1.1  Bakgrund

Ett direktiv som förutsätter nationellt genomförande har lett till beredningen av propositionen. Rådet gav den 17 oktober 2023 direktivet (EU) 2023/2226, nedan DAC8 , om ändring av direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning, nedan handräckningsdirektivet . Direktivet publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 24 oktober 2023, EUVL L 2023/2226. Direktivet tillämpas i huvudsak från och med den 1 januari 2026.  

DAC8 baserar sig på artiklarna 113 och 115 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, enligt vilka rådet enhälligt i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande och efter att ha hört Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén ska anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen i fråga om beskattning och utfärda direktiv om tillnärmning av sådana lagar och andra författningar i medlemsstaterna som direkt inverkar på den inre marknadens upprättande eller funktion. 

Genom DAC8 införs det av OECD utvecklade och år 2023 publicerade gemensamma regelverket för rapportering som gäller rapporteringsskyldigheterna för leverantörer av kryptotillgångstjänster Crypto-Asset Reporting Framework, nedan CARF , som innehåller bestämmelser om det automatiska utbytet av rapporteringspliktiga transaktioner i anknytning till kryptotillgångar för sådana personer vars skatterättsliga hemvist finns någon annanstans och med vilket ramar för ett världsomspännande utbyte av upplysningar skapas. Målet med utbytet av upplysningar är att bekämpa gränsöverskridande skatteflykt och skattebedrägerier. I samma samband införs genom DAC8 de uppdateringar (CRS 2.0) som publicerats år 2023 avseende den gemensamma standarden för utbyte av upplysningar, Common Reporting Standard, nedan CRS, som utvecklats och publicerats av OECD år 2014.  

I samband med att CARF utarbetades utvecklade OECD ett multilateralt avtal för de behöriga myndigheterna, med stöd av vilket jurisdiktionerna kan utbyta upplysningar som de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster anmäler enligt regelverket för rapportering till skattemyndigheten enligt deras hemvist. Det multilaterala avtalet mellan behöriga myndigheter om automatiskt utbyte av information enligt regelverket för rapportering av kryptotillgångar (FördrS 32/2025), nedan det multilaterala CARF-avtalet , innehåller detaljerade bestämmelser om utbytet av upplysningar mellan jurisdiktionerna.  

Finland har undertecknat det multilaterala CARF-avtalet den 26 november 2024. Avtalet har hittills undertecknats av 50 jurisdiktioner. . Signatories of the Multilateral Competent Authority Agreement on Automatic Exchange of Information pursuant to the Crypto-Asset Reporting Framework Förutsättningarna för att avtalet ska träda i kraft är bland annat att regelverket för rapportering har implementerats i lagstiftningen och att uppnåendet av dessa förutsättningar anmäls till sekretariatet för koordineringsorganet för avtalet till OECD.  

Det multilaterala CARF-avtalet har utarbetats med stöd av artikel 6 i Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (FördrS 21/1995 och ändringsprotokoll 40/2011), nedan konventionen . Enligt artikeln ska två eller fler avtalsparter utbyta de upplysningar som avses i artikel 4 automatiskt enligt överenskommelserna om fallkategorierna och förfaringssätten i de inbördes avtalen mellan dessa parter. Enligt artikel 4 i konventionen ska avtalsparterna bland annat utbyta upplysningar med varandra i fråga om upplysningar som utifrån en förhandsbedömning är väsentliga för att administrera eller verkställa den interna lagstiftning som gäller skatter som omfattas av konventionen.  

OECD utvecklade i samband med att CRS utarbetades ett multilateralt avtal mellan behöriga myndigheter om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton (FördrS 62/2015), med stöd av vilket jurisdiktionerna kan utbyta upplysningar. Finland undertecknade den 29 oktober 2014 det avtal som utarbetats med stöd av artikel 6 i konventionen. Ett tillägg gjordes till avtalet (FördrS 33/2025), som Finland undertecknade den 26 november 2024. Genom tillägget beaktas de ändringar som gjorts i CRS. På ett sätt som motsvarar det multilaterala CARF-avtalet, är en förutsättning för att tillägget till avtalet ska träda i kraft bland annat ett nationellt genomförande av ändringarna och en anmälan till sekretariatet för koordineringsorganet för avtalet om att förutsättningarna i tillägget till avtalet är uppfyllda.  

1.2  Beredning

Beredningen av EU-rättsakten

Kommissionens förslag till rådet från december 2022 om ändring av handräckningsdirektivet är en del av paketet för rättvis och enkel beskattning, med vilket EU:s återhämtning stöds. Paketet innehåller ett meddelande om en handlingsplan, vilket presenterar nya initiativ som gäller rättvis och enkel beskattning och som stödjer återhämtningsstrategin https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/ALL/?uri=CELEX:52020DC0312 , samt kommissionens meddelande om god förvaltning på skatteområdet i och utanför EU https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52020DC0313&from=EN . Dessutom godkände Europaparlamentet den 10 mars 2022 en resolution om rekommendationer till kommissionen om rättvis och enkel beskattning som stödjer återhämtningsstrategin. Där välkomnas kommissionens handlingsplan och man vill se ett grundligt genomförande av den. Europaparlamentet uppmanade kommissionen att utvidga det automatiska utbytet av upplysningar till att omfatta ytterligare kategorier av inkomster och tillgångar, såsom kryptotillgångar.  

Förslaget behandlades i rådets skattearbetsgrupp flera gånger mellan januari och april år 2023. Förslaget godkändes under Spaniens period som EU-ordförande i oktober 2023. 

Kommissionens förslag COM(2022) 707 final är tillgängligt på kommissionens webbplats https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=CELEX:52022PC0707 .  

En skrivelse av statsrådet om ovan nämnda direktivförslag överlämnades till riksdagen (U 102/2022 rd). Stora utskottet godkände riksdagens ståndpunkt (StoURS 195/2022 rd) och omfattade statsrådets ståndpunkt i enlighet med finansutskottets ställningstagande.  

Det nationella beredningsunderlaget för direktivet finns till påseende på riksdagens webbplats https://www.eduskunta.fi/SV/vaski/KasittelytiedotValtiopaivaasia/Sidor/U_102+2022.aspx .  

Beredningen av regeringens proposition

Regeringens proposition har beretts som ett tjänstearbete. I samband med beredningen kontaktades varje aktör som före den 10 februari 2025 ansökt om auktorisation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 om marknader för kryptotillgångar och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 1095/2010 samt direktiven 2013/36/EU och (EU) 2019/1937, nedan EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar , och de erbjöds en möjlighet att diskutera vilka tjänster företaget tillhandahåller och konsekvenserna av DAC8 och CARF samt genomförandet av dessa för företagen. På samma gång presenterades utkast till den nationella utvidgning som var under utredning med avseende på de upplysningar som behövs för att beräkna överlåtelsevinst och överlåtelseförlust eller annan inkomst. De som registrerat sig som leverantörer av virtuell valuta och som ansökt om auktorisation enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar uppgick vid den tidpunkt då intervjuerna överenskoms till sammanlagt sex stycken, medan de sökanden som inte hörde till ovan nämnda register uppgick till två stycken. Gruppen av intervjuade företag avgränsades till sådana aktörer som framöver förmodades uppfylla även definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Till denna del var det väsentligt att aktören framöver till förmån för sin användare av kryptotillgångar eller för användarens räkning tillhandahåller en sådan kryptotillgångstjänst, där en rapporteringspliktig kryptotillgång byts till fiatvaluta eller en annan rapporteringspliktig kryptotillgång.  

Propositionen har beretts vid finansministeriet. Beredningen har gjorts i samarbete med Skatteförvaltningen. Propositionen var på remiss den 27 juni–10 augusti 2025 och utlåtanden om den ombads av de centrala intressentgrupperna. Beredningsunderlaget till regeringens proposition finns i den offentliga webbtjänsten under adressen https://intermin.fi/sv/projekt-och-lagberedning under koden VM110:00/2024 .  

I direktivets genomförandeskede har samarbete förts med kommissionen och andra medlemsstater. Finland har därtill deltagit i mötena för arbetsgruppen OECD:n Working Party No. 10 on Exchange of Information and Tax Compliance, där tolkningsfrågor som gäller ändringarna av CARF och CRS har behandlats. 

2.1  Handräckningsdirektivet

Från och med den 1 januari 2013 har medlemsstaterna i EU sinsemellan tillämpat handräckningsdirektivet, med vilket direktivet om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på direktbeskattningens område 77/799/EEG, som tillämpades fram till slutet av år 2012, upphävdes. Handräckningsdirektivet täcker alla skatter som debiterats av medlemsstaten eller dess delområden eller lokala myndigheter eller som debiterats för deras räkning, om de debiteras i ett område, på vilket grundfördragen tillämpas med stöd av artikel 52 i Fördraget om Europeiska unionen (FEU). Mervärdesskatt, tull och punktskatt, vilka omfattas av separata EU-bestämmelser som gäller samarbetet, samt obligatoriska socialförsäkringsavgifter och vissa andra avgifter lämnar dock utanför tillämpningsområdet  

Handräckningsdirektivet har ändrats för att förbättra öppenheten i beskattningen genom följande direktiv av rådet till den del som det handlar om obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning: 

2.2  Målsättning

Enligt ingressen till DAC8 utgör skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt en stor utmaning för unionen och på global nivå. Utbytet av upplysningar är avgörande för att bekämpa sådana metoder. 

I direktivets ingress konstateras att marknaden för kryptotillgångar har ökat i betydande och ökat sin kapitalisering väsentligt och snabbt under de senaste tio åren. Medlemsstaterna har infört regler och vägledning, som skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat, för att beskatta inkomster från transaktioner med kryptotillgångar. Kryptotillgångarnas decentraliserade karaktär gör det dock svårt för medlemsstaternas skatteförvaltningar att säkerställa efterlevnad av skattereglerna. Kryptotillgångarnas inneboende gränsöverskridande karaktär kräver ett starkt internationellt administrativt samarbete för att säkerställa en effektiv reglering. 

I direktivets ingress konstateras att det regelverk som utarbetats för rapportering av kryptotillgångar och ändringar av den gemensamma rapporteringsstandarden för upplysningar om finansiella konton, vilket godkändes av OECD i augusti 2022, på internationell nivå syftar till att införa större skattetransparens avseende kryptotillgångar och rapporteringen om dem. För att öka effektiviteten i utbytet av upplysningar och minska den administrativa bördan bör unionsreglerna ta hänsyn till OECD:s regelverk. När medlemsstaterna genomför detta direktiv bör de använda de av OECD i juni 2023 utfärdade kommentarerna till regelverket för rapportering och standarden som källa för exemplen och tolkningarna i genomförandet av direktivet för att säkerställa en konsekvent tillämpning av direktivet i alla medlemsstater OECD (2023), International Standards for Automatic Exchange of Information in Tax Matters: Crypto-Asset Reporting Framework and 2023 update to the Common Reporting Standard, OECD Publishing, Paris. .  

Handräckningsdirektivet innehåller bestämmelser om skyldigheterna för finansiella institut att rapportera upplysningar om finansiella konton till skattemyndigheterna, som därefter ska utbyta dessa upplysningar med andra relevanta medlemsstater. Direktivet ställer dock inte någon skyldighet att rapportera största delen av kryptotillgångarna, eftersom de inte betraktas som pengar som finns på inlåningskonton eller som finansiella tillgångar. Dessutom omfattas leverantörer av kryptotillgångstjänster och kryptotillgångsoperatörer i de flesta fallen inte av den i det nuvarande handräckningsdirektivet fastställda definitionen av ett finansiellt institut. I ingressen till DAC konstateras att för att hantera nya utmaningar till följd av den ökande användningen av alternativa betalningsmedel och investeringar, som medför nya risker för skatteundandragande och som ännu inte omfattas av tillämpningsområdet för handräckningsdirektivet, bör reglerna om rapportering och utbyte av upplysningar omfatta kryptotillgångar och dem som använder dessa. 

För att säkerställa en väl fungerande inre marknad bör rapporteringen enligt ingressen till DAC8 vara både effektiv, enkel och tydligt definierad. Det är svårt att upptäcka beskattningsgrundande händelser som inträffar när man investerar i kryptotillgångar. De leverantörer av kryptotillgångstjänster som är rapporteringsskyldiga är bäst lämpade att samla in och kontrollera nödvändiga upplysningar om användarna. Den administrativa bördan bör minimeras för industrin så att den kan utveckla sin fulla potential inom unionen. Det automatiska utbytet av upplysningar mellan skatteförvaltningarna är avgörande för att de ska få den information de behöver för att kunna göra en korrekt bedömning av de inkomstskattebelopp som ska betalas. Rapporteringsskyldigheten bör omfatta både gränsöverskridande och inhemska transaktioner för att säkerställa att rapporteringsreglerna är ändamålsenliga, att den inre marknaden fungerar väl, att likvärdiga förutsättningar råder och att principen om icke-diskriminering respekteras. För att göra det möjligt för skatteförvaltningarna att analysera de upplysningar de mottar och använda dem i enlighet med nationella bestämmelser, är det enligt ingressen lämpligt att kräva rapportering och utbyte av upplysningar som delas upp i olika delar för varje kryptotillgång med avseende på vilken användaren av kryptotillgången har gjort transaktioner. 

För att främja administrativt samarbete med jurisdiktioner utanför unionen bör kryptotillgångsoperatörer som uppfyller vissa villkor tillåtas att endast rapportera upplysningar om användare av kryptotillgångar med hemvist i unionen till skatteförvaltningarna i en jurisdiktion utanför unionen, i den mån de rapporterade upplysningarna är likvärdiga med de upplysningar som anges i detta direktiv och i den mån det finns ett gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter med en sådan jurisdiktion utanför unionen. En kvalificerad jurisdiktion utanför unionen skulle i sin tur vidarebefordra sådana upplysningar till skatteförvaltningarna i de medlemsstater där användarna av kryptotillgångar har sin hemvist. När så är lämpligt bör denna mekanism tas i bruk för att förhindra att likvärdiga upplysningar rapporteras och lämnas mer än en gång. 

Utöver det ovan beskrivna har DAC8 även som mål att på andra sätt effektivisera bestämmelserna om de upplysningar som ska rapporteras eller utbytas för att uppnå en anpassning till ny utveckling på olika marknader och därmed effektivt hantera identifierade beteenden vad avser skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt. Enligt ingressen till direktivet bör dessa bestämmelser återspegla den utveckling som observerats på den inre marknaden och på internationell nivå och som syftar till att uppnå effektiv rapportering och effektivt utbyte av upplysningar. Följaktligen innehåller DAC8 bland annat de senaste ändringarna av OECD:s gemensamma rapporteringsstandard om upplysningar om finansiella konton, inklusive integreringen av bestämmelser om elektroniska pengar och centralbankernas digitala valuta, som anges i del II i Crypto-Asset Reporting Framework and Amendments to the Common Reporting Standard som godkändes av OECD i augusti 2022, samt utvidgningen av tillämpningsområdet för det automatiska utbytet av upplysningar om förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor till vissa förhandsbesked avseende fysiska personer. För att tillämpningen av direktivet i fråga om rapporteringen av upplysningar om finansiella konton ska vara enhetlig i medlemsstaterna, ska de i genomförandet av direktivet som källor till exemplen och tolkningen använda Common Reporting Standard som ändrats av OECD och dess uppdaterade kommentarer på samma sätt som förutsattes i DAC2.  

Elektroniska pengar används ofta i unionen, och antalet transaktioner och deras sammanlagda värde ökar stadigt. Elektroniska pengar omfattas dock inte uttryckligen av tillämpningsområdet för handräckningsdirektivet och medlemsstaterna antar olika tillvägagångssätt när det gäller elektroniska pengar. Därmed omfattas därtill anknutna produkter inte alltid av de befintliga kategorierna av inkomst och kapital vilka föreskrivits i handräckningsdirektivet. Det bör därför införas regler i handräckningsdirektivet vilka säkerställer att rapporteringsskyldigheterna gäller för elektroniska pengar. 

Som en del av målet i direktivet om att täppa till kryphål som möjliggör skattebedrägeri, skatteundantagandet och skatteflykt fogades inkomster av utdelning som betalats in på depåkonton till de inkomstlag på vilka det obligatoriska automatiska utbytet av upplysningar tillämpas. För att förbättra specificeringen av personer i den medlemsstat som tar emot upplysningar, bör varje medlemsstat i och med direktivändringen vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att det skatteregistreringsnummer för personer och enheter som utfärdats av hemvistmedlemsstaten rapporteras med avseende på inkomster från anställning, styrelsearvoden och pensioner och med avseende på förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och förhandsbesked om prissättning, landsspecifika rapporter och rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. 

Avsaknaden av utbyte av förhandsbesked i skattefrågor som rör fysiska personer innebär att skatteförvaltningarna i de berörda medlemsstaterna kanske inte är medvetna om dessa förhandsbesked. Det finns därför en risk att möjligheter till skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt kommer att skapas. I syfta att reducera den risken, och i syfte att minska den administrativa bördan, bör det automatiska utbytet av förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor utvidgas till att omfatta sådana förhandsbesked där beloppet för den transaktion eller serie av transaktioner som avses i förhandsbeskedet i gränsöverskridande skattefrågor överstiger ett visst tröskelvärde. Förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor som fastställer om en person har skatterättslig hemvist eller inte i den medlemsstat som utfärdar förhandsbeskedet bör även framöver utbytas automatiskt. 

I ingressen till DAC8 framlyfts sambanden mellan skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt och penningtvätt även med tanke på övervakningen av genomförandet. Direktivet ändrades på så sätt att upplysningar som utbyts mellan medlemsstaterna även framöver kan användas för fastställande, administration och verkställighet i fråga om tullar och för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. 

I ingressen till DAC8 konstateras att upplysningar som samlats in och utbytts utifrån handräckningsdirektivet kan vara nyttiga även inom vissa andra områden. Även framöver anses det vara lämpligt att begränsa användningen av dessa upplysningar på andra områden till sådana områden, som den medlemsstat som skickar upplysningarna har godkänt i enlighet med detta direktiv. Handräckningsdirektivet ändrades genom att tillåta en bredare användning av upplysningarna i situationer med särskilda och allvarliga egenskaper och när man på unionsnivå har kommit överens om att vidta åtgärder. Sådana situationer skulle särskilt vara sådana där beslut har fattats i enlighet med artikel 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende restriktiva åtgärder. De upplysningar som utbyts med stöd av handräckningsdirektivet kan vara relevanta för att upptäcka överträdelser eller kringgående av restriktiva åtgärder. I gengäld kommer eventuella överträdelser av restriktiva åtgärder att vara relevanta för skatteändamål, eftersom undvikande av restriktiva åtgärder i de flesta fall också kommer att innebära skatteflykt avseende de berörda tillgångarna. Med tanke på de sannolika synergierna och den nära kopplingen mellan att upptäcka kringgående av restriktiva åtgärder och att upptäcka skatteflykt är det därför lämpligt att tillåta ytterligare användning av upplysningarna. 

2.3  Huvudsakligt innehåll

3.1  Genomförandet av ändringarna av handräckningsdirektivet

3.2  Tillgången till upplysningar om kryptotillgångstransaktioner

3.3  Tillgången till upplysningar om finansiella konton

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Finland ska genomföra DAC8, som inte ger medlemsstaterna nationellt handlingsutrymme i fråga om de minsta skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom, rapporteringsskyldigheter och registreringsskyldigheter som förutsätts av de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångar. I fråga om sakinnehåll och begrepp är direktivet en tämligen omfattande helhet och genomförandet av den förutsätter otaliga bestämmelser. Enligt genomförandebestämmelsen av blankettform ska de bestämmelser som hör till lagstiftningen i direktivet iakttas som lag, om inte något annat följer av denna lag. I propositionen föreslås att bestämmelser utfärdas om bestämmelser som i fråga om sakinnehåll är behövliga för att genomföra och tillämpa skyldigheterna i direktivet i lagen om beskattningsförfarande och lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Den sista nämnda lagen innehåller i omfattande grad bestämmelser om rapporteringspliktiga transaktioner, anmälningen av dessa och om förfarandena för sådana, eftersom det inte är ändamålsenligt att genomföra en så omfattande helhet av bestämmelser antingen som en genomförandebestämmelse av blankettform eller genom att inkludera den i lagen om beskattningsförfarande. 

Finland har åtagit sig att genomföra CARF och utbyta upplysningar med övriga jurisdiktioner. Genom att utsträcka samarbetet kring utbytet av upplysningar till andra kvalificerade jurisdiktioner, får Finland även upplysningar om finländska användare hos rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster i dessa kvalificerade jurisdiktioner. Detta har en konsekvens som avsevärt förbättrar Skatteförvaltningens tillgång till information, eftersom uppskattningsvis omkring 40 procent av de skattskyldiga som äger kryptotillgångar använder någon utländsk tjänsteleverantör. Även om en del av aktörerna är rapporteringsskyldiga uttryckligen i någon annan medlemsstat och Finland således får upplysningar, uteblir trots detta en avsevärd mängd upplysningar som behövs i hanteringen av skatteriskerna och beskattningen för Skatteförvaltningen. GF, som verkar i anslutning till OECD, övervakar att CARF:s täckning är maximalt bred. Alla jurisdiktioner som är väsentliga med tanke på regelverket för rapportering ska genomföra CARF. Finland är fortfarande en väsentlig jurisdiktion, eftersom leverantörer av kryptotillgångstjänster har etablerat sig här. Således är det i praktiken inte möjligt att Finland låter blir att genomföra CARF. 

Det skulle vara möjligt att lämna bort den nationella utvidgningen om upplysningar som behövs för att räkna överlåtelsevinst och överlåtelseförlust eller annan inkomst från propositionen. Detta skulle dock leda till att de nyttor som beskrivits i avsnitt 4 i denna proposition inte uppnås för de skattskyldiga, de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster och Skatteförvaltningen. Detta främjar inte att man fortsätter att följa den väg som anknyter till skyldigheten för utomstående att lämna uppgifter och som man vant sig vid i Finland. Skatteförvaltningens strategiska prioritering utgörs bland annat av smidig skötsel av skatteärenden och säkrade skatteintäkter. En skyldighet för utomstående att lämna uppgifter ger verktyg för att uppnå dessa mål på ett ändamålsenligt sätt med beaktande av proportionalitetsprincipen. De aktörer som intervjuades i samband med lagberedningen har varit öppet intresserade av en nationell utvidgning och ansett att den är ett element som stärker deras affärsverksamhet. Enligt Skatteförvaltningens uppskattning skulle skattebortfallet minska avsevärt jämfört med att upplysningar fås som sammanräknade årliga belopp. En av de viktigaste orsakerna till detta är att resurser kan riktas i högre grad på skattekontrollen. Beloppet av de kostnader som uppkommer för Skatteförvaltningen av den nationella utvidgningen är även litet jämfört med uppskattningen av minskningen av skattebortfallet och på grund av denna orsak är det inte heller motiverat att inte beakta utvidgningen i den föreslagna lagen. 

I fråga om de bestämmelser som föreskrivits för att vidareutveckla handräckningsdirektivet och som gäller andra än de bestämmelser som uttryckligen gäller skyldigheten att lämna uppgifter om kryptotillgångar ska medlemsstaterna genom behövliga ändringar i lagstiftningen säkerställa att de förfaranden som förutsätts i direktivet genomförs. Bestämmelserna i direktivet är sådana att de inte lämnar nationellt handlingsutrymme för medlemsstaterna. 

5.2  Planerade och genomförda metoder i andra medlemsstater och jurisdiktioner

OECD publicerade i juni 2023 ett gemensamt regelverk för rapportering för leverantörer av kryptotillgångstjänster och en uppdatering den gemensamma standarden för utbyte av upplysningar om finansiella konton. DAC8 baserar sig på dessa publikationer av OECD och Europeiska kommissionen och flera medlemsstater har varit med och utvecklat såväl regelverket för rapportering som uppdateringen av regelverket för utbyte av upplysningar. På grund av detta är direktivet, med undantag för vissa detaljer, av samma innehåll som OECD:s publikationer. OECD har även utarbetat ett multilateralt avtal för de behöriga myndigheternas automatiska utbyte av upplysningarna enligt regelverket för rapportering. Alla medlemsstater har antingen förbundit sig till att genomföra CARF eller undertecknat det. Således kommer medlemsstaterna att utbyta upplysningar med de kvalificerade jurisdiktionerna. Medlemsstaterna ska utfärda de lagar, förordningar och administrativa föreskrifter som DAC8 förutsätter före slutet av år 2025. På grund av detta pågår det nationella genomförandet av direktivet i olika medlemsstater och därför har endast lite information till exempel om ett nationellt genomförande som går längre än direktivets innehåll och tillämpningsområdet varit tillgänglig då propositionen bereddes.  

Det danska ministeriet med ansvar för skatteärenden (Skatteministeriet) offentliggjordes i november 2024 ett utkast till förslag för att implementera DAC8 och CARF. Förslaget ger det danska ministeriet med ansvar för skatteärenden behörighet att utfärda närmare bestämmelser om till exempel förfarandena för kundkännedom. På grund av detta är närmare information om det slutliga innehållet i den danska lagstiftningen och dess omfattningar inte ännu tillgänglig. Den föreslagna lagen godkändes den 29 maj 2025. Det svenska finansdepartementet offentliggjorde i december 2024 ett förslag till lagstiftning för att genomföra DAC8 och CARF. Med avvikelse från det danska förslagsutkastet innehåller det detaljerade bestämmelser med motiveringar för att genomföra direktivet. Förslaget motsvarar innehållet i direktivet och innehåller inte avsevärda nationella utvidgningar. 

Eftersom direktivet i praktiken inte innehåller något nationellt handlingsutrymme i fråga om genomförandet av de minsta skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom, rapporteringsskyldigheter och registreringsskyldigheter som förutsätts av rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster, kan det nationella genomförandet till denna del förmodas vara relativt likadant i medlemsstaterna. Medlemsstaterna kan dock i samband med genomförandet av direktivet utvidga skyldigheterna för de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångar på grund av nationella orsaker. I vissa medlemsstater, såsom i Spanien, är det möjligt att det redan finns en nationell skyldighet att lämna upplysningar i anknytning till kryptotillgångar, vilken det kan vara utmanande att samordna med direktivet. Därtill kan bestämmelserna om genomförandet i praktiken och i synnerhet de administrativa förfarandena därtill innehålla skillnader mellan medlemsstaterna då varje medlemsstat väljer det alternativ som är det mest ändamålsenliga utifrån dess nationella utgångspunkter. Direktivet innehåller även procedurbestämmelser, som medlemsstaterna ska beakta och som begränsar medlemsstaternas möjligheter att utfärda bestämmelser som avsevärt avviker från de övriga medlemsstaternas bestämmelser.  

Det norska finansministeriet offentliggjorde i november 2024 ett förslag till lagstiftning för att genomföra CARF. Förslaget motsvarar CARF, men det innehåller dock en skyldighet som stödjer den norska nationella förmögenhetsbeskattningen att anmäla värdena per den 1 januari för kryptotillgångar och fiatvalutor som till hör till användarna av kryptotillgångar och som förvaras hos norska rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster. Lagen antogs den 20 juni 2025. 

Storbritanniens regering ordnade i oktober 2024 ett offentligt samråd för att genomföra CARF. I det konsultationsdokument som lades fram vid samrådet föreslås att Storbritannien inför regler som gäller för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster, vars innehåll motsvarar CARF. Reglerna innehåller en registreringsskyldighet för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångar, eftersom EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar inte tillämpas i Storbritannien och bland annat en försummelseavgift för en person som ska ett intygande för det fallet att ett intygande inte ges. Det föreslås att reglerna träder i kraft tidigast från ingången av år 2026. 

7.1  Lag om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning

1 kap. Tillämpningsområde och den territoriella omfattningen av skyldigheten att lämna upplysningar 

1 §.Lagens tillämpningsområde och bemyndigande att meddela föreskrifter . Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämpningsområdet för rapporteringspliktiga transaktioner och Skatteförvaltningens bemyndigande att meddela föreskrifter. Paragrafens 1 mom. innehåller en hänvisning till 17 g § i lagen om beskattningsförfarande, vilken innehåller bestämmelser om skyldigheten att lämna uppgifter om dessa rapporteringspliktiga transaktioner. De rapporteringspliktiga transaktionerna anses till denna del innehålla rapporteringspliktiga transaktioner enligt såväl DAC som CARF och även försäljningar och andra överlåtelser samt inkomsthändelser av rapporteringspliktiga kryptotillgångar vilka baserar sig på den föreslagna nationella utvidgningen.  

Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas lagen på sådana upplysningar om rapporteringspliktiga transaktioner som kan inverka på storleken hos och bestämmandet av de skatter som avses i lagen om genomförande av handräckningsdirektivet. Den föreslagna nationella utvidgningen i fråga om försäljningar och andra överlåtelser samt inkomsthändelser av rapporteringspliktiga kryptotillgångar har inte någon konsekvens för beloppet av skatterna enligt tillämpningsområdet för lagen om genomförande av handräckningsdirektivet, eftersom dessa upplysningar gäller endast allmänt skattskyldiga fysiska personer och dödsbon i Finland. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs att lagen tillämpas även på upplysningar om rapporteringspliktiga transaktioner som Finland är skyldigt att automatiskt utbyta med andra kvalificerade jurisdiktioner med stöd av artikel 6 i konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (FördrS 20 och 21/1995), sådan konventionen lyder ändrad genom det den 27 maj 2010 ingångna protokollet (FördrS 39 och 40/2011), och med stöd av det multilaterala avtalet mellan behöriga myndigheter om automatiskt utbyte av information enligt regelverket för rapportering av kryptotillgångar (FördrS 32/2025) som ingåtts med stöd av den nämnda 6 artikeln. Den föreslagna nationella utvidgningen i fråga om försäljningar av rapporteringspliktiga kryptotillgångar och andra överlåtelser samt inkomsthändelser har inte någon konsekvens för tillämpningen av detta moment, eftersom dessa upplysningar gäller endast för allmänt skattskyldiga fysiska personer och dödsbon i Finland. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs att Skatteförvaltningen får meddela närmare föreskrifter om tillämpliga definitioner enligt 1 kap., tillämpningen av skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom enligt 2 kap., om i 3 kap. avsedda upplysningar som ska lämnas och om i 4 kap. avsedda särskilda skyldigheter, eller begränsa de upplysningar som ska lämnas om överlåtelser och inkomsthändelser av kryptotillgångar enligt 48 §. Skatteförvaltningens bemyndigande att vid behov meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av definitioner och skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom är motiverat och behövligt för det första på grund av att det blir möjligt att reagera på situationer där nya anvisningar om tolkningen av tillämpningen av DAC8 och CARF ges på det internationella planet. Genom Skatteförvaltningens föreskrifter är det även möjligt att beakta nya förfaringssätt och produkter som lanseras i verksamhetsområdet. Bemyndigandet att utfärda föreskrifter medför inte någon rätt för Skatteförvaltningen att ge föreskrifter som utvidgar eller begränsar definitionerna eller skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom, utan bemyndigandet begränsar sig till föreskrifter som preciserar tillämpningen av lagen. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om de upplysningar som ska lämnas behövs så att Skatteförvaltningen kan meddela detaljerade föreskrifter om hur de upplysningar som krävs i lagen ska anmälas. 

I punkt 9 i ingressen till DAC8 ställs en förutsättning för medlemsstaterna att då direktivet genomförs använda de kommentarer som utarbetats av OECD, vilka gäller CARF och modellavtalet för de behöriga myndigheterna för utbytet av CARF-upplysningar. CARF innehåller en rekommendation för de deltagande jurisdiktionerna att använda dess kommentarer då de tillämpar och tolkar sina bestämmelser om genomförandet av CARF. Syftet med rekommendationen är att säkerställa att jurisdiktionerna tillämpar CARF enhetligt. För att säkerställa en enhetlig tillämpning har OECD gett preciserande kommentarer om tolkningen av CARF. Det kan förmodas de även framöver ges på motsvarande sätt som de getts i CRS, till exempel i form av de vanliga frågor som publicerats av OECD. Kommentarerna handlar inte om ändringar av tillämpningsområdet för CARF och inte heller om ändringar av skyldigheterna i CARF och således inte heller i DAC8, utan uttryckligen om en precisering av enskilda sakpunkter, som varit föremål för tolkningsoklarheter bland de deltagande jurisdiktionerna eller de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster. Utöver de kommentarer som redan publicerats av OECD är det ändamålsenligt att även framöver använda de tolkningsanvisningar som publiceras som tolkningskälla till den föreslagna lagen. Genom detta säkerställs att den föreslagna lagen på det sätt som avses i DAC8 och CARF tolkas enhetligt tillsammans med de andra medlemsstaterna och deltagande jurisdiktionerna. Därför anses det vara ändamålsenligt att utfärda bestämmelser om ett bemyndigande för Skatteförvaltningen. Enligt förslaget använder Skatteförvaltningen kommentarerna i sina omfattande lagtolkningsanvisningar. De anvisningar som preciserar och tydliggör tolkningen anses dessutom vara till nytta för de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster då de får uttryckliga och exakta anvisningar för oklara tolkningssituationer. Detta bidrar till att de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänsterna kan fullgöra sin skyldighet avseende åtgärder för kundkännedom och sin anmälningsskyldighet på det sätt som lagen förutsätter. En allmän bemyndigandebestämmelse som motsvarar det föreslagna momentet har utfärdats i bestämmelserna om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter i 3 kap. i lagen om beskattningsförfarande. Innehållsmässigt motsvarar det föreslagna momentet, även vid sidan om begränsningen i fråga om upplysningar enligt 48 §, vad som föreslås i denna proposition om Skatteförvaltningens bemyndigande i fråga om finansiella instituts skyldighet att lämna upplysningar om finansiella konton.  

Skatteförvaltningen har i enlighet med förslaget i momentet möjlighet att begränsa de överlåtelser av kryptotillgångar som avses i 48 § och de upplysningar som ska anmälas om inkomsthändelser. Skatteförvaltningen ska ha möjlighet att begränsa skyldigheten att lämna upplysningar så att den kan beakta de snabba ändringarna på kryptotillgångsmarknaderna, till exempel i olika nya tjänstetyper som utvecklas. Karaktären på en viss kryptotillgångstjänst och dess faktiska innehåll kan ändras till exempel så att tjänsten på det sätt som avses i 48 § inte anses vara behövlig i beskattningen, varför Skatteförvaltningen kan meddela ett beslut om att avgränsa denna transaktionstyp utanför de upplysningar som ska anmälas. 

2 §.Skyldiga att lämna upplysningar . Definitionen av rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster i CARF innehåller inte någon territoriell anknytning till någon viss stat eller jurisdiktion. Syftet med denna definition är att visa utsträckningen för regelverket för rapportering uttryckligen med tanke på karaktären på den utövade verksamheten, oberoende av från vilken jurisdiktion verksamheten bedrivs. Med avvikelse från CARF innehåller definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i DAC8 och en leverantör av kryptotillgångstjänster, som är ett väsentligt element av den, dock en stark territoriell anknytning till Europeiska unionen i och med EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Enligt artikel 59.2 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar ska leverantörer av kryptotillgångstjänster som är auktoriserade ha ett säte i en medlemsstat varifrån de utför åtminstone en del av sina kryptotillgångstjänster. Enligt samma punkt ska de även ha sin faktiska företagsledning i unionen, och minst en av styrelseledamöterna ska ha sin hemvist i unionen. Utöver det ovan nämnda är vissa finansiella enheter enligt artikel 59.1 b i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, vilka får tillhandahålla kryptotillgångstjänster med stöd av artikel 60, i och med kravet på auktorisation i anknytning till den övriga verksamheten, faktiskt etablerade i Europeiska unionen. Trots detta innehåller inte heller definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i DAC8 någon territoriell anknytning direkt till någon viss medlemsstat. På grund av dessa orsaker innehåller inte heller den föreslagna lagen någon uttrycklig definition av en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster.  

Det finns bestämmelser om den territoriella omfattningen av skyldigheten att lämna upplysningar, anknytningen för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till en viss jurisdiktion och förhållandet mellan jurisdiktionerna och fullgörandet av skyldigheterna i avsnitt I i CARF och avsnitt I i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilket ändrats genom DAC8. Till övriga delar är bestämmelserna innehållsmässigt enhetliga, men direktivet innehåller en särskild bestämmelse som genererar en territoriell anknytning till en medlemsstat och som har en konsekvens för tillämpningen av det aktuella avsnittet. Enligt punkt A.1 i avsnitt I i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, tillämpas på en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kraven angående rapportering och kundkännedom i avsnitten II respektive III, om den är en enhet till vilken en medlemsstat beviljat auktorisation enligt artikel 63 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar eller en enhet som får tillhandahålla kryptotillgångstjänster efter att ha gett medlemsstaten en underrättelse i enlighet med artikel 60 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Som en följd av den regleringslösning som valts i direktivet har den i direktivet bildade territoriella anknytningen till en viss medlemsstat i EU prioritet i förhållande till bestämmelsen med en territoriell anknytning med fyra steg vilken valts i regelverket för rapportering. Eftersom den föreslagna lagen i första hand handlar om genomförande av bestämmelserna i direktivet, har motsvarande lösning använts som grund för den föreslagna lagen. I och med direktivet kan en territoriell anknytning i regel bildas endast till en medlemsstat för en sådan rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster på vilken EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar tillämpas. Hierarkibestämmelserna i regelverket för rapportering och direktivet tillämpas i regel inte heller på aktören i fråga. Detta är en följd av att det anses att denna aktörs territoriella anknytning bildas endast till en och samma medlemsstat, det vill säga till den vars behöriga myndighet har fått auktorisation eller till vilken den gjort en anmälan och vilken den aktuella behöriga myndigheten även övervakar. 

Med beaktande av ovan nämnda bakgrund till CARF och DAC8 innehåller paragrafen bestämmelser om de aktörer som uppfyller definitionen av rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster, på vilken den föreslagna lagen uttryckligen tillämpas. Syftet med paragrafen är att avgränsa den grupp som har en skyldighet att lämna upplysningar endast till sådana aktörer som uppfyller definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster och som har en i paragrafen avsedd territoriell anknytning till Finland. Bestämmelserna i den föreslagna lagen blir inte tillämpliga i en situation där en aktör som i sig uppfyller definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte har någon i paragrafen avsedd territoriell anknytning till Finland. Den föreslagna lagen innehåller inte någon separat definition av en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, eftersom tillämpningsområdet för 1 kap. och den territoriella omfattningen av skyldigheten att lämna upplysningar anses redogöra tillräckligt tydligt för i vilka situationer den föreslagna lagen tillämpas på en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster och uttryckligen i Finland. På detta sätt undviks även att uttrycket ”till Finland” upprepas onödigt på flera olika ställen i den föreslagna lagen. 

Enligt underpunkt a i 1 punkten i 1 mom. i paragrafen tillämpas bestämmelserna i den föreslagna lagen på sådana enheter som uppfyller definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, för vilken Finansinspektionen har beviljat auktorisation i enlighet med artikel 63 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Dessa enheter är sådana i artikel 3.15 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar avsedda leverantörer av kryptotillgångstjänster, vilka har rätt att med stöd av artikel 59 i denna förordning tillhandahålla kryptotillgångstjänster i unionen utifrån den grunden att Finansinspektionen beviljat dem auktorisation i enlighet med artikel 63. Enligt övergångsbestämmelsen i 32 § i lagen om leverantörer av kryptotillgångstjänster och om marknader för kryptotillgångar (402/2024), nedan lagen om kryptotillgångar , har en sådan tjänsteleverantör av virtuella tillgångar som avses i 2 § 1 mom. 2 punkten och som vid ikraftträdandet av denna lag tillhandahåller sådana tjänster i anslutning till virtuella valutor som avses i 6 punkten i det momentet med stöd av en registrering som Finansinspektionen har beviljat, fortfarande rätt att i enlighet med den upphävda lagen tillhandahålla tjänster i anslutning till virtuella valutor enligt sin registrering till och med den 30 juni 2025 eller tills tillhandahållaren beviljas auktorisation enligt artikel 59 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, beroende på vilken tidpunkt som infaller först, om tillhandahållaren senast den 30 oktober 2024 har lämnat in en ansökan till Finansinspektionen om auktorisation enligt artikel 62 i den förordningen. I 2 mom. i samma paragraf föreskrivs vidare att övergångsperioden enligt 1 mom. tillämpas också på sådana i 2 § 1 mom. 2 punkten i lagen om tillhandahållare av virtuella valutor avsedda tillhandahållare av virtuella valutor som har antecknats i Finansinspektionens register högst sex månader före ikraftträdandet av denna lag och som har lämnat en ansökan om auktorisation enligt artikel 62 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar till Finansinspektionen senast den 30 oktober 2024. I och med övergångsbestämmelsen i lagen om kryptotillgångar hinner alla tillhandahållare av virtuella valutor enligt lagen om tillhandahållare av virtuella valutor, som fortsatt sin verksamhet, ansöka om auktorisation hos Finansinspektion och sannolikt hinner de även få auktorisationen innan den föreslagna lagen träder i kraft.  

Enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar får kryptotillgångstjänster inte tillhandahållas i unionen, såvida personen inte auktoriserats eller det handlar om vissa finansiella enheter, som får tillhandahålla kryptotillgångstjänster efter att ha gjort en underrättelse. Kryptotillgångstjänster har definierats brett i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och de omfattas i omfattande grad av den tilläggsförutsättning om genomförande av bytestransaktioner vilken föreskrivits för beskattningsändamål uttryckligen för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i regleringen kring utbytet av upplysningar i fråga om beskattning. De myndigheter som medlemsstaterna valt som behöriga myndigheter i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, vilken i Finland är Finansinspektionen, ska i fråga om den egna medlemsstaten övervaka efterlevnaden av EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och de förordningar och beslut som kommissionen gett med stöd av den. Enligt artikel 95.1 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångstjänster ska dessa behöriga myndigheter även samarbeta sinsemellan då denna förordning tillämpas och utbyta information utan onödigt dröjsmål och samarbeta om utredningar, tillsyn och kontroll av efterlevnad. Med beaktande av den omfattande regleringen av finansmarknaden och bestämmelserna om förhindrande av penningtvätt med de omfattande bemyndigandena att utföra kontroll, är det sannolikt att den föreslagna lagen tillämpas på största delen av de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster uttryckligen utifrån underpunkt a i 1 punkten. Denna bedömning får stöd av att den föreslagna lagen, i fråga om alla aktörer som intervjuats och planerats att intervjuas i samband med lagberedningen, utifrån detta villkor tillämpas till den del som Finansinspektionen beviljar auktorisation till dem. 

Enligt underpunkt b till 1 punkten i momentet tillämpas bestämmelserna i den föreslagna lagen på sådana enheter som uppfyller definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, vilka får tillhandahålla kryptotillgångstjänster efter att ha lämnat en underrättelse till Finansinspektionen i enlighet med artikel 60 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Dessa enheter är sådana i artikel 3.15 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar avsedda leverantörer av kryptotillgångstjänster, vilka har rätt att med stöd av artikel 59 i denna förordning tillhandahålla kryptotillgångstjänster i unionen utifrån den grunden att de redan har någon viss annan auktorisation och beslutar att göra en underrättelse om tillhandahållande av kryptotillgångstjänster till Finansinspektionen utifrån artikel 60. De enheter som ingår i samlingstermen ”vissa finansiella enheter” i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar utgörs av kreditinstitut, värdepapperscentraler, värdepappersföretag, marknadsoperatörer, institut för elektroniska pengar, förvaltningsbolag för fondföretag och förvaltare av alternativa investeringsfonder. Artikel 60 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar möjliggör inte att alla ovan nämnda vissa finansiella enheter kan tillhandahålla kryptotillgångstjänster endast utifrån en anmälan. Till exempel med stöd av direktiv 2009/110/EG får ett auktoriserat institut för elektroniska pengar i fråga om de e-pengatoken som det utfärdat tillhandahålla förvaring och administration av kryptotillgångar för kundernas räkning och tjänster för överföring av kryptotillgångar för kundernas räkning, medan ett kreditinstitut kan tillhandahålla vilken som helst av de kryptotillgångstjänster som nämns i förordningen. 

Momentets 1 punkt leder till att skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna tillämpas i Finland på en sådan rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till vilken Finansinspektionen beviljat auktorisation eller som får tillhandahålla kryptotillgångstjänster efter att lämnat en underrättelse till Finansinspektionen. Under förutsättning att alla medlemsstater genomfört direktivet på behörigt sätt, är det inte längre möjligt för denna rapporteringsskyldiga leverantör av kryptotillgångstjänster att i princip tillämpa skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i någon annan medlemsstat. Detta oberoende av att även om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster enligt artikel 59.7 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar har rätt att tillhandahålla kryptotillgångstjänster överallt i och till alla delar av unionen antingen utifrån etableringsrätten, även via en filial, eller utifrån friheten att tillhandahålla tjänster. Av de leverantörer av kryptotillgångstjänster som tillhandahåller kryptotillgångstjänster över gränserna förutsätts inte fysisk närvaro i den mottagande medlemsstatens område. Anknytningen till den medlemsstat, vars behöriga myndighet beviljat den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster auktorisation eller som tagit emot ett meddelande, kan i fråga om den aktör som fortsätter att erbjuda kryptotillgångstjänster skäras av endast genom att uttryckligen avsäga sig auktorisationen. Eftersom juridiska personer eller andra företag som avser tillhandahålla kryptotillgångstjänster ska lämna in sin ansökan om auktorisation för en leverantör av kryptotillgångstjänster till den behöriga myndigheten i den egna hemviststaten, är anknytningen för en viss leverantör av kryptotillgångstjänster till en viss medlemsstat jämförelsevis permanent. 

Enligt 2 punkten i momentet tillämpas bestämmelserna i den föreslagna lagen på en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster även då den inte är en i 1 punkten i momentet avsedd enhet, men uppfyller något av villkoret om en territoriell anknytning i underpunkt a–d i Finland. Det föreslagna momentets 2 punkt motsvarar de bestämmelser i CARF som bildar en territoriell anknytning till en viss jurisdiktion. Motsvarande bestämmelser ingår även i direktivet. Utifrån dessa är den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster skyldig att rapportera de krävda upplysningarna i alla sådana jurisdiktioner där den uppfyller villkoret för någon territoriell anknytning, dock med beaktande av de föreslagna bestämmelserna om förhindrande av mångfaldig rapportering i 3 §. Momentets 2 punkt blir dock tillämpligt endast då en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte är en enhet till vilken Finansinspektionen beviljat auktorisation i enlighet med artikel 63 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar eller som inte får tillhandahålla kryptotillgångstjänster efter att ha gett Finansinspektionen en underrättelse i enlighet med artikel 60 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångstjänster. Med beaktande av begreppet rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan det således handla endast om en aktör som uppfyller definitionen av en kryptotillgångsoperatör, eftersom det föreslås att definitionen av leverantör av kryptotillgångstjänster innehåller en direkt hänvisning till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, där förutsättningen för definitionen av leverantör av kryptotillgångstjänster är att kryptotillgångstjänster får tillhandahållas i enlighet med artikel 59. Begreppet kryptotillgångsoperatör är självständigt i DAC8, vilket inte har någon motsvarighet i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar eller CARF. 

Med beaktande av det ovan nämnda blir 2 punkten i momentet i regel tillämplig i situationer där tillämpningsområdet för EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, till vilken DAC8 delvis hänvisar direkt, avviker från CARF:s tillämpningsområde. Detta kan för det första bli fallet i fråga om den juridiska formen för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar innehåller ett krav på att aktören ska vara en juridisk person med de undantag som nämns i artikel 59.3, det vill säga att om den juridiska formen är någon annan än en juridisk person, ska rättigheterna för tredjeparter ha tryggats på samma nivå som är möjligt då aktören är en juridisk person. Med undantag från detta kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster vara även en fysisk person i regleringen kring utbyte av upplysningar i fråga om beskattning och därmed även i underpunkt a och d i föreslagna 2 mom. Eftersom definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster innehåller tillhandahållande av kryptotillgångstjänster i form av näringsverksamhet, ska en fysisk person åtminstone vara en enskild näringsidkare då den tillhandahåller kryptotillgångstjänster i Finland. Det vore dock väldigt exceptionellt att verksamheten faktiskt utövas i Finland med denna juridiska form, eftersom Finansinspektionen sannolikt tolkar EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar på så sätt att det i en sådan situation inte är möjligt att bevilja auktorisation. Om auktorisation inte beviljas, får aktören inte heller tillhandahålla kryptotillgångstjänster i unionen. 

För det andra kan tillämpningsområdet avvika i fråga om unika och icke-fungibla kryptotillgångar (Non-Fungible Token, NFT). Enligt punkterna 10 och 11 i ingressen till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångstjänster ska förordningen inte tillämpas på kryptotillgångar som är unika och inte fungibla med andra kryptotillgångar, inbegripet digitala konstverk och samlarföremål. Å andra sidan ska förordningen tillämpas även på kryptotillgångar, som verkar vara unika och icke-fungibla, men vars faktiska särdrag eller särdrag i samband med de faktiska användningsändamålen gör dem antingen fungibla eller icke-unika. Även om den separata definitionen av kryptotillgångar i DAC8 och den föreslagna lagen innehåller en direkt hänvisning till definitionen av kryptotillgångar i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, är syftet med definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång i CARF-regelverket för rapportering att i omfattande grad täcka alla unika och icke-fungibla kryptotillgångar. Detta är fallet även då själva värdet eller rättigheten samt anteckningen i en distribuerad liggare är unik och icke-fungibel. En aktör som tillhandahåller tjänster i anknytning till sådana produkter behöver inte, med beaktande av tillämpningsområdet för EU:s marknader för kryptotillgångar, ansöka om auktorisation i unionen. Om en sådan aktör ansöker om auktorisation, men inte gör till exempel byten av unika och icke-fungibla kryptotillgångar till fiatvalutor, kan denna aktör uppfylla definitionen av en kryptotillgångsoperatör och vidare av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Momentets 2 punkt kan i dessa situationer bli tillämplig, under förutsättning att denna aktör har någon i underpunkt a–d avsedd anknytning till Finland. 

Momentets 2 punkt kan med beaktande av det ovan nämnda bli tillämplig även till exempel då en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster faktiskt tillhandahåller kryptotillgångstjänster innan den får tillåtelse till det i enlighet med artikel 59 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. På motsvarande sätt kan 2 punkten i momentet bli tillämplig, om auktorisation inte beviljas till en aktör som tillhandahåller kryptotillgångstjänster. Tillämpning av 2 punkten i momentet utifrån ovan nämnda exempel är sannolikt sällsynt, eftersom det i 28 § 1 mom. 3 punkten i lagen om kryptotillgångar föreskrivs att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet erbjuder allmänheten tillgångsanknutna token som avses i artikel 3.1.16 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar utan sådan auktorisation som avses i artikel 59.1 a i EU-förordningen om marknader för kryptotillgångar ska, om inte gärningen är ringa eller om inte strängare straff för den föreskrivs någon annanstans i lag, för kryptotillgångsbrott dömas till böter eller fängelse i högst ett år. 

Artikel 61 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar innehåller även ett undantag som gäller kravet på auktorisation i artikel 59. Enligt detta undantag ska auktorisationskravet enligt artikel 59, om ett tredjelandsföretag tillhandahåller en kryptotillgångstjänst eller utför kryptotillgångsverksamhet uteslutande på initiativ av en kund som är etablerad eller befinner sig i unionen, inte tillämpas på tredjelandsföretagets tillhandahållande av tjänsten eller utförande av verksamheten åt denna kund, inte heller i samband med en relation som har specifikt samband med tillhandahållandet av denna kryptotillgångstjänst eller utförandet av denna kryptotillgångsverksamhet. Enligt punkt 75 i ingressen till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar tillämpas undantaget dock inte på situationer där ett tredjelandsföretag söker upp kunder eller presumtiva kunder i unionen eller erbjuder eller marknadsför kryptotillgångstjänster eller kryptotillgångsverksamhet i unionen. Det territoriella tillämpningsområdet motsvarar till denna del tillämpningsområdet i den upphävda lagen om tillhandahållare av virtuella valutor. Det undantag som gäller kravet på auktorisation är tillämpligt endast på situationer där en kryptotillgångstjänst tillhandahålls av ett företag från ett tredje land utan någon som helst territoriell anknytning, såsom en regelmässig hemvist eller en plats för den faktiska företagsledningen, till någon medlemsstat. Således är det osannolikt att detta tredjelandsföretag har någon i underpunkt a–d i 2 punkten i momentet avsedd anknytning till Finland. 

Anknytningarna till Finland i underpunkt a–d i 2 punkten i momentet är hierarkiska, och underpunkt a utgör den starkaste anknytningen. Vid en anknytning till Finland enligt denna underpunkt a ska en enhets eller fysisk persons hemvistjurisdiktion vara Finland. Begreppet hemvistjurisdiktion, det vill säga den skatterättsliga hemvisten, ska till denna del bedömas i fråga om den finländska lagstiftningen i regel i två situationer. För det första i en situation där det bedöms om en enhet eller fysisk person är allmänt skattskyldig i enlighet med den nationella lagstiftningen. För det andra kan en hemvistjurisdiktion bli föremål för bedömning i fråga om skatteavtal som är bindande för Finland. I dessa skatteavtal anses en person utifrån föreskrifterna om hemviststaten enligt skatteavtalet ha sin hemvist i en skatteavtalsstat, om han eller hon enligt avtalsstatens interna lagstiftning är skattskyldig där. Eftersom bestämmelserna i skatteavtalet leder till tillämpning av den nationella lagstiftningen, är dessa föreskrifter inte av betydelse för tillämpningen av den föreslagna underpunkten. Däremot ska de bestämmelser i inkomstskattelagen som fastställer skattskyldighetens omfattning, vilka i huvudsak finns i 9–13 §, utnyttjas i tillämpningen av underpunkten. Användningen av inkomstskattelagen och i synnerhet den allmänna skattskyldigheten som primär källa för att fastställa den skatterättsliga hemvisten leder till att potentiella rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster, med relativt låg tröskel, får en i underpunkt a avsedd territoriell anknytning till Finland. Enligt 9 § 1 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen är skyldiga att betala skatt på inkomst i den finländska inkomstbeskattningen personer som under skatteåret har varit bosatta i Finland, inhemska samfund, samfällda förmåner och dödsbon. Även ett samfund som grundats eller registrerats utomlands och vars faktiska ledning finns i Finland är allmänt skattskyldig. Således anses till exempel inhemska aktiebolag eller andelslag ha en territoriell anknytning enligt underpunkt a till Finland.  

En territoriell anknytning till Finland enligt underpunkt b i 2 punkten i momentet bildas för sådana enheter som har grundats eller organiserats enligt den finländska lagstiftningen och som är antingen juridiska personer i Finland eller som har skyldighet att lämna in en skattedeklaration eller en anmälan om skatteupplysningar om enhetens inkomster till skattemyndigheten i Finland. I Finland uppkommer till exempel ett öppet bolag och ett kommanditbolag via registrering. De är juridiska personer som kan skaffa rättigheter och ingå förbindelser. I inkomstskattelagen kallas dessa aktörer för sammanslutningar. En sammanslutning är inte en självständig skattskyldig i Finland, utan dess inkomster delas in beskattningsbar inkomst för delägarna. Därför är en sammanslutning i allmänhet inte allmänt eller begränsat skattskyldig. En sammanslutning har dock i allmänhet även en skyldighet att lämna in en skattedeklaration om sin verksamhet. Det är möjligt att tillämpa underpunkt b i punkten på öppna bolag och kommanditbolag eller liknande enheter som grundats eller organiserats enligt den finländska lagstiftningen och som är antingen juridiska personer i Finland eller som alternativt har en skyldighet att ge de finländska skattemyndigheterna en skattedeklaration eller en anmälan om beskattningsuppgifter avseende enhetens inkomster. Till den del som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i enlighet med den finländska lagstiftningen uppfyller villkoret om en territoriell anknytning redan utifrån förutsättningarna enligt underpunkt a, det vill säga att dess hemvistjurisdiktion är Finland, tillämpas underpunkt a och då finns det inte något behov av att tillämpa underpunkt b. Det motsvarande är tillämpligt även för övriga underpunkter och detta är av betydelse i synnerhet för att bedöma om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har en starkare, lika stark eller svagare territoriell anknytning till Finland än till någon annan kvalificerad jurisdiktion. 

En territoriell anknytning till Finland bildas för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i enlighet med underpunkt c, då den är enhet som administreras från Finland. Enligt kommentaren till CARF har man med anknytningen velat understryka i synnerhet situationer där en trust eller en motsvarande enhet är en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster och dessa truster administreras i en kvalificerad jurisdiktion av en trustförvaltare eller en motsvarande företrädare med hemvistjurisdiktion. Denna underpunkts tillämpningsområde omfattar preliminärt den faktiska ledningsplatsen för ett utländskt samfund, men även andra ledningsplatser för en enhet, vilka inte uppfyller kriterierna för en faktisk ledningsplats. Enligt 9 § 8 mom. i inkomstskattelagen utövas den verkliga ledningen för ett sådant utländskt samfund på den plats där samfundets styrelse eller något annat beslutande organ fattar de viktigaste besluten för samfundet vad gäller den högsta dagliga ledningen. Utöver detta beaktas även andra omständigheter som gäller sammanslutningens organisering och affärsverksamhet då platsen för den faktiska ledningsplatsen bedöms. Den utländska skattskyldiges juridiska form beror på den nationella lagstiftningen i dess hemviststat. På grund av skillnaderna mellan de olika staternas nationella lagstiftning är det möjligt att främmande stater identifierar sådana juridiska former, som har motsvarigheter som inte alls identifieras i den finländska lagstiftningen. Sådana är till exempel truster från Förenta staterna eller Storbritannien. Om en trust anses vara jämställbar främst med något samfund enligt 3 § 1–7 punkten i inkomstskattelagen, anses det vara ett samfund i den finländska beskattningen. Till exempel i högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2015:9 ansågs det att ett amerikanskt bolag av Delaware Statutory Trust-typ kan jämställas främst med ett finländskt aktiebolag. Jämställandet av en utländsk trust med finländska företagsformer ska dock alltid bedömas från fall till fall. Till den del som en utländsk aktör anses kunna jämställas med ett samfund enligt inkomstskattelagen och den anses ha en faktisk ledningsplats i Finland, tillämpas underpunkt a i stället för denna underpunkt. Detta beror på att ett utländskt samfund anses vara allmänt skattskyldigt i Finland utifrån den finländska lagstiftningen. Till övriga delar tillämpas underpunkt c.  

Underpunkt d ligger lägst ner i hierarkin. Enligt den tillämpas skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i fråga om en sådan enhet eller fysisk person som har sin stadigvarande plats för affärsverksamhet i Finland. Varje filial anses bilda en stadigvarande plats för affärsverksamhet i enlighet med kommentaren till CARF. Detta kriterium täcker såväl den huvudsakliga som även andra stadigvarande platser för affärsverksamhet. I CARF och DAC8 har en stadigvarande plats för affärsverksamhet inte begränsats till uttrycket ”stadigvarande”, såsom en fabrik eller fastighet, utan det täcker även andra stadigvarande platser för affärsverksamhet. I tolkningen ska man beakta särdragen i affärs- och yrkesverksamheten i anknytning till kryptotillgångar. 

Det är sannolikt att momentets 1 punkt i regel tillämpas på rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster, utifrån vilken det inte ens är behövligt att gå vidare till underpunkt a–d i 2 punkten i momentet. Ifall det finns skäl att gå vidare till att tillämpa dessa, ska varje territoriella anknytning tolkas som ett självständigt villkor som bildar en territoriell anknytning. I underpunkt a–d ska Finlands nationella lagstiftning, det vill säga inkomstskattelagen, tillämpas. Det är sannolikt att underpunkt a i regel tillämpas på rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster som en följd av de bestämmelser som fastställer den allmänna skattskyldigheten i inkomstskattelagen.  

Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas utöver vad som föreskrivs i 1 mom. på rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster bestämmelserna i denna lag i fråga om sådana rapporteringspliktiga transaktioner som genomförs via en filial som är belägen i Finland. Syftet med det av dessa tidigare villkor som bildar ett självständigt villkor som gäller en territoriell anknytning är att utsträcka skyldigheten att lämna upplysningar för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster till ett maximalt brett område, med beaktande av att tillhandahållande av tjänster i anknytning till kryptotillgångar är förknippat med jämförelsevis stor rörlighet och en möjlighet att flytta ett företags verksamhet från ett land till ett annat. Därtill är syftet med bestämmelsen att dela in skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna mellan filialen och huvudkontoret. Paragrafens 2 mom. leder till exempel till att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som genomför rapporteringspliktiga transaktioner via en filial som är belägen i Finland är skyldig att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i fråga om transaktionerna i Finland, även om den har en starkare territoriell anknytning till någon annan kvalificerad jurisdiktion. Till denna del bildar 2 mom. ett villkor om en oberoende och självständig territoriell anknytning i förhållande till 1 mom., vilken även är tillämplig på rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster enligt 1 mom. 1 punkten. 

I fråga om andra rapporteringspliktiga transaktioner än transaktioner som utförs via filialer av rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster tillämpas fortsättningsvis bestämmelserna i 1 mom. Till denna del ska 2 mom. läsas tillsammans med 3 § 6 punkten i den föreslagna lagen. I enlighet med denna punkt behöver en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte uppfylla rapporteringsskyldigheten avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheten i huvudkontoret i fråga sådana rapporteringspliktiga transaktioner som den genomför och uppfyller via en filial som finns i en annan kvalificerad jurisdiktion. Detta undantag till fullgörandet av skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna gäller alla leverantörer av kryptotillgångstjänster, oberoende av om 1 eller 2 punkten i 1 mom. tillämpas på dessa. Undantaget möjliggör dock inte att filialen, då huvudkontoret uppfyller de skyldigheter som hänför sig till filialen, inte längre behöver fullgöra skyldigheten i fråga om sådana rapporteringspliktiga transaktioner som görs via filialen.  

Syftet med det följande exemplet är att beskriva förhållandet mellan de kvalificerade jurisdiktionerna och reglerna i anknytning till fullgörandet av skyldigheterna i en sådan situation där den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster samtidigt har verksamhet i flera kvalificerade jurisdiktioner. I exemplet är kryptotillgångsoperatör X Ab en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, vars hemvistjurisdiktion och på samma gång även huvudkontor finns i Sverige. På grund av ovan nämnda orsak ska ett bolag med stöd av punkt A i avsnitt I i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, fullgöra sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i Sverige för all sin verksamhet. Denna skyldighet täcker även verksamhet som bedrivs i Finland via en plats för stadigvarande affärsverksamhet, eftersom en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster enligt 3 § 1 punkten i den föreslagna lagen inte behöver fullgöra sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheter i Finland, om de redan fullgörs i Sverige på grund av att den hierarkiskt starkare hemvistjurisdiktionen finns där. Om bolaget har en filial i Finland, via vilken det utför rapporteringspliktiga transaktioner, är den dock utifrån 2 § 2 mom. i den föreslagna lagen skyldig att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i Finland i fråga om de rapporteringspliktiga transaktioner som utförs via denna filial. Huvudkontoret i Sverige undviker dubbelrapportering, om filialen i Finland fullgör sin skyldighet. Huvudkontoret behöver nämligen inte med stöd av punkt H i avsnitt I i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, fullgöra skyldigheterna i Sverige för samma rapporteringspliktiga transaktioner, utan endast för de återstående rapporteringspliktiga transaktionerna, som även i övrigt i varje fall omfattas av dess ansvar. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafens 1 mom. punkt A.1 i avsnitt I i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. I fråga om innehåll motsvarar 1 mom. 2 punkten i paragrafen punkt A.2 i avsnitt I i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A i avsnitt I i CARF. I fråga om innehåll motsvarar paragrafens 2 mom. punkt B i avsnitt I i bilaga IV till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B i avsnitt I i CARF. 

3 §.Skyldighet att lämna upplysningar i flera kvalificerade jurisdiktioner . En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska uppfylla skyldigheten avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheten i den kvalificerade jurisdiktion till vilken den har en territoriell anknytning på det sätt som avses i 2 §. I fråga om en och samma rapporteringsskyldiga leverantör av kryptotillgångstjänster kan detta villkor fullgöras i flera än en kvalificerad jurisdiktion samtidigt. Denna paragraf innehåller bestämmelser om undantag till den skyldighet som bildas ovan i 2 § att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i Finland. Paragrafen begränsar omfattningen av skyldigheten att lämna upplysningar i Finland. Avgränsningen baserar sig på DAC8 och CARF och de verkställande jurisdiktionerna har i princip gällande motsvarande bestämmelser som avgränsar den territoriella dimensionen på skyldigheten att lämna upplysningar och efterlevnaden av skyldigheterna. I och med de undantag som föreslagits i paragrafen behöver en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i Finland, om den har en starkare eller lika stark territoriell anknytning till någon annan kvalificerad jurisdiktion och fullgör motsvarande skyldighet i denna kvalificerade jurisdiktion. De föreslagna bestämmelserna i 1–5 punkten i paragrafen tillämpas inte på enheter enligt 2 § 1 mom. 1 punkten, det vill säga enheter som auktoriserats av Finansinspektionen i enlighet med artikel 63 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångstjänster eller som får tillhandahålla kryptotillgångstjänster efter att ha underrättat Finansinspektionen i enlighet med artikel 60 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångstjänster. Den föreslagna lagens 6 punkt är dock tillämplig på dessa aktörer. Genom att tillämpa de hierarkibestämmelser som föreslagits till paragrafen säkerställs att skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna inte ska tillämpas och fullgöras i Finland, utan i en sådan jurisdiktion till vilken en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har en starkare eller en lika stark territoriell anknytning och i vilken den fullgör skyldigheter som motsvarar skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna.  

Finland, och i detta fall Skatteförvaltningen i egenskap av behörig myndighet, borde ha en möjlighet att förvissa sig om att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster med en territoriell anknytning till flera kvalificerade jurisdiktioner fullgör sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheter i en annan kvalificerad jurisdiktion. Den eventuella utmaning som följer av detta kan i princip realiseras endast i fråga om sådana rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster, vilka uppfyller definitionen av en kryptotillgångsoperatör. De aktörer som avses i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar borde uppfylla skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i princip endast i den medlemsstat vars behöriga myndighet har beviljat auktorisation till den eller till vilken den har lämnat en anmälan. Således är det möjligt att till exempel i Finland enkelt granska om de fullgjort skyldigheterna för dessa aktörer för utbytet av upplysningar i fråga om beskattning genom att jämföra registret enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och om aktören gett en årsanmälan eller inte. Enligt punkt 10 i artikel 8 ad i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, grundar kommissionen före den 31 december 2025 ett register över kryptotillgångsoperatörer, i vilket de upplysningar som ska lämnas enligt punkt F.2 i avsnitt V i bilaga VI införs. Vidare är registret över kryptotillgångsoperatörer tillgängligt för de behöriga myndigheterna i alla medlemsstater. Skatteförvaltningen har möjlighet att ur ifrågavarande register granska den medlemsstat i vilken engångsregistreringen enligt ovan nämnda bestämmelser har gjorts. Skatteförvaltningen har möjlighet att utbyta upplysningar med den behöriga myndigheten i den medlemsstat i vilken kryptotillgångsoperatörerna har engångsregistrerat sig. Utöver det ovan nämnda tillämpas paragrafen endast på sådana situationer, där skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna faktiskt har fullgjorts i en annan kvalificerad jurisdiktion. Såvida detta inte är fallet, blir de bestämmelser som hänför sig till paragrafen inte tillämpliga, utan på en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster tillämpas bestämmelserna i 2 §, utifrån vilka den ska uppfylla skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna fullt ut i Finland. 

De bestämmelser som föreslagits i 1–3 punkten i paragrafen innehåller undantag till vad som föreskrivs i 2 §. Enligt dessa behöver en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster enligt 2 §, vilken är en enhet, dock inte uppfylla skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna enligt 3 och 4 kap., om något i 2 § 1 mom. avsett starkare territoriellt villkor uppfylls i någon annan kvalificerad jurisdiktion, där den uppfyller skyldigheter som motsvarar skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna enligt 3 och 4 kap. Paragrafens 1–3 punkt är i övrigt av samma innehåll, men i hierarkin går man alltid vidare från varje punkt till en lägre territoriell anknytning. 

Den föreslagna 4 punkten motsvarar i fråga om innehåll till övriga delar 1–3 punkten, men där är den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster en fysisk person. Till följd av detta kan en stadigvarande plats för affärsverksamhet för en fysisk person enligt 4 punkten med tanke på den territoriella dimensionen på skyldigheten att lämna upplysningar jämföras endast med den föreslagna 1 underpunkten i 2 § 1 mom. 2 punkten, det vill säga med hemvistjurisdiktionen. Underpunkterna 2 och 3 i 1 mom. 2 punkten i förslagna 2 § gäller endast för enheter. 

