Motivering

Statsrådets principbeslut måste upphävas

En majoritet inom arbetslivs- och jämställdhetsutskottet föreslår att principbesluten från statsrådet om byggande av två nya kärnkraftverk ska sättas i kraft utan ändringar. Vi har granskat principbesluten med avseende på hela vårt samhälle med särskild hänsyn till vår samlade energipolitik, sysselsättningseffekterna och risken för svart ekonomi. Med hänvisning till sakkunnigutlåtandena framhåller vi att det inte ligger i ett övergripande samhällsintresse att bygga två nya kärnkraftverk och föreslår därför att principbesluten upphävs.

Totalenergi och utvecklingen i elbehovet

Massa- och pappersindustrin är den industrigren som förbrukar mest el i Finland. År 2006 var elförbrukningen inom branschen som högst knappa 27 TWh, vilket är en tredjedel av elförbrukningen i hela landet. Sedan 2006 har kapaciteten inom massa- och pappersindustrin minskat med cirka 16 %. Därmed har elförbrukningen där sjunkit med ungefär 5 TWh. En del av den nedlagda kapaciteten har flyttats över till produktionen av andra papperskvaliteter samtidigt som elanvändningen har effektiviserats.

Cirka 90 % av pappersproduktionen går på export. Därför påverkas utvecklingen inom pappersindustrin mest av konsumtions- och prisutvecklingen på exportmarknaden, och den går inte att påverka med åtgärder här hemma. RISI hör de internationellt mest ansedda instituten som tar fram fortlöpande och systematiska analyser av marknadsutvecklingen inom massa- och pappersindustrin. Institutet har räknat ut att konsumtionen av tryck- och skrivpapper i Västeuropa kommer att minska med drygt 8 miljoner ton fram till 2024 jämfört med nivån 2008, det vill säga med inemot en tredjedel. I Västeuropa, inklusive Finland, kommer kapaciteten för tryck- och skrivpapper enligt RISI att sjunka ännu mer på grund av konkurrensen från den ökande produktionen i och exporten från Kina. Det är en trend som utan vidare betyder att det inte går att lägga fram realistiska kriterier för till exempel ett ökande energibehov inom skogsindustrin. Tvärtom pekar framtidsutsikterna mot att energibehovet kommer att minska och att skogssektorn i Finland snarare måste fokusera på att skapa mervärden i stället för att öka kvantiteterna. I stället för att stirra oss blinda på siffror i ton, kubikmeter och terawattimmar bör vi fokusera på eurobeloppen, alltså på att höja bearbetningsnivån. Därför måste också skogssektorn allt mer rikta in sig på att tillhandahålla kompetens i stället för att koncentrera sig på råvaruutbudet.

Ändå motiveras de föreslagna nya kärnkraftverken med orealistiskt höga kalkyler för elförbrukningen. I själva verket tyder alla tecken på dels en gigantisk omstrukturering inom industrin, dels större energieffektivitet för elapparater och byggnader till följd av EU-direktiven. Största delen av energin är avsedd för export trots att kärnkraften enligt den klimat- och energipolitiska strategin inte ska byggas för fortlöpande export. De kalkyler för elförbrukningen som ingår i principbesluten betyder att de energiintensiva industrigrenarna måste återgå till produktionsnivån före den ekonomiska krisen och dessutom öka kraftigt. Vardagsrealismen i vårt land som befinner sig mitt uppe i en tuff omstrukturering av industrin tyder på en helt annan utveckling.

Kärnkraftsbehovet motiveras med kalkyler av efterfrågan på el som har gjorts av Finlands Näringsliv och Finsk Energiindustri. Enligt dem kommer elförbrukningen att ligga på 100—111 TWh 2030. Det betyder att produktionen inom den energiintensiva pappersindustrin måste öka med cirka 25 % jämfört med i dag, att vi får ny och omfattande energiintensiv tjänsteproduktion, att energiförbrukningen i byggnader är oförändrad utan värmepumpar och strängare regler för energieffektivitet i nybyggnation och att elförbrukningen i hushållen och inom jordbruket ökar, vilket alltså betyder att EU:s minimiregler för energieffektivitet för apparater inte följs i Finland.

