Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande synpunkter och ändringsförslag.
Handläggning av små tvistemål
Förfarandet vid små tvistemål är ett nytt rättegångsförfarande. Vid förfarandet handläggs tvistemål som grundar sig på hyresförhållanden för bostadslägenheter, om tvisten gäller högst 10 000 euro eller inte har något penningvärde. Saken ska handläggas som ett fullskaligt tvistemål om handläggning i förfarandet för små tvistemål inte är lämplig på grund av målets art och omfattning.
Det föreslagna nya förfarandet ändrar på hur mål som gäller hyresförhållanden för bostadslägenheter handläggs i tingsrätten. Det är fråga om ett förfarande som är enklare än en fullskalig rättegång i tvistemål. I förfarandet kan en part driva sitt mål utan hjälp av en jurist och med låg risk för rättegångskostnader.
Bakgrunden till propositionen är iakttagelserna om att det i ett internationellt perspektiv förs få tvistiga tvistemål till domstolarna i Finland. Särskilt antalet mindre tvistemål har minskat. Samtidigt har rättegångskostnaderna i tvistemål ökat betydligt. Det är därmed möjligt att man undviker rättegång på grund av kostnadsrisken. Dessutom bedöms viljan att föra ett tvistemål till domstol påverkas av att rättegångar pågår länge i Finland. Oskäligt långa rättegångar är ett allvarligt problem med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna (se bl.a. LaUB 31/2022 rd, s. 4, och de tidigare betänkanden och utlåtanden som det hänvisas till där).
Lagutskottet anser att de föreslagna ändringarna är befogade och nödvändiga. När bestämmelserna om ersättning för rättegångskostnader senast sågs över genom att domstolens möjligheter att jämka beloppet av rättegångskostnader som dömts ut till den förlorande parten i ett tvistemål förbättrades, förutsatte riksdagen utifrån lagutskottets betänkande att regeringen skyndsamt vidtar nya lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att sänka rättegångskostnaderna och tröskeln för att inleda process i tvistemål (LaUB 23/2022 rd och RSv 240/2022 rd). Den aktuella propositionen syftar till att bemöta denna oro.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande ansett att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning (se GrUU 58/2025 rd, s. 4). Det påpekade dock att den föreslagna lagstiftningen gäller en mycket liten grupp av mål (se GrUU 58/2025 rd, s. 4). Grundlagsutskottet anser det vara ytterst viktigt att man så snart som möjligt utvidgar tillämpningsområdet för förfarandet för små tvistemål med beaktande av erfarenheterna av det nu föreslagna förfarandet.
Också lagutskottet fäster uppmärksamhet vid det snäva tillämpningsområdet för det nya förfarandet. Den långvariga ökningen av kostnadsrisken i rättegångar och rättegångarnas längd kräver effektiva lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att situationen ska bli bättre. Reformen medför dock endast en liten förbättring av nuläget. Eftersom procesströskeln behöver sänkas och tillgången till rättslig prövning förbättras också i andra grupper av mål än de som avses i propositionen, anser utskottet det vara viktigt att en utvidgning av tillämpningsområdet för förfarandet för små tvistemål utreds och att tillämpningsområdet så snabbt som möjligt utvidgas till andra grupper av mål. Enligt uppgift har tingsrätterna för närvarande flera grupper av mål som det nya förfarandet för små tvistemål bedöms lämpa sig för. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 1).
I propositionen bedöms det att det ökade antalet mål som följer av det föreslagna nya förfarandet ökar domstolarnas arbete i någon mån. Enligt propositionen ska genomförandet dock skötas inom ramen för de nuvarande anslagen. I propositionen hänvisas det till finanspolitiska ministerutskottets riktlinjer från februari 2024. Enligt dem ska resurser för uppgifter till följd av nya förpliktelser som följer av nationell lagstiftning huvudsakligen tilldelas genom att effektivisera av skötseln av de nuvarande uppgifterna (se RP, s. 25). Lagutskottet konstaterar att domstolarnas basfinansiering länge har varit för knapp, och att man därför har strävat efter att förbättra domstolarnas verksamhetsförutsättningar och förkorta de långa behandlingstiderna med tilläggsfinansiering som beviljats på basis av redogörelsen för rättsvården (se bl.a. LaUB 31/2022 rd och de tidigare utlåtanden som det hänvisas till där, samt LaUU 14/2023 rd, LaUU 11/2024 rd, LaUU 17/2024 rd, LaUU 1/2025 rd och LaUU 7/2025 rd). Mot denna bakgrund är det problematiskt att öka domstolarnas uppgifter utan motsvarande tilläggsfinansiering. Därför betonar lagutskottet att om antalet mål och behovet av resurser vid domstolarna visar sig bli betydligt större än vad som uppskattats i propositionen, bör domstolarnas anslag ses över.
Eftersom det är fråga om en reform som principiellt och i praktiken är betydande, bör man i fortsättningen följa hur den fungerar och vilka konsekvenser den har och lämna en utredning om saken till lagutskottet före utgången av 2030. Bland annat bör man särskilt noga följa hur bestämmelserna om tillämpningsområdet för förfarandet för små tvistemål, rättegångsombudets och rättegångsbiträdets behörighet och om ersättning för rättegångskostnader fungerar samt vilka konsekvenser reformen har för tillgången till rättslig prövning, handläggningstiderna, antalet mål och domstolarnas resurser. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 2).
