5.2
Ekonomiska konsekvenser
Bedömning av konsekvenserna av att ett kapitalgolv införs
Det föreslagna kapitalgolvet enligt Basel III-standarderna skulle minska bankernas tillsynsmässiga fördelar av användningen av interna riskmodeller: ett kreditinstituts totalrisk på gruppnivå beräknad med en internmetod får inte underskrida det värde som motsvarar 72,5 procent av motsvarande totaltrisk beräknad med standardmetoden. Denna reform är oftast den viktigaste komponent som höjer de riskvägda tillgångarna vid de kreditinstitut som använder interna riskmodeller.
De riskvägda tillgångarna utgör ett väsentligt element med hänsyn till kapitaltäckningskraven för kreditinstitut, eftersom de procentuella kapitaltäckningskraven beräknas utifrån den riskvägda totalrisken. De centrala syftena med förslaget om ett kapitalgolv är att stärka tilltron till kapitaltäckningskraven och de riskbaserade kapitaltäckningskvoterna och underlätta jämförelsen av banker med avseende på deras kapitaltäckningskvoter.
Användningen interna riskmodeller medför såväl fördelar som nackdelar. Genom interna riskmodellerna är det möjligt att bedöma riskerna på ett betydligt mera finjusterat och exakt sätt än genom standardmetoden. För att en metod ska kunna tas i bruk krävs tillstånd av banktillsynsmyndigheten, och modellernas funktion övervakas som en del av banktillsynen. Ibruktagandet av interna riskmodeller förutsätter att kreditinstitutet gör betydande satsningar på riskhanteringen även mera allmänt, såsom resurser och informationssystem för riskkontroll.
Problemen med interna riskmodeller har samband med incentiv för att utveckla metoder och med svårigheterna att övervaka att metoderna är tillförlitliga. Av dessa följer osäkerhet i fråga om kapitaltäckningskvotens tillförlitlighet och jämförbarhet samt kapitaltäckningskravens tillgänglighet.
Banksektorn har på bred front framhållit att de metoder som anknyter till interna riskmodeller utan golvregler skulle sporra kreditanstalterna till effektivare riskhantering, eftersom modelleringen också kan ge kapitalnytta. De åtgärder som avses förbättra tillförlitligheten hos de interna riskmodellerna, vars inverkan snarast varit att höja riskvikterna, har dock enligt vad som erfarits i huvudsak vidtagits av myndigheter. Mest betydande av dessa var det utvärderingsförfarande som genomfördes av Europeiska centralbanken 2016–2021 och omfattar de interna riskmodellerna, det vill säga TRIM-projektet (Targeted Review of Internal Models). De preciseringar av metoder för modellering som gjordes på grundval av projektet ledde vid de kreditinstitut som var underställda ECB:s direkta övervakning och omfattades av bedömning till en ökning av de riskvägda tillgångarna på 275 miljarder euro (innebär som relativ andel en 12 procents ökning av de riskvägda tillgångarna och ungefär samma inverkan också på kapitaltäckningskraven). I ca 30 procent av de observerade bristerna i internmetoder var det fråga om brister i den högsta eller näst högsta allvarlighetskategorin. TRIM-projektets slutrapport: . Dessutom har tillsynsmyndigheten i allmänhet ett betydande dataunderlag som kan användas som referensmaterial vid tillförlitlighetsbedömningen och som enskilda kreditinstitut inte har tillgång till.
När det gäller variationerna i de riskvägda tillgångarna har det också observerats variationer mellan bankerna som inte kan förklaras med skillnader mellan de interna riskmodellerna eller förbättrad riskmätning. I synnerhet har riskvikterna observerats sjunka efter att användningen av dem godkänts i fråga om banker med svag kapitalbas vilka inte är starkt övervakade och där de som utövar tillsyn övervakar flera banker som använder interna modeller. I en omfattande undersökning som gällde bankerna i OECD-länderna ansågs en sannolik orsak till variationerna i riskvikterna vara en modellering av de strategiska riskerna där modellernas komplexitet och svårigheterna att övervaka dem användes i syfte att undvika en korrekt risktäckning och minimera kapitalkraven. Undersökningen omfattade 115 banker i 21 OECD-länder:
Genom åtgärder som vidtagits på initiativ av banktillsynsmyndigheten har de interna riskmodellerna blivit mera tillförlitliga. På EU-nivå bör det likväl noteras att de åtgärder för att göra de interna modellerna tillförlitligare som ECB initierar påverkar endast kreditinstitut i stater som hör till bankunionen. I detta avseende accentueras skillnaderna i banktillsynen särskilt mellan de nordiska länderna på grund av ojämnhet i kreditinstitutens verksamhetsfält. Tillsynen av metoderna för intern modellering kräver en stor del av tillsynsmyndighetens resurser. ECB:s projekt TRIM varade till exempel i cirka fem år.