Det finns ingenting som motiverar att vi beräknar produktionskapaciteten enligt den högsta kapaciteten med kärnkraft och det är inte förenligt med ett övergripande samhällsintresse att den riskfyllda kärnkraften byggs för att exporteras. Det är oerhört dyrt och oetiskt att tillgodose förbrukningen av spetskraft med kärnkraftskapacitet som kan klassas som primärenergi. När industrigrenar på återgång har så stark ställning i Finland är det lätt hänt att det sätter käppar i hjulen för en tillväxt inom den kunskapsintensiva högteknologin. Chanserna för vårt lilla land att skörda framgångar utanför den energiintensiva industrin försvagas bland annat av att kapitalen inom industrin för långa tider är bundna av produktion med låg produktivitetsökning, när besluten om kärnkraftsinvesteringar samtidigt styr vår framtida näringsstruktur att benhårt hålla fast vid gammal industri utan att alls ge rum för en framväxt av ny industri inom miljöteknik.

Våra ekonomiska strukturer håller på ruskas om ordentligt. I takt med att den internationella marknaden öppnas flyttar produktionen till låglöneländer. Inte minst skogsindustrin måste anpassa sig till att efterfrågan ökar på nya marknadsområden och att det finns billiga råvaror också på andra ställen i världen. Energipriset spelar ingen större roll för omstruktureringen i stort och det går inte att rucka på marknadsläget med hjälp av billig energi. På till exempel Stora Enso stod energikostnaderna för bara 10 % av de totala kostnaderna 2009. Bilden av konkurrensutsikterna inom metallindustrin är inte lika dyster som inom skogsindustrin. Inte heller inom metallindustrin kan energipriset föras fram som en konkurrensfaktor när energikostnaderna vid Outokumpu stod för mindre än 5 % av de totala kostnaderna 2007. Följaktligen måste man fråga sig om Finland med sina kärnkraftsbeslut förpassar sin industri ett steg bakåt i historien när besluten motiveras med energipriset som alls inte är någon avgörande faktor för industrins existens. Det är bara att riskera framväxten av ny industri när vi proppar igen möjligheterna till innovationer och ett genombrott för ny miljöteknik med kärnkraftsbesluten.

Faktorer som talar för att upphäva principbesluten

Det finns hur många exempel som helst från Europa på att rätt kommersialiseringsstrategi i kombination med politiska åtgärder kan slussa ut vital, ny energiteknik på marknaden. Man behöver bara tänka på Tysklands satsningar på vindkraft, Sveriges satsningar på energibesparande åtgärder och jordvärme och EU:s bestämmelser om märkning av kylskåp och frysar. De extra satsningarna på att undvika energiintensiva varor medverkar till minskade störningar till följd av de internationella marknadspriserna, om vi blir mindre beroende av att importera energi. Energieffektiviteten kan höjas inom industrin, byggsektorn och transportsektorn utan att den ekonomiska tillväxten sätts på spel.

För den framtida energiförsörjningen är det A och O att påverka efterfrågan. Det gäller att få till stånd ändrat konsumentbeteende. Efterfrågan kan påverkas med flera olika medel, till exempel med skatter och avgifter av skattekaraktär. I strategin för utbudet kommer insatser för att motverka klimatförändringen i förgrunden. Då måste nya och förnybara energiformer och effektivare användning av energin spela en framträdande roll. Det är ett globalt ansvar som industrinationerna måste ta gentemot utvecklingsländerna. Utan kraftfulla åtgärder för att utveckla och använda förnybara energiformer kan det ökande energibehovet i utvecklingsländerna inte tillgodoses. Samtidigt måste klimatförändringen motverkas.

I konventionerna om klimatförändringen accepteras inte kärnkraft som en hållbar energiform. I till exempel de projektbaserade mekanismerna för ren utveckling och gemensamt utförande som enligt Kyotoprotokollet ska genomföras i samarbete med utvecklingsländer och länder med övergångsekonomier accepteras inte kärnkraft som en utsläppsminskande åtgärd.

Sysselsättningseffekterna bedöms bristfälligt och partiskt

Samtidigt som regeringen föreslår två nya kärnkraftverk försummar den att räkna ut sysselsättningseffekten av andra modeller för energi- och elproduktion. En utbyggnad av kärnkraften tas för given utan att det finns något som talar för det alternativet. Industrin ges en stark roll i förslagen. Där är arbets- och jämställdhetsutskottets bedömningar av sysselsättningseffekterna bristfälliga och det går inte att lappa på regeringens förslag med den korta tid som stod till buds för utskottsutfrågningen.

Regeringen vågar inte ens ta reda på hur samhällsekonomin och sysselsättningen påverkas av ett energialternativ baserat på förnybar energi och större energieffektivitet. Så utredningarna duger inte som beslutsunderlag. Utredningarna i alternativet med två kärnreaktorer lutar sig så gott som uteslutande på hypotesen att marknadspriset på el sjunker när kärnkraften byggs ut. En kärnkraftsutbyggnad har alltså betydligt mindre effekt eller rentav positiv effekt på elpriset, om man också hade räknat med att överföringskapaciteten till Centraleuropa ökar.

