Motivering
Allmänt
Det finländska innovationssystemet har redan länge
hållit sig i framkanten på den internationella
arenan. Men under de allra senaste åren har våra
positioner i jämförelser av konkurrenskraften
börjat dala. Det signalerar att vårt nuvarande innovationssystem
inte längre räcker till för att svara
mot dagens utmaningar.
Vårt eget samhälle och vår internationella omvärld
ser helt annorlunda ut än när det nuvarande innovationssystemet
utformades. Globalisering, en hållbar utveckling, ny teknik
och särskilt den åldrande befolkningen som kraftigt kommer
att påverka den demografiska strukturen hos oss lyfts också i
redogörelsen fram som de viktigaste förändringspådrivarna.
Ju mer industriproduktionen flyttas utomlands, desto viktigare är
det med tanke på den ekonomiska utvecklingen att värna
om Finlands kompetensbaserade ekonomiska konkurrenskraft.
Det finns tydliga brister i det nuvarande systemet, påpekar
utskottet. FoU-verksamheten inom företagssektorn ligger
i en relativt liten företagsgrupps händer. De
tio största företagen står nämligen
för 60 procent av forskningen inom hela företagssektorn.
Dessutom visar forskningen inom den privata sektorn tecken på stagnation.
Internationaliseringen har inte lyckats som förväntat.
Det råder brist på kapitalinvesterare och tillväxtföretagen
har inte varit särskilt attraktiva objekt för
utländska investeringar. Detta försvårar
särskilt kommersialiseringen av innovationer. Merparten
av innovationerna stannar bl.a. på grund av kapitalbrist
på planeringsstadiet eller så är man
tvungen att sälja ut dem just då uppfinnaren och
samhället skulle börja förtjäna
på dem. Man kan också med fog fråga sig
om forskningen och utvecklingen i alltför hög
grad är inriktad på teknologi.
Den innovationspolitiska redogörelsen är ett förändringsdokument
som beskriver måltillståndet. Syftet är
att säkerställa att Finland har en högkvalitativ
innovationsmiljö, internationell konkurrenskraft och attraktionskraft.
Metoderna som erbjuds är förutom ett starkt kunnande
en starkare internationalisering, efterfråge- och användarorientering
och ett allsidigare grepp på kreativitet och innovativitet.
Någon närmare beskrivning eller analys av nuläget
och de observerade bristerna ingår inte i redogörelsen.
Inte heller erbjuds konkreta redskap för att nå måltillståndet.
Finland har satsat kraftigt på innovationssystemet
och även framöver kommer det att vara A och O
för vårt kunskapsbaserade samhälle att systemet
faktiskt fungerar. Utskottet menar att de stora linjerna som redogörelsen
drar upp är motiverade och att det i dagens ekonomiska
läge krävs snabba tag för att nå måltillståndet.
Utskottet tar i det följande upp vissa teman med hög
relevans för innovationspolitiken.
Redogörelsens vägval
Förutom en stark kompetensbas, grundbulten för hela
innovationspolitiken, bygger redogörelsen på fyra
grundläggande strategiska val, dvs. 1) innovationsverksamhet
i en gränslös värld, 2) efterfråge-
och användarorientering, 3) innovativa individer och gemenskaper
och 4) systemiskhet. Denna innovationspolitiska plattform kompletteras
av tio utvecklingsstrategier.
Regeringen framhåller i redogörelsen att innovationsverksamheten
måste vara övergripande. Det centrala begreppet är
systemiskhet, som avser en fullständig och omstrukturering
av systemen. Det betyder att alla politikområden måste
förnyas, att sektorsgränserna blir lägre och
att samarbetet intensifieras.
Innovationspolitik definieras i redogörelsen som en
utnyttjad kompetensbaserad konkurrensfördel. Utskottet
vill emellertid påpeka att måttstocken inte bara
kan vara produktivitet och konkurrenskraft utan innovationsverksamheten
bör även bedömas utifrån vilket
genomslag den får, dvs. hur den bidrar till välmåendet
i samhället.