Sättet på vilket kapitalgolvet föreslås bli genomfört begränsar variationen i de riskvägda tillgångarna mellan bankerna och gör samtidigt kapitaltäckningsnyckeltalen mera jämförbara. Riskviktsgolvet anses öka kapitalbasbehovet särskilt för de banker som använder interna modeller där de riskvägda tillgångarna i förhållande till tillgångarnas balansvärde i bokföringen är särskilt litet.
Särskilt den europeiska banksektorn har på bred front kraftigt kritiserat kapitalgolvet eftersom den anser ändringen medföra att riskkänsligheten i de interna riskmodellerna minskar. Avsikten med kapitalgolvet är att förhindra att kvaliteten på den beräkning av riskvägda tillgångar som används som underlag för bestämning av procentuella kapitaltäckningskrav försämras. Kreditinstituten kan fortsättningsvis utnyttja resultat som producerarats med interna riskmodeller när riskhanteringen och kreditgivningspolitiken utvecklas.
De konkurrensfördelar som interna modeller medför i jämförelse med standardmodeller när det gäller optimering av kapital kan minska i och med reformen. Sålunda kan de relativa skillnaderna i konkurrenshänseende vad gäller kapitaltäckningskraven mellan de (i huvudsak små) banker som använder standardmodeller och de som använder interna modeller utjämnas i någon mån. Detta kan också göra det lättare för nya marknadsaktörer att komma in på marknaden.
Vad gäller utnyttjandet av interna modeller finns det också på grund av deras konjunkturförstärkande karaktär eventuellt en benägenhet för större svansrisker. Modeller kan förstärka konjunkturen till exempel vid en långvarig gynnsam ekonomisk utveckling när realiseringen av förluster i kreditportföljen har varit på låg nivå. Då minskar förlustdatas andel av den totala mängden data, vilket minskar de risker som beräknas med interna riskmodeller. Detta ökar i sin tur kreditportföljens svansrisker, vilka när de realiseras vid en överraskande lågkonjunktur skulle kunna försätta banken i svårigheter. Under bankkriser, som i facklitteraturen anses uppträda med 20–25 års intervaller, realiseras kreditförluster för banker i betydande grad. Det kan också vara svårt att avläsa exceptionella situationer ur data. Till exempel under coronakrisen har banksektorn tack vare den offentliga maktens stödåtgärder och stimulerande finanspolitik inte, trots den svaga ekonomiska utvecklingen, drabbats av några betydande kreditförluster. På grund av detta kan man anta att data ger lägre estimat för kreditrisker än vad riskerna i verkligheten kan antas vara.
Kapitalgolvet är ett centralt element i Basel III-reformen. Betydande avvikelser på EU-nivå från internationella standarder kan locka till exceptionella lättnader också i andra territoriella jurisdiktionsområden. Med tanke på den globala finansmarknaden kan en sådan utveckling innebära nya hot mot den finansiella stabiliteten. Detta talar i sin tur för att begränsarvariationen införandet av kapitalgolvet på EU-nivå bör genomföras i enlighet med internationella standarder.
Konsekvenser för de kapitalkrav som ställs på kreditinstitut
Med lagstiftningsförslaget försöker man genom många olika åtgärder förbättra tillförlitligheten i kreditinstitutens beräkningar av de riskvägda tillgångarna så att riskerna täcks på behörigt sätt. Viktigast bland dessa ändringar är kapitalgolvet. Konsekvenserna gäller särskilt de kreditinstitut som använder interna riskmodeller. Genom ändringarna växer de riskvägda tillgångarna oftast som en följd av de föreslagna ändringarna, varför det kapitalkrav som grundar sig på de riskvägda tillgångarna växer i motsvarande grad. Förslaget innehåller likväl också sådana element som har en sänkande inverkan på kapitalkravet. Kapitalgolvet är inte heller nödvändigtvis effektivt för alla kreditinstitut som använder interna riskmodeller.
