6 mom. förtydligas vad som avses med avläggande av en allmän språkexamen på en viss kunskapsnivå i de tidigare föreslagna momenten. Enligt momentet avses med avläggande av en allmän språkexamen på en viss kunskapsnivå att utlänningen har avlagt minst två delprov i examen på kunskapsnivån i fråga så att prestationen visar både muntliga och skriftliga språkkunskaper. Språkkunskaperna kan visas med någon av följande kombinationer: skriftlig och muntlig framställning, skriftlig framställning och talförståelse, eller muntlig framställning och textförståelse.  

Syftet är att säkerställa att sökanden har både muntliga och skriftliga språkkunskaper, som båda behövs för att sökanden till exempel ska fungera i arbetslivet och i samhället i allmänhet. Å andra sidan finns det inte skäl att anse att bevis på muntliga och skriftliga språkkunskaper på en viss nivå nödvändigtvis skulle förutsätta att alla dessa delprov avlades på den krävda nivån, utan det ska räcka med att sökanden kan påvisa en av de nämnda kombinationerna, som alla innehåller både muntliga och skriftliga kunskaper. Om sökanden exempelvis har fått vitsordet 3 i delproven som gäller skriftlig framställning och talförståelse finns det skäl att anse att sökanden har tillräckliga muntliga och skriftliga kunskaper, oberoende av resultaten i de övriga delproven. På så sätt ska man också kunna främja möjligheterna för sökande som sinsemellan befinner sig i olika situationer och har använt och lärt sig språket för olika praktiska behov samt till exempel för sökande med olika skolgångsbakgrunder att bevisa sina språkkunskaper. Dessutom torde man kunna anta att uppnåendet av den kunskapsnivå som krävs inom ett visst område också främjar den framtida utvecklingen av de övriga kunskaperna, även om de alla ännu inte ligger på den definierade nivån vid tidpunkten för ansökan om uppehållstillstånd. 

56 g §. Uppgifter som beslut grundar sig på i vissa situationer. Den föreslagna paragrafen anger att om en utlänning i sin ansökan om permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för varaktigt bosatta åberopar språkkunskaper som avses i det aktuella kapitlet i lagen, ska utlänningen ha dessa språkkunskaper när ansökan blir anhängig. Vidare anger den föreslagna paragrafen att om en utlänning åberopar ett i 56 a § 3 mom. 2 punkten avsett beslut om erkännande av examen, beviljande av studierätt eller anställning vid universitet, ska beslutet ha fattats eller arbetsavtalet ha ingåtts när ansökan blir anhängig. Vidare föreslås det i paragrafen att om en utlänning åberopar avläggandet av en i 56 c § 1 mom. avsedd examen, ska examen ha avlagts när ansökan blir anhängig. Dessa uppgifter ska då framgå antingen av de utredningar som fogats till ansökan eller av någon annan myndighets informationsresurs som Migrationsverket har tillgång till. Om uppgiften dock står till Migrationsverkets förfogande när Migrationsverket avgör ärendet, vägras uppehållstillståndet inte enbart på grund av att uppgiften saknades när ansökan lämnades in.  

Den föreslagna bestämmelsen har formulerats så att den möjliggör och beaktar olika sätt på vilka myndigheten nu eller i framtiden kan inhämta utredningar. Det väsentliga är att uppgifterna ska stå till Migrationsverkets förfogande, inte hur verket har fått dem. Migrationsverket ordnar behandlingen av ansökningarna på ett ändamålsenligt sätt, bland annat med beaktande av lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) och ger sökande anvisningar i enlighet med detta. Det finns skäl att stifta lagen på ett sådant sätt att den inte hindrar denna utveckling. 

Syftet med den föreslagna bestämmelsen är å ena sidan att klargöra att sökanden ska se till att den grund som krävs uppkommer före ansökan om permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för varaktigt bosatta och att sökanden ska vidta de åtgärder som krävs för att visa detta för Migrationsverket. Sökanden ska till exempel avlägga en allmän språkexamen eller ansöka om erkännande av sin examen samt vänta på information om att detta har lyckats på det sätt som krävs och först efter detta ansöka om permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Detta gör att ansökningarna kan behandlas på ett smidigt och förutsägbart sätt och förhindrar att sökanden lämnar in en avgiftsbelagd ansökan i onödan i en situation där uppehållstillstånd inte kan beviljas. När sökanden har säker information om att det finns en grund, kan han eller hon också ge in en utredning om detta eller alternativt kan Migrationsverket få uppgiften ur ett myndighetsregister. Detta möjliggör beviljande av uppehållstillstånd utan begäran om tilläggsutredningar i en situation där även de övriga villkoren uppfylls. 

