Allmänt

I och med vårdreformen ska det i Finland bildas 21 välfärdsområden som ska ta över de uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet som kommunerna för närvarande svarar för. I Nyland ska ansvaret för att ordna social- och hälsovård och räddningsväsende organiseras på ett annat sätt än i landet i övrigt. Helsingfors stad kommer därmed fortfarande att ha ansvaret för att ordna tjänsterna. I Nyland ansvarar också fyra välfärdsområden för ordnandet av tjänsterna och inom hälso- och sjukvården dessutom HUS-sammanslutningen. 

Syftet med reformen är att minska skillnaderna i välfärd och hälsa, trygga likvärdiga och högklassiga social- och hälsovårdstjänster och tjänster inom räddningsväsendet, förbättra säkerheten, tillgången till tjänster samt tjänsternas tillgänglighet, trygga tillgången på yrkeskunnig arbetskraft och svara på de utmaningar som förändringar i samhället för med sig och dämpa kostnadsökningen. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet behandlar propositionen med avseende på sitt eget fackområde, framför allt konsekvenser för personal och jämställdhet. Dessutom granskar utskottet kontaktytorna med strukturreformen av arbetskraftsservicen enligt regeringsprogrammet samt det pågående kommunförsöket för sysselsättning. 

Personal

Överföring av uppgifter och personal i form av överlåtelse av rörelse

Enligt 18 § 1 mom. i den föreslagna införandelagen (lagen om genomförande av vårdlandskapslagen och reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av lagstiftningen om den) ska överföringen från kommuner och samkommuner till välfärdsområden och välfärdssammanslutningar av uppgifter inom social- och hälsovård och räddningsväsende och av därmed sammanhängande personal betraktas som överlåtelse av rörelse. Överföringen till ett välfärdsområde eller en välfärdssammanslutning av kuratorer och psykologer inom elevhälsan som är anställda av kommunen eller samkommunen ska också betraktas som överlåtelse av rörelse. 

Överföringen av uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet och av därmed sammanhängande personal från kommuner och samkommuner till välfärdsområden och välfärdssammanslutningar ska betraktas som direkt överlåtelse av rörelse, står det i motiveringen till paragrafen. Bestämmelserna om överlåtelse av rörelse i arbetsavtalslagen och i lagen om kommunala tjänsteinnehavare tillämpas således på alla ändringar som innebär byte av arbetsgivare i samband med reformen, oberoende av om kännetecknen för överlåtelse av rörelse enligt de lagarna uppfylls. I praktiken ska förvärvaren då fram till utgången av avtalsperioden iaktta samma anställningsvillkor som överlåtaren var skyldig att iaktta före överlåtelsen. Utskottet anser att det är viktigt att personalens villkor tryggas vid omställningen och förordar tillämpning av principerna för överlåtelse av rörelse vid överföring av personal. 

Utskottet påpekar att personalens ställning är osäker, bland annat när det gäller eventuella senare personalöverföringar till följd av reformen samt upphörande, uppsägning och ogiltigförklarande av avtal om utläggning. Dessutom påpekar utskottet att den tilltänkta tidsplanen kan ändras under behandlingen av propositionen, varför det också finns skäl att fästa uppmärksamhet vid att principen om överlåtelse av rörelse och andra arrangemang som tryggar personalens ställning gäller tillräckligt länge i förhållande till tidsplanen för genomförandet av reformen. Det är påkallat att social- och hälsovårdsutskottet överväger en utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde och dess tidsmässiga räckvidd. 

Löneharmonisering

Minimilönerna för de anställda i kommunerna och samkommunerna grundar sig på de riksomfattande arbets- och tjänstekollektivavtalen. Alla kommuner och samkommuner tillämpar dock lokala kravnivåbaserade lönesystem. Det betyder att det i likadana eller lika krävande uppgifter i välfärdsområdena kommer att finnas arbetstagare och tjänsteinnehavare från olika organisationer med olika uppgiftsspecifik lön. 