Kommissionen har bedömt Undersökningen omfattade ett begränsat sampel av banker i EU. I samplet var de stora bankerna flest, men sett till bankernas balansräkningar var samplet representativt för EU:s banksektor. I beräkningarna har man inte kunnat beakta effekterna av alla föreslagna undantagsregler, varför de överskattar de slutliga effekterna av lagstiftningsförslaget. att det på EU-nivå finnas ett tryck för att höja kapitalkraven för kreditinstitut med i genomsnitt 6,4–8,4 procent fram till år 2030. I denna bedömning finns effekten av övergångstiden för företagskrediter (uppskattningsvis -1,5 %-enh.) och talrika andra övergångsbestämmelser fortfarande med. I bedömningen ingår inte effekterna av medlemsstatsoptionen för bostadskrediter som kommer att minska effekten av ändringarna i de medlemsstater som använder optionen. För Finlands del kommer det i motsvarande skede enligt Finansinspektionens preliminära Inte heller Finansinspektionen har i sina beräkningar kunnat beakta effekterna av alla undantagsregler. Bedömningen kan därför anses vara relativt konservativ. beräkningar att finnas ett tryck för att höja kapitalkraven i banksektorn med 5–9 procent beroende på om Finland använder den tidsbegränsade medlemsstatsoptionen för bostadskrediter På grund av övergångsbestämmelserna konkretiseras effekterna av kapitalgolvet under perioden 2029–2033.
Bedömningen får likväl i detta skede anses vara tämligen preliminär. Om Finland skulle tillämpa den föreslagna medlemsstatsoptionen om en undantagsbestämmelse för bostadskrediter under en övergångstid skulle den kapitalkravshöjande effekten för banksektorn bli 5 procent fram till 2030, men i denna beräkning kan man inte beakta alla undantag från Basel-standarderna i kommissionens förslag. Konsekvenserna under övergångstiden antas inte avvika i någon betydande grad från de genomsnittliga konsekvenserna på Europeisk nivå, även om bedömningarna kan anses vara riktgivande och det finns stora skillnader mellan konsekvenserna för olika banker. I början av övergångstiden till och med år 2025 bedömer kommissionen att kapitalkraven på EU-nivå växer med ca 0,7–2,7 procent.
Kommissionens konsekvensbedömning innehåller inte någon bedömning av trycket för att höja kapitalkraven efter det att alla övergångstider har löpt ut. Dessa effekter kan likväl bedömas riktgivande med hjälp av Europeiska bankmyndighetens tidigare bedömningar rörande genomförandet av Basel III-standarderna. Enligt Europeiska bankmyndighetens bedömning skulle genomförandet av Basel III-standarderna utan de undantagsregler som kommissionen nu föreslår leda till en höjning av kapitalkraven i Europa som efter övergångstiderna skulle uppgå till ca 18,5 procent. Kommissionens förslag ligger likväl på grund av ett flertal avvikelser inte på ett direkt sätt i linje med Basel III-standarderna, varför man i beräkningarna måste beakta inverkan av undantagen på ökningen av minimikapitalet. När alla andra föreslagna undantag från de ursprungliga standarderna, frånsett de lättnader för företagskrediter och bostadskrediter som görs under en begränsad tid vid beräkningen av kapitalgolvet, beaktas i beräkningarna blir höjningen av kapitalkraven ca 7,9–9,9 procent på EU-nivå. Detta illustrerar ändringen i kapitalkraven efter att alla övergångstider har löpt ut om det föreslagna angreppssättet används.
Konsekvenserna för den europeiska banksektorn kan karakteriseras som mycket bankspecifik. Störst blir konsekvenserna av reformen för de globalt systemviktiga kreditinstituten (G-SII) för vilka minimikapitalkraven fram till år 2030 kommer att stiga med 15 procent jämfört med utgångsläget. Konsekvenserna för de kreditinstitut som är snäppet mindre, det vill säga de systemviktiga kreditinstituten (O-SII) Till de O-SII-kreditinstitut som verkar i Finland hör bland andra Nordea Bank Abp, OP Gruppen och Danske Bank A/S finska filial. , blir kring 10 procent. För de små och medelstora bankerna blir konsekvenser däremot små och när det gäller de små bankerna minskar kraven rent av (minimikraven kan sjunka med upp till 15 procent).
Enligt kommissionens konsekvensbedömning inverkar de viktigaste element som lindrar de ökande kapitalkraven snarare på de stora bankernas riskvägda tillgångar än på de små och medelstora bankernas. Särskilt för banker i storleksklassen G-SII blir de lindrande effekterna betydande, eftersom dessa banker är betydligt aktivare inom projektfinansiering, i företag för kollektiva investeringar (fondföretag, CIU), på derivatmarknaden och i de finansieringsaktioner som genomförs med värdepapper (SFT). Vad gäller dessa innehåller kommissionens förslag flera undantag eller lindringar jämfört med Basel III-standarderna.
