5.1.1  Kapitel I i förslaget: Allmänna bestämmelser

I Finland föreskrivs det, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktivförslaget, om spårande och identifiering åtminstone i polislagen (872/2011) och i förundersökningslagen (805/2011), om frysning i tvångsmedelslagen (806/2011), om förverkande i strafflagen och om förvaltning av tillgångar åtminstone i utsökningsbalken (705/2007), i tvångsmedelslagen och i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Dessa lagars innehåll i förhållande till de skyldigheter som fastställs i direktivförslaget behandlas i närmare detalj nedan i samband med de enskilda artiklarna. 

Närmare bestämmelser om de i artikel 1.2 i förslaget avsedda reglerna för att underlätta ett effektivt genomförande av unionens restriktiva åtgärder och efterföljande återvinning av tillhörande egendom när det är nödvändigt för att förebygga, upptäcka eller utreda brott med anknytning till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder finns i kapitel II i förslaget, som gäller spårande och identifiering (åtminstone artikel 4.2 och artiklarna 5.2 d, 5.3 och 5.4), och i kapitel VII, som gäller samarbete (artiklarna 28.2 och 29.1). Bestämmelserna gäller ARO-kontoren. 

Syftet med bestämmelserna är att på grundval av skäl 6 i ingressen och de tilläggsupplysningar som kommissionen har gett i samband med beredningen i rådets arbetsgrupp effektivisera användningen av sanktioner genom att utnyttja ARO-kontorens sakkunskap när det gäller att identifiera och spåra tillgångar. ARO-kontoren ska komplettera de andra myndigheternas verksamhet. Det är fråga om preventiv verksamhet som bedrivs i syfte att förebygga kringgående av sanktioner i ett så tidigt skede som möjligt, redan innan det finns vetskap om en konkret överträdelse. Unionens restriktiva åtgärder är i sig inte av straffrättslig karaktär. De i direktivet fastställda åtgärderna i anslutning till frysning och förverkande av tillgångar kan inte användas för sådan frysning som görs med stöd av unionens restriktiva åtgärder, utan åtgärderna kommer även i fortsättningen att begränsa sig till situationer där tillgångarna härrör från brottslig verksamhet, såsom överträdelse av unionens restriktiva åtgärder.  

Nationella bestämmelser om unionens restriktiva åtgärder finns i lagen om uppfyllande av vissa förpliktelser som grundar sig på Finlands medlemskap i Förenta Nationerna och Europeiska unionen (659/1967, nedan lagen om sanktioner). Enligt 2 b § i lagen, utöver vad som föreskrivs i de i 2 a § 1 mom. avsedda förordningar som antagits med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, verkställs frysning av tillgångar som tillhör i förordningarnas bilagor nämnda fysiska eller juridiska personer av utmätningsmannen på utrikesministeriets ansökan med iakttagande av 8 kap. 5—10 och 12—15 § i utsökningsbalken.  

I 4 § i lagen om sanktioner konstateras att bestämmelser om straff för brott eller försök till brott mot en regleringsföreskrift som en myndighet har meddelat med stöd av denna lag samt för brott eller försök till brott mot de förordningar som omfattas av Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och har antagits med stöd av artikel 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt finns i 46 kap. 1—3 § i strafflagen (39/1889). Det är således fråga om regleringsbrott, grovt regleringsbrott eller lindrigt regleringsbrott.  

Enligt 1 § i polislagen är polisens uppgift bland annat att förebygga, avslöja och utreda brott. Bestämmelser om hur förundersökning ska genomföras finns i förundersökningslagen. Direktivförslaget kan dock kräva ändringar i den nationella lagstiftningen till den del dessa uppgifter i fråga om regleringsbrott uttryckligen ska anförtros ARO-kontoren, som i nuläget inte har någon roll i bekämpningen av dessa brott.  

Av artikel 2, som gäller direktivförslagets tillämpningsområde, följer att spårande, identifiering, frysning, förverkande och förvaltning av tillgångar i den bemärkelse som förutsätts i direktivet ska omfatta de brott som räknas upp i artikeln. Tillämpningsområdet för 10 kap. i strafflagen, som gäller förverkandepåföljder, är allmänt, och det tillämpas i regel på alla gärningar som är straffbara enligt Finlands lagstiftning, om inte något annat föreskrivs separat. Även tvångsmedelslagens bestämmelser om kvarstad för att säkerställa förverkandepåföljd och beslag kan tillämpas på denna typ av brott. 

Artikel 2.1 innehåller en förteckning med 14 punkter över brott som harmoniserats på EU-nivå. Artikel 2.1 gäller å ena sidan de områden av brottslighet som nämns i artikel 83.1 i EUF-fördraget, så kallade eurobrott, och å andra sidan de områden som omfattas av den så kallade sammankopplade behörigheten enligt artikel 83.2 i EUF-fördraget och som varit föremål för harmoniseringsåtgärder, inom vilka det har föreskrivits om minimiregler för fastställande av brott och påföljder.  

Kommissionen har i samband med beredningen i rådets arbetsgrupp preciserat att det i artikel 2.1 a–k hänvisas till eurobrott. Exempel på sådana områden av brottslighet är deltagande i en kriminell organisation, terrorism, människohandel, sexuell exploatering av barn och barnpornografi, olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, korruption, penningtvätt, förfalskning av betalningsmedel, penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron, it-brottslighet samt olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen. I leden l–n hänvisas det till områden som omfattas av den sammankopplade behörigheten. Som exempel kan nämnas bedrägerier, inbegripet bedrägeri och andra brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen, miljöbrott och hjälp till olaglig inresa och vistelse. 

Finland har på nationell nivå genomfört de direktiv och rambeslut som nämns i artikel 2.1 samt satt i kraft den konvention som anges i led f (FördrS 98/2005) och det protokoll till konventionen som anges i led k (FördrS 74/2011). Finlands lagstiftning kan således till denna del anses uppfylla de skyldigheter som fastställs i direktivet. 

Artikel 2.2 innehåller en förteckning med 10 punkter över brott som begåtts inom ramen för en kriminell organisation, i fråga om vilka brottsrekvisitet inte har definierats närmare. Kommissionen har i samband med beredningen i rådets arbetsgrupp uppgett att det i artikel 2.2 hänvisas till brott i den form de har kriminaliserats i den nationella lagstiftningen. 

Strafflagen innehåller inga separata brottsrekvisit för brott som begåtts inom ramen för en kriminell organisation, med undantag av sådant deltagande i en organiserad kriminell grupps verksamhet som avses i 17 kap. 1 a §. På brott som begåtts inom ramen för en organiserad kriminell grupp tillämpas således i regel samma brottsrekvisit som i fråga om andra brott. Brott som begås som ett led i en organiserad kriminell grupps verksamhet utgör enligt 6 kap. 5 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen en straffskärpningsgrund och är dessutom i fråga om många typer av brott en grund på vilken ett brott kan kvalificeras som grovt.  

Artikel 2.2 innehåller vissa brottsbeteckningar som inte ingår i strafflagen som sådana, men som sannolikt åtminstone huvudsakligen omfattas av brottsrekvisiten enligt den gällande strafflagen och således även av de åtgärder som förutsätts i direktivet. Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader är straffbart som människohandel (SL 25 kap. 3–4 §), människorov är straffbart som olika typer av brott mot friheten (25 kap.) och förfalskning och piratkopiering och olaglig handel med kulturföremål är straffbart som brott som har samband med införsel och utförsel (46 kap.). Direktivet ska således tillämpas på denna typ av brott till den del brotten har begåtts inom ramen för en kriminell organisation. 

Enligt artikel 2.3 ska direktivets tillämpningsområde omfatta även överträdelser av unionens restriktiva åtgärder på det sätt som fastställs i det direktiv som utfärdats om detta. Skyldighetens förhållande till den nationella lagstiftningen kan således bedömas närmare först i samband med det aktuella direktivförslaget. Överträdelser eller försök till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder är numera i Finland straffbart som regleringsbrott (SL, 46 kap. 1–3 §). 

Enligt artikel 2.5 ska bestämmelserna om spårande och identifiering i kapitel 2 tillämpas på alla brott enligt definitionen i nationell rätt som bestraffas med frihetsberövande i minst ett år. I Finland ska frågor som gäller förverkandepåföljder och skadestånd redan i nuläget beaktas neutralt med avseende på brottstyp i utredningar av brott enligt 1 kap. 2 § i förundersökningslagen. Den nationella lagstiftningen kan således till denna del anses överensstämma med de skyldigheter som fastställs i direktivet. 