Efter att reformen trätt i kraft måste varje välfärdsområde med hänsyn till principen om likabehandling genomföra en harmonisering av lönerna, dvs. samma lön ska betalas för samma uppgift eller samma kravnivå inom välfärdsområdet. Det finns inte någon explicit bestämmelse om hur snabbt anställningsvillkoren ska samordnas. Enligt rättspraxis utgör överlåtelse av rörelse en grund för att tillämpa olika villkor på arbetsgivarens "gamla" personal och de som blivit anställda hos arbetsgivaren genom överlåtelse. Man får ändå inte tillämpa olika villkor under en obegränsad tid, utan arbetsgivaren ska med till buds stående medel eftersträva samordnade anställningsvillkor inom en skälig tid. Utskottet betonar att ett planmässigt arbete med att harmonisera lönerna bör inledas i ett så tidigt skede som möjligt. 

Det är viktigt att regeringen i propositionen håller fast vid principen om lika lön. Utskottet anser att staten bör tillförsäkra välfärdsområdena tillräckliga anslag för kostnaderna för löneharmonisering. Utskottet betonar att genomförandet av och kostnaderna för samordningen av lönerna bör följas noggrant. 

Utskottet påpekar att fullföljandet av principen om lika lön främjas av att en anställd har rätt att få veta vilken lön en eventuell jämförelseperson har. Insynen i lönerna för kommunernas och samkommunernas personal möjliggörs av 7 § i matrikellagen. I propositionen föreslås det dock inte att den lagen ändras. Utskottet anser det vara viktigt att offentligheten i fråga om löner utvidgas till att gälla även lönen för personalen i välfärdsområdena. 

Samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare

I propositionen föreslås det att lagen om samarbete mellan kommunala arbetsgivare och arbetstagare (449/2007) ändras så att den gäller samarbete också inom välfärdsområden och välfärdssammanslutningar. 

Enligt den nya 4 § ska samarbetet gälla bland annat sådana förändringar i organiseringen av arbetet, kommunens eller välfärdsområdets servicestruktur, i kommunindelningen eller i samarbetet mellan kommunerna, i samarbetet mellan välfärdsområdena eller i samarbetet mellan kommunerna och välfärdsområdena som har betydande konsekvenser för personalens ställning. 

Utskottet anser att det är viktigt att förfarandena enligt samarbetslagen iakttas redan i förberedelserna inför de nya organisationerna och deras förvaltning och verksamhet, så att personalens sakkunskap effektivt kan nyttjas vid planeringen och utvecklingen av verksamheten. Utskottet betonar betydelsen av gott ledarskap och samarbete med personalen. Det är viktigt att personalen deltar i alla faser när organisationsreformen genomförs och verksamheten utvecklas. 

Hälsa och välbefinnande i arbetet

Inrättandet av välfärdsområden och social- och hälsovårdsreformen är en exceptionellt omfattande omställning på arbetsmarknaden som för en stor del av de anställda inom social- och hälsovårdssektorn i kommuner och samkommuner leder till förändringar i uppgifter, uppgiftsbeskrivningar och rentav arbetsplatsens läge. Omställningen infaller dessutom samtidigt som coronapandemin, som sedan våren 2020 varit en belastning för social- och hälsovårdspersonalen. Arbetstagarnas uppfattning av sin hälsa i arbetet har på grund av belastningen försvagats jämfört med tidigare år och den psykiska belastningen har ökat. Också ovissheten kring reformen och förändringsbördan till följd av beredningen, som redan pågått i sammanlagt cirka 15 år, försvårar situationen. 

Utskottet fäster allvarlig uppmärksamhet vid social- och hälsovårdspersonalens välbefinnande och ork i arbetet. Enbart på grund av coronapandemin och avvecklingen av den åtföljande vårdskulden krävs det omedelbara åtgärder för en skäligare arbetsbörda och tjänster som hjälper personalen att orka med arbetet. I första hand måste vi hitta metoder för att få personalen att orka och må bättre redan innan social- och hälsovården läggs om. Den kommande omorganiseringen ökar behovet av stöd. Stödåtgärderna bör planeras och följas upp i samarbete med representanter för personalen. 

Utskottet anser att det är väsentligt för att reformen ska lyckas att välfärdsområdena kan se till att det finns tillräckligt stor, kunnig och välmående personal för uppgifterna. Utskottet anser att man för att få personal inom social- och hälsovårdssektorn och räddningsväsendet bör satsa på lämpliga och trygga arbetsförhållanden. 

