Allmänt

Propositionen gäller ändring av lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003) och lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna (1383/2007). 

Syftet med propositionen är att komplettera och ändra genomförandet av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF). De lagändringar som det nationella genomförandet av rambeslutet förutsätter trädde i kraft i Finland 2004. Kommissionen gav emellertid våren 2024 Finland ett motiverat yttrande enligt vilket Finlands lagstiftning inte till alla delar är förenlig med rambeslutet. I propositionen föreslås sådana ändringar i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen som anses behövliga med anledning av kommissionens motiverade yttrande. 

I propositionen föreslås bland annat ändringar i EU-utlämningslagens bestämmelser om utlämning av finska medborgare, grund för förvägrande, uppskov med verkställigheten och tillfällig utlämning, tidsfrister, tillfällig transport och transitering. 

Till den del det behövs föreslås också motsvarande ändringar i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Dessutom korrigeras vissa fel som blivit kvar i de nämnda lagarna. 

De lagar som föreslås i propositionen avses träda i kraft tämligen snabbt, i slutet av våren 2025, på grund av det överträdelseförfarande som kommissionen inlett mot Finland. 

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen i propositionen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag. 

Utlämning av finska medborgare och personer som är varaktigt bosatta och vistas i Finland

Till den del det är fråga om utlämning för verkställighet av frihetsstraff föreslås det i propositionen att utlämning från Finland ska vara beroende av prövning också i fråga om finska medborgare (de nya 6 § 1 mom. 6 punkten och 2 mom.). I fortsättningen hindrar inte en finsk medborgares anhållan om att få avtjäna frihetsstraffet i Finland att personen utlämnas till en annan medlemsstat. Enligt förslaget ska förutsättningarna för utlämning till denna del vara desamma både för finska medborgare och för personer som varit varaktigt bosatta eller vistats i Finland. Av andra än finska medborgare förutsätts dock i regel att personen har varit bosatt eller vistats i Finland lagligt i minst fem år. Centralt vid prövningen av förutsättningarna för förvägrande av utlämning är om förvägrandet kan anses förbättra möjligheterna för den som begärs utlämnad att återanpassa sig till samhället när det straff som har dömts ut åt personen avslutas eller om det är motiverat av någon annan särskild orsak. Det kan enligt propositionen anses klart att det i fråga om finska medborgares är vanligt att förutsättningarna uppfylls (RP, s. 30). 

Till den del det är fråga om utlämning för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas föreslås det i propositionen att ställandet av villkoret att den utlämnade återsänds till Finland ska vara beroende av prövning också i fråga om finska medborgare (8 §). I fortsättningen innebär inte en finsk medborgares anhållan om att få avtjäna frihetsstraffet i Finland att villkoret om återsändande ställs regelmässigt. Enligt propositionen ska förutsättningarna också för att ställa villkoret om återsändande vara samma för såväl finska medborgare som personer som är varaktigt bosatta och vistas i Finland. Av andra än finska medborgare förutsätts även i detta fall dock i regel att personen har varit bosatt eller vistats lagligt i Finland i minst fem år. Också vid prövningen av förutsättningarna för att ställa villkoret om återsändande är det viktigt att bedöma möjligheterna till återanpassning i samhället. Det kan enligt propositionen också till denna del anses klart att det i fråga om finska medborgares är vanligt att förutsättningarna uppfylls (RP, s. 30). 

Ovannämnda bestämmelser innebär ändringar också i bestämmelserna om personer som är varaktigt bosatta i Finland, men när det gäller denna persongrupp är också de gällande bestämmelserna beroende av prövning, och förslagen handlar huvudsakligen om att lyfta upp gällande praxis till lagnivå. De föreslagna bestämmelserna innebär i fråga om personer som vistas i Finland att denna persongrupp jämställs med personer som är varaktigt bosatta i Finland. För båda dessa grupper krävs det dock i regel att personen ska ha varit bosatt lagligt i Finland i minst fem år. De gällande bestämmelserna tillämpas inte på personer som vistas i Finland. 

Motsvarande bestämmelser föreslås också i fråga om utlämning till de nordiska länderna (lagförslag 2). 

Lagutskottet anser att de ovan beskrivna lösningarna i fråga om utlämning av finska medborgare och personer som är varaktigt bosatta och vistas i Finland är godtagbara. Utskottet har vid bedömningen av propositionen fäst uppmärksamhet bland annat vid huvudregeln att personen som ärendet gäller har varit bosatt eller vistats i Finland lagligt i minst fem år. Utskottet har beaktat att det vid sakkunnigutfrågningen har framförts att bosättningens eller vistelsens längd inte bör regleras i lag utan att ärendet ska kunna avgöras fritt av domstolen. Det har också, bland annat utifrån vad som läggs in i begreppet laglighet, framförts olika åsikter om huruvida kravet på att vistelsen är laglig kan motiveras. 