Enligt Finansinspektionens preliminära beräkningar uppfyller alla finska banker redan i dag de förhöjda kapitalkrav som de föreslagna ändringarna leder till även när de lindringar som gäller under övergångstider inte längre tillämpas. Den finska banksektorns kapitalbas överskrider på banksektornivå i betydande grad de högre kapitalkrav som de föreslagna ändringarna i regleringen medför även efter övergångstiderna. Enligt Finansinspektionens preliminära grova beräkningar kommer det efter övergångstiden att finnas ett tryck för att höja kapitalkraven i den finska banksektorn med högst 15 procent jämfört med nuläget. I beräkningarna kan man likväl inte beakta flera av de detaljer som ingår i kommissionens förslag. Dessutom innehåller beräkningarna många olika antaganden, och de nuvarande makrotillsynsbuffertarna som på grund av pandemin är mindre än vanligt inverkar också på storleken av konsekvenserna.
Jämförs medlemsländerna ökar kapitalkraven fram till 2030 enligt kommissionens konsekvensbedömning mest i Tyskland (+25 %), Sverige (ca +16 %), Belgien och Frankrike (ca +14 %), och Danmark och Nederländerna (ca +12,5 %). Kommissionens konsekvensbedömning innehåller ingen bedömning för Finlands del. I dessa uppskattningar har hänsyn inte tagits till en eventuell användning av medlemsstatsoptionen för bostadskrediter med låg risk som kan minska procenttalen betydligt.
I bedömningarna av effekterna av höjda kapitalkrav har det antagits att beloppet av det buffertkrav enligt prövning (det s.k. pelare 2-kravet) , buffertkravet för systemviktiga kreditinstitut (krav för O-SII-kreditinstitut) och systemriskbuffertskravet granskas så att den aritmetiska effekten av att kapitalgolvet börjar tillämpas på dessa buffertkrav neutraliseras eller nivån på kapitalkraven bedöms på annat sätt; med andra ord ses det procentuella kravet över så att beloppet av kapitalkravet i och med kapitalgolvet när det gäller de aktuella buffertkraven inte automatiskt ändras enbart till följd av kapitalgolvet. I konsekvensbedömningarna antas också att det inte sker andra förändringar i nivån på tillsynsmyndigheternas buffertkrav. Eftersom kapitalgolvet fasas in stegvis allt eftersom övergångstiderna löper ut kommer de slutliga konsekvenserna inte att kunna iakttas förrän år 2033. Man kan anta att myndigheternas buffertkrav också annars kommer att granskas av myndigheter under denna tid. Kraven kan antingen höjas eller sänkas. Om beloppet av det kapitalkrav som bestämts procentuellt på grundval av kapitalgolvet är högre än innan kapitalgolvet infördes, inverkar ändringen väsentligt på grunderna för och nivån på buffertkraven. För det första har myndigheten fog för att utreda om den höjning av kapitalkravet som följer av att de riskvägda tillgångarna ökat är sådan att ett buffertkrav fortfarande är nödvändigt. För det andra har myndigheten fog för att utreda om den tidigare fastställda nivån på kapitalkravet står i rätt proportion till de risker som ska täckas. Men de risker som sammanhänger med kreditinstituten och finanssystemet kan också kräva att kapitalkraven höjs.
Vad gäller kapitalgolvet finns det också skäl att notera att myndigheterna redan inom ramen för nuvarande reglering har krävt att kreditinstituten gör ändringar i sina interna riskmodeller som höjer riskvikterna och till följd av detta kapitalkraven. Dessutom har kreditinstituten uttryckt sin motivation att utveckla de interna riskmodellerna. Konsekvensbedömningarna av kapitalgolvet utgår från att det inte görs sådana ändringar i riskmodellerna som innebär ändringar i riskvikterna innan regleringen träder i kraft. Det är likväl fullt möjligt att kreditinstitutens riskvägda tillgångar till och med ökar på grund av banktillsynsåtgärder eller på grund av att riskmodellerna utvecklats.
