Motivering
Utskottet har behandlat regeringens berättelse i de
delar som faller inom dess behörighet. Dessutom har utskottet
behandlat den bifogade sysselsättningsberättelsen
för 2001 som förutsätts i sysselsättningslagen.
Utskottets uttalanden
Utskottet har bedömt en del uttalanden som riksdagen
godkänt på förslag av utskottet. Det
anser att regeringen kommit med objektiva utredningar och ställningstaganden.
Uttalandena om lönespecifikationer för anställda
i tjänsteavtalsförhållande hos kommunen
(RP 24/1996 rd), temporärt skattestöd
för hushållsarbete (RP 85/1997 rd), uppföljning
av utbildningsdagpenningen (RP 215/1997 rd) och ansökan
om civiltjänst (RP 152/1998 rd) kan strykas i
berättelsen, precis som regeringen föreslagit.
Sysselsättningsberättelsen 2001
Med stöd av 6 § i sysselsättningslagen (275/1987, ändrad
92/1997) utarbetas en årlig sysselsättningsberättelse
med en sammanställning av beskrivningar och resultat av
de viktigaste åtgärderna som statsförvaltningen
vidtagit för sysselsättningen.
Utskottet menar att sysselsättningsberättelsen
2001 och statistiken i den ger en god helhetsuppfattning om regeringens
sysselsättningspolitik och resultaten av den.
Utskottet oroar sig för att arbetslösheten minskar
så långsamt. Enligt utredning till utskottet användes
det i fjol omkring 6 miljarder mark för att aktivera arbetskraftspolitiken
och inemot 16 miljarder mark till utgifterna för utkomstskyddet
för arbetslösa. Med andra ord uppgick utgifterna
för arbetslösheten till totalt omkring 22 miljarder
mark. Detta visar att arbetslösheten fortfarande är
ett stort samhälleligt problem och att det måste
alla tänkbara åtgärder till för
att råda bot på det.
Ensamföretagare och stöd för arbetspraktik
Regeringen lämnade hösten 2001 en proposition till
riksdagen med förslag till lagstiftning som har samband
med den fortsatta reformen av arbetskraftspolitiken (RP 161/2001
rd). Under behandlingen av propositionen preciserade arbetsmarknads-
och jämställdhetsutskottet förslaget till
lag om ändring av lagen om arbetsmarknadsstöd
så att hänvisningen till en arbetsplats ströks i
benämningarna arbetspraktik och arbetslivsträning
och att 7 § 2 mom. på förslag av arbetsministeriet
kompletterades med en bestämmelse om att en mottagare
av arbetsmarknadsstöd inte får anvisas arbetspraktik
eller arbetslivsträning, om den som ordnar arbetspraktiken
inte har anställda i tjänsteförhållande
eller anställningsförhållande som avses
i 1 kap. 1 § i lagen om arbetsavtal (55/2001).
Lagen trädde i kraft i början av 2002.
I bestämmelserna om arbetspraktik talas av hävd
om "arbetspraktik på en arbetsplats", som enligt arbetsministeriet
avser att hänvisa till att den som ordnar arbetspraktik
har arbetstagare i anställningsförhållande.
Till detta hänvisar också bestämmelsen
att arbetskraftsbyrån är skyldig att anmäla
arbetspraktikavtalet till förtroendemannen eller någon
annan arbetstagarrepresentant på arbetsplatsen. Av responsen
på den precisering som trädde i kraft i början
av året kan man dock sluta sig till att bestämmelsen
inte tidigare åtminstone i alla delar av landet har tolkats
på det sätt som arbetsministeriet avsett, utan att
arbetspraktikanter har placerats också på ställen
där den som ordnat arbetspraktik inte har haft andra anställda.
Enligt vad utskottet har erfarit finns det inemot 100 000 egenföretagare
i Finland. Att deras företag inte är tillgängliga
för arbetspraktik för unga som inte fyllt 25 år
inskränker utbudet av arbetspraktikplatser för
de unga avsevärt. I många yrken är egenföretagarna
dessutom nästan de enda som kan ge inskolning i respektive yrken.
Det är viktigt att bestämmelserna är
så entydiga som möjligt och att de tolkas lika
i hela landet, anser utskottet. Men utifrån responsen ser det
ut att kravet på att den som ordnar arbetspraktik måste
ha också andra anställda bör strykas
i bestämmelserna om arbetspraktik. Samma precisering bör
göras i bestämmelserna om arbetsförsök.
Men utskottet understryker samtidigt att arbetskraftsmyndigheterna
måste ge akt på att praktikanter behandlas enligt
bestämmelserna och att de inte utnyttjas på ett
sätt som ger den som ordnar arbetspraktik konkurrenssnedvridande
förmåner.