2.1.1  Centrala bestämmelser i äktenskapslagen

Bestämmelser om ingående av äktenskap finns i äktenskapslagen (234/1929). Enligt lagens 1 § 2 mom. ska äktenskap ingås genom vigsel. I 15 § konstateras att de förlovade ska vara samtidigt närvarande vid vigseln. Då vardera har svarat jakande på vigselförrättarens fråga om han eller hon vill ingå äktenskap med den andra, ska vigselförrättaren konstatera att de är äkta makar. 

I avdelning I 2 kap. finns det bestämmelser om hinder för äktenskap, där bland annat en åldersgräns på 18 år nämns (4 §). Den som är under 18 år får således inte ingå äktenskap i Finland. I vissa situationer anses det inte att äktenskap ingåtts eftersom vigseln är ogiltig. Enligt 19 § i äktenskapslagen är en vigsel ogiltig, om den inte har förrättats enligt 15 § i lagen eller om den har förrättats av någon som inte haft rätt att förrätta vigsel. 

Tidigare var det enligt äktenskapslagen möjligt för personer under 18 år att ingå äktenskap med dispens. En förutsättning var att det fanns särskilda skäl för att ingå äktenskap. Dispensförfarandet slopades genom en lagändring som trädde i kraft i juni 2019 (351/2019). Regeringen lyfter i sin proposition RP 211/2018 rd fram riskfaktorer som är förknippade med minderårigas äktenskap, närmare bestämt att den minderåriga blir utsatt för utnyttjande, får sin skolgång avbruten och hindras att träffa egna livsval. 

I och med de ändringar som gjorts i äktenskapslagen är det enligt den finska rättsordningen inte möjligt för personer under 18 år att ingå äktenskap i Finland på ett sätt som är giltigt enligt lag och så att äktenskapet får lagenliga rättsverkningar.  

Äktenskapslagen innehåller också bestämmelser om erkännande av utländskt äktenskap. Utgångspunkten är att ett äktenskap som ingåtts utomlands erkänns, om det är giltigt i den stat där äktenskapet ingicks eller i den stat där någondera maken var bosatt eller var medborgare då äktenskapet ingicks (115 §). I lagen föreskrivs det också om situationer där presumtionen är omvänd och det för erkännande förutsätts särskilda skäl. Enligt 115 a § i äktenskapslagen anses ett äktenskap som uppfyller förutsättningarna för giltighet enligt 115 § dock inte vara giltigt i Finland om det inte finns särskilda skäl för det, om åtminstone den ena av de förlovade var under 18 år och åtminstone den ena av dem var bosatt i Finland när äktenskapet ingicks. Om särskilda skäl föreligger är det alltså också möjligt att erkänna ett äktenskap som ingåtts utomlands när det gäller en person under 18 år som är bosatt i Finland. Som ett särskilt skäl kan till exempel anses att om äktenskapet inte erkänns orsakas makarna oskäliga följder. Om den som åberopar erkännande av äktenskapet är minderårig eller har barn, ska prövningen göras så att barnets bästa kommer i främsta rummet i enlighet med artikel 3 i konventionen om barnets rättigheter. I fråga om en minderårig make ska man vid prövningen också beakta personens egen åsikt i situationen. Bedömningen ska alltid göras utifrån en helhetsbedömning och med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. (RP 172/2021 rd, s. 30.) Det är alltså möjligt också för en person under 18 år som är bosatt i Finland att ingå äktenskap utomlands, och ett sådant äktenskap kan erkännas i Finland, förutsatt att de ovannämnda villkoren uppfylls. 

Äktenskapslagen innehåller också bestämmelser om vissa särskilda situationer som gäller utländska äktenskap. Enligt 116 § 1 mom. är ett äktenskap som har ingåtts i en främmande stat efter att den ena av de förlovade har avlidit eller utan att den ena av de förlovade varit personligen närvarande vid vigseln eller som ingåtts uteslutande genom faktiska åtgärder utan vigsel eller något annat förfarande giltigt i Finland endast, om 1) det är giltigt i den stat som avses i 115 § 1 mom. och 2) det finns särskilda skäl att anse äktenskapet som giltigt här. I 2 mom. konstateras det att vid prövning av om ett i 1 mom. avsett äktenskap ska anses giltigt ska särskilt beaktas de förlovades anknytning till den stat där äktenskapet ingicks och den tid som makarnas samlevnad varat. 

Med stöd av 139 § 2 mom. i äktenskapslagen kan man dessutom vägra att erkänna ett utländskt äktenskap, om erkännandet av det skulle leda till ett resultat som strider mot grunderna för rättsordningen i Finland (ordre public).  

Ett äktenskap som ingåtts utomlands kan också bli föremål för prövning i samband med något annat ärende, till exempel asylförfarande, ansökan om uppehållstillstånd som bygger på familjeåterförening samt ansökan om medborgarskap. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande HFD 2005:87 tagit ställning till erkännande av ett äktenskap som ett barn ingått utomlands. I det fallet erkändes inte ett äktenskap som ingåtts utomlands av en 15-årig i Finland bosatt person som grund för beviljande av uppehållstillstånd. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att 15-åringen som minderårig och i beroendeförhållande till sina föräldrar inte hade kunnat ge ett frivilligt och fullständigt samtycke till äktenskapet och att det inte var förenligt med barnets bästa att bevilja uppehållstillstånd. 

År 2023 fogades till äktenskapslagen nya bestämmelser om upphävande av äktenskap, om en make har tvingats till äktenskapet. Enligt 27 a § i äktenskapslagen ska ett äktenskap upphävas, om en make har tvingats till äktenskapet. I 27 b § 1 mom. konstateras det att upphävande av äktenskap har samma rättsverkningar som äktenskapsskillnad. Enligt 2 mom. tillämpas en bestämmelse om äktenskapsskillnad i en lag eller en förordning också på upphävande av äktenskap, om inte något annat föreskrivs. Jämfört med äktenskapsskillnad påverkar upphävande av äktenskap en persons civilstånd på ett annat sätt, eftersom makens civilstånd efter att äktenskapet har upphävts återgår till det som det var innan äktenskapet ingicks. Bestämmelser om uppgifter om civilstånd som registreras i befolkningsdatasystemet finns i 5 § i förordningen om befolkningsdatasystemet (128/2010). 

I 27 a § i äktenskapslagen avses med tvingande till äktenskap att maken inte har fattat beslutet att ingå äktenskap av egen fri vilja, utan äktenskapet har uppkommit till följd av lagstridigt tvång från en annan person (RP 172/2021 rd, s. 27). Tvånget har kunnat ta sig uttryck i olika former. Det tvång som lett till att en person gett sitt samtycke till att ingå äktenskap kan ha varit fysiskt våld eller hot om sådant våld. Det har också kunnat vara annan lagstridig påtryckning såsom påtryckning eller hot som gäller frihet, heder eller egendom. Det är fråga om tvingande, om hotet eller påtryckningen som riktats till en make har inverkat så att makens möjlighet att självständigt fatta beslut om ingåendet av äktenskapet har förhindrats. Hotet eller påtryckningen behöver inte alltid vara kraftiga, utan det som avgör är hur det har påverkat makens viljebildning. Maken har kunnat stå i ett sådant särskilt beroendeförhållande till den kommande maken, sina föräldrar eller någon annan person att också en mindre men långvarig övertalning har hindrat personen att självständigt besluta om ingåendet av äktenskapet. Äktenskapet kan i ett sådant fall upphävas på grund av tvång. (RP 172/2021 rd, s. 27.) 

Vid bedömningen av om samtycket till äktenskap varit frivilligt har det ingen betydelse om den andra maken vetat om tvånget eller inte. Inte heller motiven för ingåendet av äktenskapet har betydelse. Det är sålunda inte fråga om tvång till äktenskap när en person de facto har kunnat ge sitt samtycke till äktenskapet frivilligt, även om hans eller hennes beslut har påverkats till exempel av föräldrarnas vilja eller kulturella förväntningar. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde står så kallade arrangerade äktenskap, dvs. fall där paret förs samman av en utomstående part, t.ex. makarnas familj eller släktingar, men äktenskapet ingås med båda de förlovades samtycke. En viktig skillnad mellan arrangerat äktenskap och tvingande till äktenskap är det att i ett arrangerat äktenskap har personen friheten att godkänna eller förkasta det föreslagna arrangemanget, men vid tvingande till äktenskap finns inte denna frihet. (RP 172/2021 rd, s. 27.) 

Det tvingande till äktenskap som avses i bestämmelsen ska ha hänfört sig till ingående av äktenskapet och makens viljebildning när det gäller ingående av äktenskapet. Händelser som sker efter det att äktenskapet ingåtts, såsom eventuellt våld eller utnyttjande under äktenskapet, utgör inte grund för upphävande av äktenskapet. (RP 172/2021 rd, s. 27.) 

2.1.2  Bestämmelser i strafflagen

Bestämmelser om brott mot friheten finns i 25 kap. i strafflagen (39/1889). Att tvinga en person att ingå äktenskap kan enligt den gällande strafflagen anses vara straffbart främst i form av människohandel enligt 25 kap. 3 §, grov människohandel enligt 3 a § eller olaga tvång enligt 8 §. Även straffbestämmelsen om olaga hot enligt 25 kap. 7 § i strafflagen kan tillämpas på tvingande till äktenskap. 

Människohandel. Människohandel kriminaliserades i Finland som ett särskilt brottsrekvisit genom den lag som trädde i kraft den 1 augusti 2004 (650/2004). Bakgrunden till att en bestämmelse om människohandel infördes var de internationella förpliktelser som är bindande för Finland och de förpliktelser som ingår i unionsrätten, och bestämmelsen grundar sig enligt regeringspropositionen i första hand på den så kallade Palermokonventionens (FördrS 20/2004) tilläggsprotokoll om handel med människor (FördrS 71/2006) samt Europeiska unionens rambeslut om bekämpande av människohandel (rådets rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel).  

Människohandel är straffbart enligt 25 kap. 3 § i strafflagen. I 1 mom. konstateras att den som genom att 1) utnyttja någon annans beroende ställning eller skyddslösa läge eller genom att utöva påtryckning mot någon annan, 2) vilseleda någon annan eller genom att utnyttja att någon vilseletts, 3) betala ersättning till en person som utövar makt över en annan person, eller 4) ta emot en sådan ersättning utövar makt över någon eller rekryterar, överlåter, transporterar, tar emot eller inhyser någon i syfte att göra personen till föremål för sexuellt utnyttjande i enlighet med 20 kap. 10 § 1 mom. 1 punkten eller därmed jämförbart sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller andra förhållanden som kränker människovärdet eller i syfte att avlägsna organ eller vävnader, ska för människohandel dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år. 

För människohandel döms enligt 2 mom. också den som utövar makt över en person som är yngre än 18 år eller som rekryterar, överlåter, transporterar, tar emot eller inhyser en sådan person i sådant syfte som anges i 1 mom., även om inget av de medel som nämns i 1 mom. 1–4 punkten har använts. Enligt 3 mom. är försök till människohandel straffbart. 

Enligt 25 kap. 3 a § i strafflagen är det fråga om grov människohandel om vid människohandel 1) våld, hot eller list används i stället för eller utöver de medel som avses i 3 §, 2) någon uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet tillfogas svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, försätts i livshotande läge eller utsätts för därmed jämförbart synnerligen kännbart lidande, 3) brottet riktar sig mot ett barn under aderton år eller mot en person som har en väsentligt nedsatt förmåga att försvara sig, eller 4) brottet begås som ett led i en i 6 kap. 5 § 2 mom. avsedd organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet och gärningen även bedömd som en helhet är grov. Straffet för grov människohandel är fängelse i minst två och högst tio år.  

För grov människohandel döms enligt 2 mom. också den som utsätter någon annan för slaveri eller håller någon annan i slaveri, transporterar slavar eller handlar med slavar, om gärningen bedömd som en helhet är grov. Enligt 3 mom. är försök straffbart. 

Definitionen av människohandel innehåller tre delområden: metoder att begå brottet, medel som används för brottet och syftet med brottet. För att det ska bli fråga om sådan människohandel som avses i bestämmelsen måste rekvisitets samtliga tre delfaktorer – medel, metoder och syfte – uppfyllas. Dessutom krävs det att det ska finnas ett samband mellan delfaktorerna. De medel som avses i momentet måste leda till att de metoder som momentet avser används, för att det ska bli fråga om människohandel (RP 34/2004 rd, s. 89). Delfaktorerna medel, metoder och syfte behöver dock inte uppfyllas samtidigt. Enligt 2 mom. är användning av medel inte ett krav när det gäller barn under 18 år. 

Människohandel i dess grundform ska straffas som uppsåtligt, och uppsåtligheten ska omfatta rekvisitets samtliga delfaktorer. I fråga om handlingens syfte ställs kravet på uppsåtlighet högt. Gärningsmannen ska ha agerat uttryckligen i syfte att försätta en annan i sådana omständigheter som avses i momentet. 

Flera medel och metoder enligt bestämmelserna om människohandel kan användas i en och samma gärning, och dessutom kan det i en och samma gärning bli fråga om flera än ett syfte enligt bestämmelserna om människohandel. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2022:2 konstaterat att man vid utmätande av straff ska fästa uppmärksamhet vid hur skadlig och farlig gärningen har varit. Ju mer förnedrande och djupgående frihetsberövande målsäganden har utsatts för i ett människohandelsbrott och ju skadligare konsekvenser det har fått eller kunde ha fått med tanke på omständigheterna, desto skadligare och farligare ska brottet anses vara. Vidare kan man enligt HD även beakta hur många medel och metoder enligt brottsrekvisitet för människohandel som har använts i gärningen samt hur många och vilken typ av syften gärningen har haft. I gärningar som motsvarar människohandelsbrott, och som oftast begås som en del av en större, eventuellt internationell organisation, ska man dessutom också fästa uppmärksamhet vid gärningsmannens bestämmanderätt och grad av delaktighet i verksamheten samt gärningsmannens grad av skuld. 

Rekvisitet för människohandel omfattar ett stort antal metoder som i princip i allmänhet kan bli föremål för prövning med stöd av bestämmelserna om delaktighet, till exempel medhjälp, i strafflagen. Som gärningsman och inte enbart som medhjälpare till människohandel kan också den dömas som ombesörjer transport, mottagande eller inkvartering i samband med människohandel (RP 34/2004 rd, s. 90). Regleringen grundar sig på att den som är föremål för människohandel kan anses vara beroende av dessa personer eller försatt i utsatt läge då han eller hon har överlämnats för att transporteras för sådant ändamål som omnämns i paragrafen. 

På människohandel och grov människohandel tillämpas vad som föreskrivs om juridiska personers straffansvar (25 kap. 10 § i strafflagen). Människohandel har ansetts vara av sådan karaktär att det även i praktiken kan begås av juridiska personer, och dessutom har regleringen av juridiska personers straffansvar grundat sig på Finlands internationella förpliktelser (RP 34/2004 rd, s. 101–102). 

Människohandel och grov människohandel är enligt strafflagen så kallade internationella brott. Enligt 1 kap. 7 § i strafflagen ska finsk lag tillämpas på brott som begås utanför Finland och vars straffbarhet oberoende av lagen på gärningsorten grundar sig på en internationell överenskommelse som är förpliktande för Finland eller på någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande för Finland (internationellt brott). Enligt 3 mom. ska finsk lag tillämpas oberoende av lagen på gärningsorten även på människohandel och grov människohandel som har begåtts utanför Finland. När tillämpningen av finsk lag på ett brott som begåtts utanför Finland grundar sig på 1 kap. 7 § i strafflagen gäller inte kravet på dubbel straffbarhet. 

I enlighet med huvudregeln i 1 kap. 12 § 1 mom. i strafflagen får brottmål inte prövas i Finland utan riksåklagarens åtalsförordnande, till exempel om brottet har begåtts utanför Finland. I 2 mom. föreskrivs det om undantag från denna huvudregel. Syftet är att man när det gäller brott som begåtts utomlands i varje enskilt fall prövar om det är ändamålsenligt att framställa ett straffyrkande i Finland (RP 1/1996 rd, s. 26). Omständigheter som ska beaktas i prövningen är åtminstone brottets allvar och koppling till Finland, bevismaterialets plats, andra behöriga staters möjligheter att ordna en effektiv och rättvis rättegång samt gärningsmannens och eventuella målsägandes intressen (Korkka-Knuts, Heli – Helenius, Dan – Frände, Dan. 2020. Yleinen rikosoikeus. S. 445). 

Människohandel och grov människohandel hör till de brott som omfattas av bestämmelsen om underlåtenhet att anmäla grovt brott i 15 kap. 10 § i strafflagen. Till straff för underlåtenhet att anmäla grovt brott döms enligt 2 mom. dock inte den som för att förhindra brottet borde ha angivit sin make eller tidigare make eller sin nuvarande sambo, ett syskon eller en släkting i rätt upp- eller nedstigande led, eller borde ha angivit en person till vilken han eller hon har någon annan nära relation som är jämförbar med ett parförhållande eller med släktskap. 

