Bakgrund och de viktigaste förslagen

I den nya faderskapslagen (11/2015) som träder i kraft vid årsskiftet återinförs rätten för barn födda utom äktenskapet före den gällande faderskapslagens ikrafttträdande den 1 oktober 1976 att väcka talan för att fastställa faderskap. Samtidigt upphävs lagen angående införande av lagen om faderskap (701/1975), som innehåller den bestämmelse (7 §) som begränsar dessa barns rätt att väcka talan. Därmed kommer barn som fötts utom äktenskapet före den gällande faderskapslagen att få samma ställning som barn som fötts utom äktenskapet efter den dagen.  

Barn som fötts utom äktenskapet före den 1 oktober 1976 får samtidigt retroaktivt samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet eller utom äktenskapet efter den nämnda dagen. Den nya lagstiftningens retroaktiva verkan har emellertid begränsats så att arvsrätt i regel saknas efter en arvlåtare på faderns sida om arvlåtaren har avlidit före den 31 januari 2012. Bestämmelserna är i någon utsträckning flexibla och beaktar vissa förhållanden, men rätten till arv måste under alla omständigheter sättas i kraft inom den tid som stipuleras i 16 kap. 1 § i ärvdabalken, alltså senast tio år efter arvlåtarens död. Reformen har kommit till med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 46/2014 rd).  

Lagstiftningens retroaktiva verkan innebär att återgång av arvskifte kommer att yrkas allt oftare. Gällande lagstiftning saknar exakta bestämmelser om sådana fall. Riksdagen godkände därför utifrån lagutskottets betänkande (LaUB 16/2014 rd) ett uttalande där riksdagen förutsätter att regeringen skyndsamt börjar bereda en proposition med förslag till kompletterande bestämmelser om återgång av arvskifte och ansvar för återbäring för de fall där ett barn som fötts utom äktenskapet före den 1 oktober 1976 har arvsrätt. Det förutsattes att de föreslagna ändringarna kan behandlas i riksdagen så att de kan träda i kraft samtidigt som den nya faderskapslagen.  

Propositionen innebär att riksdagens uttalande tillgodoses. Sammantaget sett och utfrån utredning anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med vissa anmärkningar och ändringsförslag. Bestämmelserna är allmänt hållna och det innebär att de kan tillämpas också i andra situationer än de som avsågs i uttalandet och som gäller omskifte i enlighet med den nya faderskapslagen. Utskottet anser att en sådan lösning är motiverad.  

Genom propositionen får vi bestämmelser om substans och förfarande för sådana fall där en arvinges eller testamentstagares rätt till arv har åsidosatts vid ett tidigare förrättat skifte. Det föreslås ett nytt 23 a kap. i ärvdabalken (40/1965) om detta. I sitt utlåtande (GrUU 7/2015 rd) om propositionen anser grundlagsutskottet att de föreslagna bestämmelserna inte utgör något problem med avseende på 6 § i grundlagen om jämlikhet eller 15 § om egendomsskydd. Förslaget till nytt 23 a kap. i ärvdabalken uppfyller enligt grundlagsutskottets mening också kraven på exakthet och noggrann avgränsning.  

Bestämmelserna tillämpas om arvskiftet redan har förrättats utan att arvingen eller testamentstagaren har varit part i skiftet. I praktiken är det inte ovanligt att bodelägarna har låtit bli att förrätta arvskifte och kvarlåtenskapen förvaltas av dödbodelägarna gemensamt. I sådana fall måste arvingen eller testamentstagaren yrka på skifte. Men om dödsboet exempelvis har skiftats partiellt kan arvingen eller testamentstagaren ansöka om omskifte av det partiella skiftet och skifte av den del av dödsboet som ännu är oskiftad. I praktiken kan situationerna variera.  

Propositionen syftar till att parterna ska komma överens om omskifte med anknytande skyldighet att återbära egendom. Lagutskottet menar att detta är motiverat med hänsyn till såväl parterna som domstolarna. Om det är omöjligt att nå en överenskommelse måste den part som yrkar på omskifte emellertid ha adekvata rättsmedel. Det föreslås därför att den som yrkar på omskifte kan ansöka hos en domstol om förordnande av en boutredningsman som ska sköta återbäringen av egendomen till dödsboet för förrättande av omskifte. Det kan också förordnas en skiftesman för dödsboet för att förrätta omskiftet. Utskottet har inget att invända mot de här förslagen.  

