Motivering

Gemenskapen har ingen egentlig behörighet inom energisektorn med stöd av Romfördraget. Energifrågor har behandlats närmast ur den inre marknadens, miljöns eller beskattningens synvinkel. Artikel 100 i Romfördraget ger dessutom rådet möjlighet att vidta gemensamma åtgärder, om det uppstår problem i fråga om tillgången till en viss vara. Trots att gemenskapen saknar en gemensam energipolitik är nämnda politik dock förknippad med en allt klarare gemenskapsdimension. Medlemsstaternas energilösningar kan inte undgå att påverka också de övriga medlemsstaternas energimarknader. Utöver trycket på energimarknaden förutsätter miljöproblemen och naturligtvis även de internationella avtal som gemenskapen ingått samarbete inom energisektorn. Vid sidan av det intensifierade interna samarbetet inom energisektorn i Europeiska unionen bör unionen också sträva efter att öka sitt inflytande i energifrågor globalt, i synnerhet då Förenta staterna nu har sagt upp Kyoto-avtalet.

I och med att energiförbrukningen inom Europeiska unionen fortsätter att öka försvagas energisjälvförsörjningen obönhörligen utan en gemensam och aktiv energipolitik. Unionens energiimport är redan nu ungefär hälften av förbrukningen och beroendet av importenergi ökar enligt grönbokens uppskattningar till 70 procent fram till 2030 om ingen ändring görs i energipolitiken.

Energistrategin

I grönboken lägger kommissionen fram sin syn på en energistrategi för Europeiska unionen. Enligt den bör unionen koncentrera sig på de medel som effektivast styr efterfrågan: skatteinstrument, reglering och andra marknadsinstrument som gör det möjligt att styra energiförbrukningen och transporterna så att förefintliga avtal och framtida mål för förebyggande av klimatförändringar kan iakttas.

Det första målet för energistrategin är att minska utsläppen. Det skall nås genom en aktiv energisparpolitik och genom främjad användning av mindre förorenande energiformer. En annan del av strategin är transportpolitiken. En minskning av trafikutsläppen förutsätter utveckling av järnvägsnätet, översyn av vägtrafiken, rationalisering av privatbilismen och utveckling av miljövänliga transportformer. Andra mål för strategin är att främja användningen av förnybara energiformer, bevara energisjälvförsörjningen på sin nuvarande nivå och att åstadkomma gemensamma europeiska lösningar på problemen. Genom gemensamma handlingsmodeller kan vi främja utvecklingen av den inre marknaden, förstärka de strategiska oljereserverna och samla naturgasreserver. Till de gemensamma lösningarna hör även en energibeskattning som styr energiförbrukningen i en miljövänligare riktning samt utveckling av energiöverföringsnäten.

I fråga om energisparande bör uppmärksamhet fästas särskilt vid energieffektiviteten i byggnadsbranschen, industrin och trafiken. En åtstramning av byggbestämmelserna och nya energiformer i uppvärmningen skulle ge betydande energibesparingar. I grönboken behandlas inte alls den finländska samproduktionen av värme och el och inte heller fjärrvärme, vilka dock gör det möjligt att märkbart minska miljöutsläppen. Fjärrvärme används förutom i de nordiska länderna även i många av kandidatländerna och en upprustning av fjärrvärmenäten i dem kunde ha stor betydelse för minskningen av utsläppen i hela Europa. För trafikens del bör åtgärderna inriktas på att å ena sidan välja miljövänligare transportformer och å andra sidan vidareutveckla fordonstekniken i en mindre förbrukande riktning.

En diversifiering av energiförbrukningen bör beaktas i samband med investeringar inom energisektorn. Vid val mellan olika energiformer bör förebyggandet av klimatförändringar prioriteras. Allt större satsningar bör göras på förnybara och samtidigt självförsörjande energiformer samt på andra former av lågutsläppsenergi, annars uppnås inte det tidigare uppställda målet, d.v.s. en andel på 12 procent. Nya möjliga finansieringsformer vore enligt kommissionen temporära avgifter som skulle tas ut på övriga producenters vinster (olja, gas och kärnkraft). Forsknings- och utvecklingsarbete inom energisektorn hör även nära ihop med diversifieringen av förbrukningen. I enlighet med sina tidigare linjedragningar betonar utskottet forskningens och produktutvecklingens betydelse och anser att tillräckliga resurser bör garanteras för dem.