Människohandelsbrott omfattas av specialbestämmelser också i vissa andra lagar. Människohandel tas upp till exempel i vissa bestämmelser i förundersökningslagen (805/2011) och tvångsmedelslagen (806/2011) som gäller rättigheterna för dem som deltar i förundersökning, förundersökningsmaterial och vissa tvångsmedel, samt bestämmelserna i rättegångsbalken (4/1734) om förbud mot att använda skriftliga berättelser och utnyttja bevis. Det finns ett särskilt hjälpsystem för offer för människohandel. Bestämmelser om detta finns i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011). Vidare beaktas människohandelsoffrens ställning särskilt till exempel i bestämmelserna om beviljande av uppehållstillstånd i utlänningslagen (301/2004). 

Olaga tvång. Olaga tvång är straffbart enligt 25 kap. 8 § i strafflagen. I paragrafen konstateras det att den som orättmätigt med våld eller hot tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något ska dömas för olaga tvång. I enlighet med den subsidiaritetsklausul som finns i bestämmelsen om olaga tvång ska gärningsmannen dömas för olaga tvång, om det inte föreskrivs om strängare straff för gärningen på något annat ställe i lag. Straffet för olaga tvång är böter eller fängelse i högst två år.  

Bestämmelsen om olaga tvång är en allmän bestämmelse, som inte tillämpas om det på annat ställe i lag föreskrivs om ett strängare straff för gärningen (RP 94/1993 rd, s. 117). Även när det gäller en gärning som ska straffas som människohandel är det i praktiken ofta fråga om olaga tvång, varvid bestämmelsen om olaga tvång inte tillämpas. 

Kriminaliseringen av tvång skyddar enskilda personers allmänna handlingsfrihet och till exempel frihet att bestämma sin vistelseort. I rättsligt hänseende är frihetsbegreppet viktigt för relationerna människor emellan, som en motsats till tvång. En annan rättslig aspekt på friheten anknyter till humaniteten och den personliga integriteten och innebär att frihet kan användas som motsatt begrepp till träldom. Friheten sammankopplas ofta också med sådana begrepp som individualism och integritet.  

Brottet olaga tvång förutsätter våld eller hot. Våldet behöver inte vara straffbart som ett våldsbrott och hotet behöver inte avse våld mot person. Det finns många orättmätiga påtryckningsmedel som kan komma i fråga, t.ex. ekonomiska påtryckningar. Tvånget kan också bestå av ett hot om att någon närstående till den som ska tvingas kommer att tillfogas något ont. (RP 94/1993 rd, s. 109.) En skillnad mellan ett hot och en varning är att den som förmedlar en varning inte kan påverka om hotet realiseras eller inte, utan endast ger information. Ett hot kan förmedlas på vilket sätt som helst, muntligt eller skriftligt, uttryckligt eller konkludent till exempel genom gester. Straffbarhet förutsätter inte att gärningsmannen de facto kan realisera hotet. (Frände m.fl. 2023. Keskeiset rikokset. Digital bok i Edilex.) 

Väsentligt är att påtryckningsmedlet kan påverka någons vilja så att denne gör eller tål något som gärningsmannen eftersträvar eller på grund av tvånget underlåter att göra något han eller hon själv skulle vilja göra (RP 94/1993 rd, s. 109). Ett exempel på tvång till handling är att en svartsjuk äkta man kräver att hans fru ska ge honom brev som hon fått eller att en man med hot om våld tvingar en kvinna att klä av sig.  

Tvånget ska vara orättmätigt. Orättmätigheten hänför sig till påtryckningsmedlet, det som eftersträvas genom tvånget eller förhållandet mellan dessa. Hot om indrivning av en fordran som ska betalas vid anfordran, det vill säga med en i och för sig rättmätig sak, betraktas som olaga tvång, om gärningsmannen inte har rätt att kräva det handlande eller den underlåtelse som han eller hon vill framtvinga. Som olaga tvång betraktas också det att någon med hot om olagliga medel får någon att uppfylla ett i och för sig rättmätigt krav. Orättmätigheten ska uttryckligen tolkas utgående från om det är förbjudet att använda just det påtryckningsmedlet som använts för att hos den utsatte framkalla just det beteendet som eftersträvats. Gränsdragningen är beroende av vilka metoder vår kultur i vart och ett fall godkänner för att påverka andra människors vilja i olika angelägenheter. Det förekommer en hel del påtryckning, t.ex. i relationerna mellan föräldrar och barn, som inte betraktas som olaga tvång. (RP 94/1993 rd, s. 109.) 

Enligt 1 kap. 11 § 2 mom. 8 punkten i strafflagen tillämpas finsk lag på sådant tvång som avses i 25 kap. 8 § i strafflagen, även om det i lagen på gärningsorten inte föreskrivs något straff för gärningen, om den har begåtts av en finsk medborgare eller en i 1 kap. 6 § 3 mom. 1 punkten avsedd person och om gärningen utgör sådant tvingande till äktenskap som avses i artikel 37 i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (FördrS 53/2015).  

Olaga tvång är ett målsägandebrott. Enligt 25 kap. 9 § i strafflagen får åklagaren väcka åtal för olaga tvång endast, om målsäganden anmäler brottet till åtal eller om ett livsfarligt hjälpmedel har använts vid olaga hot eller olaga tvång, eller om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks. 

Olaga hot. Olaga hot är straffbart enligt 25 kap. 7 § i strafflagen. Enligt paragrafen ska den som lyfter vapen mot någon eller på något annat sätt hotar någon med brott under sådana omständigheter att den hotade har grundad anledning att frukta för att hans egen eller någon annans personliga säkerhet eller egendom är i allvarlig fara för olaga hot dömas till böter eller fängelse i högst två år. Bestämmelsen om olaga hot ska tillämpas, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag.  

Avsikten är att genom denna straffbestämmelse skydda medborgarna mot hotelser som är ägnade att hos dem skapa fruktan och ge dem anledning att vara på sin vakt eller vidta särskilda försiktighetsmått som stör det dagliga livet (RP 68/1966 rd, s. 13). Det hot som avses i rekvisitet kan gälla den till vilken hotet framförs eller någon annan. Denna ”annan” ska vara en närstående till den till vilken hotet framförs, till exempel hans eller hennes make eller barn, varvid hotet framkallar en känsla av osäkerhet hos den till vilken hotet framförts på samma sätt som om hotet hade varit riktat mot honom eller henne själv. (RP 68/1966 rd, s. 13; Frände m.fl. 2023. Keskeiset rikokset. Digital bok i Edilex.) 

Hot om vilket brott som helst uppfyller inte rekvisitet för olaga hot, utan den som hotas ska ha grundad anledning att frukta uttryckligen för sin personliga säkerhet eller för sin egendom. Den personliga säkerheten kan kränkas genom brott mot en persons liv eller hälsa, kroppsliga okränkbarhet (sexualbrott) eller personliga frihet. Vidare kan en annan persons sinneslugn rubbas av hot att beröva personen hans eller hennes egendom. Rekvisitet för olaga hot kan däremot inte anses uppfyllas exempelvis genom hot om brott som kränker någons heder eller integritet eller någon annan synnerligen obehaglig gärning, som dock inte utgör ett brott. (RP 68/1966 rd, s. 13; Frände m.fl. 2023. Keskeiset rikokset. Digital bok i Edilex.) 

För att rekvisitet ska kunna tillämpas förutsätts att det har funnits en grundad anledning till rädsla, det vill säga att rädslan är befogad. Med ”allvarlig” fara syftar man till både farans sannolikhet och storleken av den eventuella skadan. (RP 94/1993 rd, s. 110–111). 

Olaga hot är på samma sätt som olaga tvång i regel ett målsägandebrott (25 kap. 9 § i strafflagen). Åklagaren får väcka åtal för olaga hot endast, om målsäganden anmäler brottet till åtal eller om ett livsfarligt hjälpmedel har använts vid olaga hot, eller om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks. Åklagaren får dessutom väcka åtal för olaga hot, om gärningen har riktat sig mot en person på grund av hans eller hennes arbetsuppgifter och gärningsmannen inte är anställd hos samma arbetsgivare. Åklagaren får väcka åtal för olaga hot också om gärningen har riktat sig mot en person på grund av hans eller hennes offentliga förtroendeuppdrag. 

2.1.3  Rättspraxis och uppgifter om straffprocessen

Institutet för kriminologi och rättspolitik (nedan Krimo ), som verkar i anslutning till Helsingfors universitet, har 2017 gjort en utredning om förekomsten och uppdagandet av tvångsäktenskap i Finland (Toivonen, Virve. Pakkoavioliittojen esiintyminen ja ilmitulo Suomessa (på finska). 2017). Enligt utredningen är det i Finland i praktiken inte bara organisationer utan också många utförande myndigheter som i sitt arbete får kännedom om tvångsäktenskap. Utredningen gav vid handen att tvångsäktenskap däremot nästan aldrig förekommer i straffprocesser.  

Av utredningen framgick det att gärningar som gäller människohandel, grov människohandel eller tvång ytterst sällan innefattar tvingande till äktenskap. Under perioden 1.1.2015–31.12.2016 fanns det bland de polisanmälningar som lämnats till polisen endast nio anmälningar med indikationer på tvingande till äktenskap eller tvångsäktenskap. Enligt utredningen förekommer tvångsäktenskap även i åtalsprövningar endast sporadiskt, och då är det också ofta endast fråga om olika grader av misstankar. 

Åbo hovrätt gav 2021 ett avgörande i ett fall där man kan anse att det varit fråga om en situation som påminner om tvångsäktenskap (mål nr R 19/1573; dom 21/116003, lagakraftvunnen). Hovrätten dömde en 30-årig man som ingått äktenskap med ett 13-årigt barn till fängelse i fyra år för bland annat människohandel och grov våldtäkt. Åtalen baserade sig huvudsakligen på att svaranden hade ingått äktenskap med den 13-åriga målsäganden i Irak och arrangerat en resa till Finland för henne. Efter att målsäganden vid 14 års ålder kommit till Finland hade svaranden utsatt henne för sexuella handlingar och våld och begränsat hennes frihet. Tingsrätten ansåg att det inte hade kunnat påvisas att målsäganden varit yngre än 16 år vid tidpunkten för händelserna eller åtminstone inte att svaranden varit medveten om att målsäganden varit minderårig. Hovrätten ansåg däremot att det genom den bevisning som förts fram i målet hade påvisats att målsäganden varit 13 år gammal vid ingåendet av äktenskapet och 14 år gammal vid ankomsten till Finland samt att svaranden omöjligen hade kunnat missta sig och tro att målsäganden varit myndig. 

Också högsta domstolen hänvisar till tvångsäktenskap i ett avgörande från 2017. I målet HD 2017:60 hade svaranden dömts för bland annat grov människohandel. Tillräknandet grundade sig bland annat på att A tillsammans med en annan svarande hade förlett B att följa med i svarandens sällskap och tagit kontroll över henne i syfte att försätta henne i förhållanden som kränker människovärdet. När B träffade svarandena var hon 19 år gammal, och på grund av hennes utvecklingsförsening och godtrogenhet var det uppenbarligen lätt för svarandena att förleda henne. B hade blivit berövad sin frihet att röra sig självständigt och hålla kontakt med yttervärlden. Hon hade inte haft något identitetsbevis eller eget bankkonto. Hot och våld hade använts för att undertrycka B. Enligt HD fanns det också drag av tvångsäktenskap, eftersom A var far till fyra barn som B hade fött. I högsta domstolen behandlades bland annat frågan om ett tidigare ovillkorligt fängelsestraff som dömts ut i Sverige ska beaktas med stöd av 7 kap. 6 och 9 § i strafflagen. HD beslutade att det fängelsestraff som hovrätten dömt ut, 5 år och 8 månader, skulle sänkas till 3 år och 8 månader. 

Hösten 2023 bad justitieministeriet till stöd för en arbetsgrupp som ministeriet tillsatt polisinrättningarna, åklagardistrikten och hovrätterna uppge om de hade behandlat sådana fall som på grundval av till exempel människohandel (25 kap. 3 § i strafflagen), grov människohandel (25 kap. 3 a § i strafflagen), olaga tvång (25 kap. 8 § i strafflagen) eller någon annan brottsrubricering kan betraktas som tvingande till äktenskap eller tvångsäktenskap. Hovrätterna lämnade uppgifter om sammanlagt 8 fall, åklagardistrikten om 17 fall och polisen om 17 fall. En del fall som hade behandlats i hovrätterna var helt eller delvis sekretessbelagda så att justitieministeriet inte gavs tillstånd att granska den sekretessbelagda delen.  

De granskade fallen kan anses vara ett avgränsat urval av de fall i Finland som gått vidare till förundersökning, åtalsprövning eller domstol och som kan anses uppfylla kriterierna för tvingande till äktenskap eller tvångsäktenskap. Genom denna insamling av information fick man riktgivande information om huruvida fall som gällt tvingande till äktenskap har identifierats och gått vidare i straffprocessen samt varför fallen eventuellt inte har gått vidare i straffprocessen. 

Det vanligaste rekvisitet som det hänvisades till i materialet var människohandel och grov människohandel. Av de fall som förts vidare till hovrätten gällde två besöksförbud. I dessa fall hänvisades det till omständigheter som eventuellt kan anses motsvara tvingande till äktenskap och tvångsäktenskap. I fem fall som behandlats i hovrätten hänvisades det till rekvisiten för bland annat människohandel eller grov människohandel. Ett av de fall som förts vidare till hovrätten gällde tvingande till sexuella handlingar.  

Bland det material som åklagaren lämnade in var det vanligaste rekvisitet som det hänvisades till i beslut om åtalseftergift, beslut om att begränsa förundersökningen och beslut om att inte inleda förundersökning människohandel och grov människohandel, vid sidan av eventuella andra rekvisit, såsom våldtäkt eller ordnande av olaglig inresa. I ett beslut om begränsning av förundersökningen hänvisades det som rekvisit endast till lämnande av oriktiga personuppgifter och till riksgränsbrott, och i ett annat fall hänvisades det till olaga hot. Dessa fall var förknippade med hot om tvingande till äktenskap eller tvångsäktenskap. I den enda stämningsansökan som ingick i materialet från åklagaren yrkades det på straff för människohandel.  

Materialet från polisinrättningarna gällde vid sidan av människohandel ofta också andra brottsrubriceringar, såsom misshandel, grov misshandel, våldtäkt eller grov våldtäkt. Endast i ett fåtal fall hänvisades det till rekvisitet för olaga tvång. 

I handlingarna från polisen saknades ofta en exakt lägesbeskrivning av förundersökningen. Av materialet framgick att största delen av de gärningar som begåtts utomlands hade ägt rum åtminstone delvis utanför Europeiska unionen, och polisinrättningarna och åklagaren hänvisade i sina handlingar ibland till de utmaningar som följer av detta. Som exempel kan nämnas fall där gärningen begåtts utomlands eller den person eller de personer som misstänks för gärningen inte befann sig i Finland. Till exempel i åklagarens beslut om att inte inleda förundersökning, och i besluten om begränsning av förundersökningen, ansågs det ofta vara sannolikt att man inte kommer att kunna undersöka och utreda fallet i tillräcklig grad i Finland. I åklagarbesluten om åtalseftergift var den vanligaste orsaken till beslutet att tillräckliga bevis inte funnits att tillgå eller att tillräckliga sannolika skäl till stöd för den brottsmisstänktes skuld inte funnits att påvisa. 

Överlag kan man utifrån materialet konstatera att vissa fall som gäller tvingande till äktenskap de facto tas upp till behandling i en straffprocess och också identifieras av förundersökningsmyndigheterna. Vissa fall var förknippade med vissa utmaningar när det gäller att skaffa bevis, framför allt om tvånget har skett utomlands. 

I nästan alla de fall som analyserades hade målsäganden både tvingats till äktenskap och underäktenskapet utsatts för tvångsförhållanden. Oftast hade målsäganden ingått äktenskap efter påtryckning från en närstående person, familjen eller släkten. Påtryckning från såväl maken och hans familj som målsägandens egen familj var många gånger orsaken till att målsäganden stannade kvar i äktenskapet. Ofta hade tvingandet till äktenskapet skett utomlands, medan tvånget eller påtryckningen under äktenskapet hade skett eller fortsatt i Finland. I vissa fall berättade målsäganden att hon inte hade haft något annat alternativ än att samtycka till eller stanna kvar i äktenskapet till exempel på grund av påtryckning från familjen eller samhället. Av materialet framgick att trycket på att ingå och stanna kvar i ett äktenskap ibland var förknippat med psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld eller hot. I många fall förekom våld i flera olika former.  