Utgångspunkten är att de som fått del av dödsboets egendom vid arvskiftet ska återbära den egendom de fått för att omskifte ska kunna förrättas. Avsikten är att den som yrkat omskifte ska försättas i den ställning hen skulle ha haft om hen hade varit part i det redan förrättade arvskiftet. Lagutskottet ser detta som motiverat. Men det finns situationer där det är svårt eller rentav omöjligt att återbära den ärvda egendomen exempelvis för att den kan ha uppgått i arvtagarens egendom eller för att den inte längre finns kvar. Utskottet har konstaterat att de här möjligheterna har beaktats på behörigt sätt i propositionen.  

Återbäringsskyldigheten kan dock i vissa fall bli oskälig. Med tanke på dem finns det en bestämmelse om jämkning av återbäringsskyldigheten (8 § i lagförslag 1). Vid jämkning kan man bland annat beakta om den återbäringsskyldige när hen fick egendomen hade eller borde ha haft kännedom om rätten till kvarlåtenskap för den som yrkar omskifte (1 mom. 1 punkten) eller den tid som förflutit från det att egendomen erhölls till dess att ett yrkande på återbäring framställdes (1 mom. 2 punkten). När jämkningsskyldigheten prövas ska avseende också fästas vid vilka ekonomiska förhållanden den återbäringsskyldige respektive den som yrkar omskifte har och vilka verkningar återbäringsskyldigheten har på deras utkomst (1 mom. 3 punkten). Utskottet anser det motiverat att bestämmelsen också öppnar för att beakta andra med dessa jämförbara omständigheter (1 mom. 4 punkten). Som exempel på sådana omständigheter nämns i propositionsmotiven att den återbäringsskyldige har betalat arvsskatt på den erhållna egendomen, och denna skatt enligt skattelagstiftningen inte längre kan återbäras och den återbäringsskyldiges eget handlande inte varit orsaken till att beskattningen inte kunnat verkställas på nytt. I de exceptionella fall där arvsbeskattningen inte längre kan rättas till genom bestämmelserna om grund för rättelse, kan jämkningsbestämmelsen bli aktuell. Lagutskottet anser att bestämmelsen kan tillämpas också på motsvarande lägen i fråga om t.ex. inkomstbeskattning.  

Ersättning av statens medel för kostnader som orsakas av omskifte

Om avtal om återbäring av egendomen eller omskifte inte nås, svarar dödsbodelägarna för kostnaderna för den offentliga utredningen av dödsboet och tvångsskiftet (19 och 23 kap. i ärvdabalken). Sakkunniga som utskottet har hört har därför anfört att det nya kapitlet i ärvdabalken kunde innehålla en specialbestämmelse om återbäring av egendom och ersättning av statens medel för nödvändiga och skäliga kostnader orsakade av förfarandet vid omskifte. Bestämmelsen skulle till-ämpas om faderskap fastställs med stöd av retroaktiv lagstiftning i fråga om ett barn som fötts utom äktenskapet före den 1 oktober 1976.  

Av propositionsmotiven framgår att staten på grundval av 3 kap. 2 § i skadeståndslagen (412/1974) under vissa förhållanden är skyldig att ersätta skada, som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (s. 8). Av propositionen framgår vidare att om ett skadeståndsanspråk mot staten grundas på ett fel eller en försummelse som en statlig myndighet har begått eller på verksamhet för vilken staten svarar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet, tillämpas lagen om statens skadeståndsverksamhet (978/2014) på handläggning av anspråket. Enligt propositionen finns det inte behov att införa bestämmelser om ett mer omfattande skadeståndsansvar för staten än så när det gäller kostnaderna för omskifte.  

Eftersom rätt till ersättning in casu kan uppkomma med stöd av redan gällande allmänna bestämmelser, ser utskottet inget behov att ta in en specialbestämmelse i ärvdabalken om statens ersättningsansvar. Vetskapen om statens särskilda kostnadsansvar kan också tänkas öka antalet ansökningar till domstolarna om förordnande av boutredningsman, eftersom de återbäringsskyldiga inte löper någon risk att personligen behöva stå för kostnaderna. Detta kunde urvattna målet att få till stånd omskiften på frivillig väg och därmed försvåra ett jämlikt bemötande av den som yrkar omskifte och personer som fötts utom äktenskapet efter den 1 oktober 1976. En specialbestämmelse skulle dessutom öka statens kostnader även om det inte går att göra någon noggrann uppskattning av hur stora belopp det rör sig om. Det här beror på att det inte finns några exakta uppgifter om hur ofta förekommande käromålen för fastställande av faderskap med stöd av den återinförda rätten att driva saken kommer att bli och hur ofta de processerna leder till yrkanden på omskifte.