Motivering

Genom hårt arbete under våra 90 år av självständighet har mycket åstadkommits med skattebetalarnas medel inom industri- och näringspolitiken. Värdet av statens innehav uppgår till närapå 30 miljarder euro. Utdelningsinkomsterna sedan 1992 rör sig kring 10 miljarder euro. Återuppbyggnaden efter krigets framfart, industrialiseringen, EU, 1990-talets ekonomi-, bank- och sysselsättningskris och nu allra sist globaliseringen har varit och är fortfarande ingen lätt match för ägarpolitiken. För att kunna ta sig upp ur 90-talets ekonomiska depression tvingades staten bl.a. sälja ut av sin egendom. Pengar behövdes nämligen för att få nytt kapital och för att hjälpa företag med nya innovationer att marknadsföra ute i världen. Det togs också risker för att blåsa liv i företagsverksamheten och skapa arbetstillfällen, ibland med dåligt resultat.

Nu måste ett annat perspektiv anläggas på statens ägarpolitik. Vi behöver en stark finländsk och statlig ägarpolitik som inte bara bygger på utförsäljning av egendom utan på nya idéer om hur våra naturtillgångar och vårt kunnande kunde utnyttjas. Vi behöver starka aktörer här hemma, i Ryssland, i Kina, i Indien, i USA, ja i hela världen. Statens innehav har bolagsvis analyserats utifrån dessa premisser. Det gäller också att fundera på vilka satsningar på nya eller nuvarande företag som kan generera nya arbetstillfällen och få de nuvarande arbetsplatserna att stanna kvar i Finland. Genom att tjäna som vägbanare hjälper statsbolagen mindre företag att slå sig fram på de globala marknaderna. Utan stora finländska exportföretag skulle vi inte ha ett stort nät av skattebetalande och sysselsättande underleverantörer.

Statsbolagen ska skötas enligt företagsekonomiska principer och staten måste se till att ägarvärdet utvecklas gynnsamt. Statens ägarpolitik kan inte enbart gå ut på att sälja ut av den gemensamma egendomen. En självständig stat måste se till att medborgarnas basala funktioner är tryggade. Ägarpolitiken bör också drivas för att i kriser garantera vår självförsörjning inom de viktigaste sektorerna. Staten bör också tänka på sina inkomster, vinstutdelningen. Det räcker inte bara med skatteinkomster, det behövs också andra inkomster. Det gäller att med kritiskt öga titta på det nuvarande innehavet och den därmed sammanhängande utdelningsinkomsten jämsides med räntekostnaderna för statsskulden. Om utdelningsinkomsterna överskrider skuldkostnaderna i snitt, bör staten avhålla sig från att sälja ut aktier i större skala.

Stopp för utförsäljning av bolag

Regeringen beaktar i sin proposition (RP 80/2007 rd) inte t.ex. aktiebolagslagens röstetal på 34 procent som krävs när beslut fattas om väsentlig reglering av affärsverksamheter. Regeringen har tänkt sig att staten ska försöka sköta ägarpolitiken bara enligt 50-procents och 100-procentsprincipen. För börsbolagen Kemira, Metso, Outokumpu, Rautaruukki, Telia-Sonera, Sampo Abp och Stora Enso och för de icke noterade bolagen på marknadsvillkor Edita, Ekokem, Fingrid och Gasum föreslår regeringen att statens ägarandel ska vara noll. Och ändå behöver skogsindustrin, samhällsbyggandet, energiindustrin och energinätet, telefon- och nätförbindelserna, stålbyggandet, avfallsbehandlingen och finanstjänsterna också ett starkt statligt grepp såväl här hemma som utomland.

Statens egendom bör inte säljas ut nu. I stället för nollinnehav skulle statens nuvarande ägarandel bestå i Kemira (16,5 %), Metso Abp (11,1 %), Outokumpu (31,1 %), Rautaruukki (39,7 %), Sampo (13,7 %), Stora Enso (12,3 %) och Telia-Sonera (13,7 %). Detsamma gäller de icke noterade bolagen på marknadsvillkor Edita Abp (50,1 %), Ekokem (34,1 %), Fingrid (12,3 %) och Gasum (24,0 %). Statens innehav är viktigt med tanke på vinstutdelningen. Säkerhet, självförsörjning och garantier för funktionerna i en självständig stat i alla lägen är en annan viktig aspekt.