5.1.2  Kapitel II i förslaget: Spårande och identifiering

Relevant lagstiftning med tanke på ARO-kontoren finns förutom i beslutet om vinning som härrör från brott, som ska ersättas med det föreslagna direktivet, även i rådets rambeslut om förenklat informations- och underrättelseutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna i Europeiska unionens medlemsstater 2006/960/RIF (nedan svenska rambeslutet), som informationsutbytet kontoren emellan har grundat sig på. Kommissionen har den 8 december 2021 antagit ett förslag till direktiv (COM(2021) 782 final, U 8/2022 rd) om informationsutbyte mellan medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och om upphävande av rådets rambeslut (nedan även direktivet om informationsutbyte), som upphäver och ersätter rambeslutet i fråga. Rådets allmänna riktlinje om direktivförslaget godkändes i juni 2022 i rådet för rättsliga och inrikes frågor. I Finland har det föreskrivits om det nationella genomförandet av rambeslutet genom lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rådets rambeslut om förenklat informations- och underrättelseutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna i Europeiska unionens medlemsstater och om tillämpning av rambeslutet (26/2009, nedan lagen om informations- och underrättelseutbyte) och genom statsrådets förordning om kontakter enligt rådets rambeslut om förenklat informations- och underrättelseutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna i Europeiska unionens medlemsstater (58/2009). Lagen tillämpas enligt dess 2 § också när information lämnas med stöd av beslutet om vinning som härrör från brott. 

Den föreslagna artikel 4.1 och artikel 5.2 b och c kan utvidga ARO-kontorens behörighet till att omfatta det skede som följer efter domen, eftersom kontoren ska kunna spåra och identifiera även sådana tillgångar om vilka ett beslut om förverkande redan har fattats. Artikel 1 i det gällande beslutet om vinning som härrör från brott gäller till denna del tillgångar som kan förverkas. I Finland kan detta påverka den vedertagna indelningen, enligt vilken förundersökningsmyndigheterna ansvarar för spårningsåtgärderna i utredningsskedet, medan de åtgärder som ska vidtas efter förverkandet regleras i lagen om verkställighet av böter, vars innehåll det redogörs närmare för nedan i samband med artikel 19. Förslaget kan till denna del kräva ändringar åtminstone i förundersökningslagen, tvångsmedelslagen, strafflagen och lagen om verkställighet av böter. 

Enligt den föreslagna artikeln 4.2 ska utredningar om spårande av tillgångar genomföras omedelbart när en utredning inleds på grund av ett brott som sannolikt kommer att ge upphov till betydande ekonomiska fördelar, eller om det är nödvändigt för att förebygga, upptäcka eller utreda brott med anknytning till sanktioner. Bestämmelsen kan kräva en ändring i polislagen och förundersökningslagen, eftersom det i dessa lagar inte separat föreskrivs om brådskande åtgärder i dessa situationer. Dessutom kan inledande av utredningar av brott med anknytning till sanktioner redan före förundersökningsskedet kräva ändringar åtminstone i polislagen. 

De föreslagna artiklarna 5.2 b, 5.2 c och 5.3 förutsätter att ARO-kontoren även själva ska kunna spåra och identifiera tillgångar. Det är fråga om nya uppgifter, eftersom ett villkor i beslutet om vinning som härrör från brott har varit att spårandet och identifieringen ska underlättas. I nuläget spårar och identifierar ARO-kontoret, som verkar i anslutning till Centralkriminalpolisen i Finland, själv tillgångar på grundval av internationella begäranden, vilket delvis överensstämmer med artikel 5.2 b. Däremot har ARO-kontoret inte haft någon roll i de uttryckligen nationella fall som nämns i artikel 5.2 a, där spårandet och identifieringen av tillgångar hör till respektive aktör som utför förundersökningen i enlighet med 1 kap. 2 § iförundersökningslagen. 

De föreslagna artiklarna 4.2 och 5.2–4 innehåller nya bestämmelser bland annat om ARO-kontorens uppgifter när det gäller unionens restriktiva åtgärder och riktade ekonomiska sanktioner, och de behov av ändringar i lagstiftningen som detta ger upphov till har bedömts ovan i samband med artikel 1.2.  

Enligt artikel 5.4 i förslaget ska ARO-kontoren också ges möjlighet att vidta brådskande frysningsåtgärder enligt artikel 11.2, om det är nödvändigt för att förebygga, upptäcka eller utreda sanktionsbrott. Förslaget verkar till denna del avvika från utgångspunkterna för den nationella tvångsmedelslagstiftningen, eftersom tvångsmedel enligt den nationella lagstiftningen inte kan användas i det skede som föregår förundersökningen.  

Polisen har omfattande rättigheter att få information för att kunna sköta sina uppgifter, och följaktligen har ARO-kontoren i Finland möjlighet att få de flesta uppgifter som nämns i artikel 6 i förslaget. Om polisens rätt att få information föreskrivs i 4 kap. i polislagen och i 3 kap. i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019). I den sistnämnda lagens 16 § föreskrivs det om polisens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem genom en teknisk anslutning eller som en datamängd. Denna rätt ska av de uppgifter som avses i artikel 6.1 gälla åtminstone fastighetsregistret, befolkningsdatasystemet, trafik- och transportregistret och handelsregistret. Sådan omedelbar och direkt tillgång som krävs i artikeln finns dock inte i fråga om alla uppgifter, eftersom överlämnandet av uppgifter också kan grunda sig på en begäran om information som polisen gör inom ramen för sin befogenhet. Ändringar i denna grundläggande lösning kräver sannolikt ändringar i den nationella lagstiftningen.  

ARO-kontoren har inte någon nationell allmän rätt att få till exempel sådana uppgifter av skattemyndigheterna som anges i led a i artikel 6.1, socialförsäkringsuppgifter som anges i led f eller information av åklagarmyndigheterna som anges i led g. Det sistnämnda ledet om relevant information som innehas av myndigheter som är behöriga att förebygga, upptäcka, utreda eller lagföra brott har formulerats mycket allmänt. På grundval av skäl 17 i ingressen kan ledet anses omfatta exempelvis uppgifter ur straffregistret, om dessa kan vara av värde för att identifiera relevant egendom. I den nationella lagstiftningen har förundersökningsmyndighetens rätt att få uppgifter ur straffregistret begränsats till tvångsmedelsärenden med stöd av 4 § 1 mom. 5 punkten i straffregisterlagen (770/1993). 

Enligt artikel 6.3 i direktivförslaget ska den omedelbara och direkta tillgången till information inte påverka de rättssäkerhetsgarantier som fastställs i nationell rätt. Utifrån formuleringen och ordalydelsen i skäl 17 i ingressen förblir det i viss mån oklart i hur stor grad den omedelbara och direkta tillgången till information kan begränsas i nationell rätt. 

I artikel 8 i direktivförslaget föreskrivs det om övervakningen av ARO-kontorens uppkopplingar och sökningar. I Finland föreskrivs det om insamling av logguppgifter allmänt i fråga om alla myndigheter i 17 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) och mer specifikt i fråga om behandlingen av personuppgifter i samband med brottmål i 19 § i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018, nedan lagen om dataskydd i brottmål). Vidare finns det specialbestämmelser om detta i lagarna om olika register. Bestämmelserna i artikel 8 verkar mer detaljerade än de ovannämnda nationella bestämmelserna.  

Bestämmelserna i artikel 9 i direktivet, som gäller syftet med ARO-kontorens gränsöverskridande informationsutbyte, den minimiinformation som ska ingå i gränsöverskridande framställningar samt skälen för avslag och som är nya i jämförelse med beslutet om vinning som härrör från brott, motsvarar i huvuddrag det svenska rambeslutet, som informationsutbytet mellan ARO-kontoren för närvarande grundar sig på. Däremot avviker till exempel punkt 5, där en viss kanal fastställs för informationsutbytet (SIENA-systemet), från innehållet i beslutet om vinning som härrör från brott och rambeslutet. Finlands ARO-kontor har redan tillgång till SIENA.  

I punkt 1 formuleras mycket allmänt att informationsutbytet ska gälla all information som är nödvändig för att det kontor som framställer begäran ska kunna utföra sina uppgifter enligt artikel 5. Om informationsutbytet ska gälla all den minimiinformation som nämns i artikel 6 kommer området för informationsutbytet sannolikt att öka avsevärt samtidigt som det ger upphov till frågor om huruvida de föreslagna skälen för avslag är tillräckliga.  

Bestämmelser om brottsbekämpningsmyndigheternas gränsöverskridande informationsutbyte finns förutom i svenska rambeslutet även i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (nedan EIO-direktivet) och mer allmänt inom området internationell straffrättslig hjälp, som det föreskrivs om på nationell nivå i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994, nedan lagen om rättshjälp i straffrättsliga ärenden). Förhållandet mellan artikel 9 i förslaget och den nämnda lagstiftningen är oklart. 

De tidsfrister som i artikel 10 i direktivet anges för att svara på begäranden om information är striktare än de tidsfrister i svenska rambeslutet, som det hänvisas till i beslutet om vinning som härrör från brott, men de motsvarar huvudsakligen de tidsfrister som ingår i rådets allmänna riktlinje om förslaget till det direktiv om informationsutbyte som ska ersätta rambeslutet. 

