1
Avtalets innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland
Artikel 1.Definitioner. I artikeln definieras avtalsbegreppen försörjningsberedskap, genomförandearrangemang och tredje part.
En del av begreppen, såsom kris och försvarsändamål, baserar sig på huvudavtalet från 2015 (Agreement between the Governments of Denmark, Finland, Norway and Sweden concerning Cooperation in the Defence Materiel Area).
Med försörjningsberedskap avses i avtalet tryggande och leverans av försvarsmateriel, materiel och tjänster för en bilageparts försvarsändamål i fredstid, vid kriser och i krigstid, inbegripet riskreducerande åtgärder och leveranser för att undvika knapphet. Begreppet försörjningsberedskap i avtalet avviker från begreppet försörjningsberedskap i lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992). Begreppet förekommer bland annat inom EU-samarbetet och till exempel inom ramen för Nato med något varierande innehåll. I finsk lagstiftning ges försörjningsberedskapen en bred definition: ”med tanke på undantagsförhållanden och allvarliga störningar som kan jämföras med undantagsförhållanden trygga de ekonomiska funktioner och därtill hörande tekniska system som är nödvändiga för befolkningens utkomst, landets näringsliv och landets försvar”.
Försörjningsberedskapen gäller också tryggandet av de ekonomiska resurser som är nödvändiga med tanke på försvaret. Genom att trygga leveranserna av produkter som omfattas av avtalets tillämpningsområde är strävan med avtalet att trygga försvarsfunktionerna enligt denna definition.
Det konstateras i statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen (1048/2018) att tryggandet av försörjningsberedskapen stöder sig på välfungerande internationella politiska, ekonomiska och tekniska förbindelser samt på deras fortbestånd. Dessa stöds av de åtgärder som säkerställer kontinuiteten hos sådana organisationers och nätverks verksamhet som har en avgörande betydelse för försörjningsberedskapen samt av sektorspecifika försörjningsberedskapsåtgärder. Enligt beslutet förutsätter ”en effektiv hantering av de risker som riktar sig mot försörjningsberedskapen […] ett allt djupare samarbete med partnerskapsländerna. Målet är att fördjupa det bilaterala samarbetet med Sverige och Norge inom ramen för existerande bilaterala avtal och vid behov genom nya arrangemang. Utöver det bilaterala samarbetet utvecklas dessutom ett mer omfattande nordiskt beredskapssamarbete. Andra bilaterala relationer i syfte att främja försörjningsberedskapsarbetet kan utvecklas både från fall till fall och inom ramen för nya, mer omfattande bilaterala avtal eller arrangemang.”
Vidare konstateras det att ”försvarsförvaltningen främjar bi- och multilateralt försörjningsberedskapssamarbete för att möjliggöra gemensam utveckling, fördelning och användning av den militära prestationsförmågan. Samarbetet med EU, NORDEFCO och Nato är av vikt vid sidan av de viktiga bilaterala relationerna. I det nordiska samarbetet framhävs särskilt vikten av ammunitionslogistik och ammunitionsproduktion samt upprätthållandet och lagringen av försvarsmateriel.”
”Kris” definieras i huvudavtalet och avser följande: varje situation där en händelse med skadliga konsekvenser inträffar som tydligt går utöver omfattningen av en allvarlig händelse under vanliga omständigheter och som i hög grad hotar eller inskränker människors liv och hälsa eller i hög grad påverkar betydande egendomsvärden eller kräver åtgärder för att tillhandahålla befolkningens livsförnödenheter; en kris ska också anses ha uppstått om det föreligger överhängande risk för att en sådan allvarlig händelse kommer att inträffa; väpnade konflikter ska betraktas som kriser.
”Försvarsändamål” definieras i huvudavtalet och avser användning av eller för väpnade styrkor var som helst i världen och omfattar, men är inte begränsad till, studier, utvärdering, bedömning, forskning, utformning, utveckling, tillverkning, förbättring, modifiering, underhåll, reparation och andra tjänster efter att utformningen slutförts samt ibruktagande av produkter. Försäljning eller överlåtelse till tredje part ingår inte.