I en global jämförelse av Basel III-reformens konsekvenser skulle kapitalkraven för bankerna i USA i genomsnitt stiga med under 2 procent medan de i resten av världen (frånsett USA och EU) rent av skulle sjunka med lite över 5 procent. I USA skulle effekten av kapitalgolvet bli betydligt mindre eftersom en motsvarande mekanism redan tillämpas i den lokala regleringen. Dessutom minskar en aktiv värdepapperisering konsekvenserna av de ändringar som gäller bedömningen av kreditrisker. De reformer som gäller regelverket för marknadsrisker igen skulle inverka kraftigare på de amerikanska bankerna än på de europeiska Det bedöms att de amerikanska bankernas annorlunda finansieringsstrukturer i kombination med att nuvarande krav är striktare än EU:s håller konsekvenserna för amerikanska banker på en relativt moderat nivå. Sålunda kan det på sätt och vis vara motiverat att invänta signaler från andra länder om genomförandet av regelverket för marknadsrisker, eftersom konkurrensen inom det aktuella riskområdet till sin karaktär är global till skillnad från kreditriskerna
Enlig de stresstest som utförts av Europeiska bankmyndigheten och Europeiska centralbanken har de finska kreditinstituten en utmärkt kapacitet att klara också en starkt negativ utveckling i omvärlden redan med nuvarande kapitalbas. Finansinspektionens pressmeddelande 10.7.2021: . Enligt Internationella valutafonden (IMF) har den finansiella sektorn i Finland en god kapitalbas, och verksamheten var lönsam när pandemin började. Även de politiska åtgärderna har stärkt banksektorns motståndskraft under pandemin. IMF har likväl nyligen lyft fram den finska finansiella sektorns storlek, koncentration och exponering för bostads- och affärsfastighetskrediter. Dessa omständigheter i kombination med ökningen i hushållens skuldsättning ökar enligt IMF behovet att stärka kreditinstitutens kapitalbas. Finlands Banks pressmeddelande 19.11.2021: Länkar till IMF:s utlåtande och ett sammandrag av det ingår i pressmeddelandet.
Om kapitaltäckningskravens och kapitalgolvets inverkan på produktionen
Det anses vanligen att en höjning av kapitaltäckningskraven direkt leder till högre kundpriser och striktare kreditgivningspolitik. Effekterna av höjda kapitaltäckningskrav på kreditgivningen innebär emellertid inte så entydigt en striktare kreditgivning.
Tillräckliga kapitalbaskrav och en bankreglering som allmänt taget är trovärdig gör kreditinstituten till lockande investeringsobjekt för skuldplacerare, vilket allmänt främjar tillgången på marknadsfinansiering. Detta stöder kreditgivningen. De finska och de övriga nordiska kreditinstituten är i ett europeiskt perspektiv exceptionellt beroende av marknadsfinansiering.
Kreditinstitut som har en god kapitalbas har också kapacitet att ge krediter och möjliggöra flexibel låneskötsel vid lågkonjunkturer, vilket har bevisats i synnerhet i samband med coronapandemin, under vilken Europa har undvikit uppkomsten av en stor bankkris tack vare omfattande offentliga stödåtgärder, stimulerande finanspolitik och de säkerhetsnät som bankregleringen skapar. En solvent banksektor är sålunda i en krissituation inte lika utsatt om lånevillkoren blir strängare som en banksektor med en svagare kapitaltäckningskvot. Enligt material som producerats av Europeiska centralbanken innebär en höjning av kapitaltäckningskvoten med en procentenhet att sannolikheten för att lånevillkoren skärps på tre års sikt sjunker med 14 procent.
Kapitaltäckningsmålen för kreditinstitut beror förutom på de kapitaltäckningskrav som baserar sig på lagstiftning och myndighetsbeslut även på kreditvärderarnas och investerarnas krav, som kan vara strängare än de bindande kapitaltäckningskraven. Ett starkt kapitaltäckningsläge i förhållande till de bindande myndighetskraven och en hög absolut nivå på kapitaltäckningen syns i allmänhet som lägre kostnader för den finansiering som genomförs med hjälp av skuldinstrument. Ur de finska kreditinstitutens synvinkel är det centrala elementet marknadsfinansieringens pris, eftersom de finska kreditinstituten i ett europeiskt perspektiv är exceptionellt beroende av marknadsfinansiering.
Bankernas beredskap och förmåga att i sin prissättning och sina kriterier för beviljande av kredit beakta de riskvikter som sammanhänger med en enskild kredit beror på vilka metoder för hantering av balansräkningen som kreditinstitutet har tillgång till: något förenklat kan man säga att de större kreditinstituten med mera utvecklade metoder för hantering av balansräkningen kan ha kapacitet att beräkna kraven på kapitalavkastning till och med för enskilda krediter medan de mindre kreditinstituten bedömer kraven på kapitalavkastning närmast på ett övergripande plan. Inverkan av bankkonkurrensen på prissättningen av krediter är en betydande aspekt, eftersom konkurrenssituationen begränsar i vilken grad bankerna kan överföra de kostnader som höjda kapitalkrav innebär på kundpriserna.