Ägarpolitiken bör inte bara betraktas som en fråga om administration och strategiska intressen utan också som en fråga om övergripande ägarstyrning. Det handlar om stora ekonomiska detaljer med konsekvenser även för statsfinanserna. Om propositionen godkänns utan ändringar leder det till att riksdagens budgetmakt kringskärs.

Ändringar i lagtexten

I den nuvarande lagen om utövande av statens delägarrätt i vissa aktiebolag som bedriver ekonomisk verksamhet sägs det att skulle en aktieöverlåtelse eller försummelse att teckna aktier eller en avvikelse från aktieägares förmånsrätt vid riktad emission eller något annat motsvarande aktiearrangemang medföra förlust av statens innehav av kvalificerad minoritet, krävs för de åtgärder som staten ska vidta i samband med arrangemanget att riksdagen ger sitt samtycke. Vi föreslår att 3 § ändras i enlighet med den gällande lag så att riksdagens samtycke också framöver ska krävas om statens innehav av kvalificerad minoritet går förlorad. Kvalificerad minoritet kan hindra ett beslut som enligt 5 kap. 27 § i aktiebolagslagen kräver kvalificerad majoritet. Om ett beslut ska fattas med kvalificerad majoritet, krävs det att förslaget biträds med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna och de vid stämman företrädda aktierna.

Om inte annat föreskrivs i lagen eller i bolagsordningen, krävs kvalificerad majoritet för beslut som gäller 1) ändring av bolagsordningen, 2) riktad aktieemission, 3) emission av optionsrätter och andra särskilda rättigheter som berättigar till aktier, 4) förvärv och inlösen av egna aktier i ett publikt aktiebolag, 5) riktat förvärv av egna aktier, 6) fusion, 7) delning, samt 8) likvidation och avslutande av likvidation.

För att förhindra dessa åtgärder behövs ett innehav på 34 procent och över en tredjedel av samtliga röster. Därför är det så viktigt med kvalificerad minoritet. Vi föreslår att lagen kompletteras med denna princip som ingår i den nu gällande lagen, vilket betyder att riksdagens samtycke också krävs för att avstå från kvalificerad minoritet.

Regeringen föreslår att det mesta av styrmakten över statsbolagen förs över på statsrådet eller ägarstyrningsenheten. Riksdagen degraderas till åskådare. För att riksdagens ens i efterskott ska kunna titta närmare på hur statens ägarstyrning har utfallit och vilka beslut som fattats, bör regeringen årligen lämna till riksdagen en berättelse om sina åtgärder, en rapport om läget inom statsbolagen och målläget.

Ändringar av statens innehavsandelar samt ändringar av riksdagsfullmakterna

Motivering

Regeringen föreslår i propositionen en lag om statens bolagsinnehav och ägarstyrning. I samma veva upphävs lagen från 1991 om utövande av statens delägarrätt i vissa aktiebolag som bedriver ekonomisk verksamhet. I den nya lagen anges riksdagens och regeringens befogenheter när det gäller att förvärva bestämmande inflytande till staten och avstå från statens bestämmande inflytande. Dessutom bestäms kompetensfördelningen mellan statsrådets allmänna sammanträde och det ministerium som svarar för ägarstyrningen och preciseras bestämmelserna om aktieförsäljning och företagsarrangemang.

Staten är enda ägare, majoritetsägare eller en betydande minoritetsägare i 54 aktiebolag, av vilka 12 är börsbolag. Regeringens förslag innebär att riksdagsfullmakterna försvinner helt eller minskar i nio bolag. Tre av dessa bolag är börsbolag. Med propositionen vill regeringen låta regeringen få av riksdagens makt för att kunna sälja synnerligen lönsamma börsbolag som uttryckligen är verksamma inom basindustrin. Efter lagändringen är det fritt fram att sälja för oss viktiga bolag direkt till utländska köpare utan riksdagens samtycke.

Innehavet i börsbolag hade den 10 september 2007 ett marknadsvärde av 25,426 miljarder euro. Staten fick under åren 2000—2007 mer än 7,742 miljarder euro i utdelningsinkomster från sina bolag och under samma period 9,328 miljarder euro i inkomster från aktieförsäljning. Utdelningsinkomsterna var enbart i fjol 1 650 miljoner euro, alltså mer än någonsin tidigare. Utdelningsavkastningen för statsinnehavet uppgick i fjol till 6,7 procent.