Den föreslagna 5 punkten har till övriga delar motsvarande innehåll som de tidigare punkterna, men i den ska villkoret om en territoriell anknytning till väsentliga delar vara motsvarande, det vill säga lika stark, såväl i Finland som i någon annan kvalificerad jurisdiktion. För att denna punkt ska bli tillämplig ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ha till exempel en hemvistjurisdiktion samtidigt såväl i Finland som i Estland. Vidare är det möjligt att tillämpa undantaget endast då den aktuella rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster till Skatteförvaltningen har anmält att den fullgjort skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i en annan kvalificerad jurisdiktion på det sätt som avses i 50 §. Syftet med detta krav som har sitt ursprung i såväl CARF som DAC8 är att generera ett undantag som gäller skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna för den kvalificerade jurisdiktion som är föremål för skyldigheten att fullgöra skyldigheterna i en annan kvalificerad jurisdiktion. I dessa situationer har en kvalificerad jurisdiktion ett accentuerat behov av att få information om användning av undantaget, eftersom den territoriella anknytningen till de två olika kvalificerade jurisdiktionerna är lika stark. Det har inte ansetts vara behövligt att utfärda bestämmelser om ett motsvarande accentuerat behov och en därpå följande anmälningsskyldighet i DAC8 och CARF med tanke på andra variationer av den territoriella anknytningen. 

Den sist föreslagna 6 punkten innehåller delvis ett undantag som innehållsmässigt avviker från de tidigare punkterna. Det är inte möjligt att tillämpa undantagen i de tidigare punkterna på de aktörer som avses i 2 § 1 mom. 1 punkten, det vill säga på aktörer till vilka Finansinspektionen beviljat auktorisation eller som gjort en anmälan till Finansinspektionen. Med undantag för detta kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i enlighet med föreslagna 6 punkten uppfylla det föreskrivna villkoret i såväl 2 § 1 mom. 1 punkten som 2 punkten och trots detta kan 6 punkten tillämpas på den. Till exempel en sådan rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, till vilken Finansinspektionen beviljat auktorisation i Finland, och som genomför rapporteringspliktiga transaktioner via en filial som finns i Danmark genom att där fullgöra skyldigheten avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheten i fråga om dessa rapporteringspliktiga transaktioner, behöver således inte fullgöra skyldigheterna för dessa rapporteringspliktiga transaktioner i Finland. Detta uttryckliga undantag utsträcker sig dock endast till sådana rapporteringspliktiga transaktioner, som utförs via en filial som finns i en annan kvalificerad jurisdiktion. Skyldigheterna avseende sådana rapporteringspliktiga transaktioner som utförs i huvudkontoret ska fortfarande fullgöras av huvudkontoret och i dess kvalificerade jurisdiktion. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkterna C–H i avsnitt I i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkt C–H i avsnitt I i CARF. 

2 kap. Definitioner 

Kapitlet innehåller bestämmelser om de centrala begreppen som anknyter till och som tillämpas i lagen, vilka i regel ingår i avsnitt IV i CARF och i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilket ändrats genom DAC8. Innehållet i definitionerna av den föreslagna lagen motsvarar innehållet i definitionerna i CARF och DAC8. Omfattande inkludering av definitionerna i direktivet, i hög grad i enlighet med ordalydelsen i direktivet, kan anses vara befogat även för att säkerställa och visa att Finland genomför direktivet med det krävda innehållet och på ett omfattande sätt. Det är motiverat att utfärda bestämmelser om definitionerna på det sätt som föreslagits i propositionen även med beaktande av den förutsättning som ingår i CARF, enligt vilken jurisdiktionerna visar att de i sin lagstiftning använder definitioner som innehållsmässigt motsvarar definitionerna i regelverket för rapportering. 

De begrepp som definierats i CARF och DAC8 är i princip enhetliga i fråga om innehåll. Skillnader förekommer främst i de använda orden och ordalydelserna mellan de ursprungliga texterna på engelska. I CARF används till exempel ordet relevant (även på engelska relevant) för att beskriva och precisera de begrepp som är betydelsefulla för insamlingen och anmälningen av upplysningar, medan motsvarande ord i DAC8 är rapporteringspliktig (reportable på engelska). I definitionerna i den föreslagna lagen används i första hand den engelskspråkiga versionen av DAC8 och översättningen av den till svenska som grund för definitionerna. Definitionerna finns även i regel i samma ordning som i DAC8. De innehållsmässiga skillnaderna i CARF nämns vid behov separat. Utan fastställda begrepp i den föreslagna lagen blir det nödvändigt att upprepade gånger använda uttryck med flera ord, vilket skulle göra bestämmelserna långa och svårtydda. 

4 §.Kryptotillgång . I paragrafen definieras begreppet kryptotillgångar. Med kryptotillgång avses en kryptotillgång enligt definitionen i artikel 3.1.5 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Den föreslagna definitionen av kryptotillgång i paragrafen baserar sig på punkt A.1 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och den innehåller en hänvisning enligt vilken kryptotillgång avser en kryptotillgång enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Det handlar om en så kallad statisk hänvisning, som hänvisar till en annan gällande EU-rättsakt. I EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar avses med kryptotillgång en digital representation av ett värde eller av en rättighet som kan överföras och lagras elektroniskt med hjälp av teknik för distribuerade liggare eller liknande teknik. I CARF avses med den motsvarande termen en digital representation av ett värde, som använder en kryptografiskt krypterad adress i en distribuerad liggare eller motsvarande teknik för att säkerställa och trygga transaktionerna. I definitionen i CARF-regelverket för rapportering används lite annorlunda ord än i motsvarigheten i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, men de motsvarar innehållsmässigt varandra. Enligt punkt 9 i ingressen till direktivet ska det regelverk för rapportering som utarbetats av OECD beaktas i unionens regler. Den definition som bildas av den statiska hänvisningen i direktivet och den självständiga definitionen i regelverket för rapportering är innehållsmässigt enhetliga och de ska tolkas enhetligt.  

Definitionen av kryptotillgång är med beaktande av kommentaren till regelverket för rapportering omfattande. Med digital representation av ett värde eller en rättighet avses i detta sammanhang att en kryptotillgång ska representera en rättighet till ett värde och att äganderätten till ett sådant värde eller en anknuten rättighet kan vara föremål för handel med andra personer eller enheter eller överföring av den till andra personer eller enheter på ett digitalt sätt. Till exempel en sådan token som baserar sig på kryptografi Ordet Token har inte fastställts separat i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, CARF eller DAC8. EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar innehåller en definition av e-pengatoken, som avser en typ av kryptotillgång som ska upprätthålla ett stabilt värde genom att hänvisa till värdet på en officiell valuta. Token ska förstås som en digital enhet som beskriver en kryptotillgång då denna regeringsproposition läses. Det finns inte något etablerat ord för token på svenska. Uttrycket pollett som använts i vissa sammanhang motsvarar inte den nuvarande huvudsakliga karaktären på kryptotillgångar, som utgörs av egendom. På grund av dessa orsaker används i denna regeringsproposition det oöversatta uttrycket token. och som möjliggör att ett värde bevaras, en betalning görs och som inte representerar någon fordran eller någon rättighet gentemot en persons medlemskap, rättigheter till egendom eller andra absoluta eller proportionella rättigheter är en kryptotillgång. Vidare föreslås det att en sådan token som baserar sig på kryptografi och som representerar en fordran eller medlemsrättigheter gentemot en person eller en enhet, rättigheter till egendom eller andra absoluta eller proportionella rättigheter och som kan omvandlas till digitala fiatvalutor eller andra kryptotillgångar är en kryptotillgång. Ett exempel på detta är ett derivatavtal som uppfyller ovan nämnda förutsättningar och som följer kursutvecklingen för någon annan kryptotillgång med hävstångseffekt.  

Definitionen av kryptotillgång täcker i princip kryptotillgångar som släppts ut på marknaden och utfärdats på alla olika sätt. I princip kan utfärdaren vara vem som helst och utfärdaren behöver inte vara en juridisk person eller ett juridiskt arrangemang. Således anses även de kryptotillgångar som utvecklats av fysiska personer uppfylla definitionen av en kryptotillgång. Detta trots att avdelning II i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar ställer strikta villkor för tillhandahållande av kryptotillgångar för allmänheten och upptagande av kryptotillgångar som handelsföremål. Genom den nationella lagen genomförs dock bestämmelser i anknytning till det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning, vilka till denna del inte orsakar begränsningar av tillämpningsområdet för bestämmelserna i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Dock leder dessa bestämmelser sannolikt i praktiken till att leverantörer av kryptotillgångstjänster som verkar i unionen väljer endast kryptotillgångar som uppfyller kraven i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar som handelsobjekt. Se till exempel Bitstamps pressmeddelande, 26.6.2024, Bitstamp confirms changes to accord with MiCA regulation, . https://blog.bitstamp.net/post/bitstamp-confirms-changes-to-accord-with-mica-regulation/ 

Inte heller de praktiska egenskaper som gäller kryptotillgångar har egentligen någon betydelse för uppfyllandet av definitionen. En kryptotillgång kan till exempel följa någon officiell valutas kurs eller sträva efter att bevara värdet. I fråga om regleringen av det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattningen täcker definitionen av kryptotillgång såväl fungibla kryptotillgångar, det vill säga tillgångar, såsom bitcoinar, som kan bytas sinsemellan till samma värde, som icke-fungibla kryptotillgångar, som är en representation av rättigheter till exempelvis digitala samlarobjekt. Till denna del har EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar dock ett snävare tillämpningsområde. Enligt punkt 11 i ingressen till förordningen ska förordningen i fråga inte tillämpas på kryptotillgångar som är unika och fungibla med andra kryptotillgångar, inbegripet digitala konstverk och samlarföremål. Å andra sidan ska alla dessa kryptotillgångar inte anses vara unika eller icke-fungibla enligt punkt 12 i ingressen. Till exempel utfärdande av kryptotillgångar som icke-fungibla token i form av en stor serie eller samling ska betraktas som ett tecken på att de är fungibla. Således förekommer i praktiken inte heller till denna del någon större skillnad mellan tillämpningsområdet för regleringen kring det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning och EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. 

Sådana användningssätt som baserar sig på teknik för distribuerade liggare eller liknande teknik och som inte är digitala representationer av ett värde eller en rättighet är inte kryptotillgångar. Ett exempel på detta är ett fastighetsregister som genomförts med teknik för en distribuerad liggare, där själva intyget inte anger någon äganderätt till de tillgångar som det representerar, eller ett register, som redogör bland annat för upplysningar om tillverkningen av produkten, men där anteckningen om produkten i sig inte visar någon äganderätt till produkten. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.1 i avsnitt VI i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.1 i avsnitt IV i CARF. 

5 §.Fiatvaluta . I paragrafen definieras fiatvaluta. Med fiatvaluta avses en officiell valuta som har getts ut av vilken jurisdiktion som helst eller av en jurisdiktions utsedda centralbank eller penningpolitiska myndighet som avses i 20 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning, och som utgörs av fysiska sedlar eller mynt eller pengar i olika digitala former, inklusive bankreserver, centralbankers digitala valutor, affärsbankers pengar och elektroniska penningprodukter  

Även definitionen av fiatvaluta är bred och dess tillämpningsområde täcker många olika produkter. I punkt 27 i ingressen till DAC8 konstateras att elektroniska pengar, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG, nedan e-penningdirektivet , används ofta i unionen, och antalet transaktioner och inte uttryckligen omfattas av tillämpningsområdet för handräckningsdirektivet och att medlemsstaterna ska anta olika regler för att säkerställa att rapporteringsskyldigheterna tillämpas på elektroniska pengar. I denna paragraf anses elektroniska penningprodukter omfatta såväl elektroniska pengar enligt 11 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning som elektroniska pengar enligt 7 § i den föreslagna lagen. Således ska en kryptotillgång som uppfyller definitionen av elektroniska pengar enligt 7 § i den föreslagna lagen behandlas som fiatvaluta i den föreslagna lagen, liksom även elektroniska pengar enligt 11 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning. I fråga om elektroniska pengar ska den i ingressen till DAC8 nämnda tillämpningen av rapporteringsskyldigheter på elektroniska pengar genomföras såväl genom den separata definitionen av elektroniska pengar i lagen som genom att jämställa den med fiatvaluta.  

På marknaden kan det även förekomma produkter som inte uppfyller definitionen av elektroniska pengar i någondera av de föreslagna lagarna. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om leverantörer av kryptotillgångstjänster och om marknader för kryptotillgångar samt till vissa andra lagar (RP 31/2024 rd) konstateras att juridiskt är e-pengatoken elektroniska pengar i den mening som avses i e-penningdirektivet och därmed också medel enligt definitionen i det andra betaltjänstdirektivet. I samma regeringsproposition konstateras även att framöver kommer e-pengatoken att omfatta både kryptotillgångar och elektroniska pengar och på e-pengatoken tillämpas således bestämmelserna i både förordningen om marknader för kryptotillgångar och den nationella lagstiftning som grundar sig på e-penningdirektivet. När det handlar om e-pengatoken enligt artikel 3.7 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, som dock inte uppfyller definitionen av elektroniska pengar i 7 § i den föreslagna lagen, handlar den ifrågavarande produkten om en rapporteringspliktig kryptotillgång med tanke på regleringen av utbytet av upplysningar i anknytning till kryptotillgångar till den del som den till övriga delar uppfyller definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång. På motsvarande sätt kan en produkt i en annan form än en kryptotillgång som inte uppfyller alla förutsättningar för definitionen av elektroniska pengar i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning vara en elektronisk penningprodukt, som med andra jämställs med en fiatvaluta. Dessa tolkningar leder med tanke på regleringen kring utbyte av upplysningar till ett ändamålsenligare, mer omfattande och tydligare slutresultat. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.5 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.5 i avsnitt IV i CARF. 

6 §.En centralbanks digitala valuta . I paragrafens definieras en centralbanks digitala valuta. Med en centralbanks digitala valuta avses en digital fiatvaluta som getts ut av en sådan centralbank eller annan penningpolitisk myndighet som avses i 20 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning. En centralbanks digitala valutor anses inte vara rapporteringspliktiga kryptotillgångar, eftersom de är fiatvaluta i digital form. Delvis på grund av detta jämställs en centralbanks digitala valuta i DAC8 och i den föreslagna lagen med fiatvaluta som en del av definitionen av fiatvaluta. Via definitionen av en fiatvaluta omfattas även en centralbanks digitala valuta av skyldigheten att lämna upplysningar och den anknutna anmälningen av upplysningar som en produkt som jämställs med fiatvaluta till exempel då en rapporteringspliktig kryptotillgång skaffas med en centralbanks digitala valuta. En centralbanks digitala valuta avviker från elektroniska pengar i regel på så sätt att en centralbanks digitala valuta i enlighet med dess namn utfärdas av en centralbank eller en annan penningpolitisk myndighet, medan elektroniska pengar kan utfärdas även av en annan aktör, såsom ett privat företag.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.2 i avsnitt VI i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.3 i avsnitt IV i CARF. 

7 §.Elektroniska pengar . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av elektroniska pengar. Enligt punkt 27 i ingressen till DAC8 används elektroniska pengar enligt definitionen i e-penningdirektivet ofta och antalet transaktioner och deras sammanlagda värde ökar stadigt. I denna beskrivning av elektroniska pengar handlar det dock om så kallade elektroniska pengar, vars utfärdande eller överföringar i princip inte har någon kontaktyta med kryptotillgångar eller en adress i en distribuerad liggare, utan utfärdandet och administrationen av dessa produkter baserar sig på andra elektroniska system. De aktuella traditionella elektroniska pengarna har dock beaktats i och med DAC8 genom att foga en definition av dessa till bilaga I till handräckningsdirektivet. Denna definition är till andra delar helt identisk med definitionen av elektroniska pengar i bilaga VI till DAC8, men den sist nämnda innehåller ett krav om att uppfylla även definitionen av kryptotillgång.  

För att vara elektroniska pengar enligt den föreslagna lagen, ska produkten för det första uppfylla definitionen av kryptotillgång, det vill säga att den ska vara en digital representation av ett värde eller en rättighet, och den ska kunna överföras och sparas elektroniskt genom teknik för en distribuerad liggare eller motsvarande teknik. Ovan nämnda teknik används inte för att utfärda eller överföra så kallade konventionella elektroniska pengar. Produkter som inte är föremål för teknik för en distribuerad liggare eller motsvarande teknik handlar inte uttryckligen om elektroniska pengar enligt den föreslagna lagen. Dessa produkter kan dock uppfylla definitionen av elektroniska pengar enligt 11 § i den föreslagna lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning.  

Principen om teknikneutralitet syns dock i den övriga regleringen. I artikel 3.7 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar avses med e-pengatoken en typ av kryptotillgång som ska upprätthålla ett stabilt värde genom att hänvisa till värdet på en officiell valuta. I förordningen används för denna typ av kryptotillgång parallellt även uttrycket e-pengatoken och det finns inte skillnader mellan dessa uttrycks betydelser. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om leverantörer av kryptotillgångstjänster och om marknader för kryptotillgångar samt till vissa andra lagar (RP 31/2024 rd) konstateras att juridiskt är e-pengatoken elektroniska pengar i den mening som avses i e-penningdirektivet och därmed också medel enligt definitionen i det andra betaltjänstdirektivet. I samma regeringsproposition konstateras även att framöver kommer e-pengatoken att omfatta både kryptotillgångar och elektroniska pengar och på e-pengatoken tillämpas således bestämmelserna i både förordningen om marknader för kryptotillgångar och den nationella lagstiftning som grundar sig på e-penningdirektivet. Definitionen av det obligatoriska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning utifrån DAC8 och CARF är dock mer detaljerad och noggrant avgränsad än vad som avses med elektroniska pengar i den övriga regleringen. Definitionen är även självständig i förhållande till den övriga regleringen.  

Utöver att elektroniska pengar ska uppfylla definitionen av kryptotillgång, ska den enligt 1 mom. 1 punkten vara en digital representation av en fiatvaluta. En kryptotillgång anses vara en digital representation och beskriva värdet av dess fiatvaluta. En kryptotillgång vars referens utgörs av värdet av flera fiatvalutor eller egendomsposter är inte elektroniska pengar. Enligt 1 mom. 2 punkten ska en kryptotillgång för det tredje ha utfärdats mot erhållande av medel i syfte att genomföra betalningstransaktioner. Utfärdande ska tolkas brett och kan anses omfatta verksamhet där man erbjuder ett värde som laddats i förväg och betalningsinstrument som ersättning för tillgångarna. Dessutom förutsätts att en kryptotillgång utfärdats för att göra betalningstransaktioner. Detta avsnitt av definitionen av elektroniska pengar innebär i praktiken att elektroniska pengar handlar om en produkt som ska betalas i förväg. Enligt 1 mom. 3 punkten ska en kryptotillgång för det fjärde utgöra en fordran på utgivaren angiven i samma fiatvaluta. Denna fordran innehåller alla penningmässiga krav gentemot utgivaren, och den beskriver värdet av den fiatvaluta som anknyter till den aktuella kryptotillgång som utfärdats för kunden. Om kryptotillgångar som ska betraktas som elektroniska pengar utfärdats till ett värde av 100 euro till en kund, har kunden, eller innehavaren av detta parti i stället för kunden, en lika stor fordran på 100 euro gentemot utgivaren. För att vara elektroniska pengar, ska kryptotillgången även ha ett nominellt värde. Detta innebär dock inte att värdet på en kryptotillgång inte kan variera i ett 1:1-förhållande på marknaden. Enligt 1 mom. 4 punkten ska kryptotillgången, för det femte, accepteras som betalningsmedel av en annan fysisk eller juridisk person än utgivaren. På grund av detta anses det alla sådana produkter vars användningsmöjligheter begränsar sig till utgivaren eller utgivarens direkta handelspartner eller med vilka det är möjligt att skaffa varor eller tjänster endast i begränsad utsträckning inte handlar om elektroniska pengar. Enligt 1 mom. 5 punkten ska kryptotillgången för det sjätte i enlighet med de lagstiftningskrav som gäller för utgivaren kunna lösas in när som helst och till det nominella beloppet för samma fiatvaluta på begäran av produktens innehavare. Med samma fiatvaluta avses den fiatvaluta som utgör en digital representation av kryptotillgången. Utgivaren har i inlösenskedet möjlighet att dra av kostnader eller andra transaktionsrelaterade kostnader från det belopp som ska lösas in. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att trots vad som föreskrivs i 1 mom. avses med elektroniska pengar inte en produkt som endast har skapats för att underlätta överföring av medel från en kund till en annan person enligt kundens instruktioner. Arbetsgivaren kan till exempel använda dessa produkter för överföring av månadslöner till sina anställda eller för att ge en arbetskraftsinvandrare möjlighet att överföra tillgångar till släktingar som bor i en annan stat. 

Enligt paragrafens 3 mom. anses en produkt inte ha skapats för att underlätta överföring av medel om de medel som är kopplade till en sådan produkt, inom ramen för den överförande enhetens normala affärsverksamhet, innehas längre än 60 dagar efter mottagandet av instruktioner för att underlätta överföringen, eller om inga instruktioner mottas, om de medel som är förknippade med en sådan produkt innehas längre än 60 dagar efter det att medlen mottagits. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.5 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.4 i avsnitt IV i CARF. 

8 §.Rapporteringspliktig kryptotillgång . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång. Med rapporteringspliktig kryptotillgång avses andra kryptotillgångar än centralbankers digitala valutor, elektroniska pengar eller sådana kryptotillgångar, och i fråga om vilka den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster på behörigt sätt har fastställt att de inte kan användas för betalnings- eller investeringsändamål. Definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång är en av de viktigaste definitionerna i förhållande till om bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas eller inte tillämpas på affärsverksamhet som bedrivs av en viss aktör. Huruvida definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång uppfyller eller inte uppfylls avgränsas för det första av om tjänsteleverantörens verksamhet överhuvudtaget omfattas av lagens tillämpningsområde. För det andra begränsar definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång den grupp av kryptotillgångstjänster som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster är skyldig att anmäla.  

Definitionen av en kryptotillgång enligt 4 § i den föreslagna lagen är bred. Även definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång är på motsvarande sätt fortfarande bred, men avsikten har varit att i DAC8 och CARF utanför tillämpningsområdet lämna sådana produkter som inte ansetts vara väsentliga och behövliga uttryckligen för att ingripa i skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteflykt. Med beaktande av denna bakgrund har en centralbanks digitala valuta och elektroniska pengar avgränsats utanför tillämpningsområdet och bägge har fastställts separat i 5 och 6 § i den föreslagna lagen. Även sådana kryptotillgångar för vilka en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster fastställt att de kan användas för betalnings- eller investeringsändamål har avgränsats utanför tillämpningsområdet.  

En behörig definition av betalnings- eller investeringsändamålet för en kryptotillgång delas in i en tolkning som gradvis går djupare i fråga om kryptotillgångens natur och användningsändamål. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan för det första använda denna klassificeringsåtgärd och fortfarande lita på den åtgärd som den vidtagit i bedömningen av om en kryptotillgång handlar om en virtuell tillgång enligt rekommendationerna av aktionsgruppen mot penningtvätt och finansiering av terrorism, nedan FATF (Financial Action Task Force). FATF (2019), Guidance for a Risk-Based Approach to Virtual Assets and Virtual Asset Service Providers, FATF, . https://www.fatf-gafi.org/content/dam/fatf-gafi/guidance/RBA-VA-VASPs.pdf.coredownload.inline.pdf Om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångar i denna bedömning beslutat sig för att kryptotillgången handlar om en virtuell tillgång enligt FATF:s rekommendationer utifrån det faktum att den kan användas för betalnings- eller investeringsändamål, handlar kryptotillgången även om en rapporteringspliktig kryptotillgång enligt den föreslagna paragrafen. Till den del som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i ovan nämnda bedömning har beslutat sig för att kryptotillgången inte handlar om en virtuell tillgång enligt FATF:s rekommendationer eller om den inte har gjort denna bedömning, ska den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster för varje enskild kryptotillgång fastställa om den kan användas för betalnings- eller investeringsändamål eller inte. Endast då detta test leder till ett slutresultat enligt vilket en kryptotillgång kan användas för betalnings- eller investeringsändamål, kan den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångar göra en tolkning om att kryptotillgången handlar om en rapporteringspliktig kryptotillgång. Om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster på grund av detta test fortfarande har misstankar om huruvida kryptotillgångar kan användas för betalnings- eller investeringsändamål eller inte, ska den tolka att kryptotillgången handlar om en rapporteringspliktig kryptotillgång.  

Vissa omständigheter främjar att en viss kryptotillgång kan användas för betalnings- eller investeringsändamål. Sådana kryptotillgångar som är föremål får sådana finansiella tillgångar som avses i 10 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning eller som omfattas av regleringen kring finansmarknaden handlar i princip om en rapporteringspliktig kryptotillgång. Sådana finansiella produkter som i sig inte är kryptotillgångar, utan som utgör en representation av eller vars föremål är en rapporteringspliktig kryptotillgång eller kryptotillgångar, handlar å andra sidan inte om en rapporteringspliktig kryptotillgång. Dessa produkter, såsom derivatavtal med kryptotillgångar som föremål för avtalet, hör till tillämpningsområdet för lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning i stället för den motsvarande regleringen för kryptotillgångar. 

Så kallade icke-fungibla token (NFT) marknadsförs i allmänhet som samlarobjekt. Detta förmodade användningsändamål som skapats av det anknutna omnämnandet hindrar dock i sig inte att dessa produkter används för betalnings- och investeringsändamål. En rapporteringspliktig leverantör av kryptotillgångstjänster ska bedöma NFT:arnas karaktär och faktiska användningsändamål i marknadsföringen i stället för de använda uttrycken och karakteriseringarna. Om NFT:ar faktiskt kan användas för betalnings- eller investeringsändamål, handlar det i så fall om en rapporteringspliktig kryptotillgång. NFT:ar används faktiskt för betalnings- eller investeringsändamål, då det är möjligt att handla med dem på en marknadsplats. På samma sätt som övriga kryptotillgångar ska man i fråga NFT:ar även göra en fallspecifik bedömning av om den aktuella NFT:en kan användas för betalnings- eller investeringsändamål eller inte. I dessa bedömningar ska man dock beakta det allmänna användningssyftet för NFT:ar. 

Å andra sidan talar vissa omständigheter mot att en viss kryptotillgång kan användas för betalnings- eller investeringsändamål. Det kan handla om en sådan situation till exempel då det är möjligt att byta en viss kryptotillgång eller lösa in den endast i ett avgränsat nät som ersättning för varor eller tjänster. Dessa varor eller tjänster kan vara bland annat presentkort i anknytning till mat, böcker eller restauranger eller till exempel en gottgörelse i anknytning till olika stamkundsförmåner. Tjänsterna täcker till denna del även digitala versioner av ovan nämnda produkter, såsom musik eller spel i digitala former. Oberoende av hurudan vara eller tjänst det handlar om, är det viktigaste att bedöma till vilken del denna kryptotillgång faktiskt används i ett avgränsat och slutet nät eller system. Det handlar inte längre om en sådan avgränsning från användning av nät och begränsad användning då kryptotillgången kan överföras utanför ett avgränsat nät och det är möjligt att handla med den på eftermarknaden till ett skäligt marknadsvärde. Kryptotillgången är i så fall en rapporteringspliktig kryptotillgång. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.4 i avsnitt VI i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.2 i avsnitt IV i CARF. 

9 §.Kryptotillgångstjänst . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en kryptotillgångstjänst. Med kryptotillgångstjänst avses kryptotillgångstjänster enligt definitionen i artikel 3.1.16 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar samt staking och utlåning. Definitionen baserar sig på punkt B.4 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. CARF innehåller inte någon definition av en kryptotillgångstjänst. Artikel 3.1.16 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar innehåller en uttömmande förteckning med tio punkter om när en tjänst eller verksamhet i anknytning till vilken som helst kryptotillgång handlar om en kryptotillgångstjänst enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Ovan nämnda kryptotillgångstjänster definieras ännu närmare i underpunkterna 17–26 i artikel 3.1 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. En del av dessa tjänstetyper, såsom tillhandahållande av rådgivning om kryptotillgångar, är inte väsentliga eller betydelsefulla för regleringen av det automatiska utbytet av upplysningar för beskattningen av kryptotillgångar eller den föreslagna lagen. Detta orsakar dock inte i regel något problem som orsakar ett för brett tillämpningsområde, eftersom den föreslagna lagen omfattar en självständig definition av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, vilken är separat i förhållande till definitionen i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och uttryckligen ska omfatta en genomförd bytestransaktion för att tillämpningsområdet ska bli tillämpligt. Den föreslagna definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster avgränsar således de typer av kryptotillgångstjänster som avses i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, vilka inte är betydelsefulla för den föreslagna lagen och inte heller för det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning, utanför regleringen kring det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning.  

Det ovan nämnda sättet att utfärda bestämmelser om tillämpningsområdet och dess omfattning kan leda till att en kryptotillgångstjänst som behövs med tanke på regleringen kring det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning inte ingår i den uttömmande förteckningen i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, varför denna kryptotillgångstjänst inte omfattas av den föreslagna lagens tillämpningsområde, eftersom den lämnar en aktör som tillhandahåller tjänsten i fråga utanför definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. I DAC8 har man dock beslutat sig för att koppla definitionen av en leverantör av kryptotillgångstjänster, en kryptotillgångsoperatör och en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar delvis via den definition av kryptotillgångstjänst som ingår i den, varför den föreslagna lagen följer samma logik. Utöver detta ser det ut som om de kryptotillgångstjänster som räknas upp i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångstjänster, såsom administration av en handelsplattform för kryptotillgångar eller byte av kryptotillgångar till andra kryptotillgångar, i tillräckligt omfattande grad täcker behoven i beskattningen och det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning. I praktiken orsakar denna helhet inte någon motstridighet eller skillnad i fråga om tillämpningsområdet för CARF, eftersom en förutsättning för att definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska uppfyllas även i CARF utgörs av tillhandahållande av en sådan tjänst, med vilken en bytestransaktion utförs till förmån för en kund eller för en kunds räkning. Vidare har definitionen av denna bytestransaktion ansetts inkludera antingen en eller flera av de kryptotillgångstjänster som avses i artikel 3.1.16 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. 

Två separata tjänstetyper som gäller kryptotillgångar och som inte har nämnts eller fastställts separat i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och inte heller i CARF har fogats till DAC8. Dessa är staking och utlåning. Inte heller innehållet i dessa tjänstetyper har definierats i direktivet eller i regelverket för rapportering. I kommentaren till CARF nämns dock såväl staking som utlåning som exempel till den del som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska rapportera överföringar av kryptotillgångar enligt överföringstyp. I punkt 94 i ingressen till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar konstateras uttryckligen att denna förordning inte bör behandla utlåning och upplåning av kryptotillgångar, inbegripet e-pengatoken, och bör därför inte påverka tillämplig nationell rätt. Med beaktande av att man beslutat sig för att införa staking och utlåning i direktivet för att komplettera definitionen av kryptotillgångstjänster enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, är de sannolikt av sådan karaktär att de kan bilda väsentliga och betydelsefulla transaktioner med tanke på regleringen kring utbyte av upplysningar i fråga om beskattning, antingen som bytestransaktioner eller som överföringar. På ett sätt som motsvarar direktivet inkluderas de till en del av den föreslagna definitionen av en kryptotillgångstjänst. 

Med tanke på behoven för det automatiska utbytet av upplysningar för beskattningen kan staking förstås till exempel som verksamhet där en viss kryptotillgång låses för att administrera teknik för en distribuerad liggare och ännu noggrannare en blockkedja genom att vanligtvis få en ersättning i form av samma kryptotillgång. Även uttrycket verksamhet enligt proof of stake-protokollet används för sådan administration av en blockkedja. Det finns även affärsverksamhetsmodeller där aktörer som tillhandahåller kryptotillgångstjänster möjliggör ovan beskrivna verksamhet för sina kunder och intäkterna av denna efter avdraget av det egna arvodet. På motsvarande sätt kan utlåning i detta hänseende avse till exempel att en eller flera kryptotillgångar utlånas till en tredjepart på så sätt att den som tagit detta lån betalar tillbaka samma eller motsvarande belopp till långivaren vid en senare tidpunkt. I dessa affärsverksamhetsmodeller är det allmänt att låntagaren ställer en säkerhet för lånet, som ofta är kryptotillgångar. Ovan nämnda karakteriseringar av tjänsternas innehåll motsvarar även det som Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten ESMA och Europeiska bankmyndigheten EBA kommit fram till i sin rapport från den 16 januari 2025, vilken baserar sig på den skyldighet som föreskrivits för kommissionen i artikel 142 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, enligt vilken kommissionen ska lägga fram en berättelse om den senaste tidens utveckling i fråga om kryptotillgångar till Europaparlamentet och rådet. Joint Report, Recent developments in crypto-assets (Article 142 of MiCAR), 16.1.2025, , s. 5. https://www.esma.europa.eu/sites/default/files/2025-01/ESMA75-453128700-1391_Joint_Report_on_recent_developments_in_crypto-assets__Art_142_MiCA_.pdf 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.4 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. 

10 §.Leverantör av kryptotillgångstjänster . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en leverantör av kryptotillgångstjänster. Med leverantör av kryptotillgångstjänster avses en leverantör av kryptotillgångstjänster enligt definitionen i artikel 3.1.15 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Definitionen baserar sig på punkt B.1 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. CARF innehåller inte någon definition av leverantör av kryptotillgångstjänster. I artikel 3.1.15 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar avses med leverantör av kryptotillgångstjänster en juridisk person eller ett annat företag vars sysselsättning eller affärsverksamhet består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera kryptotillgångstjänster till kunder och som får tillhandahålla kryptotillgångstjänster i enlighet med artikel 59. Artikel 59 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar gäller skyldigheten att ha auktorisation för att tillhandahålla kryptotillgångstjänster i EU. Enligt underpunkt a i punkt 1 i artikeln får en person inte tillhandahålla kryptotillgångstjänster i unionen såvida inte den personen är en juridisk person eller ett annat företag som har auktoriserats som leverantör av kryptotillgångstjänster i enlighet med artikel 63. Enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångstjänster får kryptotillgångstjänster tillhandahållas även av sådana finansiella enheter som redan har en annan auktorisation än en auktorisation för en leverantör av kryptotillgångstjänster, vilken beviljats av en finansinspektionsmyndigheten. Enligt punkt 1.b i artikeln i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar får en person inte tillhandahålla kryptotillgångstjänster i unionen, förutom om denna person är ett kreditinstitut, en värdepapperscentral, ett värdepappersföretag, en marknadsoperatör, ett institut för elektroniska pengar, ett förvaltningsbolag för fondföretag eller en förvaltare av alternativa investeringsfonder som får tillhandahålla kryptotillgångstjänster enligt artikel 60. Finansiella enheter, inbegripet kreditinstitut, ska underrätta finansinspektionsmyndigheten om att kryptotillgångstjänster börjar tillhandahållas innan tjänsterna tillhandahålls.  

På ovan nämnda sätt är auktorisation en förutsättning för att tillhandahålla kryptotillgångstjänster i Europeiska unionen, antingen uttryckligen till eller till vissa finansiella enheter som en del av en anmälan i anknytning till en tidigare auktorisation. I Finland införs auktoriserade leverantörer av kryptotillgångstjänster i Finansinspektionens offentliga register. Leverantörer av kryptotillgångstjänster som fått auktorisation i en annan medlemsstat i Europeiska unionen kan tillhandahålla sina tjänster över gränsen till Finland. Motsvarande rättighet innehas även av leverantörer av kryptotillgångstjänster som fått auktorisation i Finland. Tjänsteleverantörer som fått auktorisation i en annan medlemsstat än Finland och som har rätt att tillhandahålla sina tjänster i Finland införs även i Finansinspektionens offentliga register i förteckningen över tjänsteleverantörer som lämnat in anmälan. Finansinspektionen ska ge bland annat ovan nämnda upplysningar till ESMA till det offentliga register som det grundat, vilket i fråga om leverantörer av kryptotillgångstjänster innehåller till exempel beteckningen för den juridiska personen och en förteckning över de kryptotillgångstjänster som den tillhandahåller. Även de kryptotillgångstjänster som tillhandahålls med stöd av en anmälan införs i ESMA:s register. Därtill sammanställer ESMA en så kallad svart lista över sådana samfund som tillhandahåller kryptotillgångstjänster i strid med artiklarna 59 eller 61. Närmare uppgifter om dessa två register finns i artiklarna 109 och 110 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. ESMA:s register finns på dess webbplats i avsnittet om databaser och register. Se närmare i Interim MiCA Register, . https://www.esma.europa.eu/esmas-activities/digital-finance-and-innovation/markets-crypto-assets-regulation-mica#InterimMiCARegister 

DAC8 har på ovan nämnda sätt en tät anknytning till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Till denna del har det i DAC8 ansetts vara tillräckligt att lita på ESMA:s register, med vilket man följer de aktörer som tillhandahåller kryptotillgångstjänster inom unionen och således har en anknytning till en viss medlemsstat, för att de ska kunna vara rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster. Besluten och kontrollåtgärderna av den behöriga myndigheten, som i Finland utgörs av Finansinspektionen med stöd av lagen om kryptotillgångar, påverkar till vilken del aktörer med en territoriell anknytning till Finland även är en leverantör av kryptotillgångstjänster med tanke på det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning. Utifrån EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar bedömer Finansinspektionen till exempel om en aktör yrkesmässigt tillhandahåller kryptotillgångstjänster som yrkes- eller affärsverksamhet till kunderna. Utöver det ovan nämnda är endast en sådan juridisk person eller ett företag som får tillhandahålla kryptotillgångstjänster i enlighet med artikel 59 på grund av den direkta hänvisningen till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar i DAC8 en leverantör av kryptotillgångstjänster enligt paragrafen. Till exempel en sådan aktör som ännu är på väg att ansöka om auktorisation eller som inte beviljats auktorisation eller som överhuvudtaget inte behöver ansöka om auktorisation betraktas till följd av detta inte som en leverantör av kryptotillgångstjänster enligt den föreslagna definitionen i denna paragraf. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.1 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. 

11 §.Kryptotillgångsoperatör . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en kryptotillgångsoperatör. Med kryptotillgångsoperatör avses en annan leverantör av kryptotillgångstjänster än en leverantör av kryptotillgångstjänster. Definitionen baserar sig på punkt B.2 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. CARF innehåller inte någon definition av en kryptotillgångsoperatör.  

I DAC8 finns det en definition av en kryptotillgångsoperatör i huvudsak på grund av tre av varandra oberoende orsaker. För det första har man strävat efter att uppfylla definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i CARF och till denna del uttryckligen den punkt enligt vilken en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster även kan vara en fysisk person som tillhandahåller tjänster i anknytning till kryptotillgångar i form av affärsverksamhet. EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar omfattar ett krav på att en aktör ska vara en juridisk person med de undantag som nämns i artikel 59.3. Enligt detta undantag ska rättigheterna för tredje parter, om den juridiska formen är någon annan än en juridisk person, vara tryggade på samma nivå som är möjligt då det handlar om en juridisk person. Enligt ESMA:s QA 2342 anses fysiska personer eller truster inte vara andra företag i den mening som avses i auktorisationen för en leverantör av kryptotillgångstjänster, . https://www.esma.europa.eu/publications-data/questions-answers/2342 Det är sannolikt att företagsformen för största delen av dem som ansöker om auktorisation hos Finansinspektionen i Finland kommer att vara uttryckligen aktiebolag. Alla leverantörer som Finansinspektionen har registrerat i enlighet med lagen om virtuella valutor har varit aktiebolag. Enligt den information som fåtts från Finansinspektionen har de ännu inte haft en enda aktör som gjort en ansökan om att bli leverantör av kryptotillgångstjänster med en företagsform som varit någon annan än ett aktiebolag. För det andra har man i regleringen kring det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning velat säkerställa att skattemyndigheternas informationsbehov tillgodoses till exempel i sådana situationer där en aktör som faktiskt tillhandahåller kryptotillgångstjänster först är på väg att ansöka om auktorisation enligt förordningen om marknader för kryptotillgångar eller inte ännu beviljats auktorisation. Med definitionen har man velat trygga skattemyndigheternas informationsbehov även i sådana situationer där en aktör som tillhandahåller tjänster inom Europeiska unionen inte ansökt om den krävda auktorisationen. Detta trots att personen i fråga med tanke på regleringen av finansmarknaden inte ens har rätt att tillhandahålla kryptotillgångstjänster. För det tredje kan de tjänster eller produkter som erbjuds av aktören vara sådana på vilka EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar inte tillämpas. Det kan handla om en sådan situation till exempel då en aktör tillhandahåller tjänster i anknytning till vissa typer av NFT:ar och dessa tjänster inte anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1.15 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar.  

Utan någon definition av kryptotillgångsoperatör möjliggör direktivet inte att definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i CARF uppfylls fullt ut. Med undantag för ovan nämnda omständigheter och orsaker avses i DAC8 med kryptotillgångsoperatör samma som en leverantör av kryptotillgångstjänster. Med andra ord ska även en kryptotillgångsoperatörs yrkes- eller affärsverksamhet utgöras av yrkesmässigt tillhandahållande av en eller flera kryptotillgångstjänster till kunderna. DAC8 hänvisar till motsvarande verksamhet med ordet ”leverantör”. Definitionen kryptotillgångsoperatör motsvarar innehållsmässigt till denna del även definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i CARF, där man likaså kräver att tjänster erbjuds i form av affärsverksamhet. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.2 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. 

12 §.Bytestransaktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en bytestransaktion. Med bytestransaktion avses byte mellan rapporteringspliktiga kryptotillgångar och fiatvalutor samt byte mellan rapporteringspliktiga kryptotillgångar. I den finskspråkiga versionen av direktivet används uttrycket ”Vaihtotransaktio” i stället för uttrycket ”Vaihtotapahtuma": I den engelskspråkiga versionen av direktivet används uttrycket ”Exchange transaction”. I den föreslagna lagen har man beslutat sig för att använda uttrycket ”Vaihtotapahtuma” på finska, eftersom detta uttryck ska anses lämpa sig bättre och exaktare för den term som används i samband med motsvarande överlåtelse av egendom mot ett vederlag i Finland. Oberoende av om man använder uttrycket ”Vaihtotransaktio” eller ”Vaihtotapahtuma” på finska, handlar den aktuella definitionen av en bytestransaktion om ett av de viktigaste begreppet med tanke på om tillämpningsområdet för den föreslagna lagen blir tillämpligt och den därpå följande omfattningen, vilket redan i sig kan påverka om en leverantör som tillhandahåller kryptotillgångstjänster är en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster eller inte.  

Det handlar om en bytestransaktion endast då föremålet för bytet uttryckligen är en rapporteringspliktig kryptotillgång. Således handlar till exempel byte av en centralbanks digitala valuta som i övrigt uppfyller definitionen av en kryptotillgång mot en fiatvaluta inte om en bytestransaktion, eftersom en centralbanks digitala valuta handlar om en kryptotillgång, inte om en rapporteringspliktig kryptotillgång. Om förutsättningen för en rapporteringspliktig kryptotillgång uppfylls, handlar det om en bytestransaktion för det första då bytet sker mot en fiatvaluta, till exempel euro. För det andra handlar det om en bytestransaktion då bytet sker mellan rapporteringspliktiga kryptotillgångar. I den finländska beskattningen omfattas bägge transaktionshelheter av begreppet överlåtelser mot ett vederlag, av vilka köp och byte är de vanligaste. Eftersom vederlaget i affären utgörs av en fiatvaluta, används ordet försäljning då det handlar om överlåtelse av egendom mot en kontant ersättning och ordet köp då det handlar om anskaffning av egendom mot en kontant ersättning. Byte handlar å sin sida om att bägge parter i bytet överlåter egendom till den andra parten. I den föreslagna lagen har man för att förenkla ärendet beslutat sig för att använda uttrycket ”exchange” i den engelskspråkiga versionen av direktivet och översättningen ”byte” i den svenskspråkiga versionen av direktivet för att beskriva bägge huvudsakliga transaktionshelheter. Det föreslagna uttrycket beskriver tillräckligt tydligt att transaktionerna handlar om överlåtelse mot en ersättning där egendom överförts till en annan part antingen mot pengar eller egendom. 

Uttrycket ”byte” ska tolkas brett och anses inte begränsa sig till de vanligaste ovan nämnda exemplen på överlåtelser mot en ersättning. Marknaden för kryptotillgångar och de anknutna typerna av tjänster utvecklas hela tiden. På samma gång skapas olika sätt att använda kryptotillgångar i bildandet av inkomst som väsentlig förmögenhet som kan utnyttjas. Syftet med definitionen av en bytestransaktion är att hålla jämna steg med utvecklingen och ge de nationella skattemyndigheterna möjlighet att få omfattande information även om nya tjänstetyper till den del som rapporteringspliktiga kryptotillgångar anses ha överlåtits mot en ersättning. I CARF:s xml-schema Se närmare i OECD (2024), Crypto-Asset Reporting Framework XML Schema: User Guide for Tax Administrations, OECD Publishing, Paris, . https://doi.org/10.1787/578052ec-en har man möjliggjort att rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster lämnar tilläggsupplysningar om bytestransaktioner som avviker från det normala. Fyra olika transaktionstyper har inkluderats i den normala bytestransaktionsnivån: staking, kryptolån, wrapping och säkerhet. Dessa förval beskriver väl mångsidigheten i verksamhetsfältet i anknytning till kryptotillgångsmarknaden, där överlåtelser mot en ersättning även kan handla om annat än ett köp eller ett byte. Begreppet bytestransaktion ska även av denna orsak vara maximalt bred för att möjliggöra att Skatteförvaltningen har verktyg för att handleda de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster, då de transaktioner som påverkar beskattningen utvecklas.  

Ett byte mellan rapporteringspliktiga tillgångar kan ske mellan en eller flera olika former av rapporteringspliktiga kryptotillgångar. I fråga om en enda sorts rapporteringspliktig kryptotillgång avses med detta att det kan handla om en bytestransaktion även då en och samma rapporteringspliktiga kryptotillgång byts sinsemellan, till exempel att en bitcoin-kryptotillgång byts mot bitcoin-kryptotillgångar till samma eller ett olika stort värde. Detta får även stöd av punkt 30 som gäller avsnitt IV i kommentaren till CARF, enligt vilken bytestransaktioner täcker situationer där en rapporteringspliktig kryptotillgång överförs från en adress i en distribuerad liggare till en annan adress i en distribuerad liggare mot en annan rapporteringspliktig kryptotillgång eller en fiatvaluta. Det är dock osannolikt att dessa transaktioner genomförs i praktiken, eftersom kryptotillgångar som är likadana och av samma art i allmänhet har ett lika värdefullt enhetspris. Begreppet bytestransaktion är i varje fall på ovan nämnda sätt brett och täcker även situationer där en eller flera rapporteringspliktiga kryptotillgångar eller en eller flera fiatvalutor ingår i en enda bytestransaktion. Det motsvarande är möjligt även i byten mellan rapporteringspliktiga kryptotillgångar. Det kan handla om en bytestransaktion till exempel i en sådan situation där två eller fler fiatvalutor fås mot en rapporteringspliktig kryptotillgång. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.2 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.2 i avsnitt IV i uppdaterade CRS. 

13 §.Rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster . Paragrafen innehåller en definition av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Med rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster avses en sådan leverantör av kryptotillgångstjänster eller en kryptotillgångsoperatör som utför en eller flera kryptotillgångstjänster avseende bytestransaktioner i en rapporteringspliktig användares namn eller för en rapporteringspliktig användares räkning. Definitionen baserar sig på punkt B.3 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. I punkt B.1 i avsnitt IV i CARF används för en motsvarande aktör uttrycket ”Relevant Crypto-Asset Provider”, som fritt översatt är ”Relevant leverantör av kryptotillgångstjänster”. I CARF avses med detta en fysisk person eller enhet som i form av affärsverksamhet tillhandahåller en tjänst med vilken bytestransaktioner utförs till förmån för för kunderna eller för deras räkning, inbegripet att agera som motpart eller förmedlare i sådana bytestransaktioner, eller genom att tillhandahålla en handelsplattform. Även om direktivet och regelverket för rapportering beskriver verksamhet som bildar en skyldighet att lämna upplysningar och därmed omfattningen av dess tillämpningsområde med lite olika uttryck, avser de dock innehållsmässigt samma sak. Detta får även stöd av punkt 9 i ingressen till direktivet, enligt vilken det regelverk som utarbetats av OECD ska beaktas i unionsreglerna och att det ska användas som källa för exempel och tolkningar för att säkerställa en konsekvent tillämpning i de olika medlemsstaterna. Definitionen av en leverantör av kryptotillgångstjänster i den föreslagna lagen anses motsvara och även uppfylla definitionen av en relevant leverantör av kryptotillgångstjänster i CARF.  

En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan vara såväl en leverantör av kryptotillgångstjänster som avses i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och som baserar sig på en sådan som en kryptotillgångsoperatör som avses i DAC8. Således kan såväl en fysisk person som en juridisk person ses som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. I fråga om en leverantör av kryptotillgångstjänster enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar görs tolkningen av yrkes- eller affärsverksamhet av Finansinspektionen. Även om en juridisk person eller ett företags verksamhet enligt Finansinspektionen inte anses ha utövats som yrkes- eller affärsverksamhet och tillhandahållandet av tjänster inte anses vara yrkesmässigt, kan Skatteförvaltningen trots detta anse att verksamheten uppfyller definitionen av en kryptotillgångsoperatör och vidare av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Skatteförvaltningens prövningsrätt är oberoende av Finansinspektionen och baserar sig uttryckligen på regleringen kring det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning. I bedömningen av naturen på den verksamhet som utövas kan Skatteförvaltningen ta hjälp av de etablerade kännetecknen i anknytning till beskattningen av affärsverksamhet och yrkesverksamhet samt rättspraxis. Tolkningen ska dock göras med beaktande av EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och CARF, varför tillhandahållande av bytestransaktioner till exempel på ett väldigt oregelbundet sätt och utan affärsekonomisk grund faller utanför tillämpningsområdet. Skatteförvaltningens självständiga prövningsrätt är tillämplig även på en aktör som tillhandahåller staking och utlåning och inte nödvändigtvis uppfyller definitionen av en leverantör av kryptotillgångstjänster enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, men som trots allt kan uppfylla definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. 

Det kryptotillgångstjänster som räknas upp i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar är till stor del olika och av olika arter. Å andra sidan har tjänsterna eller deras typer inte i princip begränsats på något sätt i CARF. I fråga om uppfyllandet av definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har uttryckligen en bytestransaktion, det vill säga genomförande av byte mellan rapporteringspliktiga kryptotillgångar och fiatvalutor samt rapporteringspliktiga kryptotillgångar, en betydelsefull ställning bland de olika kryptotillgångstjänsterna. Endast då det handlar om genomförande av en bytestransaktion, handlar det om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster och då blir den föreslagna lagen tillämplig. Situationen är en annan då en aktör tillhandahåller endast förvaring och förvaltning av kryptotillgångar enligt artikel 3.16 a i förordningen om marknader för kryptotillgångar för kundernas räkning. Även om en aktör uppfyller definitionen av en leverantör av kryptotillgångstjänster, är den dock inte en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, eftersom den inte erbjuder genomförande av bytestransaktioner. Med tanke på det automatiska utbytet av upplysningar är det inte endast av betydelse att aktören har auktoriserats som leverantör av kryptotillgångstjänster i enlighet med EU:s förordning om marknader för kryptotillgångstjänster. 

Till den del som det uttryckligen handlar om tillhandahållande av bytestransaktioner, är tillämpningsområdet för genomförande av kryptotillgångstjänster omfattande. Tjänsten kan organiseras administrativt eller så kan dess affärsverksamhetsmodell vara av vilken form som helst. En bytestransaktion kan genomföras till exempel på så sätt att en leverantör av kryptotillgångstjänster själv fungerar som köpare och säljare av rapporteringspliktiga kryptotillgångar i förhållande till de rapporteringspliktiga användarna. För närvarande har affärsverksamhetsmodellen för de finländska leverantörerna av virtuell valuta i regel precis denna karaktär. En bytestransaktion kan även genomföras till exempel på så sätt att rapporteringspliktiga användare erbjuds en handelsplattform, via vilken användarna av kryptotillgångar sinsemellan kan byta rapporteringspliktiga kryptotillgångar. En förutsättning för att uppfylla definitionen är dock att bytet även genomförs via den aktuella handelsplattformen. Således handlar det inte om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till exempel då man erbjuder en plattform som uteslutande redogör för köp-, sälj- eller bytespriser på samma sätt som en annonstavla, utan faktisk möjlighet att genomföra bytestransaktioner. 

Kryptotillgångstjänster ska tillhandahållas till förmån för de rapporteringspliktiga användarna eller för deras räkning genom att genomföra bytestransaktioner. Tjänster ska tillhandahållas uttryckligen till de rapporteringspliktiga användarna eller för deras räkning i syfte att genomföra en bytestransaktion. Även till denna del är uppfyllandet av definitionen och på samma gång tillämpningsområdet i princip brett. Om till exempel en investeringsfond investerar i rapporteringspliktiga kryptotillgångar, anses investeringsfonden i sig dock inte tillhandahålla genomförande av bytestransaktioner, eftersom de som investerar i investeringsfonden själva inte har möjlighet att genomföra bytestransaktioner. Investeringsfonden anses med andra ord handla om en rapporteringspliktig användare, inte om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. På motsvarande sätt kommer man fram till samma tolkning i en situation där en aktör, oberoende av om det handlar om en fysisk person eller en juridisk person, uteslutande är med i verksamheten för att administrera en blockkedja och således få ersättning i form av rapporteringspliktiga kryptotillgångar. Det handlar inte om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, eftersom tjänster inte erbjuds till förmån för rapporteringspliktiga användare eller för deras räkning, utan för egen räkning.  

I CARF anses det att definitionen av en relevant leverantör av kryptotillgångstjänster, när det gäller genomförande av bytestransaktioner, även täcker situationer där en aktör, i stället för att agera som motpart eller förmedlare, tillhandahåller en handelsplattform för användarna. Punkt 22 i ingressen till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar tangerar frågor som gäller omfattningen av tillämpningsområdet för denna verksamhet. Enligt denna punkt ska förordningen tillämpas på sådana kryptotillgångsfunktioner och -tjänster, som tillhandahålls eller utförs direkt eller indirekt även då en del av sådana tjänster och funktioner utförs på distribuerat sätt. I samma punkt föreskrivs å andra sidan att om kryptotillgångstjänster tillhandahålls helt distribuerat utan förmedlare, ska de inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Med beaktande av dessa omständigheter kan definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster uppfyllas då en person eller enhet tillhandahåller en handelsplattform för användarna, till den del som denna aktör administrerar handelsplattformen eller har tillräcklig kontroll över handelsplattformen, varpå den har möjlighet att iaktta skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i fråga om bytestransaktioner som utförts på handelsplattformen. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.3 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.1 i avsnitt IV i CARF. 

14 §.Överföring . Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om definitionen av överföring. Med överföring avses en transaktion som innebär att en rapporteringspliktig kryptotillgång flyttas från eller till en annan adress eller ett annat konto tillhörande en användare av kryptotillgångar, än den adress eller det konto som den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster innehar för samma användares räkning. I överföringen kan rapporteringspliktiga kryptotillgångar i enlighet med definitionen överföras i två olika riktningar, antingen till användaren av kryptotillgångar eller från en användare av kryptotillgångar. På motsvarande sätt är föremålet för rapporteringspliktiga kryptotillgångar antingen kryptotillgångarnas adress eller konto. I detta sammanhang avses med kryptotillgångarnas adress en adress i en distribuerad liggare, som definieras separat i den föreslagna lagen. Adressen för kryptotillgångarna kan även administreras av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster för användaren av kryptotillgångar. Med konto för kryptotillgångar avses ett konto som förs av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster för en användare av kryptotillgångar, på vilket kryptotillgångar som hör till en användare av kryptotillgångar förvaras för hans eller hennes räkning. Det kan handla om en överföring även då rapporteringspliktiga kryptotillgångar överförs inom en och samma rapporteringsskyldiga leverantör av kryptotillgångstjänster från en användare av kryptotillgångar till en annan eller från ett konto till ett annat, från en adress till en annan eller som en kombination av dessa möjligheter.  

De rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster förvarar kryptotillgångarna för deras användare av kryptotillgångar på olika sätt, beroende på den använda affärsverksamhetsmodellen. Så kallade centraliserade tjänsteleverantörer (custodial exchanges) förvarar såväl i andra delar av världen som i Finland i regel deras kunders kryptotillgångar för deras räkning. De privata nycklar som anknyter till hanteringen och användningen av kryptotillgångar är i tjänsteleverantörens besittning. Innehavet av kryptotillgångarna förblir i princip kvar hos tjänsteleverantörens kunder. Tjänsteleverantörerna möjliggör att kryptotillgångar administreras och används via kundernas personliga användarkonton, i allmänhet via inloggning som baserar sig på ett användarnamn och ett lösenord. En kund kan överföra kryptotillgångar som den äger från sitt användarkonto eller sin adress, varvid saldot för de kryptotillgångar som förvaras av kundens tjänsteleverantör minskar enligt det överförda beloppet. För denna situation används även uttrycket uttag av kryptotillgångar. På motsvarande sätt kan kryptotillgångar överföras till kundens användarkonto eller adress, varvid saldot för de kryptotillgångar som förvaras av kundens tjänsteleverantör ökar på ett sätt som motsvarar det överförda beloppet. Även uttrycket uttag av kryptotillgångar används för denna situation. 

I Finland förvaras kundernas kryptotillgångar, det vill säga kundtillgångar, i regel åtskilda från de egna kryptotillgångarna för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster. Kaisto, J., & Paukku, E. (2022). Virtuaalivaluutat, niihin liittyvät palvelut ja asiakasvarojen säilyttäminen. Liikejuridiikka, (3), 8–44. Kundmedlen blandas dock i allmänhet med övriga kunders kryptotillgångar. På grund av detta sker den egentliga bokföringen av kundmedel i ett system som är åtskilt från blockkedjan, för att kunna fastställa det uppdaterade beloppet och saldot för kundernas kryptotillgångar. Det är även möjligt att förvara kryptotillgångar enligt kund. Detta är dock sällsynt i synnerhet i sådana situationer där tjänsteleverantören möjliggör att bytestransaktioner som även gäller kryptotillgångar utförs. Då kryptotillgångar administreras i form av enskild förvaring, kan kunden överföra kryptotillgångar till egna adresser, varifrån överföringar, som även kallas för uttag, genomförs på motsvarande sätt. Till exempel en så kallad non-custodial wallet, som i allmänhet inte ger möjlighet till bytestransaktioner som gäller kryptotillgångar, fungerar enligt denna modell. Med tanke på om definitionen av överföring är uppfylld eller inte, är det inte av betydelse på vilket sätt överföringen har utförts tekniskt sett. Det är av betydelse om en rapporteringspliktig kryptotillgång flyttas eller överförs från en adress eller ett konto tillhörande en användare av kryptotillgångar eller till en adress eller ett konto för kryptotillgångar, vilken eller vilken inte administreras av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster för samma användare av kryptotillgångar.  

Paragrafens 2 mom. innehåller en bestämmelse som preciserar förhållandet mellan en överföring och en bytestransaktion. Enligt den avses med överföring inte en sådan transaktion där den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster på grundval av den kunskap som leverantören hade tillgång till vid tidpunkten för transaktionen kan fastställa att transaktionen är en bytestransaktion. Bedömningen mellan överföringen och bytestransaktionen ska göras från fall till fall. En transaktion som i fråga om tekniskt genomförandesätt och karaktär ser ut som en överföring handlar i princip om en överföring. Bestämmelsen är tillämplig på situationer där den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster innehar sådan faktisk information, utifrån vilken den kan tolka att en överföring som ser ut som en överföring i fråga om det tekniska genomförandesättet och karaktären i själva verket handlar om en bytestransaktion. I denna bedömning beaktas utöver de upplysningar som innehas av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster även dess och dess anställdas kompetensnivå och förståelse för genomförande av rapporteringspliktiga transaktioner.  

Flera tjänsteleverantörer ger de egna användarna av kryptotillgångar möjlighet till överföring av kryptotillgångar från en användare till en annan inom tjänsten. I dessa situationer anses den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster i princip ha bättre möjligheter att utreda om transaktionen kan handla om en bytestransaktion, eftersom den har information om parterna i anknytning till transaktionen och eventuellt om andra betalningar och motbetalningar i anknytning till transaktionen. På motsvarande sätt kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte inneha de nämnda upplysningarna till exempel då den genomför en överföring av rapporteringspliktiga kryptotillgångar utan synlighet, som en eventuell motbetalning i fiatvaluta från den andra överföringsparten. En leverantör av kryptotillgångstjänster har till uppgift att anmäla sådana och motsvarande situationer som överföringar, inte som bytestransaktioner. 

I bedömningarna av en överföring och bytestransaktion anses överföringen innehålla alla sådana transaktionstyper som inte handlar om en bytestransaktion enligt den föreslagna lagen. Således ska de transaktionstyper som snarare handlar om bildande av löpande inkomst än överlåtelse mot en ersättning tolkas och anmälas som en överföring. Till exempel i situationer där en användare av kryptotillgångar får rapporteringspliktiga kryptotillgångar till sitt konto som en del av att en blockkedja tilldelas flera grenar eller delas upp utan direkt ersättning, handlar det om en överföring och inte om en bytestransaktion. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.4 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.4 i avsnitt IV i CARF. 

15 §.Rapporteringspliktig massbetalningstransaktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion. Med rapporteringspliktig massbetalningstransaktion avses en överföring av rapporteringspliktiga kryptotillgångar som ersättning för varor eller tjänster till ett värde som överstiger 50 000 US-dollar eller motsvarande belopp i en annan valuta. Syftet med definitionen är att ge skattemyndigheterna information om sådana överföringar av rapporteringsskyldiga kryptotillgångar som gjorts av en kund hos säljaren, med vilka varor eller tjänster till ett värde över 50 000 US-dollar eller ett motsvarande belopp i annan valuta skaffas. Eftersom transaktionen handlar om en överföring, ska den för det första uppfylla förutsättningarna för en överföring. Åtskiljandet av transaktionerna från andra överföringar av rapporteringsskyldiga kryptotillgångar är av betydelse för den finländska beskattningen, eftersom kryptotillgångar handlar om egendom, och bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinst från egendom tillämpas på dessa. Genom att tillämpa dessa bestämmelser kan användning av kryptotillgångar som ersättning för varor eller tjänster generera beskattningsbar överlåtelsevinst eller överlåtelseförlust. I vissa situationer är det möjligt att via definitionen av en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion effektivare framhäva dessa transaktioner som behövs för beskattningen från övriga överföringar som rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster anmält för sina användare av kryptotillgångar.  

För att definitionen av en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion ska uppfyllas krävs en ersättning som överstiger 50 000 US-dollar eller ett motsvarande belopp i en annan valuta. Det handlar även om en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion då anskaffningen av varor eller tjänster har delats upp i mindre överföringar, som inte enskilt uppfyller det krävda ersättningsbeloppet. I sådana situationer sammanräknas dessa enskilda överföringar. Även om ett jämförelsevis stort ersättningsbelopp krävs för att definitionen av en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion ska uppfyllas, innebär detta dock inte att skattemyndigheterna har möjlighet att få information om överföringar som understiger ovan nämnda belopp – oberoende av om det handlar om större eller mindre överföringar. I 47 § 4 mom. 7 och 8 punkten i den föreslagna lagen föreskrivs nämligen att överföringarna ska anmälas uppdelade enligt överföringstyp, om de är kända av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster. 

Affärsverksamhetsförhållandena mellan en säljare, en säljares kund och en rapporteringspliktig kryptotillgångstjänst som möjliggör överföring av rapporteringspliktiga kryptotillgångar avviker i de olika affärsverksamhetsmodellerna. Definitionen av en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion täcker alla sådana situationer där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till en säljare som sålt varor eller tjänster överför rapporteringspliktiga kryptotillgångar som använts av en kund som ersättning för varorna eller tjänsterna. Med tanke på uppfyllandet av definitionen är det inte av betydelse om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster möjliggör den aktuella tjänsten för en säljare, en säljares kund eller om såväl säljarens kund som säljaren själv är kunder hos en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. I den sist nämnda situationen kan definitionen vara uppfylld även då en rapporteringspliktig kryptotillgång övergår inom den aktuella rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster från kundens konto hos säljaren till säljarens konto. 

En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan för det första erbjuda rapporteringspliktiga massbetalningstransaktioner genom att möjliggöra för säljaren att säljarnas kunder betalar för varor eller tjänster med rapporteringspliktiga kryptotillgångar. Till exempel hos en säljare på webben kan kryptotillgångar vara endast ett av många sätt att betala för varor eller tjänster. I dessa situationer är varornas eller tjänsternas säljare kund hos den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster och på samma gång användare av kryptotillgångar. I denna affärsverksamhetsmodell är säljarens kund i princip inte en kund som anlitar en rapporteringspliktig kryptotillgångstjänst, utan säljarens kund överför endast rapporteringspliktiga kryptotillgångar till säljaren med hjälp av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster. Med avvikelse från det ovan nämnda och enligt 17 § 3 mom. i den föreslagna lagen, ska en rapporteringspliktig leverantör av kryptotillgångstjänster i en sådan transaktion behandla den kund som är motpart som användare av kryptotillgångstjänster endast om den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster är skyldig att kontrollera personens identitet i enlighet med lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism eller motsvarande lagstiftning i någon annan jurisdiktion. Om säljarens rapporteringsskyldiga leverantör av kryptotillgångstjänster ska styrka identiteten på säljarens kund, är även säljarens kund användare av kryptotillgångar. I en sådan situation ska den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster anmäla den aktuella rapporteringspliktiga massbetalningstransaktionen som en inkommande överföring till säljaren, eftersom säljaren inte själv är den som skaffar varorna eller tjänsterna, och som en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion för säljarens kund. Om säljarens rapporteringsskyldiga leverantör av kryptotillgångstjänster inte ska styrka identiteten på säljarens kund, är säljarens kund inte en användare av kryptotillgångstjänster hos den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster och den behöver inte heller anmäla något i fråga om säljarens kund. I fråga om säljaren själv ska den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster anmäla samma aktuella transaktion som en inkommande överföring till säljaren.  

Alternativt kan den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster agera på kundens vägnar och överföra rapporteringspliktiga kryptotillgångar från säljarens kund till säljaren som ersättning för varor eller tjänster till värde över 50 000 US-dollar eller ett motsvarande belopp i annan valuta. I dessa situationer ska den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster anmäla denna överföring som en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion för en kund hos en säljare som agerar som användare av kryptotillgångstjänster hos leverantören En förutsättning för att anmäla upplysningarna är att den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster känner till att rapporteringspliktiga kryptotillgångar överförs till säljaren som ersättning för varor eller tjänster. Om sådan information inte finns, ska transaktionen i fråga anmälas som en normal överföring. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.3 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.3 i avsnitt IV i CARF. 

16 §.Rapporteringspliktig transaktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en rapporteringspliktig transaktion. Med rapporteringspliktig transaktion avses bytestransaktioner eller överföringar av rapporteringspliktiga kryptotillgångar. Syftet med definitionen är att i så hög grad som möjligt i skyldigheten att lämna upplysningar inkludera sådana transaktionstyper som behövs i beskattningen och verkställandet av den och som leder till beskattning av överlåtelsevinst eller annan inkomst. Av dessa två huvudkategorier har i princip en bytestransaktion direkta konsekvenser för den finländska beskattningen, eftersom en rapporteringspliktig kryptotillgång i en sådan byts antingen till en fiatvaluta eller till en annan rapporteringspliktig kryptotillgång. Således handlar det om att realiseringsprincipen uppfylls, i detta fall med andra ord överlåtelse av en egendomspost. I Finland realiserar varje situation där en rapporteringspliktig kryptotillgång används i princip en värdeuppgång eller värdenedgång för kryptotillgången i beskattningen.  

Även överföringen kan bilda, antingen direkt eller indirekt, antingen inkomst eller en utgift i den finländska beskattningen. Till exempel en rapporteringspliktig överföring av kryptotillgångar anses innehålla även en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion, det vill säga en överföring av rapporteringspliktiga kryptotillgångar som ersättning för varor eller tjänster till ett värde som överstiger 50 000 US-dollar eller ett motsvarande belopp i en annan valuta. Denna transaktion realiserar beskattningen för en användare av kryptotillgångar som utnyttjar en rapporteringspliktig kryptotillgång för detta syfte, eftersom det handlar om användning av en kryptotillgång. I mallen för CARF:s xml-schema för det automatiska utbytet av upplysningar och den tekniska tillämpningsanvisning som kompletterar den har man fastställt punkter för de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster att anmäla tilläggsuppgifter om överföringstransaktioner till den del som de är kända av aktören. OECD (2024), Crypto-Asset Reporting Framework XML Schema: User Guide for Tax Administrations, OECD Publishing, Paris, . https://doi.org/10.1787/578052ec-en Till exempel i fråga om rapporteringspliktiga kryptotillgångar som kommer till ett konto hos en rapporteringspliktig användare av kryptotillgångar har den som har skyldighet att lämna upplysningar möjlighet att välja den förvalda klassificeringen utifrån nio olika alternativ. En del av de förval som producerar tilläggsuppgifter om transaktionerna är sådana att de bakomliggande transaktionerna även i Finland handlar om transaktioner som bildar inkomst. Detta är fallet till exempel för de inkommande överföringstransaktioner som nämns i CARF xml-schemat till den del som det handlar om staking, som i den finländska beskattningen i princip handlar om inkomst till gängse värde vid förvärvstidpunkten. Detta visar att även överföringstransaktioner har potential som påverkar beskattningen.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.1 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.1 i avsnitt IV i CARF. 