Regeringen beaktar inte heller hur hemmamarknaden påverkar teknikexporten, trots att det till exempel i Tyskland har skapats över 200 000 arbetstillfällen inom energisektorn i kölvattnet av hemmamarknaden. Regeringens extrema hypoteser leder till att produktionen av kraftvärme försvinner när kärnkraften byggs ut med en kapacitet motsvarande två Lovisareaktorer. Den minskningen är ett exempel på sällsynt dålig energipolitik och gör det svårare att nå målen för förnybar energipolitik.

Den decentraliserade modellen för energiproduktion fördelar den regionala välfärden och sysselsättningen betydligt jämnare än vad kärnkraftsutbyggnaden gör. Alla andra energialternativ sysselsätter fler människor än kärnkraften om man ser till bland annat tillförsel, transporter, bearbetning av råvaran och framtagning av ny teknik för biobränslen. Det kommer tydligare fram när den mest intensiva byggfasen för kärnkraften är över.

Dessutom bör man komma ihåg att ju större byggplats desto mer utländsk arbetskraft. Det har det utdragna arbetet på Olkiluoto 3 visat och 66 olika nationaliteter och åtta officiella kursspråk säger en hel del om problemets omfattning. Regeringen binder upp sig till kärnkraften och omintetgör möjligheterna att skapa andra strategier. Två nya kärnkraftstillstånd och eventuellt en tredje ansökan om utbyggnad urholkar alla möjligheter.

Kontroll av byggarbetsplatserna, övervakning av anställningsvillkoren och bekämpning av svart ekonomi

Arbetsstyrkan på byggarbetsplatsen Olkiluoto 3 har som mest varit ungefär 4 300, i snitt 2 300 personer och de representerar 66 nationaliteter. Drygt 2 400 företag från cirka 30 länder har varit engagerade i projektet. Bara omkring en tredjedel av företagen har varit finländska, men den finländska arbetskraften står för en betydligt mindre del. Andelen inhemskt arbete beräknas ligga under 25 %, men i motiven till riksdagen beräknades den vara 50 %.

Ända från början har Olkiluoto 3 haft problem med kontrollen, kvaliteten och säkerheten och de har huvudsakligen berott på orealistiska kostnadskalkyler och tidsplaner, men också på långa kedjor av underleveranser, massiv omsättning på utländsk inhyrd arbetskraft och bristfällig övervakning av anställningsvillkor och säkerhetsföreskrifter. Under projektets gång har det kommit fram att en del underleverantörer och bemanningsföretag har ägnat sig åt skattefusk i stor skala och försummat att betala avgifter och försäkringar och ordna företagshälsovård. Vidare har bemanningsföretagen haft samröre med aktörer inom svart ekonomi och ekobrottslighet. Arbetarskyddsmyndigheternas inspektioner har försvårats och företrädare för fackrörelsen och personalen har inte fått utöva sina rättigheter.

Dessutom kräver det övergripande samhällsintresset att det i de nya principbesluten ställs tydliga krav på de sökande för byggnadsetapperna. Följande krav måste ställas:

• Företagen måste åta sig att ha så stor inhemsk andel som möjligt i investeringarna och sysselsättningsinsatserna.
• Reglerna för säkerhet och kvalitetssäkring under byggtiden ska gälla alla företag och anställda. De företag som är med och bygger kraftverken ska förbinda sig att följa finländsk lagstiftning och finländska kollektivavtal.
• De anhållande företagen och varje företag högre i underentreprenadkedjan ska förbinda sig att ta ekonomiskt beställaransvar, om en underentreprenör eller ett bemanningsföretag försummar att betala skatter, sociala avgifter, försäkringar och löner.
• De företag som är engagerade under byggtiden ska förbinda sig att aktivt bistå Finlands behöriga polis-, arbetarskydds- och skattemyndigheter i deras inspektioner och att följa myndigheternas anvisningar och föreskrifter.
• Företagen ska åta sig att förhandla och avtala med personalrepresentanterna för arbetsmarknadsorganisationerna och företagen om frågor och problem som uppstår under projektet.

Projekten har stora samhälleliga effekter och därför är det viktigt med övergripande kontroll. Ekonomiskt beställaransvar är ett effektivt medel för att utöva kontroll över projekten, bekämpa svart ekonomi och ha rättvis konkurrens mellan företagen.

Brister i ansvaret för risker — det behövs en kärnsäkerhetsfond och ändringar i kärnansvarslagen

Kärnkraftsbolagen har inget ansvar för riskerna med sin verksamhet. Redan 2005 stiftade riksdagen enhälligt en kärnansvarslag, men den har ännu inte trätt i kraft. Enligt den gällande lagen från 1972 sträcker sig inte ansvaret längre än till 196 miljoner euro. Inte heller ersättningsskyldigheten om 700 miljoner euro i den nya lagen räcker på långt när till för att täcka kostnaderna vid en kärnkraftsolycka. Kostnaderna kan vara gigantiska både här hemma och i våra grannländer.

Kärnkraften är förknippad med stora risker och miljöskador, inte bara inom elproduktionen utan i hela produktionskedjan börjande från uranbrytningen. Förvaringen av kärnavfallet är fortfarande olöst och det har inte avsatts tillräckligt pengar för kostnaderna och miljöproblemen när kärnkraftverk måste avvecklas. Ersättningsbeloppen i kärnansvarslagen räcker inte på långt när till för att lösa de här problemen. Krav på ersättningar kan bli aktuella många decennier efter en olycka och det finns inga försäkringar som täcker alla kostnader.

Principen i den kärnansvarslag som riksdagen antog 2005 är att bolagen har obegränsat ansvar för kärnskador som uppstår i Finland vid en eventuell olycka, men försäkringsskyldigheten för ett kärnkraftverk i Finland begränsas till 700 miljoner euro (18 § kärnansvarslagen). För den del som överstiger beloppet och upp till 1 500 miljoner euro svarar bolaget och staten tillsammans (32 § i kärnansvarslagen).

I och med att ingen har fullt ansvar får energibolagen betydande belopp i dolt stöd från staten och det håller priset på el från kärnkraft nere på konstgjord väg. Enligt TVO kostar el från kärnkraft 2 cent/kWh när det normala elpriset på den nordiska elbörsen NordPool är ungefär 5 cent/kWh. Internationella jämförelser ger ett verkligt pris som är fyra till fem gånger högre, när produktionsriskerna beaktas. I själva verket är det finländarna och miljön i Finland, inte energibolagen, som får betala för riskerna med kärnkraften.

I Tyskland är kärnkraftverken solidariskt ansvariga upp till 2,5 miljarder euro och samma regel måste införas för kärnkraftverken i Finland. Det är viktigt att så stor del som möjligt av kostnaderna för risken kan täckas av den som orsakar risken och minsta möjliga del vältras över på samhället. Energibolagens solidariska skadeståndsansvar kunde ordnas efter samma modell som Oljeskyddsfonden. De behöriga parterna betalar en oljeskyddsavgift på 1,50 euro per transporterat ton olja till Oljeskyddsfonden.

Finland behöver en kärnskyddsfond dit alla kärnenergibolag måste betala en oljeskyddsavgift enligt producerade kilowattimmar. Avgiften ska också tas ut av dem som importerar el från kärnkraft. Medlen i fonden ska avsättas för miljö- och hälsoskador på grund av kärnkraft och för bättre ekonomisk beredskap inför eventuella kärnkraftsolyckor. Avgiften måste anges per kilowattimme och regleras så att medel kommer in tillräckligt snabbt. Ungefär 2 cent/kWh vore en lagom stor avgift.

Med den avgiften skulle de nuvarande fyra kärnkraftverken i Lovisa och Olkiluoto (totalt 22 TWh) inbringa 440 miljoner euro om året. När man räknar in det kommande femte kärnkraftverket (14 TWh), kan avgifterna från kärnkraftverken uppgå till cirka 720 miljoner euro om året. Beloppet för att höja skadeståndsansvaret till samma nivå som Tyskland, 1,8 miljarder euro, kan alltså fås in på 3—5 år.

Slutsatser

Våra energipolitiska beslut har konsekvenser långt in i framtiden för Finland, Europa och hela världen. Beslutet att bygga ut eller låta bli att bygga ut kärnkraften är i första hand en signal till marknaden. På grund av klimatförändringen måste alla nivåer i vårt samhälle vakna upp och se behovet av intergenerationellt ansvar. Vi måste starta en övergångsperiod från en period med icke förnybar energi mot hållbara förnybara energikällor. Men uttalanden från riksdagen genererar inga förnybara energikällor. Det behövs också plats och en beställning på marknaden, och två nya kärnkraftsenheter inkräktar avsevärt på det utrymmet.