5.1.3  Kapitel III i förslaget: Frysning och förverkande

Artikel 11.1, där det föreskrivs om medlemsstaternas skyldighet att möjliggöra frysning för att säkerställa ett eventuellt förverkande motsvarar huvudsakligen den första meningen i artikel 7.1 i konfiskationsdirektivet. I det nationella genomförandet av det gällande konfiskationsdirektivet har det ansetts att de frysningsåtgärder som avses i direktivet i Finland motsvarar kvarstad och tillfällig kvarstad enligt 6 kap. i tvångsmedelslagen och beslag enligt 7 kap. i den lagen, som alla är möjliga åtgärder för att säkerställa en förverkandepåföljd (RP 4/2016 rd, s. 17). 

Enligt artikel 11.2 i förslaget ska frysningsåtgärder omfatta omedelbara åtgärder som vid behov ska vidtas för att bevara egendomen. Dessa omedelbara åtgärder har inte definierats närmare. Bestämmelsen motsvarar till stor del den andra meningen i artikel 7.1 i konfiskationsdirektivet, som gäller brådskande åtgärder och som inte heller har definierats närmare. I genomförandet av konfiskationsdirektivet har det inte separat tagits ställning till hur de ovannämnda åtgärderna enligt 6 och 7 kap. i tvångsmedelslagen står i förhållande till denna typ av brådskande åtgärder. Av motiveringen till regeringspropositionen framgår att den nationella lagstiftningen till denna del har bedömts uppfylla de skyldigheter som följer av direktivet (RP 4/2016 rd, s. 17). 

Enligt artikel 11.3 ska medlemsstaterna göra det möjligt för ARO-kontoren att vidta omedelbara åtgärder enligt punkt 2 till dess att ett beslut om frysning enligt punkt 1 har utfärdats. Giltigheten för sådana tillfälliga brådskande frysningsåtgärder får inte överstiga sju dagar. Det är fråga om en ny skyldighet som sannolikt kräver ändringar i den nationella lagstiftningen.  

I samband med beredningen av förslaget ansåg Finland, utifrån de uppgifter som då fanns att tillgå, att det inte var nödvändigt att ge ARO-kontoren befogenheter att utfärda beslut om brådskande frysning. Finland ansåg att det nuvarande systemet är tillräckligt, dvs. att kontomedel kan stoppas kortvarigt av medlemsstaternas enheter för bekämpning av penningtvätt (Financial Intelligence Units, dvs. FIU, i Finland centralen för utredning av penningtvätt, som verkar i anslutning till Centralkriminalpolisen), och att den egentliga frysningen av tillgångar sker med stöd av de gällande författningarna, såsom konfiskationsförordningen (E 97/2021 rd). Enligt konsekvensbedömningen av förslaget har dock inte alla ARO-kontor möjlighet att begära att en annan myndighet ska vidta åtgärder för brådskande frysning. 

Det framgår inte direkt av punkt 3 om ARO-kontoren ska ha en formell rätt att meddela tillfälliga beslut om frysning eller om det räcker till exempel att vissa tjänstemän bland kontorets personal har sådana rättigheter. 

Som en omedelbar åtgärd enligt punkt 2 och 3 i artikel 11 kan man i Finland eventuellt betrakta åtminstone tillfällig kvarstad, som en anhållningsberättigad tjänsteman enligt 6 kap. 3 § 1 mom. i tvångsmedelslagen får besluta om. En förutsättning är att ärendet inte tål uppskov och att de förutsättningar för kvarstad som anges i 1 § finns. Den tillfälliga kvarstaden upphör enligt 6 kap. 3 § 2 mom. att gälla, om ett yrkande på kvarstad inte framställs hos domstol inom en vecka från det att det tillfälliga föreläggandet meddelades. En tillfällig kvarstad kan således gälla längre än vad som förutsätts i artikel 11.3.  

Det är oklart om även beslag enligt 7 kap. i tvångsmedelslagen kan betraktas som en omedelbar åtgärd. En aspekt som talar för detta är att det enligt 7 kap. 7 § i tvångsmedelslagen är en anhållningsberättigad tjänsteman som beslutar även om beslag. En aspekt som talar mot det är dock att i motsats till tillfällig kvarstad är beslag inte en sådan typ av kortvarig tillfällig åtgärd som för att hållas i kraft förutsätter ett separat beslut om långvarigare frysning. Det har inte fastställts någon tydlig maximitid som beslaget kan vara. Enligt 7 kap. 14 § i tvångsmedelslagen ska ett beslag hävas om åtal för det brott som ligger till grund för beslaget inte väcks eller ett yrkande på förverkandepåföljd inte framställs inom fyra månader från beslag. Domstolen kan emellertid på de villkor som fastställs närmare i 14 § förlänga tidsfristen med högst fyra månader åt gången, eller av särskilda skäl med högst ett år åt gången, eller bestämma att ett beslag består tills vidare. Tidsfristerna är också till denna del längre än vad som föreslås i artikel 11.3. 

Den nationella lagstiftningen kan anses uppfylla kraven på behörig myndighet och motiveringen till frysningsbeslut enligt artikel 11.5. Konfiskationsdirektivet innehåller inga uttryckliga bestämmelser om motiveringen av beslut om frysning, men skyldigheten framgår indirekt av skyddsklausulen i artikel 8.2, enligt vilken den person som beslutet om frysning gäller ska få åtminstone en kort redogörelse över orsaken eller orsakerna bakom beslutet i fråga. En liknande rapporteringsskyldighet finns i artikel 22 i förslaget. 

Enligt 6 kap. 2 § i tvångsmedelslagen ska beslut om kvarstad meddelas av domstol. Beslutet ska motiveras, även om det inte föreskrivs direkt om det i tvångsmedelslagen. Motiveringsskyldigheten bygger i sista hand på Finlands grundlag (731/1999), där rätten att få ett motiverat beslut nämns som en av hörnstenarna till en rättvis rättegång (21 § 2 mom.), och på avgöranden av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, enligt vilka artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen (FördrS 19/1990), som gäller en rättvis rättegång, ålägger domstolen en skyldighet att motivera sina beslut. Enligt högsta domstolens rättspraxis ska en domstol som fattar beslut om tvångsmedel motivera sitt beslut tillräckligt detaljerat, så att beslutets lagenlighet kan bedömas (se HD 2020:16, punkt 12). 

Beslut om tillfällig kvarstad och beslag fattas som det konstaterats ovan av en anhållningsberättigad tjänsteman. Domstolen får besluta om beslag när den behandlar åtalet. Enligt 6 kap. 3 § i tvångsmedelslagen ska tillfällig kvarstad protokollföras utan ogrundat dröjsmål. Protokollet ska vara tillräckligt utförligt när det gäller ändamålet med kvarstaden, och det ska innehålla en redogörelse för förfarandet som lett till kvarstad och en specifikation av den egendom som kvarstaden gäller. En kopia av protokollet ska utan dröjsmål sändas till den vars egendom den tillfälliga kvarstaden gäller. En motsvarande bestämmelse om beslag finns i 7 kap. 12 § i lagen. 

Punkt 6 i artikeln, som gäller frysningsbeslutets giltighetstid och återlämnande av egendomen till ägaren, motsvarar i praktiken punkterna 3 och 5 i artikel 8 i det gällande konfiskationsdirektivet, som innehåller en skyddsklausul. Dessa punkter har i samband med genomförandet av direktivet inte ansetts medföra något behov av ändringar i den nationella lagstiftningen (RP 4/2016 rd, s. 18–20). 

Punkt 7 i artikeln innehåller en ny bestämmelse där det fastställs att om den egendom som ska frysas består av juridiska personer som bör bevaras för fortsatt drift, till exempel företag, ska frysningsbeslutet omfatta åtgärder för att utesluta tillgång till denna egendom för de personer som äger eller kontrollerar dem, samtidigt som fortsatt drift möjliggörs. 

På verkställigheten av tillfällig kvarstad och kvarstad tillämpas utsökningsbalken. Kvarstad av lös eller fast egendom ska enligt 8 kap. 7 § i utsökningsbalken verkställas med iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna om utmätning i 4 kap. Enligt 4 kap. 37 § får gäldenären inte efter utmätningsbeslutet förstöra eller utan utmätningsmannens tillstånd överlåta eller pantsätta utmätt egendom eller på annat sätt förfoga över den. Efter utmätning av en andel eller aktier i ett bolag eller en annan sammanslutning får gäldenären enligt 38 § inte i sammanslutningen besluta om sådana åtgärder utanför den sedvanliga affärsverksamheten som avsevärt sänker andelens eller aktiernas värde. Enligt 39 § kan utmätningsmannen ge gäldenären tillstånd att byta ut utmätt egendom mot annan egendom eller att vidta någon annan motsvarande åtgärd som avses i 37 §. Tillståndet förutsätter att åtgärden är ändamålsenlig och inte uppenbart äventyrar betalningen till borgenärerna.  

De ovannämnda bestämmelserna i utsökningsbalken utgör således inget hinder för normal affärsverksamhet och hindrar inte ovillkorligen ägarens eller innehavarens tillgång till egendomen, men de hindrar åtgärder som avviker från sedvanlig affärsverksamhet och som avsevärt sänker egendomens värde. Det är oklart om detta uppfyller den skyldighet som anges i artikel 11.7 i direktivförslaget med beaktande av att det dessutom i förslaget inte har definierats vad som till exempel avses med förvaltning av egendom, medan det i 4 kap. 38 § i utsökningsbalken förutsätts att gäldenären har betydande bestämmanderätt i sammanslutningen på grund av sitt innehav. 