17 §.Användare av kryptotillgångar . Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om definitionen av en användare av kryptotillgångar. Med användare av kryptotillgångar avses en fysisk person eller enhet som är kund till en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i syfte att utföra rapporteringspliktiga transaktioner. I den finska versionen av DAC8 har begreppet definierats enligt följande: ”Kryptovarakäyttäjällä tarkoitetaan luonnollista henkilöä tai Yksikköä, joka on Raportoivan kryptovarapalvelun tarjoajan asiakas Raportoitavissa liiketoimissa” (motsvarande definition på svenska är ”Med Användare av en kryptotillgång avses en privatperson eller Enhet som är kund till en Rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i syfte att utföra Rapporteringspliktiga transaktioner”). Det föreslagna uttrycket som är exaktare än direktivet motsvarar innehållsmässigt bland annat definitionen i de engelsk- och svenskspråkiga versionerna av direktivet och det kan anses motsvara direktivets syfte bättre än den finskspråkiga versionen av direktivet. Den engelskspråkiga versionen och även uttrycket ”for the purpose of carrying out” i CARF, vilket i den föreslagna lagen har uttryckts i formen ”i syfte att utföra”, innebär inte att det krävs att en användare av kryptotillgångar genomför faktiska rapporteringspliktiga transaktioner för att uppfylla definitionen av en användare av kryptotillgångar.  

Definitionen av användare av kryptotillgångar är i princip bred. Det är inte av betydelse till exempel om den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster förvarar rapporteringspliktiga kryptotillgångar för en användare av kryptotillgångar. Den juridiska formen och förhållandet mellan dessa parter är inte heller av betydelse. Syftet med uttrycket ”i syfte att utföra” är att från denna i princip breda grupp av användare av kryptotillgångstjänster avgränsa sådana kunder hos en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som inte har någon avsikt att genomföra rapporteringspliktiga transaktioner på grund av att de antingen formellt eller faktiskt inte har möjlighet att genomföra sådana. Till exempel ett finansiellt institut kan utifrån en anmälan som baserar sig på EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar erbjuda en bred skala av kryptotillgångstjänster, men skräddarsy dessa tjänster enligt kundsegment. För en del av kunderna kan detta finansiella institut, som även är en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, tillhandahålla enbart och endast till exempel rådgivning som gäller kryptotillgångar eller till exempel riktat tillhandahållande av kryptotillgångar. Om dessa kunder inte har någon faktisk möjlighet att utföra rapporteringspliktiga transaktioner, är dessa kunder inte användare av kryptotillgångar. Det motsvarande kan tillämpas på en situation där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har stängt kontot för en användare av kryptotillgångar antingen på begäran av kunden eller på eget initiativ. I dessa situationer anses användaren inte längre uppfylla definitionen av en användare av kryptotillgångar under det kalenderår som följer efter stängningsåret. 

Paragrafens 2 mom. innehåller en bestämmelse som avgränsar och preciserar vad som föreskrivits i 1 mom. om olika situationer och roller där man agerar för en fysisk person eller enhet eller för dennes räkning. Enligt momentet avses med användare av kryptotillgångar inte en sådan annan person än ett finansiellt institut eller en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, som i egenskap av ombud, förmyndare, förvaltare, underteckningsbehörig, investeringsrådgivare eller förmedlare till förmån för annan eller för annans räkning agerar som en användare av kryptotillgångar. I en sådan situation avses med användare av kryptotillgångar den till vars förmån eller för vars räkning användaren av kryptotillgångar agerar. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska använda upplysningar som den innehar, inbegripet upplysningar som samlats in med förfarandena för kundkontroll, utifrån vilka den på tillförlitligt sätt kan fastställa om en fysisk person eller enhet agerar till förmån för en annan fysisk person eller enhet eller för dess räkning. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan dra av nytta av listor och register över reglerade aktörer, såsom ESMA eller det så kallade FATCA-register som administreras av Förenta staternas skatteförvaltning (IRS), för att verifiera om en användare av kryptotillgångar är en annan leverantör av kryptotillgångstjänster eller ett annat finansiellt institut. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan dock inte basera sitt avgörande endast på ovan nämnda omständigheter, utan den ska använda alla upplysningar som den har tillgång till. Till exempel ESMA:s register över leverantörer av kryptotillgångstjänster gäller för leverantörer av kryptotillgångstjänster. Detta register kan även innehålla sådana leverantörer av kryptotillgångstjänster som inte anses uppfylla definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. 

Paragrafens 3 mom. innehåller en bestämmelse som i vissa situationer med anknytning till en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion utvidgar definitionen av en användare av kryptotillgångar enligt 1 mom. Enligt momentet avses med användare av kryptotillgångar, utöver vad som föreskrivs ovan i denna paragraf, också en person som är motpart till säljaren när en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster tillhandahåller en tjänst för att verkställa rapporteringspliktiga massbetalningstransaktioner till förmån för en säljare eller för en säljares räkning. En sådan person behandlas dock som användare av kryptotillgångstjänster endast om den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster är skyldig att kontrollera personens identitet i enlighet med lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism eller motsvarande lagstiftning i någon annan jurisdiktion. Enligt den föreslagna lagens 15 § avses med rapporteringspliktig massbetalningstransaktion en överföring av rapporteringspliktiga kryptotillgångar som ersättning för varor eller tjänster till ett värde som överstiger 50 000 US-dollar eller ett motsvarande belopp i en annan valuta. I dessa situationer har en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som möjliggör en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion i allmänhet ett kundförhållande endast till den säljare som säljer varorna eller tjänsterna och inte till den kund hos den säljare som skaffar sådana. Syftet med momentet är att i situationer där definitionen av en rapporteringspliktig massbetalningstransaktion uppfylls utsträcka definitionen att täcka även en säljares kund för sådana situationer där denna kund inte är kund hos en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster hos säljaren. För den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster förutsätter detta, utöver de normala element som bildar ett kundförhållande, att den fullgör extra förfaranden för kundkännedom, varför en tilläggsförutsättning för att inleda förfarandet är att det i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism eller i den motsvarande lagstiftningen i någon annan jurisdiktion förutsätts att identiteten på en kund hos den aktuella säljaren verifieras. Den för närvarande gällande regleringen kring förhindrande av penningtvätt omfattar inte och innehåller inte någon sådan skyldighet där identiteten på en kunds kund eller en kunds motpart ska verifieras.  

Den föreslagna paragrafen innehåller utöver den nationella lagen ett omnämnande om motsvarande lagstiftning i en annan jurisdiktion, eftersom det är möjligt att de nationella bestämmelserna om bekämpning av penningtvätt i någon annan jurisdiktion och skyldigheten att lämna upplysningar i fråga om beskattning i Finland tillämpas samtidigt på en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, utan att de nationella reglerna för bekämpning av penningtvätt i Finland dock tillämpas. I regelverket för rapportering och i direktivet förutsätts inte heller att de nationella reglerna mot penningtvätt ska tillämpas uttryckligen i samma jurisdiktion där även rapporteringen görs. Lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism tillämpas i princip inte på till exempel kryptotillgångsoperatörer, i motsats till leverantörer av kryptotillgångstjänster, eftersom den endast handlar om definieringen av regleringen kring det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning. En nationell regel mot penningtvätt kan vara tillämplig på en sådan aktör i någon annan jurisdiktion, men rapporteringsskyldigheten i anknytning till beskattningen föreligger trots detta i Finland. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.2 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.2 i avsnitt IV i CARF. 

18 §.Individuell användare av kryptotillgångar . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en individuell användare av kryptotillgångar. Med individuell användare av kryptotillgångar avses en användare av kryptotillgångar som är en fysisk person. I den föreslagna lagen delas användare av kryptotillgångar in i olika definitioner beroende på om det handlar om en fysisk person eller enhet. Numerärt sett kommer största delen av användarna av kryptotillgångar hos en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster sannolikt att vara fysiska personer. Utifrån uppgifterna från de företag som intervjuats i samband med lagberedningen är i snitt 99 procent av deras kunder för närvarande fysiska personer. Enligt uppgifterna från Skatteförvaltningen är relationstalet det motsvarande även för utländska tjänsteleverantörer.  

Såväl CARF som DAC8 innehåller även en definition av en redan befintlig individuell användare av kryptotillgångar, som avser en individuell användare av kryptotillgångar för vilken ett kundförhållande bildats till en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster före den 31 december 2025. Den föreslagna lagen innehåller inte någon sådan definition, eftersom den är obehövlig utifrån övergångsbestämmelsen i 54 §. Definitionen av en redan befintlig individuell användare av kryptotillgångar avviker från definitionen av en individuell användare av kryptotillgångar endast i fråga om förutsättningarna för den tidpunkt då kundförhållandet upprättas. Till övriga delar är definitionen av en redan befintlig individuell användare av kryptotillgångar en del av definitionen av en individuell användare av kryptotillgångar och en individuell användare av kryptotillgångar vidare en del av definitionen av användare av kryptotillgångar. Sannolikt kommer största delen av de individuella användarna av kryptotillgångar under den första omgången för anmälningen av upplysningar, det vill säga år 2027, att vara sådana individuella användare av kryptotillgångar vars kundförhållande till leverantören av kryptotillgångstjänster har bildats före den 1 januari 2026. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.3 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.3 i avsnitt IV i CARF. 

19 §.Enhet som är en användare av kryptotillgångar . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en enhet som är en användare av kryptotillgångar. Med enhet som är en användare av kryptotillgångar avses en användare av kryptotillgångar som är en enhet. I den föreslagna lagen delas användare av kryptotillgångar in i olika definitioner beroende på om det handlar om en fysisk person eller enhet. Största delen av användarna av kryptotillgångar hos de i Finland rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster kommer sannolikt att vara fysiska personer. Utifrån uppgifterna från de företag som intervjuats i samband med lagberedningen är numerärt sett i snitt 99 procent av deras kunder för närvarande fysiska personer. Enligt uppgifterna från Skatteförvaltningen är relationstalet det motsvarande även för utländska tjänsteleverantörer. Detta relationstal kan avvika från en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till en annan, eftersom en viss rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan planera och rikta sin tjänst till exempel så att användarna i regel utgörs av till exempel institutionella investerare. En del av de aktörer som intervjuats i samband med lagberedningen erbjuder eller har för avsikt att börja erbjuda kryptotillgångstjänster i huvudsak till enheter som är användare av kryptotillgångar. Upplysningar ska rapporteras även i fråga om en sådan affärsverksamhetsmodell och i fråga om sådana användare av kryptotillgångar, såvida de enheter som är användare av kryptotillgångar handlar om en undantagen person.  

Såväl CARF som DAC8 innehåller även en definition av en redan befintlig enhet som är användare av kryptotillgångar, som avser en enhet som är användare av kryptotillgångar för vilken ett kundförhållande bildats till en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster före den 31 december 2025. Den föreslagna lagen innehåller inte någon sådan definition, eftersom den utifrån den övergångsbestämmelse som avses i 54 § är obehövlig. Definitionen av en redan befintlig enhet som är användare av kryptotillgångar avviker från definitionen av en enhet som är användare av kryptotillgångar endast i fråga om förutsättningarna för tidpunkten för bildandet av kundförhållandet. Till övriga delar är definitionen av en redan befintlig enhet som är en användare av kryptotillgångar en del av definitionen av en enhet som är en användare av kryptotillgångar och en enhet som är en användare av kryptotillgångar vidare en del av definitionen av användare av kryptotillgångar. Sannolikt kommer största delen av de enheter som är användare av kryptotillgångar under den första omgången för anmälning av upplysningar, det vill säga år 2027, att vara sådana enheter som är användare av kryptotillgångar vars kundförhållande till leverantören av kryptotillgångstjänster har bildats före den 1 januari 2026. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.5 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.5 i avsnitt IV i CARF. 

20 §.Hemvistjurisdiktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en hemvistjurisdiktion. Med hemvistjurisdiktion avses den jurisdiktion där en fysisk person, ett dödsbo eller en enhet har sin hemvist enligt skattelagstiftningen i den jurisdiktionen. I den föreslagna lagen avses med jurisdiktion såväl en stat som en jurisdiktion. Man har valt att använda uttrycket jurisdiktion i den föreslagna lagen i regel av två orsaker. För det första förenklar och tydliggör det den föreslagna lagen då det i paragraferna och i motiveringarna till dessa inte är behövligt att upprepa uttrycket ”stat” tillsammans med jurisdiktion som ett alternativt tillämpningsobjekt till exempel enligt följande: ”med person med hemvist i en stat eller en jurisdiktion avses”. För det andra används i CARF, som i huvudsak ligger till grund för bestämmelserna i DAC8 och denna föreslagna lag, enbart och endast uttrycket ”Jurisdiction”, vars översättning till svenska är ”Jurisdiktion”. I en kontext som gäller utbytet av upplysningar i fråga om beskattning, vilket även omfattar CARF, förstås det att uttrycket omfattar såväl stater som jurisdiktioner. I utbytet av upplysningar i fråga om beskattning kan en avtalspart vara såväl en stat, såsom Förenade kungariket, som en jurisdiktion, såsom Isle of Man.  

I CARF avses med en person eller enhet med hemvist i en jurisdiktion en sådan fysisk person eller enhet som har sin hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion enligt skattelagstiftningen i den aktuella jurisdiktionen. I CARF avses med rapporteringspliktig jurisdiktion vidare en jurisdiktion med ett vilken ett avtal ingåtts, enligt vilken den aktuella jurisdiktionen har en skyldighet att lämna de upplysningar som fastställts i avsnitt II avseende rapporteringspliktiga personer som har hemvist i jurisdiktionen och som har identifierats som en sådan i den publicerade förteckningen. DAC8 innehåller inte någon definition av en fysisk person eller en enhet med hemvist i en jurisdiktion, utan en definition av en person med hemvist i en medlemsstat. Enligt den avses med en person med hemvist i en medlemsstat en enhet eller fysisk person vars hemvist är i vilken som helst medlemsstat enligt skattelagstiftningen i den aktuella medlemsstaten.  

Via definitionen av den skatterättsliga hemvisten för en fysisk person eller enhet begränsar såväl CARF som DAC8 i praktiken den grupp av användare av kryptotillgångar, enheter som är användare av kryptotillgångar och personer med bestämmande inflytande om vilka en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska rapportera upplysningar. Även trots detta blir dessa avgränsningar såväl i CARF som i DAC till slut tillämpliga först via definitionerna av en rapporteringspliktig person och en rapporteringspliktig användare.  

I den föreslagna lagen är syftet att samtidigt genomföra kraven i såväl CARF som DAC8 samt förutsättningarna för ett fungerande internationellt automatiskt utbyte av upplysningar. Om man hade velat iaktta såväl CARF som DAC8 i den föreslagna lagen, skulle det ha varit nödvändigt att koppla den skatterättsliga hemvisten för såväl fysiska personer som enheter till hemvisten i en kvalificerad jurisdiktion. Med kvalificerad jurisdiktion hade man fortfarande avsett en medlemsstat i Europeiska unionen eller en jurisdiktion utanför Europeiska unionen, med ett gällande kvalificerande avtal mellan de behöriga myndigheterna i alla medlemsstater med de behöriga myndigheter i alla medlemsstaterna och vilken, i den förteckning som den offentliggjort, har specificerat alla medlemsstater som rapporteringspliktiga jurisdiktioner. Den föreslagna lagen innehåller dock inte någon territoriell avgränsning i anknytning till den skatterättsliga hemvisten, vilken framgår av CARF eller DAC8, utan en fysisk person eller enhet kan ha sin hemvist i vilken jurisdiktion som helst. Ingen avgränsning har gjorts i huvudsak av tre orsaker. För det första har man i fråga om CRS, vars undersöknings-, identifierings- och rapporteringsskyldigheter avseende kontohavare till stor del ligger till grund för CARF, i den finländska lagstiftningen utfärdat bestämmelser om att alla kontohavare är berörda av regleringen (wider approach). Med rapporteringsskyldig stat avses i Finland alla andra stater än Finland. Med denna hänvisning i 17 c § i lagen om beskattningsförfarande säkerställs en enhetlig tolkning och att de förfaranden som krävs av ett finansiellt institut gäller för alla dess kontohavare. Avsikten är inte att ändra detta val, då det föreslås att bestämmelserna av blankoform ersätts i den nya speciallagen. Till denna del iakttas i den föreslagna lagen den valda lösningen i fråga om upplysningar om finansiella konton, med det undantaget att även fysiska personer och enheter med hemvist i Finland är föremål för rapportering. Denna förutsättning kommer från DAC8, enligt vilken en person med hemvist i en medlemsstat avser en enhet eller en fysisk person vars hemvist finns i vilken som helst medlemsstat. I fråga om en användare av kryptotillgångstjänster hos en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster utgörs denna medlemsstat av Finland. Rapportering av personer med hemvist i den aktuella medlemsstaten av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster med skyldighet att lämna upplysningar i medlemsstaten har valts som en obligatorisk åtgärd i direktivet. 

För det andra ska rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster genom att iaktta de förfaranden för kundkännedom som föreskrivits i 3 kap. granska och identifiera alla sina användare av kryptotillgångar. Efterlevnad av dessa förfaranden innehåller till exempel en skyldighet att från en användare av kryptotillgångar få ett intygande, utifrån vilket en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan fastställa de skatterättsliga hemvisterna för en individuell användare av kryptotillgångar och styrka tillförlitligheten för ett intygande utifrån de upplysningar som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster fått, inbegripet de dokument som samlats in i enlighet med förfarandena för kundkontroll. Således har en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster en skyldighet att utreda hemvistjurisdiktionen för alla sina kunder. Vid den tidpunkt då detta utkast till regeringsproposition skrivs har 69 jurisdiktioner världen runt förbundit sig att genomföra CARF på så sätt att de utbyter upplysningar antingen från och med år 2027 (52) eller från och med år 2028 (17). OECD Global Forum on Transparency and Exchange of Information for Tax Purposes: Jurisdictions committed to implement the Crypto-Asset Reporting Framework(CARF) in time to commence exchanges in 2027 or 2028 as part of the Global Forum’s CARF commitment process, . https://web-archive.oecd.org/tax/transparency/documents/commitments-carf.pdf Denna grupp innehåller till exempel alla andra medlemsstater i EU förutom Ungern. Denna medlemsstat har dock undertecknat det multilaterala avtalet om automatiskt utbyte av upplysningar mellan de behöriga myndigheterna enligt regelverket för rapportering av kryptotillgångar. . Signatories of the Multilateral Competent Authority Agreement on Automatic Exchange of Information pursuant to the Crypto-Asset Reporting Framework Detta lyfter antalet jurisdiktioner som omfattas av det automatiska utbytet av upplysningar till 70. Det är sannolikt att en avsevärd del av användarna av kryptotillgångstjänster hos de i Finland rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster och personerna med bestämmande inflytande över enheter som är användare av kryptotillgångar har sin hemvist i någon av dessa 70 jurisdiktioner. Således är det med tanke på den administrativa bördan för i Finland rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster ändamålsenligast att de inte har någon skyldighet att från de upplysningar som ska anmälas till Skatteförvaltningen filtrera sådana användare av kryptotillgångar och personer med bestämmande inflytande över enheter som är användare av kryptotillgångar och vilka händelsevis har sin hemvist utanför ovan nämnda 70 jurisdiktioner. Den globala täckningen för de jurisdiktioner som förbundit sig till regelverket för rapportering är så bred att den främjar en maximalt bred territoriell täckning för den föreslagna paragrafen.  

För det tredje, oberoende av i vilken jurisdiktion användaren av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande över en enhet som är användare av kryptotillgångar har sin hemvist, möjliggör anmälningen av upplysningarna en jämförelse av de upplysningar som Skatteförvaltningen fått med upplysningar som fåtts från andra källor avseende hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande över en enhet som är användare av kryptotillgångar. Det är möjligt att Skatteförvaltningen har mer aktuell information om att en individuell användare av kryptotillgångar har flyttat från en jurisdiktion till en annan. Vidare kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ha sådan information om status för dess användare av kryptotillgångar, vilken är felaktig i Skatteförvaltningens uppgifter. Oberoende av situationen, säkerställer en maximalt bred anmälning av upplysningarna även att skyldigheterna avseende utbytet av upplysningar i anknytning till Finland fullgörs på ett maximalt felfritt och tillförlitligt sätt jämfört med att upplysningar sänds till en annan jurisdiktion endast om sådana användare av kryptotillgångar och personer med bestämmande inflytande över enheter som är användare av kryptotillgångar, vilka till slut ska sändas till en sådan jurisdiktion. Även om Skatteförvaltningen inte får upplysningar om sådana personer med bestämmande inflytande över användare av kryptotillgångar och enheter som är användare av kryptotillgångar vars hemvistjurisdiktion inte är Finland och inte heller en sådan jurisdiktion, till vilken Finland är skyldig att sända upplysningar, är upplysningarna utifrån en helhetsbedömning av ovan nämnda motiveringar behövliga med tanke på ändamålet med behandlingen. Till den del som upplysningarna inte gäller upplysningar om personer med hemvist i Finland eller upplysningar som ska sändas inom ramen för utbytet av upplysningar, håller Skatteförvaltningen förvaringstiden för dessa personuppgifter maximalt kort. Dessa upplysningar förvaras inte heller för säkerhets skull, utan endast fram till dess att Skatteförvaltningen effektivt kan fullgöra de skyldigheter som uppkommer för den utifrån det internationella automatiska utbytet av upplysningar. 

De bestämmelser i den finländska skattelagstiftningen vilka fastställer omfattningen av skattskyldigheten i Finland finns i huvudsak i 9–13 § i inkomstskattelagen. Enligt 9 § 1 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen är skyldiga att betala skatt på inkomst i den finländska inkomstbeskattningen personer som under skatteåret har varit bosatta i Finland, inhemska samfund, samfällda förmåner och dödsbon. Även ett samfund som grundats eller registrerats utomlands och vars faktiska ledning finns i Finland är allmänt skattskyldig. En fysisk person är allmänt skattskyldig i Finland om han eller hon har sin hemvist i Finland. Enligt 11 § i inkomstskattelagen anses en person vara bosatt i Finland, om han har sitt stadigvarande bo och hemvist här. Även en person som vistas i Finland i över sex månader i följd anses vara bosatt i Finland. Ett dödsbo är inhemskt, om arvlåtaren varit bosatt i Finland vid dödstidpunkten. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska som en del av iakttagandet av förfarandena för kundkännedom fastställa hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar utifrån ett intygande. I detta förfarande ska den rapporteringsskyldige leverantören av kryptotillgångstjänster beakta de upplysningar som framgår av intygandet i fråga om en viss jurisdiktion och fastställa hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar enligt skattelagstiftningen i den aktuella jurisdiktionen. 

Paragrafen innehåller även en kompletterande bestämmelse för sådana situationer där enheten inte anses ha någon hemvistjurisdiktion. Ett sådant personbolag, kommanditbolag och liknande juridiskt arrangemang som inte har en hemvistjurisdiktion ska anses ha sin hemvist i den jurisdiktion där dess faktiska företagsledning är belägen. I princip anses en enhet ha sin hemvist i jurisdiktionen enligt skattelagstiftningen i jurisdiktionen i fråga. Som ett undantag till denna bestämmelse anses det att en enhet som saknar hemvistjurisdiktion till exempel på grund av att den förbises i beskattningen har sin hemvistjurisdiktion i den jurisdiktion där dess faktiska företagsledning är belägen. I de nationella lagstiftningarna behandlas sammanslutningar, inklusive kommanditbolag, på olika sätt. I vissa jurisdiktioner behandlas sammanslutningar som skattepliktiga enheter och ibland till och med som företag, medan vissa jurisdiktioner använder ett tillvägagångssätt som kan benämnas som förbiseende i beskattningen, och med stöd av det beaktas sammanslutningen inte i beskattningen. Om en sammanslutning behandlas som ett företag och beskattas på motsvarande sätt, betraktas den rapporteringspliktiga jurisdiktion som verkställer beskattningen av sammanslutningen i allmänhet som dess hemvist. Om en sammanslutning dock är en så kallad transitenhet i beskattningen och inte skattskyldig i den jurisdiktion där den är etablerad, anses denna jurisdiktion inte vara dess skatterättsliga hemvistjurisdiktion. Juridiska personer eller juridiska arrangemang anses vara av samma karaktär som en sammanslutning och ett kommanditbolag, om de inte behandlas som en skattepliktig enhet i jurisdiktionen med stöd av skattelagstiftningen i den ifrågavarande jurisdiktionen. För att undvika överlappande rapportering och i synnerhet med beaktande av det breda tillämpningsområdet för definitionen av personer med bestämmande inflytande över truster, kan en trust som är en passiv icke-finansiell enhet dock inte betraktas som ett liknande juridiskt arrangemang. 

Platsen för den faktiska företagsledningen är den plats där enheten fattar centrala och kommersiella beslut som är nödvändiga för att utöva enhetens affärsverksamhetshelhet. Fastställandet av platsen för den faktiska företagsledningens förutsätter att alla väsentliga omständigheter och förhållanden granskas. En enhet kan ha fler än en plats för ledningen, men den kan ha endast en plats för den faktiska företagsledningen. Till den del som en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte har information om var platsen för dess faktiska företagsledning finns, kan den använda adressen till enhetens huvudkontor för att fastställa hemviststaten.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.8 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.8 i avsnitt IV i CARF. 

21 §.Rapporteringspliktig person . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en rapporteringspliktig person. Med rapporteringspliktig person avses en person som har sin hemvist i jurisdiktionen och som inte är en undantagen person. Definitionen av en rapporteringspliktig person är väsentlig i regel av två orsaker. För det första kan skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna utifrån detta utsträckas till personer med bestämmande inflytande över sådana rapporteringspliktiga användare som är enheter. Om det inte fanns någon definition av en rapporteringspliktig person, skulle definitionen av en rapporteringspliktig användare begränsas endast till användare av kryptotillgångar, eftersom personerna med bestämmande inflytande över enheter som är användare av kryptotillgångar inte är användare av kryptotillgångar. Syftet med den föreslagna lagen är till denna del att ålägga en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster att granska och identifiera även personerna med bestämmande inflytande över enheten och anmäla dessa till Skatteförvaltningen. När Skatteförvaltningen har fått dessa upplysningar, sänder den upplysningarna om såväl en enhet som är användare av kryptotillgångar som om en person med bestämmande inflytande över den till den del som hemvistjurisdiktionen för en person med bestämmande inflytande är en kvalificerad jurisdiktion. Vid definitionen av en undantagen person som utgör en del av definitionen av en rapporteringspliktig person begränsas för det andra den grupp av enheter för vilka en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna fullt ut. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster behöver inte rapportera upplysningar till Skatteförvaltningen till exempel om en sådan enhet som är användare av kryptotillgångar och som är en myndighetsenhet enligt 18 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.7 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.7 i avsnitt IV i CARF. 

22 §.Rapporteringspliktig användare . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en rapporteringspliktig användare. Med rapporteringspliktig användare avses en användare av kryptotillgångar som är en rapporteringspliktig person. För att vara en rapporteringspliktig användare ska en fysisk person eller en enhet vara en användare av kryptotillgångar enligt 17 § i den föreslagna lagen. Därtill ska den rapporteringspliktiga användaren vara en rapporteringspliktig person, det vill säga en person som är en annan person än en undantagen person och som har hemvist i jurisdiktionen.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.1 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.1 i avsnitt IV i CARF. 

23 §.Person med bestämmande inflytande . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en person med bestämmande inflytande. Enligt paragrafens 1 mom. avses med person med bestämmande inflytande en fysisk person som utövar kontroll över en enhet. Enligt paragrafens 2 mom. avses i fråga om en trust med person med bestämmande inflytande en stiftare, förvaltare, beskyddare, förmånstagare eller förmånstagarkrets och en annan fysisk person som i sista hand utövar verklig kontroll över trusten. I fråga om ett annat juridiskt arrangemang än en trust avses med person med bestämmande inflytande en person i motsvarande eller liknande ställning. Enligt paragrafens 3 mom. ska definitionen av en person med bestämmande inflytande tolkas enhetligt med definitionerna av en verklig förmånstagare i 1 kap. 5–7 § i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. I handräckningsdirektivet och CARF förutsätts till denna del en enhetlig tolkning med rekommendationerna av aktionsgruppen mot penningtvätt och finansiering av terrorism Financial Action Task Force (FATF), som lyder under OECD. Eftersom rekommendationerna har beaktats på omfattande sätt i det fjärde penningtvättsdirektivet, som har genomförts i Finland genom lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, är det i momentet ändamålsenligt att använda en hänvisning till den nationella lagen i stället för FATF:s rekommendationer.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.9 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.10 i avsnitt IV i CARF. 

24 §.Aktiv enhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en aktiv enhet. En enhet betraktas som en aktiv enhet om den uppfyller någon av förutsättningarna i 1 mom. 1–6 punkten. Enligt momentets 1 punkt får mindre än 50 procent av enhetens bruttointäkter under föregående kalenderår eller en annan lämplig rapporteringsperiod utgöras av passiva intäkter. Dessutom förutsätts att mindre än 50 procent av de tillgångar som innehades av enheten under föregående kalenderår eller en annan lämplig rapporteringsperiod utgörs av tillgångar som genererar eller innehas i syfte att generera passiva intäkter. Enligt 2 punkten i momentet ska enhetens verksamhet praktiskt taget uteslutande bestå i att helt eller delvis äga utestående aktier i ett eller flera dotterbolag som bedriver annan handels- eller affärsverksamhet än finansiell verksamhet eller att tillhandahålla finansiering och tjänster till ett eller flera sådana dotterbolag. Enligt momentets 3 punkt får enheten inte ännu bedriva någon affärsverksamhet och inte tidigare ha bedrivit någon affärsverksamhet, men investera kapital i tillgångar i syfte att bedriva annan affärsverksamhet än verksamhet i ett finansiellt institut. Dessutom förutsätts att enheten inte uppfyller kraven för detta undantag 24 månader efter det datum då enheten först etablerades. Enligt 4 punkten i momentet får enheten inte ha varit ett finansiellt institut under de senaste fem åren och den ska hålla på att avveckla sina tillgångar eller genomgå en omorganisation i syfte att fortsätta eller återuppta affärsverksamhet som inte utgör verksamhet i ett finansiellt institut. Enligt momentets 5 punkt ska enheten ägna sig huvudsakligen åt finansiering eller hedgingtransaktioner med eller åt närstående enheter som inte är finansiella institut, och inte tillhandahålla några finansierings- eller hedgingtjänster till någon enhet som inte är en närstående enhet, under förutsättning att den grupp som de närstående enheterna ingår i huvudsakligen ägnar sig åt affärsverksamhet som inte utgör verksamhet i ett finansiellt institut. Momentets 6 punkt innehåller enheter utan vinstsyfte. I fråga om 6 punkten ska enheten uppfylla fem förutsättningar. Enheten ska ha etablerats i den jurisdiktion där den har sin hemvist och där vara verksam uteslutande för religiösa, välgörenhetsmässiga, vetenskapliga, konstnärliga, kulturella, idrottsliga eller utbildningsmässiga ändamål eller så ska den ha etablerats och vara verksam i den jurisdiktion där den har sin hemvist och är en sådan yrkesorganisation, branschorganisation, handelskammare, arbetstagarorganisation, jordbruks- eller trädgårdsbruksorganisation, medborgarorganisation eller en organisation som uteslutande verkar för att främja social välfärd (underpunkt a). Enheten ska vara undantagen inkomstskatt i den jurisdiktion där den har sin hemvist (underpunkt b). Enheten ska inte ha aktieägare eller medlemmar med ägar- eller vinstintressen när det gäller dess intäkter eller tillgångar (underpunkt c). Gällande lagstiftning i den jurisdiktion där enheten har sin hemvist eller enhetens stiftelseurkund får inte tillåta att några av enhetens intäkter eller tillgångar utdelas till eller används till förmån för en privatperson eller en enhet som inte är en välgörenhetsenhet, förutom om det sker som en följd av enhetens välgörenhetsverksamhet eller som betalning av skälig ersättning för utförda tjänster eller som betalning som motsvarar skäligt marknadsvärde för egendom som enheten har förvärvat. Dessutom ska gällande lagstiftning i den jurisdiktion där enheten har sin hemvist eller enhetens stiftelseurkund föreskriva att vid enhetens likvidation eller upplösning ska alla tillgångar överföras till en myndighetsenhet eller annan icke-vinstdrivande organisation eller tillfalla regeringen i den jurisdiktion där enheten har sin hemvist eller ett politiskt förvaltningsområde under en sådan regering (underpunkt e). Det är möjligt att ett allmännyttigt samfund enligt 22 § i inkomstskattelagen uppfyller förutsättningarna i 6 punkten, men det ska säkerställas från fall till fall att förutsättningarna är uppfyllda. Det faktum att ett samfund anses vara ett allmännyttigt samfund i inkomstbeskattningen fastställer med andra ord inte direkt enhetens ställning.  

Enligt paragrafens 2 mom. uppfyller en enhet inte förutsättningarna för en enhet enligt 1 mom. 2 punkten och den kan således inte heller vara en aktiv enhet, om den fungerar som eller utsäger sig för att vara en placeringsfond, såsom en privat kapitalfond, en riskkapitalfond, en leveraged buy-out-fond eller någon form av investeringsinstrument vars syfte är att förvärva eller finansiera bolag och sedan inneha andelar i dessa bolag som anläggningstillgångar för investeringsändamål. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.10 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.11 i avsnitt IV i CARF. 

25 §.Passiv inkomst . Paragrafen innehåller en hänvisning till definitionen av passiv inkomst enligt 63 § i den föreslagna lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Syftet med hänvisningen är att förhindra att hänvisningen till ovan avsedda passiva inkomst i 24 § 1 mom. gör bestämmelsen lång och svårtydd. Handräckningsdirektivet innehåller inte någon definition av passiv inkomst, men punkt 126 i avsnitt VIII i kommentaren till uppdaterade CRS och punkt 57 i avsnitt IV i kommentaren till CARF innehåller en förteckning över de inkomster som i princip ska betraktas som passiv inkomst. Den föreslagna definitionen av passiv inkomst i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning motsvarar dessa förteckningar i fråga om inkomster som ska betraktas som passiv inkomst, vilket även förutsätts av jurisdiktionerna som en del av det effektiva genomförandet av CRS och CARF.  

26 §.Enhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en enhet. Med enhet avses en juridisk person eller ett juridiskt arrangemang, såsom ett bolag, en delägarbeskattad juridisk person, en trust eller en stiftelse.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt F.2 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt F.3 i avsnitt IV i CARF. 

27 §.Närstående enhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en närstående enhet. Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen är en enhet en närstående enhet till en annan enhet, om den kontrollerar en annan enhet eller om den är under en annan enhets kontroll. En enhet är en närstående enhet till en annan enhet även då den tillsammans med denna andra enhet är under gemensam kontroll (2 punkten). En enhet är en närstående enhet till en eller flera enheter även i en situation där enheterna är investeringsenheter enligt 4 § 1 mom. 2 punkten i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning och enheterna har gemensam förvaltning, som uppfyller kraven avseende åtgärder för kundkännedom för investeringsenheterna i fråga.  

I paragrafens 2 mom. preciseras när en enhet anses kontrollera en annan enhet på det sätt som avses i 1 mom. En enhet anses kontrollera en annan enhet, om den har direkt eller indirekt innehav av över 50 procent av rösterna eller värdet i en enhet. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt F.3 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt F.4 i avsnitt IV i CARF. 

28 §.Finansiellt institut . Paragrafen innehåller en hänvisning till definitionen av ett finansiellt institut enligt 6 § i den föreslagna lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Syftet med hänvisningen är att förhindra att hänvisningen till ett finansiellt institut i den föreslagna lagens olika paragrafer inte gör dessa bestämmelser långa och svårtydda. Därtill är syftet att undvika att anknutna begrepp såsom ett depåinstitut som uppkommer som en följd av definitionen av ett finansiellt institut definieras i den föreslagna lagen, eftersom det är ändamålsenligt att definiera dessa i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning, då de i regel hänför sig till upplysningar om finansiella konton. De som tillämpar den föreslagna lagen i fråga om definitionen av ett finansiellt institut kan till denna del stödja sig på lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning, där det finns uttömmande bestämmelser om definitionen med motiveringar.  

29 §.Undantagen person . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en undantagen person. I den finskspråkiga versionen av direktivet används uttrycket ”Ei-raportoiva henkilö”. Med beaktande av uttrycket ”Exluded Person” i den engelskspråkiga versionen av direktivet, uttrycket ”Undantagen person” i den svenskspråkiga versionen och att syftet med detta begrepp är att fastställa de personer som uttryckligen den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster inte ska rapportera, används i detta sammanhang uttrycket”Ei-raportoitava” i stället för uttrycket ”Ei-raportoiva” på finska. I stället för prefixet”Ei” hade ”Muu kuin” varit ett tydligare och lämpligare prefix på finska, med detta hade gjort definitionen av en rapporteringspliktig person i ovan föreslagna 21 § svårtydd.  

Med undantagen person avses de enheter som avses i 1–3 punkten. Enligt definitionen av en rapporteringspliktig person och en rapporteringspliktig användare samt kraven på rapportering enligt 21 och 22 § ovan behöver rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster inte anmäla upplysningar om undantagna personer. På motsvarande sätt är det i fråga om undantagna personer inte behövligt att genomföra alla de förfaranden för kundkännedom som ska genomföras i fråga om andra enheter. I fråga om innehåll är definitionen enhetlig med definitionen av en rapporteringspliktig person i CRS och DAC2, till den del som en annan än en person med hemvist i en avtalsstat eller medlemsstat behandlas i denna definition. På grund av denna innehållsmässiga enhetlighet och bestämmelsernas historiska ursprung hänvisar man i punkterna i anknytning till definitionen av en undantagen person i regel direkt till definitionerna i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning. 

Enligt paragrafens 1 punkt avses med undantagen person en enhet vars aktier det handlas regelmässigt med på en eller flera etablerade värdepappersmarknader. Med etablerad värdepappersmarknad avses en omsättning som är officiellt erkänd och som övervakas av marknadsområdets myndigheter och har ett betydande värde av årligen omsatta aktier. Enligt paragrafens 2 punkt avses med undantagen person en enhet som är en närstående enhet till en enhet som avses i 1 punkten. Paragrafens 3 punkt innehåller dessutom en förteckning över enheter enligt lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning vilka betraktas som undantagna personer. Underpunkt a i punkten gäller en myndighetsenhet enligt 18 § i den nämnda lagen, underpunkt b en internationell organisation enligt 19 §, underpunkt c en centralbank enligt 20 § och underpunkt d ett annat finansiellt institut än en investeringsenhet enligt 4 § 2 punkten i lagen. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.1 i avsnitt III i bilaga IV till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.1 i avsnitt IV i CARF. 

30 §.Förfaranden för kundkontroll . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av förfaranden för kundkontroll. Med förfaranden för kundkontroll avses de förfaranden för kundkontroll som tillämpas på rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster och som det föreskrivs om i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, eller motsvarande krav som tillämpas på rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster. Lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism innehåller flera procedurbestämmelser som gäller skyldigheterna avseende förfaranden för kundkontroll. Dessa omfattar bland annat bestämmelser om kundkontroll i 3 kap., vilka gäller till exempel identifiering av en kund och verifieringen av kundens identitet, kontinuerlig uppföljning av upplysningarna om kunden och identifiering av en verklig förmånstagare.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt F.1 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt F.2 i avsnitt IV i CARF. 

31 §.Filial . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en filial. Med filial avses en enhet, verksamhet eller ett kontor som tillhör en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster och som behandlas som en filial enligt en jurisdiktions regelverk eller som på annat sätt enligt en jurisdiktions lagstiftning regleras separat från andra kontor, enheter eller filialer som hör till den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster. Alla enheter, verksamheter eller kontor som tillhör en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i en jurisdiktion ska behandlas som en enda filial.  

I enlighet med vad som beskrivs i föreslagna 2 § anses varje filial bilda en stadigvarande plats för affärsverksamhet i enlighet med kommentaren till CARF. Detta kriterium täcker såväl den huvudsakliga som även andra stadigvarande platser för affärsverksamhet. I CARF och DAC8 har en stadigvarande plats för affärsverksamhet inte begränsats till uttrycket ”stadigvarande”, såsom en fabrik eller fastighet, utan det täcker även andra stadigvarande platser för affärsverksamhet. 

Den finländska skattelagstiftningen innehåller inte någon separat definition av filial. Inkomstskattelagens 13 a § innehåller bestämmelser om ett fast driftställe, som avser en plats på vilken det för näringsverksamhetens stadigvarande bedrivande finns en särskild plats för affärsverksamhet eller där särskilda anordningar vidtagits. Ett exempel på en sådan plats är en filial. Definitionen av en filial är ur den föreslagna lagens synvinkel relevant i princip endast då det ska granskas om en territoriell anknytning till Finland som uppfyller det territoriella villkoret enligt 2 § 2 mom. uppkommer för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Med beaktande av definitionen av fast driftställe i inkomstskattelagen kan det i praktiken handla endast om en situation där man måste fundera på om ett fast driftställe bildas i inkomstbeskattningen i Finland för ett begränsat skattskyldigt utländskt företag.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt F.4 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt F.6 i avsnitt IV i CARF. 

32 §.Gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter. Med gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter avses ett av Europeiska kommissionen fastställt avtal mellan en behörig myndighet i någon medlemsstat i Europeiska unionen och en jurisdiktion utanför Europeiska unionen som kräver automatiskt utbyte av upplysningar som motsvarar de upplysningar som avses i direktivet. CARF innehåller inte någon motsvarande definition.  

Begreppet har en fast anknytning till begreppet kvalificerad jurisdiktion i den föreslagna lagen och i synnerhet till en jurisdiktion utanför EU. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångar kan samtidigt ha en territoriell anknytning såväl till en medlemsstat i EU som till en jurisdiktion utanför EU. En sådan aktör som är etablerad utomlands är om den uppfyller förutsättningarna i direktivet en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som i princip har en skyldighet att anmäla de rapporteringsskyldiga upplysningarna till den behöriga myndigheten i någon EU-medlemsstat. 

Enligt direktivet fastställer kommissionen antingen på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat genom separata genomförandeakter huruvida de upplysningar som ska utbytas automatiskt enligt ett avtal mellan de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten och en jurisdiktion utanför EU motsvarar de upplysningar som avses i direktivet. Om kommissionen i enlighet med avtalet anser att de upplysningar som utbyts motsvarar den information som avses i direktivet, det vill säga att avtalet är ett kvalificerande avtal mellan de behöriga myndigheterna, kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster utanför EU rapportera de krävda upplysningarna till den behöriga myndigheten i den egna jurisdiktionen i stället för den behöriga myndigheten i en EU-medlemsstat. Myndigheterna i denna jurisdiktion utbyter dessa upplysningar med EU-medlemsstaterna. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt F.5 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. 

33 §.Kvalificerad jurisdiktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en kvalificerad jurisdiktion. Med kvalificerad jurisdiktion avses för det första en medlemsstat i EU. För det andra avses med kvalificerad jurisdiktion en jurisdiktion utanför Europeiska unionen som har ett gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter med de behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater, och som identifieras som rapporteringspliktiga jurisdiktioner enligt en förteckning som offentliggörs av jurisdiktionen utanför unionen.  

DAC8 eller CARF innehåller inte någon definition av kvalificerad jurisdiktion. I direktivet används däremot uttrycket ”Qualified Non-Union Jurisdiction”, som i den svenskspråkiga versionen har översatts till uttrycket ”Kvalificerad jurisdiktion utanför unionen ”. Vidare har begreppet definierats enligt följande: ”Med kvalificerad jurisdiktion utanför unionen avses en jurisdiktion utanför unionen som har ett gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter med de behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater som identifieras som rapporteringspliktiga jurisdiktioner enligt en förteckning som offentliggörs av jurisdiktionen utanför unionen”. Den föreslagna rubriken som avviker från definitionen i direktivet och innehållet med uttrycket ”medlemsstater i EU” gör denna definition i den föreslagna lagen enklare för dem som tillämpar denna definition. Till exempel de avsnitt som gäller hierarkireglerna blir mycket mer läsbara. Till övriga delar motsvarar det föreslagna uttrycket som är exaktare än direktivet innehållsmässigt bland annat definitionen i de finsk- och svenskspråkiga versionerna av direktivet och det kan anses motsvara direktivets syfte bättre än den svenskspråkiga versionen av direktivet. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt F.6 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. 

34 §.Skatteregistreringsnummer . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett skatteregistreringsnummer. Med skatteregistreringsnummer avses ett identifikationsnummer för skattebetalare eller en funktionell motsvarighet om sådant nummer saknas. Ett skatteregistreringsnummer är en identifierare som beviljats av en stat eller dess myndighet och som specificerar en enhet eller fysisk person och utgörs av bokstäver, siffror eller kombinationer av dessa. I vissa stater bildas skatteregistreringsnumret och det beviljas uttryckligen för verkställandet av beskattningen i den ifrågavarande staten, till exempel för beskattningen av personlig inkomst eller företagsinkomst. I så fall handlar det om ett separat registreringsnummer. I vissa stater utnyttjar man redan identifierare som specificerar en enhet eller en fysisk person och som beviljats för andra ändamål än för beskattningsändamål. Till exempel i Finland används inte något separat skatteregistreringsnummer, utan personbeteckningen och FO-numret för företag och samfund fungerar som skatteregistreringsnummer i Finland.  

Skatteregistreringsnumret fungerar som den viktigaste identifierare som specificerar en enskild fysisk person eller enhet. Detta möjliggör att den behöriga myndigheten i en annan stat kan identifiera en upplysning som fåtts via utbytet av upplysningar och som gäller en rapporteringspliktig användare eller en rapporteringspliktig person och jämföra denna med de nationella uppgifterna. Ovan nämnda egenskaper gör den till en upplysning som mycket effektivare och noggrannare än övriga upplysningar specificerar den skattskyldige, såsom namn eller adress. Skatteförvaltningen ska för egen del ge de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster information om skatteregistreringsnumret för fysiska personer och företag med hemvist i Finland, så att dessa aktörer åtminstone kan säkerställa att strukturen på deras användares skatteregistreringsnummer är felfri. Till denna del ger Skatteförvaltningen redan den behövliga informationen till de som har skyldighet att lämna upplysningar och handleder på sin webbplats att granska att skatteregistreringsnumret för fysiska personer med hemvist i EU-medlemsstaterna har en felfri struktur, det vill säga att granska att formen är rätt från Europeiska kommissionens avgiftsfria tjänst TIN on Europa. I fråga om företag eller samfund handleder Skatteförvaltningen att vända sig till YTJ-tjänsten (Företags- och organisationsdatasystemet). I Finland rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster kan i utredningen av ett utländskt skatteregistreringsnummer dra nytta av till exempel den ovan nämnda tjänsten TIN on Europa eller OECD:s webbplats Tax identification numbers, som innehåller information om hur skatteregistreringsnumret bildas i över 100 stater eller jurisdiktioner för såväl fysiska personer som enheter. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt F.7 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt F.5 i avsnitt IV i CARF. 

35 §.Identifieringstjänst . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en identifieringstjänst. Med identifieringstjänst avses en elektronisk process som en kvalificerad jurisdiktion eller Europeiska unionen utan kostnad tillhandahåller en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster för att leverantören ska kunna fastställa identiteten och hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar. Enligt punkt 34 i ingressen till direktivet förväntas flera medlemsstater införa identifieringstjänster för att kunna identifiera tjänsteleverantörer och de skattskyldiga på ett enkelt och standardiserat sätt. För närvarande är dessa identifieringstjänster inte ännu tillgängliga i EU. Detaljerna i de processer som godkänns som identifieringstjänster förtydligas genom samtal mellan parterna i utbytet av upplysningar och Skatteförvaltningen ger anvisningar om detta till de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster.  

CARF-regelverket för rapportering innehåller inte någon definition av identifieringstjänst, men i punkt 80 i avsnitt IV i kommentaren till CARF i samband med avsnittet om skatteregistreringsnummer nämns att jurisdiktionerna kan tillhandahålla identifieringstjänster (government verification services) för att utreda identiteten på och den skatterättsliga hemvisten för deras skattskyldiga. I kommentaren avses därtill med den aktuella identifieringstjänsten en sådan elektronisk process som jurisdiktionen har fastställt för att utreda identiteten på rapporteringspliktiga personer med skyldighet att lämna upplysningar och deras skatterättsliga hemvist. I kommentaren beskrivs den process där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster via identifieringstjänsten får en bekräftelse på att identiteten på och den skatterättsliga hemvisten för dess användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande över en sådan motsvarar upplysningarna i statens informationssystem. Till denna del kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster få en unik identifierare från identifieringstjänsten. Enligt kommentaren utgörs denna identifierare i identifieringstjänsten av information med samma syfte som skatteregistreringsnumret. 

I DAC8 täcker definitionen av identifieringstjänst endast sådana elektroniska processer med vilka det är möjligt att utreda identiteten på en användare av kryptotillgångar och den skatterättsliga hemvisten. Enligt det andra stycket i punkt B.1 i avsnitt II i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, ska de upplysningar som lämnas om en rapporteringspliktig person då en identifieringstjänst används dock innehålla information bland annat om de roller enligt vilka varje rapporteringspliktig person är en person med bestämmande inflytande över enheten. Även enligt kommentaren till CARF kan en identifieringstjänst användas på personer med bestämmande inflytande. Nya underpunkt 7 har fogats till punkt E i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. Enligt den avses med identifieringstjänst en elektronisk process som en medlemsstat eller unionen utan kostnad tillhandahåller till ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut för att det institutet ska kunna fastställa identitet och skatterättslig hemvist för en kontohavare eller en person med bestämmande inflytande. För att bibehålla konsekvensen mellan definitionen i CARF och definitionen av en identifieringstjänst för upplysningar om finansiella konton och även direktivet i sig, föreslås att identifieringstjänsten enligt paragrafen med avvikelse från DAC8 täcker även personer med bestämmande inflytande. 

Enligt punkt 34 i ingressen till direktivet får användningen av identifieringstjänsten inte påverka kraven avseende förfaranden för kundkännedom eller inhämtande av upplysningar. Således är ett intygande som getts av en användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande giltigt endast då det innehåller de upplysningar som avses i 44 och 45 §, inklusive skatteregistreringsnumret för en rapporteringspliktig person. Detta får stöd av att idén med användningen av en identifieringstjänst inte är att helt slopa de sedvanliga skatteidentifierarna, utan att möjliggöra jämförelse av det skatteregistreringsnummer som getts till den som har skyldighet att lämna upplysningar och som finns på intygandet med upplysningarna i identifieringstjänsten och ge en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster en separat identifierare i identifieringstjänsten för den senare fasen av anmälningen av upplysningarna. På detta sätt minskas på samma gång den onödiga användningen och anmälningen av ett traditionellt skatteregistreringsnummer, som kan innehålla uppgifter om personen, såsom om könet, vilka inte behövs i utbytet av upplysningar. Delvis på grund av denna orsak ges en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i det andra stycket i punkt B.1 i avsnitt II i bilaga VI till direktivet en möjlighet att i stället för de upplysningar som ska anmälas om en rapporteringspliktig person enligt första stycket i ifrågavarande första underpunkt anmäla den rapporteringsskyldige personens namn, identifieringstjänstens identifierare och de utfärdande staterna samt de roller enligt vilka varje rapporteringspliktig person är en person med bestämmande inflytande över enheten. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt F.8 i avsnitt IV i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. 

36 §.Adress i distribuerad liggare . Paragrafen innehåller bestämmelser om adress i distribuerad liggare. Med adress i distribuerad liggare avses en sådan adress i en distribuerad liggare som avses i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. DAC8 innehåller en direkt hänvisning till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och där används uttrycket ”referred to”. EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar innehåller dock inte någon uttrycklig definition av adress i distribuerad liggare. Adress i distribuerad liggare nämns på två olika ställen i den nämnda bestämmelsen. I den andra av dessa, närmare sagt i artikel 3.16, avses med tillhandahållande av tjänster för överföring av kryptotillgångar för kundernas räkning tillhandahållande av sådana tjänster som gäller överföring av kryptotillgångar för en fysisk eller juridisk persons räkning från en adress i distribuerad liggare till en annan eller från ett konto till ett annat.  

En adress i en distribuerad liggare fastställs i stället för i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar i artikel 3.18 i Europaparlamentet och rådets direktiv (EU) 2023/1113 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och vissa kryptotillgångar och ändring av direktiv (EU) 2015/849, nedan förordningen om betalningsuppgifter , som utfärdades i samband med EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. I denna förordning avses med adress i distribuerad liggare en alfanumerisk kod som identifierar en adress på ett nätverk som använder teknik för distribuerade liggare (DLT) eller liknande teknik som kryptotillgångar kan sändas till eller tas emot från.  

CARF innehåller inte någon definition av adress i distribuerad liggare eller någon motsvarande term. Den innehåller dock på några punkter avsnitt där denna term tangeras. För det första används i avsnitt II om anmälning av upplysningar i CARF uttrycket ”wallet addresses” för att beskriva de adresser till vilka en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska anmäla överföringar av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som en egen punkt, till den del som dessa överföringar enligt de upplysningar som innehas av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte anknyter till leverantörer av virtuell valuta eller finansiella institut. För det andra används uttrycket ”Crypto-Asset address” i definitionen av överföring i punkt C.4 i avsnitt IV om definitionerna i CARF. 

Även om DAC8, EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och inte heller CARF-regelverket för rapportering innehåller någon uttrycklig definition av adress i distribuerad liggare, är dess tillämpningsområde tydlig med tanke på regleringen kring det automatiska utbytet av upplysningar i fråga om beskattning. En adress i en distribuerad liggare anknyter till överföring av kryptotillgångar och därför innebär den i praktiken en adress enligt förordningen om betalningsuppgifter, det vill säga en sådan specificerande adress till vilken kryptotillgångar kan sändas eller till vilken sådana kan tas emot. Med kryptotillgångarnas adress i definitionen av överföring enligt föreslagna 14 § avses innehållsmässigt det samma.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen artikel 3.30 i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. 

3 kap. Skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom 

Föreslagna 3 kap. innehåller bestämmelser om förfaranden för kundkännedom som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska iaktta för att granska och identifiera användare av kryptotillgångstjänster som använder en tjänst och samla in upplysningar om användare av kryptotillgångar. Med skyldigheterna avseende förfarandena för kundkännedom säkerställs att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster anmäler upplysningar om alla rapporteringspliktiga användare och att de uppgifter som anmäls är korrekta. Dessutom säkerställs att upplysningarna inte anmäls om undantagna personer. En rapporteringsskyldig tjänsteleverantör kan använda en tredje part för att fullgöra sina förfaranden för kundkännedom enligt detta kapitel. En i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har dock alltid själv ansvaret för att fullgöra skyldigheterna. Det finns bestämmelser om dessa skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom som fullgörs av tredje parter i punkt D.2 i avsnitt III i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. I Finland kan de skattskyldiga i princip använda tjänsteleverantörer för att fullgöra de skyldigheter som föreskrivits för dem i skattelagstiftningen. Användningen av tjänsteleverantörer ändrar inte den skattskyldiges ansvar. Därför är det inte behövligt att sätta i kraft den nämnda bestämmelsen i direktivet i Finland med en separat bestämmelse. 

37 §.Allmänna krav avseende åtgärder för kundkännedom . Paragrafen innehåller bestämmelser om den tidpunkt då en användare av kryptotillgångstjänster betraktas som en rapporteringspliktig användare och om de förfaranden och upplysningar som en leverantör av kryptotillgångstjänster kan använda för att fullgöra de förfaranden för kundkännedom som avses i kapitlet.  

Enligt paragrafens 1 mom. behandlas en användare av kryptotillgångar som en rapporteringspliktig användare från och med det datum då användaren identifieras som en sådan enligt de förfaranden för kundkännedom som beskrivs i detta kapitel. Momentet redogör för att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska rikta förfarandena för kundkännedom på alla användare av kryptotillgångar. Med rapporteringspliktig användare avses en användare av kryptotillgångar som är en rapporteringspliktig person och med rapporteringspliktig person en person med hemvist i jurisdiktionen, vilken är en annan än en undantagen person. I definitionen av hemvistjurisdiktion begränsas den skatterättsliga hemvisten dock inte till någon viss jurisdiktion, utan den täcker vilken som helst jurisdiktion i vilken en användare av kryptotillgångar har sin hemvist enligt skattelagstiftningen i den aktuella jurisdiktionen. Således är så gott som alla rapporteringspliktiga användare av kryptotillgångar hos en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster rapporteringspliktiga användare. Undantaget till detta är endast undantagna personer. 

Identifieringen som en rapporteringspliktig användare ska basera sig på förfaranden för kundkännedom enligt detta kapitel. I praktiken innebär detta ett tillförlitligt intygande som fåtts från en användare av kryptotillgångar. Ett tillförlitligt intygande ska fås från alla användare av kryptotillgångar. Vidare ska förfarandena för kundkännedom enligt 38–40 § slutföras innan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan utföra rapporteringspliktiga transaktioner. Föreslagna 54 § innehåller dock en övergångsbestämmelse som gäller förfaranden för kundkännedom som gäller redan befintliga användare av kryptotillgångstjänster, enligt vilken en användare av kryptotillgångar till vilken ett kundförhållande till en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster bildats före den 31 december 2025 ska få ett tillförlitligt intygande senast den 1 januari 2027. Således kan en redan befintlig användare av kryptotillgångar utföra rapporteringspliktiga transaktioner under det första rapporteringspliktiga kalenderåret utan att den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster har tillgång till sådana upplysningar som ingår i intygandet, såsom skatteregistreringsnummer eller hemvistjurisdiktion, då den utför dessa transaktioner. De aktörer som intervjuats i samband med lagberedningen berättade att de strävar efter att få ett intygande från redan befintliga kunder i god tid innan den nämnda tidsfristen går ut. Övergångsbestämmelsen möjliggör dock att rapporteringsskyldiga transaktioner utförs för redan befintliga användare av kryptotillgångar fram till den 1 januari 2027 utan att ett tillförlitligt intygande fås. Om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster trots sina aktiva åtgärder inte får något tillförlitligt intygande från en redan befintlig användare av kryptotillgångar senast den 1 januari 2027 och inte ens före tidpunkten för anmälningen till Skatteförvaltningen, ska rapporteringen ske utifrån de upplysningar som innehas av den rapporteringsskyldige leverantören av kryptotillgångstjänster. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska rätta denna anmälda upplysning som gäller år 2026, om den senare får ett tillförlitligt intygande som visar att den anmälda hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar varit felaktig. 

Med stöd av 2 mom. i paragrafen får en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, som även är ett finansiellt institut, vid förfaranden för kundkännedom enligt detta kapitel förlita sig på de förfaranden för kundkännedom för nya person- och enhetskonton som slutförts enligt 2 kap. i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning eller någon motsvarande utländsk författning. Ett finansiellt institut kan tillhandahålla såväl finansiella tjänster som kryptotillgångstjänster åt sina kunder. I fråga om vissa finansiella enheter i Finland baserar sig rätten att erbjuda kryptotillgångstjänster på en anmälan som ska göras till Finansinspektionen. Momentet möjliggör att skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom som ett finansiellt institut slutfört i fråga om nya enskilda konton och enhetskonton kan utnyttjas då samma aktör är en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Eftersom skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom för ett finansiellt instituts nya enskilda konton och enhetskonton och en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster innehållsmässigt motsvarar varandra, undviks att förfarandena för kundkännedom används dubbelt för samma användare och upplysningar. Det ovan nämnda får dock inte påverka till exempel att en ändring i omständigheterna för en användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande inte beaktas tillräckligt till exempel i en situation där kontohavaren hos ett finansiellt institut å ena sidan blir även en användare av kryptotillgångar och avsevärd tid gått från slutförandet av dessa förfaranden för kundkännedom i anknytning till denna kontohavare. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om möjligheten för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster att i förfarandena för kundkännedom enligt detta kapitel använda intyganden som redan samlats in för andra beskattningsändamål, under förutsättning att ett sådant intygande uppfyller kraven i 44 och 45 §. Ett sådant intygande kan samlas in som en del av den nationella årsanmälningen, men den ska trots detta uppfylla de krav som uttryckligen avses i 44 och 45 §. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.1 i avsnitt III i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.1 i avsnitt III i uppdaterade CRS. 

38 §.Förfaranden för kundkännedom för individuella användare av kryptotillgångar . Paragrafen innehåller bestämmelser om förfaranden för kundkännedom för individuella användare av kryptotillgångar. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska få ett intygande från en individuell användare av kryptotillgångar då en kundrelation upprättas. Innehållet i ett intygande som getts av en individuell användare av kryptotillgångar definieras mer ingående i 44 §. Enligt övergångsbestämmelsen i föreslagna 54 § ska ett intygande fås senast den 1 januari 2027 av en sådan leverantör av kryptotillgångar, till vilken ett kundförhållande till en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångar bildats före den 31 december 2025. Trots denna övergångsbestämmelse hänför sig förfarandena för kundkännedom och rapporteringskraven på samma sätt till såväl en individuell användare av kryptotillgångar som en redan befintlig individuell användare av kryptotillgångar.  

Enligt 1 punkten i paragrafen ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångar utifrån ett intygande kunna fastställa hemvistjurisdiktionerna för en individuell användare av kryptotillgångar. I allmänhet har en person endast en hemvistjurisdiktion. En persons hemvistjurisdiktion kan dock finnas i två eller fler jurisdiktioner. I de olika jurisdiktionernas nationella lagstiftning fastställs villkoren för att en jurisdiktion definieras som en person skatterättsliga hemvist. Villkoren täcker olika anknytningar till jurisdiktionen, som enligt de nationella skattelagarna bildar en övergripande grund för beskattningen. I detta sammanhang talar man även om allmän skattskyldighet. Villkoren täcker även fall där hemvisten för en person i enlighet med skattelagarna i hemvistjurisdiktionen anses vara jurisdiktionen i fråga, till exempel diplomater eller andra personer som arbetar för den offentliga förvaltningen. Skatteavtalen innehåller särskilda regler för att avgöra fall som gäller dubbel hemvist, enligt vilka anknytningen till en jurisdiktion anses vara mer signifikativ än anknytningen till en annan jurisdiktion utifrån ifrågavarande praxis. I allmänhet har en person sin skatterättsliga hemvist i en jurisdiktion om personen enligt jurisdiktionens lagar, inklusive skatteavtal, betalar eller borde betala skatt där utifrån hemvist, bostad eller varje annat liknande kriterium och inte endast utifrån källorna i denna jurisdiktion. Den skatterättsliga hemvisten för personer med hemvist i två stater kan fastställas utifrån reglerna om dubbel hemvist i skatteavtalen mellan de ifrågavarande jurisdiktionerna. 

I 2 punkten i paragrafen föreskrivs vidare att en leverantör av kryptotillgångstjänster utifrån ett intygande ska bekräfta intygandets tillförlitlighet på grundval av den information som den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster har fått, inklusive dokumentation som har samlats in genom förfarandena för kundkontroll. Det handlar om ett test som gäller tillförlitligheten, vars syfte är att utreda om ett intygande står i strid med de upplysningar som fåtts av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska anses ha styrkt att ett intygande är tillförlitligt, om den då kundförhållandet upprättas och då de upplysningar som fåtts i detta samband granskas, inbegripet de dokument som samlats in med förfarandena för kundkontroll, inte vet eller inte har skäl att veta att intygandet är felaktigt eller otillförlitligt. Det förutsätts inte att en leverantör av kryptotillgångstjänster granskar riktigheten av ett intygande som getts utifrån skattelagstiftningen i hemviststaten för en individuell användare av kryptotillgångar. Ett intygande kommer dock inte igenom tillförlitlighetstestet till exempel i en situation där den jurisdiktion för bostadsadressen som nämns i intygandet står i strid med den jurisdiktion som nämns i de dokument som samlats in genom förfarandena för kundkontroll. Likaså kommer ett intygande inte igenom tillförlitlighetstestet till exempel i en situation där jurisdiktionen i bostadsadressen i ett intygande står i strid med den medlemsstat som utfärdat identifieringstjänsten. Om ett intygande inte kommer igenom tillförlitlighetstestet, ska en leverantör av kryptotillgångstjänster då kundförhållandet upprättas skaffa antingen ett tillförlitligt intygande eller en tillförlitlig utredning och vid behov handlingar som visar att intygandet är tillförlitligt. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska förvara anteckningar om utredningen och eventuella dokument. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.1 i avsnitt III i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.1 i avsnitt III i CARF. 

39 §.Förfaranden för kundkännedom för enheter som är användare av kryptotillgångar . Paragrafen innehåller bestämmelser om förfaranden för kundkännedom för enheter som är användare av kryptotillgångar. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska få ett intygande från en enhet som är användare av kryptotillgångar då ett kundförhållande knyts. Innehållet i ett intygande som getts av en enhet som är användare av kryptotillgångar definieras mer ingående i 45 §. Enligt övergångsbestämmelsen i föreslagna 54 § ska ett intygande fås senast den 1 januari 2027 av en sådan leverantör av kryptotillgångar, till vilken ett kundförhållande till en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångar bildats före den 31 december 2025. Trots denna övergångsbestämmelse hänför sig förfarandena för kundkännedom och rapporteringskraven på lika sätt till en enhet som är användare av kryptotillgångar som en redan befintlig enhet som är användare av kryptotillgångar.  

Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångar utifrån ett intygande kunna fastställa hemvistjurisdiktionerna för en enhet som är användare av kryptotillgångar. I allmänhet har en enhet endast en hemvistjurisdiktion. En enhets hemvistjurisdiktion kan dock finnas i två eller flera jurisdiktioner. I de olika jurisdiktionernas nationella lagstiftning fastställs villkoren för att fastställa den skatterättsliga hemvisten för en enhet. Villkoren täcker olika anknytningar till jurisdiktionen, som enligt de nationella skattelagarna bildar en övergripande grund för beskattningen. I detta sammanhang talar man även om allmän skattskyldighet. Skatteavtalen innehåller särskilda regler för att avgöra fall som gäller dubbel hemvist, enligt vilka anknytningen till en jurisdiktion anses vara mer signifikativ än anknytningen till en annan jurisdiktion utifrån ifrågavarande praxis. I allmänhet är en enhets hemvistjurisdiktion den jurisdiktion där enheten enligt den ifrågavarande statens lagar, inklusive skatteavtal, betalar eller borde betala skatt där utifrån hemvist, bostad, etableringsplats eller varje annat liknande kriterium utan att det handlar endast om källstaten för inkomst. Den skatterättsliga hemvisten för enheter med hemvist i två stater kan fastställas utifrån reglerna om dubbel hemvist i skatteavtalen mellan de ifrågavarande staterna. 

I 1 mom. 2 punkten föreskrivs vidare att en leverantör av kryptotillgångstjänster utifrån ett intygande ska bekräfta intygandets tillförlitlighet på grundval av den information som den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster har fått, inklusive dokumentation som har samlats in genom förfarandena för kundkontroll. Det handlar om ett tillförlitlighetstest, vars syfte är att utreda om ett intygande står i strid med de upplysningar som fåtts av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska anses ha styrkt att ett intygande är tillförlitligt, om den då kundförhållandet upprättas och då de upplysningar som fåtts i detta samband granskas, inbegripet de dokument som samlats in med förfarandena för kundkontroll, inte vet eller inte har skäl att veta att intygandet är felaktigt eller otillförlitligt. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster förutsätts inte granska riktigheten av ett intygande som getts utifrån skattelagstiftningen i hemvistjurisdiktionen för en enhet som är användare av kryptotillgångstjänster. Ett intygande kommer inte igenom tillförlitlighetstestet till exempel i en situation där den jurisdiktion för bostadsadressen som nämns i intygandet står i strid med den jurisdiktion som nämns i de dokument som samlats in genom förfarandena för kundkontroll. Om ett intygande inte kommer igenom tillförlitlighetstestet, ska en leverantör av kryptotillgångstjänster då kundförhållandet upprättas skaffa antingen ett tillförlitligt intygande eller en tillförlitlig utredning och vid behov handlingar som visar att intygandet är tillförlitligt. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska förvara anteckningar om utredningen och eventuella dokument. 