Finland ska inte bara känna ansvar för sig själv utan också ta ett globalt ansvar. I konventionerna om klimatförändringen accepteras inte kärnkraft som en hållbar energiform. I till exempel de projektbaserade mekanismerna för ren utveckling och gemensamt utförande som enligt Kyotoprotokollet ska genomföras i samarbete med utvecklingsländer och länder med övergångsekonomier accepteras inte kärnkraft som en utsläppsminskande åtgärd. I EU måste Finland arbeta för att den gemensamma kassan ska användas till att utveckla och införa förnybara energikällor. I sin strategi för energiförsörjningen har kommissionen för avsikt att satsa kraftfullt på förnybar energi. Där har Finland varit en föregångare. Ett beslut om utbyggnad av kärnkraften stärker inte vår position i spetsen för utvecklingen av förnybara energikällor. Risken är att det går precis tvärtom. Med en bra miljö- och energipolitik kan vi på bred bas sammanföra alla finländares intressen. Det är till fördel för samhällsekonomin att vi producerar vår energi med inhemska bränslen i största möjliga omfattning — decentraliserat och med finländsk teknik. Staten måste stödja utvecklingen av kraftvärme fullt ut i stället för att satsa på separat produktion av el och värme.

Det förs en ständig debatt om adekvat tillgång till energi och signalerna från näringslivet indikerar att god tillgång till energi ger företagen bättre verksamhetsmöjligheter och höjer sysselsättningen. Vilketdera är klokare för sysselsättnings- och regionalpolitiken, att eftersträva billig el eller att utveckla de förnybara energiformerna som växer stort i hela världen? Riksdagen har makt att besluta om två principbeslut om fler kärnkraftverk och statsrådet motiverar utbyggnaden bland annat med att vi blir mer självförsörjande med energi, att kärnkraften tryggar de finländska företagens konkurrenskraft och att tillfälliga förbrukningstoppar kan jämnas ut. Mycket litet avseende fästs vid vilka konsekvenser en kärnkraftsutbyggnad har för den övriga energiproduktionen och i slutändan för nya arbetstillfällen.

Risken är att energibolagen förlorar intresset för förnybara energiformer om kärnkraften byggs ut i stor skala. Redan ett kärnkraftverk till ger överutbud på el och då försvinner intresset för att satsa på alternativa energiformer. Man kan på goda grunder fråga sig om det efter det längre finns någon passion för att satsa på förnybara energiformer, när elmarknaden om tio år är genomsyrad av el från kärnkraft. Bara EU-åtagandet att höja andelen energi från förnybara energikällor till 38 % senast 2020 räcker inte för att få i gång investeringar. Det behövs också en ekonomisk morot.

Debatten kring kärnkraftsfrågan har av allt att döma inte sett de samhällsekonomiska riskerna med beslutet. Var kan vi i övrigt få tusentals nya arbetstillfällen när till exempel den traditionella massa- och pappersindustrin har nått vägs ände? Är det kärnkraften som erbjuder tusentals nya arbetstillfällen runtom i landet? Förnybar energi kan ge vår skogs- och verkstadsindustri det lyft den länge har väntat på. Det finns starka förutsättningar att göra bioekonomin till en av våra främsta näringsgrenar. Genom politiska beslut kan vi antingen stödja eller avvisa kompetens baserad på förnybara naturresurser och ersätta bortfallet av arbetstillfällen inom industrin med nya. Kärnkraftsutbyggnaden kan urholka kommande innovationer samtidigt som landets ambitioner att nå en hållbar energiekonomi rinner ut i sanden. Det är dags att se frågan ur ett vidare perspektiv och ge Finland en stark nationell strategi där gröna jobb, energiproduktion, ekonomisk nedgång och bekämpning av klimatförändringen klart och tydligt kopplas ihop.

Beslutet att godkänna eller upphäva statsrådets principbeslut om två nya kärnkraftverk är ett stort samhälleligt beslut som lägger fast utvecklingen i vårt land långt in i framtiden. Följaktligen anser vi att det inte är förenligt med ett övergripande samhällsintresse att bygga två nya kärnkraftverk och föreslår att inga nya tillstånd för kärnkraftverk ska ges.

Motivering

Vid utfrågningen av de sakkunniga redogjordes det för praxis, säkerheten i arbetet och myndigheternas övervakning vid byggarbetsplatsen Olkiluoto 3. Informationen beaktas i utlåtandet och vi anser därför att det är onödigt att kräva att arbets- och näringsministeriet ska komma med en utredning.

Resurserna för arbetarskyddsinspektioner har utretts i trepartssamarbete i arbetsgruppen Resurssi 2 och den har enats om hur många arbetarskyddsinspektörer det behövs. Slutresultatet är en bra samordning av resursbehovet inom arbetarskyddet, pensionsavgångarna bland inspektörerna och kraven i produktivitetsprogrammet. De största problemen finns inom tillsynen över anställningsvillkoren för utländsk arbetskraft. Därför bör resurserna internt mer inriktas på dem.