Allmänt
I propositionen föreslås det att förundersökningslagen, lagen om rättegång i brottmål och rättegångsbalken ändras. Syftet med propositionen är att göra straffprocessen smidigare.
Enligt förslaget ändras i fråga om förundersökning och åtalsprövning utredningen och behandlingen av målsägandens privaträttsliga anspråk, skyldigheten att registrera en anmälan om brott, åtgärdseftergift, förundersökningsmyndigheternas och åklagarnas samarbetsskyldighet, förfarandet med avslutande utsaga och motiveringsskyldigheten i fråga om beslut. Till lagstiftningen fogas bestämmelser om underrättelse av den som förhörs om rättigheter och skyldigheter samt om information vid förundersökning. Dessutom föreslås det att det görs möjligt att använda offentlig delgivning och att foga en anmälan om brott till en tidigare registrerad anmälan om samma brott.
I fråga om domstolsbehandling av brottmål möjliggörs telefondelgivning av stämning i fall där målet kan behandlas i skriftligt förfarande eller trots svarandens utevaro. Motsvarande förfarande kan enligt förslaget också användas när en stämningsman av en slump träffar någon som ska stämmas. Tillämpningsområdet för skriftligt förfarande och utevarohandläggning utvidgas genom att maximistraffen höjs och användningen av dessa förfaranden görs smidigare.
Av propositionsmotiven framgår att straffprocessen har förlängts på ett oroväckande sätt under de senaste åren, vilket äventyrar tillgodoseendet av och en effektiv tillgång till rättsskydd. Det finns flera orsaker till att processerna drar ut på tiden, bland annat att myndigheterna under en längre tid haft otillräcklig finansiering och att brottmålen blir allt mer internationella och komplexa.
Ett av de främsta syftena med propositionen är att resurserna inom straffrättsvården ska riktas på ett mer rättvist och ändamålsenligt sätt. Genom smidigare straffprocesser kan rättsskydd ges effektivare och behandlingstiderna förkortas. Lagutskottet välkomnar varmt propositionens målsättningar.
Förvaltningsutskottet har lämnat utlåtande (FvUU 3/2026 rd) om propositionen. Förvaltningsutskottet tillstyrker lagförslagen. Förvaltningsutskottet har dock föreslagit en ändring i bestämmelsen om motivering till beslut om åtalseftergift. Lagutskottet behandlar detta nedan.
Även grundlagsutskottet har lämnat utlåtande om propositionen (GrUU 9/2026 rd). Enligt grundlagsutskottet kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. I utlåtandet lyfter grundlagsutskottet fram att utskottet har påpekat att de grundläggande rättigheterna att få en rättvis rättegång och att få sin sak behandlad utan dröjsmål är viktiga hörnstenar i rättsstaten. Utskottet har understrukit att basfinansieringen av domstolarna och andra myndigheter som ansvarar för att rättstryggheten tillgodoses måste garanteras också i ett ekonomiskt besvärligt läge. Vidare har utskottet framhållit att en förenkling av rättsprocesserna därför inte bör vidtas enbart för att spara in på omkostnaderna. Syftet med den nu föreslagna regleringen är enligt grundlagsutskottet dock också att tillhandahålla rättssäkerhet effektivare och förkorta behandlingstiderna. Grundlagsutskottet har ansett det viktigt att påskynda behandlingen i domstol och konstaterat att insatserna för att utveckla domstolsförfarandena med tiden kan inverka på behandlingstiderna och den vägen främja vars och ens i 21 § i grundlagen tryggade rätt att få sin sak behandlad av en domstol utan ogrundat dröjsmål (GrUU 9/2026 rd, s. 2).
Lagutskottet anser att utdragna rättegångar är ett av de största rättssäkerhetsproblemen i Finland. Lagutskottet anser att det är ett ytterst viktigt mål att korta ner behandlingstiderna i straffprocessen. För att uppnå detta mål måste man utöver att utveckla förfarandena se till att aktörerna inom straffprocessen får tillräcklig och samordnad basfinansiering så att det inte uppstår flaskhalsar i de olika faserna av processen.