Trots den fantastiska lönsamheten har ansenliga bitar av statsbolagen sålts ut på senaste tid. Detta är en oroväckande trend med tanke på att det inte är ekonomiskt förnuftigt att sälja ut bolag som ger god avkastning. Statsbolagen har sysselsatt finländare, och många bolag är också regionalpolitiskt viktiga och en stor arbetsgivare. Folk tycker att statsbolagen är pålitliga och stabila arbetsgivare.

Det finns enligt min mening ingen som helst anledning att ge större fullmakter att sälja ut statsbolag. Staten bör behålla den beslutande makten i statsbolagen och försöka öka sitt innehav. På det viset kan vi räkna med utdelningsvinster också i framtiden och ha kvar våra arbetsplatser i Finland. Ägarstyrningen över statsbolagen bör effektiviseras, och staten bör begagna sig av den rösträtt den har i bolagen. Statsbolagen bör rikta in sig på den internationella marknaden men innehavet och beslutsmakten bör stanna kvar i Finland.

Motivering

Genom proposition 80/2007 rd får vi en lag om statens bolagsinnehav och ägarstyrning. Lagen ersätter bestämmelser som är föråldrade i vissa punkter. Vad lagens innehåll beträffar hade det varit önskvärt att man i lagen hade angivit ägarpolitikens värderingar och mål. Dessutom hade det varit motiverat att utsträcka lagen till att gälla dotterbolag till åtminstone de bolag som är viktiga för försörjningsberedskapen. Det är befogat att riksdagen godkänner ett uttalande om detta.

Som ett led i propositionen ber regeringen om riksdagens samtycke till en lång rad ändringar i innehavs- och rösträttsandelar. Merparten av de föreslagna fullmakterna är acceptabla och motiverade. Staten ökar sitt innehav i en del bolag, avstår från det helt i andra bolag och bibehåller status quo i många av bolagen.

Det är viktigt med ett starkt statligt innehav i energibolag och nationella flygbolag. Alko Ab, Rundradion Ab och Veikkaus Ab samt statens specialfinansieringsbolag är bolag som är verksamma inom betydelsefulla specialbranscher och därför bör ägas av staten helt och hållet.

I propositionsmotiven (s. 14) säger regeringen som följer: "Staten använder sin rösträtt officiellt och formellt endast vid bolagsstämmorna, men i praktiken reder bolagets styrelse och operativa ledning på förhand ut hur de större ägarna förhåller sig till investeringar och andra motsvarande projekt som är betydande för bolaget. Inofficiella kontakter med anknytning till dessa situationer och användning av inflytelse som baserar sig på ägande är en betydande del av ägarstyrningen och det aktiva ägarskapet." Vidare framhåller regeringen (s. 21) att "när ett bolag har en majoritetsägare eller betydande minoritetsägare, diskuterar bolagets styrelse och operativa ledning med ägaren eller ägarna de centrala projekt och beslut som är under beredning."

Enligt citaten ger en betydande statlig innehavs- och rösträttsandel inte bara officiellt utan också inofficiellt möjligheter att påverka besluten inom bolagen, förutsatt att staten är en betydande ägare. Baserande sig på aktiebolagslagen klassar experter en 10-procentig andel i börsbolag med splittrat ägande som betydande ägande. De fullmakter regeringen begär att helt få avstå från statens innehav och rösträtt i tre industribolag är alltså inte befogade. Staten bör behålla minst 10 procent av innehavet och rösträtten i Kemira Oyj, Outokumpu Oyj och Rautaruukki Abp.

Riksdagen har tidigare gett sitt samtycke till att staten helt avstår från sitt innehav och sin rösträtt i Metso Abp och Stora Enso Oyj. Fullmakterna har emellertid inte använts. När vi nu befinner oss i en ny situation bör fullmakten för bl.a. Stora Enso Oyj annulleras. Staten bör dessutom behålla minst 10 procent av innehavet och rösträtten i de två bolagen.