Nästan alla fall som granskades gällde ett juridiskt giltigt äktenskap. I ett fall som behandlats i hovrätten hänvisades det till ett äktenskap mellan romer, som utifrån de rapporterade omständigheterna inte var ett juridiskt giltigt äktenskap. I ett annat fall ansåg polisen att det var oklart om ett äktenskap som hade ingåtts utomlands var ett juridiskt giltigt äktenskap i det land där det ingicks. 

Utöver det övriga materialet lämnade Centralkriminalpolisen i och med begäran om material till justitieministeriet en analys över ärenden som behandlats av polisen där det bedömts ha varit fråga om tvingande till äktenskap eller tvångsäktenskap. Uppgifterna i Centralkriminalpolisens analys hänförde sig till perioden 1.1.2021–31.8.2023 och gällde polisanmälningar om människohandel eller anslutande brott, där hedersrelaterat våld eller tvångsäktenskap hade antecknats som ändamål för utnyttjandet.  

Centralkriminalpolisens analys delades in i ett material som gällde sådana anmälningar om tvingande till äktenskap där den ena maken eller bägge makarna har tvingats att ingå äktenskap (Material 1) samt en separat analys som gällde tvångsäktenskap i vidare bemärkelse, så att analysen gällde anmälningar där tvingande förhållanden har förekommit under äktenskapet (Material 2). Material 1 bestod av 34 fall, av vilka 29 gällde människohandel och 5 grov människohandel. Material 2 bestod av 68 fall, av vilka 62 gällde människohandel och 6 grov människohandel. Den information utifrån vilken förundersökningen inleddes kom i bägge materialen oftast via hjälpsystemet för offer för människohandel eller lämnades av målsäganden eller dennes advokat. Några anmälningar inkom via nödcentralssamtal, ett flygbolag, Flyktingrådgivningen, en brottsutredning, kommunsektorn, en släkting eller annan bekant, rättshjälpsbyrån, Gränsbevakningsväsendet, ett grupphem, en aktör inom social- och hälsovården och andra kanaler.  

I en stor del av polisanmälningarna hade händelserna åtminstone börjat utanför Finlands gränser. I bägge materialen fördelade sig händelseplatserna i Finland så att största delen av de gärningar som var föremål för undersökning hade begåtts i huvudstadsregionen och resten på andra orter i Finland. Av samtliga gärningar som var föremål för undersökning hade största delen begåtts i Finland och den näst största delen utanför Europa. Några gärningar hade begåtts i något annat Schengen- eller EES-land.  

I bägge materialen var största delen av målsägandena mellan 18 och 29 år gamla när brottshändelserna började. Den näst största åldersgruppen bland målsägandena var under 18 år. I bägge materialen var de flesta misstänkta när brottshändelserna började mellan 18 och 29 år gamla, och den näst största åldersgruppen bland de misstänkta var 30–39 år. De två största nationalitetsgrupperna i bägge materialen var bland målsägandena Irak och Afghanistan och bland de misstänkta Irak och Finland.  

I material 1 nämndes tvångsäktenskap som ändamål för utnyttjande. I material 2 nämndes som ändamål förutom tvångsäktenskap även hedersrelaterade gärningar och förhållanden som kränker människovärdet. I bägge materialen var de vanligaste medlen som användes fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt våld, begränsning av rörelsefriheten och ekonomiskt våld. Av de metoder som uppges i bestämmelserna om människohandel nämndes oftast utövande av makt över någon, beroende ställning, skyddslöst läge och påtryckning. 

I Finland har, enligt de uppgifter och utredningar som funnits till förfogande, inga domar getts på grundval av tvingande till äktenskap till exempel under brottsrubriceringen människohandel, grov människohandel eller olaga tvång. Även om det i de fall som behandlats i en straffprocess har funnits hänvisningar till fall som gällt tvingande till äktenskap eller tvångsäktenskap saknas det information om i hur många fall det uttryckligen har varit fråga om gärningar som fyller rekvisiten för straffbart förfarande. I vissa fall kan det hänvisas till tvingande till äktenskap eller tvångsäktenskap också i allmänspråklig bemärkelse eller som bakgrundsinformation till det ärende som behandlas, vilket innebär att det inte nödvändigtvis har varit fråga om ett straffbart förfarande. Samtidigt kan det finnas flera orsaker till att eventuella fall inte förs vidare i straffprocessen. Bland dessa kan nämnas avsaknad av bevis, ovilja hos målsäganden att samarbeta med myndigheterna, lojalitet mot familjen eller släkten eller ovilja att polisanmäla släktingar, rädsla för att eventuellt våld eskalerar eller det faktum att händelserna har ägt rum helt eller delvis utomlands, vilket försvårar utredningen av fallet. 

2.2.1  Tvingande till äktenskap i Istanbulkonventionen

Förpliktelser enligt Istanbulkonventionen. I artikel 37 i Istanbulkonventionen föreskrivs det om skyldigheten att kriminalisera tvingande till äktenskap:  

1. Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som består i att tvinga en vuxen person eller ett barn att ingå äktenskap är straffbelagda.  

2. Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som består i att förleda en vuxen person eller ett barn till en annan parts eller stats territorium där han eller hon inte är bosatt i syfte att den vuxna personen eller barnet ska tvingas ingå äktenskap är kriminaliserade. 

I punkterna 195–197 i förklaringspromemorian till konventionen Explanatory Report to the Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence Istanbul, 11.V.2011. Council of Europe Treaty Series - No. 210. https://rm.coe.int/ic-and-explanatory-report/16808d24c6, s. 34. behandlas artikel 37, som gäller tvångsäktenskap. I punkt 195 i förklaringspromemorian beskrivs bakgrunden till artiklarna 1 och 2. Enligt förklaringspromemorian tvingas en del av dem som blir offer för tvångsäktenskap till att ingå äktenskap i det land där de bor, medan många blir förda till ett annat land, som ofta är det land som personens släkt härstammar från, där de blir tvingade att ingå äktenskap med en person som bor i landet i fråga. Av denna anledning föreskrivs det om skyldigheten att kriminalisera två olika handlingar eller förfaranden.  

I en gärning enligt artikel 37.1 är det fråga om att en vuxen person eller ett barn tvingas till att ingå äktenskap (punkt 196 i förklaringspromemorian). Begreppet ”tvingande” (”forcing”) syftar på användning av fysiska eller psykologiska maktmedel (”force”) med hjälp av tvång eller hot (”coercion or duress”). Gärningen har fullgjorts när ett äktenskap ingåtts trots att åtminstone den ena parten på grund av ovan nämnda tvångs- eller hotrelaterade omständigheter inte frivilligt har gett sitt samtycke till det. 

Enligt artikel 37.2 ska parterna kriminalisera gärningar som består i att förleda (”luring”) en person att följa med utomlands i syfte att tvinga personen i fråga att ingå äktenskap mot sin vilja. Enligt punkt 197 i förklaringspromemorian förutsätts inte att ett äktenskap har ingåtts. Med ordet ”förleda” avses vilket som helst förfarande genom vilket gärningsmannen förleder ett offer att resa utomlands. Som exempel nämns en situation där en person blir förledd att resa utomlands under någon förevändning eller av någon påhittad orsak, såsom ett behov av att besöka en sjuk familjemedlem. Den uppsåtliga gärningen ska innefatta både det att personen förleds att resa utomlands och syftet att tvinga personen att ingå äktenskap utomlands. 

I Istanbulkonventionen definieras vilka gärningar som ska kriminaliseras, men varken i konventionen eller i förklaringspromemorian till den anges det på vilket sätt kriminaliseringen ska genomföras. Konventionsstaterna får således själva besluta om genomförandet av skyldigheterna enligt konventionen också när det gäller kriminaliseringssättet, och konventionen förpliktar inte konventionsstaterna att särskilt föreskriva om kriminalisering av de gärningar som ska kriminaliseras.  

Andra bestämmelser om tvingande till äktenskap som ingår i Istanbulkonventionen är bestämmelserna om preskriptionsregler (artikel 58), domsrätt (artikel 44), medhjälp och försök (artikel 41), försvårande omständigheter (artikel 46), förfaranden för ex parte och ex officio (artikel 55) samt åtgärder beträffande personer som riskerar att utsättas för våld (artikel 63). 

Fullgörandet av skyldigheterna i fråga om tvingande till äktenskap i Istanbulkonventionen. I regeringens proposition till riksdagen om godkännande av Istanbulkonventionen och om tillhörande lagändringar konstaterades det att Finlands lagstiftning uppfyller kravet på kriminalisering av tvångsäktenskap enligt artikel 37 i Istanbulkonventionen. I propositionen hänvisades det till bestämmelserna om människohandel och grov människohandel (RP 155/2014 rd, s. 53). Vidare konstaterades det vid beredningen av lagändringen att tvingande till äktenskap kan anses uppfylla brottsrekvisitet för olaga tvång enligt 25 kap. 8 § i strafflagen (AjUB 15/2014, s. 8).  

Enligt regeringens proposition om genomförandet av Istanbulkonventionen anges försättande i förhållanden som kränker människovärdet som ett syfte för gärningen i 1 mom. i paragrafen om människohandel. Enligt förarbetena till paragrafen kan begreppet förhållanden som kränker människovärdet anses vara beroende av tiden och kulturen (RP 34/2004 rd, s. 94). Som dylika förhållanden kan man åtminstone betrakta med slaveri jämförbara system och förfaranden som har omnämnts i Förenta nationernas år 1956 antagna tilläggskonvention om undertryckande av slaveri, slavhandel samt med slaveri jämförbara institutioner och sedvänjor (FördrS 17/1959). I denna tilläggskonvention jämställs med slaveri också de former av tvångsäktenskap som definieras närmare i konventionen (artikel 1.c). Dessa är institutioner eller sedvänjor med stöd av vilka I) en kvinna, utan att hon har rätt att vägra, bortlovas eller ges till äkta mot en penning- eller naturaprestation, som ska betalas åt hennes föräldrar, förmyndare, familj eller vilken annan person eller persongrupp som helst, eller II) en kvinnas make, dennes familj eller släkt är berättigad att mot vederlag eller på annat sätt överlåta henne åt tredje man; eller III) en kvinna då hennes make avlidit, kan överlåtas som arv åt en annan person. Såsom försättande i förhållanden som kränker människovärdet kan på det sätt som avses i bestämmelsen om människohandel också anses vara andra former av tvångsäktenskap, om bara de övriga förutsättningarna i människohandelsbestämmelsen uppfylls, dvs. något av de medel och gärningssätten som anges där (RP 155/2014 rd, s. 53).  

I fråga om artikel 37.2 i Istanbulkonventionen (förledande) konstateras det i regeringens proposition att tillämpningen av bestämmelserna om människohandel inte förutsätter att personen nödvändigtvis har utsatts för utnyttjande eller t.ex. förhållanden som kränker människovärdet, såsom tvångsäktenskap. Rekvisitet uppfylls redan när en person till exempel genom vilseledande eller genom att utnyttja att någon vilseletts transporteras någonstans för att där bli utsatt för i paragrafen avsett utnyttjande eller försättas i förhållanden som kränker människovärdet. Det är alltså tillräckligt att en sådan avsikt att utnyttja finns. 

Trots att det konstaterades att lagstiftningen i Finland redan då räckte till för att uppfylla kraven i Istanbulkonventionen i fråga om kriminalisering av tvångsäktenskap, föreslogs det i regeringens proposition 155/2014 att det i fortsättningen ska övervägas om det föreligger behov för en mer ingående granskning av lagstiftningen till denna del. I propositionen hänvisas det till vissa europeiska stater som till sin lagstiftning har fogat en separat straffbestämmelse som gäller tvångsäktenskap (RP 155/2014 rd, s. 54.) 

Övervakning av genomförandet av Istanbulkonventionen. Enligt artikel 66 i konventionen ska expertgruppen för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (GREVIO) övervaka parternas tillämpning av konventionen. I enlighet med det förfarande som anges i artikel 68 i konventionen ska GREVIO utvärdera tillämpningen av konventionen i konventionsstaterna och som avslutning på utvärderingen anta en rapport som innehåller en analys av tillämpningen av de bestämmelser som ligger till grund för utvärderingen samt GREVIOs förslag på hur parten i fråga kan hantera uppdagade problem.  

GREVIO har i sin första utvärderingsrapport om Finland från 2019 fört fram synpunkter på kriminalisering av tvångsäktenskap (GREVIO/Inf(2019)9). I sin rapport efterlyser GREVIO tydlighet och behovet av att skilja mellan hur och i vilka situationer bestämmelserna om människohandel och olaga tvång ska tillämpas. GREVIO framhåller i sin rapport att det är problematiskt att tillämpa rekvisiten för människohandelsbrott på tvingande till äktenskap, eftersom människohandelsgärningar inte täcker alla former av tvingande till äktenskap. Detta beror enligt GREVIO delvis på att det i människohandelsbrott är fråga om sådana gärningssätt där en person till exempel tvingas, överlåts, transporteras, överförs, tas emot och inkvarteras för sexuellt utnyttjande och koppleri. GREVIO Baseline Evaluation Report. Finland. GREVIO’s (Baseline) Evaluation Report on legislative and other measures giving effect to the provisions of the Council of EuropeConvention on Preventing and Combating Violence against Women and Domestic Violence (Istanbul Convention) FINLAND. GREVIO/Inf(2019)9. , s. 44. https://rm.coe.int/grevio-report-on-finland/168097129d 

Som slutsats i sin analys uppmanar GREVIO starkt (”strongly encourages”) de finska myndigheterna att överväga att i lag föreskriva om särskilda brottsrekvisit för tvångsäktenskap som täcker dessa gärningars särskilda karaktär och som är användbara ur de brottsbekämpande myndigheternas och domstolarnas synvinkel. Vidare rekommenderar GREVIO att den finska staten ska kriminalisera uppsåtliga gärningar som består i att förleda en vuxen person eller ett barn till en annan stat i syfte att tvinga personen i fråga att ingå äktenskap på det sätt som avses i artikel 37.2 i Istanbulkonventionen. GREVIO Baseline Evaluation Report. Finland. GREVIO’s (Baseline) Evaluation Report on legislative and other measures giving effect to the provisions of the Council of Europe Convention on Preventing and Combating Violence against Women and Domestic Violence (Istanbul Convention) FINLAND. GREVIO/Inf(2019)9. , s. 45. https://rm.coe.int/grevio-report-on-finland/168097129d 

2.2.2  Övriga relaterade internationella förpliktelser och instrument

Rätten att ingå äktenskap med en partner efter eget val är en mänsklig rättighet som tryggas antingen som en självständig rätt eller som en del av skyddet för privatlivet i flera internationella avtal som är bindande för Finland. I flera internationella rättsliga instrument förknippas ingående av äktenskap med villkor om parternas samtycke och en nedre åldersgräns. 

Till exempel i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (63/1999, nedan Europakonventionen ) tryggas bland annat skyddet för vars och ens privat- och familjeliv (artikel 8). Alla giftasvuxna personer tryggas rätten att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med nationell lagstiftning (artikel 12). För att få skydd för familjelivet i enlighet med artikel 8 i Europakonventionen förutsätts ett lagligt och faktiskt äktenskap men inte nödvändigtvis att man bor tillsammans (Abdulaziz, Cabales och Balkandali v. UK, 1985, punkt 62). Staten är inte skyldig att ge en parrelation som ingåtts som ett så kallat religiöst äktenskap samma rättsverkningar som ett äktenskap, såvida inte äktenskapet har registrerats som ett officiellt äktenskap (Şerife Yiğit v. Turkey, 2010, punkt 102).  

Enligt artikel 16 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har fullvuxna män och kvinnor rätt att utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. De har lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid äktenskaps upplösning. I artikel 16.2 konstateras att äktenskap må ingås endast med de blivande makarnas fria och fullständiga samtycke. 

Inom FN har det utarbetats en konvention som gäller samtycke till äktenskap, minimiålder för ingående av äktenskap och registrering av äktenskap (FördrS 50/1964). Enligt artikel 1 i konventionen förutsätts båda parternas fulla och frivilliga samtycke för att ett äktenskap ska ingås lagligt och att de ska uttrycka detta personligen inför en myndighet och i vittnens närvaro. Finland förband sig till den ovannämnda konventionen 1962. 

I artikel 23 i FN:s MP-konvention tryggas skyddet för familjelivet och rätten för giftasvuxna män och kvinnor att ingå äktenskap. Enligt konventionen får inget äktenskap ingås utan de blivande makarnas fria och fulla samtycke. 

FN:s konvention om avskaffande av alla slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) ratificerades i Finland 1986 (FördrS 68/1986). Enligt artikel 16 i CEDAW ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa lika rätt att fritt välja make och att ingå äktenskap endast med sitt eget fria och fulla medgivande. 

Även i artikel 9 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (2012/C 326/02) garanteras rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter. 