E-tjänsten
Enligt den föreslagna regleringen ska parterna med vissa undantag använda den elektroniska ärendehanteringstjänsten när de lämnar in handlingar till tingsrätten (6 a kap. 6—8 § i lagförslag 1). Lagutskottet förhåller sig i princip positivt till förslaget, eftersom digitaliseringen av rättsvården är ett sätt att effektivisera rättegångsförfarandet. Det medför således många fördelar för såväl domstolarna som parterna. Det är dock viktigt att man på det sätt som föreslås av särskilda skäl kan avvika från skyldigheten att använda e-tjänsten för att tillgången till rättslig prövning inte ska äventyras. Detta är motiverat till exempel när en parts förmåga att sköta ärenden i e-tjänsten är klart sämre än normalt exempelvis på grund av hög ålder eller funktionsnedsättning (se RP, s. 44).
Det föreslås att bestämmelserna om användning av e-tjänsten sätts i kraft separat senare när tjänsten är klar. Lagutskottet anser att lösningen är motiverad. Det är viktigt att förfarandet för små tvistemål införs så snart som möjligt i stället för att vänta på att e-tjänsten blir klar.
Behörighetsvillkoren för rättegångsombud och rättegångsbiträde
I propositionen föreslås det att rättegångsombudet eller rättegångsbiträdet för den som är part vid små tvistemål kan vara en myndig redbar person som annars är lämplig och skickad för uppdraget samt som inte är försatt i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats (15 kap. 2 § i lagförslag 1). Därmed får också en sådan lekman eller till exempel en juris studerande som uppfyller dessa villkor vara rättegångsombud eller rättegångsbiträde. Förslaget avviker från de nuvarande behörighetsvillkoren för rättegångsombud och rättegångsbiträden i tvistemål, där det förutsätts att de är advokater, offentliga rättsbiträden eller rättegångsbiträden med tillstånd.
Under utskottsbehandlingen har det också framförts andra alternativ till den föreslagna regleringen, men lagutskottet har efter en samlad bedömning beslutat ställa sig bakom regeringens förslag till lösning. Utskottet anser att behovet av biträde minskas till följd av att de ärenden som handläggs i förfarandet för små tvistemål och själva förfarandet är enkla samt av att domarna aktivt leder processen. Den föreslagna lösningen kan också bidra till att förbättra tillgången till rättslig prövning, eftersom den som är part i förfarandet för små tvistemål kan bli tvungen att betala biträdets arvode eller åtminstone en del av arvodet också fastän parten vunnit målet.
Ersättning för rättegångskostnader
Regeringen föreslår att den förlorande parten kan åläggas att ersätta den vinnande partens rättegångskostnader i tingsrätten till ett belopp av högst 500 euro eller, om huvudförhandling har hållits i målet, till ett belopp av högst 1 000 euro (21 kap. 8 d § i lagförslag 1). Dessutom kan parten åläggas att ersätta motparten för beloppet av en rättegångsavgift som tas ut hos denna och för särskilda kostnader som orsakats denna.
Lagutskottet anser att det är motiverat att föreskriva om ersättningstak, även om det kan innebära att den vinnande parten inte alltid får full ersättning för sina rättegångskostnader. Rättegångskostnaderna i tvistemål som avgjorts vid huvudförhandling i tingsrätten har ökat betydligt under de senaste decennierna. Parternas yrkanden på rättegångskostnader var år 2019 mer än 2,5 gånger större än år 1995. Särskilt rättegångskostnaderna för privatpersoner har ökat (se LaUB 23/2022 rd, s. 3). Utskottet påpekar att utan en begränsning av ersättningsskyldigheten, så minskar inte den ekonomiska risken i anslutning till beloppet av de rättegångskostnader som parten ska ersätta och tillgången till rättslig prövning förbättras inte.
Utskottet har inget att anmärka på de detaljerna i den föreslagna regleringen. En tydlig, konsekvent och enkel tillämpning av lagstiftningen talar för att de rättegångskostnader som ersätts regleras entydigt och schematiskt och att ersättningstak gäller alla hyrestvister, inklusive vräkning. Om ett mål dock på grund av sin art eller omfattning inte kan behandlas i förfarandet för små tvistemål, behandlas det i en fullskalig rättegång i tvistemål där ersättningstak inte tillämpas.
Återförvisande av mål till tingsrätten
Ett mål kan återförvisas från en högre domstol till en lägre domstol i enlighet med principerna i rättspraxis och rättslitteraturen. Det kan vara nödvändigt att återförvisa ett mål för att säkerställa en rättvis rättegång.
Lagutskottet betonar dock att ett ärende som behandlats i ett förfarande för små tvistemål inte bör återförvisas från hovrätten till tingsrätten på lätta grunder. Utgångspunkten bör således vara att hovrätten ska sträva efter att avgöra målen inom ramen för de allmänna lagtolkningsprinciperna, direkt i hovrätten (se även RP, s. 41).
Ikraftträdande
Enligt propositionen avses de föreslagna lagarna träda i kraft den 1 april 2026, men ikraftträdandet skjuts upp på grund av den tid som riksdagsbehandlingen av propositionen kräver. Enligt uppgifter till utskottet avses de föreslagna lagarna träda i kraft i september 2026.