Regeringen föreslår att skattetabellen i lagen om punktskatt på flytande bränslen ändras så att värdet per ton koldioxid, som utgör grunden för beräkning av koldioxidskatten på transportbränslen, sänks i två steg från 62 till 51,3 euro. Det föreslås att punktskatten på bensin och på produkter som ersätter den sänks med i genomsnitt totalt 2,7 cent per liter och punktskatten på diesel och på produkter som ersätter den sänks med i genomsnitt totalt 2,4 cent per liter. 

De föreslagna ändringarna förväntas minska statens skatteintäkter från energiskatter med cirka 50 miljoner euro på 2026 års nivå och med 96 miljoner euro på 2027 års nivå. 

Trots att de nominella punktskattenivåerna i fråga om transportbränslen har stigit, har den reella punktskattenivån i fråga om bensin sjunkit klart från och med 2010, eftersom konsumentpriserna och hushållens inkomster har ökat mer än den genomsnittliga punktskattenivån. 

Vi stöder inte propositionen. Propositionen uppvisar underskott och försvagar allvarligt de offentliga finanserna, och det försvårar uppnåendet av klimatmålen i ett läge där utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn har ökat genom flera regeringsbeslut, bland annat på grund av sänkningen av distributionsskyldigheten. Denna typ av skattesänkningar är också oändamålsenliga, och den beräknade sänkningen av pumppriserna är liten, medan den fiskala effekten på statens skatteinkomster är betydande.  

Det är mer motiverat att stödja köpkraften på andra sätt, till exempel genom att stödja kollektivtrafiken, utvidga avdraget för arbetsresor eller rikta sänkningen av förvärvsinkomstskatten i sin helhet till låg- och medelinkomsttagare. Dessa åtgärder skulle också ge finländare som använder bil större nytta än vad propositionen kommer att medföra. 

Ändringarna i punktskatten på drivmedel är alltså inte det bästa sättet att sänka medborgarnas vardagskostnader, eftersom sänkningarna riktas oändamålsenligt till olika inkomstgrupper.  

Utan kompenserande åtgärder för att minska utsläppen kan en ökning av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn på grund av sänkningen av punktskatten på transportbränslen dessutom öka statens utgifter på grund av anskaffningen av utsläppsenheter inom ansvarsfördelningssektorn eller minska inkomsterna från försäljningen av utsläppsenheter. Dessutom finns det en risk för att RFF-pengarna måste återbetalas, om Finland inte strävar efter att främja åtgärderna i färdplanen för fossilfria transporter, vilket är ett villkor för finansieringen. 

I beskattningen av transporter behövs det en övergripande reform som beaktar de olika inkomstgrupperna och människor som bor i olika områden och deras transportbehov samtidigt som målet är att fordonsparken i ökande grad blir eldriven. Även konsekvenserna för statsfinanserna och klimatet måste beaktas. Kostnaderna för bilar med förbränningsmotor kommer att öka betydligt fram till 2030 i och med utsläppshandeln inom vägtrafiken och den ökade distributionsskyldigheten i Finland. 

Regeringen föreslår i proposition RP 132/2025 rd att skattetabellen i lagen om punktskatt på flytande bränslen ändras så att värdet per ton koldioxid, som utgör grunden för beräkning av koldioxidskatten på transportbränslen, sänks i två steg från 62 till 51,3 euro. Det föreslås att punktskatten på bensin och på produkter som ersätter den sänks med i genomsnitt totalt 2,7 cent per liter och punktskatten på diesel och på produkter som ersätter den sänks med i genomsnitt totalt 2,4 cent per liter. Skattesänkningen minskar statens skatteintäkter med cirka 96 miljoner euro på 2027 års nivå. 

Trafiken är en betydande utsläppskälla i Finland, och transportutsläppen har inte minskat nämnvärt under de senaste åren. Enligt snabbestimatet för 2024 var transportutsläppen 9,7 miljoner ton CO2-ekvivalenter år 2024. Finlands mål för klimatneutralitet 2035 förutsätter att transportutsläppen sänks till cirka 3—3,5 miljoner ton CO2-ekvivalenter senast 2035. 

Finland har också förbundit sig att halvera transportutsläppen senast 2030. Målet att halvera utsläppen (färdplanen för fossilfria transporter) har införlivats i Finlands plan för återhämtning och resiliens. Om det ser ut som om transportutsläppen inte kommer att halveras fram till 2030, finns det risk för att Europeiska kommissionen tolkar det som att färdplanen för fossilfria transporter har övergivits. Om reformen anses vara helt slopad, kan följden enligt finansministeriets tidigare bedömning bli ett inkomstbortfall på upp till 80 miljoner euro i RRF-finansiering för Finland. 

Genom regeringens beslut blir det allt svårare att nå målen för transportutsläpp. Regeringen Orpo har sänkt nivån på distributionsskyldigheten, höjt beskattningen av elbilar, höjt beskattningen av och skurit ned stöden för kollektivtrafiken, sänkt anslagen för främjande av gång och cykling samt redan tidigare sänkt beskattningen av fossila importbränslen. Den nu föreslagna ytterligare sänkningen av punktskatten på flytande bränslen är åter ett steg i fel riktning.  

Energibeskattningen är ett av de effektivaste och viktigaste sätten att styra utsläppen inom transportsektorn. Den skattelättnad som föreslås i propositionen ligger alltså inte i linje med målen för minskning av utsläppen, eftersom den kommer att öka bränsleförbrukningen och öka utsläppen från vägtrafiken. Samtidigt ökar Finlands beroende av en instabil och odemokratisk producentstat för fossila bränslen.  

Beskattningen av bränslen har inte blivit reellt stramare under de senaste åren, vilket särskilt framhäver att propositionen är problematisk. Tidigare regeringar har höjt punktskatten på bränslen nominellt för att förhindra att den reella skattenivån försämras. Propositionen avviker från den långvariga riktlinjen för vårt lands energibeskattning och urvattnar den viktigaste styrmekanismen för minskning av utsläppen inom transportsektorn. 

Skattesänkningen är omotiverad också med tanke på de offentliga finanserna. Finlands ekonomi kommer under de kommande åren att vara utsatt för ett betydande anpassningstryck. I detta läge är regeringens beslut att under regeringsperioden lindra beskattningen av fossila importbränslen med sammanlagt en kvarts miljard ohållbart. Ökade utsläpp kan också öka statens utgifter på grund av anskaffningen av utsläppsenheter inom ansvarsfördelningssektorn eller minska inkomsterna från försäljningen av utsläppsenheter.