Allmänt 

Statsrådets EU-redogörelse baserar sig på regeringen Marins program och följer i stor utsträckning riktlinjerna och prioriteringarna i regeringsprogrammet. Redogörelsen ger avsiktligt statsrådet ett så brett spelrum som möjligt i ledningen av EU-politiken. 

Dessutom är redogörelsen mycket teknisk, vilket innebär att den avsiktligt ger statsrådet ett så brett spelrum som möjligt i ledningen av EU-politiken. Det är också problematiskt att redogörelsen inte skapar någon tydlig grund för behandlingen av alternativ i EU-politiken. På ett allmänt plan omfamnar redogörelsen det mesta. Det gör det mycket svårt att se i vilka frågor vår nuvarande regering verkligen har försökt göra sin röst hörd i EU. Det framgår inte av redogörelsen framgår vilka konkreta prioriteringar regeringen har eller vilka frågor Finland driver i EU. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att redogörelsen också borde ha innehållit en mer heltäckande konsekvensbedömning av konsekvenserna av återhämtningsfonden och av integrationsutvecklingen i EU. Det räcker inte längre med att säga att återhämtningspaketet är unikt och av engångskaraktär. Redogörelsen ger den uppfattningen att Finland inte alls har någon självständig EU-politik, utan bara reagerar på andras initiativ och anpassar sig efter dem. Det finns anledning att misstänka att återhämtningspaketet generar ny praxis som EU tar till på nytt vid nästa kris. 

I många frågor har Finland valt att till varje pris framstå som en mönsterelev i EU. Till skillnad från de övriga medlemsländerna arbetar Finland inte för att lyfta fram det nationella intresset, utan i stället för att bevaka sina intressen eftersträvar Finland kompromisser också när Finland ur ett nationellt perspektiv skulle klara sig bättre utan att EU lägger sig i. Dessutom har Finland ofta infört nationella bestämmelser som är striktare än minimikraven i EU-lagstiftningen. Det är motiverat att fråga sig på vilket sätt det ligger i vårt lands intresse att föreskriva om sådana nationella tilläggskrav. 

Arbetslivet och den sociala dimensionen 

Klimatåtgärderna och den så kallade gröna omställningen har hittills konkret inneburit att industrier, jobb och skatteinkomster samt den välfärd dessa skapar flyr från Finland till utlandet, när Finland vill bli klimatneutralt snabbare än EU:s målnivå kräver. Förlusten av jobb och skatteinkomster kommer att ha både direkta och indirekta negativa konsekvenser för välfärdsstaten på såväl individnivå som samhällsnivå. I redogörelsen nämns som mål att främja EU:s konkurrenskraft, men på nationell nivå verkar främjandet av konkurrenskraften helt ha glömts bort. Det kommer att ha stora konsekvenser för arbetstillfällena och arbetet i Finland. Inte heller konsekvenserna av Finlands EU-politik för den regionala jämlikheten eller inom olika branscher har undersökts. Sett ur Finlands synvinkel kan harmoniseringen av den sociala tryggheten på EU-nivå mycket väl innebära försämringar jämfört med den nuvarande nivån. Dessutom blir den bosättningsbaserade sociala tryggheten, som avviker från systemen i andra EU-länder, mycket dyr och utgör ett incitament för att missbruka systemet genom så kallad social migration, eftersom en tredjelandsmedborgare inte förutsätts ha någon arbetslivserfarenhet i Finland som villkor för att få tillträde till sociala trygghetsförmåner här. Vår sociala trygghet innehåller dessutom marginaleffekter som inte motiverar människor att ta ett jobb, åtminstone inte lågavlönade jobb, när nettoinkomsterna inte ökar särskilt mycket jämfört med att vara beroende av sociala trygghetsförmåner. Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att en utredning och en lösning av problemen kring social trygghet bör stå högst upp på regeringens prioritetslista. 

Likabehandling, jämlikhet och jämställdhet 

Om hela industrisektorer försvinner till följd av politiken i vårt land, kommer de regionala konsekvenserna att vara betydande och det kommer att ha negativa konsekvenser för välfärden i olika delar av landet. Det är också risk för att fattigdomen och den sociala ojämlikheten i och mellan olika delar av landet ökar till följd av den misslyckade EU-politiken och den nationella sysselsättningspolitiken. Statsrådet bör som ett led i EU-politiken utreda sysselsättnings- och välfärdskonsekvenserna i betydligt större utsträckning innan Finlands ståndpunkt fastställs. Det här tänkesättet bör också integreras i klimatpolitiken: Är det värt att ha världens mest ambitiösa klimatpolitik, om den har mycket stora negativa samhälleliga konsekvenser i Finland både för sysselsättningen och för välfärden och om samma produktion samtidigt försiggår utanför Finland med större klimateffekter. 

Kampen mot fattigdom på EU-nivå bör grunda sig på åtgärder för att skapa produktivt arbete i medlemsstaterna och generera välfärd genom skatteintäkter, inte på transfereringar mellan medlemsstaterna. Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att regering efter regering har försummat att bevaka Finlands intressen genom att inte kräva att de medlemsstater som är nettobidragstagare vidtar åtgärder för att sanera sin ekonomi, effektivisera sin skatteuppbörd och utrota den omfattande korruptionen. Inom EU finns det ett stort problem med fripassagerare. Att det har fått fortsätta beror delvis på Finlands tandlöshet i förhandlingarna, och det försämrar både välfärden och konkurrenskraften på unionsnivå. 

Avslutningsvis 

Sannfinländarnas utskottsgrupp betonar mycket starkt att beslutsfattandet om sysselsättnings- och socialpolitiken även i framtiden måste vara kvar i medlemsländerna. Finland måste lyfta fram subsidiaritetsprincipen, det vill säga att den nationella lagstiftningen är det primära, och tillåta ny reglering endast i frågor där det explicit krävs internationellt samarbete för att lösa dem. Det innebär dock inte att Finland ska låta bli att åtgärda problem i sin egen lagstiftning, bland annat vad gäller social trygghet och marginaleffekter. Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att Europeiska unionens viktigaste uppgift bör vara att förena medlemsstaternas ekonomiska intressen och på så sätt upprätthålla fred och samarbete mellan nationerna. Följaktligen ska EU i första hand betraktas som en frihandelsunion, och nationalstaterna ska behålla sin självbestämmanderätt i andra frågor. Till exempel det nya återhämtningsinstrumentet förändrar den ekonomiska och monetära unionen på ett avgörande sätt och påskyndar integrationen. Det bör noteras att återhämtningsinstrumentet i den offentliga debatten på EU-nivå ses som början på en bestående fiskal union, inte som en engångsåtgärd och extraordinär krisinsats som den finska regeringen anser det vara. Statsrådet borde i sin redogörelse klart och tydligt ha intagit en negativ hållning till den här federala utvecklingen. 

Sammantaget anser vi att det nu, om någonsin, är dags att föra en kritisk debatt om EU:s framtid och i synnerhet om i vilken form EU bäst skulle betjäna Finland och finländarna. Finland måste ha en tydlig vision om vad vi vill ha av EU och vad det kostar.