Den nu aktuella propositionen är bara en av åtgärderna under innevarande valperiod för att göra straffprocessen smidigare. Andra är till exempel projektet för att utvidga användningsområdet för bötesförfarandet (RP 5/2026 rd) och bredare användningsområde för åtalsuppgörelse (RP 187/2025 rd). Även om ändringarna i den aktuella propositionen betraktade var för sig är ganska små, kan också de bedömas göra straffprocessen betydligt smidigare. De sammantagna effekterna av det flertal reformer som genomförs under valperioden på arbetsmängden för straffprocessens aktörer och på resursfördelningen kan dock bedömas som helhet först senare.
Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande synpunkter och ändringsförslag.
Förundersökning
Propositionen innehåller en rad ändringsförslag som gäller förundersökningsfasen. Lagutskottet menar att förslagen i princip är motiverade. Utskottet vill särskilt ta upp följande frågor.
Enligt propositionen ska 1 kap. 2 § i förundersökningslagen och 3 kap. 9 § i lagen om rättegång i brottmål ändras så att målsägandens privaträttsliga anspråk utreds vid förundersökningen genom att målsäganden ges tillfälle att framföra sina anspråk inom skälig tid. Åklagaren ska redan vid förundersökningen kunna besluta att inte åta sig att föra talan om anspråket.
Lagutskottet anser att de föreslagna ändringarna i fråga om utredning av privaträttsliga anspråk är godtagbara. Utskottet betonar dock att grunderna för att åklagaren ska föra talan om målsägandens ersättningsanspråk inte föreslås bli ändrade, vilket innebär att det även framöver är viktigt att åklagaren inte låter bli att föra talan om ersättningsanspråk i klara och enkla fall (se även RP, s. 82).
Propositionen innehåller också förslag om mer intensivt förundersökningssamarbete (5 kap. 3 § i förundersökningslagen) och ett anknytande förslag om specificering av avslutande utsaga och samarbete mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren (10 kap. 1 § i förundersökningslagen).
Lagutskottet välkomnar förslagen och deras syften. Sakkunniga har dock framfört åsikter om att förslagen leder till onödigt arbete och misstankar om att resurserna inte räcker till för att genomföra samarbetet.
Enligt uppgift från justitieministeriet syftar förslagen om förundersökningssamarbete och begäran om avslutande utsaga till att göra behandlingen av i synnerhet omfattande brottmål smidigare. Den här typen av handlingsmodeller används ofta redan nu i enlighet med riksåklagarens anvisning RÅ:2023:1 och de bidrar till att minska behovet av till exempel sådana tilläggsundersökningar under rättegången som ofta leder till att behandlingen fördröjs. Samtidigt möjliggör de en tidigare åtalsprövning, vilket också bidrar till att snabba upp behandlingen av ärenden över lag, även om det är möjligt att de förlänger tiden för förundersökning i viss mån. Åklagarens juridiska kompetens och avslutande utsagor kan nyttjas på ett smidigare sätt i straffprocessen till exempel för att avgränsa och rikta förundersökningen samt kartlägga behövliga bevis. På så sätt fungerar förundersökningen bättre som ett förberedande skede i brottmålsprocessen. Också kostnadsmässigt är det i stor utsträckning fråga om i vilket skede av processen kostnaderna uppstår. Särskilt i omfattande brottmål framhävs betydelsen av att förberedelsearbetet utförs tidigt för en smidig samlad behandling.
I ljuset av inkommen utredning anser lagutskottet att det är motiverat att intensifiera samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren på det sätt som föreslås i propositionen. Utskottet betonar att de föreslagna ändringarna inte innebär att förundersökningssamarbete ska bedrivas i alla ärenden eller att en specificerad avslutande utsaga måste begäras. Såväl en närmare organisering av förundersökningssamarbetet som noggrannheten i specificeringen ska bedömas av myndigheterna i varje enskilt ärende.
Skriftligt förfarande
Det föreslås att 5 a kap., som gäller avgörande av mål utan huvudförhandling, i lagen om rättegång i brottmål ändras bland annat så att brott för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i fyra år i stället för nuvarande två år kan behandlas i skriftligt förfarande. Enligt förslaget kan ett fängelsestraff på högst ett år dömas ut i skriftligt förfarande. Enligt den gällande lagen kan strängare straff än fängelse i nio månader inte dömas ut i skriftligt förfarande.
Dessutom föreslås det att villkoret i 5 a kap. 1 § i lagförslag 2 att svaranden genom en uttrycklig anmälan till tingsrätten avstår från sin rätt till muntlig förhandling och samtycker till att målet avgörs i skriftligt förfarande, ersätts med villkoret att svaranden anmält att han eller hon ämnar samtycka till att målet behandlas i skriftligt förfarande och inte inom utsatt tid har meddelat ett yrkande på att huvudförhandling hålls i målet.