Redogörelsens vägval har fått ett
brett stöd. Men det finns vissa frågor som väckt
diskussion. Särskilt kulturutskottet och framtidsutskottet
framhåller att innovationsverksamheten mer borde ta hänsyn
också till konst, kultur, formgivning och den kreativa
sektorn över lag. Det är helt tydligt att den
kreativa ekonomin håller på att bli en väsentlig
del av innovationspolitiken. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet
understryker för sin del att arbetsplatsnivån
och de anställda tydligare bör integreras i systemet.
Ekonomiutskottet anser att det behövs en attitydförändring,
bra samordning och ett effektivt och enklast möjliga innovationssystem
för att måltillståndet ska nås.
Det breda innovationsbegreppet öppnar för nya
aspekter med bjuder också på utmaningar. Systemiskhet,
kundorientering och internationalism bör kunna byggas in
i olika projekt. För det behövs en kompetentare innovationsorganisation.
En vision av måltillståndet är helt
på sin plats, men behöver snabbt kompletteras
med konkreta insatser. Den första konkreta åtgärden är
forsknings- och innovationsrådet, som inledde sin verksamhet
i början av året. Rådet är resultatet av
en utvidgning av det tidigare vetenskaps- och teknologirådets
uppgifter. Det nya rådet ska behandla centrala frågor
som gäller vetenskap, teknologi och hur dessa kan utnyttjas
och utvärderas.
Den nationella strategin för immateriella rättigheter
(IPR-strategin), som publicerades den 26 mars 2009 i form av ett
principbeslut från statsrådet, bidrar till att
konkretisera visionen. Enligt strategin ska Finland 2015 ha en
IPR-miljö som på ett effektivt sätt stöder
innovationer och kreativt arbete. Strategin anger på vilket
sätt systemet för immateriella rättigheter
fås att fungera bättre.
Kompetensbas
Innovationsstrategin utgår från en bred kompetensbas,
vilket förutsätter att finländarnas utbildnings-
och kunskapsnivå är hög, att forskningen är
tillräcklig bred och håller hög nivå och
att nya kunskaper tillvaratas snabbt och effektivt.
Redogörelsen lyckas på ett bra sätt
lyfta fram att kompetensen måste vara mångsektoriell
och att det behövs nationella och internationella kompetensnätverk
för att stärka den finländska kompetensbasen.
I praktiken betyder det att vi måste säkerställa
att hela den höga nivån på vårt utbildningssystem
och resurserna för det säkerställs och
utvecklas.
En bred kunskapsbas på hög nivå är
enligt utskottets mening den viktigaste enskilda faktorn i den praktiska
innovationspolitiken. Behovet av att kunna nyttiggöra redan
existerande kunskap och förmågan att kombinera
kunskap av olika slag kommer att accentueras i framtiden. I redogörelsen
pekar regeringen helt riktigt på hur viktig yrkesutbildningen är
och inlärningen på arbetsplatsen behöver ökas.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet påpekar
att en arbetsplats där man mår bra också är
en kreativ arbetsplats. Genom att insatserna för att
utveckla arbetslivets produktivitet flyttas över på Tekes
(utvecklingscentralen för teknologi och innovationer) kommer
systemiskheten att öka och ett brett nyttiggörande
av innovationskunskaper inom arbetslivet att vinna terräng.
I nuläget finns mycket att förbättra
i kompetensbasen. Särskilt angelägen har man varit
att tillräckliga resurser anslås såväl
för undervisningen som för den infrastruktur som
utbildningssystemet kräver. Grundforskningen tvingas konkurrera
om projektfinansiering och den byråkratin slukar oskäligt
mycket resurser.
För forskarsamhällets del kräver
systemiskheten att gränserna mellan fakulteter blir lägre och
att kunskaper och färdigheter av olika slag nyttiggörs över
ett vidare fält. Dessutom behöver samarbetet mellan
forskarsamhället och företagen intensifieras.
Inom traditionella sektorer fungerar samarbetet ganska bra, men
särskilt på nya områden och inom servicesektorn
krävs det en förbättring. Yrkesläroanstalterna
måste ges en tydligare och effektivare roll som spridare
av forskningsrön till affärsvärlden.
Likaså gäller det att hitta bättre rutiner
som medger flerriktade karriärvägar så att det blir
möjligt att ibland jobba med forskning, ibland med praktiskt
arbete. Behovet är akut med hänsyn till att synnerligen
kompetent arbetskraft går arbetslös på grund
av den rådande ekonomiska situationen.