Även kommittén mot tortyr, som övervakar genomförandet av konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (FördrS 59 och 60/1989), har i de slutsatser av den 10 maj 2024 som kommittén gav med anledning av den åttonde periodiska rapporten om Finland behandlat tvångsäktenskap i samband med utvärderingen av de åtgärder som vidtagits för att bekämpa könsrelaterat våld. Kommittén har konstaterat att den är bekymrad över att tvångsäktenskap inte ingår i strafflagen som ett separat brott (40:e stycket i slutsatserna). Enligt kommittén bör Finland ta in tvångsäktenskap som ett separat brott i strafflagen (41:a stycket punkt g)). 

Tilläggskonventionen om undertryckande av slaveri, slavhandel samt med slaveri jämförbara institutioner och sedvänjor (FördrS 17/1959) innehåller en bestämmelse om tvångsäktenskap. Enligt artikel 1 c i tilläggskonventionen förbinder sig konventionsstaterna till att vidta åtgärder för att slopa eller avskaffa institutioner eller sedvänjor med stöd av vilka I) en kvinna, utan att hon har rätt att vägra, bortlovas eller ges till äkta mot en penning- eller naturaprestation, som ska betalas åt hennes föräldrar, förmyndare, familj eller vilken annan person eller persongrupp som helst, eller II) en kvinnas make, dennes familj eller släkt är berättigad att mot vederlag eller på annat sätt överlåta henne åt tredje man; eller III) en kvinna då hennes make avlidit, kan överlåtas som arv åt en annan person. 

I vissa tvångsäktenskap är det fråga om barnäktenskap, vilket innebär att också konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) ska beaktas. Vidare är konventionsstaterna enligt det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi (FördrS 40–41/2012) skyldiga att förbjuda försäljning av barn.  

I konventionen om barnets rättigheter avses med barn varje människa under 18 år, om inte myndighet uppnås tidigare enligt den lag som gäller för barnet (artikel 1). I den allmänna kommentar nr 20 som FN:s kommitté för barnets rättigheter har utfärdat om genomförandet av barnets rättigheter under ungdomsåren (CRC/C/GC/20, 2016) fastställs principen att minimiåldersgränsen för giftermål bör vara 18 år.  

Konventionen om barnets rättigheter innehåller flera bestämmelser som är relevanta i bedömningen av tvingande till äktenskap. En viktig princip i konventionen är att barnets bästa ska komma i främsta rummet och att barnet tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd (artikel 3). I konventionen tillförsäkras barnet till exempel rätten att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet och att höras (artikel 12) samt rätten till ett privatliv (artikel 16). Barnet ska enligt artikel 19 i konventionen genom alla lämpliga åtgärder skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. Enligt artikel 24.3 i konventionen ska konventionsstaterna vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barnets hälsa. Vidare fastställs det i konventionen bland annat att barnet inte ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja utom i det fall då ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa (artikel 9). Likaså förpliktas konventionsstaterna att vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet (artikel 11). 

Dessutom bör man beakta artikel 34 i konventionen, enligt vilken konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Sexuella övergrepp innefattar enligt kommittén för barnets rättigheter även handel med barn för tvångsäktenskap (CRC/C/GC/13, 2011). Artikel 35 i konventionen förutsätter att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga nationella, bilaterala eller multilaterala åtgärder för att förhindra bortförande eller försäljning av eller handel med barn för varje ändamål och i varje form. Enligt kommittén för barnets rättigheter kan försäljning av barn ske i form av barnäktenskap (CRC/C/156, 2019). Vidare förpliktar artikel 36 konventionsstaterna att skydda barnet mot alla andra former av utnyttjande som kan skada barnet i något avseende. 

När det gäller människohandel anslöt sig Finland 2006 till tilläggsprotokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FördrS 71/2006).  

Frågor som rör tvångsäktenskap har också analyserats i allmänna kommentarer och rekommendationer av vissa övervakningsorgan för FN:s konventioner. Som exempel kan nämnas CEDAW-kommitténs allmänna rekommendation nr 35 om könsrelaterat våld mot kvinnor (CEDAW/C/GC/35), där konventionsstaterna uppmanas att upphäva bestämmelser som möjliggör tvångs- och barnäktenskap. I den gemensamma allmänna rekommendation nr 31/allmänna kommentar nr 18 som CEDAW-kommittén och FN:s kommitté för barnets rättigheter utfärdat om skadliga sedvänjor (CEDAW/C/GC/31 – CRC/C/GC/18) konstateras att barnäktenskap anses vara en form av tvångsäktenskap då en eller båda parter inte har uttryckt sitt fulla, fria och informerade samtycke. Enligt rekommendationen kan i undantagsfall äktenskap tillåtas för mogna, kapabla barn under 18 års ålder, förutsatt att barnet är minst 16 år och att beslutet fattas av en domare.  

Europarådets parlamentariska församling utfärdade 2018 en resolution om tvångsäktenskap (2233), där medlemsstaterna i Europarådet bland annat uppmanas att föreskriva att det betraktas som ett separat straffbart brott om en vuxen person eller ett barn tvingas till äktenskap samt om en person förleds att resa utomlands i syfte att tvinga denne att ingå äktenskap. 

Finland har också anslutit sig till Europarådets konvention om bekämpande av människohandel (FördrS 43 och 44/2012), som för Finlands del trädde i kraft den 1 september 2012. Den 18 oktober 2019 gav partskommittén för konventionen sin senaste rekommendation till Finland om genomförandet av konventionen. Rekommendationen baserar sig på expertgruppen för bekämpande av människohandels (GRETA) andra rapport om Finland, som gäller genomförandet av konventionen i Finland. GRETA utvärderar i sin rapport bland annat de åtgärder som i Finland vidtagits för att bekämpa tvångsäktenskapsrelaterad människohandel. I rapporten framhåller GRETA bland annat att de finska myndigheterna bör utreda om begreppet tvångsäktenskap definieras på ett tillräckligt sätt i strafflagen (punkt 192 i rapporten).  

I skäl 11 i ingressen till EU:s människohandelsdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF) konstateras att definitionen av människohandel också omfattar människohandel i syfte att avlägsna organ, vilket utgör en allvarlig kränkning av den mänskliga värdigheten och den fysiska integriteten, samt till exempel andra gärningar, som illegal adoption eller tvångsäktenskap, i den mån dessa uppfyller brottsrekvisiten för människohandel. 

Europeiska kommissionen lade 2022 fram två direktivförslag innefattande skyldigheter som gäller tvingande till äktenskap eller tvångsäktenskap. I december 2022 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktivet 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel samt om skydd av dess offer (U 108/2022 rd), och i mars 2022 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (U 32/2022 rd). I och med ändringarna i människohandelsdirektivet tas utnyttjande av tvångsäktenskap (exploitation of forced marriage) uttryckligen upp på artikelnivå i direktivet som ett syfte med människohandel. Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer kompletterades under förhandlingarna med en skyldighet att i enlighet med Istanbulkonventionen kriminalisera äktenskapstvång. De nämnda direktiven godkändes våren 2024.  

I skäl 17 i ingressen till EU:s så kallade brottsofferdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF) konstateras det att könsrelaterat våld innefattar tvångsäktenskap. Vidare konstateras det att kvinnor som är offer för könsrelaterat våld måste, liksom deras barn, få särskilt stöd och skydd, eftersom det vid sådant våld föreligger en stor risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. För närvarande pågår även en reform av brottsofferdirektivet (COM(2023) 424 final; U 44/2023 rd). 

Bestämmelser om tvångsäktenskap finns även bland annat i direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (artikel 4.5) samt i direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (artikel 9.2 f). Tvångsäktenskap nämns inte som begrepp i bestämmelsen i fråga, men formuleringen ”köns- eller barnspecifika handlingar” har ansetts omfatta tvångsäktenskap. 

Tvångsäktenskap nämns i EU-kommissionens dokument En jämlikhetsunion: jämställdhetsstrategi för 2020–2025. COM(2020) 152 final. 5.3.2020. Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén. En jämlikhetsunion: jämställdhetsstrategi för 2020-2025. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:52020DC0152. I strategin konstateras bland annat tidiga äktenskap och tvångsäktenskap, så kallat hedersrelaterat våld och andra skadliga sedvänjor som utövas mot kvinnor och flickor vara former av könsbaserat våld och allvarliga brott mot kvinnors och barns rättigheter i EU och i resten av världen. Utöver möjlig lagstiftning kommer EU att lägga fram en rekommendation om förebyggande av skadliga sedvänjor, och därigenom betona behovet av effektiva förebyggande åtgärder och undervisningens betydelse. Enligt meddelandet från kommissionen omfattar rekommendationen också stärkta offentliga tjänster, förebyggande åtgärder och stödåtgärder, kapacitetsuppbyggnad bland yrkesverksamma på området och tillgång till domstolsprövning inriktad på offrens behov.  

2.5.1  Bedömning av regleringen om straffbarheten av tvingande till äktenskap

Straffbarheten av tvingande till äktenskap enligt människohandelsbestämmelsen har bedömts i en bedömningspromemoria av justitieministeriet, Bedömningspromemoria om straffbarheten av tvingande till äktenskap (referat på svenska) (2021). Som det konstateras i bedömningspromemorian omfattar bestämmelserna om människohandel och grov människohandel ett stort antal medel och metoder för tvingande till äktenskap, och enligt dem är också exempelvis sådana gärningar straffbara där ett brott begås genom utnyttjande av någon annans beroende ställning eller vilseledande av någon annan, varvid allvarligare tvång som påverkar en annan persons viljebildning inte förutsätts. På grund av arten av rekvisitet för människohandel kan brottet fullbordas på flera sätt och i flera olika skeden. Sådana gärningar som vanligtvis skulle betraktas som försök kan exempelvis betraktas som ett fullbordat människohandelsbrott.  

De medel och metoder som anges i bestämmelserna om människohandel i 25 kap. 3 § i strafflagen – framför allt att utnyttja någon annans beroende ställning eller skyddslösa läge samt att utöva påtryckning på och makt över någon annan – kan till stor del bedömas motsvara de medel som ofta används vid tvingande till äktenskap. Tvingande till äktenskap kan omfatta olika medel, allt från direkt våld till hot om det, men ofta handlar det om diskret påtryckning som kan pågå länge. Däremot verkar det inte vara helt klart att bestämmelsen om olaga tvång i 25 kap. 8 § i strafflagen omfattar de fall av tvingande till äktenskap där det snarare är fråga om påtryckning än om mer direkt tvång.  

De typiska fall av tvingande till äktenskap och tvångsäktenskap som uppdagats i Finland till exempel i utredningar som gjorts om detta och i de intervjuer som genomförts av justitieministeriets arbetsgrupp är ofta förknippade med att en person förs eller transporteras utomlands eller reser till Finland från ett annat land. Bestämmelserna om människohandel kan bedömas omfatta olika situationer och gärningar i anslutning till tvingande till äktenskap, inklusive förledande av en person att resa utomlands enligt Istanbulkonventionen i syfte att tvinga denne att ingå äktenskap. Även det faktum att människohandel enligt 1 kap. 7 § i strafflagen är ett så kallat internationellt brott gör att bestämmelserna om människohandel i praktiken blir tillämpliga när det gäller tvingande till äktenskap.  

Straffbarheten av tvingande till äktenskap eller det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap framgår inte uttryckligen av 25 kap. 3 § i strafflagen, som gäller människohandel, och inte heller av 25 kap. 8 §, som gäller olaga tvång. Enligt förarbetena till lagstiftningen är tvingande till äktenskap och det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap straffbart, och det ska betraktas som människohandel i enlighet med syftet för att göra en person till föremål för förhållanden som kränker människovärdet. I nuläget kan det även på grundval av forskningen i viss mån anses vara oklart om det för att tvingande till äktenskap ska kunna anses vara straffbart enligt bestämmelserna om människohandel krävs att det är fråga om en situation som motsvarar förhållanden som kränker människovärdet, eller om tvingande till äktenskap eller det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap i sig automatiskt kan betraktas som förhållanden som kränker människovärdet utan att detta behöver bedömas och bevisas separat. 

Tvingande till äktenskap kan förekomma i olika situationer men enligt den tillgängliga utredningen är det i sådana fall där tvingande till äktenskap förekommit ofta också fråga om en situation där en person tvingas att stanna kvar i eller hindras från att frigöra sig från äktenskapet. Utgångspunkten för bestämmelserna om människohandel är att även om formuleringen av bestämmelsen särskilt syftar på att ”göra en person till föremål för” en viss situation eller vissa förhållanden har bestämmelsen även ansetts omfatta fall där någon till exempel genom att utnyttja en persons beroende ställning och ta kontroll över honom eller henne upprätthåller ett visst läge eller vissa förhållanden eller hindrar personen i fråga från att frigöra sig från denna situation eller dessa förhållanden (se RP 34/2004 rd s. 92, 96; RP 103/2014 rd, s. 7, 52; LaUB 4/20024 rd, s. 7). Att bemäktiga sig (nuförtiden ta kontroll över) en annan person har i förarbetena dessutom konstaterats vara ett så kallat fortgående brott, som pågår så länge som personen hindras att frigöra sig från gärningsmannens kontroll (RP 34/2004 rd, s. 92). Utgångsläget för den gällande regleringen, enligt vilken tvingande till äktenskap och tvång att stanna kvar i ett äktenskap ska behandlas enligt en och samma bestämmelse om människohandel och ett och samma syfte för att göra en person till föremål för tvångsäktenskap, kan anses vara motiverat. Med beaktande av dels de ovannämnda uttalandena som ingår i förarbetena till lagstiftningen, dels den viktigaste innebörden i den metod som handlar om att ta kontroll över en annan kan det anses framgå tillräckligt tydligt av bestämmelserna att de omfattar en situation där en person hindras från att frigöra sig från ett äktenskap eller något därmed jämförbart förbund. 

I regleringen om tvingande till äktenskap eller i förarbetena till lagstiftningen om detta har det inte tagits ställning till vilken typ av äktenskap straffbarheten av tvingande till äktenskap kan gälla. Istanbulkonventionen förpliktar till exempel konventionsstaterna att kriminalisera tvingande till ”äktenskap”, men begreppet äktenskap definieras inte närmare vare sig i konventionen eller i förklaringspromemorian till den. Inte heller i förarbetena till bestämmelserna om människohandel har det tagits ställning till vilken typ av äktenskap begreppet tvångsäktenskap avser. Samtidigt kan det i bestämmelserna om människohandel angivna syftet med förhållanden som kränker människovärdet anses innefatta olika typer av äktenskap, men då kan det förutsättas att det ska vara fråga om ett äktenskap som kännetecknas av förhållanden som kränker människovärdet. 

I det finländska samhället avses med begreppet äktenskap i regel ett juridiskt giltigt äktenskap. Det att tvingande till äktenskap endast ska gälla juridiskt giltiga äktenskap kan med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen betraktas som en tydlig lösning. Enligt den utredning som finns till förfogande har det dock i Finland också förekommit sådana fall av tvingande till äktenskap i vilka personen har tvingats till ett så kallat religiöst eller annat samfundsrelaterat äktenskap som inte är juridiskt giltigt. Enligt utredningen kan det då vara fråga om ett förbund som med tanke på exempelvis makarnas inbördes ställning, skyldigheter och rättigheter samt eventuella regler om uppkomsten och upplösningen av förbundet motsvarar ett juridiskt giltigt äktenskap. Det att ett sådant förbund inte har auktoriserats eller registrerats av en myndighet eller annars inte är juridiskt giltigt kan bero på en sådan faktor eller orsak som den som tvingats att ingå förbundet i fråga inte har kunnat påverka. Det kan anses vara motiverat att straffbarheten av tvingande till äktenskap omfattar förutom juridiskt giltiga äktenskap även sådana förbund som på det sätt som anges i propositionen är jämförbara med ett juridiskt giltigt äktenskap. 

Personer som är yngre än 18 år har en särskild ställning i bestämmelserna om människohandel på så sätt att det i fråga om dem inte krävs att något av de medel som nämns i bestämmelserna om människohandel har använts, utan brottsrekvisitet uppfylls när någon utför en gärning enligt bestämmelserna om människohandel i ett sådant syfte som anges i bestämmelserna (25 kap. 3 § 2 mom. i strafflagen). Dessutom anses det vara fråga om grov människohandel när offret är yngre än 18 år, om gärningen även som helhet bedöms vara grov. Eftersom användning av de medel som nämns i bestämmelserna om människohandel inte är ett villkor i fråga om personer under 18 år kan rättsläget i viss mån anses vara oklart när det gäller att avgöra vilka kriterier som i praktiken ska uppfyllas för att en person under 18 år ska kunna anses ha blivit tvingad till äktenskap eller gjorts till föremål för tvångsäktenskap eller förhållanden som kränker människovärdet.  