Lagutskottet anser att förslagen om ökat och smidigare skriftligt förfarande behövs. Vissa sakkunniga som utskottet hört har dock bland annat uttryckt oro över att de föreslagna översynerna av det skriftliga förfarandet (särskilt 5 a kap. 1 § i lagen om rättegång i brottmål) skulle medföra alltför mycket extra arbete för domstolarna till exempel därför att de i fortsättningen noggrannare ska försäkra sig om att förutsättningarna för skriftligt förfarande uppfylls. Dessutom kan ändringssökandet komma att öka betydligt. Vidare har vissa sakkunniga ansett det problematiskt att åklagaren enligt förslaget ska formulera åtalet så att det motsvarar de fakta som medgivits vid förundersökningen när åklagaren anser att ärendet kan behandlas i skriftligt förfarande.
I fråga om den oro som hänför sig till domstolarnas ökade arbetsbörda fäster utskottet utifrån inkommen utredning uppmärksamhet vid att det i 5 kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål föreslås bestämmelser om att åklagaren i fortsättningen i stämningsansökan ska lägga fram en motiverad synpunkt på att ärendet lämpar sig för behandling utan huvudförhandling eller trots svarandens utevaro. Tingsrätten är redan nu i sista hand skyldig att kontrollera att villkoren för skriftligt förfarande uppfylls, vilket den föreslagna ändringen underlättar. Denna kontrolluppgift underlättas på det sätt som konstateras i propositionen av att åklagaren ska åberopa ett erkännande för att detta ska bli rättegångsmaterial (RP, s. 85). Utskottet betonar att domstolens kontroll i sista hand är en viktig rättsskyddsfaktor.
Dessutom bör det beaktas att en förutsättning för förfarandet även i fortsättningen är att svaranden erkänner och har för avsikt att samtycka till det skriftliga förfarandet. I fråga om erkännande bör det beaktas att det skriftliga förfarandet också i fortsättningen ska behandla relativt enkla brottmål som tillräckligt väl kan utredas i detta förfarande, vilket lagen också för närvarande förutsätter. Om det råder oklarhet om erkännandets innehåll och omfattning, ska ärendet inte behandlas i skriftligt förfarande utan till exempel genom utevarohandläggning. Alternativt kan svaranden ges möjlighet att avge en utsaga, vilket det hänvisas till i propositionen (RP, s. 88).
När det gäller fullföljdsdomstolarnas arbetsmängd kan det enligt uppgift från justitieministeriet inte anses sannolikt att benägenheten att söka ändring sammantaget ökar enbart på grund av att ärendena allt mer behandlas i skriftligt förfarande. I praktiken antas det att en del ärenden som för närvarande behandlas genom utevarohandläggning överförs till skriftligt förfarande. Också i dessa fall är andelen överklaganden relativt låg, under fem procent (RP, s. 41). Lagutskottet anser dock att det är viktigt att reformens konsekvenser för domstolarnas arbetsmängd följs upp också till denna del.
När tillämpningsområdet för det skriftliga förfarandet utvidgas i enlighet med den föreslagna ändringen i 5 a kap. 1 § i lagen om rättegång i brottmål kommer det att omfatta ett stort antal relativt komplicerade brottsrubriceringar.
Lagutskottet betonar att syftet med förslagen inte är att alla erkända brott som omfattas av tillämpningsområdet heller i fortsättningen ska behandlas i skriftligt förfarande (RP, s. 93). Ju allvarligare ett brottmål är, desto viktigare är det att åklagaren framöver fäster uppmärksamhet vid om det med hänsyn till utredningsläget också bedömt som helhet är onödigt att hålla huvudförhandling. Bestämmelser om detta finns i 5 a kap. 1 § 1 mom. 5 punkten, som inte föreslås bli ändrad.
Det här villkoret har fogats till paragrafen vid riksdagsbehandlingen. Lagutskottet har till denna del bland annat konstaterat att det inte är möjligt att tillämpa skriftligt förfarande till exempel om det trots svarandens erkännande finns misstankar om svarandens skuld, om det finns skäl att misstänka att förundersökningsmaterialet är bristfälligt eller om det är motiverat att hålla huvudförhandling exempelvis för att utreda omständigheter som hänför sig till påföljdsprövningen och dessa brister inte kan avhjälpas tillräckligt tillförlitligt genom att den som saken gäller ges tillfälle att avge en utsaga enligt 3 § 2 mom. Behovet av huvudförhandling ska bedömas som helhet med beaktande framför allt av svarandens och målsägandens behov av rättsskydd (LaUB 1/2006 rd, s. 6).