Personalen behöver förändringsstöd och ändringens konsekvenser för personalens välbefinnande i arbetet måste utvärderas genom hela förändringsprocessen. Organisationerna i de nya välfärdsområdena måste byggas upp med fokus på ledarskapet, dess kvalitet, samordning och planering av samordningen. En samordnad ledarskapskultur och praxis främjar jämställdhet och likabehandling. 

Könskonsekvenser och jämställdhet

Reformen kommer att få olika konsekvenser för kvinnor och män som serviceanvändare och tjänsteproducenter. Vidare kommer den att påverka kvinnor och män olika som arbetstagare eller beslutsfattare. 

Konsekvenserna för arbetstagare gäller i synnerhet kvinnor. Social- och hälsovårdssektorn är påtagligt kvinnodominerad och utgör den största arbetsgivaren för kvinnor. Uppskattningsvis kommer sammanlagt 173 000 anställda att överföras från kommuner och samkommuner till välfärdsområdena, och största delen är social- och hälsovårdspersonal. 

Reformen kommer att föra med sig en stor omställning på arbetsmarknaden inom en sektor med kvinnlig majoritet. Ändringen kan påverka till exempel lönen, anställningsvillkoren, arbetsplatsens läge, arbetsresornas längd, möjligheterna att kombinera arbete och familj och i fortsättningen även eventuella omorganiseringar av uppgifterna, det allmänna arbetskraftsbehovet inom branschen samt arbetsmarknadsställningen för personer inom branschen. Utskottet konstaterar att de beslut som fattas i samband med reformen på grund av det stora antalet anställda inom social- och hälsovården kan ha konsekvenser för jämställdhetssituationen på arbetsmarknaden i vidare bemärkelse. 

Det finns skillnader mellan könen i välfärd, social delaktighet, hälsa, sjukfrekvens och mortalitet. I snitt är män sjukare än kvinnor, och det återspeglas i att män har kortare förväntad livslängd än kvinnor. Dessutom anlitar män hälso- och sjukvård i mindre utsträckning än kvinnor. Enligt propositionen finns det inte tillräckligt med forskningsdata om reformens konsekvenser för könsminoriteter. Utskottet framhåller att skillnaderna mellan kvinnors och mäns hälsa bör beaktas. Man bör se till att också de mest utsatta får tjänster och har lättare att söka sig till tjänsterna. Män lider mer av problemet med tillgången till hälsovårdstjänster, så om reformen lyckas kommer den sannolikt att vara till större nytta för män eftersom problemen med tillgången minskar. 

Utskottet anser det vara viktigt att tillämpningsområdet för 4 a § i jämställdhetslagen, som gäller sammansättningen i offentliga förvaltningsorgan som utövar offentlig makt, kommer att omfatta motsvarande organ i välfärdsområdena. Med tanke på jämställdheten i beslutsprocesserna är det viktigt att följa hur de olika könen är representerade och hur den regionala balansen utfaller även i välfärdsområdets högsta beslutsfattande organ, välfärdsområdesfullmäktige. 

Utskottet understryker att jämställdheten måste beaktas också i de inofficiella beredningsorganen i välfärdsområdena. För att främja jämställdheten behövs omfattande och genomgripande jämställdhetsåtgärder redan i beredningen av reformen. För att konsekvenserna för jämställdheten ska kunna utredas måste konsekvenserna av ändringen kontinuerligt följas upp och utvärderas i alla faser av reformen. Utskottet betonar att det vid beredningen av reformen och därefter i välfärdsområdena regelbundet måste göras omfattande bedömningar av könskonsekvenserna. 

Reformen har omfattande jämställdhetskonsekvenser för personalen inom sektorn och serviceanvändarna. Jämställdhets- och likabehandlingsplaner är ett viktigt verktyg för att bevaka fullföljandet av jämställdhet och likabehandling. Utskottet betonar att välfärdsområdena ska utarbeta jämställdhets- och likabehandlingsplaner i enlighet med jämställdhetslagen och diskrimineringslagen samt aktivt följa upp och utvärdera genomförandet av planerna. 

Språklig likabehandling. Med tanke på jämställdheten är det viktigt att säkerställa den språkliga jämlikheten i reformen. Utskottet anser det vara viktigt att tillgången till och kvaliteten på tjänsterna på båda nationalspråken tryggas på lika villkor på praktisk nivå och att tillgången till och omfattningen av utbildningen för den svenskspråkiga personalen tryggas. Utskottet pekar också på behovet att få service på samiska språk och på teckenspråk. 

Inhyrd arbetskraft och arbetskraft från privata tjänsteproducenter

I 13 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om arbetskraft som välfärdsområdet skaffar av en privat tjänsteproducent för produktion av social- och hälsovårdstjänster samt om sådana yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården som välfärdsområdet anlitar som inhyrd arbetskraft för att producera social- och hälsovårdstjänster. Enligt paragrafen ska den inhyrda arbetskraften och den arbetskraft som anskaffas hos en privat tjänsteproducent stå under välfärdsområdets direkta arbetsledning. 

Enligt 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen (55/2001) övertar användarföretaget i fråga om inhyrd arbetskraft rätten att leda och övervaka arbetet samt de för arbetsgivaren föreskrivna skyldigheter som har direkt samband med hur arbetet utförs och ordnas. 

Utskottet påpekar att den föreslagna bestämmelsen i 13 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård är svårbegriplig särskilt till den del det är fråga om arbetsgivarens skyldigheter vid inhyrning eller anskaffning av arbetskraft. Den föreslagna bestämmelsen föreskriver ett krav på "direkt arbetsledning" i arrangemangen med inhyrda arbetstagare. Utskottet påpekar att "direkt arbetsledning" i arbetsrättsligt hänseende är ett främmande begrepp, vars innebörd inte heller framgår av motiveringen till propositionen. Således förblir det oklart om avsikten med den föreslagna 13 § är att ställa ytterligare kriterier för arrangemang med inhyrda arbetstagare. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet föreslår att social- och hälsovårdsutskottet förtydligar regleringen till denna del. 

Straffrättsligt tjänsteansvar

När social- och hälsovårdstjänster som hör till välfärdsområdets organiseringsansvar skaffas från privata tjänsteproducenter är det i stor utsträckning fråga om att offentliga förvaltningsuppgifter överförs till privata tjänsteproducenter som inte är myndigheter, står det i propositionsmotiven. När offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter får detta enligt 124 § i grundlagen inte äventyra de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och rättssäkerheten säkerställs i propositionen så att lagen om ordnande av social- och hälsovård med stöd av 40 kap. 12 § 5 mom. i strafflagen föreskriver särskilt om straffrättsligt tjänsteansvar för privata tjänsteproducenter samt för anskaffad och inhyrd arbetskraft. 

Enligt 20 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar i 40 kap. i strafflagen tillämpas på privata tjänsteproducenter som producerar tjänster åt välfärdsområden och på anställda hos deras underleverantörer, inhyrda arbetstagare, ledningen hos privata tjänsteproducenter samt självständiga yrkesutövare som arbetar som privata tjänsteproducenter när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter som ingår i de tjänster som avses i 12 §. Det straffrättsliga tjänsteansvaret är således lika omfattande som tjänsteansvaret för tjänstemän och personer som utövar offentlig makt. Dessas ansvar gäller alla allmänna tjänstebrott. 

Det straffrättsliga tjänsteansvaret för offentligt anställda arbetstagare är snävare än för tjänsteman. Enligt 40 kap. 12 § 2 mom. i strafflagen tillämpas på dem endast strafflagens 40 kap. 1—3, 5 och 14 §, med undantag för avsättning som påföljd. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet överlåter åt social- och hälsovårdsutskottet att överväga om lösningen för reglering av straffrättsligt tjänsteansvar kräver preciseringar. 

Arbetskraftsservicen och vårdreformen

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering ska kommunernas roll som anordnare av sysselsättningstjänster stärkas. För att genomföra detta inleddes kommunförsök med sysselsättning i början av mars 2021. Målet är att förbättra tillträdet till arbetsmarknaden särskilt för dem som varit arbetslösa en längre tid och för dem som har en svag arbetsmarknadsposition. Av de arbetslösa arbetssökande, de personer som är sysselsatta och de personer som deltar i sysselsättningsfrämjande service är målgruppen de personer som inte har rätt till inkomstrelaterad dagpenning samt alla personer under 30 år och alla invandrare samt personer med ett främmande språk som modersmål. 