Begreppet ”genomförandearrangemang” har nu definierats. Det avser närmare arrangemang mellan bilageparterna om specifika åtgärder, behov och processer som gäller försörjningsberedskapen. Parterna ska med andra ord göra mer omfattande utredningar om förfarandena bland annat avseende de frågor som nämns i artikel 6.
Med ”tredje part” avses enligt avtalet varje sådan institution, internationell eller nationell organisation, juridisk person eller stat som inte är part i samarbetsavtalet från 2015 och varje sådan part i samarbetsavtalet som inte är part i den bilaga om försörjningsberedskap som här upprättas. Bilageparternas behöriga myndigheter betraktas inte som tredje parter.
Artikel 2.Tillämpningsområde och mål. I artikeln enas parterna om åtaganden och förfaranden för att skapa, stödja och upprätthålla försörjningsberedskapen som en del av det ökade ömsesidiga beroendet och samarbetet mellan bilageparterna. Åtagandena omfattar försvarsmateriel, materiel och tjänster för försvarsändamål under hela deras livscykel och inbegriper delområden såsom upphandling, industriell produktionskapacitet och prioritering, gemensam lagring, logistik och transport (förteckningen är inte uttömmande). Målet är också att stödja bilageparternas försörjningsberedskap genom att möjliggöra sådant logistiskt och tekniskt stöd till försvarsindustrin från den stödjande partens territorium som överskrider den ömsesidiga gränsen.
Artikel 3.Åtaganden. Artikeln innehåller bestämmelser om principen om ömsesidigt försörjningsberedskapsstöd mellan de deltagande länderna som gör det möjligt att efter bästa förmåga leverera försvarsmateriel och tjänster som behövs för försvarsändamål till den part som begär det.
Möjligheten att undantagsvis göra en gränsöverskridande försörjningsberedskapsbegäran är ett typiskt villkor i bilaterala eller multilaterala avtalsarrangemang som gäller försörjningsberedskapen för försvaret, och finns som reservarrangemang bland annat i olika exceptionella situationer. Motsvarande mekanismer gäller också exempelvis mellan civilberedskapen och befolkningsskyddsmyndigheterna. Uppfyllandet av sådana förpliktelser kan dock inte anses vara juridiskt bindande, utan beviljandet av försörjningsberedskapsstöd till ett annat land är alltid föremål för prövning vid varje enskilt tillfälle med beaktande av kraven på Finlands nationella försvar. I bakgrunden bör man också se Lissabonfördragets klausuler om solidaritet och ömsesidigt försvar (artiklarna 222 och 42.7) som har en viktig betydelse för Finland med tanke på säkerhetspolitiken.
Det deltagande landets material- och servicebehov tillgodoses i regel genom bestämmelserna om offentlig upphandling som gäller försvarsmyndigheterna och planerad användning av de medel som budgeterats för ändamålet. Ordnande av ömsesidigt försörjningsberedskapsstöd över gränserna kommer i fråga närmast i exceptionella situationer. Försvarsmateriel och de varor och tjänster som försvaret behöver är finska statens egendom, och lager av produkter, reservdelar, moduler och råvaror är i princip inte tillgängliga för andra länders försvarsbehov. Tillhandahållandet över den ömsesidiga gränsen av logistiskt och tekniskt stöd till försvarsindustrin bör inte stå i strid med det faktum att sådant stöd finns tillgängligt på marknaden i fråga. Att stödja sig på ett annat land kan till exempel ha att göra med att leverans från marknaden kräver alltför lång leveranstid. På samma sätt skaffas material och tjänster till exempel för underhållet under användningstiden med stöd av mekanismerna i lagstiftningen om offentlig upphandling av inhemska och utländska näringsidkare, och utgångspunkten är att underhållet av försvarsbranschens produkter under användningstiden sköts med försvarsmaktens egna reservdelar.
I den mån det är möjligt bör nationella krav och prioriteringar harmoniseras för att stödja den ömsesidiga försörjningsberedskapen. Bland annat produkternas interoperabilitet eller utbytbarhet är viktig för att möjliggöra gränsöverskridande försörjningsberedskapsstöd.