Lagutskottet betonar att behovet av en sådan samlad bedömning framhävs i fortsättningen särskilt i fråga om sådana brott vars straffskala är strängare än vad som för närvarande kan behandlas i skriftligt förfarande. Ju mer komplicerat det tillämpliga rekvisitet är, ju svårare andra rättsfrågor som hänför sig till målet är och ju allvarligare brottet är, desto mer motiverat är det fortfarande att hålla huvudförhandling. I sådana ärenden ska åklagaren redan i sin motiverade ståndpunkt om användningen av det förenklade förfarandet lägga fram en bedömning av varför ärendet lämpar sig för behandling i skriftligt förfarande. Utskottet betonar att det skriftliga förfarandet fortsatt är avsett att för relativt enkla och erkända brottmål.
Utevarohandläggning
Det föreslås att bestämmelserna om att pröva och avgöra brottmål trots svarandens utevaro i 8 kap. i lagen om rättegång i brottmål ändras (lagförslag 2). I 8 kap. 11 § 1 mom. föreslås att det maximistraff som kan dömas ut trots svarandens utevaro ändras från tre månader till fängelse i högst ett år.
Lagutskottet anser att de här ändringsförslagen är motiverade. De lagändringar som nu föreslås påverkar inte bedömningen av i vilka situationer svaranden ska vara personligen närvarande för att utreda ärendet. Utskottet anser att man i ett övergripande perspektiv på rättsskyddet också bör beakta till exempel målsägandenas och vittnenas rättigheter samt kravet på att ett ärende ska behandlas utan dröjsmål, med tanke på vilka svarandens utevaro ofta blir problematisk i praktiken. Vägande skäl talar således för den föreslagna utvidgningen av utevarohandläggningen. Utskottet föreslår dock på det sätt som anges nedan i detaljmotiveringen vissa ändringar i 8 kap. 11 och 12 § i lagförslag 2.
Övrigt
Förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 3/2026 rd, s. 4) föreslagit att det ska bedömas om processen kan förenklas genom att i större utsträckning än i nuläget möjliggöra upptagning av förhören så att upptagningen kan användas som bevis. Enligt utredning till lagutskottet prövas ett motsvarande förslag av en arbetsgrupp tillsatt av justitieministeriet och ett förslag har också lagts fram av arbetsgruppen för garantierna för rättsstaten och utveckling av rättsväsendet. Lagutskottet konstaterar att det således inte är motiverat att bedöma förslaget ytterligare i samband med denna proposition.
Riksdagen behandlar som bäst också regeringens proposition med förslag till lagstiftning om förfarandet för små tvistemål (RP 89/2025 rd). I den propositionen föreslås det bland annat ändringar i 11 kap. 3 b § i rättegångsbalken. Samma paragraf föreslås bli ändrad också i den aktuella propositionen.
Riksdagen behandlar dessutom också regeringens proposition med förslag till lagstiftning om utvidgande av användningsområdet för åtalsuppgörelse (RP 187/2025 rd). I den propositionen föreslås det bland annat ändringar i 4 kap. 16 § i förundersökningslagen. Samma paragraf föreslås bli ändrad också i den aktuella propositionen.
De ovannämnda propositionerna (RP 89/2025 rd och RP 187/2025 rd) måste samordnas med den aktuella propositionen. Enligt utredning till utskottet avses lagarna i den aktuella propositionen träda i kraft i juni 2026 och innan lagarna om förfarandet för små tvistemål (RP 89/2025 rd) och åtalsuppgörelse (RP 187/2025 rd) träder i kraft. Därför är det motiverat att först behandla den nu aktuella propositionen (RP 188/2025 rd) och att samordna de tidigare nämnda propositionerna med den.
Utskottet konstaterar vidare att den aktuella propositionen också måste samordnas med propositionen med förslag till lagstiftning om prioritering av elektronisk delgivning i myndighetsverksamhet (RP 124/2025 rd) på det sätt som närmare anges i detaljmotiveringen till 3 kap. 1 § i lagförslag 1.