Effekterna av en höjning av kapitalkraven på bankernas finansieringskostnader och i slutändan på omfattningen av kreditgivningen och priset på krediterna är svåra att uppskatta, eftersom bankerna har tillgång till olika sätt att anpassa sig till högre kapitalkrav. De höjda kraven kan uppfyllas antingen genom att skaffa nytt eget kapital av investerare eller samla eget kapital genom att minska vinstutdelningen eller förbättra lönsamheten exempelvis genom kostnadsanpassningar. Bankerna kan också minska sina riskvägda tillgångar, och i en del fall kan det vara möjligt att värdepapperisera tillgångar i balansräkningen. Solventa banker har möjlighet att svara på de höjda kraven också genom att minska sina extra kapitalbuffertar. De ökande kraven kan också leda till att regleringen kringgås, varvid så små skillnader mellan medlemsländerna som möjligt i hur reformerna genomförs minskar hotet om regelarbitrage. De ökande kapitaltäckningskraven kan också styra kreditgivningen till andra finanskällor utanför banksektorn, det vill säga till den så kallade skuggbanksektorn. Det kan också hända att bankerna förbereder sig för att inrätta kreditfonder till exempel i samarbete med institutionella investerare. I en del EU-länder syns tecken på en sådan utveckling till exempel när det gäller bostadskrediter.
Effekterna av kapitalgolvet på kreditgivningen är mycket bankspecifika. Det finns skäl att understryka att kapitalgolvet inte beräknas för enskilda krediter eller skilt för de olika kreditgivningssektorerna, utan för bankens samtliga riskvägda tillgångar. Hur kreditinstituten fördelar effekterna av kapitalgolvet i sin kreditgivningspolitik och kundprissättning varierar. Kapitalgolvet är inte nödvändigtvis effektivt ens för alla finska kreditinstitut som använder interna riskmodeller till exempel på grund av myndigheternas krav på ändringar i riskmodellerna vilka har lett till högre riskvikter. Enligt såväl myndigheternas som banksektorns bedömningar skulle kapitalgolvet bland de olika sektorerna påverka bostadskredits- och företagskreditportföljerna mest. Höjningen av riskvikterna kan sänka kreditinstitutens benägenhet att bevilja bostads- och företagskrediter. Om så blir fallet måste kreditinstituten hitta ersättande affärsverksamhet. Eftersom bostads och företagskrediter hör till den nordiska banksektorns centrala affärsområden är en sådan effekt inte särskilt sannolik, utan effekterna kommer sannolikt att gälla prissättningen, närmare bestämt kundpriserna, eller åtgärder avsedda att höja lönsamheten.
De föreslagna ändringarna leder till att riskvikterna för bostadskrediter vid låga belåningsgrader sjunker när standardmetoden för kreditrisken används. För närvarande jämställs de så kallade husbolagslånen vanligen med bostadskrediter. På husbolagslån tillämpas dessutom den särskilda lättnadskoefficient som är avsedd för sm-företag (0,7619; för fordringar på över 2,5 miljoner euro 0,85). Tillämpningen av lättnadskoefficienten för sm-företag tillsammans med sjunkande riskvikter för bostadskrediter kan leda till att särskilt de kreditinstitut som använder standardmetoden för kreditrisken börjar rikta in sin bostadskreditgivning mera på husbolagslån än på personliga bostadskrediter.
Enligt en analys som Finlands Bank utförde 2015 skulle en höjning av kärnkapitalkravet med 4,5 procentenheter leda till en 0,06 procentenheter högre marginal på bostadskrediter med låg risk. När det gäller företagskrediter med högre risk skulle höjningen av marginalen begränsa sig till maximalt lite över 0,6 procentenheter. Om höjningen skulle göras i riskvikterna, skulle en höjning på 15 procentenheter leda till en höjning av marginalen på 0,2 procentenheter när de underliggande antagandena hålls oförändrade. . Euro & talous 2/2015 (Finlands Banks publikation). I beräkningen beaktas inte andra likvärdiga metoder med vilka bankerna kan reagera på de ändrade kraven.
