1  Förslagets bakgrund och syfte

Europeiska kommissionen lade den 24 april 2020 fram ett förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 1388/2013 om öppnande och förvaltning av autonoma unionstullkvoter för vissa jordbruks- och industriprodukter (COM(2020) 157 final). 

Förslaget översänds i enlighet med 96 § 2 mom. i grundlagen till riksdagen så att riksdagen kan ta ställning till det, eftersom det är fråga om ett ärende som hör till Europeiska unionens behörighet och om vilket det annars med stöd av 81 § i grundlagen skulle bestämmas genom lag, eftersom det är ett skatteärende. 

Autonoma tullkvoter behövs för vissa produkter när produktionen i unionen inte räcker till för att tillgodose användarindustrins behov. Enligt förslaget bör kvoter öppnas med nolltullsats eller med nedsatta tullsatser. Förordning EU) nr 1388/2013 uppdateras en gång i halvåret. De ändringar av tullkvoterna som föreslås ska tillämpas från och med den 1 juli 2020. 

2  Förslagets huvudsakliga innehåll

Avsikten är att öppna kvoter med nolltullsats eller med nedsatta tullsatser, utan att detta stör marknaderna för dessa produkter. Den 17 december 2013 antog Europeiska unionens råd förordning (EU) nr 1388/2013, så att unionens efterfrågan på de berörda produkterna skulle kunna tillgodoses på så gynnsamma villkor som möjligt. 

De föreslagna åtgärderna genomförs inom ramen för Europeiska unionens integrerade tulltaxa (Taric) och tillämpas av medlemsstaternas tullmyndigheter. Kvoterna fördelas i den ordning som tulldeklarationerna godtas. 

Kommissionen har med hjälp av gruppen för tulltaxefrågor av ekonomisk art prövat alla framställningar från medlemsstaterna om autonoma tullkvoter. Gruppen består av delegationer från alla medlemsstater samt Turkiet. Den sammanträdde tre gånger i slutet av 2019 innan den enades om de ändringar som ingår i förslaget. Mötena hölls i Bryssel under perioden 14.11.2019–24.1.2020. Under mötena behandlades ansökningar om autonoma tullbefrielser och tullkvoter som ska börja gälla fr.o.m. den 1 juli 2020.  

Under denna omgång hade nio ansökningar om nya tullkvoter och nio förslag till ändring av gällande tullkvoter lämnats in. Finland lämnade inte in några egna ansökningar, men anslöt sig till dem som förespråkade en höjning av kvotvolymen för akrylonitril och en ändring av varubeskrivningen, efter det att ett finländskt företag hade kontaktat de berörda myndigheterna i Finland i ärendet. De färdiga produkterna används vid vattenrening och i pappersindustrins processer. En central fråga som behandlades var dessutom kemikalier som är skadliga för miljön och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach-förordningen). Målet är att varor som ingår i Reach-förteckningen inte längre ska omfattas av förfarandet när bättre, ersättande produkter har utvecklats. Det är inte önskvärt att främja import av farliga kemikalier genom befrielse eller kvoter. 

Efter granskningen ansåg kommissionen att det är motiverat att öppna nya, autonoma tullkvoter för vissa nya produkter som för närvarande inte anges i bilagan till rådets förordning (EU) nr 1388/2013. När det gäller vissa andra produkter behöver ordalydelsen i varubeskrivningen ändras, nya Taric-nummer tilldelas och den ursprungliga kvotvolymen ökas. Produkter för vilka en tullkvot inte längre ligger i unionens ekonomiska intresse bör strykas. Giltighetsperioden för en kvot bör förlängas med sex månader. Ändringarna anges i förslaget till förordningen och dess bilaga. Av tydlighetsskäl och med beaktande av de ändringar som måste göras bör bilagan till förordning (EU) nr 1388/2013 ersättas med en ny bilaga.  

Under denna omgång lämnade Finland inte in några egna ansökningar. De föreslagna ändringarna gav inte anledning till några kommentarer. 

Det föreslås att förordningen träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Förordningen ska tillämpas från och med den 1 juli 2020. 

3  Förslagets rättsliga grund och förhållande till subsidiaritetsprincipen

Den rättsliga grunden för förordningen är artikel 31 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där det föreskrivs att tullsatser i den gemensamma tulltaxan ska fastställas av rådet på förslag från kommissionen. Detta omfattar även en ändring av och befrielse från tullar. En rådsförordning är därför det lämpliga instrumentet. Förordningen ska antas av rådet med kvalificerad majoritet. 

Förslaget avser ett område där unionen har exklusiv befogenhet. Subsidiaritetsprincipen är därför inte tillämplig. Förslaget anses överensstämma med proportionalitetsprincipen eftersom åtgärderna syftar till att förenkla förfarandena för aktörerna inom utrikeshandeln. Förordningen går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen i enlighet med artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen. Åtgärderna är också i linje med kommissionens meddelande om autonoma tullbefrielser och tullkvoter (EUT C 363, 13.12.2011, s. 6).  

4  Behandling av förslaget i Finland och i EU

Ärendet har beretts vid finansministeriet i samarbete med Tullen och samordnats genom skriftligt förfarande i sektion EU5 (tulltekniska frågor) den 13 maj 2020. 

Ärendet behandlas av Europeiska unionens råd under våren och början av sommaren. På grund av den situation som uppkommit till följd av covid-19-epidemin kan tillfälliga avvikelser från rådets arbetsordning förekomma under behandlingen (bl.a. skriftliga förfaranden). Målet är att förslaget ska antas av rådet kring mitten av juni. 

5  Lagstiftningen i Finland, inklusive Ålands ställning

Ärendet hör inte till landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet. 

6  Förslagets konsekvenser

Kommissionen har inte gjort någon konsekvensbedömning för förslaget eftersom den anser att det är fråga om rent tekniska ändringar som endast rör de tullkvoter som anges i bilagan till rådets förordning (EU) nr 1388/2013.  

Enligt den finansieringsöversikt som bifogats förslaget till förordning får förslaget ekonomiska konsekvenser för unionens egna medel. De ändringar av tullkvoterna som föreslås beräknas medföra en inkomstförlust på cirka 1,1 miljoner euro per år (80 procent av de tullar som inte kommer att tas ut). Medlemsstaterna får behålla 20 procent av tullarna i uppbördskostnader. Effekterna för Finlands del beror på hur stora mängder av varan i fråga Finland importerar till unionen. När det gäller Finlands import uppgår inkomstförlusten till 20 procent av de tullar som inte tas ut till följd av förslaget till förordning. 

7  Statsrådets ståndpunkt

Statsrådet anser att förslaget kan godkännas.