Utöver kommunförsöket utvecklas och reformeras arbetskraftsservicen genom många andra åtgärder, av vilka en del siktar på de närmaste åren och en del på en längre tidsperiod. Beträffande kompetensutvecklingen bereds en översyn bland annat genom att ett servicecentrum för kontinuerligt lärande och sysselsättning ska inrättas hösten 2021 och den nordiska arbetskraftsmodellen införs vid ingången av 2022. Dessutom pågår arbete med förbättring av och försök med sysselsättning av partiellt arbetsföra. Regionala pilotprojekt inom programmet för arbetsförmåga ska starta våren 2021 med sysselsättningsfinansiering från arbets- och näringsministeriet. Digitaliseringen av arbets- och näringsförvaltningens tjänster utvecklas, utkomstskyddet för arbetslösa och modellerna för lönesubvention ses över, uppgifterna inom utkomstskyddet för arbetslösa centraliseras och ett försök med rekryteringsbidrag inleds. 

Effekterna av att ordna främjandet av sysselsättningen kommunbaserat förväntas uppstå i och med de fördelar som kommunerna har som aktör med flera verksamhetsområden och god förtrogenhet med sina kunder. Försöksområdena har möjlighet att genom de tjänster som överförs från staten, sysselsättnings- och företagsservicen inom kommunernas allmänna verksamhetsområde, social- och hälsotjänster och andra tjänster skapa effektiva helheter av tjänster för främjandet av sysselsättningen. Särskilt med tanke på sysselsättningen av personer med en svag arbetsmarknadsposition spelar social- och hälsovårdstjänsterna en central roll, och tillgången till dem har ofta varit en utmaning när det gällt att skapa de servicehelheter som behövs. 

I och med social- och hälsovårdsreformen överförs ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster från kommunerna till välfärdsområdena, och vid samordningen av tjänsterna blir välfärdsområdet en partner för försöksområdena eller arbets- och näringsbyrån. Denna förändring bör beaktas både i kommunförsöket och i beredningen och genomförandet av social- och hälsovårdsreformen. 

De social- och hälsovårdstjänster som övertas av välfärdsområdena har en nära koppling till tjänsterna för arbetslösa personkunder. Utskottet påpekar att samordningen av strukturreformen av välfärdsområdena och arbetskraftsservicen och andra arbetskraftspolitiska reformer förutsätter en omfattande utredning och eventuellt ett separat projekt både nationellt och regionalt. Det är nödvändigt att visionen för den framtida strukturen för social- och hälsovårdstjänsterna å ena sidan och sysselsättningstjänsterna å andra sidan och för genomförandet av serviceintegrationen klarläggs i den fortsatta beredningen. 

I propositionen identifieras inte särskilt social- och hälsovårdstjänsterna för personer i arbetsför ålder som står utanför arbetsmarknaden, behoven att utveckla dem eller reformens konsekvenser för tjänsterna inom denna grupp. Utskottet anser det vara viktigt att man vid genomförandet av reformen fäster uppmärksamhet vid att reformens mål – att minska skillnaderna i välfärd och hälsa samt att förbättra tillgången och tillgängligheten till samordnade och högkvalitativa social- och hälsovårdstjänster – ska fullföljas i fråga om långtidsarbetslösa och andra personer med en svag arbetsmarknadsposition på samma sätt som i fråga om den övriga befolkningen. Utskottet förutsätter att tillgänglighetsanpassningen och åtkomligheten garanteras när det gäller alla social- och hälsovårdstjänster. 

Verkstäder och arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte

Verkstäder. Ungdomslagen föreskriver att verkstadsverksamheten syftar till att förbättra den unges livskompetens och främja hans eller hennes utveckling, självständighetsprocess och delaktighet i samhället. I verksamheten deltar utöver de unga också vuxna, som utgör nästan hälften av verkstädernas kundkrets. I hela landet finns cirka 280 verkstäder, av vilka ungefär 65 procent är kommunala organisationer och resten är föreningar och stiftelser. 