Expertorganet GREVIO, som övervakar genomförandet av Istanbulkonventionen, expertorganet GRETA, som övervakar tillämpningen av Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel, FN:s människorättskommitté och CEDAW-kommittén har fäst uppmärksamhet vid Finlands straffreglering avseende tvingande till äktenskap och rekommenderat att lagstiftningen ska ändras så att tvingande till äktenskap och tvångsäktenskap kriminaliseras i Finland uttryckligt eller tydligt. Fullgörandet av de internationella människorättsskyldigheterna bevakas och utvärderas kontinuerligt för att utreda om det är möjligt att effektivare skydda de mänskliga rättigheterna. Även om de nämnda rekommendationerna inte är juridiskt bindande fungerar de som anvisningar för hur man kan säkerställa genomförandet av skyldigheterna enligt konventionerna eller hur brister i genomförandet kan avhjälpas. 

När det gäller straffbestämmelser om människohandel har det tidigare ansetts att man bör vara försiktig med att ta in nya former av utnyttjande i straffbestämmelsen, eftersom det finns många olika former av utnyttjande och det inte är möjligt att i bestämmelsen uttömmande nämna dem alla, och inte heller de eventuella nya former av utnyttjande som dyker upp i framtiden (RP 103/2014 rd, s. 25). Man kan dock anse att tvingande till äktenskap inte handlar om en ny form av utnyttjande eller en ny situation, utan tvångsäktenskap har i förarbetena till bestämmelserna om människohandel uttryckligen nämnts som ett exempel på andra förhållanden som kränker människovärdet. I bestämmelserna om människohandel nämns också tvångsarbete, som enligt de internationella förpliktelserna ska bekämpas, och detsamma gäller tvingande till äktenskap. Att uttryckligen ta in begreppet tvångsäktenskap i bestämmelserna kan anses vara en åtgärd som förtydligar den gällande lagstiftningen. 

2.5.2  Tryggande och inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna samt principer för kriminalisering

Området för och behovet av straffbestämmelser om tvingande till äktenskap samt möjligheterna att precisera regleringen som helhet ska bedömas med tanke på de allmänna villkoren för inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna och de allmänna principerna för kriminalisering. När behovet av att kriminalisera en viss verksamhet eller handling ska bedömas är såväl de allmänna villkoren för inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna i grundlagen som de allmänna principerna för kriminalisering av central betydelse.  

Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis bör straffbestämmelserna uppfylla allmänna villkor för att begränsa en grundläggande fri- eller rättighet och eventuella särskilda villkor som följer av en gällande bestämmelse om sådana rättigheter (GrUU 48/2017 rd, s. 7–8, GrUU 15/2010 rd s. 4, GrUU 17/2006 rd s. 2, GrUU 20/2002 rd s. 6, GrUU 23/1997 rd s. 2–3). Till dessa förutsättningar för inskränkning hör krav på att bestämmelsen utfärdas genom lag, att lagen är exakt och noga avgränsad, att inskränkningen är acceptabel samt förenlig med kravet på proportionalitet, att inskränkningen inte kränker kärnan i en grundläggande fri- och rättighet, ett adekvat rättsskydd och att de förpliktelser som gäller de mänskliga rättigheterna följs (GrUB 25/1994 rd, s. 4–5). Det krav på acceptabilitet som ingår i dessa förutsättningar för inskränkning innebär att grunden för att begränsa en grundläggande fri- eller rättighet bör vara godtagbar med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter som helhet.  

Enligt 8 § i grundlagen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. För brott får inte dömas till strängare straff än vad som var föreskrivet i lag när gärningen begicks. Enligt kärninnehållet i den straffrättsliga laglighetsprincipen ska brottsrekvisitet anges med tillräcklig exakthet så att det utifrån ordalydelsen i bestämmelsen går att förutse, huruvida en handling eller en försummelse är straffbar (se GrUU 48/2017 rd, s. 9). 

Lagutskottet följer av hävd i sin praxis de så kallade kriminaliseringsprinciperna, det vill säga ultima ratio-principen, den straffrättsliga legalitetsprincipen, principen om skyddsintressen, principen om att väga fördelar mot nackdelar och principen för människovärdets okränkbarhet. Enligt den så kallade ultima ratio-principen ska kriminalisering användas i sista hand när inga andra metoder som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna i mindre grad finns att tillgå. I enlighet med kravet på proportionalitet ska det avvägas om det är nödvändigt att kriminalisera en handling för att skydda det bakomliggande rättsobjektet och om samma syfte kan nås på något annat sätt som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än kriminalisering. (GrUU 23/1997 rd, s. 2/II, GrUU 48/2017 rd, s. 7)  

Fördelarna med kriminaliseringen måste vara större än nackdelarna. I enlighet med principen om skyddsintressen är det motiverat att straffbelägga endast sådana klandervärda förfaranden som kränker eller konkret äventyrar de skyddsintressen som tryggas genom rättsordningen (LaU 17/2017 rd, s. 5). För att det ska kunna påvisas att straffbestämmelserna är nödvändiga för att trygga ett visst skyddsintresse måste man ha tillräcklig kunskap om det fenomen som utreds.  

Brottsbestämmelserna inklusive straffpåföljderna ses också som rättsordningsmedel för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Det går således att ur de grundläggande fri- och rättigheterna härleda en skyldighet att när strafflagar stiftas införa och upprätthålla sådan kriminalisering som är nödvändig för att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna från utomståendes kränkningar (GrUU 48/2017 rd, s. 7).  

En kriminalisering ska basera sig på ett vägande samhälleligt behov och på en grund som är godtagbar med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna och som kräver ett nytt brottsrekvisit för att man ska nå ett mål som bedöms vara godtagbart (se t.ex. GrUU 23/1997 rd, GrUU 61/2014 rd och GrUU 9/2016 rd; LaU 17/2017 rd, s. 5). Grundläggande fri- och rättigheter ska inte inskränkas i onödan eller endast för säkerhets skull även om en i och för sig godtagbar grund, såsom skydd för den sexuella självbestämmanderätten, föreligger (RP 13/2022 rd, s. 34). Strafflagen ska inte användas enbart för symboliska syften (GrUU 29/2001 rd, s. 4).  

De påföljder som föreskrivs för brott mot begränsningarna bör också stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet. Innan en straffbestämmelse ändras eller dess tillämpningsområde utvidgas ska det också bedömas om straffbestämmelsen inverkar på det brottsliga beteendet (RP 13/2022 rd, s. 34). Man ska också kunna förvänta sig att kriminaliseringen är effektiv, det vill säga att en viss typ av klandervärt beteende tydligt kan förhindras med hjälp av den. Kriminaliseringen får inte heller vara förknippad med oöverstigliga bevisningsproblem, eftersom det försvagar berättigandet av straffbestämmelsen med tanke på ultima ratio-principen då kriminaliseringens syften inte fullgörs, och bevisningsproblemen kan leda till en slumpmässig och därmed ojämlik tillämpning av straffbestämmelserna. Bevisningssvårigheter är inte en grund för att utvidga området för straffbarheten, utan de inverkar framför allt på bedömningen av de lagstiftningstekniska alternativen inom samma område för straffbarhet (RP 13/2022 rd, s. 35). 

Tvingande till äktenskap kan anses vara straffbart redan som människohandel via syftet att försätta en person i förhållanden som kränker människovärdet. Lösningen att i bestämmelserna om människohandel införa det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap som ett syfte med gärningen i fråga på så sätt att det relativt vaga begreppet tvångsäktenskap preciseras i motiveringen till regeringens proposition måste bedömas utifrån principerna för kriminalisering, i synnerhet när det gäller frågan om den preciserade definitionen leder till att området för straffbarhet kommer att omfatta sådana förfaranden som det inte omfattade förut. Vidare ska fokus läggas på hur regleringen eventuellt kan främja fullgörandet av legalitetsprincipen. 

Det kan i viss mån anses vara oklart om den nuvarande definitionen av tvångsäktenskap kan anses omfatta även andra slags förbund utöver juridiskt giltiga äktenskap. Å ena sidan kan också det att en person görs till föremål för ett förbund som är jämförbart med ett juridiskt äktenskap på det sätt som avses i propositionen i nuläget betraktas som att personen försätts i förhållanden som kränker människovärdet. Å andra sidan är det möjligt att begreppet tvångsäktenskap i nuläget anses omfatta endast juridiskt giltiga äktenskap. Enligt propositionen ska det till bestämmelserna om människohandel fogas att det är straffbart som människohandel att göra en person till föremål för tvångsäktenskap eller något därmed jämförbart förbund, varvid bestämmelserna också uttryckligen omfattar tvångsäktenskap, när det är fråga om ett förbund som är jämförbart med ett officiellt äktenskap. I specialmotiveringen till propositionen fastställs de kriterier enligt vilka jämförbarheten ska bedömas.  

Dessutom kan det till en viss grad anses vara oklart vad det att en person görs till föremål för förhållanden som kränker människovärdet och för tvångsäktenskap i praktiken innebär när den som utsätts för gärningen är under 18 år. Eftersom bestämmelserna om människohandel inte förutsätter användning av sådana medel som nämns i bestämmelsen när det gäller personer under 18 år, och med tanke på att definitionen av tvångsäktenskap konstaterats vara relativt vag, råder det en viss oklarhet kring huruvida även minderåriga förutsätts ha blivit utsatta för någon form av tvång eller för ett tvångsäktenskap som innefattar förhållanden som kränker människovärdet.  

Principen om skyddsintressen har ett nära samband med grundlagen, där det föreskrivs om bland annat de grundläggande fri- och rättigheterna samt det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses. Enligt grundlagens 22 § ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Tvingande till äktenskap kan anses kränka särskilt rätten till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet, som tryggas genom 7 § i grundlagen. Enligt 2 mom. får ingen utsättas för någon behandling som kränker människovärdet. Vidare har skyddet för privatlivet, som tryggas genom 10 § i grundlagen ansetts inbegripa rätten att fritt välja sin make. Det allmänna ska enligt 22 § i grundlagen se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.  

Ur de grundläggande fri- och rättigheterna kan så kallade skyddsintressen härledas, och syftet med kriminaliseringar är att trygga dessa. Straffbarheten av tvingande till äktenskap grundar sig på syftet att trygga de skyddsintressen som följer av vars och ens frihet och självbestämmanderätt samt personliga integritet. Var och en ska fritt kunna bestämma om sina mänskliga relationer, såsom sin parrelation, och välja vem han eller hon vill leva tillsammans med och eventuellt till exempel bilda familj med. Ett förbund som inte är juridiskt giltigt kan de facto vara lika bindande som ett juridiskt giltigt äktenskap och exempelvis med tanke på förhållandena helt motsvara ett juridiskt giltigt äktenskap. Med tanke på principen om skyddsintressen kan det anses vara motiverat att regleringen omfattar förutom juridiskt giltiga äktenskap även därmed jämförbara förbund, eftersom ett förbunds juridiska status inte i sig är avgörande för den betydelse som förbundet har för personerna i fråga. Eftersom det primära syftet med regleringen är att skydda personens frihet, självbestämmanderätt och personliga integritet är det motiverat att detta skydd även garanteras sådana personer som ingått ett förbund som till stora delar motsvarar ett juridiskt giltigt äktenskap.  

Av central betydelse i bedömningen av bestämmelserna om straffbarheten av tvingande till äktenskap är vars och ens rätt att inte bli föremål för olaga tvång som kränker ens frihet och personliga integritet och vars och ens möjlighet och rätt att fritt göra val som gäller ens egna mänskliga relationer och liv samt personliga integritet. Principen om skyddsintressen har samband med principen om att kriminalisering ska basera sig på ett vägande samhälleligt behov. Tvingande till äktenskap – oavsett om det är fråga om ett juridiskt giltigt äktenskap eller något därmed jämförbart förbund – kan på ett grundläggande sätt anses kränka personens frihet och personliga integritet samt skyddet för privatlivet, vilket motiverar en kriminalisering av det nämnda förfarandet. 

Personer som är yngre än 18 år har en särskild ställning i bestämmelserna om människohandel bland annat på så sätt att det i fråga om minderåriga inte krävs att något av de medel som nämns i bestämmelserna om människohandel har använts. Det att personer under 18 år åtnjuter en särskild ställning och ett starkare skydd än myndiga personer är en motiverad utgångspunkt även för situationer där en person görs till föremål för tvångsäktenskap. Enligt äktenskapslagen kan endast personer som fyllt 18 år ingå äktenskap i Finland. En person under 18 år är i flera fall beroende av sina föräldrar eller andra vuxna och mottaglig till exempel för påverkan från sina föräldrar, släktingar eller andra vuxna. Ett äktenskap ska i regel grunda sig på fri vilja och ett genuint samtycke, och i det finländska rättssystemet gäller som en grundläggande princip att den som ingår äktenskap ska ha fyllt 18 år.  

Det att någon till exempel tar kontroll över en person under 18 år eller transporterar denne utomlands och därigenom gör personen till föremål för ett äktenskap eller något därmed jämförbart förbund kan betraktas som ett klandervärt förfarande som strider mot bestämmelserna om åldersgränsen för ingående av äktenskap. Det är motiverat att ett sådant förfarande ska vara straffbart som sådant utan att det förutsätts att vissa tvångs- eller påverkansmedel har använts. Även om begreppet tvångsäktenskap enligt bestämmelserna om människohandel och förarbetena avseende situationer där en person görs till föremål för tvångsäktenskap är vagt och inte tydligt anger vilken typ av förfarande gärningsmannen förutsatts ha gjort sig skyldig till när det gäller personer under 18 år, kan en lösning där man inte förutsätter användning av vissa medel, inklusive olaga tvång, anses vara logisk i förhållande till principerna för den gällande regleringen. Det att en person under 18 år inte kan ingå ett äktenskap enligt äktenskapslagen i Finland kan leda till att minderåriga görs till föremål för ett religiöst äktenskap som är jämförbart med ett juridiskt giltigt äktenskap (se även RP 211/2018 rd, s. 8). I synnerhet om det är fråga om ett barn som vuxit upp i en sådan gemenskap där föräldrarna har en särskilt stark auktoritär ställning och som lever under stark påverkan från föräldrarna och släkten, kan det vara svårt för den minderåriga att fritt kunna bilda en åsikt om ingående av äktenskap eller på något sätt motsätta sig föräldrarnas vilja. I en sådan situation kan den minderåriga till exempel gå med på att ingå äktenskap utan någon särskild påtryckning eller motsvarande förfarande, eftersom han eller hon på grund av sin uppfostran och gemenskapens sedvänjor inte upplever sig ha något annat alternativ. Barn har rätt till en sund uppväxt och utveckling samt till personlig frihet och integritet. Den föreslagna regleringen grundar sig till dessa delar på behovet av att tillförsäkra minderåriga ett starkare skydd än myndiga personer. Samtidigt konstateras det i 6 § i grundlagen att barn ska bemötas som jämlika individer och ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva, och till exempel enligt konventionen om barnets rättigheter ska barnets bästa komma i främsta rummet i frågor som rör honom eller henne. I propositionen har man också beaktat behovet av att i fråga om barn som närmar sig myndig ålder fästa uppmärksamhet vid till exempel personens egen vilja och till denna del begränsa straffbarheten till att gälla endast sådana förfaranden som det är motiverat att betrakta som klandervärda. 

Syftet med det lagförslag som ingår i regeringens proposition är att förtydliga och precisera straffbestämmelsen, och det är till denna del fråga om en betydande proposition med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen och kravet på exakthet i lagstiftningen. Lagförslaget kan anses uppfylla det krav på exakta och noggrant avgränsade bestämmelser som följer av legalitetsprincipen i och med att det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap införs i bestämmelserna om människohandel, varvid det uttryckligen framgår av bestämmelserna att det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap eller något därmed jämförbart förbund är straffbart som människohandel. Samtidigt gäller det att utifrån legalitetsprincipen bedöma om begreppet tvångsäktenskap måste definieras grundligare i straffbestämmelsen eller om det räcker att definitionen av tvångsäktenskap beskrivs i motiveringen till propositionen. Till dessa delar har man i propositionen stannat för en liknande lösning som i fråga om tvångsarbete enligt bestämmelserna om människohandel. Med andra ord har man ansett att legalitetsprincipen gör det möjligt att i motiveringen till regeringens proposition närmare utreda innebörden i begreppet tvångsäktenskap, som används i brottsrekvisitet.  

Även i fråga om förbund som är jämförbara med juridiskt giltiga äktenskap är det möjligt att i specialmotiveringen definiera kriterierna för jämförbarheten så exakt och noggrant avgränsat att det är lätt att avgränsa och utreda innebörden i begreppet förbund som är jämförbart med ett juridiskt giltigt äktenskap. Vidare ska det noteras att definitionen av tvångsäktenskap på grundval av förarbetena till de gällande bestämmelserna om människohandel i viss mån är bred och inexakt. I motiveringen till propositionen har strävan varit att mer exakt definiera begreppet tvångsäktenskap och beskriva möjliga tillämpningssituationer.  