Utskottet noterar att det i propositionsmotiven finns en tämligen heltäckande och detaljerad redogörelse för EU-domstolens rättspraxis. I propositionen (RP, s. 13 och 14) sägs det att EU-domstolens rättspraxis kan anses tillåta att en medlemsstat uppställer ett krav på bosättning eller vistelsetid i den nationella lagstiftningen. Enligt motiveringen har domstolen bland annat slagit fast att ett krav på fem års oavbruten vistelse för medborgare i andra medlemsstater anses säkerställa att den eftersökta personen är tillräcklig integrerad i den verkställande medlemsstaten (domen i mål C-42/11, Lopes Da Silva Jorge, punkt 42, och i mål C-123/08, Wolzenburg, punkt 68). 

Trots det som sägs ovan anser lagutskottet det viktigt att propositionen innehåller en bestämmelse som tillåter flexibilitet i fråga om vistelse- eller bosättningstid (6 § 2 mom. i lagförslag 1 och 5 § 2 mom. i lagförslag 2). Oberoende av EU-domstolens rättspraxis, som tillåter en mer ovillkorlig reglering, anser utskottet att en bestämmelse som möjliggör flexibilitet är viktig, eftersom den tillåter behövlig flexibilitet i enskilda fall där till exempel skyddet för familjelivet eller barnets bästa kan kräva avvikelse från kravet på fem års boende eller vistelse. Bestämmelsen kan anses vara tillräcklig för att i enskilda fall beakta fall som kan leda till oskälighet. 

I den föreslagna regleringen jämställs personer som varaktigt bor och vistas i Finland med finska medborgare vars ställning i utlämningsförfarandet har föreskrivits i grundlagen. Lagutskottet anser det motiverat att bestämmelser om bosättningens och vistelsens längd på det sätt som avses i propositionen utfärdas på lagnivå och att en sådan bestämmelse om jämställande inte fritt får avgöras av domstol eller klargöras endast i motiveringen. När det gäller den nu föreslagna regleringen är det också av betydelse att det är fråga om utlämning till en annan EU-medlemsstat eller ett annat nordiskt land och inte till tredjeländer. Mot bakgrund av det som sägs ovan anser utskottet att den lagstiftningslösning som valts i propositionen, det vill säga att det enligt huvudregeln ska krävas fem års boende eller vistelse, är ändamålsenlig när det gäller en av prövning beroende grund för vägran att utlämna och bestämmelsen om villkor för återsändande. 

Som det sägs ovan förutsätts det att vistelsen är laglig. Också på denna punkt redogör propositionen mycket ingående för EU-domstolens rättspraxis. Även om EU-domstolens rättspraxis inte är helt entydig i fråga om kravet på laglighet, är det ändå motiverat att i likhet med propositionen tolka domstolen så att en medlemsstat i sin nationella lagstiftning kan kräva att den person som ärendet gäller ska ha bott eller vistats lagligt i landet (RP, s. 13 och 14). I propositionen (RP, s. 13 och 14) framhålls att EU-domstolen i punkt 43 i domen i mål C 42/11, Lopes da Silva Jorge, kan anses godta att medlemsstaterna som villkor för tillämpningen av bestämmelsen får föreskriva att den eftersökte har uppehållit sig lagligen i den verkställande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, domen i mål C-123/08, Wolzenburg, punkt 74 samt stycke 1 och 3 i domslutet, se även domen i mål C-700/21, O.G., punkt 52). Det är naturligtvis möjligt att EU-domstolens avgörandepraxis kan ändras, varvid den nationella lagstiftningen måste ses över. Enligt utredning till utskottet har domstolens linje i denna fråga dock varit oförändrad tämligen länge. 

I den nu aktuella regleringen är det fråga om att jämställa personer som är fast bosatta och vistas i Finland med finska medborgare. Finska medborgares ställning i samband med utlämning definieras i grundlagen. Till denna del kan det enligt utskottet anses motiverat att uttryckligen laglig vistelse i Finland tillgodoräknas den berörda. 

Mot bakgrund av det som sägs ovan och inkommen utredning anser lagutskottet att också den lösning som valts i propositionen i fråga om kravet på laglig vistelse är godtagbar. 

I propositionen (RP, s. 40) sägs det att den nationella reglering som baserar sig på direktiven 2004/38/EG och 2003/109/EG är av betydelse när det gäller vistelsens laglighet. Det innebär att av betydelse är den nationella reglering som baserar sig på EU-rättslig reglering, inte enbart på den nationella prövningen. Som det sägs i propositionen (RP, s. 14) finns de nationella bestämmelserna om uppehållstillstånd i utlänningslagen (301/2004). 

Propositionen innehåller ett förslag till ändring av 21 § 4 mom. i EU-utlämningslagen. Ändringen förtydligar att polisen till stöd för de uppgifter som den har erhållit har rätt att i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden kontrollera uppgifterna om längden på och lagligheten hos vistelsen i landet för den som begärs utlämnad. Också enligt gällande 21 § 4 mom. antecknar centralkriminalpolisen i protokollet de uppgifter som har erhållits vid beredningen av utlämningsärendet. Protokollet ska sändas till den behöriga åklagaren. Åklagaren lämnar uppgifterna till domstolen i en framställning enligt 24 § i EU-utlämningslagen. Det innebär att myndigheterna har tillgång till dessa uppgifter. Eftersom uppgifterna tekniskt sett är lättillgängliga för polisen och deras innehåll lämnas till de behöriga myndigheterna i enlighet med redan gällande förfaranden, kan utredningen av uppgifterna inte anses orsaka dröjsmål med utlämningsförfarandet. Inhämtandet av uppgifter strider därför inte mot målet att få till stånd ett smidigare och snabbare utlämningsförfarande. 

Utskottet vill emellertid påpeka att propositionen (s. 40) tar upp frågan om bedömning av vistelsens laglighet. Vid denna bedömning bör domstolen enligt propositionen beakta att enligt domslutet i domen i mål C-123/08, Wolzenburg, har EU-domstolen ansett att när det gäller unionsmedborgare får den verkställande medlemsstaten inte uppställa ytterligare administrativa krav, såsom krav på permanent uppehållstillstånd, utöver villkor avseende vistelsens längd i denna stat, för att tillämpa skälet till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras. Enligt uppgift kan domen anses innebära att den domstol som beslutar om utlämning inte ska och inte behöver förbinda sig till administrativa beslut som gäller enbart vistelse, utan i sin laglighetsbedömning kan tillämpa friare prövning. Det utesluter ändå inte att administrativa beslut om vistelse har relevans i ärendet och att det därför är motiverat att de behöriga myndigheterna får kännedom om dem. 

Humanitära skäl som grund för förvägrande

I propositionen föreslås det också att den ovillkorliga grunden för förvägrande av humanitära skäl i 5 § 2 mom. i EU-utlämningslagen ändras så att den i fortsättningen är tillämplig på utlämning av en person som är allvarligt sjuk. Enligt förslaget ska utlämning förvägras om det i fråga om en allvarligt sjuk person finns vägande och faktiska skäl för att utlämningen utsätter personen för verklig risk för att dennes förväntade livslängd avsevärt förkortas eller hälsotillstånd snabbt, avsevärt och oåterkalleligt försämras. En ytterligare förutsättning är att det inte går att förhindra denna risk inom skälig tid eller eliminera risken genom senareläggning av verkställigheten. Motsvarande bestämmelser föreslås i den nordiska utlämningslagen (lagförslag 2). 

Den föreslagna ändringen hänför sig till kommissionens motiverade yttrande, där kommissionen har ansett att Finland inte på behörigt sätt har genomfört rambeslutet i sin nationella lagstiftning. De frågor som ligger bakom den föreslagna formuleringen beskrivs ingående i propositionen (RP, s. 6—8). 

I ljuset av propositionen och inkommen utredning anser lagutskottet att den föreslagna lagstiftningslösningen om grunden för förvägran av humanitära skäl är motiverad. Utskottet noterar det som sägs i propositionen (s. 7), det vill säga att det till den del det är fråga om annan omänsklig eller förnedrande behandling än sådan som avses i artikel 23.4 och som gäller en persons hälsotillstånd, skulle en eventuell vägran att utlämna en person i Finland i fortsättningen kunna grunda sig på 5 § 1 mom. 6 punkten i EU-utlämningslagen, som bland annat omfattar även sådan behandling som kränker människovärdet samt kränkning av de mänskliga rättigheterna. 

Övrigt

Som framgår av propositionen (RP, s. 3) har det upptäckts flera brister i den praktiska tillämpningen av EU-utlämningslagen, av vilka några föreslås bli korrigerade genom de ändringar som föreslås i propositionen. På grund av den brådskande tidsplan som kommissionens överträdelseförfarande ger upphov till har det dock inte varit möjligt att ta in alla behövliga ändringsförslag i propositionen. Avsikten är enligt propositionen att fortsätta reformen av EU-utlämningslagen genom att lämna en separat regeringsproposition, som ska innehålla andra behövliga och delvis också nödvändiga ändringsförslag. 

Lagutskottet anser att den fortsatta översynen av EU-utlämningslagen är motiverad. Vid den fortsatta översynen finns det också anledning att bedöma till exempel behoven av att se över lagstiftningen om utlämningsförfarandet mellan Finland och Förenade kungariket (470/2021). Sakkunniga har också lyft fram att bestämmelserna om tidsfrister i EU-utlämningslagen är komplicerade (32 och 35 §), vilket visserligen delvis beror på att bestämmelserna i EU-utlämningslagen och rambeslutet är svåra att samordna. Också detta bör uppmärksammas under den fortsatta översynen.