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om situationer där en enhet som är användare av kryptotillgångstjänster bekräftar att den inte har någon hemvistjurisdiktion. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan i dessa situationer använda platsen för den faktiska företagsledningen eller huvudkontorets adress för att fastställa hemvistjurisdiktionen för en enhet som är användare av kryptotillgångar. Huvudkontorets adress kan användas för att fastställa hemvistjurisdiktionen för en enhet som är användare av kryptotillgångar till den del som en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte har någon annan information för att fastställa den faktiska företagsledningen för en enhet som är användare av kryptotillgångar. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster betrakta en enhet som är en användare av kryptotillgångstjänster som en rapporteringspliktig användare, om det utifrån ett intygande eller de upplysningar som den innehar eller offentligt tillgängliga upplysningar tillförlitligt kan fastställa en enhet som är användare av kryptotillgångar som en undantagen person. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan tillförlitligt fastställa en enhet som är användare av kryptotillgångar som en undantagen person även utifrån upplysningar som den innehar eller offentligt tillgängliga upplysningar, men den ska dock ha tillgång till ett intygande som en del av de förfarandena i anknytning till fastställandet som en rapporteringspliktig användare. De upplysningar som innehas av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster är bland annat upplysningar som fåtts i samband med fullgörandet av förfarandena för kundkännedom enligt 2 kap. i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Med offentligt tillgängliga upplysningar avses sådana uppgifter som har offentliggjorts av ett bemyndigat myndighetsorgan i jurisdiktionen, såsom upplysningar som har offentliggjorts av jurisdiktionen, ett statligt ämbetsverk eller en kommun. Sådana upplysningar är till exempel upplysningar i en förteckning som offentliggjorts av skattemyndigheten innehållande de finansiella institutens namn och deras registreringsnummer, upplysningar i ett offentligt tillgängligt register som förs eller bemyndigats att föras av ett myndighetsorgan i jurisdiktionen och de upplysningar som offentliggjorts på etablerade värdepappersmarknader. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska förvara anteckningar om typen av de granskade upplysningar och datum för granskningen av upplysningarna.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.1 i avsnitt III i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.1 i avsnitt III i CARF. 

40 §.Förfaranden för kundkännedom för enheter som är användare av kryptotillgångar . Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandena för kundkännedom i anknytning till fastställandet av en person med bestämmande inflytande över en enhet som är användare av kryptotillgångar. Såväl i DAC8 som CARF är syftet med förfarandena för kundkännedom avseende personer med bestämmande inflytande att fastställa om enheten har en eller flera personer med bestämmande inflytande som är en rapporteringspliktig person. Enligt föreslagna 20–22 § är alla andra personer än undantagna personer rapporteringspliktiga personer oberoende av hemvistjurisdiktionen. Definitionen av en undantagen person i föreslagna 29 § täcker å sin sida endast enheter. En person med bestämmande inflytande enligt föreslagna 23 § är i enlighet med definitionen alltid en fysisk person. På grund av dessa orsaker åläggs en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster att fastställa endast personer med bestämmande inflytande över enheten och en separat hänvisning till en rapporteringspliktig person är onödig på grund av denna hänvisning.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska en leverantör av kryptotillgångstjänster fastställa personerna med bestämmande inflytande över en enhet som är användare av kryptotillgångar och som fastställts som en annan än undantagen person eller som en aktiv enhet. Fastställandet som en aktiv enhet ska basera sig på ett intygande som uttryckligen fåtts från den ifrågavarande enhet som är användare av kryptotillgångar, medan fastställandet som en undantagen person på det sätt som avses i 39 § 3 mom. kan basera sig på ett intygande och därtill på upplysningar som innehas av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster eller som är offentligt tillgängliga. Ett intygande ska dock alltid fås av enheter som är användare av kryptotillgångar och som har fastställts som undantagna personer. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska i princip fastställa personer med bestämmande inflytande över deras enheter som är användare av kryptotillgångar. Den kan undvika att genomföra dessa förfaranden för kundkännedom för dessa personer med bestämmande inflytande endast då den fastställt att en enhet som är användare av kryptotillgångar är en undantagen person, såsom en myndighetsenhet enligt 18 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning eller alternativt en aktiv enhet enligt 24 § i den föreslagna lagen. 

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om möjligheten för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster att då den fastställer personerna med bestämmande inflytande lita på upplysningar som samlats in och förvarats genom att iaktta förfaranden för kundkontroll som är förenliga med lagen om ändring av lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Med konsekventa förfaranden för kundkontroll avses i DAC9 förfaranden som är konsekventa med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, nedan penningtvättsdirektivet . I CARF avses med det motsvarande FATF:s rekommendationer från 2012 till den del som de uppdaterats i juni 2019 för att gälla tjänsteleverantörer av virtuella tillgångar. I paragrafens 2 mom. föreskrivs vidare att om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte ålagts att iaktta dessa förfaranden, ska den tillämpa förfaranden som till liknande delar är väsentliga för att definiera personer med bestämmande inflytande. Det kan handla om en sådan situation till exempel då förfarandena för kundkontroll inte tillämpas i Finland och inte heller annanstans på en kryptotillgångsoperatör som betraktas som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Trots detta ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster tillämpa förfaranden som till väsentliga delar är liknande för att fastställa personer med bestämmande inflytande. Dessa förfaranden baserar sig på bestämmelserna i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar föreslagna 38 § och 39 § 1 mom., med den skillnaden att en leverantör av kryptotillgångstjänster uttryckligen ska använda ett intygande som fåtts från en enhet som är användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande för att fastställa hemvistjurisdiktionen för en person med bestämmande inflytande och för att säkerställa tillförlitligheten för ett intygande. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.2 i avsnitt III i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.2 i avsnitt III i CARF. 

41 §.Slutförande av förfaranden för kundkännedom . Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att slutföra de förfaranden för kundkännedom som ska uppfyllas innan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan börja utföra rapporteringspliktiga transaktioner för en individuell användare av kryptotillgångar eller en enhet som är användare av kryptotillgångar. För att säkerställa ett effektivt genomförande av skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom enligt föreslagna 3 kap., föreslås att förfarandena för kundkännedom enligt 38–40 § ovan ska vara slutförda innan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan utföra rapporteringspliktiga transaktioner. CARF innehåller inte ovan nämnda uttryckliga krav på effektivt genomförande, men enligt avsnitt V i CARF ska jurisdiktionerna införa regler och administrativa förfaranden för att säkerställa ett effektivt genomförande och iakttagande av förfarandena för utbyte av upplysningar och kundkännedom. Kommentaren till CARF innehåller dessutom tillämpningsanvisningar som anknyter till ett effektivt genomförande. Inte heller DAC8 innehåller ovan nämnda uttryckliga krav på effektivt genomförande, men enligt punkt A.2 i avsnitt V i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster hindra en användare av kryptotillgångar från att utföra rapporteringspliktiga transaktioner då en användare av kryptotillgångar försummar att ge de upplysningar som krävs för att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom. Det är möjligt att vidta dessa åtgärder först efter två påminnelser som getts efter den ursprungliga begäran av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, men tidigast inom 60 dagar.  

Ett intygande fungerar som en garanti för ett effektivt genomförande och iakttagande av förfarandena för utbyte av upplysningar och förfarandena för kundkännedom. Såvida det inte förutsätts att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster slutför förfarandena för kundkännedom, uppkommer en konkret risk för att en användare av kryptotillgångar hinner utföra en avsevärd mängd rapporteringspliktiga transaktioner innan förfarandena genomförts. Därtill kan det vara utmanande för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster att i efterskott få sådana upplysningar utifrån vilka den kan fullgöra de skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och de rapporteringsskyldigheter som fastställts för den. Till följd av detta förlorar förfarandena för kundkännedom och rapporteringskraven sin betydelse och Finland uppfyller då inte de krav på effektivt genomförande och iakttagande av förfarandena för utbyte av upplysningar och förfaranden för kundkännedom vilka fastställs för Finland. Den föreslagna bestämmelsen är inte heller orimlig för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster, eftersom den fungerar till grund för en rapportering av intakta och tillförlitliga upplysningar och på samma gång minskar antalet åtgärder i anknytning till utredning av ärenden i efterskott. Dessutom är det sannolikt att de jurisdiktioner som genomför DAC8 och CARF kräver att de egna rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster uppfyller liknande krav. Detta är fallet bland annat i den motsvarande propositionen i Sverige. Rapportering och utbyte av upplysningar om kryptotillgångar och vissa andra ändringar avseende det administrativa samarbetet på skatteområdet, Fi2024/02600. Den föreslagna bestämmelsen ökar inte heller den administrativa bördan för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster, eftersom de i varje fall ska få ett tillförlitligt intygande av sina användare av kryptotillgångstjänster. Oberoende av den föreslagna bestämmelsen ålägger direktivet att vidta åtgärder efter två påminnelser som getts efter den ursprungliga begäran av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, men tidigast inom 60 dagar.  

I fråga om en individuell användare av kryptotillgångar ska de förfaranden för kundkännedom som avses i föreslagna 38 § slutföras innan det blir möjligt att utföra rapporteringspliktiga transaktioner. I praktiken innebär detta att ett intygande fåtts från en individuell användare av kryptotillgångar, utifrån vilket hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar har fastställts och intygandets tillförlitlighet har styrkts. I fråga om en enhet som är användare av kryptotillgångar ska de förfaranden för kundkännedom som avses i föreslagna 39 och 40 § vara slutförda innan det blir möjligt att utföra rapporteringspliktiga transaktioner. I praktiken innebär detta att ett intygande har fåtts från en enhet som är användare av kryptotillgångar, utifrån vilket hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar har fastställts och intygandets tillförlitlighet har styrkts. Dessutom ska även förfarandena för kundkännedom avseende personer med bestämmande inflytande över en enhet som är användare av kryptotillgångar ha slutförts.  

Övergångsbestämmelsen för redan befintliga användare av kryptotillgångar enligt 54 § ska beaktas i kravet på slutförande av förfarandena för kundkännedom. Ett intygande utifrån vilket hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar fastställts och intygandets tillförlitlighet har säkerställts ska fås senast den 1 januari 2027 av en sådan användare av kryptotillgångar för vilken ett kundförhållande till en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster bildats före den 31 december 2025. Denna tidpunkt fungerar även som bakre gräns för att slutföra dessa förfaranden för kundkännedom avseende dessa användare av kryptotillgångstjänster, varpå det som föreslagits i paragrafen tillämpas fullt ut på dessa användare av kryptotillgångar. De rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster kan och det är även till nytta för dem att slutföra förfarandena för kundkännedom även för redan befintliga användare av kryptotillgångar, så att de utmaningar som framkommer i begäran om de krävda upplysningarna inte leder till att de rapporteringspliktiga transaktionerna avbryts från och med den 1 januari 2027. 

42 §.Skyldigheter för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster när användaren av kryptotillgångar underlåter att lämna specificerande upplysningar . Paragrafen innehåller bestämmelser om procedurskyldigheterna för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i en situation där en användare av kryptotillgångstjänster låter bli att anmäla de upplysningar som avses i 3 kap. Dessa upplysningar handlar i regel om upplysningarna på ett intygande. Denna procedurskyldighet baserar sig på DAC8. CARF innehåller inte någon motsvarande uttrycklig skyldighet. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska vid behov två gånger påminna en användare av kryptotillgångar om att denne ska lämna upplysningarna. Om användaren av kryptotillgångar inte överlämnar de begärda upplysningarna efter två påminnelser och det gått 60 dagar från den ursprungliga begäran om att lämna upplysningar, ska den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster hindra användaren av kryptotillgångstjänster från att utföra rapporteringspliktiga transaktioner fram till dess att användaren av kryptotillgångar lämnar de begärda upplysningarna.  

Tillämpnings- och användningsområdet för den föreslagna paragrafen är annat än i föreslagna 41 §, som gäller slutförande av förfarandena för kundkännedom då ett kundförhållande upprättas, och 43 §, som gäller en ändring i omständigheterna. Den föreslagna paragrafen är tillämplig på situationer där ett kundförhållande redan bildats och de anknutna förfarandena för kundkännedom har slutförts. Flera olika situationer som omfattas av paragrafens tillämpningsområde kan uppkomma i umgänget mellan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster och en användare av kryptotillgångar efter att kundförhållandet bildats. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan till exempel inleda förfarandena för kundkännedom för redan befintliga användare av kryptotillgångar redan i god tid före den bakre gräns som gäller dessa förfaranden, vilken enligt förslaget är den 1 januari 2027. Om en användare av kryptotillgångar inte överlämnar de begärda upplysningarna, ska den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster hindra användaren av kryptotillgångar från att utföra rapporteringspliktiga transaktioner. Paragrafen uppfyller kravet på effektivt genomförande av regleringen och erbjuder på samma gång en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster en funktionell metod för att effektivisera mottagandet av de upplysningar som begärts av användaren av kryptotillgångstjänster. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.2 i avsnitt V i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. 

43 §.Ändring i omständigheterna avseende en användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande . Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandena i en situation där en ändring sker i omständigheterna avseende en användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande.  

Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om en situation där det ursprungliga intygandet inte längre är i kraft. Ett intygande är i princip i kraft fram till dess att en ändring sker i omständigheterna för en individuell användare av kryptotillgångar, en enhet som är användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande över den, till följd av vilket den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster vet eller har skäl att veta att det ursprungliga intygandet är felaktigt eller otillförlitligt. I denna paragraf avses med ursprungligt intygande uttryckligen det intygande som senast har varit tillförlitligt. Om det anses att en ändring skett i omständigheterna, kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte längre använda det ursprungliga intygandet. En ändring i omständigheterna innehåller varje ändring som gäller ställningen för en användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande, vilken leder till eller påverkar att det ursprungliga intygandet ändras till ett felaktigt eller otillförlitligt intygande. Till denna del ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till exempel i fråga om nya upplysningar som samlats in med förfarandena för kundkontroll bedöma om dessa upplysningar orsakar en ändring i omständigheterna. Det handlar om en ändring i omständigheterna till exempel då en användare av kryptotillgångar meddelar en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster om en flytt till en annan jurisdiktion. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska ha förfaranden för att säkerställa att ändringar i omständigheterna som påverkar rapporteringen identifieras. Därtill ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster anmäla varje aktör som ger ett intygande om skyldigheten att anmäla ändringar i omständigheterna. Efter att den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster upptäckt en ändring i omständigheterna, ska den vidta åtgärder för att åtgärda situationen. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan för det första skaffa ett tillförlitligt intygande. Alternativt kan det skaffa en tillförlitlig utredning och vid behov dokument som visar att det ursprungliga intygandet är tillförlitligt. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska förvara anteckningar om utredningen och eventuella dokument på samma sätt som ett mottaget nytt intygande. 

Ett intygande gäller inte längre från det datum då en i 1 mom. avsedd ändring i omständigheterna konstaterats. Enligt paragrafens 2 mom. ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster dock behandla en individuell användare av kryptotillgångar, en enhet som är användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande över den på samma sätt som före ändringen i omständigheterna i högst 90 kalenderdagar från den stund då omständigheterna ändrats, fram till det ursprungliga intygandets tillförlitlighet styrkts eller ett nytt tillförlitligt intygande fås, beroende på den tidigare av dessa tidpunkter. 

Det föreslås att paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om förfarandet i situationer där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte får någon bekräftelse på att ett intygande är tillförlitligt eller något tillförlitligt intygande under 90 kalenderdagar. I dessa situationer ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som hemvistjurisdiktioner för en individuell användare av kryptotillgångar, en enhet som är användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande över den betrakta såväl de hemvistjurisdiktioner som anmälts i det ursprungliga intygandet som de eventuella hemvistjurisdiktioner som anges av en ändring i omständigheterna. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafens 1 mom. punkt A.2 och punkt B.3 i avsnitt III i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkt A.2 och punkt B.3 i avsnitt III i CARF. I fråga om innehåll motsvarar paragrafens 2 och 3 mom. punkt 17 om förfaranden för kundkännedom i avsnitt III i kommentaren till CARF. 

44 §.Tillförlitligheten hos ett intygande som en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande lämnat . Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar och formkrav med stöd av vilka ett intygande anses vara tillförlitligt. Ett intygande enligt 1 mom. i paragrafen är ett intygande som getts av en enhet som är användare av kryptotillgångstjänster eller en person med bestämmande inflytande, vilket redogör för den skatterättsliga ställningen för en enhet som är användare av kryptotillgångar eller personen med bestämmande inflytande och andra upplysningar som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska kräva för att fullgöra sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och rapportering. Ett exempel på en sådan upplysning är hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar. De upplysningar som samlas in via ett intygande fungerar som grund för att specificera användarna av kryptotillgångar för skattemyndigheterna i Finland och i övriga jurisdiktioner och för ett effektivt utnyttjande av upplysningarna. Till denna del är de förfaranden som anknyter till ett intygande och dess innehåll viktiga för att säkerställa skyldigheten att lämna upplysningar och funktionen och trovärdigheten för utbytet av upplysningar i sin helhet.  

Ett intygande är tillförlitligt endast om en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande har undertecknat eller på annat sätt fastställt att ett intygande är riktigt, om intygandet är daterat senast till mottagningsdagen och innehåller de upplysningar som behandlas mer ingående nedan i fråga om en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande. Det finns inte något exakt formkrav på ett intygande, utan det väsentliga är att intygandet innehåller de upplysningar som behövs för att fastställa ställningen för en användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande, vilka användaren av kryptotillgångar eller personen med bestämmande inflytande på dokumenterat sätt styrkt själv. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan förhandsifylla sådana andra upplysningar som gäller hemvistjurisdiktionen och som den redan känner till. Till denna del kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster för att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom använda ett intygande som redan fåtts på det sätt som avses i 37 § 3 mom. Utöver att det inte finns något exakt formkrav på ett intygande, kan det överlämnas eller mottas på vilket sätt och i vilken form som helst. Om ett intygande överlämnas elektroniskt, ska det elektroniska systemet dock säkerställa att de mottagna upplysningarna motsvarar de sända upplysningarna. Dessutom ska systemet dokumentera alla användningsgånger som leder till att ett intygande sänds, förnyas eller redigeras. Det elektroniska systemets utformning och verksamhet, inbegripet förfarandena för behörigheter, ska säkerställa att den som använder systemet och den person som lämnar in ett intygande är den person som angetts på intygandet. Systemet ska på begäran kunna lämna ut en pappersversion över alla intygande som överlämnats elektroniskt. Ett intygande kan undertecknas eller i övrigt styrkas positivt av vilken som helst person som enligt lagstiftningen är berättigad att underteckna i stället för en användare för kryptotillgångar. Intygandet ska innehålla ett krav på att en individuell användare av kryptotillgångstjänster eller en person med bestämmande inflytande till en leverantör av kryptotillgångstjänster anmäler sådana ändringar i omständigheterna som avses i 43 §, vilka påverkar fastställandet av hemvistjurisdiktionen för en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande. 

Enligt 1 punkten i paragrafens 1 mom. ska ett intygande innehålla förnamn och efternamn, enligt 2 punkten bostadsadressen, enligt 3 punkten hemvistjurisdiktionerna, enligt 4 punkten skatteregistreringsnumren och enligt 5 punkten födelsetiden för en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande. En persons hemvistjurisdiktion kan finnas i två eller flera jurisdiktioner. Därför kan 3 punkten innehålla upplysningar om två eller fler jurisdiktioner. Enligt 4 punkten i momentet ska ett intygande innehålla de skatteregistreringsnummer som getts till en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande. I DAC8 används begreppet skatteregistreringsnummer, som avser ett registreringsnummer för en skattskyldig som utfärdats av medlemsstaten eller information med en motsvarande uppgift i brist på sådan. Direktivet förutsätter att TIN-registreringsnumret och upplysningen om den utfärdande staten ska inkluderas i ett intygande till den del som skatteregistreringsnumret getts av en medlemsstat. Upplysningen om den stat som utfärdat skatteregistreringsnumret är en väsentlig del av skatteregistreringsnumret och det är svårt att utnyttja skatteregistreringsnumret i beskattningen utan denna. Även CARF förutsätter det motsvarande i fråga om skatteregistreringsnumret och upplysningen om den utfärdande staten. Utöver dessa förutsätter såväl DAC8 som CARF att intygande innehåller ett skatteregistreringsnummer endast för rapporteringspliktiga personer. I 1 mom. 4 punkten i paragrafen föreslås dock med avvikelse från DAC8 och CARF att skatteregistreringsnummer ska inkluderas i ett intygande, oberoende av om en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande är en rapporteringspliktig person eller inte. Avgränsningen av en rapporteringspliktig person behövs inte, eftersom den föreslagna definitionen av hemvistjurisdiktion i 20 § täcker vilken jurisdiktion som helst. 

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om undantagssituationer där ett intygande är tillförlitligt, även om det inte innehåller någon upplysning om skatteregistreringsnumret. Ett intygande är tillförlitligt även då det inte innehåller något skatteregistreringsnummer och den fysiska personens hemvistjurisdiktion inte ger något skatteregistreringsnummer till den fysiska personen eller inte förutsätter att ett skatteregistreringsnummer som getts till en fysisk person samlas in. I ovan nämnda situationer behöver intygandet inte innehålla något skatteregistreringsnummer för att vara tillförlitligt. DAC8 innehåller inte någon möjlighet att lämna bort skatteregistreringsnumret från ett intygande. Föreslagna 2 mom. baserar sig till denna del på punkt C.3 i avsnitt III i CARF. I världen finns det jurisdiktioner utanför EU, där ett skatteregistreringsnummer inte nödvändigtvis ges till fysiska personer. Å andra sidan finns det inte något skatteregistreringsnummer i alla medlemsstater. Till exempel tilldelar vissa medlemsstater inte något skatteregistreringsnummer automatiskt till alla skattskyldiga. Fysiska personer i dessa medlemsstater eller i andra jurisdiktioner kan även vara individuella användare av kryptotillgångar eller personer med bestämmande inflytande över en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Därför är det behövligt att utfärda bestämmelser om ett undantag till upplysningarna i ett intygande. 

Vad gäller 1 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkt C.1 i avsnitt III i bilaga IV till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.1 i avsnitt III i CARF och i fråga om 2 mom. punkt C.3 i avsnitt III i CARF. 

45 §.Tillförlitligheten hos ett intygande av en enhet som är en användare av kryptotillgångar . Paragrafen innehåller på samma sätt som i 44 § bestämmelser om de upplysningar och omständigheter som gäller formen med stöd av vilka ett intygande anses vara tillförlitligt. Ett intygande enligt 1 mom. i paragrafen är ett intyg som getts av en enhet som är användare av kryptotillgångstjänster, vilket redogör för den skatterättsliga ställningen för en enhet som är användare av kryptotillgångar och andra upplysningar som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska kräva för att fullgöra sina skyldigheter avseende kundkännedom och rapportering. Ett exempel på en sådan upplysning är hemvistjurisdiktionen för en användare av kryptotillgångar. De upplysningar som samlas in via ett intygande fungerar som grund för att specificera användarna av kryptotillgångar för skattemyndigheterna i Finland och i övriga jurisdiktioner och för ett effektivt utnyttjande av upplysningarna. Till denna del är de förfaranden som anknyter till ett intygande och dess innehåll viktiga för att säkerställa skyldigheten att lämna upplysningar och funktionen och trovärdigheten för hela utbytet av upplysningar.  

Inget exakt formkrav föreslås för intygandet, utan det väsentliga är att intygandet innehåller de upplysningar som behövs för att fastställa den skatterättsliga ställningen för en enhet som är användare av kryptotillgångar, vars riktighet styrkts på ett dokumenterat sätt av en enhet som är användare av kryptotillgångar. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan förhandsifylla sådana andra upplysningar som gäller hemvistjurisdiktionen och som den redan känner till. Till denna del kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster för att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom använda ett intygande som redan fåtts på det sätt som avses i 37 § 3 mom. Utöver att det inte finns något exakt formkrav på ett intygande, kan det överlämnas eller mottas på vilket sätt och i vilken form som helst. Om ett intygande överlämnas elektroniskt, ska det elektroniska systemet dock säkerställa att de mottagna upplysningarna motsvarar de sända upplysningarna. Dessutom ska systemet dokumentera alla användningsgånger som leder till att ett intygande sänds, förnyas eller redigeras. Det elektroniska systemets utformning och verksamhet, inbegripet förfarandena för behörigheter, ska säkerställa att den som använder systemet och den person som lämnar in ett intygande är den person som angetts på intygandet. Systemet ska på begäran kunna lämna ut en pappersversion över alla intygande som överlämnats elektroniskt. Personer med befogenheter att underteckna ett intygande är i allmänhet ett bolags tjänsteman eller direktör, ett personbolags bolagspartner, en trusts trustförvaltare, en person som motsvarar de ovan nämnda eller en annan person till vilken en enhet som är användare av kryptotillgångar har gett en skriftlig fullmakt att underteckna dokumentationen för denna persons räkning. Intygandet ska innehålla ett krav på att en enhet som är användare av kryptotillgångstjänster till en leverantör av kryptotillgångstjänster anmäler sådana ändringar i omständigheterna som avses i 43 §, vilka påverkar fastställandet av hemvistjurisdiktionen för en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande. 

Enligt 1 punkten i paragrafens 1 mom. ska ett intygande innehålla det officiella namnet på en enhet som är användare av kryptotillgångar, enligt 2 punkten dess adress, enligt 3 punkten dess hemvistjurisdiktioner och enligt 4 punkten dess skatteregistreringsnummer. En enhet kan ha sin hemvistjurisdiktion i två eller flera jurisdiktioner. Därför kan 3 punkten innehålla upplysningar om två eller fler hemvistjurisdiktioner. Enligt 4 punkten i momentet ska ett intygande innehålla de skatteregistreringsnummer som getts till en enhet som är användare av kryptotillgångar. I DAC8 används begreppet skatteregistreringsnummer, som avser ett registreringsnummer för en skattskyldig som utfärdats av medlemsstaten eller information med en motsvarande uppgift i brist på sådan. Direktivet förutsätter att TIN-registreringsnumret och upplysningen om den utfärdande staten ska inkluderas i ett intygande till den del som skatteregistreringsnumret getts av en medlemsstat. Upplysningen om den stat som utfärdat skatteregistreringsnumret är en väsentlig del av skatteregistreringsnumret och det är svårt att utnyttja skatteregistreringsnumret i beskattningen utan denna. Även CARF förutsätter det motsvarande i fråga om skatteregistreringsnumret och upplysningen om den utfärdande staten. Utöver dessa förutsätter såväl DAC8 som CARF att intygande innehåller ett skatteregistreringsnummer endast för rapporteringspliktiga personer. I 1 mom. 4 punkten i paragrafens föreslås dock med avvikelse från DAC8 och CARF att skatteregistreringsnumren ska inkluderas i ett intygande, oberoende av om en enhet som är användare av kryptotillgångar är en rapporteringspliktig person eller inte. Avgränsningen av en rapporteringspliktig person behövs inte, eftersom den föreslagna definitionen av hemvistjurisdiktion i 20 § täcker vilken jurisdiktion som helst. 

Enligt underpunkt a i 5 punkten i momentet ska ett intygande innehålla de upplysningar som avses i 44 § i fråga om en enhet som är användare av kryptotillgångstjänster och som fastställts som någon annan än en aktiv enhet eller en undantagen person för varje person med bestämmande inflytande över den enhet som är användare av kryptotillgångstjänster, såvida denna person med bestämmande inflytande inte överlämnat ett sådant intygande som avses i 44 §. Enligt underpunkt b i 5 punkten i momentet ska ett intygande dessutom i fråga om en annan än en enhet som är användare av kryptotillgångar och som fastställts som en aktiv enhet eller en undantagen person innehålla upplysningar om den eller de roller enligt vilka varje rapporteringspliktig person är en person med bestämmande inflytande i enheten, om inte uppgifterna redan har fastställts genom att iaktta förfarandena för kundkontroll. Med uttrycket ”om uppgifterna inte redan fastställts genom att iaktta förfarandena för kundkontroll” avses att fastställandet av uppgifterna för personer med bestämmande inflytande utifrån förfarandena för kundkontroll inte behöver göras på nytt, utan att de upplysningar som utretts genom att iaktta dessa förfaranden kan inkluderas i oförändrad form i intygandet. 

Enligt 6 punkten i momentet ska ett intygande vid behov innehålla de upplysningar om de förutsättningar som en enhet som är användare av kryptotillgångar uppfyller, för att den ska kunna behandlas som en aktiv enhet eller en undantagen person. Den aktuella punkten anknyter till de förutsättningar utifrån vilka en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan fastställa om en enhet är en användare av en aktiv enhet eller en undantagen person. Fastställandet av en aktiv enhet ska på det sätt som avses i 40 § 1 mom. basera sig på ett intygande. Fastställandet som en undantagen person kan enligt 39 § 3 mom. basera sig på även annan information än själva intygandet. Oberoende av om det handlar om en aktiv enhet eller en undantagen person och på vad fastställandet av denna enhet sist och slutligen baserar sig, ska man i intygandet inkludera upplysningar om de förutsättningar som en enhet som är användare av kryptotillgångar uppfyller, för att den ska kunna behandlas som en aktiv enhet eller en undantagen person. En sådan enhet som är användare av kryptotillgångar och inte ens vill bli behandlad som en aktiv enhet eller en undantagen person behöver inte inkludera de upplysningar som avses i 6 punkten i ett intygande. 

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om undantagssituationer där ett intygande är tillförlitligt, även om det inte innehåller någon upplysning om skatteregistreringsnumret. Ett intygande är tillförlitligt även då det inte innehåller något skatteregistreringsnummer och enhetens hemvistjurisdiktion inte ger något skatteregistreringsnummer till enheten eller inte förutsätter att ett skatteregistreringsnummer som getts till enheten samlas in. I ovan nämnda situationer behöver intygandet inte innehålla något skatteregistreringsnummer för att vara tillförlitligt. DAC8 innehåller inte någon möjlighet att lämna bort skatteregistreringsnumret från ett intygande. Föreslagna 2 mom. baserar sig till denna del på punkt C.3 i avsnitt III i CARF. I världen finns det jurisdiktioner utanför EU, där ett skatteregistreringsnummer inte nödvändigtvis ges till enhet. Å andra sidan finns det inte något skatteregistreringsnummer i alla medlemsstater. Till exempel tilldelar vissa medlemsstater inte något skatteregistreringsnummer automatiskt till alla skattskyldiga. Dessa medlemsstaters och övriga jurisdiktioners enheter kan även vara enheter som är användare av kryptotillgångar hos en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. Därför är det behövligt att utfärda bestämmelser om undantag till uppgifterna i ett intygande. 

Vad gäller 1 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkt C.2 i avsnitt III i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.2 i avsnitt III i CARF och i fråga om 2 mom. punkt C.3 i avsnitt III i CARF. 

4 kap. Lämnande av upplysningar 

Föreslagna 4 kap. innehåller bestämmelser om de upplysningar som ska anmälas, tidpunkten och sättet för att göra anmälan samt om en undantagssituation, där en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan låta bli att anmäla upplysningar om rapporteringspliktiga användare eller personer med bestämmande inflytande.  

46 §.Tidpunkt och metod för lämnande av upplysningar . Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkten och metoden för att lämna upplysningar. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska kalendersårvis, före utgången av januari i det följande kalenderåret och genom att använda en elektronisk dataöverföringsmetod som Skatteförvaltningen offentliggjort, till Skatteförvaltningen lämna de upplysningar som avses i detta kapitel eller uppgift om att inga transaktioner enligt 47 och 48 § i detta kapitel funnits. DAC8 eller CARF innehåller inte bestämmelser om den tidpunkt då en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster senast ska anmäla de upplysningar som DAC8 eller CARF förutsätter till den nationella behöriga myndigheten. Den gällande lagen om DAC2 och CRS innehåller bestämmelser om anmälning av upplysningar kalenderårsvis, men i lagen har det föreskrivits att Skatteförvaltningen fastställer tidpunkten för att lämna upplysningar. Skatteförvaltningen har i sitt beslut om en allmän skyldighet att lämna uppgifter (635/2024) förordnat att uppgifterna ska lämnas före slutet av januari i året efter kalenderåret. Tidpunkten för att lämna uppgifter avseende DAC2 och CRS är samma som för en stor del av de andra inkomstuppgifterna, om vilka upplysningar på motsvarande sätt ska ges för det föregående kalenderåret årligen före utgången av januari. Den föreslagna tidpunkten för att lämna upplysningar ligger i linje med DAC2 och CRS och de skattedeklarationer som gäller övriga inkomstuppgifter och möjliggör att Skatteförvaltningen har tillräckligt med tid att utnyttja uppgifter om allmänt skattskyldiga genom att fylla i dessa på de förhandsifyllda skattedeklarationerna och även i övrigt i hanteringen av skatterisker som nyckeltal som beskriver omfattningen av den skattskyldiges verksamhet. I fråga om den föreslagna nationella utvidgningen, det vill säga i fråga om försäljning och annan överlåtelse av rapporteringspliktiga kryptotillgångar samt inkomsthändelser, är det i huvudsak utifrån grunder som gäller utnyttjandet av uppgifterna ändamålsenligast att anmäla upplysningarna på ett tidsmässigt överensstämmande sätt. Avsikten är att anmälningen av upplysningar som samlas in på grund av nationella orsaker ska orsaka en maximalt liten administrativ börda för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster. Därför är det motiverat att de upplysningar som behövs för den nationella utvidgningen anmäls till Skatteförvaltningen vid en tidpunkt som motsvarar DAC8 och CARF. I så fall har Skatteförvaltningen även tillräckligt med tid att fastställa integriteten och tillförlitligheten för de upplysningar som gäller begränsat skattskyldiga som blir föremål för utbyte av upplysningar. Således kan Skatteförvaltningen bättre, noggrannare och effektivare klara av dess skyldigheter i anknytning till utbytet av upplysningar.  

En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har en skyldighet att lämna upplysningar till Finland även då den överhuvudtaget inte haft rapporteringspliktiga transaktioner under det föregående kalenderåret. Med denna så kallade nollanmälan intygar en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till Skatteförvaltningen att den iakttagit de krävda skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och att den inte överhuvudtaget haft rapporteringspliktiga transaktioner att anmäla under kalenderåret. Det samma gäller även för upplysningar som ska rapporteras i enlighet med föreslagna 48 § och det är även motiverat till exempel för sådana situationer där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har endast enheter som är användare av kryptotillgångar som kunder. Skatteförvaltningen får i denna situation via en nollanmälan visshet om att en person med skyldighet att lämna upplysningar inte har upplysningar som ska anmälas i enlighet med 48 §. 

I DAC8 och CARF har man internationellt kommit överenskommit om ett schema för utbyte av upplysningar med enhetligt uppgiftsinnehåll och enhetligt form, vilket Finland ska använda i utbytet av upplysningar. Syftet med den föreslagna lagen är till denna del att för utbytet av upplysningar från rapporteringsskyldiga leverantörer inhämta endast de upplysningar som behövs för att fullgöra de obligatoriska skyldigheterna i DAC8 och CARF. Därför är det motiverat att de upplysningar som behövs för utbytet av upplysningar anmäls till Skatteförvaltningen med det innehåll och i den form som DAC8 och CARF förutsätter. I fråga om den nationella utvidgningen ger Skatteförvaltningen omfattande anvisningar om anmälans innehåll och form. Med tanke på minimeringen av den administrativa bördan för rapporteringsskyldiga är det ändamålsenligast att den årsanmälan som gäller den nationella utvidgningen iakttar samma tekniska form som årsanmälan av de upplysningar som samlas in för utbytet av upplysningar. Sättet att anmäla upplysningar är dock inte begränsat till ett enda format, utan till den del som den tekniska delen av anmälningen utvecklas och de som har skyldighet att anmäla upplysningar har behov av att och vill övergå till att använda ett alternativt sätt att anmäla upplysningar, kan Skatteförvaltningen offentliggöra en ny elektronisk metod för att överföra information, som de som har skyldighet att lämna upplysningar sedan kan övergå till att använda.  

De som har skyldighet att lämna upplysningar är i regel juridiska personer och andra juridiska arrangemang, vilka redan för närvarande är skyldiga att och vana vid att anmäla upplysningar till Skatteförvaltningen genom att använda endast en elektronisk dataöverföringsmetod. Även om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan utgöras också av fysiska personer, fungerar de tjänster som tillhandahålls redan i princip i en den elektroniska miljön. På grund av detta kan det förutsättas att aktörerna har tillgång till teknik som möjliggör en elektronisk förbindelse även till Skatteförvaltningen och att det är motiverat att möjliggöra att en anmälan kan göras i pappersform. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om reform av förskottsbetalningen och vissa andra beskattningsförfaranden (RP 237/2016 rd) konstateras att även om det elektroniska deklarationssättet inte föreskrivits som ett obligatoriskt sätt, lämnas en stor del av skattedeklarationerna för samfund elektroniskt. I samma regeringsproposition konstateras även att omvandling av skattedeklarationer i pappersform till elektronisk form fördröjer behandlingen av ärendet och orsakar avsevärda kostnader för Skatteförvaltningen. På grund av dessa ovan nämnda orsaker är det motiverat att tillåta att anmäla upplysningarna endast elektroniskt, även i fråga om fysiska personer. 

47 §.Upplysningar som ska lämnas om rapporteringspliktiga transaktioner . Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar som en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska lämna om rapporteringspliktiga transaktioner till Skatteförvaltningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om anmälningen av de upplysningar som DAC8 och CARF kräver. För tydlighetens skull föreslås att anmälningen av överlåtelser av kryptotillgångar och inkomsthändelser i anknytning till den nationella utvidgningen föreskrivs i en separat paragraf. Den föreslagna paragrafen som gäller rapporteringspliktiga transaktioner är uppdelade i två huvuddelar utifrån karaktären på och föremålet för de upplysningar som ska anmälas – paragrafens 1 mom. gäller anmälning av egna identifieringsuppgifter för rapporteringsskyldiga tjänsteleverantörer och identifieringsuppgifter för deras användare av kryptotillgångar, medan 4 mom. gäller anmälning av rapporteringspliktiga transaktioner. Utöver detta innehåller 2 mom. ett förbehåll om att inte anmäla födelseorten för en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande, medan 3 mom. reglerar inverkan av användning av en identifieringstjänst på omfattningen av de upplysningar som ska anmälas. Till slut preciserar 5–7 mom. i vilken fiatvaluta och beräknade på vilket sätt de upplysningar som avses i 4 mom. ska anmälas.  

Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster alltid lämna sitt namn, sin adress och sitt skatteregistreringsnummer. Till den del som upplysningarna är tillgängliga, ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster anmäla även det individuella identifieringsnummer som getts till den och den globala beteckningen för den juridiska personen. Syftet med identifieringsuppgifter om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster är att de andra jurisdiktioner som deltar i utbytet av upplysningar enligt regelverket för rapportering av kryptotillgångar enkelt kan identifiera källan till upplysningar som rapporterats och därefter utbytts och kan till exempel spåra ett fel som hade kunnat leda till felaktig eller ofullständig rapportering. Med skatteregistreringsnummer för en finländsk rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster avses FO-numret. Om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte har något FO-nummer, ska det i princip kontakta Skatteförvaltningen för att få ett FO-nummer. Utöver de identifieringsuppgifter som alltid ska anmälas ska en kryptotillgångsoperatör enligt punkt 7 i artikel 8 ad i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, registrera sig i unionen och den behöriga myndigheten i registreringsstaten ska ge ett individuellt identifieringsnummer till en sådan kryptotillgångsoperatör. Med individuellt registreringsnummer avses denna identifierare. Den globala beteckningen för en juridisk person avser LEI-numret (Legal Entity Identifier), som är ett globalt organisationsnummer som är avsett för att identifiera företag och organisationer som opererar på finansmarknaden. Läs mer i Företags- och organisationsdatasystemet, LEI-nummer i Företags- och organisationssökningen, . https://www.ytj.fi/sv/index/yrityshaku/lei-tunnus.html För LEI-nummer används även den svenska översättningen internationellt identifieringsnummer för sammanslutningar, vilken innehållsmässigt betyder samma sak. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som uppfyller villkoret om en territorial anknytning till Finland i enlighet med 2 § i den föreslagna lagen och som anmäler upplysningar i Finland i enlighet med detta kapitel anses i sig redan omfattas av en skyldighet att anmäla det villkor som gäller den territoriella anknytningen och som avses i 2 § och utifrån vilket aktören anmäler upplysningar uttryckligen i Finland.  

Enligt 2 punkten i momentet ska i 44 eller 45 § avsedda uppgifter anmälas om leverantörens användare av kryptotillgångar som antingen är rapporteringspliktiga användare eller som har personer med bestämmande inflytande som ska betraktas som rapporteringspliktiga personer, och som har utfört rapporteringspliktiga transaktioner under kalenderåret. Förutsättningen om att användare av kryptotillgångar under kalenderåret ska ha rapporteringspliktiga transaktioner avgränsar avsevärt antalet användare av kryptotillgångar om vilka upplysningar ska anmälas. I praktiken innebär detta att de upplysningar som funnits i ett intygande ska anmälas till Skatteförvaltningen för en användare av kryptotillgångar som identifierats som rapporteringspliktig användare av kryptotillgångar genom att iaktta förfarandena för kundkännedom i 3 kap. endast då denna användare under kalenderåret har utfört en eller flera rapporteringspliktiga transaktioner, till exempel bytt en rapporteringspliktig kryptotillgång till fiatvaluta. Denna förutsättning avspeglar sig på motsvarande sätt även på personer med bestämmande inflytande över en enhet som är användare av kryptotillgångar. Om en enhet som är användare av kryptotillgångar inte har utfört rapporteringspliktiga transaktioner under kalenderåret, anmäls inte heller upplysningar om personer med bestämmande inflytande över en enhet som är användare av kryptotillgångar. Även om upplysningar inte anmäls har Skatteförvaltningen dock till denna del rätt att granska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster för att fullgöra skyldigheterna i direktivet och CARF. 

I paragrafens 2 mom. beaktas de avsnitt som anknyter till anmälning av upplysningar som anknyter till den fysiska personens födelseort. Det föreslås att en rapporteringsskyld leverantör av kryptotillgångstjänster, utöver vad som föreskrivs i 1 mom. 2 punkten, ska meddela födelseorten för en individuell användare av kryptotillgångar eller en person med bestämmande inflytande, om Finlands lagstiftning kräver att den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster annars ska inhämta och meddela den. De upplysningar som ska lämnas enligt DAC8 innehåller i princip födelseorten för en individuell användare av kryptotillgångar och en person med bestämmande inflytande. DAC8 innehåller dock ett undantag som gäller anmälning av födelseorten, enligt vilket man inte behöver anmäla födelseorten, förutom om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster med stöd av sin nationella lagstiftning i övrigt ska skaffa och anmäla den. I kapitlet om skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom omfattar kraven på innehållet i intygandet inte något krav på att inkludera födelseorten i fråga om en fysisk person. Således får en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster åtminstone inte via det intygande som ska samlas in i samband med förfarandena för kundkännedom information om en fysisk persons födelseort. Det föreslagna momentet fogas så att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan dra nytta av undantaget i direktivet om att inte anmäla födelseorten för en individuell användare av kryptotillgångstjänster eller en person med bestämmande inflytande. Till den del som den finska lagstiftningen kräver att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster skaffar och anmäler information om födelseorten, blir denna upplysning en del av de uppgifter som ska ges om användare av kryptotillgångar. 

I paragrafens 3 mom. beaktas inverkan av användningen av identifieringstjänsten på de upplysningar som ska anmälas. Användning av identifieringstjänsten kan inskränkas av skyldigheten att anmäla vissa upplysningar. Enligt vad som föreslås i momentet ska, trots vad som föreskrivs i 1 mom. 2 punkten, om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster får bekräftelse på den rapporteringspliktiga personens identitet och hemvistjurisdiktion med hjälp av en identifieringstjänst, endast namn, identifieringstjänstens identifierare och den utfärdande jurisdiktionen och upplysningar om de roller enligt vilka varje rapporteringspliktig person är en person med bestämmande inflytande över enheten lämnas om den rapporteringspliktiga personen i fråga om den jurisdiktion som använder identifieringstjänsten Till den del som en rapporteringspliktig person har en hemvistjurisdiktion i två eller flera jurisdiktioner, ska momentets tillämpningsförutsättningar jämföras separat för varje hemvistjurisdiktionsområde. Hemvistjurisdiktionerna för en rapporteringspliktig person kan vara till exempel Sverige och Danmark, av vilka endast det senare nämnda landet använder en identifieringstjänst. Således ska den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster anmäla reducerade upplysningar om boendet i Danmark för samma rapporteringspliktiga person och alla upplysningar som avses i 1 mom. 2 punkten i anknytning till boendet i Sverige. Föreslagna 3 mom. baserar sig på DAC8 och CARF innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Enligt punkt 34 i ingressen till DAC8 har syftet med ändringarna varit att möjliggöra att medlemsstaterna, om de så önskar, kan använda en identifieringstjänst, men det ska göras på ett sätt som inte påverkar flödet av och kvaliteten på informationen i de andra medlemsstaterna. Detta mål har beaktats i den föreslagna bestämmelsen. Även om CARF inte innehåller någon motsvarande punkt som reducerar skyldigheten att anmäla upplysningar, har man i den föreslagna bestämmelsen dock beaktat möjligheten att även andra än medlemsstater, om de så önskar, kan införa identifieringstjänster. Detta får stöd även av punkt 80 i avsnitt IV i kommentaren till CARF, enligt vilken identifieraren för en identifieringstjänst ska anses vara en funktionell motsvarighet till ett skatteregistreringsnummer. I och med förslaget omfattar rapporteringsskyldigheten för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster motsvarande upplysningar som Finland enligt handräckningsdirektivet eller det multilaterala CARF MCAA-avtalet är skyldigt att utbyta med övriga jurisdiktioner eller som Finland behöver för sin internationella beskattning. 

Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster att för varje typ av rapporteringspliktig kryptotillgång ge Skatteförvaltningen upplysningar om de rapporteringspliktiga transaktioner som leverantören utfört för sina i 1 mom. 2 punkten avsedda användare av kryptotillgångar under kalenderåret. Upplysningarna ska anmälas i fråga om såväl sådana användare av kryptotillgångar som är rapporteringspliktiga användare som sådana användare av kryptotillgångar som har personer med bestämmande inflytande som är rapporteringspliktiga personer. Upplysningarna ska anmälas separat för varje rapporteringspliktig kryptotillgång i fråga om de avsnitt och transaktionstyper vilka avses i 1–9 punkten i momentet. 

Enligt momentets 1 punkt ska det fullständiga namnet på typen av rapporteringspliktig kryptotillgång anmälas och till exempel inte en förkortning av en kryptotillgång som leverantören av kryptotillgångstjänster erbjuder i huvudsak som en del av sitt marknadsmaterial eller då den presenterar kryptotillgångar som kan köpas, säljas eller bytas i sitt handelsavsnitt. Enligt den tekniska tillämpningsanvisningen om CARF:s xml-schema ska namnet på en rapporteringspliktig kryptotillgång i princip alltid anmälas enlighet med Digital Token Identifier (DTI) Läs mer i Digital Token Identifier Foundation (DTIF), . https://dtif.org/ alltid då det är möjligt. I anmälningen av namnet på en rapporteringspliktig kryptotillgång är det viktigt att de skattemyndigheter som tar emot upplysningarna har möjlighet att avskilja kryptotillgångar för vilka samma namn används men som dock handlar om olika kryptotillgångar från varandra. Utan denna information är det utmanande för de nationella skattemyndigheterna att jämföra de upplysningar som de skattskyldiga anmält på eget initiativ via antingen årsanmälan för den som har skyldighet att lämna upplysningar eller det automatiska utbytet av upplysningar. Således ska anmälningen av hela namnet på kryptotillgångstypen i mån av möjlighet basera sig på att olika rapporteringspliktiga kryptotillgångar kan avskiljas från varandra. För närvarande är det möjligt att uppnå bästa möjliga slutresultat i fråga om detta mål genom att dra nytta av Digital Token Identifier.  

Enligt momentets 2 punkt ska det sammanlagda bruttovärde som betalats, det sammanlagda antalet enheter samt antalet rapporteringspliktiga transaktioner med avseende på förvärv mot fiatvaluta meddelas. I denna punkt avses med förvärv att en rapporteringspliktig kryptotillgång förvärvas på så sätt att den ersättning som ska betalas är en fiatvaluta. En användare av kryptotillgångar kan till exempel köpa 10 ether-kryptotillgångar och ge 10 000 euro som ersättning. Enligt momentets 3 punkt ska det sammanlagda bruttovärde som mottagits, det sammanlagda antalet enheter samt antalet rapporteringspliktiga transaktioner med avseende på avyttringar mot fiatvaluta meddelas. I denna punkt avses med överlåtelse av rapporteringspliktig kryptotillgång att den ersättning som fås är en fiatvaluta. En användare av kryptotillgångar kan till exempel sälja 10 ether-kryptotillgångar och få 10 000 euro som ersättning. 

Enligt momentets 4 punkt ska det sammanlagda skäliga marknadsvärdet, det sammanlagda antalet enheter samt antalet rapporteringspliktiga transaktioner med avseende på förvärv mot andra rapporteringspliktiga kryptotillgångar meddelas. I denna punkt avses med förvärv byte av en rapporteringspliktig kryptotillgång på så sätt föremålet för bytet är en annan rapporteringspliktig kryptotillgång. En användare av kryptotillgångar kan till exempel byta 10 ether-kryptotillgångar och i bytet få 1 bitcoin-kryptotillgång. Målet för förvärvet och således de upplysningar som ska anmälas är den rapporteringspliktiga kryptotillgång som fås vid bytet. I ovan presenterade exempel är denna med andra ord en bitcoin-kryptotillgång. Enligt momentets 5 punkt det sammanlagda skäliga marknadsvärdet, det sammanlagda antalet enheter samt antalet rapporteringspliktiga transaktioner med avseende på avyttringar mot andra rapporteringspliktiga kryptotillgångar meddelas. I denna punkt avses med överlåtelse byte av en rapporteringspliktig kryptotillgång på så sätt föremålet för bytet är en annan rapporteringspliktig kryptotillgång. En användare av kryptotillgångar kan till exempel byta 10 ether-kryptotillgångar och i bytet få 1 bitcoin-kryptotillgång. Målet för överlåtelsen och således de upplysningar som anmäls är den rapporteringspliktiga kryptotillgång som överlåts vid bytet. I ovan presenterande exempel är denna med andra ord ether-kryptotillgång. 

I den tekniska tillämpningsanvisningen avseende CARF:s xml-schema handleds en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster att anmäla tilläggsupplysningar om vissa typer av bytestransaktioner i de avsedda situationer som avses ovan i 2–5 punkten i momentet. De typer av bytestransaktioner som nämnts separat är staking (Staking), kryptolån (Crypto Loan), wrapping (Wrapping) och säkerhet (Collateral). Såsom referats mer ingående ovan i specialmotiveringen till definitionen av en bytestransaktion, ska uttrycket ”byte” tolkas brett och det anses inte begränsa sig till de vanligaste exemplen på överlåtelser mot en ersättning. Detta gäller även för situationer som handlar om anskaffning av en rapporteringspliktig kryptotillgång. Till den del som de transaktioner som ska anmälas enligt 2–5 punkten i momentet handlar om en normal bytestransaktion som avviker från det normala, ska den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster dela in de upplysningar som ska anmälas enligt transaktionstyp. Skatteförvaltningen ska ge närmare anvisningar om anmälningen av bytestransaktionstypen. 

Enligt momentets 6 punkt ska det sammanlagda skäliga marknadsvärdet för rapporteringspliktiga massbetalningstransaktioner, det sammanlagda antalet enheter samt antalet transaktioner i fråga meddelas. Begreppet rapporteringsskyldig massbetalningstransaktion har definierats i 15 §. Till denna del ska man anmäla endast sådana överföringar av rapporteringspliktiga kryptotillgångar som hänför sig till anskaffning av varor eller tjänster värde över 50 000 US-dollar (eller ett motsvarande belopp i en annan valuta). Till den del som det skäliga marknadsvärdet vid överföringstidpunkten för en överföring som gäller anskaffning av varor eller tjänster är 50 000 US-dollar (eller ett motsvarande belopp i en annan valuta) eller mindre, ska överföringen anmälas i 8 punkten i momentet genom att samtidigt lämna den behövliga tilläggsupplysningen om överföringstypen. 

Enligt momentets 7 punkt ska man anmäla sådana överföringar som betraktas som rapporteringspliktiga transaktioner och som görs till en rapporteringspliktig användare och inte uppges i 2 eller 4 punkten. För dessa överföringar ska det sammanlagda skäliga marknadsvärdet, det sammanlagda antalet enheter samt antalet transaktioner i fråga meddelas. Dessutom ska överföringarna delas in enligt överföringstyp, om de är kända av den rapporteringsskyldiga leveräntören av kryptotillgångstjänster. Exemplen på de överföringstyper som ska anmälas är bland annat de följande: försäljning av varor eller tjänster, överföring från en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till en annan eller utlåning av kryptotillgångar. Skatteförvaltningen kommer att offentliggöra en teknisk tillämpningsanvisning om årsanmälan som innehållsmässigt motsvarar CARF xml-schemat och som innehåller en lista över olika överföringstyper och närmare instruktioner om ärendet. Om den överföringstyp som genomförts av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte finns i denna tekniska tillämpningsanvisning, kan den anmälas med överföringsvärdet ”Annan”. Om den rapporteringsskyldige leverantören av kryptotillgångstjänster inte känner till överföringstypen, kan den anmäla överföringen med värdet ”Okänd”. Dessa förtydliganden som anknyter till anmälning gäller även för situationer enligt 8 punkten i momentet. 

Enligt momentets 8 punkt ska sådana överföringar som betraktas som rapporteringspliktiga transaktioner och som gjorts av en rapporteringspliktig användare och inte uppges i 3, 5 eller 6 punkten meddelas. För dessa överföringar ska det sammanlagda skäliga marknadsvärdet, det sammanlagda antalet enheter samt antalet transaktioner i fråga meddelas. Dessutom ska överföringarna delas in enligt överföringstyp, om de finns i dokumentationen över den rapporteringspliktiga kryptotillgångstjänsten. Exemplen på de överföringstyper som ska anmälas är bland annat de följande: anskaffning av en vara eller tjänst, överföring till en annan rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster eller utlåning av kryptotillgångar. 

Enligt momentets 9 punkt ska man anmäla det sammanlagda skäliga marknadsvärdet och det sammanlagda antalet överförda enheter till adresser i en distribuerad liggare, som inte är kända som förknippade med en tjänsteleverantör av virtuella tillgångar eller finansiella institut. Till den del som det är känt att en överföring av en rapporteringspliktig användare anknyter till en tjänsteleverantör av virtuella tillgångar eller ett finansiellt institut, behöver utgående överföringar inte utöver vad som angetts i 8 punkten i momentet specificeras separat i denna punkt. Med tjänsteleverantör av virtuella tillgångar och finansiellt institut avses i denna punkt såväl de aktörer som fastställts i FATF:s rekommendationer som de motsvarande aktörer som fastställts i handräckningsdirektivet och DAC8. En i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan i omfattande grad använda de upplysningar som den innehar för att utreda om adressen i en distribuerad liggare hänför sig till någon leverantör av kryptotillgångstjänster eller något finansiellt institut. Till exempel upplysningar som flyter in via förordningen om betalningsuppgifter kan användas som hjälp i tolkningen av denna punkt och i anmälningen av upplysningarna. Även om själva adressen i en distribuerad liggare inte ska anmälas, ska rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster i enlighet med vad som föreslås i 52 § förvara upplysningar om dessa adresser i minst sex år från utgången av det kalenderår som de gäller. Skatteförvaltningen kan begära dessa adresser utifrån de relevanta bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarande. 

De föreslås att paragrafens 5 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten att rapportera det i 4 mom. 2 och 3 punkten avsedda belopp som har betalats eller mottagits utan transaktionskostnader i den fiatvaluta i vilken det betalades eller mottogs. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster får inte omvandla ett betalat eller mottaget belopp från den fiatvaluta med vilken transaktionen har betalats. Om en transaktion har genomförts till exempel med US-dollar, ska den även anmälas som fiatvalutan i fråga och till dessa använda belopp. Vidare föreskrivs att om beloppet betalats eller tagits emot i flera fiatvalutor, ska beloppen anmälas som en valuta, som omvandlas vid händelsetidpunkten för varje rapporteringspliktiga transaktion på ett sätt som varje rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster tillämpar konsekvent. En i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan till exempel omvandla beloppen i flera fiatvalutor utifrån Europeiska centralbankens dagspecifika valutakursnoteringar till euron. Det valda sättet ska dock tillämpas konsekvent.  

Enligt paragrafens 6 mom. ska det i 4 mom. 4–9 punkten avsedda verkliga marknadsvärdet fastställas och rapporteras i en enda fiatvaluta utan de omkostnader som anknyter till transaktionen, värderad vid tidpunkten för varje rapporteringspliktig transaktion på ett sätt som konsekvent tillämpas av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster. Det skäliga marknadsvärdet på kryptotillgångar, det vill säga det sannolika överlåtelsepriset, varierar avsevärt under en dag, en timme eller en kortare tid. Även om de rapporteringspliktiga transaktionerna anmäls som sammanräknande belopp, ska fastställandet av det skäliga marknadsvärdet ske vid tidpunkten för den rapporteringspliktiga transaktionen. Till den del som det handlar om en i 4 och 5 punkten avsedd bytestransaktion, kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till exempel använda valutakursen för byte mellan en annan rapporteringspliktig kryptotillgång och fiatvaluta vid transaktionstidpunkten och använda samma skäliga marknadsvärde för att fastställa det skäliga marknadsvärdet för den andra rapporteringsskyldiga kryptotillgång som är föremål för bytestransaktionen. Till den del som det handlar om i 6–9 punkten avsedda överföringar, kan en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster använda kursen för byte mellan den rapporteringspliktiga fiatvaluta som är föremål för överföringen och fiatvalutan vid tidpunkten för transaktionen för att fastställa gängse marknadsvärde. Till den del som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte administrerar något tillämpligt referensvärde för handelspar mellan kryptotillgångar och fiatvalutor eller om detta sätt inte leder till att det skäliga marknadsvärdet fastställts tillräckligt noggrant, kan den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster använda något alternativt sätt för att fastställa marknadsvärdet. Skatteförvaltningen ger enligt förslaget närmare anvisningar om när ett alternativt sätt att fastställa det skäliga marknadsvärdet ska användas och hurudana alternativa sätt att fastställa det skäliga marknadsvärdet den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster har tillgång till. 

Enligt paragrafens 7 mom. ska också den fiatvaluta i vilken de belopp som avses i 4 mom. 2–9 punkten har uppgetts rapporteras. Till den del som en och samma typ av rapporteringspliktig kryptotillgång (till exempel kryptotillgång A) och vidare en och samma anmälningshelhet (till exempel 3 punkten i momentet) är förknippad med flera fiatvalutor, ska var och en av dessa anmälas separat. Det är till exempel möjligt att kryptotillgång A sålts såväl mot US-dollar som mot euro, till följd av vilket bägge ska anmälas separat. 

Vad gäller 1 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkterna B.1.1 och B.1.2 i avsnitt II i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkterna A.1 och A.2 i avsnitt II i uppdaterade 2 CARF. Vad gäller 2 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkt B.1.1 och punkt C i avsnitt II i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkt A.1 och punkt C i avsnitt II i CARF. Vad gäller 3 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkt B.1 i avsnitt II i bilaga IV till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. Vad gäller 4 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkt B.3 i avsnitt II i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.3 i avsnitt II i CARF. Vad gäller 5 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkt B.3 i avsnitt II i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D i avsnitt II i CARF. Vad gäller 6 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkt B.3.3 i avsnitt II i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E i avsnitt II i CARF. Vad gäller 7 mom. motsvarar paragrafen i fråga om innehåll punkt B.3.4 i avsnitt II i bilaga IV till handräckningsdirektivet och punkt F i avsnitt II i CARF. 

48 §.Upplysningar som ska lämnas om överlåtelser av kryptotillgångar och om inkomsthändelser . Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar som en i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska lämna om överlåtelser och inkomsthändelser i anknytning till kryptotillgångar till Skatteförvaltningen. Paragrafen baserar sig inte på DAC8 eller CARF, utan det handlar om en utvidgning som föreslagits för de nationella behoven, vars struktur och innehåll har härletts ur 17 § 10 mom. i lagen om beskattningsförfarande Se närmare i Årsanmälan om köp och försäljning av värdepapper (VSAPUUSE), VH/5248/00.01.00/2024, . https://www.vero.fi/contentassets/c3dcde0af9374153aada7e6c63f4cfcc/skatteforvaltningen_postbeskrivning_vsapuuse_2025.pdf . Det handlar om en årsanmälan som är separat från rapporteringspliktiga transaktioner enligt direktivet, vilken dock sannolikt ges av största delen av samma rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster vilka även ger en årsanmälan som baserar sig på upplysningarna enligt 47 §. I fråga om den territoriella dimensionen på skyldigheten att lämna upplysningar tillämpas samma bestämmelser om rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster i den föreslagna lagen. En aktör som uppfyller villkoret om en territoriell anknytning även annanstans än till Finland kan vara en i denna paragraf avsedd anmälningsskyldig. Således är till exempel en sådan rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som beviljats auktorisation enligt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar av den svenska finansinspektionsmyndigheten, men som utför rapporteringspliktiga transaktioner via en filial som är belägen i Finland, skyldig att anmäla även de upplysningar som krävs i denna paragrafen via den filial som är belägen i Finland.  

Även om samma rapporteringsskyldiga leverantör av kryptotillgångstjänster i enlighet med föreslagna 47 § anmäler upplysningar som sig själv, krävs dock att denna aktör på grund av enhetligheten i fråga om Skatteförvaltningens informationssystem och omfattningen av anmälningen i enlighet med 1 punkten i paragrafen anmäler även upplysningar om sig själv i samband med denna årsanmälan. Tillägget till den administrativa bördan för rapporteringspliktiga leverantörer av kryptotillgångstjänster är litet, eftersom de kan kopiera de upplysningar som anmälts om dem själva i enlighet med 47 § för årsanmälningar enligt denna paragraf. Den ökande administrativa bördan kan minskas ytterligare av att Skatteförvaltningen även kan begränsa de upplysningar som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska anmäla om sig själv enligt denna punkt.  

Upplysningarna ska anmälas enligt 2 punkten endast för sådana individuella användare av kryptotillgångstjänster, vars hemvistjurisdiktion är Finland. I praktiken handlar det om allmänt skattskyldiga fysiska personer och dödsbon i Finland. I stället för dessa uttryck har man dock i paragrafens 2 punkt använt definitionerna i den föreslagna lagen, så att bestämmelsen är bättre kopplad uttryckligen till terminologin i den föreslagna lagen. Uttrycken är dock innehållsmässigt enhetliga. De skattskyldiga som är föremål för årsanmälan ska dock avgränsas till allmänt skattskyldiga i Finland i regel av den orsaken att beloppet av överlåtelsevinst och överlåtelseförlust eller annan inkomst räknas på olika sätt i olika jurisdiktioner. De bestämmelser som anknyter till beräkningen av den beskattningsbara inkomsten enligt de finländska skattelagarna är inte till nytta till exempel i fastställandet av den beskattningsbara inkomsten för svenska skattskyldiga i Sverige. En i Finland rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan inte heller åläggas att räkna beloppet av den skattepliktiga inkomsten i enlighet med de nationella reglerna för hemvistjurisdiktionen för dess varje olika användare av kryptotillgångar. Till denna del är upplysningarna om begränsat skattskyldiga inte direkt och omedelbart behövliga och till nytta i beskattningen i det mottagande landet. I och med direktivet och regelverket för rapporteringen ska nivån på de upplysningar som samlas in och utbyts i fråga om begränsat skattskyldiga anses uppfylla dessa andra jurisdiktioners behov i beskattningen. 

Utöver den skatterättsliga hemvisten har även gruppen av användare av kryptotillgångar som är föremål för skyldigheten att lämna upplysningar avgränsad. Upplysningar ska anmälas om individuella användare av kryptotillgångar, det vill säga om fysiska personer och dödsbon. Avgränsningen till fysiska personer och dödsbon är behövlig för det första på grund av att så gott som alla användare av kryptotillgångar för närvarande är fysiska personer. Utifrån uppgifterna från de företag som intervjuats i samband med lagberedningen är i snitt 99 procent av deras kunder för närvarande fysiska personer. En annan grund hänför sig till beräkningen av den beskattningsbara inkomsten. Bestämmelserna i anknytning till beräkningen av överlåtelsevinst för fysiska personer och dödsbon är likadana. Det är även möjligt att man krävt att anmäla upplysningar även om enheter som är användare av kryptotillgångar, som är juridiska personer eller juridiska arrangemang, såsom bolag, sammanslutningar, truster och stiftelser. I bestämmelserna om beräkning av den beskattningsbara inkomsten för enheter som är användare av kryptotillgångstjänster finns det dock avsevärt mer variation och alternativ än i motsvarande bestämmelser som gäller individuella användare av kryptotillgångar. Det är inte motiverat att kräva att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster utreder till exempel i vilken egendomsart varje företag har sina kryptotillgångar. Därtill är det med tanke på Skatteförvaltningens hantering av skatterisker tillräckligt att Skatteförvaltningen får upplysningar om sammanräknade årliga belopp per rapporteringspliktig kryptotillgång och per transaktionstyp från de enheter som är användare av kryptotillgångar, i synnerhet då enheter som är användare av kryptotillgångstjänster i allmänhet är bokföringsskyldiga.  

Sådana upplysningar med vilka Skatteförvaltningen har möjlighet att identifiera allmänt skattskyldiga fysiska personer eller dödsbon i Finland ska anmälas om individuella användare av kryptotillgångstjänster. Även om identifieringsuppgifterna om en individuell användare av kryptotillgångar anmäls som en del av årsanmälan enligt 47 §, ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster dock på grund av enhetligheten i Skatteförvaltningens informationssystemet och omfattningen av anmälningen även i samband med denna årsanmälan anmäla identifieringsuppgifterna om en individuell användare av kryptotillgångar. Tillägget till den administrativa bördan för rapporteringspliktiga leverantörer av kryptotillgångstjänster är litet, eftersom de kan kopiera de upplysningar som anmälts om deras användare av kryptotillgångar i enlighet med 47 § för årsanmälningar enligt denna paragraf. Den ökande administrativa bördan kan minskas ytterligare av att Skatteförvaltningen även kan begränsa de upplysningar som en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska anmäla om sina användare av kryptotillgångar enligt denna punkt. 

Med årsanmälan ska man anmäla uttryckligen de upplysningar som behövs för att räkna överlåtelsevinst och överlåtelseförlust eller annan inkomst för en skattskyldig. Detta avviker från föreslagna 47 §, i vilken upplysningar fås för beräkningen av den skattepliktiga inkomsten, men där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte själv gör någon beräkning av den beskattningsbara inkomsten till exempel genom att hänföra upplysningar som gäller anskaffningen av kryptotillgångar till genomförda överlåtelser. En annan omständighet som begränsar 47 § är att upplysningarna ska anmälas utan transaktionsrelaterade kostnader, varför det inte är möjligt att räkna det exakta beloppet av överlåtelsevinsten och överlåtelseförlusten. Syftet med den föreslagna paragrafen är att uppfylla bland annat dessa brister i den omfattande skyldigheten att lämna upplysningar. 

Anmälningen av upplysningar hänför sig till försäljning och andra överlåtelser samt inkomsthändelser i anknytning till rapporteringspliktiga kryptotillgångar. Individuella användare av kryptotillgångstjänster ska ha sådana transaktioner under kalenderåret, så att den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster ska ha en skyldighet att ge de upplysningar som avses i paragrafen om en individuell användare av kryptotillgångstjänster. Till den del som en individuell användare av kryptotillgångar till exempel endast har köpt rapporteringspliktiga kryptotillgångar under kalenderåret, ska information om dessa individuella användare av kryptotillgångar inte ges med en årsanmälan enligt denna paragraf. Således är det möjligt att upplysningar ges om en individuell användare av kryptotillgångar med en årsanmälan enligt 47 §, men inte enligt 48 §. 

Tillämpningsområdet för försäljning, annan överlåtelse och inkomsttransaktioner i anknytning till de rapporteringspliktiga kryptotillgångar som avses i paragrafen motsvarar i hög grad de transaktionstyper som en rapporteringspliktig transaktion anses omfatta. På motsvarande sätt som för rapporteringspliktiga transaktioner, omfattas detta tillämpningsområde även av byte av en rapporteringspliktig kryptotillgång till officiell valuta eller till andra rapporteringspliktiga kryptotillgångar. Med uttrycket ”andra överlåtelser” i paragrafen avses varje överlåtelse av en rapporteringspliktig kryptotillgång, som enligt de nationella bestämmelserna tolkas som överlåtelse av egendom. Eftersom en rapporteringspliktig kryptotillgång är i inkomstskattelagen avsedd egendom, men inte något officiellt betalningsinstrument, är användning av en sådan i vilken situation som helst en transaktion som realiserar beskattning. Således omfattas avstående från en rapporteringspliktig kryptotillgång till exempel genom att överföra den till annan part för att skaffa en vara en tjänst av paragrafens tillämpningsområde. Största delen av inkomsthändelserna kommer dock till Skatteförvaltningens kännedom som en del av de överföringar som anmäls i 47 §. Skatteförvaltningen kan dock inte dra nytta av dessa upplysningar fullt ut till exempel genom att spara upplysningarna direkt på den förhandsifyllda skattedeklarationen, eftersom anmälningen även enligt överföringstyp är för approximativ. CARF xml-schemat för anmälning av upplysningar innehåller inte någon möjlighet att anmäla upplysningar som är noggrannare än de förvalda fälten för överföringen. I fråga om den föreslagna årsanmälan har Skatteförvaltningen å sin sida möjlighet att ge närmare anvisningar om anmälningen av inkomsttransaktioner. Syftet med paragrafen är att möjliggöra att Skatteförvaltningen kan använda de närmare upplysningar som anmälts av rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångar även för andra än för transaktioner i anknytning till beskattningen av överlåtelsevinst direkt i beskattningen. Målet är att Skatteförvaltningen ur systemet för den som har skyldighet att lämna upplysningar får en automatiskt bildad specificerad anmälan om etablerade transaktioner som genererar annan inkomst, till exempel transaktioner som bildas i tusental och för tusentals användare av kryptotillgångar med skyldighet att lämna upplysningar. Syftet är att ålägga dem som har skyldighet att lämna upplysningar att allokera resurser får sådan verksamhet där den är tvungen att gå igenom enskilda särskilda och sällsynta transaktioner som gäller en enskild kund. Skatteförvaltningen ska utarbeta en årsanmälan till denna del på så sätt att den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster kan dra nytta av det CARF xml-schema som i hög grad används vid anmälning enligt 47 §. 