Internationalisering
Jämfört med många andra länder
kännetecknas vårt innovationssystem av svag internationalisering.
Antalet forskare i förhållande till hela befolkningen
hör till de största i världen, men andelen
utländska forskare till de minsta i Europa (Finland 1,7 %,
Sverige över 10 % och Nederländerna över
40 %). I internationell jämförelse är
antalet utländska lärare och doktorander litet och
forskarrörligheten har minskat. Ytterst få doktorander
stannar kvar i Finland efter avslutade studier. Den utländska
finansieringens andel av FoU-arbetet i Finland ligger under OECD:s medelnivå.
Något som också hindrar vår kunskapsbaserade
ekonomi att utvecklas är att endast ett fåtal
utländska företag har FoU-enheter i Finland.
När det gäller innovationsverksamhet ställer redogörelsen
som mål att Finland ska bli en föregångare
i världen inom utvalda områden. Målet är
högt ställt och kräver prioriteringar
för att nås.
Som exempel på dagens prioriteringar kan tas de strategiska
spetskompetenskluster som från 2008 inrättats
som gemensamma forskningsorganisationer för företag,
universitet och forskningsinstitut. I dag är sex klustrar
verksamma: Metsäklusteri Oy, CLEEN Ab (energi och miljö),
FIMECC Ab (metallprodukter och maskinbyggnad), TIVIT Oy (informations-
och kommunikationsindustri), RYM-SHOK Ab (den byggda miljön)
och ett kluster för hälsa och välfärd.
Inom ramen för kompetenscentrumprogrammet finns det 13
nationella kompetenskluster med 4—7 regionala kompetenscentrum
var. Klustren är boende, digitala innehåll, livsmedelsutveckling,
enegiteknik, HealthBio (biohälsokluster), välbefinnande,
datateknik överallt, turism och upplevelseproduktion, hav,
nano- och mikrosystem, förnybar skogsindustri, miljöteknologi
och intelligenta maskiner. Forskning som har samband med projekt
inom de strategiska spetskompetensklustren och kompetenscentrumen
pågår också inom de teknologiprojekt
som tillsatts i enlighet med Europeiska kommissionens sjunde ramprogram
(European Technology Platform/Joint Technology Initiative)
vilket bäddar för samarbete kring EU-projekt.
Prioriteringar är alltså nödvändiga.
Våra begränsade resurser räcker inte
till för att göra så här många
områden till internationellt intressanta forskningsobjekt.
Djärvare fokuseringar när det gäller
våra nationella spetsprojekt skulle således vara
på sin plats. Färre sektorer medger också bättre
den risktagning som spetsutveckling kräver.
För att kunna stå sig i den internationella
konkurrensen har det blivit allt viktigare att ge akt på hur
det globala konkurrensläget och omvärlden förändras,
snabbt kunna svara på kundernas nya behov och tillgodogöra
sig kunskap som genererats på annat håll. Främst är
det företagen som sköter bevakningen, men också det
internationella nätverket FinNode (USA, Japan, Ryssland
och Kina — planer finns att öppna ett kontor i
Indien). I optimala fall fungerar kontoren som känselspröt
på viktiga marknadsområden samt bidrar till finska
företags nätverkande och tillträde till
marknader.
Även Finpro har startat en ny verksamhet som har till
uppgift att på de internationella marknaderna fånga
upp såväl svaga som starka signaler som finska
företag kan ha nytta av. Finpro har till sin hjälp
250 observatörer runt om i världen. Verksamheten
konkretiserar innovationsredogörelsens efterfråge-
och kundorienterade koncept.
Ekonomiutskottet vill i likhet med finansutskottet uppmärksamma
att resurserna för bidrag till företagens internationalisering
genomgående varit mycket njugga. Det rådande ekonomiska
läget pockar på ökade resurser.
Statens roll
Ansvaret för att skapa fungerande ramar för innovationer
och kommersialisering av dem vilar på staten. Det gäller
såväl bidrag och resurser för verksamheten
som en fungerande lagstiftning.