Alla fem bolag som jag nämnt är ytterst viktiga för regionerna, sysselsättningen och delvis också för försörjningsberedskapen. De förädlar råvaror i närheten av råvaruförekomsten. De är dessutom lönsamma för aktieägarna, bland dem staten. De är ett arv efter president Kekkonen som inte får skingras genom att tillåta utländska ägare att ta över innehavet och beslutanderätten.

Fingrid Oyj är ett viktigt stamnätsbolag, där staten bör återta sitt innehav och sin rösträtt på grund av den nationella försörjningsberedskapen och funktionssäkerheten. Riksdagen har tidigare samtyckt till att staten helt avstår från bolaget, men ingen utförsäljning har ännu skett. Riksdagen bör besluta att staten behåller minst 10 procent av innehavet och rösträtten i Fingrid Oyj. Andelen kan med fördel vara större än så.

Det finns ett bolag till som bör ägnas uppmärksamhet, nämligen Telia Sonera Oyj. Regeringen ber om fullmakt att helt få avstå från statens innehav i det bolaget. Svenska staten äger ca 37 procent av bolaget. Det strama tidsschemat hindrade ekonomiutskottet att titta närmare på detta faktum liksom på situationen och utvecklingen i många andra bolag.

Jag anser mig inte kunna omfatta utskottets betänkande på de ovannämnda punkterna. Min åsikt är att staten ska behålla minst 10 procent av innehavet och rösträtten i de sex bolagen. Det borgar för att staten blir en betydande ägare och kan påverka besluten inom företaget.

Motivering

Om propositionen med förslag till lag om statens bolagsinnehav och ägarstyrning godkänns, påverkas regeringens och riksdagens bestämmande inflytande avsevärt i många bolag när beslut fattas om innehavet.

Beslut om att minska innehavet i strategiskt viktiga bolag bör inte fattas utan att riksdagen ger sitt samtycke för varje bolag separat. Under de senaste 20 åren har ofattbart kortsiktiga beslut fattas om företagsarrangemang såsom att avstå från fullt ägarskap i energibolag. Sådana felgrepp bör undvikas framöver.

Kreditexpansionen ute i världen hotar gå på en mina vilket ögonblick som helst och därför lönar det sig att hålla fast vid fasta produktionstillgångar åtminstone inom de sektorer som Finland fortsatt är i stort behov av. De ekonomiska prognoserna för vårt land görs tyvärr fortfarande upp utifrån samma ekonomiska läror som inte heller hittills har lyckats förutspå regressioner eller depressionen, inte ens när krisen varit starkt överhängande.

Bruttonationalproduktionen inom euroområdet uppgick 2006 till ca 8 400 miljarder euro. Upplåningen har fortsatt i accelererande takt, på senaste tid med över 1 000 miljarder euro per år. Man behöver bara ägna sig åt lite huvudräkning för att inse att med de två siffrorna borde den ekonomiska tillväxten inom euroområdet vara något helt annat än vad den är. Att i allt snabbare takt öka skuldbeloppet, som redan nu är 14 200 miljarder euro inom euroområdet, stupar snart på en matematisk omöjlighet, om det inte redan gjort det. Bara Europeiska centralbanken kan med hjälp av en våldsam inflation hindra penningmarknaden från att kollapsa.

Det är självklart att det existerar en bostadsbubbla i Finland, låt vara att man på officiellt håll hävdar det motsatta. Bostadslånen har gjort att det helt enkel är omöjligt för en del av befolkningen att ta mer lån och en brant nedgång i bostadspriserna med en mängd skadliga bieffekter lurar runt hörnet.

Vi har lånat av framtiden och betalar i stadsbudgeten närapå 2 miljarder euro extra per år för att pensionspengarna inte fonderats. Pensionsfondernas implicita skuld torde redan vara uppe i 250 miljarder euro. Den exakta summan är svår att ange då pensionsfonderna (åtminstone statens) skriver upp siffrorna i takt med att beräkningsmetoderna och åldersprognoserna preciseras.

Man har gett en överdrivet rosig bild av det ekonomiska läget här hemma. Tilltron att utförsäljningsbesluten fattas med medborgarnas bästa för ögonen vacklar. Därför föreslår jag att det är riksdagen som ska fatta beslutet när det handlar om utförsäljning av aktier i strategiskt viktiga bolag.