Den administrativa börda som orsakas för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster minskas även av att de upplysningar som avses i paragrafen ska anmälas endast då de innehas av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. I anknytning till försäljning och andra överlåtelser av rapporteringspliktiga kryptotillgångar anses den som har skyldighet att lämna upplysningar i princip alltid inneha upplysningar om överlåtelsepriserna och kostnaderna i anknytning till överlåtelser. Dessa upplysningar ska i varje fall anmälas oberoende av om den som har skyldighet att lämna upplysningar kan hänföra den oavdragna delen av anskaffningsutgiften för egendomen till överlåtelsetransaktioner på det sätt som avses i 46 § 1 mom. i inkomstskattelagen. I fråga om inkomsthändelser är det möjligt att förmoda att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har upplysningar åtminstone om sådana tjänstetyper som de själva erbjuder. Flera aktörer som intervjuats i samband med lagberedningen berättade att de har för avsikt att i den nära framtiden erbjuda åtminstone tjänster enligt proof-of-stake-protokollet till sina kunder. I en sådan situation anses den som har skyldighet att lämna upplysningar inneha de upplysningar som avses i fråga om denna skyldighet att lämna upplysningar. I fråga om anmälning av övriga upplysningar innebär detta till exempel såväl gängse marknadsvärde vid tidpunkten för mottagandet som upplysning om huruvida det handlar om annan intäkt som genereras av kryptoförmögenhet, det vill säga kapitalinkomst eller en annan prestation som fåtts som kryptoförmögenheten, det vill säga från förvärvsinkomst.  

Det väsentligaste och mest utmanande elementet för de upplysningar som behövs för att räkna överlåtelsevinsten och överlåtelseförlusten för en individuell användare av kryptotillgångar är utredningen av det belopp som ska dras av från överlåtelsepriset. Enligt högsta förvaltningsdomstolens årsboksbeslut HFD:2024:123 ska virtuella valutor, det vill säga kryptotillgångar, trots ordalydelsen i 47 § 4 mom. i inkomstskattelagen anses ha överlåtits i den ordning som de fåtts, såvida den skattskyldige inte visar något annat. Som en del av denna regeringsproposition har man föreslagit att inkludera den rättsnorm som framgår av detta beslut i lagstiftningen genom att utöka täckningen för bestämmelsen om överlåtelseordningen för egendom i 47 § 4 mom. i inkomstskattelagen till att täcka även kryptotillgångar. Även om rättsgrunden för beräkningsregeln för överlåtelseordningen för själva egendomen är i ordning, kommer en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster fortfarande att ha en utmaning att fastställa beloppet av den anskaffningsutgift som hänför sig till överlåtelsen. Detta beror på att kryptotillgångar kan förvaras och användas på annat sätt än hur egendom på värdeandelskonton utnyttjas. Kryptotillgångar överförs till exempel från tjänster till andra och från en tjänst till förvaring i en egen plånboksadress eller till och med till en sådan tjänst, som inte omfattas av regleringen av utbytet av upplysningar för beskattningen. De aktörer som intervjuades i samband med lagberedningen konstaterade dock att en avsevärd del av deras kunder redan för närvarande har möjlighet att räkna beloppet av överlåtelsevinsten och överlåtelseförlusten för kryptotillgångar till fullt belopp.  

De rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster ska i en årsanmälan som baserar sig på denna paragraf även dra nytta av sådan information som gäller en transaktion som bildats innan lagens ikraftträdande. En aktörs kund har till exempel kunnat skaffa kryptotillgång A år 2025, vilken han eller hon sedan säljer mot en officiell valuta år 2026. Denna upplysning innehas av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, och det är inte orimligt att kräva att tjänsteleverantören hänför en anskaffningsutgift i anknytning till en transaktion som uppkommit innan lagens ikraftträdande till en överlåtelsetransaktion som uppkommit efter lagens ikraftträdande. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har dock inte någon skyldighet att utreda sådan information som den inte innehar eller har information om. Med detta avses i synnerhet uppgifter som anknyter till anskaffning av rapporteringspliktiga kryptotillgångar. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster kan dock om den så önskar sträva efter att få information av sin kund till exempel om när och till vilket pris en viss kryptotillgångspost har skaffats. Denna information ska i dessa situationer komma till Skatteförvaltningens kännedom, eftersom den avsevärt påverkar hur tillförlitlig till exempel det anskaffningspris som hänför sig till överlåtelse kan förmodas vara. 

Skatteförvaltningen ska upprätta en årsanmälan, som täcker de upplysningar som ingår i den föreslagna paragrafen. För att minimera den administrativa bördan för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster är det mest ändamålsenligt att till tillämpliga delar iaktta element och poster enligt CARF-schemat. Detta innebär dock inte att Skatteförvaltningen kan kräva att en person med en skyldighet att lämna upplysningar anmäler sådana upplysningar som är behövliga uttryckliga för anmälningen av upplysningar enligt denna paragraf och i det därpå följande utnyttjandet av upplysningar. De nationella behoven tar sig i uttryck till exempel genom att upplysningarna, med avvikelse från DAC8 och CARF, ska anmälas i euro. Således ska till exempel ett belopp som anknyter till en överlåtelse av en rapporteringspliktig kryptotillgång som utförts i US-dollar konverteras till euro för den finländska beskattningen. Utöver den valuta som ska anmälas kan Skatteförvaltningen till exempel förutsätta att en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster anmäler namnet på en rapporteringspliktig kryptotillgång såväl enligt DTI, som är det primära sättet, som även kryptotillgångens långa namn. Det ska alltid finnas ett behov relaterat till beskattningen eller verkställandet av den för att förutsätta upplysningar som avviker från CARF-schemat. I fråga om kryptotillgångens namn kan detta anknyta till exempel till att det för den förhandsifyllda skattedeklarationen och vidare för de skattskyldiga för tydlighetens skull är behövligt att utöver DTI samla in även kryptotillgångens långa namn. För att Skatteförvaltningen ska kunna förutsätta anmälning av upplysningar, ska upplysningarna dock innehas av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster. Skatteförvaltningen ska ge omfattande anvisningar om årsanmälans struktur och hurudana materialgranskningar som ska göras. Skatteförvaltningen ska även ge anvisningar om fyllandet av de upplysningar som avses i årsanmälan. Se till exempel Årsanmälan om köp och försäljning av värdepapper, anvisning 2025, . https://www.vero.fi/sv/skatteforvaltningen/kontakta-oss/blanketter/deklarationsanvisningar/arsanmalan-om-kop-och-forsaljning-av-vardepapper-anvisning-2025/ 

49 §.Upplysningar som lämnats i jurisdiktioner utanför Europeiska unionen . Paragrafen innehåller bestämmelser om undantaget till anmälningen av upplysningar. Paragrafen baserar sig på DAC8 och CARF innehåller inte någon motsvarande undantagsbestämmelse. Enligt den föreslagna paragrafen behöver en i 2 § 1 mom. 2 punkten avsedd rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster inte lämna i 47 § avsedda upplysningar om sådana rapporteringspliktiga användare eller personer med bestämmande inflytande för vilka den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster genomför rapporteringen av dessa upplysningar i en sådan jurisdiktion utanför Europeiska unionen som omfattas av ett gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter som ingåtts med hemvistmedlemsstaten för den rapporteringspliktiga användaren eller personen med bestämmande inflytande. Undantaget är inte tillämpligt på sådana enheter som avses i 2 § 1 mom. 1 punkten, till vilka Finansinspektionen beviljat auktorisation enligt artikel 63 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar eller som får tillhandahålla kryptotillgångstjänster efter att ha gett Finansinspektionen en underrättelse i enlighet med artikel 60 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar.  

Bestämmelsen har inkluderats som en del av direktivet för att kunna främja att det automatiska utbytet av upplysningar mellan jurisdiktioner utanför EU. Den kompletterar även skyldigheten att lämna upplysningar i 3 § i den föreslagna lagen i flera kvalificerade jurisdiktioner och avlägsnar i vissa situationer dubbel anmälning av upplysningar som annars görs i vissa situationer med avseende på samma rapporteringspliktiga användare eller personer med bestämmande inflytande. Undantaget blir tillämpligt i situationer där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har en territoriell anknytning till en sådan jurisdiktion, som har ett gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter med en eller flera, men inte alla medlemsstater. Tillämpningen av undantaget i dessa situationer hindrar att upplysningarna överlämnas två gånger, först av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster själv utifrån direktivet och en andra gång utifrån ovan nämnda avtal. Syftet med det följande exemplet är att förklara tillämpningsområdet för undantaget. En norsk rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster administreras även från Finland, varför bestämmelserna i den föreslagna lagen i princip tillämpas på dessa i Finland med stöd av 2 §. Norge har ett gällande kvalificerande avtal mellan behöriga myndigheter med Sverige, men inte med Finland, varför en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska rapportera svenska rapporteringspliktiga personer till den norska skattemyndigheten, som vidarebefordrar dessa upplysningar till den svenska skattemyndigheten via det automatiska utbytet av upplysningar. I denna situation är det inte behövligt att rapportera upplysningar om svenska rapporteringspliktiga personer till Skatteförvaltningen, om den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster uppfyller rapporteringsskyldigheten för dessa rapporteringspliktiga personer redan i Norge. Däremot ska upplysningar rapporteras till Skatteförvaltningen i fråga om andra rapporteringspliktiga personer på vilka undantaget inte tillämpas. Till den del som fallet i exemplet handlar om en kryptotillgångsoperatör, ska den registrera sig i EU. Det föreslås att de bestämmelser som anknyter till registreringen av en kryptotillgångsoperatör utfärdas i 5 kap. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E i avsnitt II i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8.  

5 kap. Särskilda skyldigheter 

Föreslagna 5 kap. innehåller bestämmelser om skyldigheterna för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster, med vilka man säkerställer att villkoren om en territoriell anknytning i 1 kap., förfarandena avseende åtgärder för kundkännedom i 3 kap. och rapporteringsskyldigheterna i 4 kap. fullgörs och iakttas effektivt på det sätt som DAC8 och CARF förutsätter.  

50 §.Upplysning om val att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och lämnande av upplysningar i en annan kvalificerad jurisdiktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet i anknytning till en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i en situation där den beslutar att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i en annan kvalificerad jurisdiktion i stället för Finland. Om en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster som uppfyller något av de villkor som avses i 2 § 1 mom. 2 punkten har för avsikt att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och lämnande av upplysningar på det sätt som avses i 3 § 5 punkten, ska leverantören så snart som möjligt, men senast före utgången av januari året efter det kalenderår som nämns i 46 §, till Skatteförvaltningen lämna upplysning om sitt val att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och lämnande av upplysningar i någon kvalificerad jurisdiktion, och i vilken kvalificerad jurisdiktion den har valt att fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och lämnande av upplysningar.  

Bestämmelsen är tillämplig endast på kryptotillgångstjänster och situationer där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har en lika stark territoriell anknytning till två eller flera kvalificerade jurisdiktioner och en av dessa är Finland. I dessa situationer har Skatteförvaltningen ett accentuerat behov av att få styrkt information av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster om att den avser fullgöra skyldigheterna i en annan kvalificerad jurisdiktion, eftersom den territoriella anknytningen till två eller flera stater är lika stark. Skatteförvaltningen ska även få information om den aktuella kvalificerade jurisdiktionen så att den av denna andra kvalificerade jurisdiktion kan säkerställa om den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster fullgjort sina skyldigheter där. På samma gång kan Skatteförvaltningen ge denna andra kvalificerade jurisdiktion information om den lika starka territoriella anknytningen och valet av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster. 

Anmälan ska ges maximalt snabbt, men senast före slutet av januari i kalenderåret efter det kalenderår för vilket upplysningar ska anmälas. Det föreslås att den bakre gränsen för anmälan fastställs till samma tidsgräns som i föreslagna 46 §, så att Skatteförvaltningen får information om att det inte finns något behov av att ge en uppmaning om att lämna de upplysningar som ska anmälas enligt föreslagna 4 kap. till ifrågavarande rapporteringsskyldiga leverantör av kryptotillgångstjänster. Om Skatteförvaltningen sänder information om det val som gjorts av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster så fort som möjligt till den behöriga myndigheten i den aktuella kvalificerade jurisdiktionen, har den och vid behov även Skatteförvaltningen tillräckligt med tid att ingripa i eventuella brister i fullgörandet av skyldigheterna. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt G i avsnitt I i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, till den del som den innehåller bestämmelser om de åtgärder som förutsätts av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster med en lika stark territoriell anknytning till en eller flera kvalificerade jurisdiktioner. 

51 §.Skyldighet för kryptotillgångsoperatörer att registrera sig . Paragrafen innehåller bestämmelser om registreringsskyldigheten för kryptotillgångsoperatörer, det anknutna undantaget, behövliga procedurbestämmelser och om situationer enligt vilka Skatteförvaltningen ska återkalla registrering. CARF innehåller inte motsvarande bestämmelser. Enligt paragrafens 1 mom. ska en i 11 § avsedd kryptotillgångsoperatör som uppfyller något av villkoren i 2 § 1 mom. 2 punkten eller 2 § 2 mom. för att få ett individuellt identifieringsnummer anmäla sig till det register som Skatteförvaltningen administrerar före utgången av det kalenderår som nämns i 46 §. Momentet tillämpas endast på sådana rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster som uppfyller definitionen av en kryptotillgångsoperatör. Således omfattas de som fått auktorisation av Finansinspektionen eller leverantörer av kryptotillgångstjänster som gjort en anmälan inte av tillämpningsområdet för detta moment. För det andra ska en sådan kryptotillgångsoperatör ha någon i 2 § 1 mom. 2 punkten eller 2 § 2 mom. avsedd territoriell anknytning till Finland. Anmälan till Skatteförvaltningens register ska göras före utgången av det kalenderår som nämns i 46 §. Således ska en kryptotillgångsoperatör registrera sig hos Skatteförvaltningen senast före slutet av januari i det därpå följande kalenderåret. Varje medlemsstat beslutar självständigt i sin nationella lagstiftning när de upplysningar som avses i 47 § ska rapporteras. En kryptotillgångsoperatör ska utreda till vilken medlemsstat den ska registrera sig med iakttagande av hierarkireglerna och iaktta bestämmelserna om tidpunkten för registrering i den aktuella medlemsstaten. Detta gäller på accentuerat sätt för sådana kryptotillgångsoperatör som har en lika stark territoriell anknytning till flera medlemsstater samtidigt.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om ett undantag till den registreringsskyldighet som föreskrivits i 1 mom. I momentet föreskrivs att med avvikelse från 1 mom. får en kryptotillgångsoperatör som avses i 1 mom. inte anmäla sig till Skatteförvaltningens register, om operatören inte behöver fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och lämnande av upplysningar i Finland på det sätt som avses i 3 § på grund av att operatören uppfyller villkoren i någon annan medlemsstat. I registreringen av kryptotillgångsoperatörer iakttas mellan medlemsstaterna samma hierarkiregler som i fastställandet av i vilken kvalificerade jurisdiktion en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska fullgöra skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna. Således får till exempel en kryptotillgångsoperatör som förvaltas från Finland och vars skatterättsliga hemvist finns i Danmark inte anmäla sig till Skatteförvaltningens register, utan den ska anmäla sig till det register som förs av den behöriga myndigheten i Danmark, eftersom den i enlighet med hierarkireglerna inte behöver fullgöra sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och sina rapporteringsskyldigheter i Finland. Tillämpningen av hierarkireglerna innebär dock inte att en kryptotillgångsoperatör som uppfyller ett lika starkt villkor som gäller den territoriella anknytningen till en kvalificerad jurisdiktion utanför EU och till EU eller till och med ett starkare villkor utanför EU inte behöver registrera sig i EU. En sådan aktör ska registrera sig genom att iaktta de hierarkiregler som avses i 3 § i någon medlemsstat. Rapporteringsskyldighet föreligger trots att en kryptotillgångsoperatör till slut inte uppfyller skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna i 3 och 4 kap. eller motsvarande skyldigheter i Finland eller någon annan medlemsstat. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska en kryptotillgångsoperatör utan dröjsmål underrätta Skatteförvaltningen om ändringar som gäller dess namn, postadress, webbplats och andra elektroniska adresser samt alla skatteregistreringsnummer. Till Skatteförvaltningen ska man dessutom anmäla de medlemsstater där kryptotillgångsoperatörens rapporteringspliktiga användare i enlighet med 38–40 § har en fastställd hemvist och alla kvalificerade jurisdiktioner utanför unionen enligt 3 § 1–4 eller 6 punkten. Uttrycket i punkt F.1 c i avsnitt V i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, är ”sähköpostiosoite ja verkkosivustot” i den finskspråkiga versionen. Med beaktande av uttrycket ”electronic addresses, including websites” i den engelskspråkiga versionen och uttrycket ”elektroniska adresser, inbegripet webbplatser” i den svenskspråkiga versionen, används uttrycket ”verkkosivustot ja muut sähköiset osoitteet” på finska i paragrafen. E-postadress är ett exempel på en elektronisk adress. Kvalificerade jurisdiktioner utanför unionen enligt 3 § 5 punkten har i enlighet med direktivet avgränsats från den upplysningar som ska anmälas. Dessa jurisdiktioner kommer till Skatteförvaltningens kännedom då kryptotillgångsoperatören anmäler dessa jurisdiktioner genom att iaktta 50 §. 

I paragrafens 4 mom. åläggs kryptotillgångsoperatören att anmäla ändringar av upplysningar enligt 3 mom. till Skatteförvaltningen. Upplysningarna om ändringarna ska anmälas utan dröjsmål. 

Paragrafens 5 mom. innehåller bestämmelser om det förfarande som Skatteförvaltningen tillämpar på en kryptotillgångsoperatör som försummat sina skyldigheter enligt 4 kap. i den föreslagna lagen. Om denna kryptotillgångsoperatör försummar dessa skyldigheter och inte rättar dessa efter två uppmaningar som getts av Skatteförvaltningen, återkallar Skatteförvaltningen registreringen av kryptotillgångsoperatören. Registreringen återkallas tidigast 30 dagar efter och senast 90 dagar efter den andra uppmaningen. 

Paragrafens 6 mom. innehåller bestämmelser om återkallande av registrering i en annan än i 5 mom. avsedd situation. Registreringen kan återkallas för det första om kryptotillgångsoperatören meddelar Skatteförvaltningen att den inte längre har rapporteringspliktiga användare i Europeiska unionen. Skatteförvaltningen kan även på eget initiativ återkalla registreringen av en kryptotillgångsoperatör om den har information om att kryptotillgångsoperatören inte uppfyller förutsättningarna för en kryptotillgångsoperatör. Det handlar inte om en sådan situation till exempel då aktören inte längre tillhandahåller kryptotillgångstjänster. Affärsverksamhetsmodellen eller tillvägagångssättet för en kryptotillgångsoperatör kan även ändras så satt EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar tillämpas på dess verksamhet och att den beviljas auktorisation enligt den. Således handlar det inte längre om en kryptotillgångsoperatör, utan om en leverantör av kryptotillgångstjänster, på grund av vilket Skatteförvaltningen ska återkalla registreringen. Skatteförvaltningen kan dessutom återkalla registreringen, om den har skäl att förmoda att kryptotillgångsoperatörens verksamhet har upphört. 

I paragrafens 7 mom. föreskrivs rätten att söka ändring i ett beslut som gäller registrering och återkallande av registrering av en kryptotillgångsoperatör enligt denna paragraf. På ett beslut om sökande av ändring i registrering och återkallande av registrering tillämpas vad som föreskrivs i 65 a § i lagen om beskattningsförfarande. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkterna F.1–5 och punkt F.7 i avsnitt V i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8. 

52 §.Skyldighet att registrera och förvara upplysningar . I paragrafen regleras skyldigheten för en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster att föra register över de åtgärder och upplysningar som den använder för att genomföra de förfaranden och skyldigheter som anges i 3 och 4 kap. De registrerade åtgärderna och upplysningarna ska sparas och vara tillgängliga i minst sex år från utgången av det kalenderår som de gäller. Enligt DAC8 ska upplysningar förvaras i minst fem år, men högst i tio år från utgången av den månad, under vilken den rapporteringsskyldiga leverantören ska anmäla upplysningarna. I 2 kap. 10 § 2 mom. i bokföringslagen (1336/1997) förutsätts att räkenskapsperiodens verifikationer, korrespondensen om affärshändelserna samt annat bokföringsmaterial än bokslutet, verksamhetsberättelsen, skall bevaras minst sex år efter utgången av det år under vilket räkenskapsperioden gått till ända, verifikationerna i den ordning de bokförts eller annars ordnade så att sambandet mellan verifikationerna och noteringarna i bokföringen kan konstateras utan svårighet. Denna förvaringstid enligt bokföringslagen är en etablerad tid även i beskattningen, inbegripet internationella skyldigheter, för att förvara dokument och verifikat i anknytning till beskattningen. Förvaringsskyldigheten bidrar till att säkerställa att skyldigheterna att genomföra direktivet och CARF fullgörs effektivt. Skatteförvaltningen ska i enlighet med skyldigheterna för de fem senaste åren säkerställa att rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster iakttagit sina skyldigheter avseende kundkännedom och sina rapporteringsskyldigheter. De rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster ska vid behov rätta fel i sin rapportering för de fem föregående rapporteringsåren.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om förfarandet i en situation där kundrelationen för en användare av kryptotillgångar upphör. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster ska förvara de upplysningar som har inhämtats och registrerats för att genomföra förfarandena och fullgöra skyldigheterna enligt 3 och 4 kap. i sex år efter det år då kundförhållandet har upphört. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.1 i avsnitt V i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.3 i avsnitt III i CARF. 

6 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 

53 §.Ikraftträdande . Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 2026. Enligt artikel 2.1 i DAC8 ska medlemsstaterna tillämpa de bestämmelser som förutsätts för att iaktta direktivet från och med den 1 januari 2026.  

Lagen tillämpas första gången på det kalenderår som börjar den 1 januari 2026. DAC8 innehåller inte någon möjlighet att börja tillämpningen av de bestämmelser som är en förutsättning för efterlevnad av direktivet till exempel från och med det kalenderår som börjar först den 1 januari 2027. En del av de jurisdiktioner som förbundit sig till att genomföra CARF nationellt avser börja tillämpa CARF från och med år 2027 och utbyta upplysningar enligt CARF först år 2028. Medlemsstaterna ska dock börja tillämpa direktivet från och med den 1 januari 2026 och automatiskt utbyta upplysningar mellan medlemsstaterna redan år 2027. 

54 §.Övergångsbestämmelse om förfaranden för kundkännedom för tidigare användare av kryptotillgångar . Paragrafen innehåller en övergångsbestämmelse för förfarandena för kundkännedom för tidigare användare av kryptotillgångar. Enligt den ska en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster senast den 1 januari 2027 av en sådan användare av kryptotillgångar som har etablerat en kundrelation med den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster senast den 31 december 2025 få ett intygande som gör det möjligt för den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster att fastställa hemvistjurisdiktionerna för den individuella användaren av kryptotillgångar, och bekräfta intygandets tillförlitlighet på grundval av den information som den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster har fått, inklusive dokumentation som har samlats in genom förfaranden för kundkontroll.  

Syftet med paragrafen är för det första att tydliggöra förfarandena för kundkännedom för användare av kryptotillgångar för kalenderåren efter det första kalenderår som börjar år 2026. Från och med år 2027 ska ett intygande alltid fås från en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster över användare av kryptotillgångar, oberoende av när kundförhållandet till en sådan användare har bildats. I och med den föreslagna övergångsbestämmelsen är det inte behövligt att lämna hänvisningar till definitionerna av tidigare användare av kryptotillgångar i bestämmelserna om förfarandena för kundkännedom för användare av kryptotillgångar. Från och med det kalenderår som gäller år 2027 är dessa definitioner i varje fall obehövliga. På samma gång lägger man dock tydligt fram tidsgränsen för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att genomföra förfaranden för kundkännedom som hänför sig till tidigare användare av kryptotillgångar. Största delen av användarna av kryptotillgångstjänster hos de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster kommer att vara sådana till vilka ett kundförhållande bildats före den 31 december 2025. Eftersom största delen även av användarna av kryptotillgångstjänster hos de i Finland rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster kommer att vara tidigare användare av kryptotillgångstjänster och de rapporteringsskyldiga leverantörerna av kryptotillgångstjänster ska hänföra de nya föreslagna förfarandena för kundkännedom till dessa användare, har man inte beslutat sig för att i paragrafen förkorta den tidpunkt fram till vilken ett intygande ska fås av tidigare användare av kryptotillgångstjänster. Flera av de aktörer som intervjuats i samband med lagberedningen berättade att de börjar samla in intyganden av deras tidigare användare av kryptotillgångar i ett maximalt tidigt skede, sannolikt redan i det skede då användaren börjar genomföra den första rapporteringspliktiga transaktionen år 2026. Således kommer intyganden i Finland sannolikt att samlas in och fås även från tidigare användare av kryptotillgångar avsevärt snabbare än vad direktivet ålägger. 

7.2  Lag om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning

1 kap. Lagens tillämpningsområde och tillämpliga definitioner 

1 §.Lagens tillämpningsområde och bemyndigande att meddela föreskrifter . Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde och bemyndigandet för Skatteförvaltningen att meddela föreskrifter. Enligt paragrafens 1 mom. innehåller lagen bestämmelser om lämnande av upplysningar om rapporteringspliktiga konton samt om skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och andra skyldigheter för finansiella institut. Momentet innehåller dessutom en hänvisning till 3 kap. 17 c § i lagen om beskattningsförfarande, som innehåller bestämmelser om skyldigheten att lämna uppgifter om rapporteringspliktiga konton på samma sätt som föreskrivs i 3 kap. i den nämnda lagen i fråga om andra skyldigheter att lämna uppgifter för utomstående.  

Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas lagen på sådana upplysningar om rapporteringspliktiga konton som kan inverka på storleken hos och bestämmandet av de skatter som avses i lagen om genomförande av handräckningsdirektivet. Med momentet föreskrivs med andra ord att de upplysningar som gäller rapporteringspliktiga konton och som Finland utbyter med de andra EU-staterna omfattas av lagens tillämpningsområde. 

Enligt paragrafens 3 mom. tillämpas lagen dessutom på sådana upplysningar om rapporteringspliktiga konton som Finland är skyldigt att automatiskt utbyta med andra kvalificerade jurisdiktioner med stöd av artikel 6 i konventionen och med stöd av det multilaterala avtalet om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton enligt regelverket för rapportering av kryptotillgångar, vilket ingåtts med stöd av den nämnda artikeln, och tillägget till det från år 2023. Det handlar om CRS-upplysningar, som Finland utbyter med tiotals stater och jurisdiktioner utanför EU med stöd av den nämnda konventionen. 

Enligt paragrafens 4 mom. tillämpas lagen på sådana rapporteringspliktiga upplysningar som Finland är skyldigt att automatiskt utbyta med Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz med stöd av och enligt de avtal som EU ingått med dessa fem stater. De upplysningar som ska utbytas med dessa fem stater motsvarar CRS-upplysningarna. 

Paragrafens 5 mom. innehåller bestämmelser om bemyndigandet för Skatteförvaltningen att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av definitionerna enligt 1 kap. och skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom enligt 2 kap. samt om de upplysningar som ska lämnas enligt 3 kap. Skatteförvaltningens bemyndigande att vid behov meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av definitioner och skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom är motiverat och behövligt för det första på grund av att det blir möjligt att reagera på situationer där nya anvisningar om tolkningen av tillämpningen av DAC2 och CRS ges på det internationella planet. Genom Skatteförvaltningens föreskrifter är det även möjligt att beakta nya förfaringssätt och produkter som lanseras i verksamhetsområdet. Bemyndigandet att utfärda föreskrifter medför inte någon rätt för Skatteförvaltningen att ge föreskrifter som utvidgar eller begränsar definitionerna eller skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom, utan bemyndigandet begränsar sig till föreskrifter som preciserar tillämpningen av lagen. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om de upplysningar som ska lämnas behövs så att Skatteförvaltningen kan meddela detaljerade föreskrifter om hur de upplysningar som krävs i lagen ska anmälas. I fråga om innehåll motsvarar momentet de gällande bestämmelserna om bemyndigande att meddela föreskrifter i 17 b och 17 d § i lagen om beskattningsförfarande, vilka enligt förslaget upphävs, och i 17 c §, som ändras enligt förslaget. Det föreslås dock att det bemyndigande som gäller tidpunkten för att lämna upplysningar stryks som ett onödigt bemyndigande, eftersom det föreslås att bestämmelser om tidpunkten för att lämna upplysningar utfärdas genom lag. Dessutom föreslås att Skatteförvaltningens lagstadgade rätt att begränsa skyldigheten att lämna uppgifter stryks, eftersom den föreslagna lagen innehåller exakta bestämmelser om innehållet i skyldigheten att lämna upplysningar. Lagens innehåll motsvarar de minimiupplysningar som DAC2 och CRS förutsätter och Skatteförvaltningen kan därför inte begränsa skyldigheten att lämna upplysningar. Skatteförvaltningens beslut om skyldigheten att lämna uppgifter om finanskonton (355/2016) upphävs på samma gång som bestämmelserna om bemyndigandet att utfärda beslutet upphävs. 

Definitioner som tillämpas i lagen

I 2–72 § i detta kapitel regleras de centrala begreppen i anknytning till lagen, varav största delen har definierats i handräckningsdirektivet som ändrats genom DAC8 samt i uppdaterade CRS. Om den föreslagna lagen inte innehåller fastställda begrepp, blir det nödvändigt att upprepade gånger använda uttryck med flera ord och fraser, vilket skulle göra bestämmelserna långa och svårtydda. Omfattande inkludering av definitionerna i direktivet, i hög grad i enlighet med ordalydelsen i direktivet, kan anses vara befogat även för att säkerställa och visa att Finland genomför direktivet med det krävda innehållet och på ett omfattande sätt. Det är motiverat att utfärda bestämmelser om definitionerna på det sätt som föreslagits i propositionen även med beaktande av den förutsättning som ingår i CRS, enligt vilken jurisdiktionerna ska visa att de i sin lagstiftning använder definitioner som innehållsmässigt motsvarar definitionerna i standarden. 

2 §.Depåinstitut . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett depåinstitut. Med depåinstitut avses en enhet som innehar finansiella tillgångar för andras räkning som en väsentlig del av verksamheten. En enhet anses inneha finansiella tillgångar för andras räkning som en väsentlig del av verksamheten om de bruttointäkter inom enheten som härrör från innehav av finansiella tillgångar och därtill knutna finansiella tjänster är minst 20 procent av enhetens bruttointäkter under den period som är kortast av antingen den treårsperiod som avslutas den 31 december eller det slutdatum som gäller för ett räkenskapsår som inte är ett kalenderår under det år som föregår det år då bedömningen görs eller den period som enheten har existerat. Bruttointäkter som härrör från innehav av finansiella tillgångar och därtill knutna finansiella tjänster avser depåkonton, kontoskötsel och överföringsavgifter, provisioner och avgifter för genomförande och prissättning av värdepappershandel rörande förvarade finansiella tillgångar, inkomster från beviljande av krediter relaterade till förvarade finansiella tillgångar eller inkomster från beviljande av sådana krediter, inkomster som influtit utifrån differensen mellan förvärvs- och försäljningspriset för finansiella tillgångar och avgifter för tillhandahållande av finansieringsrådgivning relaterad till tillgångarna samt klarerings- och expeditionsavgifter Enheter som innehar finansiella tillgångar för andras räkning, såsom depåbanker, mäklare och värdepapperscentraler, betraktas i allmänhet som depåinstitut. Enheter som inte innehar finansiella tillgångar för andras räkning, såsom försäkringsförmedlare, är inte depåinstitut. Begreppen finansiella tillgångar och enhet, vilka används i definitionen, definieras i 10 och 66 §,  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.4 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.4 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

3 §.Inlåningsinstitut . I paragrafen regleras definitionen inlåningsinstitut. Med inlåningsinstitut avses för det första en enhet som tar emot insättningar inom ramen för sin ordinarie bankverksamhet eller liknande verksamhet (1 punkten). En enhet anses bedriva bankverksamhet eller liknande verksamhet, om den inom ramen för den ordinarie kundaffärsverksamheten tar emot insättningar eller andra likadana placeringar av tillgångar och regelbundet bedriver en eller flera av följande funktioner: den beviljar personliga lån, lån mot inteckning, företagslån eller andra lån eller beviljar andra krediter, köper, säljer eller diskonterar följande eller förhandlar om dem: fordringar, avbetalningsförpliktelser, dragna växlar, checker, växlar, accept eller övriga skuldhandlingar, öppnar remburser och förhandlar om dragna växlar, tillhandahåller trust- eller kapitalförvaltningstjänster, finansierar valutaväxling, eller är delaktig i finansiell leasing eller behandling av leasade medel, eller köper eller säljer dem. Med inlåningsinstitut avses även en enhet som innehar elektroniska pengar eller en centralbanks digitala valuta för sina kunders räkning (2 punkten). Paragrafens 2 punkt baserar sig på ändringen av handräckningsdirektivet genom DAC8 och den motsvarande uppdateringen i CRS. Det handlar inte om en egentlig innehållsmässig ändring, utan för det första en precisering och ett behov av att säkerställa att även aktörer som innehar elektroniska pengar eller en centralbanks digitala valuta för sina kunders räkning betraktas som inlåningsinstitut. I allmänhet är en sådan enhet en utfärdare av elektroniska pengar eller en centralbanks digitala valuta. Typiska inlåningsinstitut som utfärdar elektroniska pengar i form av kryptotillgångar utgörs av bytes- och plånbokstjänster som förvarar kryptotillgångar för deras kunders räkning. De aktörer som betraktas som de sedvanligaste inlåningsinstituten är åtminstone sparbanker, affärsbanker, bostadssparfonder och kreditandelslag. Huruvida en enhet utövar bank- eller liknande verksamhet fastställs utifrån karaktären på de faktiska funktioner som den bedriver. Utöver banker är med andra ord vilken som helst enhet, som i form av närings- eller yrkesverksamhet tar emot depositioner i Finland på det beskrivna sättet, ett inlåningsinstitut, oberoende av om det är ett kreditinstitut enligt kreditinstitutslagen (610/2014). Till exempel en enhet som utfärdar betalkort som laddas i förväg eller elektroniska pengar kan vara ett inlåningsinstitut. Begreppen elektroniska pengar och en centralbanks digitala valuta, vilka används i definitionen, regleras i 11 och 13 §.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.5 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.5 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

4 §.Investeringsenhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en investeringsenhet. Med investeringsenhet avses två former av enheter. Enheter som i huvudsak bedriver investeringsverksamhet eller vidtar investeringsåtgärder i form av näringsverksamhet för andra personers räkning och enheter som ovan nämnda enheter eller andra finansiella institut administrerar. Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen är en investeringsenhet en enhet vars näringsverksamhet till övervägande del består i att bedriva en eller flera av de verksamheter eller åtgärder som avses i underpunkterna a–c i momentet till förmån för en kund eller för en kunds räkning Kommentaren till CRS har preciserats till dessa delar. De verksamheter och åtgärder som listas i underpunkt a i momentets 1 punkt är handel med penningmarknadsinstrument, såsom check, skuldbrev, depositionsbevis och derivat samt valuta, valuta-, ränte- och indexinstrument, överlåtbara värdepapper eller handel med råvaruterminer. Underpunkt b i punkten innehåller individuell och kollektiv portföljförvaltning och underpunkt c annan investering, administration eller förvaltning av finansiella tillgångar, pengar eller rapporteringspliktiga kryptotillgångar för andra personers räkning. Tillhandahållande av icke-bindande investeringsråd till en kund är inte sådan verksamhet som avses i 1 punkten. Vid tillämpning av underpunkt c anses investering, förvaltning och administration inte innebära bytestransaktioner som görs för en kunds räkning eller till förmån för en kund. Enligt momentets 2 punkt är en investeringsenhet även en sådan enhet vars bruttointäkter till övervägande del kommer från investering i, återinvestering i och handel med finansiella tillgångar, om enheten administreras av en annan enhet som är ett depåinstitut, inlåningsinstitut, specificerat försäkringsföretag eller en investeringsenhet enligt 1 punkten. En enhet anses administrera en annan enhet, om den administrerade enheten antingen direkt eller via någon annan tjänsteleverantör utför funktioner eller åtgärder enligt 1 punkten för den administrerade enhetens räkning. En enhet anses dock inte administrera en annan enhet, såvida den inte har möjlighet att fatta behovsprövade beslut för att administrera enhetens tillgångar. Å andra sidan anses endast en självständig rätt att administrera tillgångar eller en del av tillgångarna utgöra administration av en annan enhet. Omnämnandena av rapporteringspliktiga kryptotillgångar i underpunkt c i 1 punkten och i 2 punkten är tillägg som gjorts i handräckningsdirektivet genom DAC8. Motsvarande tillägg ingår i uppdaterade CRS.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs när en enhet anses utöva en eller flera verksamhet enligt 1 mom. 1 punkten i form av näringsverksamhet som en väsentlig del av verksamheten eller när en enhets bruttointäkter huvudsakligen anses beror på investering, återinvestering eller handel med finansiella tillgångar eller rapporteringsskyldiga kryptotillgångar enligt 1 mom. 2 punkten. Förutsättningen om övervägande näringsverksamhet uppfylls om minst 50 procent av enhetens bruttointäkter har fåtts antingen av verksamhet enligt 1 mom. 1 eller 2 punkten antingen under en treårsperiod som upphör i slutet av det föregående år då bedömningen görs eller under period då enheten existerat. Fastställandet görs enligt den kortare av dessa tidsperioder. När det fastställs om gränsen på 50 procent överskrids ska man beakta alla prestationer, oberoende av om de gjorts direkt till enheten i fråga eller till någon annan enhet. En enhet betraktas i allmänhet som en investeringsenhet, om den fungerar eller uppger sig vara ett företag för kollektiva investeringar, en investeringsfond, en börsnoterad fond, en privat kapitalfond, en hedgefond, en riskkapitalfond, ett leveraged buy-out-fond eller eller någon form av investeringsinstrument vars investeringsstrategi är att investera, återinvestera eller handla med finansiella tillgångar. En enhet som till övervägande del bedriver affärsverksamhet som består i investering, administration eller förvaltning av direkta andelar i fast egendom för andra personers räkning är inte en investeringsenhet. Till exempel finländska bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag är i typfallet inte i förslaget avsedda investeringsenheter. Däremot är en investering i ett så kallat icke-ömsesidigt fastighetsbolags aktier eller till exempel en investering i en fond, som placerar i ett i fastighetsaktiebolag är inte en direkt placering i fast egendom. Enhetens juridiska form är inte av betydelse, utan till exempel en fond som investerar i fast egendom är inte en investeringsenhet, om förutsättningarna är uppfyllda. En fysisk person kan inte vara en investeringsenhet, även om den har ovan beskrivna investeringsverksamhet. 

I paragrafens 3 mom. preciseras att även en ägare av en andel i eget kapital hos ett företag för kollektiva investeringar betraktas som kund vid tillämpning av 1 mom. 1 punkten i denna paragraf. Med ägare av en andel i ett eget kapital avses i detta sammanhang till exempel innehav av aktier i ett företag för kollektiva investeringar, innehav av en fondandel, innehav av en bolagsandel och medlemskap som för med sig innehav. Det faktum att en ägare av en kapitalandel i ett instrument för kollektiva investeringar betraktas som en kund utvidgar i praktiken tolkningen i Finland till att exempelvis sådana fonder där administrationen görs av fondens egen personal anses uppfylla definitionen av en investeringsenhet och utgör rapporteringsskyldiga finansiella institut. I punkt 16 om avsnitt VIII i den uppdaterade kommentaren till CRS har en precisering med motsvarande innehåll gjorts. Beaktandet av preciseringen i definitionen av en investeringsenhet anses vara ändamålsenligt då den ökar exaktheten i definitionen, även om den inte uttryckligen ingår i handräckningsdirektivet sådant det lyder ändrat genom DAC8 eller uppdaterade CRS.  

I paragrafens 4 mom. föreskrivs att vid tillämpning av 1 mom. 1 punkten underpunkt c omfattar begreppet ”annan investering, administration eller förvaltning av finansiella tillgångar, pengar eller rapporteringspliktiga kryptotillgångar för andra personers räkning” inte tillhandahållande av tjänster avseende bytestransaktioner till förmån för en kund eller för en kunds räkning. Momentet baserar sig på den ändring som gjorts i handräckningsdirektivet genom DAC8. En motsvarande ändring ingår i uppdaterade CRS. 

Enligt paragrafens 5 mom. avses med investeringsenhet inte en sådan aktiv icke-finansiell enhet som definieras i 61 §, vilken uppfyller någon av förutsättningarna i 1 mom. 4–7 punkten i den paragrafen. Det handlar om icke-finansiella enheter som inte hör till en finansgrupp och finansieringscenter som är holdingbolag, icke-finansiella enheter som är startup-företag och icke-finansiella enheter som håller på att realisera sina tillgångar och genomgå en konkurs. 

I paragrafens 6 mom. föreskrivs en skyldighet att tolka paragrafen på ett sätt som motsvarar de likadana uttryck som har använts i definitionen av finansiellt institut i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Med denna lag genomfördes nationellt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, nedan fjärde penningtvättsdirektivet . I motsvarande punkt i CRS förutsätts att tolkningen motsvarar de liknande uttryck som använts i definitionen av ett finansiellt institut i rekommendationerna om förhindrande av penningtvätt, finansiering av terrorism och spridning av massförstörelsevapen, vilka utarbetats och publicerats år 2012 av aktionsgruppen mot penningtvätt och finansiering av terrorism Financial Action Task Force (FATF), som lyder under OECD. Rekommendationerna har beaktats i omfattande grad i fjärde penningtvättsdirektivet.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.6 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.6 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

5 §.Specificerat försäkringsföretag . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett specificerat försäkringsföretag. Med specificerat försäkringsföretag avses en enhet som är ett försäkringsföretag eller ett försäkringsföretags holdingbolag och som tecknar försäkringsavtal med kontantvärde eller livränteavtal eller är som förpliktigat att verkställa utbetalningar i anknytning till sådana. I Finland utgörs de reglerade försäkringsbolagen i princip av ett försäkringsbolag i enligt lagen om försäkringsbolag (521/2008), ett arbetspensionsförsäkringsbolag enligt lagen om arbetspensionsförsäkringsbolag (354/1997), en försäkringsförening enligt lagen om försäkringsföreningar (1250/1987) eller en filial till ett utländskt försäkringsbolag enligt lagen om utländska försäkringsbolag (398/1995), om de utfärdar i lagen avsedda försäkringsavtal med kontantvärde eller livränteavtal. Även de flesta livförsäkringsbolagen uppfyller den fastställda definitionen av ett specificerat försäkringsföretag. Enheter som inte beviljar försäkringsavtal med kontantvärde eller livränteavtal och inte är skyldiga att betala avgifter relaterade till dessa, såsom de flesta andra bolagen än livförsäkringsbolag, de flesta försäkringsbolagens holdingbolag och försäkringsmäklare, är inte specificerade försäkringsföretag. Försäkringsbolagets reserveringsverksamhet gör inte det till ett depåinstitut, inlåningsinstitut eller investeringsenhet. De i definitionen använda begreppen försäkringsavtal med kontantvärde och livränteavtal fastställs i 33 och 31 §.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.8 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.8 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

6 §.Finansiellt institut. Paragrafen innehåller en definition av begreppet finansiellt institut. Med finansiellt institut avses ett depåinstitut, ett inlåningsinstitut, en investeringsenhet eller ett specificerat försäkringsföretag enligt 2–5 §. Vid användning av begreppet finansiellt institut avses utan särskilt omnämnande alla fyra typer av finansiellt institut. Ett finansiellt institut är inte en enskild enhet, det vill säga en juridisk person eller ett juridiskt arrangemang och det består inte av flera enheter. Således är till exempel en investeringsfond, som betraktas som en investeringsenhet, ett finansiellt institut och om det uppfyller förutsättningarna ett självständigt rapporteringsskyldigt finansiellt institut.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.3 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.3 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

7 §.Rapporteringsskyldigt finansiellt institut . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut. Med rapporteringsskyldigt finansiellt institut avses ett finländskt finansiellt institut, det vill säga ett finansiellt institut vars hemvist är i Finland. Med rapporteringsskyldigt finansiellt institut avses dock inte en annanstans än i Finland belägen filial till ett finländskt finansiellt institut. Däremot betraktas en filial i Finland till ett finansiellt institut med säte annanstans än i Finland som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut omfattas av skyldigheterna enligt den föreslagna lagstiftningen i Finland. Ett icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan inte vara ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut. Begreppet icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut definieras i 17 §.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.1 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.1 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS, med den skillnaden att ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i handräckningsdirektivet avser ett finansiellt institut med hemvist i vilken som helst medlemsstat och i CRS i vilken som helst deltagande jurisdiktion. Det är ändamålsenligt att på det föreslagna sättet avgränsa definitionen till finländska finansiella institut och filialer som finns i Finland, eftersom skyldigheterna i lagen hänför sig endast till dem i Finland. 

8 §.Deltagande jurisdiktion . I paragrafens definieras en deltagande jurisdiktion. Med deltagande jurisdiktion avses för det första vilken annan medlemsstat i Europeiska unionen som helst än Finland (1 punkten). För det andres avses vilken annan jurisdiktion som helst med vilken Finland har ett avtal, enligt vilket denna jurisdiktion lämnar de upplysningar som avses i 3 kap. till Finland, och som har identifierats i den förteckning som har offentliggjorts av Skatteförvaltningen och anmälts till Europeiska kommissionen (2 punkten). Med deltagande jurisdiktion avses även vilken annan jurisdiktion som helst med vilken Europeiska unionen har ett avtal, enligt vilket denna jurisdiktion lämnar de upplysningar som avses i 3 kap. till Finland, och som har identifierats i den förteckning som har offentliggjorts av Skatteförvaltningen och Europeiska kommissionen (3 punkten). Det är ändamålsenligt för Skatteförvaltningen att publicera en uppdaterad förteckning över alla deltagande jurisdiktioner i stället för att förteckningen täcker endast de jurisdiktioner som avses i 2 punkten. En omfattande förteckning är till fördel för de finansiella instituten, eftersom begreppet deltagande jurisdiktion hänför sig i synnerhet till åtgärderna för kundkännedom för de finansiella instituten. Om en investeringsenhet som avses i 4 § 1 mom. 2 punkten och som är kontohavare hos ett finansiellt institut finns i en deltagande jurisdiktion, behöver det finansiella institutet inte undersöka och inte heller identifiera investeringsenhetens personer med bestämmande inflytande. Om den aktuella kontohavaren å sin sida finns annanstans än i en deltagande jurisdiktion, ska det finansiella institutet behandla kontohavaren som en passiv icke-finansiell enhet enligt 62 § och undersöka, identifiera och rapportera även personerna med bestämmande inflytande i investeringsenheten.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.4 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.5 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

9 §.Finansiellt institut i en deltagande jurisdiktion . I paragrafens definieras ett finansiellt institut i en deltagande jurisdiktion. Med finansiellt institut i en deltagande jurisdiktion avses ett finansiellt institut som har sin hemvist i en deltagande jurisdiktion, men dock inte filialer till det finansiella institutet som är belägna utanför en sådan deltagande jurisdiktion. Med finansiellt institut i en deltagande jurisdiktion avses dessutom en filial i en deltagande jurisdiktion till ett finansiellt institut som finns annanstans än i en deltagande jurisdiktion. Ett finansiellt institut anses ha sin hemvist i den jurisdiktion vars rättskipningsmakt den omfattas av, det vill säga att jurisdiktionen kan övervaka det finansiella institutets rapportering.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.2 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.2 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

10 §.Finansiella tillgångar . I paragrafen definieras begreppet finansiella tillgångar. Begreppet finansiella tillgångar är väsentligt bland annat för att fastställa om ett konto anses vara ett finansiellt konto eller om någon av förutsättningarna för kategorin finansiellt institut uppfylls i aktörens affärsverksamhet. Med finansiella tillgångar avses värdepapper, delägarandelar, råvaror, swappar, försäkringsavtal eller livränteavtal. Med finansiella tillgångar avses även varje andel, inbegripet en futur, termin eller option, av ett värdepapper, en rapporteringspliktig kryptotillgång, en delägarandel, en råvara, en swap, ett försäkringsavtal eller ett livränteavtal. Med finansiella tillgångar avses i princip alla tillgångar som kan föras på ett finansiellt instituts konto. När det fastställs om någon egendomspost betraktas som finansiell tillgång, är egendomspostens form inte av betydelse i samband med utfärdandet. Med finansiella tillgångar avses inte en skuldfri direkt andel i fast egendom, såsom direkta investeringar i finländska bostadsaktiebolag eller aktier i ömsesidiga fastighetsaktiebolag och inte heller en nyttighet som är en materiell produkt. Andelen i den rapporteringspliktiga kryptotillgången är ett tillägg till de förmögenhetsposter som betraktas som finansiella tillgångar. I övrigt förblir definitionen oförändrad.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.7 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.7 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

11 §.Elektroniska pengar . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av elektroniska pengar. Enligt paragrafens 1 mom. avses med elektroniska pengar en digital representation av fiatvaluta enligt definitionen i 11 § (1 punkten). Som elektroniska pengar betraktas även en digital produkt som ges ut mot erhållande av medel i syfte att genomföra betalningstransaktioner (2 punkten). Elektroniska pengar är även en digital produkt som utgör en fordran på utgivaren angiven i samma fiatvaluta (3 punkten) och en digital produkt som accepteras som betalningsmedel av en annan fysisk eller juridisk person än utgivaren (4 punkten). Som elektroniska pengar betraktas dessutom en digital produkt som i enlighet med de lagstiftningskrav som gäller för utgivaren kan lösas in när som helst och till det nominella beloppet för samma fiatvaluta på begäran av produktens innehavare (5 punkten). Begreppet fiatvaluta definieras i 12 §.  

Enligt paragrafens 2 mom. avses med elektroniska pengar dock inte en produkt som endast har skapats för att underlätta överföring av medel från en kund till en annan person enligt kundens instruktioner. En produkt anses inte ha utvecklats endast för att underlätta överföring av medel om de medel som är kopplade till en sådan produkt, inom ramen för den överförande enhetens normala affärsverksamhet, antingen innehas längre än 60 dagar efter mottagandet av instruktioner för att underlätta överföringen, eller om inga instruktioner mottas, de medel som är förknippade med en sådan produkt innehas längre än 60 dagar efter det att medlen har mottagits. Elektroniska pengar är ett nytt begrepp och motsvarar den definition av elektroniska pengar som har fogats till handräckningsdirektivet genom DAC8 och till uppdaterade CRS. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.9 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.9 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

12 §.Fiatvaluta . I paragrafen definieras fiatvaluta. Med fiatvaluta avses avses den officiella valutan inom en jurisdiktion, utfärdad av en jurisdiktion eller en jurisdiktions utsedda centralbank eller penningpolitiska myndighet. Utfärdandet av valutan ska ha skett antingen som fysiska sedlar eller mynt eller pengar i olika digitala former, inklusive bankreserver och centralbankers digitala valutor enligt 13 §, affärsbankers pengar och elektroniska penningprodukter. Definitionen av fiatvaluta är en ny definition i handräckningsdirektivet och CRS och definitionen är även ny i den nationella lagstiftningen.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.10 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.11 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

13 §.En centralbanks digitala valuta . I paragrafens definieras en centralbanks digitala valuta. Med en centralbanks digitala valuta avses digitala fiatvalutor som utfärdas av en centralbank eller annan penningpolitisk myndighet. Definitionen av en centralbanks digitala valuta är en ny definition i handräckningsdirektivet och CRS och definitionen är även ny i den nationella lagstiftningen.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.11 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.10 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

14 §.Kryptotillgång . I paragrafen definieras begreppet kryptotillgång. Med kryptotillgång avses en kryptotillgång enligt definitionen i artikel 3.1.5 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. Definitionen av kryptotillgång är en ny definition i handräckningsdirektivet och CRS och definitionen är även ny i den nationella lagstiftningen. Definitionen av kryptotillgång är identisk med definitionen av kryptotillgång i 4 § i den föreslagna lagen om skyldighet för leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning enligt denna proposition. Definitionen är särskilt betydelsefull i rapporteringen av upplysningar som gäller kryptotillgångar och definitionen beskrivs även detaljerat i specialmotiveringen till lagen i fråga.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.12 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.12 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

15 §.Rapporteringspliktig kryptotillgång . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång. Med rapporteringspliktig kryptotillgång avses andra kryptotillgångar än centralbankers digitala valutor, elektroniska pengar eller kryptotillgångar för vilka en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster enligt 13 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning på lämpligt sätt har fastställt att de inte kan användas för betalnings- eller investeringsändamål. Definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång är en ny definition i handräckningsdirektivet och CRS och definitionen är även ny i den nationella lagstiftningen. På samma sätt som definitionen av en kryptotillgång är definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång identisk med definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång i 8 § i den föreslagna lagen om skyldighet för leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning enligt denna proposition. Definitionen är särskilt betydelsefull i rapporteringen av upplysningar som gäller kryptotillgångar och definitionen beskrivs detaljerat i specialmotiveringen till lagen i fråga. Även om uttrycket rapporteringspliktig används som en del av definitionen i denna lag, hänvisar och avser rapporteringsplikten till rapporteringsplikten för en kryptotillgång med stöd av lagen om skyldighet för leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Definitionen av en rapporteringspliktig kryptotillgång är i denna lag av betydelse främst för definitionerna av en investeringsenhet, finansiella tillgångar och en bytestransaktion samt tillämpningsområdet för dessa.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.13 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.13 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

16 §.Bytestransaktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en bytestransaktion. Med bytestransaktion avses byte mellan vilka som helst rapporteringspliktiga kryptotillgångar och fiatvalutor och byte mellan en eller flera former av rapporteringspliktiga kryptotillgångar. Definitionen av bytestransaktion är en ny definition i handräckningsdirektivet och CRS och definitionen är även ny i den nationella lagstiftningen. På samma sätt som definitionen av kryptotillgång och rapporteringspliktig kryptotillgång är definitionen av en bytestransaktion identisk med definitionen av en bytestransaktion i 12 § i den föreslagna lagen om skyldighet för leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning enligt denna proposition. Definitionen är särskilt betydelsefull i rapporteringen av upplysningar som gäller kryptotillgångar och definitionen beskrivs detaljerat i specialmotiveringen till lagen i fråga. Definitionen av en bytestransaktion har i denna lag betydelse främst i fråga om definitionen av investeringsenhet och dess tillämpningsområde.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A.14 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A.14 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

17 §.Icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut. Det föreslås att definitionen täcker sådana finansiella institut som inte har någon anmälningsskyldighet. Paragrafens 1 mom. innehåller en uttömmande förteckning av icke-rapporteringsskyldiga finansiella institut. Med icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut avses för det första en myndighetsenhet enligt definitionen i 18 §, en internationell organisation enligt definitionen i 19 § och en centralbank enligt definitionen i 20 § (1 punkten). Ett icke-rapporteringsskyldigt finansiell institut är även en bred pensionsfond enligt definitionen i 21 §, en smal pensionsfond enligt definitionen i 22 §, en pensionsfond hos ett statligt organ, en internationell organisation eller en centralbank enligt definitionerna i 23 § och en kvalificerad kreditkortsutfärdare enligt definitionen i 24 § (2 punkten) och ett undantaget företag för kollektiva investeringar enligt definitionen i 25 § (3 punkten). Som icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut betraktas även en trust, om trustförvaltaren är ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i Finland eller i en annan rapporteringspliktig jurisdiktion och trustförvaltaren till skattemyndigheten i den egna jurisdiktionen rapporterar alla upplysningar som ska rapporteras i enlighet med 3 kap. eller motsvarande lagstiftning i trustförvaltarens hemvistjurisdiktion avseende trustens samtliga rapporteringspliktiga konton (4 punkten).  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om ett undantag som gäller icke-finansiella institut enligt 1 mom. 1 punkten, det vill säga en myndighetsenhet, en internationell organisation och en centralbank. Dessa betraktas inte som icke-rapporteringsskyldiga finansiella institut för det första med avseende på en utbetalning som hänför sig till en skyldighet som uppstått i samband med sådan kommersiell finansiell verksamhet som ett specificerat försäkringsföretag, ett depåinstitut eller ett inlåningsinstitut ägnar sig åt (1 punkten). Dessa betraktas inte heller som icke-finansiella institut i fråga om sådan verksamhet där centralbankers digitala valutor innehas för kontohavare som inte är finansiella institut, myndighetsenheter, internationella organisationer eller centralbanker. Myndighetsenheter, internationella organisationer och centralbanker betraktas dock till övriga delar fortfarande som icke-rapporteringsskyldiga finansiella institut (2 punkten). Undantaget i 2 punkten i momentet baserar sig på det tillägg som gjorts i handräckningsdirektivet genom DAC8 och i CRS med uppdaterade CRS. Definitionen av ett icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut preciseras till denna del i den nationella lagstiftningen. I fråga om innehåll förblir definitionen i övrigt oförändrad. 

Definitionen av ett icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut i handräckningsdirektivet och CRS innehåller utöver ovan nämnda finansiella institut en nationell option att betrakta så kallade finansiella institut med låg risk som icke-rapporteringsskyldiga finansiella institut. Dessa är enheter med låg risk för att de används för att undgå skatt och som i avsevärd mängd har likadana egenskaper som de finansiella institut som avses i 1 mom. 1 och 2 punkten. För att någon kategori av finansiella institut ska kunna betraktas som ett finansiellt institut med låg risk i Finland förutsätts ett detaljerat bedömnings-, godkännande- och uppföljningsförfarande av kommissionen och OECD:s Global Forum. I samband med beredningen av lagstiftningen för genomförandet av DAC2 och CRS år 2015 har det bedömts att det i Finland inte finns sådana finansiella institut, utan att de allmänna kategorierna för icke-rapporteringsskyldiga finansiella institut är tillräckligt omfattande. Denna proposition innehåller till denna del inte någon ändring jämfört med nuläget, varför det inte heller framöver finns någon nationell förteckning över finansiella institut med låg risk i Finland. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.1 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.1 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

18 §.Myndighetsenhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en myndighetsenhet. Enligt paragrafens 1 mom. avses med myndighetsenhet vilken som helst jurisdiktion eller en del av den, inbegripet en delstat, ett landskap, ett distrikt och en kommun. Som myndighetsenhet betraktas även en institution eller ett instrument, såsom ett ämbetsverk och förvaltningsorgan, som ägs av jurisdiktionen eller en del av den ensam eller tillsammans med en annan myndighetsenhet. Enheter som omfattas av begreppet myndighetsenhet är integrerade delar av en jurisdiktion, kontrollerade enheter eller statliga delar.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om vad som avses med uttrycket integrerad del av en jurisdiktion vid tillämpning av 1 mom. Med integrerade del av en jurisdiktion avses en sådan person, organisation, förvaltning, byrå, fond, ett sådant instrument eller i övrigt vilket som helst utsett organ, som utgör en styrande myndighet i jurisdiktionen. Den styrande myndighetens nettoinkomster ska krediteras myndighetens eget konto eller ett annat konto som tillhör jurisdiktionen, och ingen del härav får utfalla till förmån för en privatperson. Med integrerad del av en jurisdiktion avses inte en fysisk person som agerar i privat eller personligt syfte och som är en statschef, tjänsteman eller handläggare. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om vad som avses med uttrycket kontrollerad enhet vid tillämpning av 1 mom. Med kontrollerad enhet avses en enhet som till sin form är skild från jurisdiktionen eller som på annat sätt utgör en separat juridisk person och uppfyller tre förutsättningar. Enheten ska för det första helt och hållet ägas och kontrolleras av en eller flera myndighetsenheter, antingen direkt eller via en eller flera kontrollerade enheter (1 punkten). För det andra ska enhetens nettoinkomster krediteras enhetens eget konto eller konton hos en eller flera myndighetsenheter, utan att någon del av enhetens inkomster utfaller till förmån för någon privatperson (2 punkten). För det tredje ska enhetens tillgångar tillfalla en eller flera myndighetsenheter vid upplösning (3 punkten). 

Paragrafens 4 mom. innehåller dessutom bestämmelser om situationer då inkomst inte anses utfalla till förmån för privatpersoner vid tillämpning av 3 mom. 2 punkten. Inkomst utfaller till förmån för privatpersoner, om dessa personer är de avsedda förmånstagarna för ett offentligt program, och verksamheten inom programmet bedrivs till förmån för allmänheten, det vill säga för en annan än en avgränsad grupp av personer, och för det allmännas bästa eller rör administration inom någon fas av myndighetsutövning. Inkomsterna anses dock utfalla till förmån för privatpersoner, om inkomsterna härrör från en myndighetsenhet som används för att bedriva kommersiell näringsverksamhet såsom kommersiell bankverksamhet som tillhandahåller finansiella tjänster till privatpersoner. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.2 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.2 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

19 §.Internationell organisation . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en internationell organisation. Med internationell organisation avses vilken som helst mellanstatliga organisation och organ och verk som ägs helt av en sådan organisation, under förutsättning att organisationen består i huvudsak av regeringar, organisationen har en gällande överenskommelse om säte eller ett i huvudsak liknande avtal med jurisdiktionen och organisationens inkomster inte utfaller till förmån för privatpersoner.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.3 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.3 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

20 §.Centralbank . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en centralbank. Med centralbank avses en institution som i lag eller regeringsbeslut har godkänts som den centrala myndighet som utfärdar instrument avsedda att användas som cirkulerande valuta. En sådan institution kan även inbegripa en institution som är skild från jurisdiktionens regering, och det förutsätts inte att jurisdiktionen äger institutionen helt eller delvis. Med centralbank avses inte själva jurisdiktionens offentliga makt.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.4 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.4 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

21 §.Bred pensionsfond . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en bred pensionsfond. Med bred pensionsfond avses en fond som har etablerats för att tillhandahålla förmåner vid ålderspensionering, arbetsoförmåga eller dödsfall, eller någon kombination av dessa, till förmånstagare som är eller tidigare har varit anställda hos en eller flera arbetsgivare eller till förmånstagare som har angetts av sådana anställda på grundval av utförda tjänster. För att en fond ska betraktas som en bred pensionsfond förutsätts dessutom att den uppfyller de förutsättningar som föreskrivs i 1–3 punkten i paragrafen. Fonden får för det första inte ha någon enskild förmånstagare som har rätt till mer än fem procent av fondens tillgångar (1 punkten). Fonden ska dessutom regleras av en offentlig myndighet och rapportera in upplysningar om sina förmånstagare till skattemyndigheterna (2 punkten). För det tredje ska fonden uppfylla åtminstone en av de fyra tilläggsförutsättningar som föreskrivs i underpunkterna a–d i 3 punkten. Fonden ska vara generellt undantagen från beskattning av investeringsinkomst, alternativt att investeringsinkomster från kontot är föremål för uppskjuten skatt eller lägre skattesats, på grund av fondens status som ålderspensionssystem eller annat pensionssystem (underpunkt a). Fonden ska få minst 50 procent av de totala inbetalningarna från de finansierande arbetsgivarna, med undantag för överföringar av tillgångar från pensionsfonder som avses i denna paragraf och i 22 och 23 § och pensionskonton som avses i 46 § (underpunkt b). Utdelning eller uttag från fonden ska medges endast i samband med sådana särskilda händelser som gäller ålderspensionering, arbetsoförmåga eller dödsfall, förutom överföringar till sådana andra pensionsfonder som avses i denna paragraf och i 22 och 23 § i denna lag eller sådana pensionskonton som avses i 46 §. Om tillgångarna delas före dessa särskilda transaktioner, ska fonden tillämpa en påföljd av straffkaraktär på sådan utdelning och sådant uttag av tillgångar (underpunkt c). Pensionsavgifter för arbetstagare, med undantag för särskilda kompensationsinbetalningar, till fonden ska ha begränsats med hänsyn till arbetstagarens intjänade inkomst, alternativt får de årligen inte överstiga ett belopp i euro motsvarande 50 000 US-dollar, varvid de regler för sammanläggning av konton och valutaomvandling som anges i 102 § ska tillämpas.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.5 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.5 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

22 §.Smal pensionsfond . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en smal pensionsfond. Med smal pensionsfond avses en fond som har etablerats för att tillhandahålla förmåner vid ålderspensionering, arbetsoförmåga eller dödsfall till förmånstagare som är eller tidigare har varit anställda hos en eller flera arbetsgivare eller till förmånstagare som har angetts av sådana anställda på grundval av utförda tjänster. För att en fond ska betraktas som en smal pensionsfond förutsätts dessutom att den uppfyller de förutsättningar som föreskrivs i 1–5 punkten i paragrafen. Fonden ska för det första ha färre än 50 deltagare (1 punkten). För det andra ska fonden finansieras av en eller flera arbetsgivare som inte är investeringsenheter eller passiva icke-finansiella enheter (2 punkten). För det tredje ska arbetstagarens och arbetsgivarens respektive inbetalningar till fonden, med undantag för överföringar av tillgångar från pensionskonton enligt 46 §, begränsas med hänsyn till arbetstagarens intjänade inkomster och ersättningar (3 punkten). För det fjärde ska de deltagare som inte har sin hemvist i Finland inte ha rätt till mer än 20 procent av fondens tillgångar (4 punkten). För det femte ska fonden regleras av en offentlig myndighet och rapportera in upplysningar om sina förmånstagare till skattemyndigheterna (5 punkten). Begreppet passiv icke-finansiell enhet, som används i paragrafen, definieras i 62 §.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.6 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.6 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

23 §.Pensionsfond hos en offentlig enhet, en internationell organisation eller en centralbank . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en pensionsfond hos en offentlig enhet, en internationell organisation eller en centralbank. Med pensionsfond hos en offentlig enhet, en internationell organisation eller en centralbank avses en fond som bildats av en myndighetsenhet, en internationell organisation eller en centralbank för att tillhandahålla förmåner vid ålderspensionering, arbetsoförmåga eller dödsfall till förmånstagare som definieras i 1 och 2 punkten i paragrafen. Enligt paragrafens 1 punkt ska förmånstagarna eller deltagarna vara nuvarande eller tidigare anställda eller förmånstagare som har angetts av sådana anställda. Enligt 2 punkten i paragrafen förutsätts i fråga om andra förmånstagare eller deltagare än nuvarande eller tidigare anställda att de förmåner som betalats till dessa är en ersättning på grundval av personligen utförda tjänster åt myndighetsenheten, den internationella organisationen eller centralbanken.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.7 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.7 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

24 §.Kvalificerad kreditkortsutfärdare . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en kvalificerad kreditkortsutfärdare. Enligt paragrafens 1 mom. avses med kvalificerad kreditkortsutfärdare ett finansiellt institut som är ett finansiellt institut endast på grundval av att den utfärdar kreditkort på vilka insättningar endast accepteras när en kund gör en inbetalning som överstiger det utestående saldot med avseende på kortet och det överskjutande beloppet inte omedelbart återbetalas till kunden (1 punkten). Dessutom förutsätts att det finansiella institutet har infört riktlinjer och förfaranden för att förhindra antingen att en kund gör en inbetalning som överstiger det utestående saldot till ett belopp motsvarande 50 000 US-dollar, inbegripet fordringar som har uppstått på grund av returnerade varor, eller för att säkerställa att en kundbetalning som överstiger det utestående saldot med mer än detta belopp återbetalas till kunden inom 60 dagar (2 punkten). I paragrafens 2 mom. föreskrivs att fordringar för omtvistade betalningar inte betraktas som en inbetalning som överstiger det utestående saldot av en kund vid tillämpning av 1 mom. 2 punkten. I paragrafens 3 mom. föreskrivs å sin sida att vid tillämpning av 1 mom. 2 punkten ska bestämmelserna i 102 § om sammanläggning av konton och valutaomräkning iakttas.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.8 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.8 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

25 §.Undantaget företag för kollektiva investeringar . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett undantaget företag för kollektiva investeringar. Enligt paragrafens 1 mom. avses med undantaget företag för kollektiva investeringar en investeringsenhet som regleras som ett företag för kollektiva investeringar, vars alla andelar i företaget för kollektiva investeringar ägs av sådan fysiska personer eller enheter som inte är rapporteringspliktiga personer. Begreppet rapporteringspliktig person definieras i 56 §. En investeringsenhet betraktas dock inte som ett undantaget företag för kollektiva investeringar om det kontrolleras av en passiv icke-finansiell enhet, vars personer med bestämmande inflytande är rapporteringspliktiga personer. Begreppet person med bestämmande inflytande definieras i 57 §.  