Om förhållanden som kränker människovärdet innefattar det att en person, som ett syfte med människohandel, görs till föremål för tvångsäktenskap enligt den gällande regleringen kan det samtidigt leda till tolkningen att den föreslagna regleringsmodellen har vissa drag av symbolisk lagstiftning, vilket måste ifrågasättas med tanke på ultima ratio-principen. Eftersom en viss oklarhet har konstaterats råda kring straffbarheten av ett förfarande som består i att en person görs till föremål för tvångsäktenskap som en form av människohandel kan det anses vara motiverat att lagstiftningen förtydligas, vilket har samband med uppfyllandet av kraven enligt legalitetsprincipen. Det kan således inte anses vara fråga om symbolisk lagstiftning, utan den föreslagna lagändringen kan anses grunda sig på att den gällande lagstiftningen har observerats vara oklar och bedöms de facto förtydliga lagstiftningen, vilket innebär att den uppfyller kraven enligt den straffrättsliga legalitetsprincip som avses i 8 § i grundlagen. 

Som fördelar i avvägningen mellan fördelar och nackdelar kan först och främst beaktas det att lagstiftningen förtydligas och att kraven enligt legalitetsprincipen därmed beaktas bättre än i nuläget samt den effekt som detta har med tanke på skyddet av personer som tvingats att ingå äktenskap. En nackdel med propositionen kan anses vara att när det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap eller något därmed jämförbart förbund nämns i bestämmelserna om människohandel kan medvetenheten om gärningens straffbarhet öka, vilket i vissa enskilda fall kan leda till att en person inte vågar informera myndigheterna om sin situation i rädsla för att en närstående person kan dömas till straff för tvingande till äktenskap. Dessutom kan den föreslagna lagändringen i viss mån öka särskilt förundersökningsmyndigheternas arbete, då man till exempel i sådana fall där det finns indikationer på människohandel och eventuellt också i sådana fall som gäller våld i nära relationer fokuserar mer än tidigare på att utreda hur ett äktenskap har uppkommit och vilka förhållanden som råder i äktenskapet. 

4.2.1  Samhälleliga konsekvenser samt konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna

Syftet med den föreslagna lagändringen är att stärka skyddet för personlig frihet och integritet samt skyddet för privatlivet. Preciseringen av bestämmelserna om människohandel kan i vissa fall förbättra ställningen och rättsskyddet för dem som blir tvingade till äktenskap. Det faktum att det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap eller något därmed jämförbart förbund nämns i bestämmelserna om människohandel kan delvis påverka attityderna överlag och därigenom möjliga gärningsmäns beteende, i den mån det överhuvudtaget är möjligt att påverka dessa genom strafflagen. 

Det att bestämmelserna om människohandel preciseras genom att ett gärningssyfte som gäller tvångsäktenskap eller något därmed jämförbart förbund införs kan anses främja tillämpningen av lagen och en enhetlig tolkning av den. 

4.2.2  Konsekvenser för jämlikheten och jämställdheten

Flera av de människorättskonventioner som gäller i Finland innefattar en skyldighet att garantera och främja jämställdheten samt ett förbud mot diskriminering på grund av kön. Förutom att grundlagen föreskriver om likabehandlingen av medborgare innefattar 6 § 4 mom. i grundlagen en skyldighet att främja jämställdhet mellan könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet enligt vad som närmare bestäms genom lag, särskilt vad gäller lönesättning och andra anställningsvillkor. Närmare bestämmelser om hur jämställdheten kan främjas finns främst i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986, nedan jämställdhetslagen ). Syftet med jämställdhetslagen är bland annat att förebygga diskriminering på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck (1 §). Enligt 4 § i jämställdhetslagen ska myndigheterna i all sin verksamhet främja jämställdheten mellan kvinnor och män på ett målinriktat och planmässigt sätt samt skapa och befästa sådana förvaltnings- och tillvägagångssätt som säkrar främjandet av jämställdheten mellan kvinnor och män vid beredningen av ärenden och i beslutsfattandet. Särskilt omständigheter som hindrar jämställdhet bör förändras.  

Bestämmelserna i strafflagen är könsneutrala, och exempelvis bestämmelserna om människohandel gäller alla kön på lika villkor. Neutrala bestämmelser kan emellertid i praktiken få olika konsekvenser för personer som hör till olika kön. Globalt sett har det konstaterats att det är främst kvinnor och flickor som blir föremål för tvångsäktenskap (se avsnitt 2.3). Förutom att tvingande till äktenskap i sig är en kränkning av de mänskliga rättigheterna och kränker personens frihet, självbestämmanderätt och integritet får tvingande till äktenskap ofta många olika och allvarliga konsekvenser. I synnerhet flickor och kvinnor som blivit tvingade till äktenskap blir ofta föremål för psykologiskt, fysiskt och sexuellt utnyttjande samt utsatta för våld, hot och emotionell manipulering. 

Den föreslagna lagändringen kan antas vara betydande i synnerhet med tanke på integrationen av personer som flyttat till Finland från samhällen med ålderdomliga genussystem. Det att det förtydligas i strafflagen att tvingande till äktenskap är straffbart som människohandel kan förväntas bidra till en bättre integration och välfärd särskilt bland kvinnorna. Den föreslagna lagändringen kan också i vissa fall sänka tröskeln för att anmäla tvångsäktenskap till myndigheterna och bidra till att allt fler vågar motsätta sig handlingar som består i att tvinga unga, framför allt kvinnor, att ingå äktenskap eller att stanna kvar i ett tvångsäktenskap. 

Den föreslagna lagändringen och den förtydligade regleringen kan således ha en konkret inverkan särskilt på de flickors och kvinnors liv som riskerar att bli tvingade till att ingå äktenskap. Risken för att bli föremål för tvångsäktenskap är dock oberoende av kön, och den föreslagna regleringen skyddar alla personer. 

4.2.3  Konsekvenser för barn och andra grupper i utsatt ställning

En precisering av bestämmelserna om människohandel på det sätt som anges i förslaget förtydligar straffbestämmelserna om tvingande till äktenskap, vilket också kan få en förebyggande effekt i fråga om dessa gärningar. Risken att bli tvingad till äktenskap är särskilt stor för personer som hör till en grupp som på något sätt är i utsatt ställning. Konsekvenserna av tvingande till äktenskap kan bli särskilt negativa för minderåriga som blir utsatta för denna gärning. I Finland har till exempel den grupp personer som upptagits i hjälpsystemet för offer för människohandel och som varit föremål för tvångsäktenskap även inkluderat minderåriga personer. 

Tvingande till äktenskap är särskilt skadligt för minderåriga, och det att straffbarheten förtydligas kan bidra till att minska dessa negativa konsekvenser. Ett tidigt äktenskap är ofta förknippat med negativa och långsiktiga konsekvenser, framför allt om makarna får barn eller om våld eller annan form av utnyttjande förekommer under äktenskapet. I praktiken blir en minderårig som ingår äktenskap föremål för sexuellt utnyttjande. Tidiga äktenskap får skadliga konsekvenser i synnerhet med tanke på flickornas reproduktiva hälsa och till exempel deras hälso- och sjukvård och utbildning. 

Som det har konstaterats i avsnitt 2.2.2 ska barn enligt konventionen om barnets rättigheter bland annat genom alla lämpliga åtgärder skyddas mot alla former av våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande. Konventionsstaterna ska dessutom vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barnets hälsa. 

I bestämmelserna om människohandel föreskrivs det särskilt om personer under 18 år såtillvida att användning av de medel som nämns i bestämmelserna inte förutsätts i fråga om dessa personer. Brottsrekvisitet uppfylls således klart lättare i fråga om personer under 18 år jämfört med andra personer. Enligt 25 kap. 3 a § i strafflagen är det dessutom fråga om grov människohandel om brottet riktar sig mot ett barn under 18 år eller mot en person som har en väsentligt nedsatt förmåga att försvara sig och gärningen även bedömd som en helhet är grov. Bestämmelserna om människohandel ger således också ett mer omfattande skydd för barn som gjorts till föremål för tvångsäktenskap jämfört med myndiga personer i samma situation, och detsamma gäller personer som har en väsentligt nedsatt förmåga att försvara sig. Det kan i regel anses vara förenligt med barnets bästa att förfaranden där personer under 18 år görs till föremål för äktenskap på det sätt som avses i bestämmelserna om människohandel kan bli straffbart som människohandel.  

Propositionen är betydande för personer under 18 år också ur den synvinkeln att regleringen enligt förslaget ska omfatta förutom juridiskt giltiga äktenskap även därmed jämförbara förbund som inte är juridiskt giltiga. I och med att regleringen omfattar även denna typ av förbund blir det svårare att kringgå den på så sätt att en person avsiktligt görs till föremål för ett sådant förbund som juridiskt sett inte betraktas som ett äktenskap. Detta kan anses vara relevant med tanke på syftet att skydda personer under 18 år. 

Vidare har man också observerat att till exempel personer som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter tvingats till äktenskap. Det att bestämmelserna om tvingande till äktenskap förtydligas kan ha en positiv inverkan också med tanke på skyddet för personer som hör till sexuella minoriteter eller könsminoriteter och som löper risk för att bli tvingade till att ingå äktenskap. 

4.2.4  Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för myndigheterna

Förslaget att det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap eller något därmed jämförbart förbund ska införas i bestämmelserna om människohandel som ett syfte med gärningen i fråga antas inte leda till någon nämnvärd ökning i antalet fall som ska behandlas av förundersökningsmyndigheten, åklagarna eller domstolarna eller medföra nämnvärda ekonomiska konsekvenser. Grovt uppskattat kan det handla om några fler fall per år. Även om det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap enligt den gällande lagstiftningen ingår i syftet med gärningar där en person försätts i förhållanden som kränker människovärdet i bestämmelserna om människohandel kan det att denna gärning uttryckligen tas in i bestämmelserna ändå leda till att förundersökningsmyndighetens arbetsmängd ökar något. Såväl tvingande till äktenskap som människohandel i allmänhet är en form av dold brottslighet som offret inte nödvändigtvis vill anmäla till myndigheterna, och antalet polisanmälningar antas inte öka nämnvärt i och med lagändringen. I och med att det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap eller något därmed jämförbart förbund nämns i bestämmelserna om människohandel kan detta dock i viss mån främja identifieringen av fall och öka förundersökningsmyndighetens arbete, om man till exempel i sådana fall där det finns indikationer på människohandel eller våld i nära relationer fokuserar mer än tidigare på att utreda hur ett äktenskap har uppkommit och vilka förhållanden som råder i äktenskapet. Dessutom kan behovet av att utreda särdragen i ett förbund som kan jämföras med ett eventuellt juridiskt giltigt äktenskap orsaka merarbete. Om förundersökningsmyndighetens arbetsmängd ökar kan detta antas återspegla sig också i åklagarmyndighetens arbetsmängd. Vidare behöver den föreslagna lagändringen beaktas hos de myndigheter som behandlar ärenden som gäller offer för människohandel, såsom Migrationsverket och hjälpsystemet för offer för människohandel, samt i sådana myndigheters verksamhet vars personal omfattas av skyldigheten att göra en anmälan om ett barns situation enligt barnskyddslagen (417/2007). Den föreslagna lagändringen torde också i enskilda fall bidra till att en person som blivit föremål för tvångsäktenskap med lägre tröskel än i nuläget kan betraktas som ett sådant offer för människohandel som avses i utlänningslagen. 

Sannolikt kommer antalet fall som förs vidare till domstol inte att öka nämnvärt, och den föreslagna lagändringen antas således inte påverka resursbehoven vid domstolarna eller den myndighet som ansvarar för verkställigheten av straff. 

Den föreslagna lagändringen behöver dock beaktas hos förundersöknings- och åklagarmyndigheten samt domstolarna till exempel när det gäller utbildningen om brott som anknyter till frihet, liv och hälsa. Detta bedöms kunna genomföras inom ramen för den nuvarande utbildningen och de nuvarande verksamhetsanslagen. 

5.1.1  Separat bestämmelse om tvingande till äktenskap

Ett alternativ till det föreslagna lagförslaget som kan komma i fråga är att en separat bestämmelse om tvingande till äktenskap fogas till strafflagen. Det innebär att tvingande till äktenskap tas in till exempel i 25 kap. i strafflagen som en ny bestämmelse, där det föreskrivs om brottsrekvisitet och straffskalan för det straffbara förfarandet, och dessutom genomförs de lagstiftningslösningar som behövs när det gäller andra omständigheter, såsom åtalsrätt och eventuella definitioner. 

Den utredning som funnits till förfogande visar att många olika metoder används för tvingande till äktenskap, allt från allvarligt våld och hot om sådant till mer diskreta metoder för påtryckning och utnyttjande av någon annans beroende ställning. Man kan anta att de tvångs- och påtryckningsmetoder som används vid tvingande till äktenskap delvis kan vara av annan art och våldsamhet än den typ av olaga tvång som definieras exempelvis i Istanbulkonventionen. Det verkar vara motiverat att i en separat bestämmelse om tvingande till äktenskap definiera olaga tvång så att begreppet delvis omfattar andra tvångsmetoder än bestämmelsen om olaga tvång i 25 kap. 8 § i strafflagen. Medan bestämmelsen om olaga tvång omfattar våld och hot torde en separat bestämmelse om tvingande till äktenskap behöva omfatta även lindrigare metoder än detta, såsom utnyttjande av någon annans beroende ställning och påtryckning. Det att den separata bestämmelsen om tvingande till äktenskap omfattar lindrigare metoder än bestämmelsen om olaga tvång ska beaktas också när det fattas beslut om straffskalan. 

Bestämmelserna om människohandel kan anses innefatta flera faktorer som talar för att tvingande till äktenskap i första hand ska bedömas som människohandel när det gäller straffbarhet. Bestämmelserna om människohandel och grov människohandel omfattar ett stort antal medel och metoder, och enligt dem är också exempelvis sådana gärningar straffbara där ett brott begås genom utnyttjande av någon annans beroende ställning eller skyddslösa läge eller vilseledande av någon annan, varvid till exempel sådant olaga tvång som avses i 25 kap. 8 § i strafflagen inte förutsätts. På grund av arten av rekvisitet för människohandel kan brottet fullbordas på flera sätt och i flera olika skeden. Sådana gärningar som vanligtvis skulle betraktas som försök kan exempelvis betraktas som ett fullbordat människohandelsbrott. I bestämmelserna om människohandel har under 18-åriga offers särskilt utsatta ställning uttryckligen identifierats, i och med att det föreskrivs att användning av sådana medel som nämns i bestämmelserna inte förutsätts om den som blir föremål för människohandel är under 18 år. Dessutom ska gärningen i regel betraktas som grov människohandel vid utdömning av straff när offret är yngre än 18 år, om gärningen även som helhet bedöms vara grov. Om det föreskrivs om tvingande till äktenskap i en separat bestämmelse kan det vara nödvändigt att i bestämmelsen införa de nämnda elementen från bestämmelserna om människohandel, varvid förhållandet mellan den separata bestämmelsen och bestämmelserna om människohandel kan bli svårtolkat. 

Samtidigt kan en separat straffbestämmelse om tvingande till äktenskap utöver bestämmelserna om människohandel skapa bättre möjligheter att analysera tvingande till äktenskap som fenomen, även som en form av våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Detta kunde också göra det lättare att identifiera fall som inte direkt har drag som är typiska för människohandelsbrott. Det har också poängterats att en separat bestämmelse skulle förtydliga tvångsäktenskapens straffbara natur även ur de gemenskapers synvinkel inom vilka tvingande till äktenskap kan förekomma. Vidare kan en separat bestämmelse anses vara mer direkt förenlig med exempelvis GREVIOs rekommendationer.  

Även om man i den separata bestämmelsen definierar bestämmelsens förhållande till bestämmelserna om människohandel och slår fast att det är fråga om en bestämmelse som är subsidiär i förhållande till människohandel är det ändå möjligt att tvingande till äktenskap och det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap inte nödvändigtvis identifieras som människohandel. Detta är inte något ändamålsenligt utvecklingsförlopp, inte heller med beaktande av att en praxis för tolkning och tillämpning av människohandelsbestämmelsen om tvångsäktenskap småningom håller på att utformas såväl vid förundersöknings- och åklagarmyndigheten som vid domstolarna. Det kan således inte anses vara motiverat att i fråga om tvingande till äktenskap stanna för en regleringsmodell som kan leda till att gärningar som i nuläget bedöms som människohandel i fortsättningen i första hand betraktas som sådant tvingande till äktenskap för vilket eventuellt ett lindrigare straff ska utdömas.  

Tvingande till äktenskap är en straffbar form av människohandel och trots att bestämmelserna om människohandel är komplexa finns det en etablerad praxis för tolkning och tillämpning av dem. Det kan anses att brottsrekvisitet i en separat bestämmelse om tvingande till äktenskap inte nödvändigtvis är lätt att sammanställa så att det med beaktande av kraven enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen blir avsevärt entydigare än brottsrekvisitet i bestämmelserna om människohandel, och dessutom kan det ta tid innan tolkningspraxis för den nya bestämmelsen och andra anslutande bestämmelser (särskilt bestämmelserna om människohandel) etableras. Förledande av en person att resa utomlands i syfte att tvinga honom eller henne till att ingå äktenskap ska dessutom beaktas separat i bestämmelsen, vilket kan leda till att regleringen blir mer kasuistisk och svåröverskådlig. 