Bestämmelser om förvaring av det beslagtagna finns i 7 kap. 13 § i tvångsmedelslagen, i vars 1 mom. det konstateras att föremål, egendom och handlingar som tagits i beslag ska tas om hand eller sättas i säkert förvar av den som företar beslaget. Det beslagtagna får enligt 2 mom. lämnas kvar hos innehavaren, om detta inte äventyrar syftet med beslaget. Innehavaren ska då förbjudas att överlåta, göra sig av med eller förstöra det. Vid behov ska det beslagtagna också märkas så att det klart framgår att det har tagits i beslag. Innehavaren kan förbjudas att använda det. Det beslagtagna ska enligt 3 mom. förvaras sådant det är och vårdas omsorgsfullt. Paragrafen innehåller således inga uttryckliga bestämmelser om de situationer som avses i artikel 11.7 i direktivförslaget, men den möjliggör i sig genomförandet av de skyldigheter som nämns i punkten. Även till denna del är det oklart om detta är tillräckligt för att uppfylla den föreslagna skyldigheten. 

Den nationella lagstiftningen kan anses uppfylla bestämmelserna i artikel 12, som gäller så kallat standardförverkande, och bestämmelserna i artikel 13, som gäller förverkande hos tredje man. I artikel 12 föreskrivs det om konfiskation av föremål respektive värde i anslutning till hjälpmedel och vinning av brott. Ordalydelsen i artikeln motsvarar huvudsakligen artikel 4.1 i konfiskationsdirektivet, som i samband med genomförandet av direktivet inte ansågs orsaka något behov av att ändra den nationella lagstiftningen (RP 4/2016 rd, s. 11).  

Artikel 13 i förslaget motsvarar huvudsakligen artikel 6 i konfiskationsdirektivet, som i samband med genomförandet av direktivet ansågs kräva att bestämmelserna om förverkande av vinning som härrör från brott ska kompletteras med en möjlighet att förverka sådan vinning av brott som överförts på tredje man. Detta genomfördes genom 10 kap. 2 § 4 mom. i strafflagen, som delvis går längre än artikel 6 (RP 4/2016 rd s. 16–17, 34–36). 

Innehållet i artikel 14,som gäller utvidgat förverkande, verkar i praktiken motsvara artikel 5.1 i konfiskationsdirektivet. Däremot innehåller artikeln ingen bestämmelse som skulle motsvara artikel 5.2 i konfiskationsdirektivet, där skyldigheten att föreskriva om utvidgad konfiskation av vinning har begränsats till att gälla vissa specifika brott, närmare bestämt korruption, brott som rör deltagande i en kriminell organisation, barnpornografi, intrång i informationssystem och brott som är straffbara med ett frihetsberövande maximistraff på i vart fall fyra år. Artikel 14 i förslaget ska således tillämpas på alla brott som hör till direktivets tillämpningsområde, vilket innebär att området för utvidgad konfiskation av vinning blir avsevärt större. 

Bestämmelser om utvidgat förverkande av vinning finns i 10 kap. 3 § i strafflagen. En förutsättning för utvidgad konfiskation av vinning är enligt 1 mom. i paragrafen att det har begåtts 1) ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år, 2) häleri eller penningtvätt, 3) smuggling, 4) narkotikabrott eller främjande av narkotikabrott, 5) givande av muta eller tagande av muta eller givande av muta i näringsverksamhet eller tagande av muta i näringsverksamhet, 6) deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet, 7) spridning av pornografisk bild, i 20 kap. 8 b § 2 mom. avsett lockande av barn i sexuella syften eller koppleri, 8) orsakande av fara för informationsbehandling, eller 9) ett straffbart försök till ett brott som avses i 1–8 punkten. Vidare förutsätts att brottet är av sådan art att det kan medföra ekonomisk vinning. Denna förteckning över så kallade förverkandeutlösande brott kompletterades i samband med genomförandet av konfiskationsdirektivet så att den även omfattar de brott som anges i punkterna 5–8.  

Artikel 14 i förslaget förutsätter att förteckningen över förverkandeutlösande brott utvidgas. Brott som hör till direktivets föreslagna tillämpningsområde och som inte nämns som brottsbeteckning i den förteckning som finns i 10 kap. 3 § 1 mom. i strafflagen är åtminstone terrorism, människohandel, förfalskning av betalningsmedel, penningförfalskning, miljöbrott och flera av de brott som anges i artikel 2.2 i förslaget. Samtidigt ska vissa av dessa brott, såsom de flesta terroristbrott och människohandel, på grund av sitt maximistraff omfattas av utvidgad konfiskation av vinning. Skyldigheten att utvidga förteckningen över förverkandeutlösande brott ska enligt en preliminär bedömning gälla i synnerhet sådana i tillämpningsområdet angivna brott i normal eller lindrig form i fråga om vilka maximistraffet är fängelse i mindre än fyra år.  

Artikel 15 i förslaget gäller förverkande utan föregående fällande dom i situationer där ett straffrättsligt förfarande har inletts men förfarandet inte har kunnat fortsätta på grund av omständigheter som anges i punkt 1 i artikeln. Bestämmelsen är mer omfattande än artikel 4.2 i det gällande konfiskationsdirektivet, där det föreskrivs att åtgärder för att möjliggöra förverkande utan föregående fällande dom ska vidtas åtminstone i situationer där den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk eller har avvikit. I artikel 15.1 i förslaget nämns utöver dessa omständigheter även situationer där den misstänkta eller tilltalade avlider eller har beviljats åtalsimmunitet eller amnesti enligt nationell rätt samt där de tidsfrister som föreskrivs i nationell rätt har löpt ut, om dessa tidsfrister inte är tillräckligt långa för att möjliggöra en effektiv utredning och lagföring av de relevanta brotten.  

Dessutom är förverkande utan föregående fällande dom, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 4.2 i konfiskationsdirektivet, möjligt förutom i fråga om hjälpmedel och vinning som härrör från brott även i fråga om egendom som till sitt värde motsvarar dessa samt i situationer där egendom har överförts till en tredje part. Även domströskeln formuleras på olika sätt. I artikel 4.2 i konfiskationsdirektivet förutsätts att förfarandet skulle ha kunnat leda till en fällande brottmålsdom, om den misstänkte eller tilltalade hade kunnat ställas inför rätta, medan det i den föreslagna artikeln 15.2 konstateras att den nationella domstolen ska vara övertygad om att alla rekvisit för brottet föreligger. Det är oklart om den föreslagna tröskeln är lägre eller högre än den tidigare tröskeln. 

Samtidigt innefattar artikel 15 i förslaget också begränsningar som inte finns i artikel 4.2 i konfiskationsdirektivet. Den eventuella ekonomiska fördelen ska vara väsentlig, och förverkandepåföljden ska gälla brott som omfattas av tillämpningsområdet, då dessa är belagda med fängelsestraff i fyra år eller mer. Vidare föreskrivs det separat om att den berörda personens rätt till försvar ska respekteras, bland annat genom att personen ska ges tillgång till handlingarna i ärendet och rätt att bli hörd. Element av delvis samma typ finns i artikel 8.6 i det gällande konfiskationsdirektivet.  

De viktigaste nationella bestämmelserna om förverkande utan föregående fällande dom finns i 10 kap. 1 § 3 mom. och 9 § i strafflagen, som togs in i lagen i samband med genomförandet av konfiskationsdirektivet. Den då gällande lagstiftningen ansågs i och för sig i enlighet med artikel 4.2 i konfiskationsdirektivet tillåta förverkande även om ingen döms till straff för ett brott. För tydlighetens skull valde man ändå att till lagen foga en uttrycklig bestämmelse med en räckvidd som motsvarade gällande praxis vid den tidpunkten (RP 4/2016 rd s. 12, 29–31, 42–44). 

Enligt 10 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen, där det föreskrivs om de allmänna förutsättningarna för förverkandepåföljd, är en förutsättning för att förverkandepåföljd ska kunna dömas ut att en gärning som enligt lag är straffbar (brott) har begåtts. Enligt 2 mom. kan förverkandepåföljd också dömas ut på grund av en straffbar gärning där 1) gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen inte har fyllt femton år eller är otillräknelig, 2) gärningsmannen är fri från straffansvar med stöd av vissa bestämmelser i strafflagen, eller 3) en juridisk person med stöd av 9 kap. kan dömas till straff, även om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff. Om det läggs fram tillräckliga bevis för en dom för det brott eller den straffbara gärning som en förverkandepåföljd grundar sig på, kan förverkandepåföljden enligt 3 mom. dömas ut fastän det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller åtal inte väcks mot gärningsmannen eller gärningsmannen inte döms till straff. 

Bestämmelser om behandlingen av mål som gäller förverkandepåföljd finns i 10 kap. 9 § i strafflagen. Enligt 1 mom. i paragrafen behandlas ett mål som gäller förverkandepåföljd i samband med det åtal som gäller det brott som yrkande på förverkande grundar sig på. Ett mål som gäller förverkandepåföljd kan också behandlas separat. Enligt 2 mom. kan ett mål som gäller förverkandepåföljd prövas och avgöras trots svarandens utevaro, med iakttagande av 8 kap. 11 och 12 § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997). Ett mål som enbart gäller en förverkandepåföljd kan också prövas och avgöras, om svaranden har fått del av yrkandet på förverkande och uteblivit trots att han eller hon kallats till rättegången och utevaron uppenbarligen beror på strävan att undgå rättegång. Domstolen ska då på tjänstens vägnar förordna en intressebevakare för svaranden. Bestämmelser om förordnande av en intressebevakare för svaranden på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak finns i 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken. 

Förverkande utan föregående fällande dom är således med stöd av 10 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen möjligt även under andra omständigheter än i de situationer som förutsätts i artikel 4.2 i konfiskationsdirektivet. De situationer som avses i den sistnämnda bestämmelsen, dvs. då personen är sjuk eller har avvikit, nämns separat i 9 §, som gäller förfarandet. De nya villkoren enligt den föreslagna artikeln 15.1 kan leda till ett behov av att utvidga möjligheten att pröva och avgöra ett mål som gäller en förverkandepåföljd trots svarandens utevaro. 

Av de nya villkoren enligt den föreslagna artikeln 15.1 uppfyller den nationella lagstiftningen åtminstone villkoren för de situationer som anges i led c, där den misstänkte eller åtalade har avlidit. I dessa situationer kan yrkandet på förverkande riktas exempelvis till dödsboet eller till en juridisk person som gynnats av brottet. 

När det gäller led d föreskrivs det om höjd åtalsimmunitet i grundlagen i fråga om riksdagsledamöter (30 §), republikens president (113 §), medlemmar av statsrådet (114–116 §), justitiekanslern och justitieombudsmannen (117 §). För att åtal ska kunna väckas förutsätts ett samtycke eller beslut från riksdagen. Det står inte helt klart huruvida den nationella lagstiftningen gör det möjligt att yrka på förverkande gentemot de ovannämnda personerna i en situation där inget åtal väcks. 

När det gäller led e föreskrivs det om benådning i 105 § i grundlagen, där det i 1 mom. konstateras att republikens president i enskilda fall, efter att ha inhämtat utlåtande av högsta domstolen, kan besluta om benådning genom att mildra eller efterge av domstol bestämda straff eller andra straffrättsliga påföljder. Förverkandepåföljder kan betraktas som sådana andra straffrättsliga påföljder som avses i ovannämnda moment. Amnesti kan enligt 2 mom. utfärdas endast genom lag.  

Artikel 15.1 i förslaget gäller situationer där ett straffrättsligt förfarande har inletts men förfarandet inte har kunnat fortsätta. Bestämmelsen torde inte vara relevant, åtminstone med tanke på 105 § 1 mom. i grundlagen, eftersom det sistnämnda momentet gäller situationer där en straffrättslig påföljd redan har dömts ut och förfarandet således har avslutats. Däremot kan bestämmelsen begränsa möjligheten att genom lag föreskriva om sådan amnesti som gäller förverkandepåföljder som eventuellt döms ut i en pågående straffprocess. 

När det gäller led f föreskrivs det i 8 kap. 9 § i strafflagen att en förverkandepåföljd inte får dömas ut, om straff för gärningen inte får dömas ut på grund av preskription. Den kortaste preskriptionstiden för ett yrkande på förverkande är dock fem år. Om yrkandet på förverkande gäller ett sådant hjälpmedel vid brott som avses i 10 kap. 4 § eller annan egendom som avses i 10 kap. 5 §, preskriberas yrkandet dock inte. De ovannämnda preskriptionstiderna kan i regel anses vara tillräckligt långa för att möjliggöra effektiva prövnings- och åtalsåtgärder i brottmål. Det är dock oklart hur det villkor som anges i led f i praktiken ska tolkas. 

Förverkande utan föregående fällande dom har i den nationella lagstiftningen inte begränsats till brott som kan ge upphov till en väsentlig ekonomisk fördel (punkt 2) eller som är belagda med frihetsstraff i fyra år eller mer (punkt 4). Eftersom det i direktivet är fråga om minimireglering finns det inget som hindrar att förverkande utan föregående fällande dom kan vara möjligt med stöd av den nationella lagstiftningen även i andra fall än de som nämns i artikeln. Däremot är det oklart hur det i punkt 2 angivna villkoret att domstolen ska vara övertygad om att alla rekvisit för brottet föreligger går ihop med det villkor som anges i 10 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen, enligt vilket det ska läggas fram tillräckliga bevis för en dom för det brott eller den straffbara gärning som en förverkandepåföljd grundar sig på.  

Strafflagens 10 kap. 9 § kan anses uppfylla de villkor om att respektera den berörda personens rätt till försvar som anges i punkt 3. Punktens innehåll är inte avsett att vara uttömmande på grundval av ordalydelsen, varför det är möjligt för medlemsstaterna att föreskriva också om andra villkor än de som uttryckligen nämns i denna punkt. 

På de ovannämnda grunderna kan den nationella lagstiftningen åtminstone delvis anses uppfylla de villkor som anges i den föreslagna artikeln 15. De mest relevanta frågorna gäller domströskeln och tolkningen av vissa situationer som nämns i punkt 1. 

Artikel 16 i direktivförslaget, som gäller förverkande av omotiverad förmögenhet som härrör från brottslig verksamhet, är ny. Enligt punkt 1 i artikeln gäller följande villkor: egendomen är fryst i samband med en utredning av brott som begåtts inom ramen för en kriminell organisation, brottet kan ge upphov till en betydande ekonomisk fördel, domstolen är övertygad om att den frysta egendomen härrör från brott som begåtts inom ramen för en kriminell organisation och förverkande är inte möjligt enligt artiklarna 12–15. Vid bedömningen av om den frysta egendomen härrör från brott ska enligt punkt 2 i artikeln hänsyn tas till alla omständigheter i fallet, inbegripet konkreta uppgifter och det tillgängliga bevismaterialet, till exempel att egendomens värde är synnerligen oproportionerligt i förhållande till ägarens lagligt förvärvade inkomst. I punkterna 3 och 4 föreskrivs på motsvarande sätt som i punkterna 3 och 4 i artikel 15 om begränsning av påföljden så att den endast omfattar brott som är belagda med frihetsstraff på minst fyra år samt om den berörda personens rätt till försvar. 

Enligt skäl 28 i ingressen, som anknyter till artikeln, är det på grund av den organiserade brottslighetens svåröverskådliga karaktär inte alltid möjligt att koppla egendom som härrör från brottslig verksamhet till ett specifikt brott. Den nationella domstolen ska vara övertygad om att egendomen i fråga härrör från brott, men uppenbarligen behöver domstolen inte vara övertygad om att ett brott har begåtts. Vid bedömningen av om egendomen i fråga härrör från brottslig verksamhet bör alla relevanta omständigheter beaktas i ärendet, inbegripet det faktum att egendomen är synnerligen oproportionerlig i förhållande till ägarens lagligt förvärvade inkomst. Medlemsstaterna bör sedan kräva och göra det faktiskt möjligt för egendomens ägare att visa att egendomen i fråga härrör från laglig verksamhet. Det är synbarligen inte möjligt att på samma sätt som i 10 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen kräva att tillräckliga bevis för en dom ska läggas fram för det brott eller den straffbara gärning som en förverkandepåföljd grundar sig på, varför den föreslagna nya förverkandepåföljden sannolikt kräver en ändring i den nationella lagstiftningen. 

Artikel 17 i direktivförslaget gäller effektivt förverkande och verkställighet. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra spårande och upptäckt av den egendom som ska frysas och förverkas även efter en lagakraftvunnen fällande brottmålsdom, eller efter förfaranden med tillämpning av artiklarna 15 och 16. Bestämmelsen motsvarar med undantag av artikelhänvisningarna till stor del artikel 9 i konfiskationsdirektivet, och den nationella lagstiftningen ansågs i samband med genomförandet av konfiskationsdirektivet uppfylla de krav som anges i den artikeln (RP 4/2016 rd s. 20–21). 

Punkt 2 i artikeln innehåller en bestämmelse om så kallad social återanvändning, enligt vilken medlemsstaterna ska överväga att vidta åtgärder som gör det möjligt att använda förverkad egendom för allmännyttiga eller sociala ändamål. Bestämmelsen motsvarar artikel 10.3 i konfiskationsdirektivet, som i samband med genomförandet av direktivet inte ansågs kräva några ändringar i den nationella lagstiftningen (RP 4/2016 rd, s. 22).  

När brottsoffer som en följd av ett brott har ersättningsanspråk mot en person som är föremål för en förverkandeåtgärd som föreskrivs i direktivet, ska medlemsstaterna enligt artikel 18 vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att förverkandeåtgärden inte påverkar dessa brottsoffers rätt att få ersättning. Den föreslagna bestämmelsen är mer omfattande än artikel 8.10 i konfiskationsdirektivet, där det sägs att förverkandeåtgärden inte får hindra dessa brottsoffer från att begära ersättning. 

Finlands lagstiftning ansågs i samband med genomförandet av konfiskationsdirektivet uppfylla de skyldigheter som anges i artikel 8, vilket inte motiverades separat med avseende på punkt 10 i artikeln (RP 4/2016 rd s. 18–20). Bedömningen torde ha grundat sig på att målsägandens rätt till skadestånd eller återbäring av obehörig vinst med stöd av 10 kap. 2 § 6 mom. i strafflagen är primär i förhållande till en förverkandepåföljd som gäller vinning av brott, vilket det med stöd av 10 kap. 11 § är möjligt att beakta även i det skede då ett beslut om förverkandepåföljd redan har fattats. De ovannämnda bestämmelserna kan åtminstone till största delen anses uppfylla också den skyldighet som fastställs i artikel 18. 

5.1.4  Kapitel IV i förslaget: Förvaltning

Enligt artikel 19.1 ska medlemsstaterna säkerställa en effektiv förvaltning av fryst och förverkad egendom fram till dess att den avyttras. Den nationella lagstiftningen kan anses uppfylla denna skyldighet.  

Fryst egendom förvaltas i Finland av den myndighet som har verkställt åtgärden. Verkställigheten av kvarstad och tillfällig kvarstad sköts enligt 6 kap. 10 § i tvångsmedelslagen av utsökningsmyndigheterna med iakttagande i tillämpliga delar av vad som i 8 kap. i utsökningsbalken bestäms om verkställighet av beslut om säkringsåtgärder. En effektiv förvaltning av egendom tryggas bland annat av ett flertal bestämmelser om utmätning i 4 kap. och det allmänna kravet på tillbörligt förfarande i 1 kap. 19 § i utsökningsbalken. Beslag verkställs enligt 7 kap. i tvångsmedelslagen av en anhållningsberättigad tjänsteman. Det beslagtagna ska enligt 7 kap. 13 § förvaras sådant det är och vårdas omsorgsfullt.  

Om verkställigheten av förverkandepåföljder som avser egendom eller ett penningbelopp föreskrivs i lagen om verkställighet av böter, vars 4 kap. innehåller bestämmelser om bland annat situationer där egendom ska tas i statens bruk, säljas eller förstöras (verkställighetsåtgärd), den myndighet som är behörig att verkställa åtgärden och möjligheten att besluta om verkställighetsåtgärd redan innan beslutet om förverkandepåföljd är verkställbart. Konfiskation av föremål verkställs av polisen, tullen eller gränsbevakningsväsendet, medan konfiskation av värde verkställs av Rättsregistercentralen (se RP 4/2016 rd, s. 21). 

Punkt 2 i artikel 19 föreslås innehålla en ny skyldighet enligt vilken de behöriga myndigheter som ansvarar för förvaltningen av fryst och förverkad egendom, innan de utfärdar ett frysningsbeslut i den mening som avses i artikel 11.1, ska göra en bedömning av de kostnader som kan uppstå för förvaltningen av den egendom som kan frysas, i syfte att bevara och optimera värdet av sådan egendom fram till dess att den avyttras. Bestämmelsen kräver sannolikt ändringar i den nationella lagstiftningen, eftersom den eventuella bedömningen av kostnaderna för kvarstad, tillfällig kvarstad och beslag och andra åtgärder som vidtas i syfte att bevara och optimera värdet av egendomen sker efter att besluten har meddelats i verkställighetsskedet. 

Artikel 20 i förslaget innehåller nya bestämmelser om överföring eller försäljning av egendom som har frysts. Artikeln är mer omfattande och detaljerad än artikel 10.2 i konfiskationsdirektivet, där det föreskrivs allmänt om medlemsstaternas skyldighet att se till att deras åtgärder omfattar en möjlighet att vid behov sälja eller överföra egendom. Enligt artikel 20.1 ska egendom kunna överföras eller säljas innan ett beslut om förverkande utfärdas åtminstone i situationer där a) den egendom som är föremål för frysning är lättfördärvlig eller förlorar snabbt i värde, b) lagrings- eller underhållskostnaderna för egendomen inte står i proportion till dess värde eller c) egendomen är alltför svår att administrera, eller förvaltningen av den fordrar särskilda förhållanden eller svårtillgänglig sakkunskap. 

Egendom som belagts med kvarstad eller tillfällig kvarstad ska med stöd av 8 kap. 7 § 2 mom. i utsökningsbalken säljas, om egendomen snabbt sjunker i värde eller medför höga skötselkostnader. Egendomen ska säljas med iakttagande i tillämpliga delar av vad som föreskrivs i 2 kap. 5 § 2 mom. Före försäljningen ska parterna höras. Bestämmelser om försäljning av egendom som belagts med kvarstad finns i 7 kap. 13 § 3 mom. i tvångsmedelslagen, där det konstateras att chefen för polisinrättningen eller chefen för polisens riksomfattande enhet får bestämma att det beslagtagna omedelbart ska säljas när det framgår att det lätt förfars eller förflyktigas, snabbt sjunker i värde eller är synnerligen dyrt att vårda. De ovannämnda bestämmelserna verkar uppfylla de villkor som anges i leden a och b i artikel 20.1. Huruvida de är förenliga med led c är däremot inte lika klart. 

Enligt punkt 2 i artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att egendomens ägares intressen beaktas vid utfärdandet av ett beslut om förtida försäljning, inbegripet huruvida den egendom som ska säljas lätt kan ersättas. Med undantag för fall av avvikande ska medlemsstaterna säkerställa att ägaren underrättas och hörs före försäljningen. Ägaren ska ges möjlighet att begära försäljning av egendomen. 

I fråga om tillfällig kvarstad och kvarstad förutsätts det i 8 kap. 7 § i utsökningsbalken att parterna ska höras före försäljning. Med stöd av 2 kap. 5 § 2 mom., som det hänvisas till i paragrafen, får utmätt egendom säljas utan gäldenärens samtycke endast om egendomen snabbt sjunker i värde eller medför höga skötselkostnader. Utmätningsmannen kan ge gäldenären tillstånd att sälja egendom som belagts med kvarstad med stöd av 4 kap. 39 § i utsökningsbalken.  

I 7 kap. i tvångsmedelslagen tryggas beaktandet av ägarens intressen samt ägarens rätt att få information och bli hörd bland annat i 9 § som gäller underrättelse om omhändertagande av föremål, egendom eller handling, i 12 § som gäller skyldigheten att sända ett protokoll över beslag till den vars föremål, egendom eller handling har tagits i beslag, i 13 § som gäller förvaring av det beslagtagna och i 15 § som gäller yrkande att domstol ska besluta om beslag. I kapitlet föreskrivs inte separat om ägarens rätt att få information eller rätt att bli hörd i fråga om sådan försäljning som avses i 13 § 3 mom. eller ägarens möjlighet att begära att egendomen ska säljas. 

De ovannämnda bestämmelserna uppfyller åtminstone delvis de skyldigheter som föreslås i punkt 2, men inte nödvändigtvis alla detaljer i punkten. 

Enligt den första meningen i punkt 3 i artikeln bör intäkterna från försäljningen säkras till dess att ett rättsligt beslut om förverkande har fattats. Den nationella lagstiftningen uppfyller skyldigheten i fråga, eftersom intäkterna från försäljning av fryst egendom med stöd av utsökningsbalken och tvångsmedelslagen ska bevaras i utmätningsmannens eller polisens besittning till dess att förverkandepåföljden verkställs. Däremot är det oklart vad den skyldighet som fastställs i andra meningen i punkt 3 i praktiken innebär, då det sägs att medlemsstaterna ska skydda tredje man som köper den egendom som säljs från repressalier, för att säkerställa att den sålda egendomen inte återlämnas till personer som dömts för brott. Till denna del kan man hänvisa till exempelvis polisens uppgifter enligt 1 § i polislagen, som bland annat går ut på att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten och att förebygga brott. 

Medlemsstaterna kan enligt punkt 4 kräva att kostnaderna för förvaltningen av fryst egendom ska belasta den verkliga huvudmannen. Eftersom punkten kan tillämpas enligt prövning kräver den ingen ändring i den nationella lagstiftningen. 

Den nya skyldigheten i artikel 21 att inrätta minst ett kontor för förvaltning av tillgångar i syfte att effektivt förvalta fryst och förverkad egendom orsakar ändringar på nationell nivå. För uppgifterna i anslutning till förvaltningen av fryst och förverkad egendom ansvarar i nuläget enligt vad som beskrivs i samband med artikel 19 förundersökningsmyndigheterna, utsökningsmyndigheterna och Rättsregistercentralen. Förslaget förutsätter inte i sig att förvaltningen av egendomen centraliseras till ett kontor för förvaltning av tillgångar, utan kontorets roll kan med stöd av artikel 21.1 a också vara att erbjuda de myndigheter som ansvarar för förvaltning av egendom stöd och konsulthjälp. Ett kontor för förvaltning av tillgångar ska också samarbeta med andra behöriga myndigheter både på nationell nivå och över gränserna. Det är möjligt att inrätta flera kontor för förvaltning av tillgångar. 