Paragrafens 2 mom. innehåller föreskrifter om en situation där ett undantaget företag för kollektiva investeringar inte betraktas som ett undantaget företag för kollektiva investeringar. En investeringsenhet är inte ett företag för kollektiva investeringar om den har utfärdat fysiska aktier ställda till innehavaren vilka inte har lösts in eller dragits in före den 1 januari 2018. Denna del av definitionen kan innehållsmässigt anses leda till samma slutresultat som definitionen av ett undantaget företag för kollektiva investeringar i DAC, vilken beskrivs i led 2 i punkt B.9 i avsnitt VIII i bilaga I till DAC. Enligt den kan en investeringsenhet som regleras som ett instrument för kollektiva investeringar dock inte betraktas som ett undantag instrument för kollektiva investeringar endast därför att den utfärdat fysiska aktier ställda till innehavaren. En ytterligare förutsättning för detta är att aktier som utfärdats av ett instrument för kollektiva investeringar inte har utfärdats som fysiska aktier ställda till innehavaren efter den 31 december 2015, att instrumentet för kollektiva investeringar drar in aktierna i samband med återinlösen, att instrumentet för kollektiva investeringar tillämpar skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom i avsnitt II–III i bilaga I till DAC och i samband med inlösen eller annan betalning anmäler alla krävda upplysningar om sådana aktier samt att instrumentet för kollektiva investeringar har riktlinjer och förfaranden för att säkerställa att sådana aktier löses in eller dras in så fort som möjligt och i varje fall före den 1 januari 2018. Handräckningsdirektivet och CRS innehåller en övergångsbestämmelse utifrån vilken ett företag för kollektiva investeringar som har haft ägare kan betraktas som ett undantaget företag för kollektiva investeringar. Övergångsbestämmelsen har varit i kraft fram till slutet av år 2017. Extra skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom har fastställts för ett sådant företag för kollektiva investeringar och de ska ha tillämpats före slutet av år 2017. Det anses inte vara ändamålsenligt att utfärda bestämmelser om den föreskrift i direktivet och CRS vilken i praktiken har gått ut. Det är dock motiverat att utfärda bestämmelser om att definitionen av ett undantaget företag för kollektiva investeringar inte kan tillämpas på sådana företag för kollektiva investeringar som utfärdar fysiska aktier ställda till innehavaren som inte lösts in eller dragits in före övergångsperiodens slut. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.9 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B.9 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

26 §.Finansiellt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett finansiellt konto. Enligt paragrafens 1 mom. avses med finansiellt konto för det första ett inlåningskonto (1 punkten) och ett depåkonto (2 punkten) som förs av ett finansiellt institut. Ett finansiellt konto är även en investeringsenhets kapital- eller skuldandel i ett finansiellt institut (3 punkten), när det är fråga om ett finansiellt institut som inte avses i 3 punkten, andel i eget kapital eller skulder i det finansiella institutet om typen av andel har valts i syfte att undvika rapportering i enlighet med 3 kap. (4 punkten) och ett försäkringsavtal med kontantvärde eller ett livränteavtal som tecknas eller förs av ett finansiellt institut. De i paragrafen använda begreppen inlåningskonto, depåkonto, andel i eget kapital, försäkringsavtal med kontantvärde och livränteavtal definieras i 27–29, 31 och 33 §.  

Undantag från 1 mom. 3 punkten regleras i 2 mom. Med finansiellt konto avses för det första inte en andel i eget kapital eller skulder i en enhet som är en investeringsenhet enbart på grundval av att den ger investeringsråd till och agerar på en sådan kunds vägnar i syfte att investera, förvalta eller administrera finansiella tillgångar som i kundens namn sätts in hos ett annat finansiellt institut än en sådan enhet (1 punkten). Som finansiellt konto betraktas inte heller en andel i eget kapital eller skulder i en enhet som hanterar portföljer för en kund och agerar på en sådan kunds vägnar i syfte att investera, förvalta eller administrera finansiella tillgångar som i kundens namn sätts in hos ett annat finansiellt institut än en sådan enhet (2 punkten). 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs en precisering till 1 mom. 5 punkten. Med finansiellt konto avses även direkt livränta som ges till en fysisk person och som är investeringsrelaterad och kan överföras (1 punkten) och sänker penningvärdet för en annan pensionsförmån eller förmån för arbetsoförmåga än en sådan som ges utifrån ett finansiellt konto (2 punkten). 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.1 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.1 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

27 §.Inlåningskonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett inlåningskonto. Med inlåningskonto avses för det första ett företags-, löne-, spar-, termins- eller kapitalkonto eller ett konto som finns dokumenterat genom bankcertifikat, sparbevis, investeringsbevis, inlåningsbevis eller ett annat liknande instrument som tillhandahålls av ett inlåningsinstitut (1 punkten). Med inlåningskonto avses även det belopp som förvaltas av ett försäkringsföretag och som i enlighet med ett avtal om garanterad investering eller ett liknande avtal är föremål för utbetalning eller kreditering av ränta (2 punkten). Ett inlåningskonto är även ett sådant konto eller hypotetiskt konto som utgör alla elektroniska pengar som innehas för en kunds räkning (3 punkten). Med inlåningskonto avses dessutom ett konto som innehar en eller flera av en centralbanks digitala valutor för en kunds räkning (4 punkten). Paragrafens 3 och 4 punkt motsvarar de ändringar av definitionen av inlåningskonto som gjorts i handräckningsdirektivet genom DAC8 och i CRS genom uppdateringen av CRS.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.2 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.2 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

28 §.Depåkonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett depåkonto. Med depåkonto avses ett konto som innehåller finansiella tillgångar och förs till förmån för en annan person. Det anses att ett depåkonto bildas även i situationer där ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut administrerar till exempel derivat för en kund som utgör motpart. Ett depåkonto bildas däremot i allmänhet inte om det rapporteringsskyldiga finansiella institutets roll endast är att fungera som motpart i en derivataffär eller i ett annat avtal. Med depåkonto avses inte försäkringsavtal eller livränteavtal, som är definitioner som föreskrivs i 30 och 31 §.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.3 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.3 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

29 §.Andel i eget kapital . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en andel i eget kapital. Definitionen gäller i synnerhet för andelar i sammanslutningar och truster. Enligt paragrafens 1 mom. avses med andel i eget kapital, när det gäller en sammanslutning som ska betraktas som ett finansiellt institut, en andel antingen i sammanslutningens kapital eller i dess avkastning.  

I paragrafens 2 mom. fastställs vem som anses ha en andel i eget kapital i en trust som betraktas som ett finansiellt institut. En andel i eget kapital anses innehas av en person som betraktas som stiftare eller förmånstagare för hela eller en del av trusten eller varje annan fysisk person som i sista hand utövar verklig kontroll över trusten. En rapporteringspliktig person ska behandlas som förmånstagare av en trust om den rapporteringspliktiga personen har rätt, till exempel via en nominell ägare, att direkt eller indirekt erhålla en fixerad utdelning eller kan, direkt eller indirekt, erhålla en diskretionär utdelning från trusten. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.4 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.4 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

30 §.Försäkringsavtal . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett försäkringsavtal. Med försäkringsavtal avses ett avtal som innebär att utfärdaren förbinder sig till att betala ut ett belopp i samband med en specificerad oförutsedd händelse förknippad med dödsfall, sjukdom, olycksfall, skadeståndsanspråk eller egendomsskaderisk. Med försäkringsavtal avses dock inte ett livränteavtal.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.5 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.5 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

31 §.Livränteavtal . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett livränteavtal. Med livränteavtal avses ett avtal enligt vilket utfärdaren förbinder sig att göra utbetalningar under en viss tidsperiod som helt eller delvis fastställs med hänsyn till den förväntade livslängden för en eller flera fysiska personer. Med livränteavtal avses även ett avtal som betraktas som ett livränteavtal i enlighet med lagstiftning, föreskrifter eller praxis inom den jurisdiktion inom vilken avtalet slöts och i enlighet med vilken utfärdaren förbinder sig att göra utbetalningar under en tidsfrist på ett år.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.6 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.6 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

32 §.Kontantvärde . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av kontantvärde. Enligt paragrafens 1 mom. avses med kontantvärde antingen det bruttobelopp som försäkringstagaren har att erhålla vid återköp eller uppsägning av avtalet (1 punkten) eller det belopp som försäkringstagaren kan låna i enlighet med eller med hjälp av avtalet (2 punkten). Med kontantvärde avses i varje rådande situation det högre av dessa två belopp. Med bruttobelopp enligt momentets 1 punkt avses det belopp från vilket avgifter som anknyter till inlösen eller ett säkerhetslån inte har dragits av.  

Paragrafens 2 mom. innehåller en förteckning med fem punkter om de belopp som ska betalas enligt försäkringsavtalet och som inte ingår i begreppet kontantvärde. De är i första hand de belopp som betalas endast då en fysisk person som är försäkrad enligt ett livförsäkringsavtal avlider (1 punkten) och som betalas som en personskade- eller sjukdomsförmån eller annan försäkringsförmån som utgör ersättning för ekonomisk skada som uppkommit i samband med en sådan händelse som försäkringen gäller för (2 punkten). Som kontantvärde betraktas inte heller ett belopp som enligt ett försäkringsavtal ska betalas som en återbetalning till försäkringstagaren av försäkringspremie exklusive försäkringspremier, oavsett om de faktiskt förordnats, som tidigare erlagts i enlighet med ett försäkringsavtal som inte är ett investeringsrelaterat livförsäkringsavtal eller livränteavtal, på grund av att avtalet hävs eller sägs upp eller risken reduceras under försäkringsavtalets löptid, eller som en återbetalning som uppstår av att en försäkringspremie fastställs på nytt till följd av en korrigering av ett räknefel eller liknande fel (3 punkten). Inte heller ett belopp som enligt försäkringsavtalet ska betalas som en återbäring till försäkringstagaren, utom utbetalning vid uppsägning betraktas som kontantvärde, förutsatt att återbäringen avser ett försäkringsavtal enligt vilket de enda förmåner som ska betalas anges i 2 punkten (4 punkten). Dessutom omfattar kontantvärde inte det belopp som enligt försäkringsavtalet ska betalas som avkastning på en förskottspremie eller en premieinbetalning för ett försäkringsavtal för vilket försäkringspremien ska betalas minst årligen, om beloppet av förskottspremien eller premieinbetalningen inte överstiger nästa årspremie som ska betalas enligt avtalet (5 punkten). 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.8 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.8 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

33 §.Försäkringsavtal med kontantvärde . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett försäkringsavtal med kontantvärde. Med försäkringsavtal med kontantvärde avses ett försäkringsavtal som har kontantvärde. Med det avses dock inte ett återförsäkringsavtal som inte är ett ansvarsåterförsäkringsavtal mellan två försäkringsföretag.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.7 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.7 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

34 §.Gruppförsäkringsavtal med kontantvärde . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett gruppförsäkringsavtal med kontantvärde. Med gruppförsäkringsavtal med kontantvärde avses en försäkring med kontantvärde som erbjuder skydd till fysiska personer som är anslutna till avtalet genom en arbetsgivare, en branschorganisation, en fackförening eller annan förening eller grupp. Dessutom förutsätts att försäkringen med kontantvärde tar ut en premie för varje medlem i gruppen eller medlemmar av en kategori inom gruppen vilken fastställs utan att ta hänsyn till medlemmarnas eller medlemskategoriernas personliga hälsoförhållanden förutom ålder, kön och rökvanor.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.3 i avsnitt VII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och den nationella optionen i punkt B.3 i avsnitt VII i uppdaterade CRS. 

35 §.Grupplivränteavtal . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett grupplivränteavtal. Med grupplivränteavtal avses ett livränteavtal i vilket borgenärerna är fysiska personer som är anslutna till avtalet genom en arbetsgivare, en branschorganisation, en fackförening eller annan förening eller grupp.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.4 i avsnitt VII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och den nationella optionen i punkt B i avsnitt VII i uppdaterade CRS. 

36 §.Totalt saldo eller värde . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av totalt saldo eller värde. Denna definition finns inte i handräckningsdirektivet och inte heller i CRS. Uttrycket totalt saldo eller värde används i flera paragrafer i den föreslagna lagen och definiering av uttrycket som ett eget begrepp smidiggör och preciserar dessa paragrafer. Begreppet har en särskild fast koppling till 102 §, som enligt förslaget innehåller bestämmelser om sammanläggning av kontosaldon och kontovärden. Med totalt saldo eller värde avses det saldo eller värde som fås genom att räkna samman saldona eller värdena för kontohavarens finansiella konton som förs i det rapporteringsskyldiga finansiella institutet och i dess eventuella närstående enheter.  

37 §.Redan befintligt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett redan befintligt konto. Ett finansiellt konto är antingen ett redan befintligt konto eller ett nytt konto. Huruvida ett finansiellt konto betraktas som ett redan befintligt konto eller ett nytt konto är av betydelse i synnerhet för förfarandena för kundkännedom för kontot. Enligt paragrafens 1 punkt avses med redan befintligt konto ett finansiellt konto, som förs av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut från och med den 31 december 2015. Enligt paragrafens 2 punkt avses med redan befintligt konto även ett finansiellt konto som avses i 27 § 3 eller 4 punkten och som förs av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut den 31 december 2025. Det konto som i enlighet med 2 punkten ska betraktas som ett redan befintligt konto är ett tillägg till den gällande lagstiftningen och en följd av ändringen av handräckningsdirektivet och CRS. Enligt punkten innehållande en definition av ett redan befintligt konto i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, avses med redan befintligt konto även ett finansiellt konto som förs av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut den 31 december 2025, om kontot behandlas som ett finansiellt konto uteslutande med stöd av de ändringar som gjorts i handräckningsdirektivet genom DAC8. Den ändring som gjorts i CRS till denna del motsvarar ordalydelsen i handräckningsdirektivet. Ändringen innebär att sådana konton på vilka elektroniska pengar eller en centralbanks digitala valutor förvaras för kundens räkning läggs till i definitionen av ett inlåningskonto. Enligt 3 punkten avses med ett redan befintligt konto även en enhet som uppfyller definitionen av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut som en följd av ändringen av handräckningsdirektivet och CRS. Ett sådant finansiellt konto som förs före den föreslagna lagen träder i kraft, det vill säga före den 31 december 2025, betraktas inte som ett befintligt konto och i fråga om detta förutsätts inte förfaranden för kundkännedom för ett nytt konto. Enligt paragrafens 4 punkt avses med ett redan befintligt konto varje finansiellt konto tillhörande en kontohavare, oavsett vilket datum detta finansiella konto öppnades, om kontot uppfyller fyra förutsättningar. Kontohavaren ska för det första inneha ett finansiellt konto som ska betraktas som ett redan befintligt konto utifrån 1 och 2 punkten hos det rapporteringsskyldiga finansiella institutet eller hos en närstående enhet inom samma jurisdiktion som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet (underpunkt a). För det andra förutsätts att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet eller den närstående enheten inom samma rapporteringspliktiga jurisdiktion behandlar de två ovan nämnda finansiella kontona, samt kontohavarens andra finansiella konton som ska betraktas som redan befintliga konton, som ett enda finansiellt konto i syfte att uppfylla kraven enligt 98 § och i syfte att fastställa saldot eller värdet av något av de finansiella kontona vid tillämpning av tröskelvärdena för konton (underpunkt b). För det tredje förutsätts att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet, med avseende på ett finansiellt konto som omfattas av förfaranden för bekämpning av penningtvätt och åtgärder för kundkännedom, får uppfylla kraven för sådana förfaranden för det finansiella kontot genom att använda förfaranden för bekämpning av penningtvätt och åtgärder för kundkännedom enligt 1 punkten (underpunkt c). I den svenska versionen av handräckningsdirektivet föreskrivs i den punkt som motsvarar detta led, det vill säga i punkt C.9.b iii i avsnitt VIII i bilaga I: ”Med Redan befintligt konto avses: ... B) varje Finansiellt konto tillhörande en Kontohavare, oavsett vilket datum detta Finansiella konto öppnades om ... iii) det Rapporteringsskyldiga finansiella institutet, med avseende på ett Finansiellt konto som omfattas av AML/KYC-förfaranden, får uppfylla kraven för sådana förfaranden för det Finansiella kontot genom att använda de AML/KYC-förfaranden som genomförs för det Redan befintliga kontot enligt punkt C.9 a”. I den engelskspråkiga versionen av direktivet föreskrivs samma punkt enligt följande: ”The term ”Pre-existing Account means: … b) any Financial Account of an Account Holder, regardless of the date such Financial Account was opened, if: … iii) with respect to a Financial Account that is subject to AML/KYC Procedures, the Reporting Financial Institution is permitted to satisfy such AML/KYC Procedures for the Financial Account by relying upon the AML/KYC Procedures performed for the Pre-existing Accoung described in subparagraph C(9), point (a)”. Med beaktande av texten i den engelskspråkiga versionen av direktivet och det faktum att den nämnda punkten C.9 a inte innehåller bestämmelser om tillämpliga förfaranden för förhindrande av penningtvätt eller förfaranden för kundkännedom, ska den föreslagna underpunkten c anses motsvara direktivets syfte och den engelskspråkiga versionen bättre än den finskspråkiga versionen av direktivet. För det fjärde får en förutsättning för att öppna det finansiella kontot inte vara att kontohavaren ska tillhandahålla nya, kompletterande eller ändrade kundupplysningar utöver dem som krävs för denna lags tillämpning (underpunkt d). Med kundupplysningar avses utöver grundläggande uppgifter om kunden i typfallet bland annat kundens konton, använda tjänster och betalningstransaktioner. Ett konto som öppnas på initiativ av kontohavaren betraktas inte i någon situation som ett redan befintligt konto. Förutsättningarna i underpunkt d i paragrafens 3 punkt uppfylls i praktiken endast i en situation där ett konto tekniskt sett öppnas på initiativ av ett finansiellt institut, till exempel i samband med en bankfusion.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.9 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och den nationella optionen i punkt C.9 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

38 §.Nytt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett nytt konto. Med nytt konto avses ett finansiellt konto som har öppnats av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut från och med den 1 januari 2016 eller senare (1 punkten). I handräckningsdirektivet används uttrycket förs i stället för öppnas. Användningen av det alternativa uttrycket ändrar inte väsentligt innehållet i definitionen, men det anses vara ett tydligare uttryck. Enligt förslaget är även ett finansiellt konto som avses i 27 § 3 eller 4 punkten och som öppnats den 1 januari 2026 eller senare ett nytt konto (2 punkten). På samma sätt och på samma grunder som i fråga om definitionen av ett redan befintligt konto, är ett konto som i enlighet med denna punkt betraktas som ett nytt konto ett tillägg till den gällande lagstiftningen. Ändringarna är tillägg till definitionen av inlåningskonto, vilka leder till att även konton på vilka elektroniska pengar eller en centralbanks digitala valuta förvaras för kundens räkning betraktas som finansiella konton. På grund av ändringen av handräckningsdirektivet och CRS är det behövligt att utfärda bestämmelser om ett undantag som gäller datum för öppnande av kontot till 1 punkten, som ska anses vara huvudregeln för definitionen av ett nytt konto. I fråga om en enhet som i och med den föreslagna lagen ändras till ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut betraktas ett finansiellt konto som öppnats den 1 januari 2026 eller senare som ett nytt konto (3 punkten). Som ett nytt konto betraktas, oberoende av situationen, ett konto som öppnas på initiativ av kunden tidigast den 1 januari 2016 eller den 1 januari 2026, beroende på om det handlar om en situation enligt 1 eller 2 punkten.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.10 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.10 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

39 §.Redan befintligt enskilt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett redan befintligt enskilt konto. Med redan befintligt enskilt konto avses ett redan befintligt konto som innehas av en eller flera fysiska personer.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.11 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.11 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

40 §.Nytt enskilt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett nytt enskilt konto. Med nytt enskilt konto avses ett nytt konto som innehas av en eller flera fysiska personer.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.12 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.12 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

41 §.Redan befintligt enhetskonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett redan befintligt enhetskonto. Med redan befintligt enhetskonto avses ett redan befintligt konto som innehas av en eller flera enheter.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.13 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.13 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

42 §.Lågvärdekonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett lågvärdekonto. Enligt paragrafens 1 mom. avses med lågvärdekonto ett redan befintligt enskilt konto med ett totalt saldo eller värde som den 31 december 2015 inte har överstigit ett belopp i euro motsvarande 1 000 000 US-dollar. Ett konto betraktas inte längre som ett lågvärdekonto det år då kontots totala saldo eller värde överstiger ett belopp i euro motsvarande 1 000 000 US-dollar. I fråga om innehåll motsvarar momentet punkt C.14 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.14 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS.  

Enligt paragrafens 2 mom. avses med lågvärdekonto även ett redan befintligt enskilt konto enligt 37 § 2 punkten med ett totalt saldo eller värde som den 31 december 2025 inte har överstigit ett belopp i euro motsvarande 1 000 000 US-dollar. Handräckningsdirektivet innehåller inte någon exakt bestämmelse om sådana konton ska betraktas som lågvärdekonton eller högvärdekonton och därför är det motiverat att precisera definitionen. Huruvida ett konto betraktas som ett lågvärdekonto är av betydelse med tanke på de rapporteringsskyldiga finansiella institutens förfaranden för kundkännedom. 

43 §.Högvärdekonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett högvärdekonto. Med högvärdekonto avses ett redan befintligt enskilt konto med ett totalt saldo eller värde som den 31 december 2015 eller den 31 december något efterföljande år har överstigit eller överstiger ett belopp i euro motsvarande 1 000 000 US-dollar.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.15 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.15 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

44 §.Nytt enhetskonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett nytt enhetskonto. Med nytt enhetskonto avses ett nytt konto som innehas av en eller flera enheter.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.16 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.16 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

45 §.Annat än finansiellt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett annat än ett finansiellt konto. Med annat än finansiellt konto avses de konton som definieras i 46–52 §. Ett annat än finansiellt konto är ett konto som inte är ett finansiellt konto och vars anknutna upplysningar inte anmäls till Skatteförvaltningen.  

Definitionen av ett annat än ett finansiellt konto i handräckningsdirektivet och CRS innehåller utöver de konton som avses i 46–52 § en nationell option om att så kallade finansiella konton med låg risk betraktas som andra än finansiella konton. Dessa är konton som uppfyller förutsättningarna för ett finansiellt konto med låg risk på grund av att de används för att undgå skatt och i avsevärd mängd har likadana egenskaper som de finansiella institut som avses i 46–52 §. För att någon typ av ett enskilt finansiellt konto ska kunna betraktas som ett annat än ett finansiellt konto i Finland utifrån en låg risk, förutsätts ett detaljerat bedömnings-, godkännande och uppföljningsförfarande av kommissionen och OECD:s Global Forum. I samband med beredningen av lagstiftningen för genomförande av DAC2 och CRS år 2015 har det bedömts att det i Finland inte finns sådana finansiella konton, utan att de andra än de allmänna kategorierna av finansiella konton är tillräckligt omfattande. Denna proposition innehåller till denna del inte någon ändring jämfört med nuläget, varför det inte heller framöver finns någon nationell förteckning över finansiella institut som utifrån en låg risk betraktas som ett annat än finansiellt konto. 

46 §.Särskilt pensionskonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett särskilt pensionskonto. Enligt paragrafens 1 mom. avses med särskilt pensionskonto ett konto som uppfyller de fem förutsättningarna i momentet. Konto ska för det första regleras som ett individuellt pensionskonto eller så ska det ingå som en del i en registrerad eller reglerad pensionsordning, vars syfte är att tillhandahålla pensionsförmåner, inklusive förmåner vid arbetsoförmåga eller dödsfall (1 punkten). För det andra ska kontot vara förknippat med skattelättnader (2 punkten). Med uttrycket att kontot ska vara förknippat med skattelättnader avses att skatteförmåner beviljats för konto. Det anses att ett konto är förknippat med skattelättnader till exempel då inbetalningarna på kontot, vilka i övrigt är skattepliktiga, är avdragbara eller då inbetalningarna lämnas utanför kontohavarens bruttoinkomst eller beskattas med nedsatt skattesats, eller då beskattningen av placeringsinkomst från kontot skjuts upp eller beskattas med nedsatt skattesats. För det tredje ska kontot omfattas av en skyldighet att årligen anmäla upplysningar till Skatteförvaltningen (3 punkten). För det fjärde ska uttag ske på villkor att en specificerad pensionsålder uppnåtts eller att arbetsoförmåga eller dödsfall inträffat, alternativt att sanktioner tillämpas på uttag som görs innan sådana specificerade händelser inträffat (4 punkten). För det femte ska de årliga insättningarna vara begränsade till ett belopp i euro motsvarande 50 000 US-dollar eller det totala belopp som sätts in på kontot under en livstid uppgår till ett belopp i euro motsvarande högst 1 000 000 US-dollar, och i båda fallen ska de regler för sammanläggning av konton och valutaomräkning som anges i 102 § tillämpas (5 punkten).  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om en situation där ett finansiellt konto i övrigt uppfyller förutsättningarna enligt 1 mom. 5 punkten i paragrafen, men det är möjligt att till det finansiella kontot göra överföringar av medel till kontot från ett eller flera konton som uppfyller förutsättningarna i 1 mom. eller 47 § eller från flera i 21–23 § avsedda pensionsfonder. Sådana överföringar beaktas inte då maximibeloppen enligt 1 mom. 5 punkten beräknas. Ett finansiellt konto kan således uppfylla förutsättningarna i 1 mom. 5 punkten och bemötas som ett särskilt pensionskonto trots den huvudregel som gäller insättningarnas maximibelopp. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.17 a i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.17 a i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

47 §.Särskilt investeringsinstrument . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett särskilt investeringsinstrument. Enligt paragrafens 1 mom. avses med särskilt investeringsinstrument ett konto som uppfyller de fyra förutsättningarna i momentet. För det första ska kontot regleras som ett investeringsinstrument med annat syfte än att tillhandahålla pension och det ska vara föremål för regelbunden handel på en etablerad värdepappersmarknad, alternativt ska det regleras som ett sparinstrument med annat syfte än att tillhandahålla pension (1 punkten). Med etablerad värdepappersmarknad avses en omsättning som är officiellt erkänd och som övervakas av marknadsområdets myndigheter och har ett betydande värde av årligen omsatta aktier. För det andra ska kontot vara förknippat med skattefördelar på samma sätt som för ett särskilt pensionskonto (2 punkten). För det tredje ska villkoret för uttag vara uppfyllande av specifika kriterier i fråga om syftet med investerings- eller sparkontot, såsom utbildningsförmåner eller medicinska förmåner, alternativt tillämpas sanktioner på uttag som har gjorts innan dessa förutsättningar har uppfyllts (3 punkten). För det fjärde ska årsavgifterna ha begränsats till ett belopp i euro motsvarande 50 000 US-dollar, och i båda fallen ska de regler för sammanläggning av konton och valutaomräkning som anges i 102 § tillämpas (4 punkten).  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om en situation där ett finansiellt kontot i övrigt uppfyller förutsättningarna enligt 1 mom. 4 punkten i paragrafen, men det är möjligt att till det finansiella kontot göra överföringar av medel till kontot från ett eller flera konton som uppfyller förutsättningarna i 1 mom. eller 46 § eller från flera i 21–23 § avsedda pensionsfonder. Sådana överföringar beaktas inte då maximibeloppen enligt 1 mom. 4 punkten beräknas. Ett finansiellt konto kan således uppfylla förutsättningarna i 1 mom. 4 punkten och bemötas som ett särskilt investeringsinstrument trots den huvudregel som gäller insättningarnas maximibelopp. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.17 b i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.17 b i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

48 §.Särskilt livförsäkringsavtal . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett särskilt livförsäkringsavtal. Ett särskilt livförsäkringsavtal är ett livförsäkringsavtal vars period som avtalet täcker upphör fram till dess att den försäkrade fysiska personen fyller 90 år (1 punkten). Avtalet ska dessutom uppfylla fyra andra förutsättningar, för att det ska anses vara ett särskilt livförsäkringsavtal. Försäkringspremierna ska vara regelbundna premier som inte minskar över tid och som ska betalas minst årligen under den tid som avtalet löper eller fram till dess att den försäkrade fyller 90 år, beroende på vilken period som är kortast (2 punkten). Avtalet får inte ha något avtalsvärde som en person kan få tillgång till genom uttag, lån eller på annat sätt utan att avtalet sägs upp (3 punkten). Om avtalet upphävs eller uppsägs, kan det belopp som betalas i samband med det, med undantag för en dödsfallsförmån, inte överstiga de totala försäkringspremier som betalats för avtalet. Från det belopp som ska betalas görs ett avdrag av debiteringar för dödsfall, sjukdom och kostnader för avtalets giltighetstid eller -period, oberoende av om debiteringarna faktiskt förordnats, samt andra belopp som belopp som betalats innan avtalet annullerats eller sagts upp. (4 punkten). Överföringstagare får inte heller behålla avtalet på grund av dess värde (5 punkten).  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.17 c i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.17 c i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

49 §.Särskilt konto i dödsbo . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett särskilt konto i dödsbo. Med särskilt konto i dödsbo avses ett konto som innehas uteslutande av ett dödsbo, om dokumentationen avseende kontot innehåller en handling om den avlidnes död, såsom en kopia av den avlidnes testamente eller ett dödsattest avseende den avlidne. I praktiken anses ett konto uteslutande vara ett konto i ett finländskt dödsbo fram till dess att bouppteckningen har förrättats. Efter bouppteckningen anses ett konto inte längre uppfylla definitionen av ett särskilt konto i ett dödsbo, utan det handlar om ett gemensamt konto för delägarna i dödsboet, på vilket det rapporteringsskyldiga finansiella institutet tillämpar förfarandena avseende ändringar i omständigheterna. I fråga om ett utländskt dödsbo anses ett konto uteslutande vara ett konto i ett dödsbo endast fram till dess att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet överlämnar kontot till en tredje parts besittning utifrån ett testamente, en bouppteckning eller något annat motsvarande dokument eller förfarande. Ett oskiftat finländskt konto i ett dödsbo anses inte vara ett särskilt konto i ett dödsbo, utan utifrån dess karaktär ett gemensamt konto för delägarna i dödsboet.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.17 d i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.17 d i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

50 §.Annat särskilt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett annat särskilt konto. Det handlar om konton, till exempel spärrkonton, på vilka den tredje parten innehar pengar för affärsverksamhetsparternas räkning. Med annat särskilt konto avses ett konto som har grundats i samband med någon av de fem händelser som räknas upp i paragrafen. Den första av dessa är en domstols dom eller beslut (1 punkten). Den andra är försäljning, byte eller uthyrning av fast eller lös egendom, under förutsättning att fem förutsättningar uppfylls (2 punkten). Kontot ska för det första finansieras uteslutande av med handpenning, deposition av ett tillräckligt belopp som säkerhet med en direkt koppling till transaktionen i fråga, eller en liknande betalning, eller av finansiella tillgångar som satts in på kontot i samband med försäljning, byte eller uthyrning av egendomen (punkt a). Kontot ska ha grundats och det ska användas uteslutande för att säkerställa fullgörandet av köparens skyldighet att betala köpeskilling för egendomen, säljarens skyldighet att stå för eventuella ansvarsförpliktelser eller uthyrarens eller hyrestagarens skyldighet att ersätta eventuella skador på den hyrda egendomen i enlighet med hyreskontraktet (punkt b). Tillgångarna på kontot, inklusive de inkomster som de genererar, ska utbetalas eller på annat sätt utfalla till förmån för köparen, säljaren, uthyraren eller hyrestagaren när egendomen säljs, byts eller överlåts, eller när hyresavtalet sägs upp (punkt c). Denna punkt omfattar bland annat situationer där kontot har grundats för att säkerställa att personen uppfyller sin skyldighet i anknytning till försäljning, byte eller hyrning av egendom. Till exempel ett hyresgarantikonto är ett sådant konto. Kontot får inte vara ett marginalkonto eller liknande konto som öppnats i samband med att en finansiell tillgång säljs eller byts (punkt d). Kontot får inte vara sammanlagt med ett konto enligt 52 § (punkt e). Den tredje händelsen är en skyldighet för ett finansiellt institut som betalar kostnader för ett lån med fast egendom som säkerhet att sätta av en del av betalningen uteslutande i syfte att underlätta att skatter eller försäkringspremier som rör den fasta egendomen kan betalas vid ett senare tillfälle (3 punkten). Den fjärde händelsen är en skyldighet för det finansiella institutet att uteslutande underlätta betalning av skatter vid ett senare tillfälle (4 punkten). Den femte händelsen utgörs av grundande av ett bolag eller kapitalökning i ett bolag, under förutsättning att kontot uppfyller fem förutsättningar (5 punkten). Kontot ska användas endast för att deponera kapital som ska användas för grundandet av eller bolagets kapitalökning enligt vad som föreskrivs i lag (punkt a). Eventuella belopp som innehas på kontot ska blockeras till dess att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet erhåller en oberoende bekräftelse, såsom ett handelsregisterutdrag, angående grundandet eller kapitalökningen (punkt b). Kontot ska stängas eller omvandlas till ett konto i bolagets namn efter grundandet eller kapitalökningen (punkt c). Alla återbetalningar till följd av att grundandet eller kapitalökningen misslyckats, med avdrag för tjänsteleverantörers avgifter eller liknande avgifter, kan göras endast till de personer som bidrog med beloppen (punkt d). Kontot får dessutom inte ha öppnats mer än 12 månader tidigare (punkt e). Paragrafens 5 punkt baserar sig på det tillägg som gjorts i handräckningsdirektivet genom DAC8 och i CRS genom uppdaterade CRS. Definitionen av ett icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut preciseras på motsvarande sätt i den nationella lagstiftningen.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.17 e i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.17 e i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

51 §.Särskilt inlåningskonto för elektroniska pengar . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett särskilt inlåningskonto för elektroniska pengar. Med särskilt inlåningskonto för elektroniska pengar avses ett inlåningskonto på vilket alla elektroniska pengar förvaras för en kunds räkning. Dessutom förutsätts att det glidande 90-dagars medelvärdets sammanlagda saldo eller värde under en period av 90 på varandra följande dagar inte överskridit 10 000 US-dollar eller ett motsvarande belopp i euro på någon dag under något kalenderår. Det glidande 90-dagars medelvärdet ska räknas för varje dag. Det glidande 90-medelvärdet för varje enskild dag fås genom att lägga till dagens slutsaldo för varje av de föregående 90 dagarna och dela summan med 90. Paragrafen baserar sig på den ändring som gjorts i handräckningsdirektivet genom DAC8 och i CRS genom uppdaterade CRS. Definitionen av ett icke-rapporteringsskyldigt finansiellt institut preciseras på motsvarande sätt i den nationella lagstiftningen. Definitionen avgränsar sådana lågriskprodukter som har ett lågt penningmässigt värde utanför rapporteringen.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.17 ea i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.17 ebis i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

52 §.Särskilt kreditkortskonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett särskilt kreditkortskonto. Enligt paragrafens 1 mom. avses med särskilt kreditkortskonto ett sådant inlåningskonto som finns uteslutande på grund av att en kund gör en inbetalning som överstiger det utestående saldot med avseende på ett kreditkort eller annan revolverande kredit, utan att det överskjutande beloppet återbetalas omedelbart till kunden (1 punkten). Dessutom förutsätts att det finansiella institutet har infört riktlinjer och förfaranden antingen för att förhindra att en kund gör en inbetalning som överstiger det utestående saldot med ett belopp i euro som är mer än 50 000 US-dollar, eller för att säkerställa att en kundbetalning som överstiger det utestående saldot med mer än detta belopp återbetalas till kunden inom 60 dagar. De regler för sammanläggning av konton och valutaomräkning som anges i 102 § tillämpas i båda fallen (2 punkten). I den punkt som motsvarar 2 punkten i handräckningsdirektivet och CRS förutsätts att det finansiella institutet har infört de krävda riktlinjerna och förfarandena senast i början av år 2016, det vill säga i det skede då direktivets och standardens skyldigheter började tillämpas. Det är inte längre ändamålsenligt att i detta skede inkludera denna tidsfrist i lagen. Däremot är det ändamålsenligt att förutsätta att ett finansiellt institut redan har infört de krävda riktlinjerna och förfarandena, så att ett inlåningskonto kan uppfylla förutsättningarna för ett särskilt kreditkortskonto.  

I 2 mom. i paragrafen preciseras 1 mom. 2 punkten. En inbetalning som överstiger det utestående saldot anses bland annat utgöras av fordringar på grund av returnerade varor. Däremot ses fordringar som gäller tvistiga betalningar inte som en inbetalning som överstiger det utestående saldot. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.17 f i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.17 f i avsnitt VIII i uppdaterade CRS, med undantag för 1 mom. 2 punkten, där man med avvikelse från handräckningsdirektivet och CRS inte föreskriver om tidpunkten för genomförandet av riktlinjer och förfaranden. 

53 §.Hemvistjurisdiktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en hemvistjurisdiktion. Med hemvistjurisdiktion avses en stat eller en annan jurisdiktion där en fysisk person eller en enhet har sin hemvist enligt skattelagstiftningen i den aktuella jurisdiktionen. I fråga om dödsbon utgörs hemvistjurisdiktionen av den jurisdiktion där personen hade sin hemvist före sin död. Handräckningsdirektivet och CRS innehåller inte någon definition av en hemvistjurisdiktion. Det är dock motiverat att utfärda bestämmelser om definitionen genom lag, då den preciserar tolkningen av bestämmelserna i lagen.  

54 §.Rapporteringspliktig jurisdiktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en rapporteringspliktig jurisdiktion. Med rapporteringspliktig jurisdiktion avses andra jurisdiktioner än Finland. Begreppet rapporteringspliktig jurisdiktion är av betydelse i synnerhet då ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut åläggs att behandla en kontohavare, eller om kontohavaren inte är en passiv icke-finansiell enhet med personer med bestämmande inflytande, en person med bestämmande inflytande över kontohavaren som en rapporteringspliktig person. I motsats till CRS innehåller handräckningsdirektivet inte någon definition av en rapporteringspliktig jurisdiktion. Den föreslagna definitionen är mer omfattande än definitionen enligt punkt D.4 i avsnitt VIII i CRS till den del som den med undantag för Finland täcker alla jurisdiktioner, medan definitionen i CRS omfattar alla jurisdiktioner med vilka jurisdiktionen har ett avtal om utbyte av CRS-upplysningar. CRS möjliggör dock det så kallade wider approach-förfarandet för jurisdiktionerna, vilket den föreslagna definitionen motsvarar. Finland valde wider approach-förfarandet redan i samband med det ursprungliga genomförandet av CRS, varför den föreslagna definitionen i praktiken inte medför ändringar i den gällande lagstiftningen.  

55 §.Person med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en person med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion. I handräckningsdirektivet används uttrycket person med hemvist i en medlemsstat och i CRS uttrycket person med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion (Reportable Jurisdiction Person). Genom definitionen samlas alla personer som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska rapportera till Skatteförvaltningen under samma begrepp. På motsvarande sätt som i 54 § föreskrivs att den rapporteringspliktiga jurisdiktionen täcker alla andra jurisdiktioner än Finland och med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion betraktas en person med hemvist i vilken annan jurisdiktion som helst än Finland. Definitionen av en person med hemvist i en medlemsstat i punkt D.3 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, täcker personer med hemvist i andra medlemsstater. Definitionen av en person med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion i uppdaterade CRS täcker personer med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion. Med person med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion avses en fysisk person, ett dödsbo efter en person som hade sin hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion och en enhet vars hemvistjurisdiktion är någon annan än Finland. Definitionen är med andra ord mer täckande än definitionerna i handräckningsdirektivet och CRS, eftersom Finland på det sätt som beskrivits ovan i motiveringarna till 54 § valt wider approach-förfarandet. En fysisk person och en enhet anses i princip ha sin hemvist i en viss jurisdiktion, om personens eller enhetens hemvist finns i en rapporteringspliktig jurisdiktion utifrån skattelagstiftningen i den aktuella jurisdiktionen. Ett sådant personbolag, kommanditbolag och ett liknande juridiskt arrangemang utan någon skatterättslig hemvist, anses dock ha sin hemvist i den jurisdiktion där dess faktiska företagsledning finns. Som plats för den faktiska företagsledningen betraktas den jurisdiktion i vilken enheten fattar centrala och kommersiella beslut som är nödvändiga för att utöva enhetens affärsverksamhetshelhet. Fastställandet av platsen för den faktiska företagsledningen förutsätter att alla väsentliga omständigheter och förhållanden granskas. En enhet kan fler än en plats för ledningen, men den kan ha endast en plats för den faktiska företagsledningen. Sammanslutningar, inbegripet kommanditbolag, behandlas på olika sätt i de nationella lagstiftningarna. I vissa jurisdiktioner behandlas sammanslutningar som skattepliktiga enheter, medan sammanslutningar förbises i beskattningen i vissa jurisdiktioner. Om en sammanslutning bemöts som ett företag och beskattas på motsvarande sätt, betraktas den rapporteringspliktiga jurisdiktion som verkställer beskattningen av sammanslutningen i allmänhet som dess hemvist. Om en sammanslutning i beskattningen är en så kallad transitenhet och inte skattskyldig i den jurisdiktion där den är etablerad, anses denna jurisdiktion inte vara dess skatterättsliga jurisdiktion.  

56 §.Rapporteringspliktig person . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en rapporteringspliktig person. Med rapporteringspliktig person avses en person med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion, med undantag för de undantag som räknas upp i 1–6 punkten. Med rapporteringspliktig person avses inte en enhet vars aktier det handlas regelmässigt med på en eller flera etablerade värdepappersmarknader (1 punkten) eller vilken enhet som helst som är en närstående enhet till en sådan enhet (2 punkten). Med rapporteringspliktig person avses inte heller en myndighetsenhet (3 punkten), en internationell organisation (4 punkten), en centralbank (5 punkten) eller ett finansiellt institut (6 punkten).  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.2 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.2 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

57 §.Person med bestämmande inflytande . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en person med bestämmande inflytande. Enligt paragrafens 1 mom. avses med person med bestämmande inflytande en fysisk person som utövar kontroll över en enhet. Enligt paragrafens 2 mom. avses i fråga om en trust med person med bestämmande inflytande en stiftare, förvaltare, beskyddare, förmånstagare eller förmånstagarkrets och en annan fysisk person som i sista hand utövar verklig kontroll över trusten. I fråga om ett annat juridiskt arrangemang än en trust avses med person med bestämmande inflytande en person i motsvarande eller liknande ställning. Enligt paragrafens 3 mom. ska definitionen av en person med bestämmande inflytande tolkas enhetligt med definitionerna av en verklig förmånstagare i 1 kap. 5–7 § i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. I handräckningsdirektivet och CRS förutsätts till denna del en tolkning som är enhetlig med rekommendationerna av aktionsgruppen mot penningtvätt och finansiering av terrorism Financial Action Task Force (FATF), som lyder under OECD. Eftersom rekommendationerna har beaktats på omfattande sätt i det fjärde penningtvättsdirektivet, som har genomförts i Finland genom lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, är det i momentet ändamålsenligt att använda en hänvisning till den nationella lagen i stället för FATF:s rekommendationer.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.5 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.6 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

58 §.Rapporteringspliktigt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett rapporteringspliktigt konto. Med rapporteringspliktigt konto avses ett sådant finansiellt konto som förs av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut och som förs av en eller flera rapporteringspliktiga personer eller en passiv icke-finansiell enhet med en eller flera personer med bestämmande inflytande som ska betraktas som en rapporteringspliktig person. Dessutom förutsätts att det finansiella kontot har identifierats som ett rapporteringspliktigt konto enligt förfarandena för kundkännedom i 2 kap.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.1 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.1 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

59 §.Odokumenterat konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett odokumenterat konto. Med odokumenterat konto avses ett sådant redan befintligt enskilt konto, för vilket ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte kan fastställa hemvistjurisdiktionen för kontohavaren i enlighet med förfarandena för kundkännedom, eftersom det inte fått och inte från kontohavaren kan få sådana specificerande uppgifter som behövs för att fastställa hemvistjurisdiktionen. Ett nytt konto kan inte vara ett odokumenterat konto. Handräckningsdirektivet och CRS innehåller inte någon separat definition av ett odokumenterat konto. En separat definition anses vara ändamålsenlig i synnerhet på grund av exaktheten i ett rapporteringsskyldigt finansiellt instituts anmälningsskyldighet.  

60 §.Icke-finansiell enhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en icke-finansiell enhet. Med icke-finansiell enhet avses alla sådana enheter som inte är finansiella institut. Begreppet icke-finansiell enhet tillsammans med begreppet aktiv och passiv enhet enligt 61 och 62 § är betydelsefullt för att fastställa om en enhet som är kontohavare är en passiv icke-finansiell enhet med en eller flera personer med bestämmande inflytande över den och om kontot i och med detta ska behandlas som ett rapporteringspliktigt konto.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.6 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.7 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

61 §. Aktiv icke-finansiell enhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en aktiv icke-finansiell enhet. En icke-finansiell enhet betraktas som en aktiv icke-finansiell enhet om den uppfyller någon av förutsättningarna i 1–8 punkten. Enligt paragrafens 1 punkt får mindre än 50 procent av den icke-finansiella enhetens bruttointäkter under föregående kalenderår eller en annan lämplig rapporteringsperiod utgöras av passiva intäkter. Dessutom förutsätts att mindre än 50 procent av de tillgångar som innehades av den icke-finansiella enheten under föregående kalenderår eller en annan lämplig rapporteringsperiod utgörs av tillgångar som genererar eller innehas i syfte att generera passiva intäkter. Enligt paragrafens 2 punkt ska aktierna i den icke-finansiella enheten vara föremål för regelmässig handel på en etablerad värdepappersmarknad, eller också ska den icke-finansiella enheten vara en närstående enhet till en enhet vars aktier är föremål för regelmässig handel på en etablerad värdepappersmarknad. Enligt paragrafens 3 punkt ska den icke-finansiella enheten vara en myndighetsenhet, en internationell organisation, en centralbank eller en enhet som helt ägs av någon eller några av dessa. Enligt paragrafens 4 punkt ska väsentligen all verksamhet i den icke-finansiella enheten bestå i att äga hela eller delar av det utestående aktieinnehavet i, eller tillhandahålla finansiering och tjänster till, ett eller flera dotterbolag som bedriver handel eller affärsverksamhet som inte utgör verksamhet i ett finansiellt institut. Uttrycket ”väsentligen all verksamhet” avser i detta sammanhang i regel minst 80 procent, vilket motsvarar vad som definierats i fråga om detta uttryck i kommentaren till uppdaterade CRS. Enligt paragrafens 5 punkt får den icke-finansiella enheten inte ännu bedriva någon affärsverksamhet och inte tidigare ha bedrivit någon affärsverksamhet, men den ska investera kapital i tillgångar i syfte att bedriva annan affärsverksamhet än verksamhet i ett finansiellt institut. Dessutom förutsätts att den icke-finansiella enheten inte uppfyller kraven för detta undantag efter det datum som infaller 24 månader efter det datum då den icke-finansiella enheten först etablerades. Enligt paragrafens 6 punkt får den icke-finansiella enheten inte ha varit ett finansiellt institut under de senaste fem åren och den ska hålla på att avveckla sina tillgångar eller genomgå en omorganisation i syfte att fortsätta eller återuppta affärsverksamhet som inte utgör verksamhet i ett finansiellt institut. Enligt paragrafens 7 punkt ska den icke-finansiella enheten ägna sig huvudsakligen åt finansierings- och hedgingtransaktioner med eller åt närstående enheter som inte är finansiella institut, och den får inte tillhandahålla några finansierings- eller hedgingtjänster till någon enhet som inte är en närstående enhet, förutsatt att den grupp som sådana närstående enheter ingår i huvudsakligen ägnar sig åt affärsverksamhet som inte utgör verksamhet i ett finansiellt institut. Paragrafens 8 punkt omfattar icke-finansiella enheter utan vinstsyfte. En icke-finansiell enhet ska i fråga om 8 punkten uppfylla fem förutsättningar. En icke-finansiell enhet ska vara etablerad i sin hemvistjurisdiktion och där vara verksam uteslutande för religiösa, vetenskapliga, konstnärliga, utbildningsmässiga, kulturella, idrottsliga eller välgörenhetsmässiga ändamål eller vara etablerad i sin hemvistjurisdiktion och verkar där och vara en yrkesorganisation, branschorganisation, handelskammare, arbetstagarorganisation, jordbruks- eller trädgårdsbruksorganisation, medborgarorganisation eller en organisation som uteslutande verkar för att främja social välfärd (punkt a). Den icke-finansiella enheten ska vara undantagen inkomstskatt i sin hemvistjurisdiktion (punkt b). Den icke-finansiella enheten får inte ha aktieägare eller medlemmar med ägar- eller vinstintressen när det gäller dess intäkter eller tillgångar (punkt c). Gällande lagstiftning i enhetens hemvistjurisdiktion eller enhetens stiftelseurkund får inte tillåta att några av enhetens intäkter eller tillgångar utdelas till eller används till förmån för privatpersoner eller en annan enhet som inte är en välgörenhetsenhet, förutom om detta sker som en följd av enhetens välgörenhetsverksamhet eller som betalning av rimlig ersättning för utförda tjänster eller som betalning som motsvarar skäligt marknadsvärde för egendom som enheten har förvärvat (punkt d). Dessutom ska lagstiftningen i enhetens hemvistjurisdiktion eller den icke-finansiella enhetens stiftelseurkund föreskriva att alla tillgångar vid enhetens likvidation eller upplösning ska överföras till en myndighetsenhet eller annan organisation utan vinstsyfte eller tillfalla regeringen i enhetens hemvistjurisdiktion eller något politiskt förvaltningsområde under en sådan regering (punkt e). Det är möjligt att ett allmännyttigt samfund enligt 22 § i inkomstskattelagen uppfyller förutsättningarna i 8 punkten, men det ska säkerställas från fall till fall att förutsättningarna är uppfyllda. Det faktum att ett samfund anses vara ett allmännyttigt samfund i inkomstbeskattningen fastställer med andra ord inte direkt enhetens ställning.  

Enligt paragrafens 2 mom. uppfyller en enhet inte förutsättningarna för en icke-finansiell enhet enligt 1 mom. 4 punkten och den kan således inte heller vara en aktiv icke-finansiell enhet, om den fungerar som eller utger sig för att vara en investeringsfond, såsom exempelvis en privat kapitalfond, riskkapitalfond, leveraged buy-out-fond eller eller någon form av investeringsinstrument vars syfte är att förvärva eller finansiera bolag och sedan äga andelar i dessa bolag som anläggningstillgångar för investeringsändamål. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.8 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.9 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

62 §.Passiv icke-finansiell enhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en passiv icke-finansiell enhet. Passiva icke-finansiella enheter omfattar för det första alla icke-finansiella enheter som inte är aktiva icke-finansiella enheter. Passiva icke-finansiella enheter är därtill sådana investeringsenheter som avses i 4 § 1 mom. 2 punkten och som inte är ett finansiellt institut i en deltagande jurisdiktion. Begreppet passiv icke-finansiell enhet är väsentligt, eftersom personer med bestämmande inflytande över en kontohavare som ska betraktas som en passiv icke-finansiell enhet, i motsats till en aktiv icke-finansiell enhet, är rapporteringspliktiga personer, om de uppfyller förutsättningarna, medan det aktuella finansiella kontot är ett rapporteringspliktigt konto.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.7 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.7 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

63 §.Passiv inkomst . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en passiv inkomst. Det är behövligt att definiera passiv inkomst då ett finansiellt institut identifierar om en icke-finansiell enhet som utgör en kontohavare hos det är aktiv eller passiv och om kontot och eventuella personer med bestämmande inflytande över kontohavaren ska rapporteras till Skatteförvaltningen. Handräckningsdirektivet innehåller inte någon definition av passiv inkomst, men punkt 126 i avsnitt VIII i kommentaren till uppdaterade CRS innehåller en förteckning över de inkomster som i princip ska betraktas som passiv inkomst. Den föreslagna definitionen av passiv inkomst motsvarar förteckningen över inkomster som ska betraktas som passiv inkomst i kommentaren till uppdaterade CRS, vilket även förutsätts av jurisdiktionerna i kommentaren som en del av ett effektivt genomförande av CRS. Enligt paragrafens 1 mom. avses med passiv inkomst utdelning och inkomst som motsvarar utdelning (1 punkten) och ränta och inkomst som motsvarar ränta (2 punkten). Passiv inkomst omfattar även hyror och royaltyer, med undantag för hyror och royaltyer som åtminstone delvis har fåtts till följd av att arbetstagarna i den icke-finansiella enheten aktivt har bedrivit affärsverksamhet (3 punkten). Med passiv inkomst avses även livränta (4 punkten), inkomst som har fåtts från rapporteringspliktiga kryptotillgångar (5 punkten), överskott från försäljning eller omsättning av finansiella tillgångar eller rapporteringspliktiga kryptotillgångar (6 punkten), överskott från varje transaktion rörande finansiella tillgångar eller rapporteringspliktiga kryptotillgångar (7 punkten), överskott från valutaväxling (8 punkten), nettoinkomst från swappar (9 punkten) och penningbelopp som fåtts utifrån ett försäkringsavtal med kontantvärde (10 punkten). I varje definition motsvarar innebörden av den inkomst som nämns i definitionen den etablerade definitionen av begreppet i den finländska skattelagstiftningen. Enligt paragrafens 2 mom. avses med passiv inkomst, utan hinder av vad som bestäms i 1 mom., inte inkomst för en enhet som regelbundet förmedlar finansiella tillgångar eller rapporteringspliktiga kryptotillgångar utifrån en transaktion som omfattas av enhetens ordinarie handel eller affärsverksamhet som förmedlare av finansiella tillgångar eller rapporteringspliktiga kryptotillgångar. Den föreslagna definitionen av passiv inkomst avviker från den nuvarande definitionen av passiv inkomst på så sätt att omnämnandena av rapporteringspliktiga kryptotillgångar fogas till definitionen i enlighet med kommentaren till uppdaterade CRS.  

64 §.Kontohavare . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en kontohavare. Enligt paragrafens 1 mom. avses med kontohavare en person som ett kontohållande finansiellt institut har registrerat eller identifierat som innehavare av ett finansiellt konto, inbegripet en så kallad transitenhet. Om en trust eller ett dödsbo antecknats som innehavare eller ägare av ett finansiellt konto, anses trusten eller dödsboet, inte det finansiella institutets ägare eller förmånstagare, vara kontohavare. På motsvarande sätt, om sammanslutningen antecknats som innehavare eller ägare av det finansiella kontot, anses sammanslutningen vara kontohavare, inte bolagsman i sammanslutningen.  

Enligt paragrafens 2 mom. avses med kontohavare i fråga om försäkringsavtal med kontantvärde och livränteavtal en sådan person som är berättigad att få ett kontantvärde eller att ändra avtalets förmånstagare. Om det inte finns någon person som har tillgång till kontantvärdet eller rätt att ändra förmånstagaren, avses med kontohavare varje person som i avtalet angetts som ägare och varje person med obestridlig rätt till en utbetalning enligt avtalsvillkoren. Om ett avtal med försäkringsvärde eller ett livränteavtal förfaller, är varje person som utifrån avtalet är berättigad till en betalning en kontohavare. 

Enligt paragrafens 3 mom. avses med kontohavare inte en sådan annan person än ett finansiellt institut som innehar ett finansiellt konto till förmån för en annan person eller en annan persons räkning som ombud, förmyndare, förvaltare, underteckningsbehörig, investeringsrådgivare eller förmedlare. I en sådan situation avses med kontohavare den till vars förmån eller för vars räkning användaren av kryptotillgångar handlar. I situationer där ett annat finansiellt institut har antecknats som kontohavare till förmån för eller för kontohavarens räkning, avses med kontohavare detta andra finansiella institut. I fråga om ett konto som förs gemensamt, utgörs kontohavarna av alla kontohavare. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.1 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.1 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

65 §.Förfaranden för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom . Paragrafen innehåller bestämmelser om förfaranden för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom. Med förfaranden för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom avses ett rapporteringsskyldigt finansiellt instituts åtgärder för att granska en kund i enlighet med kraven på bekämpning av penningtvätt enligt bestämmelserna i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. I fråga om ett finländskt rapporteringsskyldigt finansiellt institut avses med dessa förfaranden de förfaranden som avses i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Förfarandena omfattar bland annat verifiering och styrkande av identiteten på kunden och dennes eventuella förmånstagare, förståelse för kontots natur och syfte och kontinuerlig uppföljning.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.2 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.2 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

66 §.Enhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en enhet. Med enhet avses en juridisk person eller ett juridiskt arrangemang, såsom ett bolag, en sammanslutning, en trust eller en stiftelse.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.3 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.3 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

67 §.Närstående enhet . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en närstående enhet. Definitionen av en närstående enhet är betydelsefull i synnerhet för reglerna om sammanläggning av kontonas saldon. Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen är en enhet en närstående enhet till en annan enhet, om den kontrollerar en annan enhet eller om den är under en annan enhets kontroll. En enhet är en närstående enhet till en annan enhet även då den tillsammans med denna andra enhet är under gemensam kontroll (2 punkten). En enhet är en närstående enhet till en eller flera enheter även i en situation där enheterna är investeringsenheter enligt 4 § 1 mom. 2 punkten och enheterna har gemensam förvaltning, som uppfyller kraven avseende åtgärder för kundkännedom för investeringsenheterna i fråga.  

I paragrafens 2 mom. preciseras när en enhet anses kontrollera en annan enhet på det sätt som avses i 1 mom. En enhet anses kontrollera en annan enhet, om den har direkt eller indirekt innehav av över 50 procent av rösterna eller värdet i en enhet. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.4 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.4 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

68 §.Skatteregistreringsnummer . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett skatteregistreringsnummer. Med skatteregistreringsnummer avses ett identifikationsnummer för skattebetalare eller en funktionell motsvarighet om sådant nummer saknas.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.5 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.5 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

69 §.Styrkande dokumentation . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av styrkande dokumentation. Begreppet styrkande dokumentation anknyter i synnerhet till situationer där ett finansiellt institut ska utreda och säkerställa om kontohavaren är en rapporteringspliktig person. I paragrafens 1 mom. uppräknas de dokument som betraktas som styrkande dokumentation. Med strykande dokumentation avses för det första ett hemvistintyg utfärdat av ett behörigt myndighetsorgan, såsom en regering eller dess ämbetsverk, i den hemvistjurisdiktion där betalningsmottagaren uppger sig ha hemvist (1 punkten). För fysiska personer anses styrkande jurisdiktion även utgöras av en giltig identitetshandling som utfärdats av ett behörigt myndighetsorgan och som innehåller den fysiska personens namn och som vanligtvis används för identifiering (2 punkten). När det är fråga om en enhet, avses med styrkande dokumentation även officiella handlingar som utfärdats av ett behörigt myndighetsorgan och som innehåller enhetens namn och adressen till dess huvudkontor antingen i den jurisdiktion där enheten säger sig ha sin hemvist eller i den jurisdiktion där enheten etablerades eller organiserades (3 punkten). Styrkande dokumentation avser därtill granskat bokslut, tredje parts kreditrapport, konkursansökan eller rapport från myndighet med ansvar för värdepapperstillsyn (4 punkten).  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att styrkande dokumentation, utöver vad som föreskrivs i 1 mom., i fråga om ett befintligt enhetskonto även avser klassificeringar av en kontohavare i ett rapporteringsskyldigt finansiellt instituts uppgifter. Med klassificeringar avses klassificeringar som har fastställts på grundval av ett standardiserat system för branschkoder, som registrerats av det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i överensstämmelse med dess normala affärsmetoder för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom eller för andra regleringsändamål (1 punkten). Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska dessutom ha infört klassificeringarna före dagen för klassificeringen av det finansiella kontot som ett redan befintligt konto, förutsatt att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte känner till eller inte har anledning att känna till att en sådan klassificering är felaktig eller otillförlitlig (2 punkten). 

I paragrafens 3 mom. preciseras vad som avses med ett i 2 mom. avsett standardiserat system för branschkoder. Med det avses till exempel ett kodsystem som i den branschvisa klassificeringen av institut används för andra ändamål än skatteändamål och som fastställts av en handelsorganisation eller en handelskammare genom att iaktta sedvanliga affärsverksamhetssätt. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.6 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.6 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

70 §.Intygande . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av ett intygande. Handräckningsdirektivet och CRS innehåller inte exakta krav på innehållet i ett intygande, utan de har preciserats i kommentaren till CRS. Mottagande av ett intygande från kontohavaren och personer med bestämmande inflytande över kontohavaren är en väsentlig del av skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom för de rapporteringsskyldiga finansiella instituten och begreppet upprepas otaliga gånger i den föreslagna lagen. Därför är det ändamålsenligt att utfärda en separat definition av begreppet intygande. Med intygande avses ett intyg som är daterat senast på mottagningsdagen och som har getts och undertecknats eller vars riktighet har styrkts på annat sätt av kontohavaren eller en person med bestämmande inflytande, vilket redogör för den skatterättsliga ställningen för kontohavaren eller en person med bestämmande inflytande och andra upplysningar som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska kräva för att fullgöra sina skyldigheter avseende utbytet av upplysningar och sina skyldigheter avseende åtgärderna för kundkännedom. Inget exakt formkrav föreslås för ett intygande, utan det väsentliga är att intygandet innehåller de upplysningar som behövs för att fastställa kontohavarens skatterättsliga ställning, vars riktighet styrkts på ett dokumenterat sätt av kontohavaren eller personen med bestämmande inflytande själv. Ett intygande innehåller i fråga om kontohavaren eller personen med bestämmande inflytande åtminstone namnet (1 punkten), bostadsadressen (2 punkten), hemvistjurisdiktionerna (3 punkten), skatteregistreringsnumren för de rapporteringspliktiga jurisdiktionerna, om den rapporteringspliktiga jurisdiktionen har lämnat ett skatteregistreringsnummer (4 punkten), födelsedatum för en fysisk person (5 punkten) och krav av det rapporteringsskyldiga finansiella institutet på att kontohavaren eller personen med bestämmande inflytande anmäler ändringar i omständigheter som påverkar fastställandet av hemvistjurisdiktionen till det rapporteringsskyldiga finansiella institutet (6 punkten). Paragrafens 6 punkt motsvarar det rekommenderade förfarandet enligt kommentaren till CRS. Handräckningsdirektivet och CRS förutsätter att ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut följer ändringar i kontohavarens omständigheter. Det faktum att ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut, som en del av intygandet, förutsätter att en kontohavare eller en person med bestämmande inflytande anmäler ändringar i omständigheterna, anses göra det lättare för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att fullgöra utredningsskyldigheten. Det preciserar även kontohavarens ansvar för att säkerställa att upplysningarna om kontohavaren själv är riktiga. Inkluderingen av punkten som en del av definitionen av ett intygande ska utifrån dessa grunder anses vara ändamålsenligt. I fråga om en person med bestämmande inflytande avses med intygande även det intygande som förutsätts av ett rapporteringspliktigt finansiellt institut, i vilket personen med bestämmande inflytande dock själv ger upplysningar som sina hemvistjurisdiktioner.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen 7 punkten i den uppdaterade kommentaren till CRS, vilken gäller avsnitt IV. 

71 §.Ändring i omständigheterna . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en ändring i omständigheterna. Med en ändring i omständigheterna avses vilka som helst nya uppgifter som gäller en kontohavare eller en person med bestämmande inflytande och som kan påverka rapporteringen av kontot. Till exempel information om en ändring av kontohavarens adress till en annan stat eller information om byte av personer med bestämmande inflytande över ett enhetskonto utgör en ändring i omständigheterna. Med en ändring i omständigheterna på ett konto avses till exempel att tröskelvärdena överskrids och ändringar bland kontohavarna. Handräckningsdirektivet och CRS innehåller inte någon separat definition av en ändring i omständigheterna. En separat definition är ändamålsenlig med beaktande av att begreppet ändring i omständigheterna används otaliga gånger i handräckningsdirektivet och CRS. Ett definierat begrepp underlättar tillämpningen av den föreslagna lagen.  

72 §.Identifieringstjänst . Paragrafen innehåller bestämmelser om definitionen av en identifieringstjänst. Begreppet identifieringstjänst fogades till handräckningsdirektivet genom DAC8 och det är nytt i den nationella lagstiftningen. Med identifieringstjänst avses en elektronisk process som en medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska unionen utan kostnad tillhandahåller till ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut för att det institutet ska kunna fastställa identiteten på och hemvistjurisdiktionen för en kontohavare eller en person med bestämmande inflytande. Även uppdaterade CRS innehåller ett motsvarande tillägg, varför även en motsvarande elektronisk process som inrättats av en rapporteringspliktig jurisdiktion betraktas som en identifieringstjänst. En identifierare som beviljats av en identifieringstjänst anses vara en godkänd typ av skatteregistreringsnummer. En identifierare som beviljats av en identifieringstjänst kan utnyttjas som skatteregistreringsnummer endast för den jurisdiktion till vilken identifieraren anknyter. Om en kontohavare eller en person med bestämmande inflytande har ett indicium till någon annan jurisdiktion än den som en identifierare som beviljats av en identifieringstjänst anger, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet skaffa även skatteregistreringsnumret för kontohavaren eller personen med bestämmande inflytande för denna jurisdiktion.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.7 i avsnitt VIII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.7 i avsnitt VIII i uppdaterade CRS. 

2 kap. Skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom 

Det föreslås att kapitlet innehåller bestämmelser som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska iaktta för att identifiera konton som det administrerar som rapporteringspliktiga konton. Paragraferna i kapitlet är indelade i flera delar, beroende på om bestämmelserna tillämpas på alla konton, enskilda konton, enhetskonton, redan befintliga konton eller nya konton. Det föreslås att kapitlets 73–75 § innehåller bestämmelser om de allmänna skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom som ska tillämpas på alla finansiella konton hos ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut. Kapitlets 76 och 77 § innehåller bestämmelser om de förfaranden för kundkännedom som tillämpas för att identifiera rapporteringspliktiga redan befintliga lågvärdekonton. De tillämpliga förfarandena omfattar det så kallade bostadsadresstestet och elektronisk sökning. Det föreslås att kapitlets 78–85 § innehåller bestämmelser om förstärkta granskningsförfaranden, som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska tillämpa på de redan befintliga enskilda konton som är högvärdekonton. De tillämpliga förfarandena för högvärdekonton utgörs av sökning i elektroniska arkiv, sökning i pappersarkiv och en förfrågan hos kundansvarig. Kapitlets 86 och 87 § innehåller bestämmelser om de skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom som ska tillämpas på nya enskilda konton. Kapitlets 88–93 § innehåller bestämmelser om de skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom som ska tillämpas på redan befintliga enhetskonton, medan 94–96 § innehåller bestämmelser om de skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom vilka ska tillämpas på nya enhetskonton. Kapitlets 97–103 § innehåller bestämmelser som särskilda skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom. 

73 §.Rapporteringsplikten för ett konto . I paragrafens föreskrivs när ett konto ska betraktas som ett rapporteringspliktigt konto. Enligt paragrafens 1 mom. ska ett konto rapporteras från och med den dag då det har identifierats som ett rapporteringspliktigt konto i enlighet med förfarandena för kundkännedom i 2 kap. Kontot ska behandlas som ett rapporteringspliktigt konto fram till dess att kontohavaren eller dess personer med bestämmande inflytande upphör att vara rapporteringspliktiga personer eller kontot upphör att vara ett rapporteringspliktigt konto på grund av att det avslutas eller kontot blir något annat än ett finansiellt konto. Om ett konto fastställs som rapporteringspliktigt konto utifrån dess ställning i slutet av kalenderåret, ska upplysningarna i anknytning till kontot rapporteras på så sätt att kontot är ett rapporteringspliktigt konto under det kalenderår under vilket det fastställts som ett rapporteringspliktigt konto. Om ett rapporteringspliktigt konto avslutas, ska de upplysningar som gäller kontot rapporteras fram till det datum då kontot avslutas. Enligt paragrafens 2 mom. ska uppgifterna om ett rapporteringspliktigt konto anmälas årligen till Skatteförvaltningen under det kalenderår som följer på det kalenderår till vilket upplysningarna hänför sig. Tidpunkten för att lämna upplysningarna föreskrivs mer ingående i 3 kap. 1 §.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen i huvudsak punkt A i avsnitt II i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A i avsnitt II i uppdaterade CRS. 

74 §.Fastställande av kontots saldo och värde . Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkten för att fastställa kontots saldo och värde. Kontots saldo eller värde ska fastställas enligt den sista dagen på kalenderåret. Kontots saldo och värde är, utöver rapporteringen, av betydelse bland annat då det fastställs om kontots saldo eller värde överstiger tröskelvärdet för högvärdekonton för redan befintliga enhetskonton eller redan befintliga enskilda konton. Kontots saldo eller värde är i allmänhet det saldo eller värde som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har räknat för rapporteringen till kontohavaren. I fråga om kapital- eller skuldandelen är kapitalandelens saldo eller värde det värde som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har räknat för sådana syften som förutsätter fastställande av värdet med tätare frekvens. Skuldandelens saldo eller värde utgörs av lånekapitalet för denna andel. Ett försäkrings- eller livränteavtals saldo eller värde utgörs av saldot eller värdet i slutet av kalenderåret. Skulder eller förpliktelser som anknyter till kontohavarens konto eller tillgångar som förvaras på kontot dras inte av från kontots saldo eller värde. Varje innehavare av ett gemensamt ägt konto påförs det totala saldot eller värdet för det gemensamt ägda kontot.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B och punkt C i avsnitt II i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkt B och punkt C i avsnitt II i uppdaterade CRS. 

75 §.Alternativa förfaranden för kundkännedom . Det föreslås att paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att om det så önskar tillämpa de förfaranden för kundkännedom som gäller för nya konton på redan befintliga konton och de förfaranden för kundkännedom som gäller för högvärdekonton på lågvärdekonton. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan tillämpa dessa förfaranden antingen på alla redan befintliga konton eller på någon tydligt fastställd grupp av redan befintliga konton, vilken fastställts till exempel enligt näringsgren eller den plats där kontot administreras. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut använder förfarandena för kundkännedom för nya konton på redan befintliga konton, kan det fortfarande tillämpa procedurbestämmelserna för redan befintliga konton i 76 och 87 § och 106 § 1 mom. Paragrafen baserar sig på den så kallade nationella optionen i handräckningsdirektivet och CRS, vilken medlemsstaterna och jurisdiktionerna kan besluta att införa. Finland beslöt att utnyttja optionen redan då den gällande lagstiftningen utfärdades och det anses vara ändamålsenligt att utnyttja optionen även framöver, i synnerhet med tanke på fullgörandet av skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom för de rapporteringsskyldiga finansiella instituten.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E i avsnitt II i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E i avsnitt II i uppdaterade CRS.  

76 §.Bostadsadresstest . Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet för att fastställa adressen i hemvistjurisdiktionen för en innehavare av ett redan befintligt enskilt konto, det vill säga det så kallade bostadsadresstestet, då ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut fastställer om en kontohavare är en rapporteringspliktig person. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan behandla en innehavare av ett enskilt konto som en innehavare med skatterättslig hemvist i jurisdiktionen enligt adressen, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutets arkiv innehåller en adress i hemvistjurisdiktionen, vilken baserar sig på styrkande dokumentation för en innehavare av ett redan befintligt enskilt konto. Adressen anses vara giltig då den är den nyaste adress som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har antecknat för kontohavaren. Adressen anses dock inte vara i kraft, om den post som sänts till den returneras till det finansiella institutet. En c/o-adress eller en postbox kan i regel inte anses vara en adress i en hemvistjurisdiktion. Kravet på styrkande dokumentation avseende adressen anses vara uppfyllt, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet genom sina riktlinjer och förfaranden säkerställer att adressen i dess arkiv är samma adress eller adressen för den styrkande dokumentationen, såsom ett identitetskort eller ett hemvistintyg, i samma jurisdiktion. Kravet uppfylls även om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har ett gällande intyg över hemvistjurisdiktionen vilket getts av skattemyndigheten. Den adress som fås ur befolkningsdatasystemet fullgör kravet på styrkande dokumentation, såvida det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte vet eller har skäl att inte veta att adressuppgiften i befolkningsdatasystemet inte är tillförlitlig. Som ett resultat av bostadsadresstestet kan en kontohavare i vissa situationer ha hemvist i två jurisdiktioner till exempel på grund av arbete och boende i två jurisdiktioner. I sådana situationer kan det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ange kontohavarens hemvistjurisdiktion genom annan styrkande dokumentation, det vill säga genom sökning i elektroniska arkiv och sökning i pappersarkiv. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan även begära ett intygande från kontohavaren, med vilket kontohavaren meddelar sin hemvistjurisdiktion. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i situationer där det finns upplysningar om flera hemvistjurisdiktioner inte förmår säkerställa rätt hemvistjurisdiktion, anses alla jurisdiktioner som bostadsdresstestet anger vara rapporteringspliktiga hemvistjurisdiktioner.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om procedurskyldigheterna för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i en situation med en ändring i omständigheterna och det rapporteringsskyldiga finansiella institutet på grund av detta får kännedom eller ges anledning att få kännedom om att den ursprungliga styrkande dokumentationen är felaktig eller otillförlitlig. En ändring i omständigheterna avser vilken som helst ändring som leder till att tilläggsinformation om den skatterättsliga ställningen för en person fås och denna står i strid med informationen om den skatterättsliga hemvistjurisdiktionen för personen i fråga. I en sådan situation kan det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte längre lita på det bostadsadresstest som det gjort. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska i så fall skaffa ett intygande eller ny styrkande dokumentation, som redogör för kontohavarens skatterättsliga hemvistjurisdiktioner antingen senast på den sista dagen på kalenderåret i fråga eller 90 kalenderdagar efter anmälan eller upptäckten av en sådan ändring i omständigheterna, beroende på vilken av tidpunkterna som är senare. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte förmår skaffa ett intygande eller ny styrkande dokumentation före denna tidpunkt, ska den använda sig av förfarandet med sökning i elektroniska arkiv enligt 77 §. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att använda förfarandet för sökning i elektroniska arkiv enligt 77 §, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte kan skaffa ett tillförlitligt intygande eller ny styrkande dokumentation enligt kraven i 2 mom.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.1 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet och punkt 1.2 i bilaga II till handräckningsdirektivet samt punkt B.1 i avsnitt III i CRS och punkt 13 som behandlar avsnitt III i kommentaren till uppdaterade CRS. 

77 §.Sökning av lågvärdekonton i elektroniska arkiv . Paragrafen innehåller bestämmelser om sökning i elektroniska arkiv som ska tillämpas på redan befintliga enskilda konton. Enligt paragrafens 1 mom. ska ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut undersöka dess elektroniskt sökbara upplysningar, om det i sina arkiv inte har en aktuell bostadsadress i hemvistjurisdiktionen till en innehavare av ett enskilt konto. Med en sökning i elektroniska arkiv ska ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut undersöka om ett indicium som tyder på en rapporteringspliktig jurisdiktion, det vill säga någon annanstans än Finland, kan hittas för en kontohavare. Upptäckt av ett indicium är av betydelse för i vilken jurisdiktion ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska anses ha sin skatterättsliga hemvist och om kontohavaren är en rapporteringspliktig person. Enligt förslaget finns det sex indicier att granska. Det första indiciet är om kontohavaren har hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion (1 punkten). Indiciet uppfylls om de elektroniskt sökbara upplysningarna om ett rapporteringsskyldigt finansiellt konto innehåller information som anger att kontohavaren har sin skatterättsliga hemvist annanstans än i Finland. Det andra indiciet är en aktuell postadress eller bostadsadress i en rapporteringspliktig jurisdiktion (2 punkten). En postadress eller bostadsadress anses vara giltig, om den är den nyaste postadressen eller bostadsadressen som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har antecknat för innehavaren av det enskilda kontot. En postadress eller bostadsadress i anknytning till ett oanvänt konto anses vara giltig under den tid då kontot inte är i användning. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut har antecknat två eller flera postadresser eller bostadsadresser för en kontohavare och en av dessa är adressen till kontohavarens tjänsteleverantör, krävs det inte att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet behandlar tjänsteleverantörens adress som ett indicium som gäller kontohavarens hemvist. Det tredje indiciet är ett eller flera telefonnummer i en rapporteringspliktig jurisdiktion och inget telefonnummer i det rapporteringsskyldiga finansiella institutets jurisdiktion, det vill säga i Finland (3 punkten). Ett annat än finländskt telefonnummer ska behandlas som ett indicium som gäller kontohavarens hemvist endast om det handlar om ett giltigt telefonnummer. Ett telefonnummer anses vara giltigt, om det är det nyaste telefonnummer som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har antecknat för innehavaren av ett enskilt konto. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut har antecknat två eller flera telefonnummer för en kontohavare och ett av dessa nummer är numret till kontohavarens tjänsteleverantör, krävs det inte att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet behandlar tjänsteleverantörens telefonnummer som ett indicium över kontohavarens hemvist. Det fjärde indiciet är en stående order förutom avseende inlåningskonton om överföring av medel till ett konto i en rapporteringspliktig jurisdiktion (4 punkten). Begreppet stående order om återkommande överföringar innebär en gällande betalningsorder som getts av kontohavaren eller en företrädare för kontohavaren vilken görs på återkommande sätt utan tilläggsinstruktioner som getts av kontohavaren. Till exempel en enskild order om en inbetalning som gäller överföring av tillgångar är inte en stående order, även om ordern ges i förväg. En order anses dock vara en stående order, även om ordern ändras till exempel redan efter den första betalningen. Det femte indiciet är en gällande fullmakt eller en underteckningsrätt som tilldelats en person med en adress i en rapporteringspliktig jurisdiktion (5 punkten). Det sjätte indiciet är en poste restante-adress eller c/o-adress i en rapporteringspliktig jurisdiktion, om det är den enda adress som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har för kontohavaren i sina arkiv (6 punkten). En poste restante-adress är en gällande instruktion av kontohavaren eller en företrädare för kontohavaren att förvara kontohavarens post, fram till dess att instruktionen ändras. Om en sådan order är i användning och det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i sina arkivuppgifter inte har någon adress till kontohavaren, anses indiciet vara uppfyllt. En order om att sända all korrespondens elektroniskt anses inte vara en order om att förvara post. Indiciet uppfylls även om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har en c/o-adress i den rapporteringspliktiga jurisdiktionen och inte någon annan adress till kontohavaren i sina arkivuppgifter.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om förfarandet i en situation där det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte hittar sådana indicier som anges i 1 mom. avseende kontohavaren vid sökningen i de elektroniska arkiven. I så fall behöver det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte vidta några ytterligare åtgärder förrän omständigheterna ändras väsentligt på så sätt att ett eller flera indicier kan kopplas till kontot eller kontot blir ett högvärdekonto. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om en situation där något av de indicier som anges i 1 mom. 1–5 punkten påträffas under sökningen i de elektroniska arkiven (1 punkten) eller omständigheterna ändras på ett sådant sätt att ett eller flera indicier kan kopplas till kontot (2 punkten). I en sådan situation ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet behandla kontohavaren som en kontohavare med skatterättslig hemvist i de rapporteringspliktiga jurisdiktioner för vilket ett indicium rapporterats. 

Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om möjligheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att behandla en kontohavare enligt kontohavarens status före ändringen i omständigheterna. Behandling enligt tidigare status är tillåten antingen fram till sista dagen av det år de omständigheterna ändrats eller fram till det att 90 kalenderdagar gått från det att indiciet hittats, beroende på vilken som är den senare av dessa tidpunkter. Det finansiella institutet kan genomföra dessa krävda förfaranden för kundkännedom fram till den sista dagen av detta kalenderår eller inom 90 kalenderdagar från meddelandet om ändring i omständigheterna eller från det att ändringen upptäckts, beroende på vilken som är den senare av dessa tidpunkter. Handräckningsdirektivet innehåller inte denna bestämmelse. Däremot innehåller punkt 16 i kommentaren till uppdaterade CRS, vilken gäller avsnitt III, en motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen är ändamålsenlig då den preciserar det förfarande som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet kan använda om det inte ännu har säkerställt inverkan av ändringarna i kontohavarens förhållanden på rapporteringsplikten för kontot. 

Paragrafens 5 mom. innehåller bestämmelser om förfarandet i en situation där en poste restante-adress eller c/o-adress upptäcks under sökningen i de elektroniska arkiven och ingen annan adress och inga andra av de indicier som anges i 1 mom. 1–5 punkten identifieras för kontohavaren. I en sådan situation ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet tillämpa den sökning i pappersarkiv som avses i 79 § eller försöka inhämta ett intygande eller styrkande dokumentation från kontohavaren för att fastställa kontohavarens skatterättsliga hemvister, i den ordning som är lämpligast för situationen. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet efter sökningen i pappersarkiven inte lyckas fastställa något indicium och om försöket att inhämta ett intygande misslyckas, ska kontot anmälas som ett odokumenterat konto till Skatteförvaltningen. 

Paragrafens 6 mom. innehåller procedurbestämmelser om rättelse av eventuella fel i letandet efter indicier enligt 1 mom. Genom att iaktta förfarandet behöver ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte behandla kontohavaren som en kontohavare med hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion trots att kontot är förknippat med indicier enligt 1 mom. Momentet är frivilligt för rapporteringsskyldiga finansiella institut och de kan i stället för detta undantagsförfarande tillämpa det huvudsakliga förfarandet enligt 3 mom. i paragrafen. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet beslutar att tillämpa undantaget till 6 mom., behöver det inte behandla kontohavaren som en kontohavare med hemvist i den rapporteringspliktiga jurisdiktionen i en situation där förutsättningarna enligt 1 eller 2 punkten i momentet är uppfyllda. Enligt 1 punkten kan upplysningarna om kontohavaren inbegripa en aktuell postadress eller bostadsadress i den rapporteringspliktiga jurisdiktionen i fråga eller ett eller flera telefonnummer i den rapporteringspliktiga jurisdiktionen och inget telefonnummer i Finland, eller stående order förutom avseende inlåningskonton om överföring av medel till ett konto i en rapporteringspliktig jurisdiktion. Enligt momentets 2 punkt kan upplysningarna om kontohavaren inbegripa en gällande fullmakt eller underteckningsrätt som tilldelats en person med adress i den rapporteringspliktiga jurisdiktionen i fråga. Om ett konto är förknippat med något av de indicier som avses i 1 och 2 punkten, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet antingen skaffa ett intygande eller så ska det i arkivet ha information om ett sådant intygande, enligt vilket kontohavarens skatterättsliga hemvistjurisdiktion uteslutande utgörs av Finland. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska därtill från kontohavaren skaffa sådan styrkande dokumentation eller i sitt arkiv ha sådan styrkande dokumentation som redogör för att kontohavaren inte är en rapporteringspliktig person. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.2 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet och punkt B.2 i avsnitt III i uppdaterade CRS, med undantag för 4 mom. till de delar som nämns i momentet. 

78 §.Sökning av högvärdekonton i elektroniska arkiv . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att göra en sökning av enskilda högvärdekonton i de elektroniska arkiven. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska söka igenom de elektroniskt sökbara upplysningar som innehas av det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i fråga om de indicier som avses i 77 § 1 mom.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.1 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.1 i avsnitt III i uppdaterade CRS. 

79 §.Sökning i pappersarkiv . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett finansiellt institut att göra sökningar i pappersarkiv i fråga om enskilda högvärdekonton. Samma sökning i pappersarkiv tillämpas om förutsättningarna i 77 § 6 mom. är uppfyllda även på redan befintliga enskilda lågvärdekonton. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om en situation där det rapporteringsskyldiga finansiella institutets elektroniskt sökbara upplysningar innehåller fält avseende alla indicier och det genom den elektroniska sökningen är möjligt att utreda om dessa fält innehåller information. Om dessa förutsättningar är uppfyllda, behöver ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte göra någon sökning i pappersarkiven i fråga om kontot, utan en sökning i de elektroniska arkiven är i så fall tillräcklig. Enligt förslaget utgörs de krävda fälten av kontohavarens hemviststatus, det vill säga hemvistjurisdiktion (1 punkten), den bostadsadress och den postadress till kontohavaren som finns i det rapporteringsskyldiga finansiella institutets arkivuppgifter (2 punkten), eventuella telefonnummer till kontohavaren i det rapporteringsskyldiga finansiella institutets arkivuppgifter (3 punkten), när det gäller andra finansiella konton än inlåningskonton, upplysningar om huruvida stående order finns för överföring av medel från kontot till ett annat konto, inklusive ett konto hos en annan filial till det rapporteringsskyldiga finansiella institutet eller ett annat finansiellt institut (4 punkten), upplysningar om huruvida kontohavaren har en c/o- eller poste restante-adress (5 punkten) och upplysningar om huruvida en fullmakt eller underteckningsrätt finns för kontot (6 punkten).  

Paragrafens 2 mom. innehåller en skyldighet att göra sökningar i pappersarkiven. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutets databaser inte plockar alla uppgifter som avses i 1 mom., ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet hämta de upplysningar som saknas från pappersarkivet. I så fall ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet granska även kundens nuvarande huvudfil. Med huvudfil avses en fil där ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut administrerar upplysningar om en kontohavare, såsom kontohavarens kontaktuppgifter och de upplysningar som förfarandena avseende bekämpning av penningtvätt eller förfarandena för kundkontroll förutsätter. Om huvudfilen inte innehåller alla de upplysningar som avses i 1 mom., ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet dock granska vissa handlingar som gäller kontot och som skaffats under de fem senaste åren. De dokument som ska granskas är den senaste styrkande dokumentationen som inhämtats för kontot (1 punkten), det senaste avtalet eller den senaste dokumentationen i fråga om kontoöppnande (2 punkten), den senaste dokumentation som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har inhämtat enligt förfarandet för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom (AML/KYC-förfarandet) eller för andra regleringsändamål (3 punkten), alla för närvarande gällande fullmakter eller underskriftsfullmakter (4 punkten) och gällande stående order om överföring av tillgångar som gäller andra än inlåningskonton (5 punkten). 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.2 och punkt C.3 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkt C.2 och punkt C.3 i avsnitt III i uppdaterade CRS. 

80 §.Förfrågan hos kundansvarig . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett finansiellt institut att årligen göra en förfrågan hos kundansvarig om den innehavare av ett högvärdekonto som har anvisats till honom eller henne är en rapporteringspliktig person. Om kundansvarig har faktisk kännedom om att innehavaren av kontot i fråga är en rapporteringspliktig person, ska det finansiella institutet betrakta kontot som ett rapporteringspliktigt konto. Med kundansvarig avses en tjänsteman eller annan arbetstagare hos ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut, vilken tilldelats ett fortlöpande ansvar som gäller rådgivning eller annan service för vissa kontohavare. För att en person ska betraktas som kundansvarig, ska arbetet som kundansvarig vara en arbetsuppgift av mer än biträdande eller sporadisk karaktär för denna person.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.4 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.4 i avsnitt III i uppdaterade CRS. 

81 §.Konsekvenser av att indicier upptäcks . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i en situation där det i anknytning granskningsförfarandet för högvärdekonton upptäcker de indicier som avses i 77 § i kapitlet. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att om ett eller flera av de indicier som avses i 77 § 1 mom. 1–5 punkten hittas i granskningsförfarandet för högvärdekonton, ska det finansiella institutet behandla kontot som ett rapporteringspliktigt konto i förhållande till var och en av de jurisdiktioner för vilka ett indicium har identifierats. Ett konto ska på motsvarande sätt behandlas som ett rapporteringspliktigt konto, om omständigheterna ändras och kontot till följd av detta är förknippat med ett eller flera indicier. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet behöver dock inte behandla ett konto som ett rapporteringspliktigt konto, om det beslutar att tillämpa 77 § 6 mom. och någon av undantagen i momentet är tillämpligt på kontot.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheterna för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i en situation där det i samband med granskningsförfarandet för högvärdekonton upptäcker en c/o-adress eller poste restante-adress och ingen annan adress och inga andra av de indicier som anges i 77 § 1 mom. 1–5 punkten identifieras för kontohavaren. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska i så fall skaffa ett intygande eller styrkande dokumentation från kontohavaren för att fastställa kontohavarens skatterättsliga hemvister. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte kan skaffa ett intygande eller styrkande dokumentation, ska det anmäla kontot som ett odokumenterat konto till Skatteförvaltningen fram till dess att kontot upphör att vara ett odokumenterat konto. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om en situation där inga av de indicier som anges i 77 § 1 mom. upptäcks och kontot inte heller identifieras som ett konto som innehas av en rapporteringspliktig person utifrån en förfrågan hos kundansvarig som gjorts i enlighet med 80 §. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut behöver i så fall inte vidta extra åtgärder innan omständigheterna ändras och ett eller flera indicier till följd av detta är kopplat till kontot. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.5 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.5 i avsnitt III i uppdaterade CRS. 

82 §.Ändring av ett lågvärdekonto till ett högvärdekonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett finansiellt institut i en situation där ett redan befintligt enskilt lågvärdekonto ändras till ett enskilt högvärdekonto. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att om ett redan befintligt enskilt konto inte har varit ett högvärdekonto den 31 december 2015, men övergår till att bli ett högvärdekonto den sista dagen under ett senare kalenderår, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet senast inom det kalenderår som närmast följer på det kalenderår då kontot övergår till att bli ett högvärdekonto slutföra de förstärkta granskningsförfarandena med avseende på högvärdekonton.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om en situation där ett konto enligt 1 mom. har identifierats som ett rapporteringspliktigt konto i det förstärkta granskningsförfarandet för högvärdekonton. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska i denna situation meddela upplysningar om kontot till Skatteförvaltningen i enlighet med 3 kap. från och med det år under vilket kontot rapporteras som ett rapporteringspliktigt konto fram till dess att kontohavaren upphör att vara en rapporteringspliktig person. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.6 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.6 i avsnitt III i uppdaterade CRS. 

83 §.Genomförande av granskningsförfaranden på nytt . Paragrafen innehåller bestämmelser om genomförandet av granskningsförfaranden på nytt. Enligt paragrafens 1 mom. ska ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i fråga om ett odokumenterat konto årligen genomföra förstärkta granskningsförfaranden för högvärdekonton tills ett sådant konto inte längre är odokumenterat.  

Enligt paragrafens 2 mom. behöver ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte genomföra de förstärkta granskningsförfarandena på nytt under senare år, då det en gång genomfört förfarandena på det krävda sättet. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska dock årligen göra en i 8 § avsedd förfrågan hos kundansvarig. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.7 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.7 i avsnitt III i uppdaterade CRS. 

84 §.Ändring i omständigheterna avseende ett högvärdekonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i en situation där omständigheterna för ett högvärdekonto ändras, det vill säga varje ändring som leder till att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet får tilläggsuppgifter i anknytning till personens skatterättsliga status, vilka står i strid med upplysningen om personens skatterättsliga hemviststat. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att behandla ett konto som ett rapporteringspliktigt konto som en följd av en ändring i omständigheterna. Om omständigheterna ändras med avseende på ett högvärdekonto på ett sådant sätt att ett eller flera av de indicier som anges 77 § 1 mom. kan kopplas till kontot, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet betrakta kontot som ett rapporteringspliktigt konto i förhållande till en sådan rapporteringspliktig jurisdiktion för vilken indicierna identifierats. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har dock möjlighet att om det så väljer behandla en person med koppling till kontot enligt status före en ändring i omständigheterna i högst 90 kalenderdagar från och med den tidpunkt då indiciet upptäckts. Denna bestämmelse om 90 dagar finns inte i handräckningsdirektivet och inte heller CRS. Däremot innehåller kommentaren till uppdaterade CRS en motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen är ändamålsenlig då den preciserar det förfarande enligt vilket det rapporteringsskyldiga finansiella institutet kan välja att förfara under de första månaderna efter att omständigheterna för högvärdekonton har ändrats.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om ett undantag från skyldigheten enligt 1 mom. Trots skyldigheterna i 1 mom., behöver ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte behandla ett konto som ett rapporteringspliktigt konto, om det beslutar att tillämpa bestämmelserna enligt 77 § 6 mom. och om något av undantagen i detta moment är tillämpligt på kontot. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.8 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.8 i avsnitt III i uppdaterade CRS, med undantag för den så kallade 90-dagarsregeln i 1 mom., som motsvarar punkt 49 som behandlar avsnitt III i kommentaren till uppdaterade CRS. 

85 §.Kundansvarigs skyldighet att identifiera en ändring i omständigheterna . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att genom lämpliga förfaranden säkerställa att en kundansvarig identifierar alla ändringar som sker i omständigheterna för ett högvärdekonto. Om en kundansvarig får information om en ändring i omständigheterna, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i fråga om kontot iaktta förfarandena enligt 84 § vilka tillämpas på situationer med en ändring i omständigheterna. Om en kundansvarig till exempel får information om att kontohavaren har en ny postadress i någon rapporteringspliktig jurisdiktion, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet behandla den nya adressen som en ändring i omständigheterna. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet därtill beslutar att tillämpa bestämmelserna enligt 5 § 6 mom., ska det skaffa den relevanta dokumentationen från kontohavaren.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C.9 i avsnitt III i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C.9 i avsnitt III i uppdaterade CRS. 

86 §.Inhämtande av intygande i samband med öppnande av ett nytt enskilt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att i fråga om ett nytt enskilt konto skaffa ett intygande i samband med att kontot öppnas, det vill säga innan kontot öppnas för att kunna användas av kontohavaren. I paragrafens 1 mom. förutsätts att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet utifrån intygandet kan fastställa kontohavarens skatterättsliga hemvistjurisdiktioner (1 punkten). Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska själv bekräfta tillförlitligheten i detta intygande på grundval av de upplysningar som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inhämtat i samband med kontots öppnande, inklusive dokumentation som inhämtats i enlighet med förfarandet för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom (2 punkten). Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut anses ha säkerställt att ett intygande är tillförlitligt, om det finansiella institutet då det granskar upplysningarna i samband med förfarandena för att öppna kontot eller i samband med öppnandet av kontot, inbegripet all dokumentation som samlats in enligt förfarandet för bekämpning av penningtvätt eller undersökning och identifiering av en kund, inte har kännedom om eller inte ges anledning att få kännedom om att intygandet är felaktigt eller otillförlitligt. Det förutsätts inte att ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut granskar om ett intygande är korrekt utifrån skattelagstiftningen i hemvistjurisdiktionen för en kontohavare eller en person med bestämmande inflytande. Ett intygande kan dock inte anses vara tillförlitligt, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet utifrån den finländska skattelagstiftningen betraktar att kontohavaren har sin hemvist i någon annan jurisdiktion än den som uppgetts i intygandet. Ett intygande kan utgöra en del av den övriga dokumentationen över öppnandet av ett konto, vilken möjliggör att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet fastställer de skatterättsliga hemvistjurisdiktionerna för kontohavaren. Åtminstone de uppgifter som räknas upp i 70 §, där begreppet intygande definieras, ska inkluderas i ett intygande. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska bland annat förutsätta att kontohavaren eller en person med bestämmande inflytande i ett intygande som ges i samband med öppnande av ett konto underrättar det rapporteringsskyldiga finansiella institutet om senare ändringar i omständigheterna som påverkar fastställandet av den skatterättsliga hemvistjurisdiktionen.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om en situation där ett intygande bekräftar att kontohavaren har sin skatterättsliga hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska i så fall behandla kontot som ett rapporteringspliktigt konto. 

Paragrafen motsvarar innehållsmässigt punkt A och B i avsnitt IV i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8 och punkt A och B i avsnitt IV i uppdaterade CRS, med undantag för kraven i punkt B om att kontohavarens födelsetid och skatteregistreringsnumret i kontohavarens alla rapporteringspliktiga hemvistjurisdiktioner ska inkluderas i intygandet. Det är inte längre behövligt att utfärda separata bestämmelser om detta i 2 mom., eftersom redan 1 mom. ålägger ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att skaffa ett tillförlitligt intygande från kontohavaren, som obligatoriskt ska innehålla upplysningar om födelsetiden och skatteregistreringsnumren. 

87 §.Ändring i omständigheterna avseende ett nytt enskilt konto . Paragrafen innehåller bestämmelser om procedurskyldigheterna för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i en situation där omständigheterna för ett nytt enskilt konto har ändrats. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att om omständigheterna ändras avseende ett nytt enskilt konto på ett sätt som gör att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet får kännedom om eller ges anledning att känna till att det ursprungliga intygandet är inkorrekt eller otillförlitligt, kan det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte förlita sig på det ursprungliga intygandet. Det ska skaffa ett tillförlitligt intygande som styrker kontohavarens skatterättsliga hemvistjurisdiktioner. Alternativt kan det rapporteringsskyldiga finansiella institutet skaffa en utredning och tillräcklig dokumentation som styrker att det ursprungliga intygandet är tillförlitligt. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska förvara en kopia eller anteckningar över dessa. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska ha förfaranden med vilket det kan säkerställa identifiering av en ändring i omständigheterna som påverkar rapporteringen. Som en del av detta ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i intygandet inkludera ett krav på att kontohavaren ger det rapporteringsskyldiga finansiella institutet information om sådana ändringar i omständigheterna som påverkar fastställandet av kontohavarens skatterättsliga hemvistjurisdiktion.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om en situation där ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte får något tillförlitligt intygande från kontohavaren på det sätt som förutsätts i 1 mom. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska i så fall anses ha sin skatterättsliga hemvist i de jurisdiktioner som kontohavaren anmält som sina skatterättsliga hemvistjurisdiktioner i det ursprungliga intygandet (1 punkten) och därtill i de jurisdiktioner som är eventuella skatterättsliga hemvistjurisdiktioner för kontohavaren på grund av en ändring i omständigheterna (2 punkten). Handräckningsdirektivet och CRS innehåller inte någon motsvarande bestämmelse, men kommentaren till CRS innehåller en punkt med motsvarande innehåll. Skyldigheten ingår i den gällande lagstiftningen och anses även framöver vara ändamålsenlig då den preciserar procedurskyldigheterna för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i en situation där det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte får något intygande från kontohavaren. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om möjligheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att, om det så väljer vid en ändring i omständigheterna, behandla en kontohavare enligt status före ändringen i omständigheterna. En kontohavare kan dock behandlas enligt tidigare status i högst 90 kalenderdagar räknat från den tidigare av följande händelser: den dag då ett tidigare intygande ändras till ett felaktigt eller otillförlitligt intygande på grund av en ändring i omständigheterna (1 punkten), det ursprungliga intygandets tillförlitlighet fastställs (2 punkten) eller den dag då det rapporteringsskyldiga finansiella institutet får ett nytt tillförlitligt intygande (3 punkten). Handräckningsdirektivet och CRS innehåller inte någon motsvarande bestämmelse, men kommentaren till CRS innehåller en punkt med motsvarande innehåll. Bestämmelsen ingår i den gällande lagstiftningen och anses även framöver vara ändamålsenlig då den preciserar procedurskyldigheterna för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i situationer med ändringar i omständigheterna. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkterna A–C i avsnitt IV i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkterna A–C i avsnitt IV i uppdaterade CRS. Den sista frasen i paragrafens 1 mom. och 2 och 3 mom. motsvarar innehållsmässigt punkterna 12 och 14–15 i avsnitt IV i kommentaren till CRS. 

88 §.Redan befintliga enhetskonton som ska undersökas . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt konto att undersöka ett redan befintligt enhetskonto för att utreda om det är ett rapporteringspliktigt konto. Undersökningen ska göras genom att iaktta förfarandena enligt 90–92 §. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska för det första undersöka ett konto vars totala saldo eller värde överstiger ett belopp i euro motsvarande 250 000 US-dollar den 31 december 2015 (1 punkten). Det ska också undersöka ett konto vars totala saldo eller värde inte överstigit ett belopp i euro motsvarande 250 000 US-dollar den 31 december 2015, men vars saldo eller värde överstiger detta belopp på den sista dagen på något senare kalenderår.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B i avsnitt V i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt B i avsnitt V i uppdaterade CRS. 

89 §.Redan befintliga enhetskonton som inte behöver granskas, identifieras eller rapporteras . Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska i princip granska, identifiera och vid behov rapportera alla enhetskonton. Paragrafen innehåller bestämmelser om ett undantag till denna huvudregel. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte väljer något annat, kan det låta bli att undersöka, identifiera och rapportera vissa redan befintliga enhetskonton. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan låta bli att undersöka, identifiera och rapportera alla sådana redan befintliga enhetskonton, vars totala saldo eller värde den 31 december 2015 inte överstigit ett belopp i euro motsvarande 250 000 US-dollar. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan alternativt välja att tillämpa detta undantag endast på redan befintliga enhetskonton som hör till någon klart avgränsad grupp. Om kontots totala saldo eller värde överstiger tröskelvärdet på den sista dagen på något efterföljande kalenderår, ska det finansiella institutet genom att iaktta förfarandena enligt 90–92 § undersöka och identifiera och vid behov rapportera kontot från och med det år under vars sista dag kontots totala saldo eller värde överstiger detta tröskelvärde.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A i avsnitt V i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A i avsnitt V i uppdaterade CRS. 

90 §.Fastställande av en innehavare av ett redan befintligt enhetskonto som en rapporteringspliktig person . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att granska upplysningar som gäller egna kontohavare, så att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet kan fastställa om kontohavaren, eller i situationer med flera kontohavare, någon av kontohavarna är en person med skatterättslig hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion och om kontohavarens konto till följd av detta är ett rapporteringspliktigt konto. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan iaktta förfaranden enligt paragrafens 1 och 2 mom. i en ordning som är lämpligast i situationen då det avgör om ett redan befintligt enhetskonto förs av en eller flera enheter som är rapporteringspliktiga personer. Enligt paragrafens 1 mom. ska ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut undersöka de uppgifter som det har förvarat med tanke på reglering och kundrelationer, inbegripet den dokumentation som inhämtats i enlighet med förfarandet för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom, för att fastställa om dessa uppgifter visar att kontohavaren har sin skatterättsliga hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion. De upplysningar som visar att kontohavaren har sin hemvist i en rapporteringspliktig jurisdiktion omfattar bland annat platsen för enhetens bildande eller organisation eller en adress i den rapporteringspliktiga jurisdiktionen.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om förfarandet i en situation där de upplysningar som avses i 1 mom. anger att kontohavarens skatterättsliga hemvist är en rapporteringspliktig jurisdiktion. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska i så fall behandla kontot som ett rapporteringspliktigt konto. Kontot ska dock inte behandlas som ett rapporteringspliktigt konto, om det finansiella institutet skaffar ett intygande från kontohavaren eller utifrån de uppgifter som är offentligt tillgängliga på ett tillförlitligt sätt fastställer att kontohavaren inte är en rapporteringspliktig person. I detta sammanhang avses med offentligt tillgängliga uppgifter sådana uppgifter som har offentliggjorts av ett bemyndigat myndighetsorgan i jurisdiktionen, såsom uppgifter som har offentliggjorts av staten, ett statligt ämbetsverk eller en kommun. Sådana uppgifter är till exempel uppgifterna i en förteckning som offentliggjorts av skattemyndigheten innehållande namnen på finansiella institut och deras registreringsnummer, uppgifterna i ett offentligt tillgängligt register som förs av ett statligt myndighetsorgan eller som förs av någon annan som organet bemyndigat och de uppgifter som publicerats på etablerade värdepappersmarknader. Sådana upplysningar är till exempel den av skattemyndigheten i Förenta staterna publicerade så kallade FFI-förteckningen över utländska finansiella institut, som den registrerat och som samtyckt till att iaktta Förenta staternas så kallade FATCA-lagstiftning. Även bland annat bolagslistorna på värdepappersbörsen om bolag som är föremål för offentlig handel och allmänt tillgängliga uppgifter om offentliga enheter och internationella organisationer betraktas som offentligt tillgängliga uppgifter. Som offentligt tillgängliga uppgifter betraktas därtill en klassificering som är offentligt tillgänglig för en kontohavare, vilken fastställts utifrån ett branschkodsystem av standardform och vilken till exempel en handelsorganisation eller en handelskammare fastställt genom att iaktta sedvanliga affärsverksamhetssätt. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.1 i avsnitt V i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.1 i avsnitt V i uppdaterade CRS. 

91 §.Fastställande av ett redan befintligt enhetskonto som en passiv icke-finansiell enhet med en eller flera rapporteringspliktiga personer med bestämmande inflytande . Paragrafen innehåller bestämmelser om ett rapporteringsskyldigt finansiellt instituts skyldighet att fastställa om innehavaren av ett redan befintligt enhetskonto, inbegripet kontohavaren, som själv är rapporteringspliktig person är en sådan passiv icke-finansiell enhet som har personer med bestämmande inflytande som ska betraktas som rapporteringspliktiga personer. För att fastställa detta ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet iaktta förfaranden enligt 1–3 mom. i en lämplig ordning enligt situationen.  

Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att fastställa om kontohavaren är en passiv icke-finansiell enhet. För detta ska ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut skaffa ett intygande från kontohavaren. Det är dock inte behövligt att skaffa ett intygande, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet innehar upplysningar eller om det finns offentligt tillgängliga uppgifter utifrån vilka det är möjligt att på tillförlitligt sätt fastställa att kontohavaren är en aktiv icke-finansiell enhet eller ett finansiellt institut, med undantag för en i 4 § 1 mom. 2 punkten avsedd investeringsenhet, vilken inte är ett finansiellt institut i en deltagande jurisdiktion. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte kan fastställa att kontohavaren är någon av de ovan nämnda, ska det förmoda att kontohavaren är en passiv icke-finansiell enhet. I fråga om det intygande som behövs för att utreda kontohavarens ställning iakttas förutsättningarna avseende tillförlitlighet för intyganden som gäller redan befintliga enhetskonton. 

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att fastställa personerna med bestämmande inflytande över en kontohavare som har fastställts som en passiv icke-finansiell enhet. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan då det fastställer personer med bestämmande inflytande lita på upplysningar som samlats in och förvarats enligt förfarandena för förhindrande av penningtvätt eller förfarandena för kundkännedom. I praktiken innebär detta att ett finländskt rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan behandla de personer som det identifierat som verkliga förmånstagare enligt 1 kap. i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism som personer med bestämmande inflytande. 

Paragrafens 3 mom. reglerar skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att fastställa om en eller flera personer med bestämmande inflytande över en passiv icke-finansiell enhet är rapporteringspliktiga personer. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan för det första använda upplysningar som har inhämtats och förvarats i enlighet med procedurkraven för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom. Förutsättningen för detta är att kontot är ett redan befintligt enhetskonto som förs av ett eller flera icke-finansiella enheter. Kontots totala saldo eller värde får inte heller överstiga ett belopp i euro motsvarande 1 000 000 US-dollar (1 punkten). Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet kan alternativt fastställa om personen med bestämmande inflytande är en rapporteringspliktig person genom att använda ett intygande som getts av en person med bestämmande inflytande. Även kontohavaren kan överlämna ett intygande för en person med bestämmande inflytande (2 punkten). När det fastställs om en person med bestämmande inflytande är en rapporteringspliktig person, kan det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte lita endast på de upplysningar som avses i 1 punkten, utan det ska få ett intygande från personen med bestämmande inflytande, om kontots saldo eller värde överstiger 1 000 000 US-dollar. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska i så fall fastställa status för personen med bestämmande inflytande genom att använda förfarandet med intyganden. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut trots sina försök inte får något tillförlitligt intygande som gäller en person med bestämmande inflytande, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet fastställa status för personen med bestämmande inflytande genom att iaktta de förstärkta förfarandena för kundkännedom för högvärdekonton. 

Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten att behandla ett konto som ett rapporteringspliktigt konto, om redan en person med bestämmande inflytande över en passiv icke-finansiell enhet är en rapporteringspliktig person. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt D.2 i avsnitt V i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt D.2 i avsnitt V i uppdaterade CRS. 

92 §.Tidpunkten för att granska ett redan befintligt enhetskonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkten för att granska befintliga enhetskonton, vars totala saldo eller värde överstiger ett belopp i euro motsvarande 250 000 US-dollar i slutet av något kalenderår. Om ett redan befintligt enhetskontos totala saldo eller värde inte har överstigit ett belopp i euro motsvarande 250 000 US-dollar den 31 december 2015, men överstiger detta belopp på den sista dagen något annat senare år, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet slutföra förfarandena för kundkännedom för redan befintliga konton under det år som följer efter då år då kontots totala saldo eller värde överstiger detta belopp. Granskningsskyldigheten gäller inte för konton som överskridit tröskelvärdet på 250 000 US-dollar, för vilka det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte tidigare tillämpat befrielsen enligt 89 §. Med andra ord behöver ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut som redan granskat konton utifrån de krävda förfarandena för kundkännedom inte granskas på nytt utifrån denna paragraf.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt E.2 i avsnitt V i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.2 i avsnitt V i uppdaterade CRS. Paragrafen omfattar inte punkt E.1 i avsnitt V i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och inte heller punkt E.1 med motsvarande innehåll i avsnitt V i uppdaterade CRS. Dessa punkter fastställer en tidsfrist för undersökning av sådana redan befintliga enhetskonton som överskrider tröskelvärdet på 250 000 US-dollar den 31 december 2015. Tidsfristen för granskningen gick ut den 31 december 2017, varför det vore betydelselöst att utfärda bestämmelser om detta. 

93 §.Ändring i omständigheterna avseende ett redan befintligt enhetskonto . Paragrafen innehåller bestämmelser om procedurskyldigheterna för ett rapporteringspliktigt finansiellt institut i en situation där omständigheterna för ett redan befintligt enhetskonto har ändrats. I 1 mom. i paragrafen föreskrivs att om omständigheterna ändras med avseende på ett redan befintligt enhetskonto på ett sätt som gör att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet får kännedom om eller ges anledning till att känna till att ett intygande eller någon annan dokumentation med avseende på kontot är inkorrekta eller otillförlitliga, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ompröva sin bedömning av kontots status i enlighet med de förfaranden som anges i 90 och 91 §. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska som en del av fastställandet enligt 90 och 91 § genomföra särskilda förfaranden antingen senast på den sista dagen på kalenderåret i fråga eller 90 kalenderdagar efter anmälan eller upptäckten av en sådan ändring i omständigheterna, beroende på vilken av tidpunkterna som är senare. Momentets 1 punkt gäller fastställande av ett konto för att utreda om kontohavaren är en rapporteringspliktig person. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska för detta ändamål inhämta antingen ett intygande eller en tillförlitlig utredning samt den nödvändiga dokumentationen för att säkerställa intygandets eller utredningens tillförlitlighet. I momentets 2 punkt åläggs ett finansiellt institut att skaffa eller inhämta ytterligare dokumentation eller ett intygande för att fastställa och visa att innehavaren av ett enhetskonto är en aktiv icke-finansiell enhet eller ett finansiellt institut. Utifrån 3 punkten i momentet fastställs om en person med bestämmande inflytande över en passiv icke-finansiell enhet är en rapporteringspliktig person. För detta ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inhämta ett intygande eller en tillförlitlig utredning samt den nödvändiga dokumentationen för att säkerställa intygandets eller utredningens tillförlitlighet.  

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att behandla kontohavaren som en rapporteringspliktig person i varje rapporteringspliktig hemvistjurisdiktion som indicierna anger i en situation där det inte får något intygande eller någon tillförlitlig utredning över kontohavarens skatterättsliga ställning enligt kraven i 2 mom. 1 punkten. 

Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att behandla en kontohavare som en passiv icke-finansiell enhet, om det inte får sådan ytterligare information eller ett sådant intygande enligt kraven i 2 mom. 2 punkten och enligt vilka kontohavaren är en aktiv icke-finansiell enhet eller finansiellt institut. 

I paragrafens 5 mom. åläggs ett finansiellt institut att använda indicier avseende en person med bestämmande inflytande i sitt arkiv då det fastställer om personen med bestämmande inflytande är en rapporteringspliktig person, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte får något intygande eller någon tillförlitlig utredning enligt kraven i 2 mom. 3 punkten. 

Handräckningsdirektivet och CRS innehåller inte de föreslagna skyldigheterna för rapporteringsskyldiga finansiella institut, med undantag för den första meningen i 1 mom. De övriga skyldigheterna i paragrafen ingår dock i kommentaren till CRS. De ingår i den gällande lagstiftningen och de ska fortfarande anses vara ändamålsenliga då de i denna situation preciserar de förfaranden som krävs av rapporteringsskyldiga finansiella institut, fastställer en tydlig tidsgräns för de rapporteringsskyldiga finansiella instituten att genomföra förfaranden samt fastställer procedurskyldigheter i situationer där de krävda definitionerna inte kan genomföras. 

Den första meningen i paragrafens 1 mom. motsvarar i fråga om innehåll punkt E.3 i avsnitt V i bilaga I i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt E.3 i avsnitt V i uppdaterade CRS. I fråga om innehåll motsvarar paragrafen 27 punkten i kommentaren till CRS, vilken gäller avsnitt V. 

94 §.Fastställande av en innehavare av ett nytt enhetskonto som en rapporteringspliktig person . Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut för att fastställa om innehavaren av ett nytt enhetskonto är en rapporteringspliktig person och kontot till följd av detta är ett rapporteringspliktigt konto. I paragrafens 1 mom. åläggs det rapporteringsskyldiga finansiella institutet att i samband med att kontot öppnas skaffa ett intygande, utifrån vilket det rapporteringsskyldiga finansiella institutet kan fastställa kontohavarens skatterättsliga hemvistjurisdiktioner (1 punkten). Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska själv bekräfta tillförlitligheten i detta intygande på grundval av de upplysningar som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inhämtat i samband med kontots öppnande, inklusive dokumentation som inhämtats i enlighet med förfarandet för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom (2 punkten). Ett tillförlitligt intygande är en absolut förutsättning i samband med öppnande av ett konto.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att om enheten bekräftar att den överhuvudtaget inte har någon skatterättslig hemvistjurisdiktion, får det rapporteringsskyldiga finansiella institutet förlita sig på adressen till enhetens huvudkontor för att fastställa kontohavarens hemvistjurisdiktion. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut behandla ett konto som ett rapporteringspliktigt konto, om ett intygande visar att kontohavaren har sin skatterättsliga hemvist i någon rapporteringspliktig jurisdiktion. Kontot ska dock inte behandlas som ett rapporteringspliktigt konto, om det finansiella institutet på ett rimligt sätt utifrån de uppgifter som det innehar eller som är offentligt tillgängliga kan fastställa att kontohavaren inte är en rapporteringspliktig person i fråga om denna rapporteringspliktiga jurisdiktion. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkterna 1 a och 1 b i avsnitt VI i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkterna 1 a och 1 b i avsnitt VI i uppdaterade CRS. 

95 §.Fastställande av en enhet som en passiv icke-finansiell enhet med en eller flera rapporteringspliktiga personer med bestämmande inflytande . Paragrafen innehåller bestämmelser om ett rapporteringsskyldigt finansiellt instituts skyldighet att fastställa om innehavaren av ett nytt enhetskonto, inbegripet en kontohavare som själv är en rapporteringspliktig person, är en sådan passiv icke-finansiell enhet som har personer med bestämmande inflytande som ska betraktas som rapporteringspliktiga personer. För att fastställa detta ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet iaktta förfaranden enligt 1–3 mom. i en lämplig ordning enligt situationen.  

Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om att ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i utgångspunkten har en skyldighet att inhämta ett intygande från kontohavaren för att fastställa kontohavarens skatterättsliga ställning. Det är dock inte behövligt att skaffa ett intygande, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet innehar upplysningar eller om det finns offentligt tillgängliga uppgifter utifrån vilket det är möjligt att på tillförlitligt sätt fastställa att kontohavaren är en aktiv icke-finansiell enhet eller ett i 4 § 1 mom. 2 punkten avsett annat finansiellt institut än en investeringsenhet, vilket inte är ett finansiellt institut i en deltagande jurisdiktion. 

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att fastställa personerna med bestämmande inflytande över en kontohavare som har fastställts som en passiv icke-finansiell enhet. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet kan vid fastställandet av personer med bestämmande inflytande använda de upplysningar som har inhämtats och förvarats i enlighet med det rapporteringsskyldiga finansiella institutets förfaranden för bekämpning av penningtvätt och åtgärder för kundkännedom, under förutsättning att förfarandena är förenliga med lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte juridiskt ålagts att iaktta förfarandena enligt den nämnda lagen, ska det iaktta i huvudsak liknande förfaranden som för fastställandet av personer med bestämmande inflytande. I handräckningsdirektivet förutsätts konsekvens i förfarandena i förhållande till förfarandena i fjärde penningtvättsdirektivet. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte juridiskt ålagts att iaktta förfaranden för bekämpning av penningtvätt eller förfaranden för kundkännedom som är konsekventa med detta direktiv, ska det iaktta i huvudsak förfaranden som till väsentliga delar är liknande som för fastställandet av personer med bestämmande inflytande. Med beaktande av att fjärde penningtvättsdirektivet har genomförts i Finland genom lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, är det ändamålsenligt att använda en hänvisning till den nationella lagen i stället för en hänvisning till direktivet. 

Paragrafens 3 mom. reglerar skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att fastställa om en eller flera personer med bestämmande inflytande över en passiv icke-finansiell enhet är rapporteringspliktiga personer. Vid fastställandet kan det rapporteringsskyldiga finansiella institutet använda ett intygande som skaffats från kontohavaren eller en person med bestämmande inflytande. 

Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten att behandla ett konto som ett rapporteringspliktigt konto, om redan en person med bestämmande inflytande över en passiv icke-finansiell enhet är en rapporteringspliktig person. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkterna 2.a–2.c i avsnitt VI i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkterna 2.a–2.c i avsnitt VI i uppdaterade CRS. 

96 §.Ändring i omständigheterna avseende nya enhetskonton . Paragrafen innehåller bestämmelser om procedurskyldigheterna för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i en situation där omständigheterna för ett nytt enhetskonto har ändrats. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut vet eller har skäl att känna till att ett intygande eller annan dokumentation i anknytning till kontot innehåller fel eller att dess tillförlitlighet inte kan fastställas, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet fastställa kontot på nytt. Vid det nya fastställandet ska man iaktta samma förfaranden som i situationer med en ändring i omständigheterna avseende ett redan befintligt enhetskonto, vilka enligt förslaget regleras i 93 §. Handräckningsdirektivet och CRS innehåller inte bestämmelser som motsvarar den föreslagna paragrafen, men de ingår i kommentaren till CRS. Bestämmelserna ingår i den gällande lagstiftningen och de ska fortfarande anses vara ändamålsenliga då de i denna situation preciserar de förfaranden som krävs av rapporteringsskyldiga finansiella institut, fastställer en tydlig tidsgräns för rapporteringsskyldiga finansiella institut för att genomföra de krävda förfarandena samt fastställer procedurskyldigheter i situationer där de krävda definitionerna inte kan genomföras.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen 21 punkten i kommentaren till CRS, vilken gäller avsnitt IV. 

97 §.Situationer där ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte har möjlighet att få ett intygande i samband med öppnande av ett nytt konto . Handräckningsdirektivet och CRS förutsätter att ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut, såsom föreskrivs tidigare i detta avsnitt, inte får öppna ett nytt konto innan det fått ett intygande från en kontohavare och eventuella personer med bestämmande inflytande, vars tillförlitlighet det rapporteringsskyldiga finansiella institutet säkerställt. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet i den exceptionella situation som handräckningsdirektivet och CRS tillåter, där ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte har möjlighet att få ett tillförlitligt intygande då det öppnar ett nytt enskilt konto eller ett nytt enhetskonto för en kund. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att utan hinder av vad som bestäms ovan i denna lag, behöver ett finansiellt institut inte få något tillförlitligt intygande innan ett nytt konto öppnas, om det inte är möjligt på grund av särdragen i verksamhetsområdet för det rapporteringsskyldiga finansiella institutet. Grunden ska vara oberoende av de affärsverksamhetslösningar som det finansiella institutet själv valt. Som särdrag beaktas följaktligen inte att ett finansiellt institut på grund av en egen lösning som gäller affärsverksamheten inte får något intygande i samband med öppnandet av kontot eller inte kan säkerställa dess tillförlitlighet. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska dock alltid få ett tillförlitligt intygande inom 90 kalenderdagar från det att kontot har öppnats. Momentet handlar om en exceptionell situation och det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska vid behov kunna visa för Skatteförvaltningen att det inte har möjlighet att få ett tillförlitligt intygande innan kontot öppnas. Bestämmelsen är ny och en punkt med motsvarande innehåll har även fogats till kommentaren till uppdaterade CRS. Bestämmelsen anses vara ändamålsenlig med beaktande av de få situationer i praktiken där ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte har möjlighet att få ett intygande innan kontot öppnas eller där intygandets tillförlitlighet kan säkerställas först efter att kontot öppnats. Med paragrafen säkerställs att en orimlig skyldighet inte bildas för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i dessa potentiella exceptionella situationer.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om procedurskyldigheten för ett rapporteringspliktigt finansiellt institut i en situation där det inte får något tillförlitligt intygande från kontohavaren inom den krävda tiden. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska i så fall stänga kontot utan oskäligt dröjsmål. Även denna bestämmelse är ny. Det anses vara motiverat och behövligt att ålägga ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att stänga ett konto med beaktande av kraven på effektivt genomförande i handräckningsdirektivet och CRS, vilka förutsätter att medlemsstaterna och de deltagande jurisdiktionerna vidtar behövliga och effektiva åtgärder för att säkerställa att skyldigheterna i direktivet och CRS fullgörs. Kravet på att stänga ett konto i en situation där ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte får något tillförlitligt intygande från kontohavaren eller en person med bestämmande inflytande inom den krävda tiden, i exceptionella situationer inom 90 dagar från det att kontot öppnats, anses för egen del säkerställa ett effektivt genomförande av direktivet och CRS. Kommentaren till CRS innehåller ett uttryckligt krav på att en deltagande jurisdiktion ska ha effektiva åtgärder för att säkerställa att ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut alltid får ett tillförlitligt intygande i samband med att ett nytt konto öppnas. Paragrafens 2 mom. anses uppfylla denna förutsättning. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut hade enligt huvudregeln inte fått öppna ett konto utan ett tillförlitligt intygande. På grund av detta anses det att kravet på att stänga ett sådant konto för vilket ett tillförlitligt intygande inte fåtts i samband med öppnande av kontot är ändamålsenligt och motsvarar förutsättningen i handräckningsdirektivet och CRS. Kravet anses inte vara orimligt för rapporteringsskyldiga finansiella institut eller kontohavare, med beaktande av bland annat de finansiella institutens redan befintliga procedurskyldigheter gentemot sina kunder, i synnerhet i fråga om förhindrande av penningtvätt eller förfaranden för kundkontroll. Med beaktande av den extra tid på 90 dagar som beviljas rapporteringsskyldiga finansiella institut i undantagssituationerna enligt 1 mom., anses paragrafen i sin helhet underlätta att skyldigheterna för rapporteringsskyldiga finansiella institut fullgörs i fråga om inhämtande av intyganden. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafens 1 mom. punkt 2 bis i avsnitt IV i kommentaren till uppdaterade CRS och punkt 4 bis i avsnitt VI. 

98 §.Felaktigt eller otillförlitligt intygande eller felaktig eller otillförlitlig styrkande dokumentation . Paragrafen innehåller bestämmelser om procedurskyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i en situation där ett intygande eller den styrkande dokumentationen innehåller fel eller då tillförlitligheten inte kan säkerställas eller där det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte tillräckligt tidigt får något intygande för att fullgöra sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och sin anmälningsskyldighet. Enligt paragrafen får ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte förlita sig på ett intygande eller på styrkande dokumentation, om det känner till eller har anledning att känna till att intygandet eller den styrkande dokumentationen innehåller fel eller att tillförlitligheten inte kan säkerställas. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut anses ha skäl att känna till att intygande som getts av en person är otillförlitligt eller felaktigt om ett intygande är bristfälligt i fråga om sådan information som gäller meddelanden som getts av en person eller om ett intygande innehåller uppgifter som står i strid med personens meddelande, eller om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut har andra kontoupplysningar som strider med personens meddelande. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut som anlitar en tjänsteleverantör för att granska och administrera ett intygande anses känna till eller anses ha skäl att känna till samma upplysningar som tjänsteleverantören. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan inte använda någon styrkande dokumentation som överlämnats av en person, om den styrkande dokumentationen inte styrker identiteten på den person som lägger fram den styrkande dokumentationen. Styrkande dokumentation kan inte anses vara tillförlitlig till exempel då den överlämnas av en fysisk person, vars utseende eller underskrift inte överensstämmer med fotografiet eller underskriften på den styrkande dokumentationen. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan inte använda styrkande dokumentation, om det innehåller upplysningar som strider med ett meddelande om personens ställning, det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte har andra upplysningar som strider med personens ställning eller om den styrkande dokumentationen saknar de behövliga upplysningarna för att stärka personens ställning.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt A i avsnitt VII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt A i avsnitt VII i uppdaterade CRS. 

99 §.Tillämpning av skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom för redan befintliga konton på ett nytt konto . Det föreslås att paragrafen innehåller bestämmelser om en särskild procedurskyldighet för det rapporteringsskyldiga finansiella institutet i en situation där det i samband med öppnande av ett nytt konto inte får ett intygande över det nya kontot i tillräckligt god tid innan kontot rapporteras. I en sådan situation där ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i brist på ett intygande inte kan fullgöra sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom enligt 2 kap. och inte heller sina skyldigheter avseende anmälning enligt 3 kap., ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet på det nya kontot tillämpa de förfaranden avseende åtgärder för kundkännedom som ska tillämpas på redan befintliga konton fram till dess att det fått ett intygande och fastställt dess tillförlitlighet. I praktiken föreskrivs i paragrafen hur ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska förfara i situationer enligt 97 §, där ett tillförlitligt intygande inte fåtts innan de upplysningar som anknyter till kontot ska meddelas till Skatteförvaltningen. Kontot ska dock rapporteras som ett nytt konto. Bestämmelsen är ny i den nationella lagstiftningen och den baserar sig på tilläggen med motsvarande innehåll i handräckningsdirektivet som ändrats genom DAC8 och i uppdaterade CRS. Bestämmelsen anses vara ändamålsenlig, eftersom den ökar exaktheten i anknytning till de rapporteringsskyldiga finansiella institutens procedurskyldigheter i de exceptionella situationer där ett tillförlitligt intygande inte hinner fås innan tidpunkten för anmälningen om upplysningarna om kontot.  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkterna A och Aa i avsnitt VII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkterna A och Abis i avsnitt VII i uppdaterade CRS. 

100 §.Alternativa förfaranden för finansiella konton som innehas av förmånstagare till försäkringsavtal med kontantvärde eller livränteavtal . Paragrafen innehåller bestämmelser om hur ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska behandla en förmånstagare till ett försäkringsavtal med kontantvärde eller livränteavtal. Enligt paragrafens 1 mom. får ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut, med undantag för förmånsägaren, anta att en fysisk person som är förmånstagare till ett försäkringsavtal med kontantvärde eller ett livränteavtal och som mottar en dödsfallsförmån inte är en rapporteringspliktig person och behandla ett sådant finansiellt konto som ett annat än ett rapporteringspliktigt konto.  

I paragrafens 2 mom. regleras undantagen till förfarandet enligt 1 mom. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska behandla ett konto som ett rapporteringspliktigt konto, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har kännedom om eller har skäl att ha kännedom om att förmånstagaren är en rapporteringspliktig person. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet anses ha anledning att känna till att förmånstagaren för ett försäkringsavtal med kontantvärde är en rapporteringspliktig person, om de uppgifter som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har inhämtat och som gäller förmånstagaren innehåller de indicier som avses i 77 § 1 mom. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut har faktisk kännedom om eller har anledning att känna till att förmånstagaren är en rapporteringspliktig person, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet iaktta förfarandena i 76 och 77 §. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.1 i avsnitt VII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och den nationella optionen i punkt B i avsnitt VII i uppdaterade CRS. 

101 §.Alternativa förfaranden för gruppförsäkringsavtal med kontantvärde och grupplivränteavtal . I paragrafen föreskrivs hur ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska behandla ett finansiellt konto, som utgör en medlems andel i ett gruppförsäkringsavtal med kontantvärde eller ett grupplivränteavtal. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut kan behandla ett sådant konto som ett finansiellt konto som inte är ett rapporteringspliktigt konto fram till dess att en betalning görs till försäkringstagaren eller förmånstagaren och det finansiella kontot som är en medlems andel i ett försäkringsavtal med kontantvärde eller ett grupplivränteavtal, uppfyller förutsättningarna i 1–3 punkten i paragrafen. Gruppförsäkringsavtalet med kontantvärde eller grupplivränteavtalet ska för det första vara ställt till en arbetsgivare och det ska täcka minst 25 anställda eller försäkringstagare (1 punkten). Enligt översättningen av handräckningsdirektivet till finska ska ett gruppförsäkringsavtal eller ett grupplivränteavtal beviljas till en arbetstagare. I den engelskspråkiga versionen används dock uttrycket ”is issued to an employer” och i den svenskspråkiga versionen ”är ställt till en arbetsgivare”. Med beaktande av de engelsk- och svenskspråkiga versionerna, ska den föreslagna versionen anses vara korrekt och ändamålsenlig och till denna del avvika från översättningen till finska av direktivet. De anställda eller försäkringstagarna ska dessutom ha rätt att erhålla det kontraktsvärde som är kopplat till deras andel och namnge förmånstagare för den förmån som ska utbetalas vid den anställdes död (2 punkten). Det sammanlagda belopp som ska utbetalas till en anställd, försäkringstagare eller förmånstagare får inte heller överstiga ett belopp i euro motsvarande 1 000 000 US-dollar (3 punkten).  

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt B.2 i avsnitt VII i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och den nationella optionen i punkt B i avsnitt VII i uppdaterade CRS. 

102 §.Regler för sammanläggning av kontosaldon samt valutaomvandling . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att lägga samman finansiella konton som innehas av kontohavare hos institutet i syfte att fastställa det totala saldot eller värdet på dessa. Sammanläggningen av kontosaldon är av betydelse för att fastställa rapporteringsplikten för konton och för att fastställa om ett konto anses vara ett lågvärdekonto eller ett högvärdekonto. Paragrafen innehåller även bestämmelser om kontovalutorna. I paragrafens 1 mom. åläggs ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att lägga samman alla finansiella konton för en fysisk person eller enhet vilka det eller en närstående enhet till det administrerar i syfte att fastställa det totala saldot eller värdet på dessa. Sammanläggningen ska göras endast till den del som det rapporteringsskyldiga finansiella institutets datorsystem utifrån något dataelement, såsom kundnummer eller skattregistreringsnummer, sammanlänkar de finansiella konton och möjliggör att kontosaldona eller kontovärdena läggs samman. När kontosaldon och kontovärden läggs samman ska varje innehavare av ett gemensamt ägt finansiellt konto påföras det totala saldot eller värdet för det gemensamt ägda finansiella kontot. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut för att räkna det totala saldot eller värdet ska omvandla saldona eller värdena på ett konto till en annan valuta, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet räkna saldot eller värdet genom att använda avistakursen på den sista dagen av det rapporteringspliktiga kalenderåret.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om en extra skyldighet som gäller sammanläggning av kontosaldon och kontovärden för fastställandet av ett högvärdekonto. Utöver vad som bestäms i 1 mom. ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet vid fastställande av det totala saldot eller värdet för en fysisk persons finansiella konton även lägga samman samtliga sådana finansiella konton som en kundansvarig känner till eller har anledning att känna till som finansiella konton som direkt eller indirekt ägs, kontrolleras eller har öppnats i en annan egenskap än förvaltare av en och samma person. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om förfarandet för att omvandla valutan på finansiella konton. Om det rapporteringspliktiga finansiella institutet så väljer, har det möjlighet att använda euro som valuta då det räknar det totala saldot eller värdet och det förutsätts inte använda US-dollar i beräkningen. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska omvandla de tröskelvärden som meddelats i lagen i US-dollar till euro i slutet av året, då det jämför om kontots totala saldo eller värde i euro överskrider tröskelvärdena i lagen. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet kan använda den avistakurs som räknats för årets sista dag vid valutaomvandlingen. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkt C i avsnitt VII i bilaga I i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, och punkt C i avsnitt VII i uppdaterade CRS. 

103 §.Skyldighet att registrera och förvara upplysningar . Det föreslås att paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att registrera och förvara upplysningar, vilket för närvarande regleras i 5 a § i lagen om genomförande av handräckningsdirektivet. Paragrafen upphävs och bestämmelserna i den utfärdas framöver i lagen, som innehåller bestämmelser även om övriga skyldigheter för rapporteringsskyldiga finansiella institut. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att registrera de åtgärder och upplysningar som det använder för att genomföra förfarandena och fullgöra skyldigheterna enligt 2 och 3 kap. De registrerade åtgärderna och upplysningarna ska sparas och vara tillgängliga i minst sex år från utgången av det kalenderår som de gäller. Förvaringsskyldigheten bidrar till att säkerställa att skyldigheterna att genomföra direktivet och CRS fullgörs effektivt. Skatteförvaltningen ska i enlighet med skyldigheterna för de fem senaste åren säkerställa att rapporteringsskyldiga finansiella institut iakttagit sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och sina rapporteringsskyldigheter. De rapporteringsskyldiga finansiella instituten ska vid behov rätta fel i sin rapportering för de fem föregående rapporteringsåren.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om förfarandet i en situation där kontot avslutas. Det rapporteringsskyldiga finansiella institutet ska förvara de upplysningar som har inhämtats och registrerats för att genomföra förfarandena och fullgöra skyldigheterna enligt 2 och 3 kap. i sex år efter det år då kontot har avslutats. 

3 kap. Lämnande av upplysningar 

104 §.Tidpunkt och metod för lämnande av upplysningar . Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkten och sättet för att lämna upplysningar om ett rapporteringspliktigt konto. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska för varje rapporteringspliktiga konto lämna de upplysningar som avses i detta kapitel eller uppgift om att rapporteringspliktiga konton inte funnits till Skatteförvaltningen kalenderårsvis före slutet av januari i året efter rapporteringsperioden, det vill säga efter kalenderåret. Ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut har en skyldighet att lämna uppgifter även då den inte alls haft rapporteringspliktiga konton under det föregående kalenderåret. Med denna så kallade nollanmälan intygar ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut till Skatteförvaltningen att den iakttagit de krävda skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och att det överhuvudtaget inte haft rapporteringspliktiga konton att anmäla under kalenderåret. Upplysningar om rapporteringspliktiga konton ska anmälas och en nollanmälan ska lämnas in genom att använda en elektronisk dataöverföringsmetod som Skatteförvaltningen offentliggjort. De gällande paragrafer som reglerar skyldigheten att lämna uppgifter om finansiella konton i lagen om beskattningsförfarande innehåller inte bestämmelser om den exakta tidpunkten för att anmäla uppgifter, utan detta har föreskrivits som ett ärende som Skatteförvaltningen ska förordna. Genom sitt beslut om skyldigheten att lämna uppgifter om finanskonton (A35/200/2016) har Skatteförvaltningen förordnat att uppgifterna för det föregående kalenderåret ska lämnas årligen före utgången av januari elektroniskt genom att använda de elektroniska anmälningstjänster som Skatteförvaltningen offentliggör. Förfarandena för anmälning av upplysningar om finansiella konton har etablerats under årens lopp. Handräckningsdirektivet och CRS innehåller absoluta årliga utsatta datum för utbytet av upplysningar och Skatteförvaltningen ska ges tillräckligt med tid att säkerställa att de upplysningar som utbyts är korrekta och omfattande. Det anses inte längre finnas något behov av att fastställa tidpunkten för anmälningen genom ett beslut av Skatteförvaltningen, utan tidpunkten kan föreskrivas på lagnivå tillsammans med övriga procedurbestämmelser som gäller ärendet. På samma sätt som för övriga årsanmälningar, kan Skatteförvaltningen på ansökan bevilja extra tid för att lämna in en årsanmälan utifrån en särskild orsak. Den föreslagna paragrafen orsakar i praktiken inte någon ändring av de nuvarande tidsfristerna för anmälning och inte heller för anmälningssätten. I DAC2 och CRS har man internationellt kommit överens om ett schema med enhetligt uppgiftsinnehåll och enhetlig form, vilket Finland ska använda i utbytet av upplysningar. Avsikten med den föreslagna paragrafen är även framöver att utfärda bestämmelser om att endast de upplysningar som behövs för att Finland ska fullgöra de skyldigheter som DAC2 och CRS fastställer inhämtas från de rapporteringsskyldiga finansiella instituten. Därför är det motiverat att de upplysningar som behövs för utbytet av upplysningar anmäls till Skatteförvaltningen med det innehåll och i den form som DAC2 och CRS förutsätter.  