Å andra sidan föreslås det i paragrafen en mening vars syfte är att förhindra sådana oskäliga situationer som ger upphov till onödigt arbete och där Migrationsverket skulle fatta ett negativt beslut enbart på grund av att uppgiften inte har stått till verkets förfogande vid ansökningstidpunkten, även om verket har haft tillgång till uppgiften vid tidpunkten för avgörandet av ansökan. Om Migrationsverket börjar behandla ansökan till exempel fyra veckor efter att den lämnades in och en anteckning om avläggande av lämplig språkexamen har gjorts en vecka innan ansökan börjar behandlas i ett register som står till Migrationsverkets förfogande, ska uppehållstillståndet inte vägras enbart på grund av detta.  

På behandlingen av ansökan ska även i denna situation tillämpas bland annat bestämmelserna om allmänna förfaranden i utlänningslagen. Om Migrationsverket således saknar en sådan uppgift som avses i bestämmelsen när ansökan börjar behandlas, kan verket inte direkt fatta ett negativt beslut, utan ska bereda sökanden möjligheten att komplettera sin ansökan inom en tidsfrist i enlighet med 7 § 2 mom. i utlänningslagen. Om sökanden inte klarar av att komplettera ansökan på det krävda sättet inom utsatt tid, kan uppehållstillståndet vägras. Det väsentliga är att myndigheten till exempel inte behöver vänta på att sökanden eventuellt ska avlägga en språkexamen eller få en anteckning om eller ett intyg över detta. I praktiken handlar det om att säkerställa att uppehållstillstånd inte vägras på basis av en sådan uppgift som faktiskt finns, men som till exempel på grund av sökandens bristfälliga bilagor eller en felaktig eller försenad registeranteckning inte har stått till Migrationsverkets förfogande. 

Rent praktiskt är alltså utgångspunkten för bestämmelsen å ena sidan att Migrationsverket ska ha tillgång till den uppgift som krävs redan när ansökan lämnas in, men om den uppgiften eventuellt saknas ska detta inte komplicera och/eller fördröja behandlingen av ansökan samt å andra sidan att uppehållstillstånd inte ska vägras enbart på grund av att uppgiften saknas i ansökningsskedet, om den finns tillgänglig direkt eller via begäran om utredning vid den tidpunkt då ansökan avgörs. Migrationsverket kan i sin kommunikation betona att ansökan behandlas snabbast och smidigast om alla uppgifter som behövs genast står till Migrationsverkets förfogande, eftersom även ett positivt beslut fördröjs på grund av begäran om tilläggsutredningar. 

57 §. Hinder för beviljande av permanent uppehållstillstånd och EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Enligt förslaget stryks i 3 mom. bestämmelserna om ovillkorligt fängelsestraff, eftersom de blir onödiga på grund av det nya 6 mom. i 56 §. Eftersom ett fängelsestraff alltid leder till att vistelsetiden börjar räknas från början, behövs det inte längre några separata tidsfrister. De nya bestämmelserna ska under alla omständigheter vara strängare än tidigare, eftersom de alltid innebär en väntetid på minst fyra år efter att straffet avtjänats. Om vistelsetiden avbryts kan sökanden med andra ord inte förvärva hela vistelsetiden, så att det skulle ha gått mindre än fyra år sedan fängelsestraffet avtjänades i sin helhet.  

Paragrafen ska enligt förslaget fortfarande rent praktiskt påverka situationer där det handlar om brottsmisstankar, bötesstraff eller villkorligt fängelse. Dessutom ska paragrafen fortfarande göra det möjligt att efter prövning vägra permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, exempelvis i en situation där det redan har gått en längre tid från fängelsestraffet, men där gärningens art och hur allvarlig den är fortfarande talar för att vägra uppehållstillstånd enligt 57 § 2 mom. 