5.1.5  Kapitel V i förslaget: Skyddsåtgärder

I det gällande konfiskationsdirektivet finns det bestämmelser som påminner om skyddsåtgärder i artikel 8, som innefattar en skyddsklausul. Den nationella lagstiftningen ansågs i samband med genomförandet av direktivet uppfylla de skyldigheter som anges i artikel 8, (RP 4/2016 rd s. 18–20).  

Bestämmelserna i artikel 22, där det konstateras att beslut om frysning, beslut om förverkande och beslut om försäljning av egendom ska meddelas den berörda personen med angivande av skälen för åtgärden, motsvarar delvis punkterna 2 och 6 i artikel 8 i konfiskationsdirektivet.  

Om tillfällig kvarstad ska upprättas ett protokoll enligt vad som förklarats i samband med artikel 11.5, och en kopia av protokollet ska lämnas till den vars egendom har belagts med tillfällig kvarstad. Bestämmelser om att personer som belagts med kvarstad har rätt att bli hörda finns i 3 kap. 6 § i tvångsmedelslagen, som det hänvisas till i 6 kap. 2 § 3 mom. i samma lag. Rätten för en person som belagts med kvarstad att bli hörd i verkställighetsskedet tryggas av bestämmelserna om hörande och meddelanden (32–36 §) samt delgivning (37–41 §) i 3 kap. i utsökningsbalken.  

I fråga om beslag föreskrivs det i 7 kap. 9 § i tvångsmedelslagen om situationer där föremål, egendom eller en handling har omhändertagits för beslag och om de underrättelser som ska göras om detta, och i 12 § föreskrivs det om det protokoll som ska upprättas över beslag på motsvarande sätt som i fråga om tillfällig kvarstad. 

Yrkande på förverkandepåföljd riktas vanligtvis till svaranden i ett brottmål, varvid de normala procedurbestämmelserna om svarande i brottmål ska tillämpas på förfarandet. När ansvaret beträffande en förverkandepåföljd i fråga om en person som inte är misstänkt eller åtalad för brott utreds vid en förundersökning eller rättegång iakttas enligt 10 kap. 11 § 1 mom. i strafflagen vad som föreskrivs om den som är misstänkt för brott eller om svaranden i ett brottmål. Vid en rättegång tillämpas således på svaranden i ett konfiskationsärende de bestämmelser om svarande i brottmål som finns i lagen om rättegång i brottmål och i rättegångsbalken. Beslut om förverkandepåföljd ska motiveras, och en kopia av beslutet ska ges till de berörda i enlighet med 11 kap. 4 och 12 § i lagen om rättegång i brottmål (RP 4/2016 rd, s. 20). 

När det gäller att informera om försäljning av egendom verkar den föreslagna artikeln 22 delvis överlappa med artikel 20.2. I samband med den sistnämnda bestämmelsen har det redogjorts för en parts rätt att bli hörd före försäljning. Relevanta bestämmelser med tanke på artikel 22 när det gäller kvarstad är också utsökningsbalkens 3 kap. 28–31 §, som gäller utmätningsmannens beslut, 32–36 § som gäller hörande och underrättelser samt 37–41 § som gäller delgivning. I 7 kap. i tvångsmedelslagen föreskrivs inte separat om beslut om försäljning av egendom och meddelande av skäl till sådana beslut, men parten kan ta del av dessa via det protokoll som det föreskrivs om i 12 §. 

På de ovannämnda grunderna kan den nationella lagstiftningen åtminstone huvudsakligen anses uppfylla skyldigheterna enligt artikel 22 i direktivförslaget. 

I punkt 1 i artikel 23 föreskrivs det allmänt om rätten till försvar, effektiva rättsmedel och en rättvis rättegång. Bestämmelsen motsvarar delvis artikel 8.1 i konfiskationsdirektivet. Dessa allmänna skyldigheter anses inte kräva någon ny nationell lagstiftning. 

Den första meningen i artikel 2 gäller möjligheten för en person vars egendom omfattas av ett frysningsbeslut att söka ändring i frysningsbeslutet hos domstol enligt nationella förfaranden. Bestämmelsen motsvarar i sak den första meningen i artikel 8.4 i konfiskationsdirektivet. Om ett beslut om frysning har fattats av en annan behörig myndighet än en rättslig myndighet, ska det i den nationella lagstiftningen föreskrivas att beslutet i fråga först ska underställas en rättslig myndighet för godkännande eller omprövning innan det kan bestridas inför domstol. Det är fråga om en ny skyldighet, eftersom medlemsstaterna enligt andra meningen i artikel 8.4 i konfiskationsdirektivet i nuläget kan föreskriva om detta enligt prövning. 

I fråga om kvarstad föreskrivs det om besvärsrätt i 6 kap. 9 § i tvångsmedelslagen, enligt vilken domstolens beslut om kvarstad får överklagas genom särskilda besvär. När det gäller tillfällig kvarstad motsvarar bestämmelserna i 6 kap. 3 § i tvångsmedelslagen, där det föreskrivs om skyldigheten att yrka på kvarstad inom en vecka, den rätt till sökande av ändring som avses i andra meningen i artikel 23.2 med beaktande även av de ovannämnda bestämmelserna om upprättande av protokoll och hörande av parten. Yrkande att domstol ska besluta om beslag kan läggas fram enligt 7 kap. 15 § i tvångsmedelslagen, och ändring i domstols beslut om beslag får sökas genom särskilda besvär med stöd av 7 kap. 22 §. Den nationella lagstiftningen kan således anses uppfylla kraven enligt artikel 23.2. 

I punkt 3 i artikeln konstateras att om den misstänkta eller tilltalade personen har avvikit, ska medlemsstaterna vidta alla rimliga åtgärder för att säkerställa en faktisk möjlighet att utöva rätten att få beslutet om förverkande lagligen prövat och kräva att personen i fråga instäms till förverkandeförfarandet eller att rimliga ansträngningar görs för att uppmärksamma personen på sådana förfaranden. Det är fråga om en ny bestämmelse på artikelnivå, vars innehåll delvis verkar bygga på skäl 15 i ingressen till konfiskationsdirektivet.  

Ett mål som gäller förverkandepåföljd kan på de villkor som anges ovan i samband med artikel 15 prövas och avgöras trots svarandens utevaro. Domstolen ska på tjänstens vägnar förordna en intressebevakare för en svarande som försöker undgå rättegång. Intressebevakaren utövar svarandens talerätt vid rättegången samt, om inte domstolen beslutar något annat, också vid ändringssökande (RP 4/2016 rd, s. 44). Artikel 23.3 i direktivförslaget verkar således inte kräva någon ändring i den nationella lagstiftningen. 

I artikel 23.4 föreskrivs det om bestridande av beslut om förverkande inför domstol. Enligt det första ledet ska medlemsstaterna föreskriva om den faktiska möjligheten för de personer vars egendom ärendet gäller att bestrida ett beslut om förverkande och de relevanta omständigheterna i fallet inför domstol i enlighet med de nationella processbestämmelserna. Bestämmelsen motsvarar med vissa kompletteringar den andra meningen i artikel 8.6 i konfiskationsdirektivet. I de andra leden i punkten preciseras vad som ska ingå i de relevanta omständigheterna när det gäller sådana beslut om förverkandepåföljder som avses i artiklarna 13–16.  

Den svarande i ett ärende som gäller konfiskation har på det sätt som angetts i samband med artikel 22 motsvarande rättssäkerhetsgarantier som en person som misstänks eller åtalas för brott. Bestämmelserna i 11 kap. 4 § i lagen om rättegång i brottmål, som gäller motivering av dom, och 12 §, som gäller sändandet av en kopia av domen till parterna (12 §), samt bestämmelserna om sökande av ändring i rättegångsbalken uppfyller sannolikt skyldigheterna enligt punkt 4 när det gäller att bestrida ett beslut om konfiskation och dess relevanta omständigheter. 

Om möjligheten till bestridande föreskrivs dessutom i punkt 6 i fråga om beslut som gäller försäljning av egendom. Medlemsstaterna ska föreskriva om möjligheten att ett sådant överklagande har suspensiv verkan. Det är fråga om en ny bestämmelse.  