105 §.Upplysningar som ska lämnas . Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska anmäla till Skatteförvaltningen. Paragrafens 1 mom. innehåller de upplysningar som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska anmäla om sig själv och varje rapporteringspliktigt konto. Enligt 1 punkten i momentet ska ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut anmäla sitt namn och skatteregistreringsnummer, eller i brist på sådant, en annan motsvarande identifierare. Syftet med identifieringsuppgifter om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut är att de andra jurisdiktioner som deltar i utbytet av upplysningar om finansiella konton enkelt kan identifiera källan till upplysningar som rapporterats och därefter utbytts och kan till exempel spåra ett fel som hade kunnat leda till felaktig eller ofullständig rapportering. I fråga om ett finländskt rapporteringsskyldigt finansiellt institut avses med skatteregistreringsnummer FO-nummer. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte har något FO-nummer, ska det i princip kontakta Skatteförvaltningen för att få ett FO-nummer. Enligt momentets 2 punkt ska kontohavarens namn, adress, hemvistjurisdiktioner, skatteregistreringsnummer och i fråga om en fysisk person, födelsedatum och födelseort, anmälas för en kontohavare. Den adress som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har antecknat för kontohavaren i enlighet med förfarandena för kundkännedom enligt 2 kap. ska meddelas som adress. Om kontohavaren är en rapporteringspliktig person, utgörs den adress som ska anmälas följaktligen av en giltig adress till personen i hemvistjurisdiktionen. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte har någon sådan adress, ska det anmäla den postadress som finns i dess arkiv. Som hemvistjurisdiktioner anmäls alla hemvistjurisdiktioner som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut identifierat enligt förfarandena för kundkännedom enligt 2 kap. under kalenderåret. Som skatteregistreringsnummer anmäls en identifierare som kontohavarens hemvistjurisdiktion beviljat till kontohavaren. I Finland är FO-nummer och personbeteckning skatteregistreringsnummer. Om en rapporteringspliktig person har flera skatterättsliga hemvistjurisdiktioner, utgörs skattregistreringsnumret av skatteregistreringsnumret för varje rapporteringspliktig jurisdiktion. I brist på skatteregistreringsnummer är det ändamålsenligt att anmäla en upplysning med motsvarande syfte. Enligt 3 mom. ska man anmäla namn, adress, hemvistjurisdiktioner, skatteregistreringsnummer, födelsedatum och födelseort för varje person med bestämmande inflytande som ska betraktas som en rapporteringspliktig person i enheten samt den eller de roller enligt vilka varje rapporteringspliktig person är en person med bestämmande inflytande över enheten. Informationen om att anmäla rollen för en person med bestämmande inflytande över en enhet är ett nytt krav och motsvarar i fråga om innehåll den skyldighet som fogats till handräckningsdirektivet genom DAC8 och till uppdaterade CRS. I momentets 4 punkt åläggs ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att anmäla upplysningar om huruvida kontohavaren och eventuella personer med bestämmande inflytande har gett ett tillförlitligt intygande. Skyldigheten är ny och motsvarar i fråga om innehåll i huvudsak den skyldighet som fogats till handräckningsdirektivet genom DAC8 och den skyldighet som inkluderats i uppdaterade CRS. Ändringen innebär i praktiken att information som nationellt varit valfri i schemat för utbyte av DAC2-upplysningar och CRS-upplysningar i handräckningsdirektivet ändrades till obligatorisk information för medlemsstaterna och de deltagande jurisdiktionerna. De finansiella institut som rapporterar till Finland ska redan för närvarande som en del av sina DAC2- och CRS-skyldigheter anmäla denna upplysning till Skatteförvaltningen och kravet på detta ökar i praktiken inte till denna del de existerande skyldigheterna för rapporteringsskyldiga finansiella institut. Även framöver är det ändamålsenligt och behövligt att Skatteförvaltningen årligen får information från ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut om varje kontohavare och person med bestämmande inflytande har gett ett tillförlitligt intygande. Ett intygande är en väsentlig del av de rapporteringsskyldiga finansiella institutens förfaranden för kundkännedom, och Skatteförvaltningen har utifrån denna information kunnat säkerställa att de rapporteringsskyldiga finansiella instituten har iakttagit sina skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom. Kravet i handräckningsdirektivet och CRS på att anmäla upplysningen om att ett intygande eventuellt har getts inkluderar inte någon skyldighet att anmäla upplysningen om att ett intygande lämnats om ett sådant rapporteringspliktigt enhetskonto, där den enhet som utgör kontohavare inte själv är en rapporteringspliktig person, men kontot ska rapporteras, eftersom en eller flera personer med bestämmande inflytande över enheten är en rapporteringspliktig person. Även om handräckningsdirektivet och CRS inte ålägger de rapporteringsskyldiga finansiella instituten att anmäla denna upplysning, ska den anses vara ändamålsenlig. Upplysningen är behövlig för Skatteförvaltningen för att fullgöra kraven avseende effektivt fullgörande av handräckningsdirektivet och CRS. Lämnandet av upplysningen bedöms inte orsaka någon extra administrativ börda för rapporteringsskyldiga finansiella institut. Det bedöms inte heller förutsätta separata extra förfaranden av de rapporteringsskyldiga finansiella instituten, eftersom lämnandet av upplysningen sker på motsvarande sätt som för rapporteringspliktiga personer. Enligt momentets 5 punkt ska man anmäla om kontot är ett gemensamt konto, inbegripet antalet gemensamma kontohavare. Även detta krav är nytt och det motsvarar i fråga om innehåll den ändring som gjorts i handräckningsdirektivet genom DAC8 och fogats till uppdaterade CRS. Enligt momentets 6 punkt ska kontonummer eller om kontonummer saknas, en motsvarighet till ett sådant, typ av konto och huruvida kontot utgör ett redan befintligt konto eller ett nytt konto anmälas. Det kontonummer som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut gett för ett konto för att specificera det betraktas som det kontonummer som ska lämnas. Om ett konto inte har något sådant nummer, anmäls som kontonummer en upplysning med en funktionell motsvarighet, såsom ett specificerande serienummer eller ett annat sådant nummer som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet tilldelar det finansiella kontot och som urskiljer kontot från övriga konton som administreras av samma finansiella institut. Om kontot har flera kontonummer, anmäls som kontonummer det kontonummer med vilket det rapporteringsskyldiga finansiella institutet rapporterar det till kontohavaren. Upplysningen om kontots typ och upplysningen om huruvida kontot är ett redan befintligt eller ett nytt konto är nya krav och motsvarar ändringarna med motsvarande innehåll i handräckningsdirektivet och CRS. I fråga om kontots typ ska det anmälas om kontot är ett inlåningskonto, ett depåkonto, en kapital- eller skuldandel eller ett försäkringsavtal med kontantvärde eller ett livränteavtal. Momentets 7 punkt innehåller bestämmelser om skyldigheten att anmäla kontots saldo eller värde i slutet av kalenderåret eller om kontot har stängts under året, information om stängningen av kontot. I allmänhet ses det saldo eller värde som ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut har räknat för rapporteringen till kontohavaren som det kontosaldo eller -värde som ska anmälas. I fråga om ett försäkringsavtal med kontantvärde eller ett livränteavtal ska dess kontantvärde eller återköpsvärde meddelas. I fråga om kapital- eller skuldandelen är kapitalandelens saldo eller värde det värde som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har räknat för sådana syften som förutsätter fastställande av värdet med tätare frekvens. Beroende på situationen kan värdet vara till exempel andelens värde i samband med anskaffningen, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte i övrigt räknat saldot eller värdet på nytt av andra orsaker. När ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut fastställer kapitalandelen eller ett annat kontovärde, kan det använda ett annat värde som fastställs årligen och som avviker från värdet vid kalenderårets slut, om det i sin sedvanliga verksamhet inte fastställer kontots värde i slutet av kalenderåret. Förutsättningen är dock att det värde som används beskriver värdet på kontohavarens konto i slutet av kalenderåret. Till exempel en personalfond kan använda det årliga värdet på datum för fastställandet av värdet justerat enligt de ändringar som påverkar kontots värde och som skett före slutet av kalenderåret. Varje innehavare av ett gemensamt ägt konto påförs det totala saldot eller värdet för det gemensamt ägda kontot. Om ett konto avslutas, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet anmäla att kontot har avslutats. Kontots avslutningssaldo eller avslutningsvärde behöver inte anmälas. Ett konto anses vara avslutat, om det utifrån bestämmelserna om finansiella institut har stängts eller i övrigt avslutats. I brist på uttryckliga bestämmelser anses kontot ha avslutats i enlighet med de ordinarie förfarandena hos det rapporteringsskyldiga finansiella institutet, vilka tillämpas konsekvent på alla konton som förs av det rapporteringsskyldiga finansiella institutet.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om det rapporteringsskyldiga finansiella institutets skyldighet att anmäla vissa tilläggsuppgifter i fråga om ett depåkonto. I fråga om ett depåkonto ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet utöver de i 1 mom. avsedda upplysningarna anmäla totalt bruttobelopp för ränta, totalt bruttobelopp för utdelning och totalt bruttobelopp för annan inkomst som härrör från de tillgångar som förvaltas på kontot, och som i vart och ett av fallen betalats ut till eller krediterats kontot under ett kalenderår (1 punkten). Det finansiella institutet ska även anmäla total bruttoavkastning från försäljning eller inlösen av finansiella tillgångar som har betalats ut till eller krediterats kontot under ett kalenderår under vilket det rapporteringsskyldiga finansiella institutet har agerat som förvaltare, mäklare, ombud eller annan form av företrädare för kontohavare (2 punkten). Med försäljning och inlösen avses i detta sammanhang försäljning eller inlösen av finansiella tillgångar, oberoende av om ägaren av dessa finansiella tillgångar är skattskyldig för denna försäljning eller inlösen eller om inkomsten är skattepliktig inkomst. Med total bruttoavkastning från försäljning eller inlösen avses det totala beloppet som fåtts av försäljning eller inlösen av finansiella tillgångar. Om försäljningen sköts av en börsmäklare, avser de totala bruttointäkter som fåtts av försäljning eller inlösen det totala belopp som betalats till eller krediterats kontot för den som är berättigad till betalningen med tillägg för det belopp som inte betalas för att det tas ut som återbetalning för en limitkredit. Vid försäljningen av en räntebelagd skuldförbindelse innehåller de totala bruttointäkterna den ränta som eventuellt flutit in mellan räntebetalningsdagarna.  

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att när det gäller inlåningskonton anmäla tilläggsuppgifter utöver de upplysningar som avses i 1 mom. I fråga om ett inlåningskonto ska man anmäla det totala bruttobeloppet av räntor som betalats till eller krediterats kontot under kalenderåret. 

Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att i fråga om sådan kapitalegendom som förvaltas i en investeringsenhet och som är ett juridiskt arrangemang, utöver de upplysningar som avses i 1 mom. dessutom anmäla roller utifrån vilka den rapporteringspliktige personen är innehavare av kapitalegendomen. Anmälningen av denna upplysning är ett nytt krav och baserar sig på de ändringar med motsvarande innehåll vilka gjorts i handräckningsdirektivet och CRS. 

Paragrafens 5 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett finansiellt institut att i fråga om andra konton än depåkonton och inlåningskonton, utöver de upplysningar som avses i 1 mom. även anmäla det totala bruttobelopp som under kalenderåret har betalats ut till eller har krediterats kontohavaren, för vilket det rapporteringsskyldiga finansiella institutet står som garant för eller är gäldenär för, inklusive sammanlagt belopp för eventuella betalningar av inlösen som har gjorts till kontohavaren under kalenderåret. Sådana totala bruttobelopp är till exempel det totala beloppet av inlösenavgifter som betalats till kontohavaren under kalenderårets lopp och betalningar som gjorts till kontohavaren under kalenderårets lopp i enlighet med ett försäkringsavtal med kontantvärde eller ett livränteavtal. 

Paragrafens 6 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att anmäla i vilken valuta varje belopp har anmälts. Upplysningarna ska anmälas i kontovalutan och de ändras inte för rapporteringen till exempel till euro eller US-dollar. Om kontots värde har anmälts i flera valutor, kan det rapporteringsskyldiga finansiella institutet rapportera upplysningarna i den valuta med vilken kontot administreras. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen punkterna A och B i avsnitt I i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkterna A och B i avsnitt I i uppdaterade CRS. 

106 §.Undantag till de upplysningar som ska anmälas . Paragrafen innehåller bestämmelser om undantagen från skyldigheten enligt 2 § för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att anmäla upplysningar till Skatteförvaltningen. Enligt paragrafens 1 mom. behöver ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i fråga om ett redan befintligt konto inte anmäla skatteregistreringsnummer eller födelsedatum för ett redan befintligt konto, om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte har dessa upplysningar och det finansiella institutet inte behöver inhämta dessa med stöd av lagstiftningen i Finland eller en rättsakt av Europeiska unionen. Med ett rapporteringsskyldigt finansiellt instituts upplysningar avses en huvudfil som gäller kunden och elektroniskt sökbara upplysningar. Kundens huvudfil innehåller en primär datafil i vilken ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut administrerar upplysningar om en kontohavare, såsom kontohavarens kontaktuppgifter och de upplysningar som förfarandena avseende förhindrande av penningtvätt eller kundkännedom förutsätter. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte har skatteregistreringsnummer och födelsedatum, ska det dock göra rimliga ansträngningar för att inhämta skatteregistreringsnummer och födelsedatum för redan befintliga konton före utgången av det kalenderår som följer på det år då redan befintliga konton har identifierats som rapporteringspliktiga konton (1 punkten) och alltid då det krävs att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet uppdaterar upplysningar om redan befintliga konton genom att iaktta de nationella förfaranden som gäller för bekämpning av penningtvätt eller åtgärder för kundkännedom (2 punkten). Momentets 2 punkt är ny och den baserar sig på ändringarna av motsvarande innehåll i handräckningsdirektivet och CRS. Med rimliga ansträngningar avses i detta sammanhang ett genuint försök av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att inhämta skatteregistreringsnumret och födelsetiden för kontohavaren av ett rapporteringspliktigt konto. Som rimliga ansträngningar betraktas till exempel försök av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att per post eller telefon kontakta kontohavaren och undersökning av elektroniskt sökbara upplysningar som administreras av en närstående enhet till ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i enlighet med reglerna om sammanläggning av kontosaldot enligt 102 §.  

Enligt paragrafens 2 mom. behöver ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut, utan hinder av vad som bestäms i 105 § 1 mom. 2 och 3 punkten, inte anmäla skatteregistreringsnumret för en hemvistjurisdiktion eller person som inte har gett något skatteregistreringsnummer, om den relevanta jurisdiktionen inte gett något skatteregistreringsnummer eller om dess lagstiftning inte förutsätter insamling av de skatteregistreringsnummer som jurisdiktionen utfärdat. En rapporteringspliktig jurisdiktion anses inte ge något skatteregistreringsnummer, om jurisdiktionen inte ger identifieringsnummer för skattskyldiga eller i brist på sådana, upplysningar med en funktionell motsvarighet, eller om jurisdiktionen inte gett någon skatteregistreringsnummer till en viss fysisk person eller enhet. Det anses inte att en rapporteringspliktig jurisdiktion förutsätter inhämtande av skatteregistreringsnummer som den gett, om det är frivilligt för personerna att anmäla egna skatteregistreringsnummer. Om en kontohavare i en sådan situation anmält sitt skatteregistreringsnummer till det rapporteringsskyldiga finansiella institutet, ska det rapporteringsskyldiga finansiella institutet anmäla det till Skatteförvaltningen. I motsats till CRS innehåller handräckningsdirektivet inte något undantagande från anmälning av skatteregistreringsnumret i en situation där jurisdiktionen inte förutsätter att de skatteregistreringsnummer som de gett ska samlas in. Undantagandet ingår i den gällande lagstiftningen och anses även framöver vara ändamålsenlig för att precisera skyldigheten att anmäla skatteregistreringsnumret i de sällsynta situationer där det inte finns någon skyldighet att inhämta ett skatteregistreringsnummer. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om undantaget för skyldigheten enligt 105 § 1 mom. 2–3 punkten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att anmäla födelseorten för en kontohavare eller person med bestämmande inflytande. Födelseorten behöver inte anmälas, om lagstiftningen i Finland eller en rättsakt av Europeiska unionen vilken är i kraft eller har varit i kraft den 5 januari 2015 inte förutsätter att det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte heller i någon annan situation inhämtar eller anmäler upplysningen om födelseort. Dessutom förutsätts att upplysningen om födelseort är tillgänglig i de elektroniskt sökbara upplysningar som det finansiella institutet administrerar. Med elektroniskt sökbara upplysningar avses upplysningar som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet administrerar för beskattningen i kundens huvudfil eller i motsvarande filer och som förvaras som en elektronisk databas. 

Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om undantaget till skyldigheten enligt 105 § 2 mom. 2 punkten för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut att anmäla bruttointäkter av försäljning eller inlösen av finansiella tillgångar. Om det rapporteringsskyldiga finansiella institutet inte bestämmer något annat i fråga om vilken som helst tydligt specificerade kontogrupp som helst, behöver det inte anmäla bruttointäkter som har fåtts av försäljning eller inlösen av finansiella tillgångar till den del som det rapporteringsskyldiga finansiella institutet anmäler bruttointäkterna av sådan försäljning eller inlösen av finansiella tillgångar i enlighet med lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning. En person kan till exempel ha ett depåkonto i en centraliserad bytestjänst som är ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut. På kontot förvaras värdepapperstoken (security token), vars belopp varierar i och med anskaffningar och överlåtelser. Den centraliserade bytestjänsten ska årligen anmäla kontots saldo eller värde vid årets slut i enlighet med 3 kap. i denna lag. Den centraliserade bytestjänsten ska anmäla eventuella anskaffningar och överlåtelser av värdepapperstoken i egenskap av rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i enlighet med lagen om skyldighet för leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning. I så fall ska den anmäla överlåtelser av värdepapperstoken med stöd av denna lag. Bestämmelsen är ny och den baserar sig på ändringarna av motsvarande innehåll i handräckningsdirektivet och CRS. Med bestämmelsen undviks att samma transaktioner anmäls två gånger till Skatteförvaltningen. 

I fråga om innehåll motsvarar paragrafen i huvudsak punkterna C–F i avsnitt I i bilaga I till handräckningsdirektivet, vilka ändrats genom DAC8, och punkterna C–E och G i avsnitt I i uppdaterade CRS. 

4 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 

107 §.Ikraftträdande och övergångsbestämmelse . Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Enligt paragrafens 1 mom. träder lagen i kraft den 1 januari 2026. Enligt artikel 2.1 i DAC8 ska medlemsstaterna tillämpa de bestämmelser som förutsätts för att iaktta direktivet från och med den 1 januari 2026.  

Enligt 2 mom. i paragrafen börjar lagen tillämpas första gången på det kalenderår som börjar den 1 januari 2026. 

Paragrafens 3 mom. är en övergångsbestämmelse som reglerar vilka bestämmelser som tillämpas på anmälningen och övriga skyldigheter i anknytning till de upplysningar som gäller kalenderåren före kalenderår 2026. De i denna proposition föreslagna bestämmelserna om de finansiella institutens anmälningsskyldigheter, skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och andra skyldigheter ingår med undantag för små avvikelser redan i den gällande lagstiftningen. På grund av detta leder den föreslagna lagändringen inte heller till större än ringa ändringar jämfört med de nuvarande skyldigheterna för rapporteringsskyldiga finansiella institut. Till den del som bestämmelser med ett innehåll som motsvarar de föreslagna bestämmelserna tillämpas redan med stöd av den nuvarande lagstiftningen, ändras situationen i praktiken inte. Endast bestämmelserna med nytt innehåll medför ändringar jämfört med den gällande situationen. Enligt momentet tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag på anmälning av upplysningar som gäller kalenderåren före kalenderåret 2026 och fullgörandet av andra skyldigheter som gäller för rapporteringsskyldiga finansiella institut. I praktiken tillämpas till exempel på en årsanmälan som ska lämnas för år 2025 senast den 31 januari 2026 de bestämmelser som varit i kraft då den föreslagna lagen trädde i kraft. Bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas på upplysningar som gäller kalenderår 2026 och senare kalenderår. 

7.3  Lagen om beskattningsförfarande

17 b §.Utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter med anledning av rådets direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG . Det föreslås att paragrafen upphävs eftersom den är obehövlig. Paragrafen har utfärdats som en del av det nationella genomförandet av DAC2. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för finansiella institut att lämna upplysningar till den del som personerna i anknytning till rapporteringspliktiga konton är rapporteringspliktiga personer i enlighet med DAC2. Paragrafen upphävs, eftersom de skyldigheter som ingår i den framöver föreskrivs i 17 c §, som ändras enligt förslaget i denna proposition och i den föreslagna lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning.  

17 c §.Rapporteringsskyldiga finansiella instituts skyldighet att lämna uppgifter om finansiella konton. Paragrafens ändras så att den framöver täcker skyldigheten att lämna uppgifter i nuvarande 17 b–17 d §. Den gällande paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för finansinstitut att lämna uppgifter till den del som rapporteringspliktiga personer i anknytning till rapporteringspliktiga konton har hemvist utanför Europeiska unionen. Paragrafen är en del av den lagstiftning som möjliggör CRS-upplysningsutbytet. Paragrafen innehåller framöver ett moment i stället för de nuvarande fyra momenten. Enligt paragrafen ska ett finansiellt institut enligt lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning iaktta skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom som anges i 2 kap. i den lagen och lämna in upplysningar om finansiella konton som anges i 3 kap. i den lagen till Skatteförvaltningen. Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut inte alls haft rapporteringspliktiga konton för anmälningsåret, ska det lämna information om detta. Eftersom den nämnda lagen täcker de detaljerade skyldigheter som anknyter till de avtal som nämns i DAC2, CRS och 17 d §, är hänvisningen till den nämnda lagen tillräcklig. Förfarandena i anknytning till kringgående av skyldigheterna att utbyta upplysningar och skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom i 2 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs framöver i nya 28 a § i lagen om beskattningsförfarande. Framöver regleras registrerings- och förvaringsskyldigheterna för ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut i 31 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Det föreslås att 1 § 5 mom. i samma lag innehåller bestämmelser om bemyndigandet att utfärda bestämmelser för Skatteförvaltningen i gällande 4 mom. De föreslagna ändringarna ändrar i praktiken inte grunderna för den helhet som utgörs av skyldigheten att lämna uppgifter.  

17 d §.Avtalen mellan Europeiska unionen och Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz om utbyte av upplysningar om finansiella konton . Av samma orsak som för 17 b § upphävs paragrafen som en paragraf som inte behövs. Paragrafen innehåller bestämmelser som skyldigheten att lämna upplysningar för finansiella institut till den del som upplysningar om finansiella konton omfattas av tillämpningsområdet för de avtal som Europeiska unionen ingått med Andorra, Lichtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz om utbyte av upplysningar om finansiella konton mellan dessa stater och EU-staterna. Framöver föreskrivs de skyldigheter som ingår i paragrafen i 17 c §, som ändras enligt förslaget i och i den föreslagna lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning.  

17 g §.Rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänsters skyldighet att lämna uppgifter om rapporteringspliktiga transaktioner . Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänsters att lämna uppgifter. Utöver lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster baserar sig paragrafen på punkt 1 i artikel 8 ad i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, enligt vilken en medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att kräva att rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster uppfyller de rapporteringskrav och genomför de förfaranden för kundkännedom och rapportering som fastställs i avsnitten II respektive III i bilaga VI och i motsvarande avsnitt V i CARF.  

Enligt paragrafen ska en i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning avsedd rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster iaktta skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom 3 kap. i den lagen och de särskilda skyldigheter som anges i 5 kap. i den lagen. Därtill ska en leverantör av kryptotillgångstjänster enligt 1 punkten till Skatteförvaltningen lämna in i 4 kap. i den nämnda lagen avsedda upplysningar om rapporteringspliktiga transaktioner eller uppgift om att inga rapporteringspliktiga transaktioner funnits. Enligt 2 punkten i paragrafen ska Skatteförvaltningen ges i 4 kap. i den nämnda lagen avsedda upplysningar om försäljning, annan överlåtelse och inkomsthändelser med avseende på rapporteringspliktiga kryptotillgångar vilka behövs för beräkning av överlåtelsevinst, överlåtelseförlust eller annan inkomst som individuella användare av kryptotillgångar med hemvistjurisdiktion i Finland har fått, till den del dessa upplysningar innehas av den rapporteringsskyldiga leverantören av kryptotillgångstjänster, eller uppgift om att inga sådana händelser funnits. Med rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster avses uttryckligen en sådan aktör som uppfyller definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster i 2 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning och på vilken inget undantag som anknyter till fullgörandet av de skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom och rapporteringsskyldigheter som avses i 3 § tillämpas. En rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har en skyldighet att lämna uppgifter till Finland även om den inte alls haft rapporteringspliktiga transaktioner under det föregående kalenderåret. Med denna så kallade nollanmälan intygar en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster till Skatteförvaltningen att den iakttagit de krävda skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och att den inte överhuvudtaget haft rapporteringspliktiga transaktioner att anmäla under kalenderåret. Det samma gäller även för upplysningar som ska rapporteras i enlighet med 2 punkten och det är även motiverat till exempel för sådana situationer där en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster har endast enheter som är användare av kryptotillgångar som kunder. Således får Skatteförvaltningen i denna situation via en nollanmälan visshet om att en person med skyldighet att lämna upplysningar inte har upplysningar som ska anmälas i enlighet med 2 punkten. 

På försummelse av skyldigheterna i paragrafen tillämpas bestämmelsen om en försummelseavgift i 22 a § i lagen. Det är möjligt att påföra en försummelseavgift för försummelse av de skyldigheter som föreskrivs exakt i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning till rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster enligt denna paragraf. 

23 §.Granskningsrätt och skyldighet att visa upp uppgifter . Det föreslås att rubriken och dess 1 mom. preciseras, så att paragrafen tydligare redogör för att Skatteförvaltningen har rätt att granska och att den som har skyldighet att lämna upplysningar på uppmaning av Skatteförvaltningen har skyldighet att lägga fram alla dokument ur vilka de upplysningar som avses i 3 kap. kan vara tillgängliga och vilka behövs för att övervaka de anmälningsskyldigheter, skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom eller andra skyldigheter vilka föreskrivits i kapitlet. Den skyldighet att lägga fram uppgifter som enligt förslaget preciseras i paragrafen är bred, och en förutsättning för att använda den är inte att Skatteförvaltningen i förväg till exempel utifrån namnet på en kund med en skyldighet att lämna upplysningar specificerar de kunder som har skyldighet att lämna upplysningar och vars dokument är behövliga för att övervaka de anmälningsskyldigheter, skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom eller andra skyldigheter vilka föreskrivits i kapitlet. Den föreslagna ändringen är av preciserande karaktär och den ändrar inte tillämpningsområdet för den gällande paragrafen.  

I samband med de internationella skyldigheter som binder Finland, och i och med detta även Skatteförvaltningen i egenskap av behörig myndighet, har nya skyldigheter uppkommit, vilka inte direkt och omedelbart anknyter till den skattskyldiges egen beskattning, utan endast till de tjänster som erbjuds till en kund med skyldighet att lämna upplysningar eller till de upplysningar som dess kunder förvarar. På motsvarande sätt har nya anmälningsskyldigheter, skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom eller andra skyldigheter som Skatteförvaltningen är skyldig att övervaka föreskrivits för den som är skyldig att lämna upplysningar. Syftet med 23 § i lagen om beskattningsförfarande är att skapa en ram för att Skatteförvaltningen ska kunna granska utomstående och samla in material från dem för att övervaka de skyldigheter som omfattas av utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Till den del som Skatteförvaltningen har behov av att granska den egna beskattningen av en person med skyldighet att lämna uppgifter, ska 14 § om skattekontroll i lagen om beskattningsförfarande tillämpas. Skatteförvaltningen kan även dra nytta av 23 § i lagen om beskattningsförfarande vid granskningar av dem som har skyldighet att lämna uppgifter. I dessa granskningar kan Skatteförvaltningen framföra ett krav för en utomstående att granska upplysningarna på så sätt att de inte specificerar dessa personer eller samfund som behandlas i samband med granskningen. Dessa granskningar är dock noggrant riktade, motiverade och proportionella i förhållande till målen med granskningen. Granskningarna riktas och de handlingar som inkommit för granskning i och med dessa används endast för att övervaka de i 3 kap. föreskrivna anmälningsskyldigheterna, skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom eller övriga skyldigheterna. Till den del som de dokument som fåtts för granskning inte har lett till åtgärder, avslutas insynsrätten i det elektroniska systemet för en person med skyldighet att lämna uppgifter eller så returneras eller förstörs materialen. Dokumenten och anknutna uppgifter får behandlas endast av en sådan tjänsteman hos Skatteförvaltningen som har utsetts särskilt och fått tillstånd att utföra sådana uppgifter. Skatteförvaltningen har tekniska åtgärder och förfaranden i anknytning till behandlingen av dokument, med vilka ett högklassigt dataskydd garanteras på det tekniska planet. 

Enligt gällande 23 § 1 mom. har Skatteförvaltningen rätt att granska alla sådana handlingar som ovan i detta kapitel nämnda uppgifter kan hämtas ur och som behövs för att övervaka att anmälningsskyldigheten, skyldigheten avseende åtgärder för kundkännedom eller andra skyldigheter enligt detta kapitel iakttas. Utifrån bestämmelsen har Skatteförvaltningen rätt att granska utomstående och samla in material från dem för att övervaka de skyldigheter som anknyter till utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om skatteförvaltningen och till lag om beskattningsförfarande samt till vissa lagar som har samband med dem (RP 131/1995 rd) konstateras att granskningsrätten gäller för alla dem som enligt detta kapitel är skyldiga att lämna uppgifter och alla handlingar som en utomstående har i sin besittning och som kan innehålla sådana uppgifter som omfattas antingen av den allmänna eller den särskilda skyldigheten att lämna uppgifter. Det 2 mom. som stiftades i samma samband gav skattestyrelsen rätt att ålägga den som inte trots en uppmaning gett de uppgifter som avses i kapitlet att fullgöra sina skyldigheter. I fråga om ifrågavarande 2 mom. konstateras i ovan nämnda regeringsproposition att om den som är skyldig att lämna uppgifter vägrar att lämna uppgifter som omfattas antingen av den allmänna eller särskilda skyldigheten, kan skattestyrelsen vid vite ålägga den att lämna uppgifterna. Ovan nämnda 2 mom. har upphävts genom lagen om ändring av lagen om beskattningsförfarande (565/2004). I regeringens proposition med förslag till ändring av vissa skattelagar (RP 57/2004 rd) har detta motiverats med att bestämmelsen har tillämpats ytterst sällan och att vitesförfarandet inte heller kan tillämpas regelmässigt i syfte att säkerställa att den allmänna uppgiftsskyldigheten fullgörs. I samband med den aktuella lagändringen har man i lagen om beskattningsförfarande inkluderat en bestämmelse om påförande av en särskild försummelseavgift för sådana situationer där en person med skyldighet att lämna upplysningar försummar en allmän eller särskild skyldighet att lämna upplysningar. 

23 a §.Skyldighet för i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism avsedda rapporteringsskyldiga att lämna uppgifter . Från paragrafen stryks hänvisningarna till 17 b och 17 d § i lagen om beskattningsförfarande, vilka föreslås att upphävas, och fogas en hänvisning till föreslagna 17 g i lagen om beskattningsförfarande. Utifrån den sist nämnda ändringen fogas rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster och användare som ska rapporteras i egenskap av föremål för de skyldigheter och förfaranden för kundkännedom som anknyter till dessa till paragrafen som rapporteringsskyldiga enligt 1 kap. 2 § i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Uttrycket ”finska” stryks från ordalydelsen i paragrafen eftersom det blir onödigt då hänvisningarna till de relevanta paragraferna i lagen om beskattningsförfarande och via dessa till de relevanta speciallagarna kopplar skyldigheten att lämna upplysningar till skyldigheten att lämna upplysningar för finländare och för dem som rapporterar till Finland.  

23 c §.Särskild uppgiftsskyldighet för den uppgiftsskyldige . Paragrafen ändras för att i stället för den särskilda skyldigheten att lämna uppgifter för en leverantör av ett rapporteringspliktigt arrangemang täcka alla som har skyldighet att lämna uppgifter enligt 3 kap. I den paragraf som enligt förslaget ändras föreskrivs att en i detta kapitel avsedd uppgiftsskyldig på uppmaning av Skatteförvaltningen med stöd av skattenummer, namn, adress, kontonummer, avtalsnummer, kundnummer, referensnummer, arrangemang eller någon annan motsvarande identifikation ska lämna in de uppgifter om förfaranden, dokument och andra uppgifter som den uppgiftsskyldige innehar eller kontrollerar samt andra uppgifter som behövs för att säkerställa att den uppgiftsskyldige har fullgjort anmälningsskyldigheten, skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom eller andra skyldigheter enligt detta kapitel.  

Enligt 23 § 1 mom. i den gällande lagen om beskattningsförfarande har Skatteförvaltningen rätt att granska alla sådana handlingar som ovan i detta kapitel nämnda uppgifter kan hämtas ur och som behövs för att övervaka att anmälningsskyldigheten, omsorgsplikten eller andra skyldigheter enligt detta kapitel iakttas. Utifrån bestämmelsen har Skatteförvaltningen rätt att granska utomstående och samla in material från dem för att övervaka de skyldigheter som anknyter till utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Vid granskningar enligt bestämmelsen framför Skatteförvaltningen ett krav för en utomstående att granska upplysningarna på så sätt att de inte specificerar dessa personer eller samfund som behandlas i samband med granskningen. I 3 kap. i lagen om beskattningsförfarande finns det för närvarande inte någon bestämmelse om en särskild skyldighet att lämna uppgifter av samma karaktär som 19 §, där vilken som helst person med en skyldighet att lämna uppgifter på uppmaning av Skatteförvaltningen utifrån en specifikation ska lämna uppgifter för att säkerställa att personen med skyldighet att lämna uppgifter har fullgjort sina anmälningsskyldigheter, skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom eller andra skyldigheter. Bestämmelserna i 23 a § i lagen om beskattningsförfarande gäller endast skyldigheten att lämna upplysningar för rapporteringsskyldiga enligt lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism och bestämmelserna i 23 b § gäller för den särskilda skyldigheten att lämna uppgifter för en registrerade förvarare. 

I och med ändringen finns det en bestämmelse som gäller för dem som har skyldighet att lämna uppgifter och som säkerställer att deras egna anmälningsskyldigheter, skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom eller andra skyldigheter fullgörs, via vilken Skatteförvaltningens kontroll kan riktas på endast en viss avgränsad persongrupp som specificerats redan i förväg. Till denna del skapas ett motsvarande par som redan finns för behandlingen av ett annat ärende som gäller beskattningen av en skattskyldig eller sökande av ändring i fråga om upplysningar som inhämtats från en utomstående mellan den särskilda skyldigheten för utomstående att lämna uppgifter enligt 19 § och jämförelseuppgiftsgranskningen enligt 21 §. På samma gång undviks att en ny särskild skyldighet att lämna uppgifter som gäller uttryckligen denna skyldighet att lämna uppgifter föreskrivs för varje nya skyldighet att lämna uppgifter som föreskrivs framöver. Till exempel har det inte funnits någon separat särskild skyldighet att lämna uppgifter om väsentliga åtgärder för en plattformsoperatör enligt 17 f §. Till den del som det varit behövligt för Skatteförvaltningen att säkerställa att en plattformsoperatör som rapporterar till Finland har fullgjort de skyldigheter som avses i 17 f §, har den haft tillgång endast till 23 §, som inte nödvändigtvis varit användningsduglig och tillräckligt avgränsad för riktade kontrollåtgärder. 

Framöver gäller 23 c §, som enligt förslaget ändras, i princip för alla som har skyldighet att lämna uppgifter enligt 3 kap. med beaktande av följande begränsningar. Lagens 23 a § baserar sig på direktivet om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller skattemyndigheters tillgång till information för bekämpning av penningtvätt (EU) 2016/2258 och de nationella åtgärderna för att genomföra fjärde penningtvättsdirektivet och det lämpar sig endast för granskning av rapporteringsskyldiga enligt lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism i fråga om deras skyldighet att lämna uppgifter, varför det är behövligt att bibehålla denna bestämmelse. Till den del som föremålet för Skatteförvaltningens kontroll är en rapporteringsskyldig enligt lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, ska Skatteförvaltningen för det första använda 23 a §. Bestämmelserna är dock innehållsmässigt enhetliga. Avsikten är även att bibehålla 23 b § på grund av dess särskilda ställning och övriga upplysningar som avviker från skyldigheterna att lämna upplysningar. 

28 a §.Kringgående av skyldigheten att lämna uppgifter . Paragrafen innehåller bestämmelser om kringgående av skyldigheterna i anknytning till skyldigheten att lämna uppgifter. På samma gång upphävs bestämmelserna om arrangemang för att kringgå rapporteringen i 17 c § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande och 5 c § i lagen om genomförande av handräckningsdirektivet, eftersom de är obehövliga. Syftet med den föreslagna paragrafen är att säkerställa att skyldigheterna i anknytning till skyldigheten att lämna upplysningar fullgörs och att skyldigheterna inte kringgås med olika arrangemang eller åtgärder som strider mot syftet med lagen om beskattningsförfarande, handräckningsdirektivet eller ett internationellt avtal. Gruppen av skyldiga att lämna uppgifter enligt den föreslagna paragrafen baserar sig på 3 kap. i lagen om beskattningsförfarande och gäller alla skyldigheter att lämna upplysningar som avses i den. Således är det möjligt att föremålet för kringgåendet av skyldigheterna i anknytning till skyldigheten att lämna upplysningar kan vara såväl en sådan skyldighet med vilken man samlar in upplysningar för inhemska situationer som en sådan skyldighet via vilken man samlar in upplysningar för det internationella utbytet av upplysningar. På motsvarande sätt omfattar paragrafens tillämpningsområde alla de skyldigheter som föreskrivits att gälla för personer med skyldighet att lämna uppgifter enligt 3 kap. Till denna del är skyldigheterna avseende åtgärder för kundkännedom och anmälningsskyldigheterna i fokus, men även till exempel kringgående av registreringsskyldigheterna.  

Det internationella automatiska utbytet av upplysningar innehåller ett krav på effektivt genomförande, enligt vilket staterna ska införa regler och administrativa förfaranden för att säkerställa ett effektivt genomförande och iakttagande av de fastställa förfarandena för kundkännedom och rapporteringsskyldigheterna. Till denna del förutsätter CRS och DAC2 fortfarande att man inför sådana regler som förhindrar finansiella institut, personer eller förmedlare att införa praxis för att kringgå förfarandena för utbyte av upplysningar och förfarandena för kundkännedom. DAC7, CARF eller DAC8 innehåller inte någon motsvarande uttrycklig förutsättning. I kommentaren till CARF framhävs, utöver bestämmelser om uteblivet fullgörande av skyldigheterna, uttryckligen en aktiv skyldighet att ingripa i arrangemang för kringgående som hotar rapporteringens effektivitet som en del av ett effektivt genomförande. Även om DAC7, CARF eller DAC8 inte uttryckligen förutsätter att bestämmelser som anknyter till förhindrande av kringgående av ovan nämnda rapportering införs, är de ett viktigt element för att fullgöra kravet på ett effektivt genomförande. 

Bestämmelserna mot kringgående av skatt i lagen om beskattningsförfarande, främst 28 §, gäller verkställandet av den skattskyldiges egen beskattning, varför de inte kan tillämpas då det handlar om efterlevnaden av förfarandena för utbyte av upplysningar och förfaranden för kundkännedom för den som har skyldighet att lämna upplysningar. På grund av detta har bestämmelser om arrangemang för att kringgå rapportering inkluderats i såväl 17 c § 2 mom. och 5 c § i lagen om genomförande av handräckningsdirektivet. Dessa bestämmelser kan dock tillämpas endast på skyldigheten att lämna uppgifter för rapporteringsskyldiga finansiella institut. Efter att bestämmelserna trätt i kraft har flera nya skyldigheter som omfattas av den allmänna skyldigheten att lämna upplysningar för utomstående utfärdats, bland annat skyldigheten för en tjänsteleverantör att lämna upplysningar om rapporteringspliktiga arrangemang och skyldigheten för aktörer inom digital plattformsekonomi att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Utöver att de gällande bestämmelserna kan tillämpas endast på rapporteringsskyldiga finansiella institut, kan de inte heller tillämpas på kringgående av andra förfaranden än förfarandena för utbyte av upplysningar och förfarandena för kundkännedom. Till exempel skyldigheten för aktörer inom digital plattformsekonomi omfattar även registreringsskyldigheterna för en plattformsoperatör, vilka på samma sätt kan vara förknippade med praxis för att kringgå rapporteringen. Det är inte heller ändamålsenligt att kringgå skyldigheterna i anknytning till skyldigheten att lämna upplysningar endast för att säkerställa ett effektivt genomförande och iakttagande av de skyldigheter som gäller utbyte av upplysningar avseende Finland. Det är möjligt att kringgå rapporteringen i anknytning till den allmänna skyldigheten att lämna upplysningar för en utomstående även i sådana situationer där upplysningar samlas in endast för nationella behov. 

Enligt paragrafens 1 mom. är den som planerar, marknadsför, organiserar, tillgängliggör eller genomför ett arrangemang i vilket ett av de huvudsakliga syftena är att undvika anmälningsskyldigheten, skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom eller andra skyldigheter enligt 3 kap. skyldig att lämna upplysningar och skyldig att fullgöra dessa skyldigheter som om den riktiga formen hade använts i saken. Momentet tillämpas på situationer där en person inför förfaringssätt med vilka den i strid med syftet i 3 kap. strävar efter att undvika skyldigheten att lämna upplysningar, såsom genom att definitionen av ett finansiellt institut uppfylls. Det är möjligt att försöka kringgå rapporteringen till exempel med arrangemang vars syfte är att undvika att de förutsättningar som anknyter till definitionen av en person med skyldighet att lämna upplysningar uppfylls. Detta innebär till exempel sådana åtgärder med stöd av vilka formen på de tjänster som aktören tillhandahåller inte motsvarar deras innehåll eller aktören skapar en bild över att den inte är etablerad i Finland. Momentet tillämpas även på situationer där en person med skyldighet att lämna upplysningar är med i ett arrangemang där upplysningar om en person som anmäls ändras med konstgjorda arrangemang så att de inte behöver anmälas eller så att de anmäls felaktigt. En person med skyldighet att lämna upplysningar kan till exempel delta i sådana åtgärder där rätt skattestatus för en anmälningspliktig utomstående eller den verkliga anmälningspliktiga utomstående hemlighålls med konstgjorda arrangemang. En person med skyldighet att lämna upplysningar kan även vara med i sådana åtgärder där endast en del av de upplysningar som faktiskt hör till skyldigheten att lämna upplysningar rapporteras. Det kan till exempel handla om situationer där vissa summor, oberoende av om det handlar om kontots saldo i fråga om rapporteringsskyldiga finansiella institut eller de sammanräknade överlåtelsepriserna för rapporteringspliktiga kryptotillgångar i fråga om rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster avsiktligen anmäls till för lågt belopp. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska den som har skyldighet att lämna upplysningar, när personen fullgör en skyldighet enligt 3 kap. upptäcker att en anmälningspliktig utomstående genomför ett arrangemang enligt 1 mom. vilket leder till att upplysningar inte anmäls, anmäla upplysningarna som om den riktiga formen hade använts i saken. Paragrafens 2 mom. tillämpas på sådana situationer där skyldigheten att lämna upplysningar kringgås, i vilka den som har skyldighet att lämna upplysningar inte själv haft någon aktiv roll, utan upptäcker att en utomstående genomfört ett sådant arrangemang som avses i paragrafen då denne fullgör sina lagstadgade skyldigheter. Momentet tillämpas till exempel i en situation där ett finansiellt instituts kontohavare manipulerar saldot på sitt konto vid slutet av året för att undvika rapportering eller där ett finansiellt institut upptäcker att kontohavaren infört förfaranden med vilka den försöker undvika skyldigheter som gäller utbytet av upplysningar eller skyldigheter avseende åtgärder för kundkännedom i strid med syftet med lagen. Momentet innebär inte nya utredningsskyldigheter för den som har skyldighet att lämna upplysningar, utan anmälningsskyldigheten enligt momentet gäller för situationer där den som har skyldighet att lämna upplysningar i samband med fullgörandet av skyldigheterna enligt 3 kap. som en del av sin normala affärsverksamhet upptäcker att en anmälningspliktig utomstående genomför ett arrangemang enligt 1 mom. Syftet med momentet är att utfärda bestämmelser om hur upplysningarna ska anmälas i sådana situationer. Kraven på effektivt genomförande i handräckningsdirektivet och de internationella avtalen förutsätter att jurisdiktionerna har bestämmelser som hindrar att även personer som omfattas av rapporteringen genomför arrangemang med vilka rapporteringen undviks eller kringgås. Enbart paragrafens 1 mom. räcker inte för att uppfylla detta krav. 

I paragrafens 3 mom. preciseras att uttrycket arrangemang, i samband med att paragrafen tillämpas, avser vilka som helst förhållanden, åtgärder, transaktioner, avtal, förbindelser eller händelser. Syftet med arrangemanget ska vara att omfatta olika förfaranden vars syfte är att kringgå skyldigheterna att lämna upplysningar enligt 3 kap. Detta bidrar till att säkerställa att Finland uppfyller kravet på effektivt genomförande av handräckningsdirektivet och de internationella avtalen. 

56 b §.Förlängd tidsfrist för rättelse av beskattningen . Från paragrafens 3 punkt stryks uttrycket ”vid annat än automatiskt utbyte av information” som i det internationella utbytet av upplysningar har inskränkt tillämpningsområdet för den förlängda tidsfristen för rättelse av beskattningen. Med den föreslagna ändringen säkerställs att Finland uppfyller kraven på ett effektivt genomförande och iakttagande av förfarandena för utbyte av upplysningar och förfarandena avseende åtgärder för kundkännedom vilka har sitt ursprung i direktivet och OECD:s standarder för utbyte av upplysningar, såsom CRS, DPI och CARF.  

Det internationella utbytet av upplysningar har utvecklats efter att 3 punkten föreskrivits från utbyte av upplysningar som sker på begäran och på eget initiativ, det vill säga från spontant utbyte av upplysningar, i en riktning mot ett allt högre automatiskt utbyte av upplysningar. Finland utbyter för närvarande upplysningar automatiskt mellan olika jurisdiktioner till exempel i fråga om gränsöverskridande rapporteringspliktiga arrangemang och om rapporteringspliktiga säljare i anknytning till plattformsekonomi. Som en del av denna regeringsproposition genomförs följande upplysningsform för det automatiska utbytet av upplysningar, som gäller rapporteringspliktiga transaktioner som utförs via en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster. I och med dessa ändringar har bedömningen i regeringens proposition med förslag till lagstiftning om reformering av beskattningsförfarandet och skatteuppbörden (RP 29/2016 rd) om att det internationella utbytet av upplysningar eventuellt utvecklas i riktning mot ett automatiskt utbyte av upplysningar blivit verklighet. I samma regeringsproposition har det konstaterats att utvecklingsförloppet i praktiken kan leda till att tillämpningsområdet för bestämmelsen reduceras. 

Upplysningar som gäller allmänt skattskyldiga i Finland och som fåtts via det internationella utbytet av upplysningar och de anknutna inkomsterna är i allmänhet skattepliktiga för mottagarna i Finland. Dessa är till exempel uthyrning av bostadslägenheter och affärslokaler via en plattform eller byte av kryptotillgångar till en officiella valuta. För dessa inkomster som uppkommer utomlands eller utlandsinkomster som bildas genom att använda utländska tjänsteleverantörer finns det en högre risk för att de inte deklareras jämfört med sådana inkomster om vilka upplysningar fås via inhemska utomstående, eventuellt till och med ända fram till den förhandsifyllda skattedeklarationen. Inkomster som fås eller bildas från utlandet utnyttjas i aggressiv skatteplanering och kringgående av skatt. I typfallet är dessa även förknippade med olika arrangemang och skatteintressena kan vara stora i enskilda fall. Det är utmanande för Skatteförvaltningen att upptäcka dessa skatterisker och det är resurskrävande att bekämpa dessa. Det blir avsevärt svårare eller till och ned omöjligt att ingripa i missbruk på grund av att utnyttjande av information som fåtts i det automatiska utbytet av upplysningar är förknippat med den begränsning som gäller omprövningstiden. Det automatiska utbytet av upplysningar avviker inte till denna del från det spontana utbytet av upplysningar och på grund av detta är det inte motiverat att försätta det automatiska utbytet av upplysningar i en annan ställning än övriga former av utbyte av upplysningar. Antalet inkomster och upplysningar som omfattas av det automatiska utbytet av upplysningar utvidgades kontinuerligt och på samma gång ökar deras betydelse. 

Enligt handräckningsdirektivet ska bokföringen för dem som har skyldighet att lämna upplysningar, med tanke på uppnåendet av direktivets mål, vara tillgänglig högst så långe som behövs, men i varje fall i minst fem år. Utöver skyldigheten att förvara bokföringen för dem som har skyldighet att lämna upplysningar ska medlemsstaterna i och med handräckningsdirektivet, som ändrats genom DAC8, därtill förvara upplysningar som fåtts genom att använda det automatiska utbytet av upplysningar högst så länge som det är behövligt, men i varje fall åtminstone i fem år från det att tagits emot, så att direktivets mål kan uppnås. I och med handräckningsdirektivet, som ändrats genom DAC8, ska den behöriga myndigheten i varje medlemsstat därtill införa en effektiv mekanism som säkerställer användning av upplysningar som fåtts via rapporteringen eller utbytet av upplysningar. Detta nya krav kompletterar det krav som redan tidigare funnits i handräckningsdirektivet om att använda upplysningar som fåtts i enlighet med direktivet. Ett exempel på en effektiv mekanism är bland annat åtgärder relaterade till specialkontrollen. Medlemsstaterna ska införa regler och administrativa förfaranden för att säkerställa ett effektivt genomförande och iakttagande av ovan angivna förfaranden för utbyte av upplysningar. Som en följd av de sammantagna konsekvenserna av medlemsstaternas genomförandeåtgärder kommer Skatteförvaltningen i framtiden sannolikt att få ännu mer information än tidigare via det automatiska utbytet av upplysningar efter tidsschemat för det regelbundna utbytet av upplysningar. 

På grund av avgränsningen i 56 b § 3 punkten i den gällande lagen om beskattningsförfarande kan Skatteförvaltningen i praktiken dra nytta av de upplysningar som fåtts via det automatiska utbytet av upplysningar i tre år från och med ingången av det år som följer på transaktionsåret i stället för det minimum på fem år som direktivet och de internationella avtalen förutsätter. På grund av detta finns det en risk att Finland inte anses ha någon möjlighet att effektivt dra nytta av de mottagna upplysningarna, eftersom de rättelsetider som hänför sig till de skattskyldiga som är föremål för upplysningarna vid tidpunkten för mottagande av upplysningar redan har gått ut eller håller på att gå ut på så sätt att Skatteförvaltningen inte har tillräckligt med tid att analysera upplysningarna med tanke på hanteringen av skatterisker och därefter utnyttja dessa. Tillämpning av den stadgeenliga omprövningstiden enligt 55 och 56 § i lagen om beskattningsförfarande på upplysningar som fåtts via det automatiska utbytet av upplysningar medför utmaningar för Skatteförvaltningen åtminstone av följande praktiska orsaker. I en del av formerna för utbytet av upplysningar orsakar bestämmelserna om utbyte av upplysningar redan i sig att upplysningarna tas emot jämförelsevis sent. Till exempel ska upplysningar enligt direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG sändas inom sex månader från utgången av det skatteår under vilket upplysningarna blev tillgängliga för medlemsstaten. I praktiken innebär detta att upplysningarna kan fås för första gången först 18 månader efter utgången av skatteåret. Upplysningar som sänts redan en gång kan även rättas efter den överenskomna tidsfristen eller så sänds helt nya upplysningar efter den överenskomna tidsfristen. Dessa upplysningar omfattas fortfarande av det automatiska utbytet av upplysningar. Rättelse av upplysningarna eller sändning av nya upplysningar baserar sig ofta på att de som har skyldighet att lämna upplysningar har en skyldighet att förvara bokföringen och de behöriga myndigheterna har en skyldighet att övervaka de som har skyldighet att lämna upplysningar. Som en följd av dessa åtgärder som äger rum i en annan jurisdiktion och som är utom räckhåll för Skatteförvaltningens inflytande kan Skatteförvaltningen i efterskott, efter flera år, få meddelanden som gäller utbyte av upplysningar och som kan gälla även en stor mängd skattskyldiga och en avsevärd mängd upplysningar om dem. Den regelbundna rättelsetiden i anknytning till dessa upplysningar kan redan ha gått ut eller så hinner Skatteförvaltningen inte vidta åtgärder i anknytning till rättelse av beskattningen före tidpunkten i fråga. I bägge situationer kan risken för att inkomsten inte deklareras bli verklighet. Dess orsak är i princip inte ett förfarande hos en partner i utbytet av upplysningar eller Skatteförvaltningen, utan den bestämmelse i den nationella lagstiftningen i Finland vilken reducerar tillämpningsområdet för rättelsetiden för beskattningen. 

7.4  Lag om ändring av lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rådets direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG samt om tillämpning av direktivet

1 §.Genomförande av direktivet . Paragrafen innehåller bestämmelser om genomförandet av handräckningsdirektivet. Till paragrafen fogades en hänvisning till DAC8, det vill säga till direktiv (EU) 2023/2226. De bestämmelser som hör till lagstiftningen i direktivet ska iakttas som lag, om inte något annat följer av denna lag. Med detta avses att direktivet används som tolkningskälla för dess genomförandelag, om inte något annat bestäms i genomförandelagen.  

2 §.Tillämpningsområde . Till paragrafens fogas nya 12–14 punken och 10 och 11 punkten ändras. I fråga om 10 punkten i paragrafen ändras paragrafens tillämpningsområde så att den beaktar ändringen i ingressen till punkt F.5 i avsnitt IV i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, i och med vilken en medlemsstat som engångsregistrerat en plattformsoperatör ska avföra den rapporteringsskyldige plattformsoperatören från centralregistret. Före ändringen ska en medlemsstat som gjort en engångsregistrering begära att kommissionen avregistrerar den rapporteringsskyldiga plattformsoperatören. Centralregistret fungerar i praktiken och det har från första början fungerat så att en behörig tjänsteman i medlemsstaten själv avlägsnat plattformsoperatören från centralregistret. Om handräckningsdirektivet inte hade ändrats, hade direktivets punkt inte motsvarat centralregistrets funktion i praktiken. I och med ändringen ska Skatteförvaltningen avlägsna den rapporteringsskyldiga plattformsoperatören från centralregistret efter att registreringsförutsättningarna har gått ut. De situationer som anknyter till registreringar, såsom även registreringsförutsättningarnas slut, har räknats upp i föreslagna 17 § i lagen om skyldighet för aktörer inom digital plattformsekonomi att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Paragrafens 11 punkt ändras genom att ändra punkten till ett kommatecken på grund av den nya 12–14 punkten. I fråga om paragrafens 12 punkt ändras tillämpningsområdet för paragrafen genom att till det foga anmälningen av rapportering av rapporteringspliktiga personer av rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster till den behöriga myndigheten i en annan berörd medlemsstat i EU. Enligt 2 punkten i artikel 8 ad som fogats till handräckningsdirektivet genom DAC8 ska den behöriga myndigheten i den medlemsstat där rapporteringen gjorts i enlighet med punkt 1 i artikeln genom att använda det automatiska utbytet av upplysningar inom nio månader från kalenderårets slut lämna de upplysningar som direktivet förutsätter om en rapporteringspliktig person till kommissionens centralregister, i vilket upplysningarna registreras för att genomföra det automatiska utbytet av upplysningar. I och med artikel 21.5.3 i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, ska kommissionen före den 31 december 2026 utveckla detta säkra centralregister för medlemsstaterna för det administrativa samarbetet i fråga om beskattning. Alla medlemsstaters behöriga myndigheter har tillgång till detta register, men endast till upplysningarna om sådana rapporteringspliktiga användare och rapporteringspliktiga användare vars hemvist finns i hemviststaten i fråga. Även kommissionen har tillgång till de uppgifter som införts i dessa register, men endast med de begränsningar som föreskrivits i handräckningsdirektivet och endast för att samla in statistik. Om kommissionen inte hinner införa detta krypterade centralregister före den bakre gränsen för att lämna upplysningar, genomförs det automatiska utbytet av upplysningar genom att använda artikel 21.1 i handräckningsdirektivet, det vill säga genom att använda CCN-nätet med elektroniska verktyg, och genom att iaktta de tillämpliga praktiska arrangemangen.  

I fråga om 13 punkten i paragrafen fogas anmälning av ett specificerande identifieringsnummer som getts till en kryptotillgångsoperatör till de behöriga myndigheterna i alla EU-medlemsstater till paragrafens tillämpningsområde. Enligt punkt F.4 i avsnitt V i bilaga VI, vilken fogats till handräkningsdirektivet genom DAC8, ska den medlemsstat som gjort en engångsregistrering tilldela ett unikt identifieringsnummer till kryptotillgångsoperatören och anmäla det till de behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater på elektronisk väg. När de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstaterna får information om registreringen av en kryptotillgångsoperatör i en medlemsstat, behöver de inte förutsätta att denna kryptotillgångsoperatör registreras på nytt i en annan medlemsstat. 

I fråga om 14 punkten ändras paragrafens tillämpningsområde genom att till det foga en skyldighet för Skatteförvaltningen att avföra en kryptotillgångsoperatör från registret över kryptotillgångsoperatörer efter att registreringsförutsättningarna upphört att gälla och även att underrätta kommissionen om sådana kryptotillgångsoperatörer som har rapporteringspliktiga användare med hemvist i Europeiska unionen, men som inte är införda i registret för den behöriga myndigheten i någon medlemsstat. Avförande av en kryptotillgångsoperatör från registret över kryptotillgångsoperatörer baserar sig på punkt F.4 i avsnitt V i bilaga VI, vilken fogats till handräckningsdirektivet genom DAC8. De situationer som anknyter till registreringen av kryptotillgångsoperatörer, såsom även registreringsförutsättningarnas slut, har räknats upp i föreslagna 51 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Såväl det register över kryptotillgångsoperatörer som administreras av Skatteförvaltningen som kommissionens register över kryptotillgångsoperatörer ska vara så uppdaterade som möjligt, så att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ur kommissionens register över kryptotillgångsoperatörer ska kunna granska till vilken del en kryptotillgångsoperatör redan registrerat sig eller överhuvudtaget inte registrerat sig i en annan medlemsstat.  

Enligt punkt F.6 i avsnitt V i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8, ska varje medlemsstat genast underrätta kommissionen om alla kryptotillgångsoperatörer i den mening som avses i avsnitt IV punkt B.2 som har rapporteringspliktiga användare bosatta i unionen utan att ha registrerat sig enligt denna punkt. I samma punkt föreskrivs vidare att om en rapporteringsskyldig kryptotillgångsoperatör inte fullgör registreringsskyldigheten eller har fått sin registrering återkallad i enlighet med punkt F.7 i detta avsnitt, ska medlemsstaterna utan att det påverkar tillämpningen av artikel 25a vidta ändamålsenliga, proportionella och avskräckande åtgärder för att säkerställa efterlevnad inom sina jurisdiktioner. Enligt punkt F.6 i avsnitt V i bilaga VI till handräckningsdirektivet, vilken fogats genom DAC8, ska medlemsstaterna också sträva efter att samordna sina åtgärder för säkerställande av efterlevnad, inbegripet att, som en sista utväg, hindra en rapporteringsskyldig kryptotillgångsoperatör från att bedriva verksamhet inom unionen. Skyldigheten och likaså rätten att anmäla de kryptotillgångsoperatörer som avses i bestämmelsen har inte avgränsats till sådana kryptotillgångsoperatörer som har skyldighet att anmäla sig till de register som förs av Skatteförvaltningen eller som har någon territoriell anknytning uttryckligen till Finland. Den enda förutsättningen är att kryptotillgångsoperatören uppfyller definitionen av en rapporteringsskyldig leverantör av kryptotillgångstjänster och den har rapporteringspliktiga användare med hemvist uttryckligen i unionen. I fråga om fastställandet av hemviststaten för en kryptotillgångsoperatörs användare av kryptotillgångar är det tillräckligt att den behöriga myndigheten upptäckt att kryptotillgångsoperatören har sådana rapporteringspliktiga användare, vars hemvist hänvisar till en koppling till unionen. 

3 §.Samarbetsformer . I paragrafen uppräknas alla samarbetsformer enligt handräckningsdirektivet. Paragrafens 9 punkt ändras genom att ändra punkten till ett kommatecken på grund av den nya 10 punkten. Till paragrafen fogas en ny 10 punkt, enligt vilken lämnande av upplysningar genom automatiskt utbyte av upplysningar om rapporteringspliktiga personer som rapporteras av rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster ses som en form av samarbete mellan medlemsstaterna. Detta föreskrivs i punkt 2 i artikel 8 ad i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8.  

5 §.Kategorier av inkomst och kapital som omfattas av automatiskt utbyte av upplysningar . Paragrafens 6 punkt ändras genom att ändra punkten till ett kommatecken på grund av den nya 7 punkten. Till de inkomst- och kapitalslag som omfattas av det automatiska utbytet av upplysningar i paragrafen fogas till 7 punkten inkomster av utdelning som betalats till ett annat konto än ett inlåningskonto, vilka i enlighet med artikel 5 eller 6 i rådets direktiv 2011/96/EU om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater är inkomster från utdelning som är undantagen samfundsskatt. De inkomst- och kapitalinkomstslag som ingår i paragrafen och artikel 8.1 i handräckningsdirektivet före direktivändringen är inkomster från anställning, styrelsearvoden, vissa livförsäkringsprodukter, som inte omfattas av andra unionsrättsakter om utbyte av upplysningar och andra liknande åtgärder, pensioner, ägande av och inkomster från fast egendom samt royaltyer.  

5 a §.Skyldigheter för finansiella institut i fråga om rapportering av upplysningar om finansiella konton. Det föreslås att paragrafen upphävs eftersom den blir obehövlig, då de bestämmelser som ingår i den framöver, i enlighet med förslaget i denna proposition, ingår i 85 och 103 § i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna upplysningar i fråga om beskattning. Det är ändamålsenligt att de skyldigheter som avses i 5 a § framöver är en del av lagen, som innehåller omfattande bestämmelser om skyldigheterna för rapporteringsskyldiga finansiella institut.  

5 c §.Kringgående av bestämmelserna om rapportering av upplysningar om finansiella konton . Paragrafen upphävs som en onödig paragraf, eftersom de bestämmelser som ingår i den i enlighet med förslaget i denna proposition utfärdas i 28 a § i lagen om beskattningsförfarande.  

5 d §.Rapportering av upplysningar om finansiella konton vid tillämpningen av avtalen mellan Europeiska unionen och Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton . Det föreslås att paragrafen reglerar att de bestämmelser som ingår i lagens 5 a–5 c § ska iakttas även på de avtal som Europeiska unionen ingått med Andorra, Lichtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz om automatiskt utbyte av upplysning om finansiella konton för att förbättra efterlevnaden av de internationella skattereglerna. Eftersom 5 a och 5 c § upphävs, stryks omnämnandet av efterlevnaden av de bestämmelser som ingår i dessa.  

5 g §.Skyldigheter för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster i fråga om rapportering om rapporteringspliktiga personer . I paragrafens föreskrivs att bestämmelser om i handräckningsdirektivet avsedda rapporteringspliktiga personer och rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster finns i lagen om beskattningsförfarande och i lagen om skyldighet för rapporteringsskyldiga leverantörer av kryptotillgångstjänster att lämna upplysningar i fråga om beskattning.  

7.5  Lagen om rapporteringspliktiga arrangemang i fråga om beskattning

1 §.Lagens tillämpningsområde . Hänvisningen till 17 a–17 d § i lagen om beskattningsförfarande i 3 mom. 1 punkten i paragrafen ändras till en hänvisning till 17 a eller 17 c § i lagen i fråga. Ändringen beror på att 17 b och 17 d § i lagen om beskattningsförfarande upphävs. Ändringen har inte konsekvenser i praktiken, eftersom bestämmelserna i 17 b och 17 d §, vilka upphävs, framöver ingår i 17 c §.  

4 §.Upplysningar som ska lämnas . Paragrafens 3 punkt ändras för att fullgöra skyldigheterna avseende utbytet av upplysningar, vilka ställs i punkt 14 a i artikel 8 ab i handräckningsdirektivet, vilken ändrats genom DAC8. Paragrafen innehåller bestämmelser om de upplysningar som ska lämnas om ett rapporteringspliktigt arrangemang till Skatteförvaltningen. Paragrafens 3 punkt ålägger att anmäla ett sammandrag av innehållet i ett rapporteringspliktigt arrangemang. Enligt den gällande 3 punkten ska man anmäla en sammanfattning av innehållet i det rapporteringspliktiga arrangemanget, en eventuell benämning som allmänt används för arrangemanget och en allmän beskrivning i abstrakta termer av relevant affärsverksamhet eller relevanta arrangemang. Även framöver ska en allmän beskrivning av rapporteringspliktiga arrangemang anmälas. Därtill ska andra upplysningar som beskriver en eftersträvad eller eventuellt uppnådd skattefördel anmälas som ny information. Detta tillägg hänför sig till DAC8, vars ändrade punkt 14 a i artikel 8 ab förutsätter att den behöriga myndigheten i en medlemsstat genomför utbyte av upplysningar med den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat även avseende alla andra upplysningar, som kan vara till hjälp då en behörig myndighet bedömer en eventuell skatterisk. Den eftersträvade skattefördelen beskriver i typfallet den eventuella skatterisken. Den gällande lagen förutsätter att tjänsteleverantörerna fastställer skattefördelen till exempel i samband med den huvudsakliga vinningen. På samma sätt som i den gällande 3 punkten i paragrafen, får den allmänna beskrivningen och framöver inte heller de övriga upplysningarna dock inte leda till att ett förfarande som gäller företags-, närings- eller yrkeshemligheten röjs eller att sådana upplysningar som strider mot den allmänna ordningen röjs. Det är ändamålsenligt att Skatteförvaltningen ger preciserade anvisningar om innehållet i de övriga upplysningar. Punkten förblir till andra delar oförändrad.  

6 §.Undantag för tjänsteleverantörer från skyldigheten att lämna upplysningar . Paragrafens 2 punkt ändras så att den innehållsmässigt överensstämmer med 5 punkten i artikel 8 ab i handräckningsdirektivet vilken ändrats genom DAC8. I denna punkt ges dock varje medlemsstat en möjlighet att vidta behövliga åtgärder, med vilka tjänsteleverantörerna ges rätt att låta bli att lämna upplysningar om gränsöverskridande arrangemang, om rapporteringsskyldigheten kränker rättsliga yrkesmässiga privilegier enligt den nationella lagstiftningen i den aktuella medlemsstaten. I sådana situationer ska varje medlemsstat genomföra behövliga åtgärder med vilka tjänsteleverantörerna åläggs att utan dröjsmål meddela rapporteringsskyldigheterna till en annan tjänsteleverantör eller om det inte finns någon annan tjänsteleverantör, till den berörda skattskyldige. Före direktivändringen skulle en tjänsteleverantör anmäla rapporteringsskyldigheterna till den andra tjänsteleverantören eller den berörda skattskyldige oberoende av om denna var en klient eller ej hos tjänsteleverantören. Momentet motsvarar innehållsmässigt denna punkt i direktivet. I och med direktivändringen begränsades skyldigheten för en tjänsteleverantör som undantagits rapporteringsskyldigheterna att anmäla rapporteringsskyldigheterna till andra tjänsteleverantörer eller de berörda skattskyldiga till de tjänsteleverantörer och berörda skattskyldiga som är kunder hos en tjänsteleverantör som undantagits rapporteringsskyldigheterna. Ändringen av direktivet är en följd av EU-domstolens dom C-694/20 Orde van Vlaamse Balies m.fl. Det föreslås att momentet ändras innehållsmässigt för att överensstämma med ändringen av direktivet. Momentet förblir till andra delar oförändrat.  

20 §.Indicier i anknytning till det automatiska utbytet av upplysningar . Paragrafens hänvisning till 17 a–17 d § i lagen om beskattningsförfarande ändras till en hänvisning till 17 a och 17 c § i lagen i fråga. Ändringen beror på att 17 b och 17 d § i lagen om beskattningsförfarande upphävs. Ändringen har inte konsekvenser i praktiken, eftersom bestämmelserna i 17 b och 17 d §, vilka upphävs enligt förslaget, framöver ingår i 17 c §.  

7.6  Inkomstskattelagen

47 §.Särskilda stadganden om uträkning av anskaffningsutgiften för egendom . Inkomstskattelagens 47 § 4 mom. ändras för att beakta den föreslagna nationella utvidgning som gäller skyldigheten att lämna uppgifter för rapporteringspliktiga leverantörer av kryptotillgångstjänster och i synnerhet de behövliga upplysningarna för att räkna överlåtelsevinst- och -förlust av rapporteringspliktiga kryptotillgångar.  

Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse om överlåtelseordningen för egendom i fråga om kryptotillgångar (tidigare virtuella valutor). I beskattningspraxis har den fifo-princip som framgår av 47 § 4 mom. i inkomstskattelagen tillämpats på överlåtelse av virtuella valutor. Denna fifo-princip har ingått i Skatteförvaltningens detaljerade anvisning redan från år 2013. HFD ansåg i sitt årsboksavgörande HFD:2024:123 att A trots ordalydelsen i 47 § 4 mom. i inkomstskattelagen ska anses överlåta kryptovalutan Bitcoin i den ordning som den fåtts, såvida A inte visade något annat. 

Även om rättsläget är klart i och med HFD:s beslut, är det på grund av den beräkning av överlåtelsevinst som görs av de som har skyldighet att lämna uppgifter och det jämlika bemötandet av skattskyldiga behövligt att ändra ordalydelsen i bestämmelsen för att överensstämma med det som nämns i Skatteförvaltningens anvisning och HFD:s årsboksavgörande. Det föreslås att uttrycket kryptotillgångar används i paragrafen i stället för rapporteringspliktiga kryptotillgångar, eftersom det sist nämnda handlar om en avgränsning som gjorts för skyldigheten att lämna uppgifter för beskattningen. Bestämmelsens syfte är inte att på samma gång avgränsa kretsen för anmälningen på eget initiativ för de skattskyldiga mellan olika kryptotillgångar. Med kryptotillgångar avses kryptotillgångar enligt förordningen om marknader för kryptotillgångar. 

11.1  Samband med andra propositioner

Propositionen anknyter till finansministeriets anhängiga lagstiftningsprojekt VM063:00/2025 Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rådets direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG samt om tillämpning av direktivet. Regeringen avser lämna regeringspropositionen i anknytning till projektet till riksdagen hösten 2025. Genom förordningen genomförs den senaste ändringen av handräckningsdirektivet (EU) 2025/872, det vill säga det så kallade DAC9-direktivet. I bägge propositioner föreslås att 1–3 § i lagen om genomförande av handräckningsdirektivet ändras.