Det föreslås att det till momentet fogas en ny mening om effekten av ett ovillkorligt fängelsestraff vid ansökningar enligt nya 56 c §, det vill säga för sökande som har avlagt en högskoleexamen i Finland i enlighet med paragrafen. Eftersom det i paragrafen i fråga inte föreslås något separat krav på vistelsetid, kan ett fängelsestraff inte leda till att vistelsetiden börjar räknas från början. Det är dock varken motiverat eller jämlikt att ett fängelsestraff inte skulle ha motsvarande effekt på denna grupp av sökande som i övriga situationer. Således föreslås det att permanent uppehållstillstånd kan beviljas fyra år efter det att det ovillkorliga fängelsestraffet har avtjänats i sin helhet. 

81 a §. Rätt att arbeta med stöd av uppehållstillstånd. Det föreslås att paragrafhänvisningen i 1 mom. 1 punkten ändras så att den motsvarar den nya paragrafnumreringen.  

8  Ikraftträdande

Det föreslås att lagen träder i kraft den 8 januari 2026. Innan lagen träder i kraft ska Migrationsverket göra de ändringar i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden (UMA) som tillämpningen av lagen förutsätter. Även Utbildningsstyrelsen har uppgett att lagändringen kräver särskilda utvecklingsåtgärder av den och föreslagit att lagen skulle träda i kraft tidigast den 1 september 2026, och om möjligt först den 1 januari 2027. Konsekvenserna av den föreslagna ändringen drabbar dock inte omedelbart Utbildningsstyrelsen på samma sätt från och med ikraftträdandedagen. Det finns skäl att anta att konsekvenserna för den sistnämna snarare syns gradvis och sannolikt även delvis redan innan de träder i kraft när människor förbereder sig inför ändringen. Således finns det ingen anledning att anse att lagen inte kan träda i kraft redan den 8 januari 2026. 

I lagen föreslås en övergångsbestämmelse. Det föreslås att det på ansökningar om permanent uppehållstillstånd och uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som är anhängiga vid ikraftträdandet av lagen tillämpas utlänningslagens 56 §, 56 a § och 57 § som gällde före lagändringen.  

Ansökningar om permanent uppehållstillstånd och uppehållstillstånd för varaktigt bosatta är avgiftsbelagda och deras behandlingstider varierar. Behandlingsavgiften återbetalas inte ens delvis om beslutet är negativt. I propositionen föreslås det nya och en ny typ av villkor för uppehållstillstånden i fråga och dessutom föreslås det att den vistelsetid som krävs i normala fall ska förlängas med två år. Sökanden har till exempel kunnat lämna in ansökan genast efter fyra års vistelse i en situation där han eller hon inte uppfyller de nya villkoren för permanent uppehållstillstånd efter fyra års vistelse och/eller i en situation där han eller hon över huvud taget inte har en tillräcklig tid i arbetslivet eller tillräckliga språkkunskaper (eftersom sådana inte har krävts tidigare). Man kan inte anta eller förutsätta att sökanden ska ha observerat effekterna av en eventuell kommande lagändring i sitt agerande.  

Utan en övergångsbestämmelse skulle den föreslagna lagändringen ur Migrationsverkets synvinkel bland annat innebära att Migrationsverket skulle vara tvunget att för ansökningar som är anhängiga skaffa ett stort antal utredningar utan att ha gett sökandena anvisningar om att bifoga sådana utredningar till ansökningarna och/eller utan att ha skaffat sådana utredningar från myndighetsregister innan lagändringen trädde i kraft. Ur sökandens synvinkel skulle det i sådana fall till exempel kunna uppstå en situation där sökanden har nöjaktiga språkkunskaper, men inte har avlagt någon allmän språkexamen som bevis. Detta skulle åtminstone avsevärt fördröja behandlingen av ansökan. 

9  Verkställighet och uppföljning

Inrikesministeriets migrationsavdelning följer hur lagen fungerar. Detta sker bland annat utifrån respons från Migrationsverket och andra aktörer.  

10  Förhållande till andra propositioner

11  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning