Allmänt
I propositionen föreslås det att lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, lagen om utkomstskydd för arbetslösa och arbetsavtalslagen ändras. Propositionen innehåller ett flertal av de ändringsförslag som ingår i statsminister Sipiläs strategiska regeringsprogram och syftar till att motivera arbetslösa att snabbare ta anställning, förkorta perioderna av arbetslöshet, sänka den strukturella arbetslösheten och spara offentliga resurser. Utskottet finner ändringarna viktiga och lämpliga och föreslår därför att de godkänns med följande påpekanden och ändringar.
Intervju av arbetssökande och sysselsättningsplan
Arbets- och näringsbyråerna utgår i dag från den arbetssökandes servicebehov när de beslutar om intervjuer och gör upp samt justerar sysselsättningsplaner. Den arbetssökande intervjuas inom två veckor från det att han eller hon börjat söka jobb, såvida inte arbets- och näringsbyrån anser det uppenbart onödigt med hänsyn till den arbetssökandes situation. Därefter ordnas en intervju när arbetslösheten oavbrutet fortgått i tre månader, i sex månader och efter det alltid med sex månaders mellanrum, om det inte med beaktande av arbetssökandens situation är uppenbart onödigt.
I samband med intervjun görs vid behov en sysselsättningsplan upp för den arbetssökande. Enligt gällande regler och praxis justeras planen i samband med de periodiska intervjuerna eller på den arbetssökandes begäran, såvida det inte är uppenbart onödigt. Tidpunkterna för de periodiska intervjuerna är alltså de samma som för uppgörandet och justeringen av sysselsättningsplanen. Planen kan också revideras mellan dessa utsatta tider, beroende på den arbetssökandes situation och på begäran av den arbetssökande.
Enligt uppgifter som inkom under sakkunnigutfrågningen visar internationell forskningslitteratur att tätare kontakter med arbetskraftsmyndighetens personal bidragit till att fler blivit sysselsatta såväl före som efter mötena. Effekten kan bero dels på den information och det stöd personalen ger, dels på att intervjun redan på förhand sporrar den arbetslöse att aktivera sig. Enligt uppgifter från de forskare utskottet hört kunde intervjuernas effekter undersökas tillförlitligt och till låg kostnad genom randomiserade studier. Utskottet ser gärna att regeringen tar fasta på detta.
Regeringen föreslår att 2 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012) ändras så att en intervju ska ordnas när arbetslösheten oavbrutet fortgått i tre månader. Arbets- och näringsmyndigheten ska inte längre bedöma om en intervju behövs, utan den ska ordnas utan behovsprövning för alla arbetslösa arbetssökande. I samband med de periodiska intervjuerna justeras alltid även sysselsättningsplanen eller en plan som ersätter den. Syftet med ändringen är att förkorta arbetslöshetsperioderna och förebygga utdragen arbetslöshet. Revideringen syftar samtidigt till att lediga jobb besätts så snabbt som möjligt. Att ordna intervjuer med tätare mellanrum än i dag är enligt utskottet ett välkommet och betydelsefullt initiativ. Utskottet påpekar att intervjuerna är ett tämligen förmånligt sätt att gynna sysselsättningen, eftersom dessa möten, till skillnad från andra åtgärder, inte är förknippade med någon låsningseffekt. Tvärtom ökar sannolikheten för att den arbetssökande hittar sysselsättning.
De personalnedsättningar som drabbat arbets- och näringsbyråerna har, i kombination med den samtidigt ökande arbetslösheten, lett till en situation där cirka 260 000 arbetslösa (enligt siffrorna för hösten 2016) har intervjuats bristfälligt (AjUU 8/2016 rd). Motsvarande brister gäller också sysselsättningsplanerna. År 2015 hade det utarbetats en sysselsättningsplan för ungefär 80—98 procent (beroende på region) av de arbetssökande innan de hade varit arbetslösa i tre månader. Enligt en utredning som gjorts på uppdrag av arbets- och näringsministeriet (Arbets- och näringsministeriets rapporter 18/2016) justeras sysselsättningsplanen sällan, och alltmer sällan ju längre tid arbetslösheten pågått.
I propositionen bedömer regeringen att lagändringen leder till att det med nuvarande struktur på arbetslöshetens längd ordnas uppskattningsvis 750 000 intervjuer mer än i nuläget om året. Utskottet ser allvarligt på arbets- och näringsmyndigheternas resursbrist och påpekar att reformen knappast kan genomföras effektivt utan tillräckliga resurser och utveckling av innehållet i intervjuerna. Regeringen föreslår i budgeten ett tilläggsanslag på 17 miljoner euro för att effektivisera arbetskraftsservicen. Med hänsyn till arbets- och näringsbyråernas nuvarande personalresurser ser utskottet tilläggsanslaget som helt nödvändigt. Utskottet framhåller vikten av personliga tjänster och av att intervjuernas kvalitet förbättras. Det räcker inte att kontaktintervallet förkortas. Den arbetssökande måste få individuell handledning för att hitta den väg till sysselsättning som bäst passar henne eller honom.
Kommunförbundet säger i sitt yttrande till utskottet att kommunerna i början av 2017, i samband med de regionala försöken inom arbetskrafts- och företagsservicen, är redo att i den utsträckning reformen kräver ge arbetskraftsmyndigheten handräckning och sköta de periodiska intervjuerna av målgruppen i varje regionalt försök. Intervjuerna kan skötas genom projekt och som ett led i den service som bygger på personliga möten. Kommunförbundet konstaterar vidare att en del kommunanställda inom den sektorsövergripande samservice som ska gynna sysselsättningen redan i dag kunde svara på behovet av intervjuer. Kommunernas, Folkpensionsanstaltens och arbets- och näringsbyrån sektorsövergripande samservice grundar sig sedan början av 2015 på bestämmelser i lag. Samservicen är personlig service där den arbetslöse och medarbetaren träffas. Serviceformen kräver nära samverkan mellan dem.
Utskottet ser det som viktigt att kommunernas kompetens inom området utnyttjas fullt ut och att de deltar i ordnandet av intervjuer. Kommunernas insats måste säkerställas också i syfte att undvika överlappande arbete i kommunerna och vid arbets- och näringsmyndigheterna. Samtidigt framhåller utskottet att också kommunerna har ansvar för sysselsättningen och menar att kommunernas möjligheter att sköta sin uppgift på ett ändamålsenligt sätt måste tryggas.
Finansiering av lönesubvention och startpeng
Regeringen föreslår att de statligt finansierade arbetslöshetsförmånerna, dvs. arbetsmarknadsstödet, grunddagpenningen och den inkomstrelaterade dagpenningens grunddel, ska kunna utnyttjas för finansiering av lönesubvention, startpeng och rörlighetsunderstöd. Ändringen i finansieringen gäller från ingången av 2017 till utgången av 2018. Den nuvarande modellen för finansiering av lönesubvention och startpeng behandlar inte de arbetssökande jämlikt och tillåter inte att sysselsättningsanslagen används flexibelt. Det är nämligen svårt att dimensionera sysselsättningsanslagen så att de kan utnyttjas jämnt över hela året. Det har på många orter lett till att sysselsättningspengarna har bundits upp redan i början av året. Nya tjänster har inte kunnat startas upp trots att de skulle haft en kraftigt positiv effekt på sysselsättningen. Utskottet välkomnar att regeringen nu föreslår att ett passivt stöd utnyttjas för aktiverande tjänster och menar att reformen ger större och flexiblare möjligheter att erbjuda tjänster som främjar sysselsättningen.
Vidare föreslås det att utnyttjandet av lönesubvention ska förbättras genom att den maximala subventionen är 30, 40 eller 50 procent, i stället för att som i dag ha en fast procentsats. I lägen där en arbets- och näringsbyrå inte har disponibla sysselsättningsanslag och en arbetsgivare är redo att anställa en arbetslös mot en subvention som motsvarar grunddagpenningen, är det angeläget att den maximala stödprocenten vid behov kan underskridas så att den arbetslöse kan hänvisas till det lönesubventionerade arbetet. Utskottet framhåller att lönesubvention också i fortsättningen huvudsakligen ska beviljas för 30, 40 eller 50 procent av lönekostnaderna. Utskottet inskärper att lönesubventionen ska tillämpas på samma grunder vid alla arbets- och näringsbyråer och att byråerna måste ges klara anvisningar om grunderna för beviljande av subvention.
Hur mycket lönesubventionen utnyttjas är också beroende av det tak för subventionen som fastställs i budgeten (1 400 euro/månad i budgetförslaget för 2017). Maximibeloppet syftar till att så många som möjligt ska kunna få ett lönesubventionerat jobb. Det föreslagna maximibeloppet har bedömts kunna leda till att lönesubventionerna i ökande utsträckning utnyttjas inom låglönebranscher. Utskottet ser det som ändamålsenligt och menar att det är viktigt att styra stödet så att särskilt stöder sysselsättningen av arbetslösa med bristande yrkeskompetens och vars möjligheter att få jobb på den öppna arbetsmarknaden kan förbättras genom erfarenheterna från ett lönesubventionerat arbete.
Utskottet noterar att de föreslagna ändringarna också gäller personer med en skada eller sjukdom som permanent minskar produktiviteten i de arbetsuppgifter som erbjuds. Ändringen får inte försämra möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att få arbetsuppgifter som motsvarar deras utbildning. Samtidigt vill utskottet påpeka att också allt fler högutbildade har blivit långtidsarbetslösa. Det är angeläget att också utbildade arbetslösa har möjlighet att få jobb med en lönenivå som motsvarar deras kompetens. Det måste beaktas när beslutet om tillämplig stödprocent fattas.
Syftet med ändringen är att lönesubventionen bättre än tidigare ska förhindra långtidsarbetslöshet. Regeringen föreslår därför att lönesubvention ska kunna beviljas för anställning av dem som varit arbetslösa mindre än tolv månader endast om arbetslösheten sannolikt kommer att fortgå längre än tolv månader, om lönesubventionen inte beviljas. Vid bedömningen av arbetslöshetens längd utnyttjar arbets- och näringsbyrån ett profileringsverktyg som ingår i kundinformationssystemet. Utskottet framhåller vikten av mänsklig bedömning och understryker att i man i synnerhet vid bedömningen av unga och invandrare måste utnyttja också annan information om den arbetslöses livssituation och framtidsutsikter.
Enligt förslaget ska 75 procent av de kalenderveckor då löntagaren har varit i lönesubventionerat arbete inräknas i arbetsvillkoret. Det betyder att den som har ett lönesubventionerat jobb måste arbeta i åtta månader för uppfylla arbetsvillkoret, medan villkoret normalt uppfylls efter sex månader.
Enligt utredning som erhållits under utskottets sakkunnigutfrågning bekräftar inte den internationella forskningslitteraturen att lönesubventionerat arbete nödvändigtvis leder till sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Lönesubventionerat arbete i privata företag har visat sig ge relativt goda resultat, medan subventionerade arbetsperioder utanför den privata sektorn enligt ett flertal studier visat sig vara ineffektiva. Det är oroväckande med tanke på att 40 procent av de lönesubventionerade arbetsperioderna utförs i kommunerna. Utskottet menar likväl att möjligheten till lönesubventionerat arbete är betydelsefull särskilt i tider av hög arbetslöshet, eftersom arbetet upprätthåller arbetsförmågan och kompetensen och hjälper individen att hantera sitt liv. Det bör noteras att en del också övergår från lönesubventionerat arbete till utbildning, vilket på lång sikt främjar sysselsättningen. Det är angeläget att utveckla indikatorer som underlättar bedömningen av de långsiktiga konsekvenserna av förslaget och av hur ändringarna påverkar den sociala välfärden.
Rekryteringsprövning
I propositionen föreslås det att användningsändamålet för arbetsprövning utvidgas så att arbetsprövning skulle kunna användas kortvarigt för att genom så kallad rekryteringsprövning bedöma en arbetssökandes lämplighet innan ett arbetsavtal ingås. Arbetsprövningen är frivillig för den arbetslöse och kan pågå i högst en månad. Arbets- och näringsbyrån styr ingen till rekryteringsprövning, utan det förutsätts att klienten tillsammans med den arbetsgivare som ordnar prövningen lägger fram ett förslag om saken.
Rekryteringsprövningen är avsedd för situationer där arbetsgivaren de facto kan erbjuda jobb. Det kan gälla såväl arbetstillfällen som förklarats lediga som så kallade dolda arbetstillfällen där arbetsgivaren kan anställa en arbetstagare när en lämplig person hittas. Arbetsgivaren bör redan vid avtalet om prövning sörja för att den i egenskap av arbetsgivare inte har något av arbetsavtalslagen följande hinder för anställning av en ny arbetstagare för de uppgifter som rekryteringsprövningen gäller.
Utskottet välkomnar den föreslagna prövningen och menar att det främjar sysselsättningen av arbetslösa med behövlig yrkeskompetens. För att förebygga missbruk måste arbets- och näringsbyrån i samband med avtal om rekryteringsprövning kontrollera att arbetsprövningen inte utnyttjas för att ersätta exempelvis sommaranställda eller att de som pröva inte annars utses för uppgifter som är kortvariga eller där arbetstagaren enkelt kan bytas ut.
Under den tid försöket med rekryteringsprövning pågår ska det bedömas om prövningen har främjat sysselsättningen av arbetslösa. Utskottet konstaterar att utredningen och den information som önskas av försöket bör fastställas redan innan försöket inleds.
Kostnadsersättning
Utgångspunkten för de föreslagna ändringarna i fråga om kostnadsersättning är att ersättning ska betalas endast för tiden för sysselsättningsfrämjande service som fastställts i lagen om utkomstskydd för arbetslösa som en arbetssökande är skyldig att delta i för att arbetslöshetsförmånen i annat fall förloras. Det är en välägnad och motiverad policy, menar utskottet.
Kostnadsersättning ska inte längre betalas under tiden för frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån enligt 6 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt propositionsmotiven förkortar ändringen studietiden och bidrar till en tidigare övergång till arbetsmarknaden. Slopandet av kostnadsersättningen sänker förmånerna med cirka 200 euro i månaden. Det är enligt utskottet en stor förlust och kan försvåra eller helt förhindra att arbetslösa som får arbetsmarknadsstöd eller grunddagpenning börjar studera. De här studerandena utgör 60 procent av alla som inlett frivilliga studier. Utskottet ser det som angeläget att reformens effekter på de frivilliga studierna bevakas.
Utskottet framhåller att kostnadsersättningen inte fråntas arbetssökande som går frivillig integrationsutbildning på det sätt som avses i lagen om främjande av integration. De här arbetssökande har alltså fortsättningsvis rätt till kostnadsersättning. Det baserar sig på att det i en proposition om ändring av lagen om utkomstskydd för arbetslösa och vissa andra lagar (RP 210/2016 rd), som behandlas samtidigt riksdagen, föreslås att frivillig integrationsutbildning ska betraktas som sysselsättningsfrämjande service. Att neka till sådan service leder till förlust av arbetslöshetsförmåner för viss tid eller tills vidare.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i ett flertal sammanhang (bl.a. AjUB 7/2012 rd) påpekat att unga under 25 år som saknar yrkesutbildning ska ha rätt att få kostnadsersättning för den tid de deltar i arbetsprövning på samma grunder som andra arbetslösa arbetssökande. De gällande bestämmelserna har bland annat lett till att unga har sökt sig till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i stället för till arbetsprövning därför att det förra ger rätt till kostnadsersättning. Det kan inte anses ändamålsenligt med tanke på de ungas möjligheter till sysselsättning. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen nu föreslår att den ifrågavarande bestämmelsen i 9 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice stryks.