Med tanke på försörjningsberedskapen är det väsentligt att det i deltagarlandet finns vissa lager som är avsedda för försvarsbehov. Försvarsmakten verkställer sådan upplagring till exempel i anslutning till underhåll och försvarsberedskap. Försörjningsberedskapslagen innehåller också särskilda bestämmelser om statens säkerhetsupplagring. Enligt försörjningsberedskapslagstiftningen beslutar statsrådet om användningen av säkerhetsupplag.
Till vissa delar är det möjligt att bedriva till exempel reservdelssamarbete regionalt i de nordiska länderna. Ett mer centraliserat reservdelsstöd kunde leda till ökad effektivitet. Motsvarande initiativ har tagits både inom EU och i de nordiska länderna eller mera långtgående inom vissa branscher. Detta förutsätter då också god tillit till att exporttillstånd kommer att utfärdas i sådana fall där reservdelarna finns i ett annat land.
För att dela och uppdatera informationen ska varje part skapa processer för informationsutbyte som stöder ömsesidigt beroende och förbättrar försörjningsberedskapen. I det avseendet kan det enligt artikeln ingå informationsutbyte också om de logistiska delarna i det deltagande landets försvarsplanering. Informationsutbytet kan också gälla sådan utveckling av försvarsindustrin inom varje parts territorium som kan inverka på det ömsesidiga beroendet och försörjningsberedskapen och som gäller utveckling av nätverket av försvarsindustriella leveranskedjor och kritiska underleverantörer. Dessutom bör man skapa processer för informationsutbyte med de nationella försvarsindustriföreningarna. Det är också nödvändigt att vid behov ge lämpliga anvisningar och stödja administrativa förfaranden för genomförandet av bestämmelserna i bilagan. Vid behov ska arrangemang vidtas för att möjliggöra utbyte och lagring av säkerhetsklassificerad information.
Artikeln innehåller också bestämmelser om kristid. Enligt dessa ska parterna, när de begär försvarsmateriel eller materiel och tjänster för försvarsändamål, särskilt vid kriser och i krigstid, omedelbart och i en anda av samarbete samråda med varandra på lämplig nivå. Den begärande parten kan få företräde vid beställning eller leverans av försvarsmateriel, materiel och tjänster, vilket kunde ske genom ändringar i den stödjande partens befintliga avtal och arrangemang. En liknande möjlighet till prioritetsordning gäller också om det skulle behövas försvarsindustriella åtgärder till exempel för att modifiera systemen.
Enligt artikeln kan också leverans av försvarsmateriel, materiel och tjänster från tredje part underlättas mellan parterna i enlighet med tillämpliga arrangemang, med beaktande av parternas internationella förpliktelser. Tanken är att den begärande parten ska kunna ta emot försvarsmateriel, materiel och tjänster direkt från den stödjande parten, med beaktande av parternas egna behov och internationella åtaganden. Ett sådant förfarande förutsätter arrangemang för export och slutanvändning mellan den stödjande parten och ursprungslandet.
Med internationella förpliktelser avses bland annat Norges och Danmarks Natomedlemskap samt Finlands, Sveriges och Danmarks EU-medlemskap, utan att utesluta andra internationella eller folkrättsliga förpliktelser. Liksom i fråga om andra motsvarande försörjningsberedskapsarrangemang måste den part som fått en begäran om stöd bedöma situationen och möjligheten att ge sitt stöd med beaktande av sin egen situation och ingångna åtaganden. Det stöd som ges är till sin karaktär en vara eller tjänst vars expediering ska fastställas i detalj. I avtalsingressen hänvisas det till överensstämmelse med parternas budgetlagar. På överlåtelsen och prissättningen tillämpas i Finland i princip bestämmelserna om försäljning och annan överlåtelse av statens lösa egendom i lagen och förordningen om statsbudgeten (423/1988).