Den vanligaste verksamheten i verkstäderna är arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte för både unga och vuxna, och dess andel har ökat under de senaste åren. I fråga om tjänster inom den kommunala verkstadsverksamheten är andelen arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte vanligare än i fråga om annan verksamhet som ordnas. På kommunala verkstäder deltar 38,4 procent av de unga i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, medan siffran är 60,5 procent i fråga om vuxna deltagare. 

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och social rehabilitering som verkstäderna tillhandahåller gör det möjligt för unga och vuxna med en svag arbetsmarknadsposition att få ett övergripande och individuellt stöd som motsvarar deras behov, meningsfulla arbetsuppgifter som ökar kompetensen samt en socialt stärkande gemenskap. Över lag har verkstadsverksamheten under de senaste 15 åren målmedvetet utvecklats i syfte att inta en betydelsefull roll i produktionen av och expertis i sektorsövergripande tjänster för unga och personer som varit arbetslösa länge. Verkstäderna svarar för en betydande del av tränings-, rehabiliterings- och sysselsättningstjänsterna och verkstadsverksamheten är i många kommuner den enda långvariga service som tillhandahålls som närservice för personer med en svag arbetsmarknadsposition. 

Resultaten av verkstadsverksamheten är bevisat goda mätt med många olika mått. Nästan hälften av de unga deltagarna placerade sig efter verkstadsperioden i utbildning (33%) eller i arbetslivet (17%). Dessutom placerade sig 21 procent av de unga i en annan styrd åtgärd, såsom arbetsprövning utanför verkstaden, och 9 procent någon annanstans, såsom i armén eller på familjeledighet. Av alla deltagare blev 74 procent positivt placerade efter verkstadsperioden. 

Finansieringen av de kommunala verkstäderna består huvudsakligen av skattemedel som kommunen samlar in samt av statsandelar som betalas för ordnande av tjänster inom andra förvaltningsområden. Den statliga finansieringen av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte utgör en betydande del av statsandelarna. Det finns en risk för att det efter social- och hälsovårdsreformen inte längre är möjligt att bedriva verkstadsverksamhet av det nuvarande slaget, som kommunerna svarar för att ordna, när ansvaret för och finansieringen av socialservicen överförs från kommunerna till välfärdsområdena. 

Enligt utredning kan överföringen av arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte till välfärdsområdena på många håll leda till att den kommunala verkstadsverksamheten läggs ner. Enligt utskottets uppfattning har verksamhetsförutsättningarna, målgrupperna eller reformens konsekvenser för tillgången till de tjänster som verkstäderna producerar inte bedömts tillräckligt i propositionen. Utskottet anser att social- och hälsovårdsreformens konsekvenser för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som produceras av kommunala verkstäder och därigenom för verkstädernas verksamhetsbetingelser och möjligheter att sysselsätta människor snarast bör bedömas. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser det vara viktigt att den sektorsövergripande verkstadsverksamhet som kommunerna ordnar fortsätter även efter social- och hälsovårdsreformen. 

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Det är viktigt att reformens konsekvenser också för den arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som ordnas av kommunerna bedöms och att förutsättningarna för att verksamheten ska fortsätta i kommunerna samt möjligheterna för aktörer inom tredje sektorn att fungera som tjänsteproducenter säkerställs. Utskottet förutsätter att verksamhet som stöder sysselsättningen av partiellt arbetsföra och personer med funktionsnedsättning kan fortsätta. 

Enligt propositionen kan välfärdsområdena själva producera arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte eller upphandla den, på samma sätt som kommunerna för närvarande gör. Det är påkallat att det efter reformen finns tillgång till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte också för sysselsättningstjänsternas behov. 

Övrigt

Aktörerna på övergångsarbetsmarknaden har lång erfarenhet av att producera behovsbaserade sysselsättningstjänster. Genom olika tjänster, som börjar med tjänster utan tröskel och går vidare till arbetsmarknadstjänster via intensiva tjänster och riktade tjänster, tillgodoses de behov som annars skulle bli obeaktade i helheten av sysselsättningstjänster. Det stöd som vissa grupper av människor behöver för att kunna fungera på arbetsmarknaden finns nästan enbart tillgängligt via tredje sektorn eller kommunala verkstäder. Utskottet anser det vara viktigt att man vid upphandlingen av tjänster säkerställer att också små aktörer, såsom organisationer, fortfarande kan konkurrera som tjänsteproducenter.