I en utredning om införandet av ett buffertkrav (en s.k. systembuffert) som fastställs utifrån finanssystemets strukturella egenskaper bedömdes att en höjning av kapitaltäckningskravet för de finska bankerna med en procentenhet skulle höja krediträntorna med fem räntepunkter (+ 0,05 %) medan en höjning med tre procentenheter på motsvarande sätt skulle höja kredit-räntorna med 15 räntepunkter (+ 0,15 %).
Totalekonomiska konsekvenser
Kommissionen har i sitt förslag bedömt den föreslagna lagstiftningens inverkan på de kommande utvecklingsvägarna för EU:s bruttonationalprodukt. I detta syfte har kommissionen jämfört två olika genomförandesätt. Det första är det som kommissionen föreslår, där det ingår element som lindrar höjningen av kapitalkraven. Det andra är ett alternativt genomförandesätt som följer en mera rätlinjig verkställighet av Basel III-standarderna utan de föreslagna undantagen och lättnaderna.
Enligt forskningslitteraturen realiseras de positiva effekter som kapitaltäckningskraven för med sig i allmänhet på lång sikt. I en studie av effekterna på kort sikt kan man däremot sannolikt observera också negativa följder för den ekonomiska tillväxten av att kapitaltäckningskraven höjs. Dessa kan bestå av kostnader som uppstår till exempel när bankerna anpassar sina balansräkningar, sin kreditgivningspolitik och sin prissättning efter det nya regelverket. De ändringar som kommissionen föreslår bedöms tack vare övergångsarrangemangen på kort sikt bromsa BNP-tillväxten endast måttligt. Enligt den bedömning som ingår i kommissionens förslag minskar den föreslagna lagstiftningen ökningen i BNP med högst 0,05 procentenheter efter övergångstiden. De negativa verkningarna på kort sikt bedöms bli betydligt mindre än vid ett rätlinjigare genomförande av Basel-standarderna, som skulle bromsa BNP-tillväxten med 0,13 procentenheter.
Av de olika sätten att genomföra reformen blir nyttan på längre sikt störst vid det rätlinjigare genomförandet av Basel-standarderna. De simulerade kommande tillväxtvägarna för BNP vid detta genomförande skulle stiga till en europeiska nästan 0,12 procentenheter högre nivå. Diagram 4, Kommissionen har i sin konsekvensbedömning inte beräknat de långsiktiga kumulativa effekterna av det föreslagna genomförandet, men genom att utnyttja ECB:s bedömning kan man dra slutsatsen att nyttan kommer att ligga nära 0,05 procentenheter.
De negativa effekterna av de höjda kapitaltäckningskraven sammanhänger med att kreditinstituten kan höja de kundpriser som tas ut för krediter eller skärpa sin kreditgivningspolitik. De positiva effekterna av de höjda kapitaltäckningskraven igen uppkommer av att det är mindre sannolikt att banker med stark kapitaltäckning skär ner sin kreditgivning vid lågkonjunkturer än att banker med ett svagare kapitaltäckningsläge gör det. Sannolikheten för en kreditkris minskar härvid när bankerna kan fortsätta sin kreditgivning och bevilja flexibla lösningar för kreditskötseln under svagare ekonomiska cykler och samtidigt jämna ut konjunkturväxlingarna. Enligt kommissionens bedömning skulle det föreslagna sättet att genomföra reformen på längre sikt förbättra BNP-tillväxten under lågkonjunkturer med över 0,04 procentenheter jämfört med nuläget tack vare att den finansiella sektorn kommer att klara ekonomiska chocker bättre. Nyttan blir likväl under en tredjedel jämfört med ett rätlinjigare genomförande av Basel-standarderna, varvid ekonomin skulle återhämta sig och nå en nästan 0,12 procentenheter högre nivå på BNP-tillväxten samt överskrida nyttan vid det föreslagna genomförandet ca 4,5 är tidigare.
Utifrån kommissionens konsekvensbedömning minskar det föreslagna genomförandesättet de kortsiktiga negativa effekterna i stället för att optimera den nytta som uppnås på längre sikt. ECB:s konsekvensbedömningar ligger i linje med kommissionens konsekvensbedömning, där de undantag som används för att neutralisera de stigande kapitalkraven minskar den långsiktiga nyttan ur nationalekonomisk synvinkel.