Avtalet innehåller ett behov av att utbyta information både myndigheterna emellan och tillsammans med industrin. Informationsutbytet mellan försvarsmyndigheterna ska ske via de nordiska eller bilaterala mekanismer för informationsutbyte som står till buds, och informationen kan också vara sekretessbelagd. Mekanismerna för informationsutbyte preciseras i det fortsatta arbetet. Privata näringsidkares affärs- och yrkeshemligheter ska tryggas (24 § 1 mom. 20 punkten i offentlighetslagen). I lagen om tryggande av försörjningsberedskapen föreskrivs också att Försörjningsberedskapscentralen, sektorerna och poolerna har rätt att av näringsidkare och näringslivets organisationer få uppgifter om produktionskapacitet, lokaler, personalresurser och andra omständigheter som är nödvändiga för att åligganden enligt den lagen ska kunna skötas. I fråga om de uppgifter som fåtts med stöd av den lagen iakttas vad som i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) föreskrivs om handlingssekretess samt tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande.
Artikel 4.Avtalsförvaltning och rapportering. I artikeln föreskrivs om den kontaktpunkt parterna ska inrätta. Kontaktpersonerna ska fungera som nationellt centrum för informationsutbyte mellan parterna och för begäran om bistånd enligt bilagan, på basis av ett roterande ordförandeskap fungera som ordförande för kontaktpunktsmöten, hålla kontakt med varandra och regelbundet, minst en gång om året, diskutera parternas försörjningsberedskap samt genom ordföranden till den nordiska konsultationsgruppen (Nordic Consultation Group, NCG) som fastställs i huvudavtalet lämna en årsrapport om åtgärder och utveckling av försörjningsberedskapen enligt bilagan. Artikeln ger viktiga riktlinjer för det fortsatta arbetet med försörjningsberedskapen mellan parterna.
Artikel 5.Kostnader och ansvar. I artikeln konstateras att den begärande parten ska stå för alla kostnader i samband med en begäran till den stödjande parten utifrån ett avtal som görs upp från fall till fall. I regel ersätts den stödjande parten för kostnaderna. Ansvarsfrågorna ska avtalas från fall till fall. De närmare villkoren för det stöd som en part lämnar till den part som begär bistånd ska fastställas från fall till fall. Meningen är att villkoren ska förtydligas genom ett mer detaljerat genomförandearrangemang. På överlåtelsen och prissättningen iakttas i Finland bestämmelserna om överlåtelse av statens lösa egendom.
Artikel 6.Genomförandearrangemang. I artikeln görs det möjligt att precisera åtaganden och andra frågor genom särskilda genomförandearrangemang (Implementing Arrangement). Genomförandearrangemangen får ingås av företrädare för parterna. Bestämmelserna i genomförandearrangemanget ska vara förenliga med samarbetsavtalet från 2015 och med det nu ingångna avtalet. I fall av motstridigheter mellan bilageavtalet och ett genomförandeavtal, ska bilageavtalet följas. Genomförandearrangemang som går in på de praktiska frågorna ska åtminstone göras i fråga om kontaktpunkterna för försörjningsberedskapen, informationsutbytet med försvarsindustrin och försvarsindustriföreningarna, de praktiska förfarandena/mallarna för begäranden och ersättningar samt försörjningsberedskapen inom ammunitionsbranschen.
Artikel 7.Slutbestämmelser. I artikeln konstateras särskilt att bilagan, när den träder i kraft, ersätter bestämmelserna i artikel 2 (Försörjningssäkerhet) i det avtal som undertecknades den 9 juni 2001 och dess till NAMMO AS relaterade bilaga 1 som fortfarande har varit i kraft mellan parterna i enlighet med artikel 11.5 i samarbetsavtalet från 2015, och som därmed upphör att gälla. Det avtal som nu ingås ersätter alltså det tidigare försörjningsberedskapsarrangemanget mellan parterna. För Danmarks del gäller försörjningsberedskapsklausulerna i det gamla avtalet fortfarande. Danmark, som nu inte omfattas av försörjningsberedskapsavtalet, var inte med i den ovan nämnda NAMMO-bilagan.