Primära aktörer i det finländska
innovationssystemet är företag, universiteten,
Tekes, Statens tekniska forskningscentral, Sitra, Uppfinningsstiftelsen,
Finlands Akademi, Industriinvestering, arbetskrafts- och näringscentralerna, Finpro
och Finnvera. Sitra, som lyder under riksdagen, bidrar till systemet
med sin programbaserade verksamhet. Ny på arenan är
de tidigare nämnda forsknings- och innovationsrådet.
Dessutom är ett flertal ministerier engagerade som administratörer.
Utskottet menar att det nuvarande systemet absolut måste
bli tydligare. Låt vara att aktörerna själva
i stort sett vet vilket deras område är, är
det svårt för kunderna att lista ut vem som ansvarar
för vad. Men det är inte bara systemet som behöver
göras tydligare utan samordningen av verksamheten måste
också bli effektivare.
Utskottet har ovan beskrivit den verksamhet som bedrivs inom
de strategiska spetskompetensklustren och kompetenscentrumen. Särskilt små och
medelstora företag har ansett verksamheten vid de regionala
kompetenscentrumen vara viktig. Det har upplevts som en brist att
de små och medelstora företagen inte har kunnat tilldelas
någon roll i de projekt som drivits vid spetskompetensklustren.
Detta är något som man nu lär ha uppmärksammat
och följaktligen har man intensifierat samarbetet mellan
spetskompetensklustren och kompetenscentrumen och tydliggjort deras
arbetsfördelning. I enlighet med de nya strategierna gäller
det också att se till att projekten faktiskt är
systemiska.
Den stora uppgiften att koncentrera innovationsverksamheten
kommer man att försöka tackla med hjälp
av de klusterbaserade kompetenscentrumen. Utskottet menar att den
finländska samhällsekonomin kan fås
att växa inte bara snabbt utan också hållbart
dels med draghjälp från tillväxtcentrumen,
dels genom att erbjuda områden med långsammare
tillväxt möjlighet att fullt ut utnyttja innovationer
och delta i innovationsverksamheten inom de specialsektorer där
deras styrka ligger.
Det gäller också att se till att resurserna
utnyttjas effektivt. Det räcker inte med att genomföra
projekt utan det är viktigt att den kunskap projekten genererar
tillvaratas effektivt. Enligt information händer det alltför
ofta att idéer aldrig genomförs eller tas till
vara.
Staten bör också med sitt agerande föregå med
gott exempel. I detta sammanhang finns det t.ex. anledning att diskutera
hur man genom offentlig upphandling kan främja innovationer
och deras användning.
Stödinstrumentet
Till statens uppgifter hör också att försöka
rätta till eventuella marknadsbrister. De stora problemen
inom innovationssektorn har att göra med innovativt tillväxtentreprenörskap
och kommersialisering av innovationer. Svårigheten ligger
i att det finns så få innovativa tillväxtföretag
och att företagen har svårt att finna kapital
för tillväxtfasen då i synnerhet kommersialiseringen
av innovationer kräver utomstående finansiering. Om
svårigheterna kulminerar, kan det leda till att innovationerna
inte tillvaratas eller att de säljs och tas i produktion
utanför våra gränser. I det rådande
ekonomiska läget är det viktigare än någonsin
att finna sätt att kommersialisera framtagna idéer
och snabbt få dem i produktion. Att få utländska
investerare att bli intresserade av finländska tillväxtföretag är
en första rangens fråga om att trygga tillgången
på adekvat finansiering. EU-finansiering av olika slag
bör också utnyttjas.
Vårt nuvarande bidragssystem bygger på direkta
understöd. En viktig bidragskanal är Tekes, som årligen
anlitas av ca 2 800 företag. Till de nyaste projekt som
Tekes startat för tillväxtföretag hör
programmet Tuli — Tutkimuksesta liiketoimintaan (Från
forskning till affärsverksamhet), som inleddes 2008 och
gäller 2008—2014) och ett företagsacceleratorprojekt
VIGO, som startade i april i år och som med hjälp
av incitament från den offentliga vill locka internationellt
erfarna, professionella toppförmågor för
att utveckla företagsembryon till snabbväxande
företag. Målet är att effektivisera verksamheten
på den finländska kapitalmarknaden och få såväl internationella
acceleratoraktörer som kapitalinvesterare till landet.
Finansiering garanteras delvis också genom den fondernas
fond som Industriinvestering och arbetspensionsbolagen grundat.