Varken utsökningsbalken eller tvångsmedelslagen innehåller några separata bestämmelser om sökande av ändring i beslut som gäller försäljning av egendom. I fråga om tillfällig kvarstad och kvarstad får besvär anföras över utmätningsmannens beslut om försäljning, på samma sätt som över utmätningsmannens andra beslut och åtgärder, i enlighet med 11 kap. i utsökningsbalken. Enligt 11 kap. 13 § ska de närvarande vid en förrättning underrättas om ett beslut eller en åtgärd får överklagas och vad som ska iakttas i fråga om besvären. En besvärsanvisning ska fogas till ett efterhandsmeddelande enligt 3 kap. 36 § samt till de kopior av beslutet som ges ut. Besvär över utmätning avbryter enligt 11 kap. 9 § inte verkställigheten, om inte något annat föreskrivs i lag eller om inte domstolen meddelar ett förordnande om avbrott. Närmare bestämmelser om avbrytande av verkställighet finns i 10 kap. En domstol som behandlar besvär över utmätning kan med stöd av 20 § på partens begäran eller på eget initiativ meddela ett förordnande om avbrott. De ovannämnda nationella bestämmelserna ger således på det sätt som förutsätts i punkt 6 möjligheten att överklagandet har suspensiv verkan. 

När det gäller beslut om försäljning som fattats i samband med beslag realiseras rätten att söka ändring med stöd av 7 kap. 15 § i tvångsmedelslagen, där det föreskrivs om yrkande att domstol ska besluta om beslag, och de allmänna bestämmelserna om ändringssökande i 22 §. I de ovannämnda bestämmelserna nämns inte någon möjlighet till att överklagandet kan ha suspensiv verkan. Punkt 6 i artikel 23 i direktivförslaget kan således kräva en ändring i den nationella lagstiftningen åtminstone till denna del.  

Enligt punkt 5 i artikeln ska medlemsstaterna vid genomförandet av detta direktiv föreskriva att förverkande inte beslutas i den mån det skulle vara oproportionerligt i förhållande till det brott som begåtts av eller den anklagelse som riktas mot den person som berörs av förverkandet eller i den mån detta skulle, i enlighet med nationell rätt, innebära en oskälig börda för den berörda personen. 

Bestämmelser om jämkning av förverkandepåföljd finns i 10 kap. 10 § i strafflagen, där det i 1 mom. konstateras att en förverkandepåföljd inte behöver dömas ut eller att den kan jämkas på annat sätt som föreskrivs närmare i momentet, om 1) vinningens belopp eller föremålets eller egendomens värde är obetydligt, 2) gärningsmannen meddelas domseftergift med stöd av 6 kap. 12 § eller någon annan motsvarande bestämmelse, eller 3) det med hänsyn till brottets och föremålets eller egendomens art, svarandens ekonomiska ställning samt övriga omständigheter vore oskäligt att döma ut förverkandepåföljden. Den ovannämnda nationella lagstiftningen verkar motsvara den föreslagna 5 punkten till den del att jämkning är möjligt av orsaker som gäller både brottet och den svarande. Jämkning är dock beroende av prövning även när de villkor som anges i 10 § uppfylls, medan formuleringen i åtminstone den första meningen i punkt 5, där det föreskrivs om brott eller anklagelser, är förpliktande. Däremot är den andra meningen, som gäller den berörda personen, på grundval av skäl 35 i ingressen avsedd som en möjlighet i stället för en skyldighet, vilket dock inte entydigt framgår av ordalydelsen i artikeldelen.  

Enligt punkt 7 i artikeln ska tredje man ha rätt att hävda äganderätt eller annan egendomsrätt, inbegripet i de fall som avses i artikel 13. Bestämmelsen motsvarar artikel 8.9 i konfiskationsdirektivet, som den nationella lagstiftningen har ansetts motsvara i samband med genomförandet av direktivet (RP 4/2016, s. 19–20).  

Enligt punkt 8 i artikeln ska de personer vars egendom påverkas av de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv ha rätt att få tillgång till en advokat under hela frysnings- och förverkandeförfarandet. De berörda personerna ska informeras om att de har denna rätt. Bestämmelsen motsvarar delvis artikel 8.7 i konfiskationsdirektivet.  

Tvångsmedelslagen innehåller inga uttryckliga bestämmelser om den berörda partens rätt att få tillgång till en advokat i samband med frysning med undantag av 3 kap. 6 §, som i tillämpliga delar iakttas med stöd av 6 kap. 2 § 3 mom. i tvångsmedelslagen när ett kvarstadsärende prövas i domstol. Till övriga delar realiseras rätten att få tillgång till advokat i ett tvångsmedelsärende genom bestämmelserna om förundersökning, eftersom straffprocessuella tvångsmedel kan användas först i det skedet då förundersökningen av det misstänkta brottet har inletts.  

Enligt 4 kap. 10 § i förundersökningslagen har en part vid förundersökningen rätt att anlita ett biträde som parten själv väljer, och den som är misstänkt för brott ska underrättas om denna rättighet så som föreskrivs i 16 och 17 §. Förundersökningsmyndigheten ska också annars se till att en parts rätt att anlita biträde faktiskt tillgodoses när parten önskar det eller när garantierna för en rättvis rättegång kräver det. I 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs om biträdande av part vid förundersökning och rättegång. Den nationella lagstiftningen verkar således uppfylla villkoren i punkt 8.  

5.1.6  Kapitel VI i förslaget: Strategisk ram för återvinning av tillgångar

Enligt artikel 24 ska Finland upprätta och regelbundet uppdatera en strategi för återvinning av tillgångar. Det är fråga om en ny skyldighet som ökar arbetsbördan hos de behöriga nationella myndigheter som avses i direktivet. I Finland utgörs dessa myndigheter av åtminstone förundersökningsmyndigheterna, åklagarmyndigheten, domstolarna, utsökningsmyndigheterna och Rättsregistercentralen samt eventuellt också Skatteförvaltningen. 

Enligt artikel 26 ska det inrättas centraliserade register, som innehåller i punkt 3 angivna uppgifter om frysning, förverkande och förvaltning av hjälpmedel, vinning som härrör från brott eller annan egendom. Syftet med att upprätta registren är enligt skäl 43 i ingressen att underlätta hanteringen av fallen och att bistå alla relevanta myndigheter med ansvar för återvinning av brottslig egendom med ett lättillgängligt register över den egendom som fryses, förverkas eller förvaltas. ARO-kontoren, kontoren för förvaltning av tillgångar och andra behöriga myndigheter, av vilka även domstolarna nämns som exempel i skäl 43 i ingressen, ska ges tillgång till registren och befogenhet att föra in och söka uppgifter i registren. Ordalydelsen i artikeln ger vid handen att det kan finnas flera register i en medlemsstat. Artikeln kräver ny nationell lagstiftning.  

Det detaljerade innehållet i statistikföringsskyldigheterna enligt artikel 27 ska enligt direktivförslaget fastställas i delegerade akter som antas av kommissionen.  

5.1.7  Kapitel VII i förslaget: Samarbete

Artikel 28 i direktivförslaget, som gäller ARO-kontorens samarbete med EPPO, Europol och Eurojust kan förutsätta kompletterande nationell lagstiftning för att det ska finnas en rättslig grund för de nationella ARO-kontorens samarbete. Det föreslagna samarbetet innebär i praktiken ett informationsutbyte med de ovannämnda EU-myndigheterna som enligt en preliminär bedömning inte till alla delar täcks av de gällande bestämmelserna om utlämnande av uppgifter.  

Även artikel 29, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att ARO-kontoren och kontoren för förvaltning av tillgångar samarbetar med sina motsvarigheter i tredjeländer i så stor utsträckning som möjligt, kan förutsätta kompletterande nationell lagstiftning till den del den gällande lagstiftningen, såsom lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden, inte räcker till för att uppfylla skyldigheten i fråga. När det gäller genomförandet av unionens restriktiva åtgärder ska medlemsstaterna enligt skäl 44 i ingressen säkerställa att ARO-kontoren upprättar samarbetsavtal med sina motparter i de tredjeländer med vilka det finns ett operativt samarbetsavtal som möjliggör utbyte av operativa personuppgifter med Europol eller Eurojust.  

På nationell nivå föreskrivs det om överföring av personuppgifter till tredje länder och till internationella organisationer åtminstone i 7 kap. i lagen om dataskydd i brottmål. Vid överföring av personuppgifter gäller det bland annat att säkerställa att dataskyddsnivån i det land eller den organisation som tar emot uppgifterna är tillräckligt hög. En garanti för tillräckligt dataskydd kan vara ett giltigt beslut av Europeiska kommissionen om adekvat skyddsnivå. Alternativt kan det säkerställas på annat sätt att lämpliga skyddsåtgärder föreligger, i synnerhet genom ett juridiskt bindande avtal.  

5.1.8  Kapitel VIII i förslaget: Slutbestämmelser

I slutbestämmelserna kan särskild vikt fästas vid artikel 31, där det föreskrivs om utsedda behöriga myndigheter och kontaktpunkter, enligt vilken medlemsstaterna ska informera kommissionen om den eller de myndigheter som utsetts att utföra uppgifterna enligt artiklarna 5 och 21. Om en medlemsstat har fler än två myndigheter med ansvar för dessa uppgifter ska den utse högst två kontaktpunkter för att underlätta samarbetet i gränsöverskridande ärenden. Denna skyldighet kan påverka de nationella myndigheternas uppgifter och behörighetsfördelning.