Motivering

Allmänt.

Finlands ekonomiska välfärd har länge baserat sig på användningen och förädlingen av naturresurserna. Traditionella, starka industribranscher genomgår en kraftig förändring och dessa branscher kan inte längre förväntas utgöra grunden för Finlands export på samma sätt som tidigare. Man kan bl.a. se positiva tecken i den förnyelse som pågår inom skogssektorn. Uppkomsten av nya former av affärsverksamhet förutsätter att man värnar om näringslivets konkurrenskraft och med ändamålsenliga styrmetoder och tillgång till inhemska naturresurser skapar verksamhetsförutsättningar för en bioekonomi med inhemska produktionsinsatser. Med bioekonomi kan man stimulera den ekonomiska tillväxten och skapa nya arbetstillfällen både på landsbygden och i industrialiserade områden, minska beroendet av fossila bränslen och förbättra primärproduktionens och processindustrins ekonomiska och ekologiska hållbarhet. För att uppnå detta mål är det av stor vikt att skapa en attraktiv miljö för investeringarna så att användningen och förädlingen av våra naturresurser kan utvecklas. Felaktiga styrmedel kan höja kostnaderna och sätta upp oändamålsenliga gränser för utnyttjandet av naturresurser.

Genomförandet av naturresursstrategins vision och redogörelsens rubrik förutsätter att vi har en framgångsrik industri. I ett samhällsekonomiskt perspektiv är det nödvändigt att främja en hållbar tillväxt och säkra tillräckliga naturresurser också i framtiden. Som jord- och skogsbruksutskottet har påpekat bidrar man positivt till utvecklingen av hela Finlands region- och samhällsstruktur genom att utnyttja åkrar, skogar och viltbestånd samt fiskbestånd på ett hållbart sätt: upprätthållandet av den infrastruktur som behövs för naturresursekonomin tjänar också andra behov i samhället. Också torvutvinning är motiverat så länge vi använder andra fossila bränslen. Gruvindustrins processer och verksamhetsmodeller ska vidareutvecklas så att mineraltillgångarna i vår jordmån kan utnyttjas bättre på ett för miljön hållbart sätt. Det är viktigt att det allmänna för sin del skapar förutsättningar för förädling av malmer och mineraler. Inhemsk livsmedelsproduktion bidrar till ökad självförsörjning och bättre försörjningsberedskap under undantagsförhållanden.

Grunden för det finländska skogsbruket är en allsidig användning av skogarna där ekonomiskogarna erbjuder olika ekosystemtjänster på ett mångsidigt sätt. Virkesproduktionen är sammankopplad med andra användningsformer och med skyddet av naturvärden med utgångspunkt i olika parallella mål. Det är problematiskt för Finland om dessa mål ses på EU-nivå som alternativa eller varandra uteslutande. Principen om allsidig användning ska bibehållas också i fråga om vattendrag.

Inflytande på övernationell lagstiftning.

  Eftersom linjedragningar från EU har en stor betydelse för vår ekonomi som baserar sig på utnyttjande av naturresurserna, är det mycket viktigt att beakta finländska naturresurspolitiska aspekter, när reglering och strategier på EU-nivå bereds. Att påverka EU på ett handlingskraftigt och proaktivt sätt är effektivast i ett tidigt skede av beredningen: ministerierna borde ha en initiativrik roll och resurser för att påverka i förhand tillsammans med intressentgrupperna. Finland ska skapa egna för våra förhållanden lämpliga uppföljningsmetoder och försöka främja användningen av dem i EU. Vi måste också försöka se till att de skyldigheter som åläggs industrin är konkurrenskraftiga i ett internationellt perspektiv också i förhållande till tredje länder. Sådana EU-normer ska undvikas som skapar osäkerhet och försämrar möjligheterna att investera i en miljövänligare produktion och ställer EU-länderna i en sämre ställning i förhållande till tredje länder. Dessa principer ska följas när Finland som en del av EU deltar i förhandlingarna om WTO-avtal.

Tillståndsförfarandet.

  Naturresurspolitiken uppfattas för närvarande som splittrad. Bioekonomin kan främjas bara om det sker samtidigt och går i samma riktning på flera politikområden. I organiseringen av tillståndsförvaltningen måste man vidta sektorsövergripande och tväradministrativa åtgärder. Genom harmonisering och inbördes samordning av processerna kan stora förbättringar uppnås. Nuläget upplevs delvis som oändamålsenligt komplext med överlappande skyldigheter. Det skulle vara viktigt att i större utsträckning än nu ha en gemensam tillgång till separata processer och olika myndigheters informationsmaterial.

Enligt uppgift till ekonomiutskottet kan processen göras betydligt smidigare t.ex. genom ett elektroniskt miljötillståndsförfarande. Detta gagnar både tillståndssökande, myndigheter och andra berörda. Ekonomiutskottet välkomnar målet att regionförvaltningsverken under 2015 helt övergår till en elektronisk hantering av miljötillstånd. Målet bör vara att det ställs maximigränser för hur länge tillståndsprocessen får pågå.

Framtida utvecklingstrender och möjligheter.

Ekonomiutskottet omfattar riktlinjerna för främjande av naturresursekonomin och resurseffektivitet i framtidsutskottets utlåtande. En hållbar användning av de begränsade naturresurserna ska ses som möjliggörare av nya affärsmodeller och inte som en begränsande faktor. Det är viktigt att riktlinjerna på olika politikområden pekar åt samma håll.

För att utveckla ny affärsverksamhet ska vi ha bättre beredskap att identifiera och förutse nationella och internationella utmaningar och behov. I det här avseendet borde samarbetet mellan företagen och den offentliga sektorn intensifieras för att skapa internationellt lockande försöksmiljöer. Att främja cleantech i offentlig upphandling innehåller en stor potential för en pionjärmarknad. För att detta mål ska nås behövs det sannolikt helt nya upphandlingsprocesser och budgetförfaranden.

Avslutningsvis.

En hållbar naturresursekonomi förutsätter också konkurrenskraftiga företag och att finansiering riktas i synnerhet till kommersialisering av produkter och tjänster och till försöksprojekt. Finland bör få centra för pilot- och demonstrationsprojekt som är tillräckligt stora. Det finns gott om outnyttjade möjligheter i användningen av offentlig upphandling för demonstrering av nya lösningar och skapande av referenser. Resurser ska särskilt riktas till sektorer med exportpotential.

Användningen av inhemsk biomassa i energiproduktionen och som råvara i biobränslen måste ökas genom en långsiktig energipolitik. Användningen av biomassa i energiproduktionen är viktig och hjälper Finland att nå målen för användning av förnybar energi, men samtidigt ska en produktion med högre bearbetningsgrad eftersträvas. Bioprodukter måste ges fördelar i förhållande till produkter tillverkade av icke-förnybara naturresurser. En hållbar naturresurspolitik förutsätter en övergripande analys som förenar olika naturresurser och sektorer. Ett djupare samarbete mellan olika förvaltningsområden hör till de centrala målen och en utmaning i att ta fram en genuin samlad strategi, vilket också miljöutskottet uppmärksammat i sitt utlåtande. Resurseffektivitet innebär i praktiken att naturresurser används på ett sätt som minimerar miljö- och klimateffekter och att sådana nyttigheter prioriteras som ger mest mervärde, skapar arbetstillfällen och bidrar till bättre kolbalans.