Om det föreskrivs om tvingande till äktenskap i en separat bestämmelse och inga ändringar görs i regleringen om människohandel kan man anta att detta också med tanke på den straffrättsliga lagkonkurrensen orsakar problem mellan den separata bestämmelsen och bestämmelserna om människohandel. Då kan tvingande till äktenskap alltså bli straffbart antingen enligt den separata bestämmelsen eller som människohandel enligt det syfte som gäller förhållanden som kränker människovärdet.  

Det finns ett särskilt hjälpsystem för offer för människohandel, och dessutom beaktas människohandelsoffrens ställning särskilt till exempel i utlänningslagen. En separat bestämmelse skulle sannolikt leda till ett behov av att se över annan lagstiftning där offer för människohandel har en särskild ställning eller där människohandel som brott annars har beaktats särskilt, och det kan inte anses vara klart att en person som tvingats att ingå ett äktenskap i enlighet med den separata bestämmelsen om tvingande till äktenskap i alla de situationer som identifieras i lagstiftningen kan jämställas med offer för människohandel, så att speciallagstiftningen om människohandelsoffer utvidgas till att gälla även personer som blivit offer för tvingande till äktenskap (enligt den separata bestämmelsen) eller så att sådana specialbestämmelser som gäller bestämmelserna om människohandel och som finns i strafflagen eller i anslutning till den utvidgas till att omfatta även specialbestämmelsen om tvingande till äktenskap. 

Eftersom de medel och metoder som omfattas av de gällande bestämmelserna om människohandel kan anses vara relativt täckande med tanke på området för straffbarheten av tvingande till äktenskap ska det beaktas att betydelsen av den separata kriminaliseringen kan bli främst symbolisk, vilket inte kan betraktas som en tillräcklig grund för en separat bestämmelse. Att ta in en separat bestämmelse i lagstiftningen strider dessutom mot principen om att straffbarhet i regel ska regleras genom syntetiska allmänna bestämmelser och att, om nya typer av fall uppdagas, allmänna bestämmelser i första hand ska kompletteras innan nya specialbestämmelser stiftas.  

5.1.2  Ändring av bestämmelsen om olaga tvång

Ett annat regleringsalternativ kan vara att ändra bestämmelsen om olaga tvång i 25 kap. 8 § i strafflagen så att den uttryckligen föreskriver om straffbarheten av tvingande till äktenskap i ett separat moment. Detta alternativ är delvis förknippat med samma typ av frågor avseende förhållandet till bestämmelserna om människohandel som har behandlats ovan i fråga om alternativet med en separat bestämmelse. 

Rekvisitet för olaga tvång förutsätter att tvånget sker genom utövande av våld eller hot. Enligt den utredning som finns till förfogande påverkas personens viljebildning i samband med tvingande till äktenskap ofta med något lindrigare metoder än de metoder som avses i bestämmelsen om olaga tvång, såsom diskret påtryckning. Bestämmelsen om olaga tvång verkar således till dessa delar inte omfatta de klandervärda metoder som ofta används i samband med tvingande till äktenskap. Detta kan innebära att straffbarheten av olaga tvång i bestämmelsen om tvingande till äktenskap måste utvidgas till att omfatta även andra metoder, vilket inte ter sig som ett ändamålsenligt alternativ. 

Regleringsmodellen i fråga verkar inte heller vara det mest användbara alternativet i förhållande till de skyldigheter som följer av Istanbulkonventionen. I enlighet med Istanbulkonventionen ska försök till att tvinga en person att ingå äktenskap först och främst vara straffbart. Försök till olaga tvång är inte straffbart enligt 25 kap. 8 § i strafflagen, vilket leder till ett behov av att föreskriva särskilt om tvingande till äktenskap. I alternativet att ändra bestämmelsen om olaga tvång gäller det dessutom att beakta den skyldighet enligt artikel 37.2 i Istanbulkonventionen att kriminalisera brott som består i att förleda någon i syfte att tvinga denne att ingå äktenskap (säkerställa att uppsåtliga gärningar som består i att förleda en vuxen person eller ett barn till en annan parts eller stats territorium där han eller hon inte är bosatt i syfte att den vuxna personen eller barnet ska tvingas ingå äktenskap är kriminaliserade). I regleringsmodellen som bygger på en ändring av bestämmelsen om olaga tvång behöver det uppenbarligen föreskrivas separat om straffbarheten av de gärningar som består i att förleda en person att resa utomlands i syfte att tvinga denne att ingå äktenskap. Om tvingande till äktenskap kriminaliseras i bestämmelsen om olaga tvång torde det finnas skäl att föreskriva om tvingande till äktenskap som ett brott som lyder under allmänt åtal, medan olaga tvång i regel är ett målsägandebrott. För att det ska kunna föreskrivas om tvingande till äktenskap i bestämmelsen om olaga tvång krävs det av ovannämnda orsaker flera speciallösningar i bestämmelsen, vilket gör att denna regleringsmodell är mindre användbar än de övriga alternativen. 

5.1.3  Andra alternativ

Ett alternativ är att inga ändringar görs i strafflagen, utan att den gällande lagstiftningen hålls i kraft. Då analyseras tvingande till äktenskap och det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap i enlighet med det gärningssyfte som gäller förhållanden som kränker människovärdet. Det kan observeras att man till exempel på grundval av den information om fall som fåtts från åklagarmyndigheten och polisen kan anta att tvingande till äktenskap och även mer allmänt situationer där en person görs till föremål för tvångsäktenskap har undersökts och bedömts av myndigheterna i enlighet med det syfte som gäller förhållanden som kränker människovärdet. Samtidigt känner man inte till att några sådana domar om människohandel skulle ha meddelats där det de facto varit fråga om tvingande till äktenskap eller en situation där en person gjorts till föremål för tvångsäktenskap. Sannolikt – även utgående från den senaste forskningsinformationen (avsnitt 2.4) – behöver definitionen av tvångsäktenskap preciseras, också med tanke på de koncisa förarbetena om ämnet. Detta kan göra det lättare att vid förundersökningsmyndigheten och de rättsliga myndigheterna identifiera fall där en person gjorts till föremål för tvångsäktenskap.  

Vid beredningen av propositionen har man också bedömt ett regleringsalternativ där tvingande till äktenskap (eller någon motsvarande formulering) införs i bestämmelserna om människohandel som ett syfte med gärningen i fråga. Syftet i fråga omfattar uttryckligen det skede då en person görs till föremål för tvångsäktenskap, varvid en sådan form av tvångsäktenskap där en person hindras från att lösgöra sig från äktenskapet ska bedömas, såsom hittills, utifrån det syfte som gäller förhållanden som kränker människovärdet. Regleringsalternativet i fråga kan vara problematiskt med tanke på bestämmelserna om människohandel som helhet i och med att det innebär att man delvis frångår den princip som ingår i bestämmelserna om människohandel, enligt vilken det kan vara fråga om att en person görs till föremål för en viss situation eller ett visst förhållande eller att denna situation eller detta förhållande upprätthålls. Det är alltså i regel inte fråga om människohandel endast när en person görs till föremål för en viss situation eller ett visst förhållande, utan också det att en person hindras från att frigöra sig från en situation eller ett förhållande som avses i bestämmelsen kan tolkas som människohandel. Man kan anse att det valda regleringsalternativet ur denna synvinkel bättre harmonierar med principerna i bestämmelserna om människohandel. Dessutom verkar en formulering som hänvisar till tvingande till äktenskap förutsätta att tvånget definieras på något annat sätt än via användning av de medel som är typiska vid människohandel. Det innebär att ett tilläggselement om tvång behöver fogas till den komplexa bestämmelsen, vilket kan påverka den tolkningspraxis som redan utvecklats och försvåra tolkningen av bestämmelsen. 

En reglering enligt lagförslaget omfattar förutom det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap även det att en person görs till föremål för något därmed jämförbart förbund, varmed avses ett tvångsäktenskap där det inte är fråga om ett juridiskt giltigt äktenskap, utan ett förbund som kan jämföras med ett äktenskap men som inte är juridiskt giltigt. Ett alternativ som kan betraktas som möjligt är att regleringen endast omfattar juridiskt giltiga äktenskap. I den finländska rättsordningen har man uttryckligen valt att förknippa ett juridiskt giltigt äktenskap med vissa rättsverkningar som det inte har ansetts vara ändamålsenligt att ska höra till andra former av en parrelation. I detta regleringsalternativ har området för straffbarhet definierats relativt exakt och avgränsats noggrant även när det gäller begreppet äktenskap. 

Man kan dock anta att om regleringen avgränsas till att gälla endast juridiskt giltiga äktenskap kan det i vissa situationer bli möjligt att kringgå den så att en person görs till föremål för ett äktenskap som inte är juridiskt giltigt men som de facto motsvarar ett sådant äktenskap. Det är också möjligt att offer vilseleds att tro att det är fråga om ett juridiskt giltigt äktenskap eller att han eller hon annars inte vet om att det är fråga om något annat än ett juridiskt giltigt äktenskap. Eftersom den nedre åldersgränsen för ett juridiskt giltigt äktenskap i många stater är 18 år finns det en risk för att särskilt personer under 18 år med avsikt görs till föremål för ett äktenskap som inte är juridiskt giltigt. Även om det att en person görs till föremål för denna typ av äktenskap på det sätt som avses i bestämmelserna om människohandel alltjämt kan bedömas som försättande i förhållanden som kränker människovärdet kan det anses att regleringsmodellen ur människohandelsoffrets synvinkel är motiverad. Personer i särskilt utsatt ställning kan göras till föremål för andra än juridiskt giltiga äktenskap, vilket motiverar en reglering som omfattar även andra äktenskap än sådana äktenskap som är juridiskt giltiga. Man kan anta att det med tanke på legalitetsprincipen är möjligt att välja en regleringslösning där innebörden i begreppet förbund som är jämförbart med ett juridiskt giltigt äktenskap utreds i specialmotiveringen. 

Överlag kan det konstateras att tvångsäktenskap ofta förblir dolda från myndigheterna. Det är viktigt att man i förebyggandet av tvingande till äktenskap också fäster vikt vid andra åtgärder än straffrättsliga åtgärder och ser till att offrens rättigheter tillgodoses. Som exempel på förebyggande åtgärder kan nämnas att i ett tidigt skede ingripa med sakkunnig- och myndighetsresurser inom social- och hälsovårdssektorn och utbildningssektorn vid misstanke om äktenskapstvång eller hedersrelaterat våld, att informera om de mänskliga rättigheterna och kvinnornas rättigheter i sådana gemenskaper där tvingande till äktenskap kan förekomma samt att utbilda personalen vid olika myndigheter om fenomenet och hur man ska ingripa i det. Vidare är det viktigt att personalen vid förundersöknings- och åklagarmyndigheten samt domstolarna får utbildning i lagstiftningen om människohandel.  

5.2.1  Sverige

Enligt 4 kap. i den svenska strafflagen (brottsbalk 1962:700) är handlingar som består i att förmå en person att ingå äktenskap, vilseledande till äktenskapresa samt barnäktenskapsbrott straffbara gärningar. Vidare konstateras det i samma kapitel att även människohandel är straffbart. 

Enligt 4 kap. 4 c § första stycket i brottsbalken ska den som, i annat fall än som avses i 1 a § [människohandel], genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist dömas för äktenskapstvång. Det straff som döms ut för äktenskapstvång är fängelse i högst fyra år. 

Detsamma gäller enligt andra stycket den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som 1) innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och 2) innefattar frågan om upplösning av förbindelsen. 

Enligt tredje stycket ska den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte har fyllt arton år dömas för barnäktenskapsbrott till fängelse i högst fyra år. För barnäktenskapsbrott döms också den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt arton år att ingå ett äktenskap som är giltigt på sätt som anges i första stycket eller en äktenskapsliknande förbindelse enligt vad som anges i andra stycket. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år. 

I 4 kap. 10 § i brottsbalken konstateras att försök, förberedelse eller stämpling till äktenskaptvång är straffbara gärningar. 

Äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är subsidiära i förhållande till 1 a § i brottsbalken, som gäller människohandel. Vidare är bestämmelsen om människohandel subsidiär i förhållande till bestämmelsen om människorov (4 kap. 1 §). 

I Sverige har man också valt att separat kriminalisera vilseledande till äktenskapsresa. Enligt 4 kap. 4 d § i brottsbalken ska den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som anges i 4 c §, dömas för vilseledande till äktenskapsresa till fängelse i högst två år. Försök, förberedelse eller stämpling till vilseledande till äktenskapsresa är inte straffbara gärningar. 

I Sverige är brottsrekvisitet för människorov relevant med tanke på brottsrekvisitet för människohandel. Enligt 4 kap. 1 § i brottsbalken är människorov straffbart. Den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn eller någon annan med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att öva utpressning döms för människorov till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid. Är brottet mindre grovt, döms till fängelse i högst sex år.  

I Sverige ingår bestämmelser om människohandel i 4 kap. 1 a § i brottsbalken. I första stycket konstateras att den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet som allvarligt begränsar personens alternativ, eller annat sådant otillbörligt medel om det allvarligt begränsar personens alternativ rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år. Enligt andra stycket ska den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år dömas för människohandel, även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år. Är ett brott som avses i första eller andra stycket mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. 

Enligt 4 kap. 1 b § i brottsbalken ska den som, i annat fall än som avses i 1 eller 1 a §, genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation exploaterar en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri, dömas för människoexploatering till fängelse i högst fyra år. Enligt andra stycket ska den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år dömas för människoexploatering även om det inte förekommit något olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år. I tredje stycket konstateras att om ett brott är att anse som grovt, är fängelsestraffet lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett särskilt hänsynslöst utnyttjande av annan.  

Den svenska brottsbalken innehåller dessutom en särskild straffskärpningsgrund som kan tillämpas i samband med tvångsäktenskapsfall. Enligt 29 kap. 2 § 10 punkten i brottsbalken stiger straffvärdet om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. 

5.2.2  Norge

I 253 § i den norska strafflagen (straffeloven 2005) finns en separat bestämmelse om tvångsäktenskap (tvangsekteskap). Enligt 1 mom. ska den som genom våld, frihetsberövande, annat straffbart eller orättmätigt förfarande eller otillbörlig påtryckning tvingar någon till att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse dömas till fängelse i högst sex år. I bedömningen av om det föreligger en äktenskapsliknande förbindelse ska det enligt bestämmelsen läggas vikt vid huruvida förbindelsen är varaktig, upplevs vara bindande och etablerar rättigheter och förpliktelser av rättslig, religiös, social eller kulturell karaktär mellan parterna. 

Enligt 253 § 2 mom. är det också straffbart att förleda någon att resa utomlands i syfte att förmå honom eller henne att ingå äktenskap. Enligt bestämmelsen är det på samma sätt straffbart att genom att vilseleda eller på något annat sätt medverka till att en person reser till en annan stat än den där personen är bosatt med avsikten att göra denna person till föremål för sådant förfarande som avses i 1 mom. 

Medverkan och försök till tvångsäktenskap är straffbara gärningar enligt den norska strafflagen (straffeloven, 15 och 16 §). 

I den norska lagstiftningen finns bestämmelser om människohandel (menneskehandel) i 257 § i strafflagen. Straff för människohandel ska enligt 1 mom. tilldömas den som genom våld, hot, missbruk av sårbar situation eller annat otillbörligt förfarande utnyttjar en person för a) prostitution eller andra sexuella ändamål, b) tvångsarbete eller tvångstjänster, inklusive tiggeri, c) militärtjänst i ett främmande land eller d) avlägsnande av organ, eller som vilseleder en person till att bli utnyttjad för sådant syfte. Det straff som döms ut är fängelse i högst sex år. På samma sätt straffas enligt 2 mom. den som a) organiserar förhållanden som möjliggör sådant utnyttjande eller vilseledande som nämns i 1 mom. genom att skaffa, transportera eller ta emot personen, b) på annat sätt medverkar till utnyttjandet eller vilseledandet eller c) ger en betalning eller annan fördel för att få ett samtycke till utnyttjande från den person under vars makt offret är, eller den som tar emot en sådan betalning eller annan fördel. Enligt 3 mom. ska den som begår en gärning som nämns i 1 eller 2 mom. mot en person som är under 18 år straffas oberoende av om våld, hot, utnyttjande av sårbar situation eller annat otillbörligt förfarande har använts. Den som varit omedveten om att offret är under 18 år straffas om han eller hon på någon punkt kan klandras för oaktsamhet. 