När det gäller FoUI-verksamhet håller
den internationella skattekonkurrensen på att skärpas, och
därför utreder man också i Finland hur
skatteavdragen för FoU-utgifter kunde ändras för
att främja innovationsverksamheten i små och medelstora
företag. För skatteincitament talar en bättre
tillgänglighet, en lättare administrativ börda
och en marknadsorientering som överträffar ett
direkt bidrag. För tillväxtföretagens
del bör det också utredas vilka eventuella skatteincitament
som kunde komma i fråga för s.k. affärsänglar,
utländska fondplacerare och finländska allmännyttiga
företag och organisationer.
Finlands erfarenheter av metoderna att komma ur den ekonomiska
depressionen på 1990-talet är goda när
det gäller satsningarna på FoU-verksamhet. Satsningarna
resulterade nämligen i att hela vår ekonomi fick
ett rejält tillskott till konkurrenskraften. En förutsättning
för att målen i redogörelsen ska nås är
att regeringsförklaringens ambition att den nationella
satsningen på FoU-verksamhet ska ha ökat till
fyra procent av bnp fram till 2011 uppfylls. För att målet
ska nås måste mer än 8 500 miljoner euro
i gängse pris läggas ner på FoU-verksamhet
2011. Den offentliga sektorns andel är 30 procent. Av bedömningar
gjorda i dag av bnp och FoU-finansieringen kan man sluta sig till
att varken den offentliga eller den privata finansieringen kommer
att nå det uppställda målet. Den offentliga
FoU-finansieringens andel av bnp uppskattas 2008 ha uppgått
till 0,94 procent, vilket är under EU-målet en
procent. Med de finansieringsbeslut som tagits till dags dato stiger
andelen till 0,97 procent 2011 trots att målet är
1,2 procent. I pengar räknat handlar det om ca 450 miljoner
euro. På denna punkt håller utskottet med finansutskottet och
kulturutskottet om att man bör försöka
nå det uppställda målet.
Redogörelsen tar inte ställning till hur stödinstrumenten
kunde utvecklas. Den evaluering av vårt innovationssystem
som pågår under ledning av Näringslivets
forskningsinstitut kommer när den blir klar i år
att utgöra ett underlag för framtida beslut. Utskottet
skyndar på besluten.
Fortsatta åtgärder
Utskottet ställer sig helhjärtat bakom redogörelsens
visioner när det gäller målen för
innovationssystemet. Men hur målen ska nås är
på många punkter ännu öppet.
Vilka ändringar krävs det i innovationsorganisationen
eller dess funktionssätt eller i stödinstrumenten
eller sättet att mäta måluppfyllelsen
för att visionen ska kunna fullföljas? Hur ska
systemiskheten, efterfråge- och kundorienteringen och internationaliseringen
kunna integreras i alla projekt? Har vårt utbildningssystem
kapacitet att producera fler nya företagare, innovationer
och förmåga att kommersialisera innovationerna?
Kruxet med det nuvarande systemet är att det finns
ett överutbud av program, organisationer och innovationspolitiska
instrument som delvis överlappar varandra. De gamla strukturerna finns
kvar trots att nya byggts upp. Det är tydligt att systemet
behöver förenklas.
Men med tanke på Finlands framtid måste vi framför
allt fråga oss vad vi ska satsa på. Innovationspolitiken
måste kunna svara på dels nationella utmaningar,
dels stora globala utmaningar med konsekvenser för oss,
såsom klimatförändringen och en tryggad
energiförsörjning. Det behövs lösningar
som möjliggör såväl en övergång
till ett utsläppssnålt samhälle som ett hållbart
utnyttjande av naturtillgångar. I anknytning till detta
sattes under utskottsbehandlingen särskild fokus på energi-
och miljösektorn, som omfattas av de projekt som drivs
inom spetskompetensklustren och kompetenscentrumen och där
en stor exportpotential finns inbyggd. Också vår
starka kompetens inom utbildning, hälso- och sjukvård
och äldreomsorg har exportpotential.
När de internationella marknaderna börjar återhämta
sig kommer en nu uppdelning av dem att ske, och då gäller
det för Finland att kunna konkurrera om andelar. Nu är
läge för djärva grepp med siktet inställt
på framtiden.