Kortvarigt arbete som företagare
I propositionen föreslås det att lagen om utkomstskydd för arbetslösa ändras så att en person som är sysselsatt på heltid i företagsverksamhet eller i eget arbete ska ha rätt till arbetslöshetsförmån, om de övriga villkoren uppfylls och om sysselsättningen i företagsverksamhet eller i eget arbete varar högst två veckor. Syftet med ändringen är att sporra arbetslösa till att ta emot arbete som ska utföras i uppdragsförhållande utöver arbete som utförs i arbets- eller tjänsteförhållande.
Den föreslagna ändringen betyder i praktiken att arbets- och näringsbyrån inte längre ska utreda huruvida kortvariga arbetsperioder som företagare utgör företagsverksamhet på heltid eller på deltid. Den som betalar förmånen ska enligt propositionens detaljmotiv likväl utreda hur långvarig företagsverksamheten eller sysselsättningen i eget arbete är. Längden ska fastställa på basis av den arbetssökandes meddelande eller på basis av någon annan utredning som finns att tillgå. Utskottet noterar att bedömningen av uppdragets längd inte är helt entydig i de fall där företagaren inte har ett egentligt uppdragsavtal.
Ändringen är behövlig och välkommen och utskottet menar att den förtydligar och förbättrar utkomstskyddet för självanställda. Den nu aktuella ändringen räcker likväl inte till, utan utskottet anser det viktigt att den sociala tryggheten och arbetslöshetsskyddet fortsatt utvecklas i fråga om personer som arbetar i olika uppdragsförhållanden.
Regional rörlighet
Regeringen föreslår att ersättningarna för rese- och flyttningskostnader ersätts med ett rörlighetsunderstöd. Understödet beviljas den som har rätt till arbetslöshetsförmån och tar emot arbete i ett anställningsförhållande för minst två månader. Den ordinarie arbetstiden ska vara i genomsnitt minst 18 timmar per vecka. Var arbetsplatsen finns har ingen betydelse, men arbetsresan ska för heltidsarbete i medeltal vara över tre timmar totalt per dag och för deltidsarbete i medeltal över två timmar totalt per dag. Rörlighetsunderstödets belopp motsvarar till storleken grunddagpenningens belopp utan förhöjningsdelar och det kan betalas för högst 60 dagar efter att anställningsförhållandet har börjat. Syftet med understödet är att sporra till att ta emot arbete på ett längre avstånd än vad som krävs för att få arbetslöshetsförmåner.
Reformen är välkommen och ändamålsenlig. Utskottet noterar dock att den föreslagna arbetstiden på 18 timmar inte lämpar sig för alla yrken. Exempelvis i undervisningsarbete görs indelningen i heltid och deltid utifrån anställningsförhållandets art, inte enligt det utförda antalet timmar. Det är angeläget att bestämmelsen om rörlighetsunderstöd vid senare tillfälle förtydligas så att understödet kan beviljas också på andra grunder än antalet utförda arbetstimmar.
Permanent avvikelse från skyldigheten att erbjuda arbete
I propositionen föreslås det att den temporära ändringen av 13 kap. 6 § i arbetsavtalslagen (1367/2014) blir permanent. Utskottet anser detta motiverat. I bestämmelsen ges kommuner, föreningar och stiftelser möjlighet att på vissa villkor avvika från de i hög grad tvingande bestämmelserna om arbetsgivares skyldighet att erbjuda vissa anställda och tidigare anställda arbete.