Enligt 258 § i den norska strafflagen är det högsta möjliga straffet för grov människohandel fängelse i tio år. När det avgörs om gärningen ska betraktas som grov människohandel ska det särskilt läggas vikt vid om den som blivit utsatt för handlingen varit under 18 år, om grovt våld eller tvång har använts och om handlingen har medfört betydlig vinning. Den som varit omedveten om att offret är under 18 år straffas om han eller hon på någon punkt kan klandras för oaktsamhet.  

År 2018 kriminaliserades dessutom i Norge ingående av äktenskap med en person under 16 år. Enligt 262 § 2 mom. i strafflagen ska den som ingår äktenskap med en person under 16 år dömas till fängelse i högst tre år. På samma sätt straffas den som etablerar en äktenskapsliknande förbindelse enligt 253 § med en person under 16 år. Även om gärningsmannen inte har varit medveten om att målsäganden varit under 16 år kan gärningsmannen straffas om han eller hon på någon grund kan klandras för sin omedvetenhet. Straff kan bortfalla om makarna är ungefär i samma ålder och på samma utvecklingsnivå. 

5.2.3  Danmark

I den danska strafflagen (straffeloven) har tvångsäktenskap (tvangsægteskab) kriminaliserats som olaga tvång (ulovlig tvang). För tvingande till äktenskap utdöms hårdare straff än för annat olaga tvång.  

Till böter eller fängelse i högst två år för olaga tvång döms enligt 260 § 1 mom. i strafflagen den som 1) genom våld eller hot om våld, betydande skada på egendom, frihetsberövande eller genom hot om att framställa ett oriktigt påstående om en brottslig gärning eller ett kränkande förhållande eller att avslöja privata angelägenheter tvingar någon att göra, tåla eller underlåta att göra något, eller som 2) genom hot om att anmäla eller avslöja en brottslig gärning eller framställa ett riktigt men nedsättande påstående tvingar någon att göra, tåla eller underlåta att göra något i en situation där anmälan eller avslöjandet inte kan anses vara berättigat i förhållande till det som hotet gäller. 

Om någon tvingas till att ingå ett äktenskap eller ett religiöst äktenskap som civilrättsligt sett inte är giltigt eller något annat äktenskapsliknande förhållande, eller till att stanna kvar i ett sådant äktenskap eller förhållande kan straffet enligt 260 § 2 mom. stiga till fängelse i högst fyra år. Bestämmelsen om olaga tvång i den danska strafflagen gäller således också situationer där en person tvingas att stanna kvar i ett äktenskap eller i ett sådant religiöst äktenskap eller förhållande som avses i bestämmelsen. 

Enligt 260 a § i den danska strafflagen ska också den som förrättar en sådan religiös vigsel som civilrättsligt sett inte är giltig, eller ingåendet av någon annan äktenskapsliknande förbindelse, med en person under 18 år straffas med böter eller fängelse i högst två år. På samma sätt ska enligt bestämmelsen också den straffas som tillåter sitt barn att ingå ett religiöst äktenskap som civilrättsligt sett inte är giltigt, eller någon annan äktenskapsliknande förbindelse. Enligt bestämmelsen betraktas det också som en straffbar handling när en person som fyllt 18 år frivilligt ingår ett religiöst äktenskap som civilrättsligt sett inte är giltigt, eller någon annan äktenskapsliknande förbindelse med en person under 18 år. 

Försök till tvingande till äktenskap är straffbart enligt 21 § och 260 § i strafflagen. 

År 2013 trädde en lag i kraft där så kallade religiösa äktenskap i en straffbestämmelse jämställdes med juridiskt giltiga äktenskap. Enligt regeringens proposition påminner ingåendet av ett religiöst äktenskap om en vigsel, i samband med vilken en äktenskapsliknande förbindelse ingås och i vilken en religiös auktoritet medverkar. I samband med vigseln kan ett så kallat äktenskapsavtal ingås, men detta är inte ett villkor för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. I regeringens proposition hänvisar man uttryckligen till förbindelser som ingås inom islamiska gemenskaper, som inte är juridiskt giltiga, samt så kallade nikah, som avser en typ av äktenskapsavtal (Forslag til lov om ændring af straffeloven, udlændingeloven og lov om tilhold, opholdsforbud og bortvisning. lovforslag nr. l 143 Folketinget 2012-13). 

I Danmark finns ingen särskild bestämmelse som gäller förledande av en person att resa utomlands i tvångsäktenskapssyfte. När detta har gjorts uppsåtligt har det ansetts vara straffbart som medverkan till olaga tvång enligt 260 § i strafflagen. 

I Danmark är människohandel (menneskehandel) straffbart enligt 262 a § i strafflagen. Straff för människohandel ska enligt 1 mom. tilldömas den som rekryterar, transporterar, förflyttar, inhyser eller tar emot en person som utsätts eller har utsatts för 1) olaga tvång enligt 260 §, 2) frihetsberövande enligt 261 §, 3) hot enligt 266 §, 4) olagligt vilseledande, bestyrkande eller utnyttjande eller 5) annat otillbörligt förfarande i syfte att utnyttja den berörda personen för prostitution, produktion av pornografiska bilder eller filmer, pornografiska uppvisningar, tvångsarbete, slaveri eller slaveriliknande förhållanden, brottsliga gärningar eller avlägsnande av organ. Högsta möjliga straff för dessa handlingar är fängelse i tio år. På samma sätt bestraffas enligt 2 mom. den som i ovannämnt syfte 1) rekryterar, transporterar, förflyttar, inhyser eller tar emot en person under 18 år eller 2) ger en betalning eller annan fördel för att få ett samtycke till utnyttjandet från den person som har bestämmanderätt över offret samt den som tar emot en sådan betalning eller annan fördel. 

5.2.4  Vissa andra stater

Den tyska strafflagen (Strafgesetzbuch, nedan StGB) innehåller en separat straffbestämmelse om tvångsäktenskap (Zwangsheirat). Enligt 237 § i strafflagen ska den som orättmätigt genom våld eller hot om att någon tillfogas betydande skada tvingar en annan att ingå äktenskap dömas för tvångsäktenskap. Handlingen är lagstridig om det måste anses vara klandervärt att våld eller hot använts för att uppnå ett eftersträvat mål. För tvångsäktenskap döms också den som i syfte att begå ett brott enligt 1 mom. genom våld, hot eller list transporterar en person till ett territorium som ligger utanför det geografiska tillämpningsområdet för bestämmelsen om tvångsäktenskap, eller befaller en person att resa till ett sådant territorium eller hindrar en person att återvända från ett sådant territorium.  

Det straff som döms ut för tvångsäktenskap är fängelse i minst sex månader och högst fem år. Försök till tvingande till äktenskap är straffbart (StGB 237.3 §). I lindrigare fall är straffet böter eller fängelse i högst tre år. 

I Tyskland anses begreppet äktenskap i samband med tvångsäktenskap endast innebära ett juridiskt äktenskap, som ingåtts enligt tysk lag eller som är lagligt i det land där det har ingåtts, dock med vissa undantag som gäller utländska äktenskap. 

Förutom att tvångsäktenskap är straffbart enligt strafflagen i Tyskland kan också en administrativ påföljd påföras för vissa typer av förfaranden som anknyter till ingående av äktenskap. Alla religiösa och traditionella åtgärder som syftar till att etablera en varaktig äktenskapsliknande förbindelse mellan två minderåriga är till exempel förbjudna och kan leda till att alla medverkande parter påförs en administrativ sanktionsavgift (Personenstandsgesetz, 11 och 70 §). 

Bestämmelser om människohandel (Menschenhandel) finns i 232 § i den tyska strafflagen. Enligt paragrafens 1 mom. ska den som rekryterar, transporterar, förflyttar, gömmer eller tar emot en person genom att utnyttja dennes personliga eller ekonomiska trångmål eller hjälplöshet för vistelse i en främmande stat, eller om personen i fråga är under 21 år, dömas till fängelse i minst 6 månader och högst 5 år, om personen i fråga utnyttjas för prostitution eller sexuella handlingar av gärningsmannen eller en tredje person eller i deras närvaro, eller i en sexuell handling som utförs av gärningsmannen eller en tredje person, eller i arbete; för tiggeri eller brottsliga handlingar; för slaveri, slavarbete, skuldslaveri eller motsvarande förhållanden; eller för olaglig organtransplantation. Med utnyttjande för arbete avses en situation som kännetecknas av hänsynslös strävan efter vinst och av att arbetet sker i förhållanden som i hög grad skiljer sig från arbetsförhållandena för andra arbetstagare med samma eller liknande arbetsuppgifter (utnyttjande).  

Enligt 2 mom. ska den som i ovannämnt syfte rekryterar, transporterar, förflyttar, döljer eller tar emot en person med maktmedel, med hot om allvarlig skada eller genom svikligt förfarande, eller som kidnappar en person eller tar fysisk kontroll över denne eller uppmuntrar en tredje person att ta fysisk kontroll över denne, dömas till fängelse i minst 6 månader och högst 10 år. Enligt 3 mom. ska för ett sådant fall som avses i 1 mom. fängelse i minst 6 månader och högst 10 år utdömas, om offret vid tidpunkten för brottet är under 18 år, om gärningsmannen utsätter offret för grov fysisk misshandel eller vid tidpunkten för ett brott eller en gärning som begås i samband med ett brott minst av likgiltighet utsätter offret för livsfara eller allvarliga sanitära olägenheter; eller om gärningsmannen handlar i kommersiellt syfte eller som medlem i en sådan kriminell sammanslutning som strävar efter att fortsätta utföra dessa typer av brott. I de fall som avses i 2 mom. utdöms ett fängelsestraff på 1–10 år, om brottet har begåtts under ovannämnda förhållanden. Enligt 4 mom. är försök till en sådan gärning som avses i 1 och 2 mom. samt i första meningen i 3 mom. straffbart. 

Även i Österrike har tvångsäktenskap (Zwangsheirat) kriminaliserats genom en separat bestämmelse i strafflagen (Strafgesetzbuch). Enligt 106 a § i strafflagen ska den som genom våld eller hot som framkallar rädsla eller genom hot om att bryta eller avsluta familjerelationer tvingar en annan att ingå äktenskap eller registrera en parrelation dömas för tvångsäktenskap. Det straff som döms ut för tvångsäktenskap är fängelse i minst sex månader och högst fem år.  

För tvångsäktenskap döms också den som, i sin strävan efter att en person i en annan stat än den vars medborgare personen i fråga är och i vilken han eller hon normalt vistas ska tvingas att ingå ett äktenskap eller registrera en parrelation, genom vilseledande i fråga om sin avsikt förleder eller genom våld eller hot som framkallar rädsla eller hot om att bryta eller avsluta familjerelationer tvingar personen att resa till ett annat land eller, genom våld eller utnyttjande av personens vilseledning om avsikten i fråga, transporterar personen till ett annat land. 

Människohandel är straffbart enligt 104 a § i strafflagen. Tvångsäktenskap nämns inte uttryckligen i bestämmelsen som ett syfte för människohandelsbrott. 

I den franska strafflagen (code pénal) finns det ingen särskild straffbestämmelse om tvångsäktenskap. År 2013 infördes dock en separat bestämmelse om att det är straffbart att förleda en person att resa utomlands i tvångsäktenskapssyfte (222-14-4 §). Enligt bestämmelsen är det fråga om en straffbar gärning om någon, med avsikten att få en annan person att ingå äktenskap eller resa utomlands för att ingå äktenskap, på ett bedrägligt sätt förleder denna person till att lämna Frankrike. Det straff som utdöms för gärningen är fängelse i tre år och böter på 45 000 euro.  

I Frankrike har det ansetts att tvångsäktenskap i vissa fall kan vara straffbara med stöd av en bestämmelse om människohandel (22-4-1 §). Vidare har det i Frankrike i fråga om vissa brott (bl.a. våld, mord, tortyr) föreskrivits om tvångsäktenskap som en grund för straffskärpning, det vill säga om brottet i fråga har begåtts i syfte att tvinga offret att ingå äktenskap, eller om det har begåtts mot en person som inte har samtyckt till äktenskap med gärningsmannen. Den franska lagstiftningen inkluderar dessutom bestämmelser med stöd av vilka en myndighet är behörig att utfärda en särskild föreskrift om skydd för en person som riskerar att bli föremål för tvångsäktenskap. 

Med begreppet tvångsäktenskap avses enligt fransk tolkningspraxis vilket som helst juridiskt eller annat äktenskap, såsom ett religiöst äktenskap, där den ena eller båda parterna har blivit föremål för tvång. 

En bestämmelse om människohandel (De la traite des êtres humains) finns i artikel 225-4-1 – 225-4-9 i den franska strafflagen. Tvångsäktenskap nämns inte uttryckligen i bestämmelsen som ett syfte för människohandelsbrott. 

I Förenade kungariket är tvångsäktenskap straffbart genom en speciallag, där det föreskrivs om myndigheternas behörighet att ingripa i olika samhällsfientliga gärningar (Anti-Social Behaviour, Crime and Policing Act (ABCP Act) 2014). Enligt lagens 121 § är det straffbart att använda våld, hot eller annat tvång i syfte att få en annan person att ingå äktenskap (1 mom.). En förutsättning för straffbarhet är att gärningsmannen tror eller borde tro att den nämnda handlingen kan få den andra personen att ingå äktenskap utan sitt fria och fulla samtycke. Huruvida den som utsatts för våld, hot eller annat tvång är den som gjorts till föremål för tvångsäktenskap eller en annan person är irrelevant enligt bestämmelsen.  

Om den som gjorts till föremål för tvångsäktenskap inte är kapabel att ge sitt samtycke till äktenskapet kan tvingandet till äktenskap genomföras genom vilken gärning eller handling som helst som syftar till att personen i fråga ska ingå äktenskapet (oberoende av om det är fråga om våld, hot eller annat tvång). 

Straffbart är enligt 2 mom. dessutom alla former av vilseledning som utförs i syfte att få en annan person att lämna Förenade kungariket och göra honom eller henne till föremål för en sådan gärning utanför Förenade kungariket som det föreskrivs om i 1 mom. eller som vore straffbar med stöd av bestämmelsen i fråga, om den utsatta personen befann sig i England eller Wales. 

Med äktenskap avses i bestämmelsen vilken religiös eller civilrättslig äktenskapsceremoni som helst (oberoende av om äktenskapet är juridiskt bindande). 

Straffet för tvångsäktenskap är böter eller fängelse i högst 12 månader, eller både böter och fängelse, om ärendet behandlas genom ett summariskt förfarande, eller fängelse i högst 7 år. 

Vidare föreskrivs det i en särskild lag om familjefrågor (Family Law Act 1996) om behörighet att utfärda en särskild skyddsföreskrift för personer som riskerar att bli föremål för tvångsäktenskap (forced marriage protection order). Brott mot skyddsföreskrift är straffbart enligt 63CA § i lagen. 

I Förenade kungariket föreskrivs det om människohandel (Human Trafficking) i en lag om modernt slaveri (Modern Slavery Act 2015). Definitionen av människohandel innefattar inte det att en person görs till föremål för tvångsäktenskap. 

I Estland är tvångsäktenskap straffbart enligt strafflagens (Karistusseadustik) 133 §, som gäller människohandel, där tvångsäktenskap nämns som ett syfte med gärningen i fråga. I 175 §, som gäller minderåriga som utsätts för människohandel, förbjuds alla försök att påverka en person under 18 år i syfte att skaffa sig ekonomisk vinning, inklusive försök utan ekonomisk vinning som går ut på personen exempelvis ska ingå äktenskap mot sin vilja.  

I den nederländska strafflagen innehåller 284 § en bestämmelse om olaga tvång, men tvångsäktenskap nämns inte separat. Det är ändå med stöd av denna bestämmelse om olaga tvång straffbart att tvinga en person till äktenskap eller till att stanna kvar i ett äktenskap, och maximistraffet för gärningen är fängelse i två år. I en lag mot tvångsäktenskap (Wet tegengaan huwelijksdwang) föreskrivs det om äktenskapsåldern, hinder för äktenskap, ogiltigförklaring av äktenskap till exempel om en person har tvingats att ingå äktenskap samt erkännande av äktenskap som ingåtts utomlands.  

Litauen har inte kriminaliserat tvångsäktenskap separat. I Litauen anser man att tvångsäktenskap ingår i människohandel, som är en straffbar gärning enligt strafflagstiftningen. I artikel 147 i den litauiska strafflagen, där det föreskrivs om människohandel, nämns tvångsäktenskap som ett syfte med människohandel. Gärningsmän kan dömas till fängelse i minst två och högst tio år. Litauen saknar rättspraxis om sådana fall där det avvägs om lagstiftningen kan tillämpas även på andra förbindelser än juridiskt giltiga äktenskap när det gäller människohandel. Den grövsta gärningsformen kan leda till fängelse i minst fyra och högst tolv år. I Litauen anser man att bestämmelsen om människohandel i strafflagen även omfattar brott som består i att förleda någon.