Allmänt taget är konsekvensbedömningarna närmast vägledande. Kommissionen har inte utarbetat någon omfattande analys som beaktar alla särdrag samt skillnader mellan medlemsländer. Det är inte klart hur mycket kommissionens konsekvensbedömning över- eller underskattar förslagets konsekvenser. Konsekvenserna varierar från bank till bank beroende på verksamhetens karaktär. Dessutom bör man inte utesluta möjligheten att konsekvenserna av förslaget med beaktande av alla lättnader kan bli betydligt mindre än uppskattat särskilt för de banker vars verksamhet de EU-specifika undantagen i regleringen riktar sig till. I EU-området har skuldsättningen, särskilt hushållens, företagens och staternas, vuxit betydligt till följd av coronakrisen. De växande skuldbördorna gör hushållen allt mera beroende av extern finansiering och ökar sårbarheten för nya bankkriser.
Konsekvenser av kapitaltäckningsbehandlingen av de operativa riskerna
Ett genomförande enligt kommissionens förslag skulle minska bankernas incentiv att hantera de operativa riskerna preventivt samt deras benägenhet att reagera när operativa risker och bötespåföljder realiseras. Genom reformen upphör överträdelser och bötesstraff som exempelvis faller under GDPR-, AML-, MiFID-, PRIIPS- och MAR-regleringen att påverka den allmänna riskhanteringen via kapitaltäckningsregelverket. Reglerna för operativa risker är näst efter reglerna för kreditrisker det mest betydande delområdet av kapitaltäckningsreglerna där de utgör ca 10 procent av kapitalkraven för EU:s banker, varför reformen i betydande grad formar kapitaltäckningsregelverket i riktning mot kortsiktig kapitalavkastning. Dessutom pekar den allmänna trenden för hur de operativa riskerna utvecklas inte nedåt, utan de operativa riskerna väntas allmänt växa särskilt vad gäller cybersäkerheten och informationssäkerheten.
Konsekvenser av kapitalkravsbehandlingen av kreditvärdighetsjusteringsrisken
Vad gäller kreditvärdighetsjusteringsrisken (CVA) lindrar bevarandet av de nuvarande undantagen från Basel-standarderna höjningen av kapitaltäckningskraven i största delen av medlemsländerna jämfört med den situation som uppstår om undantagen avskaffas. Vad Finland beträffar har Europeiska banktillsynsmyndigheten bedömt att de riskvägda tillgångar som ingår i CVA-risken skulle sjunka vare sig undantagsreglerna bevaras eller avskaffas. Allmänt skulle ett avskaffande av undantagsreglerna i EU-området leda till betydande höjningar av kapitaltäckningskraven. Ett avskaffande av undantagsreglerna skulle i Spanien leda till en ökning av de riskvägda tillgångar som ingår i CVA-riskerna med över 1500 % och i Italien till en ökning med nästan 1000 %. European Banking Authority; (4.12.2019), s. 70. Enligt kommissionens konsekvensbedömning höjer ändringarna i CVA-riskramen med beaktande av undantagsbestämmelserna kapitaltäckningskraven med i genomsnitt 0,5 %, vilket är betydligt mindre än om dessa undantag avskaffas, i vilket fall effekten skulle bli en höjning av kapitalkraven på ca 2,1 %.
Konsekvenser för myndigheterna och statsfinanserna
De ändringar som anknyter till regleringen av kreditinstituten inverkar allmänt på Finansinspektionens verksamhet. Konsekvenserna har samband med de ändringar i verksamhetssättet som görs i samband med att regleringen träder i kraft, vilket kan orsaka ett ökat resursbehov eller en omfördelning av befintliga resurser.
Eftersom kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet täcks dels med medel som samlas in i form av tillsyns- och åtgärdsavgifter som tas ut av de övervakade dels av Finlands Bank, får ett ökat resursbehov hos Finansinspektionen inga direkta konsekvenser för statsfinanserna.
Konsekvenser av att ESG-risker beaktas
Kommissionen bedömer att de åtgärder som anknyter till hållbarhetsriskerna och syftar till en bättre hantering av dem, det vill säga skyldigheterna att informera om hållbarhetsrisker, beaktandet av hållbarhetsriskerna i tillsynsmyndighetens översyns- och utvärderingsprocess (SREP) och beaktandet av hållbarhetsriskerna i stresstesten, kommer att sporra till bättre hantering av ESG-riskerna. Åtgärderna skulle enligt bedömningen orsaka en del kostnader för kreditinstituten och tillsynsmyndigheterna, eftersom riskhanteringssystemen och riskhanteringprocesserna samt insamlandet av information måste anpassas. Kommissionen bedömer att de förslag som rör hållbarhetsrisker kommer att få konsekvenser som främjar hållbarhetsmålen.