En harmonisering av energibeskattningen i medlemsstaterna vore till hjälp vid utvecklingen av gemensamma energilösningar som är en nödvändighet för unionen i framtiden. Det förutsätter dock att den inre marknaden fullbordas inom energisektorn, vilket innebär ökad konkurrens mellan de nationella aktörerna inom energisektorn, nya regleringsfullmakter och skäliga tran-siteringsmöjligheter. På en öppnare marknad är skatteinstrumentet det flexiblaste och effektivaste medlet att styra de olika aktörerna på marknaden till ett ändrat beteende. Energibeskattningen och en liberalisering av energimarknaden har redan i åratal debatterats inom Europeiska unionen. Utskottet önskar att Finland för sin del med alla till buds stående medel arbetar för att driva på saken. Medlemsstaterna bör godkänna det faktum att de internationella förpliktelserna förutsätter effektiva åtgärder inom unionen och att det inte finns obegränsat med tid.

Enligt utskottet är grönboken en god öppning på debatten och en bra grund för utvecklande av en energistrategi för Europeiska unionen. Grönboken saknar dock reella lösningar på problemen. Utskottet omfattar regeringens ståndpunkt och understryker att de energipolitiska lösningarna i regel fortsättningsvis bör omfattas av den nationella beslutanderätten. Åtgärderna på gemenskapsnivå bör koncentreras på att skapa en inre energimarknad, fastställa enhetliga minimistandarder för energibeskattningen, genomföra åtagandena i de internationella miljöavtalen, främja användningen av förnybara energikällor och stödja forsknings- och utvecklingspolitiken.

Det primära villkoret är enligt utskottet att medlemsstaterna själva fritt får besluta om sina egna energilösningar, dock med beaktande av de internationella förpliktelserna. Utskottet förutsätter att varken energistrategin eller någon annan av gemenskapens energilösningar får inverka på en medlemsstats rätt att vägra ta emot kärnavfall från andra medlemsstater.

Europeiska unionen har förbundit sig till det internationella Kyoto-avtalet. Inom unionen är därtill det sjätte miljöprogrammet under arbete liksom även en strategi för hållbar utveckling som avses bli godkänd i Europeiska rådet i Göteborg. Utskottet anser att utgångspunkten för unionens egen klimatpolitik och energistrategi bör vara att unionen utfäster sig att iaktta Kyoto-avtalet. I det fortsatta arbetet bör det ses till att de praktiska åtgärderna å andra sidan är tillräckligt effektiva men i harmoni med avtalsförpliktelserna.

Försörjningstryggheten

Genom försörjningstryggheten eftersträvas inte en maximering av energisjälvförsörjningen eller en minimering av beroendet utan en minskning av de risker som eventuellt är förknippade med beroendet. Målet bör vara en balansering och diversifiering av leveranskällorna samt att producentländerna hör till världshandelsorganisationen WTO.

Energiförbrukningen i Europeiska unionen baserar sig i detta nu till stor del på olja, naturgas, kärnkraft och fasta bränslen. Med ökad import av olja och gas bör strategiska lagringsmöjligheter eller nya importrutter övervägas för att bevara en tillräcklig nivå på försörjningstryggheten. Ökningen av naturgasberoendet dryftas ganska litet i grönboken.

Grönboken behandlar mycket vidlyftigt energianskaffningsutvecklingen ända fram till 2030. När det gäller försörjningstryggheten som helhet är situationen inte positiv. Energiförbrukningen i Europeiska unionen stiger, produktionen av primärenergi minskar och importberoendet ökar. De mål som å ena sidan gäller en förbättring av energiförsörjningen och å andra sidan en minskning av effekterna på miljön är delvis motstridiga. Enligt utskottet bör även energiförsörjningstryggheten i unionen kopplas till Kyoto-avtalen.

Med tanke på försörjningstryggheten vore det bäst med ett system som är så decentraliserat som möjligt och där energiförbrukningen baserar sig på flera energiformer så att beroendet av ett enda bränsle och tillgången på det inte är allt för riskfyllt. En ökad användning av självförsörjande, inhemska förnybara energikällor stöder försörjningstryggheten. Med avseende på försörjningstryggheten vore det även viktigt att upprätthålla produktions- och insatsberedskapen för stenkol även om användningen reduceras. Utskottet anser att Finland aktivt bör arbeta för att försörjningstryggheten i medlemsstaterna i fortsättningen utvecklas koordinerat även inom ramen för Europeiska unionen.

Utskottet har fäst uppmärksamhet vid att grönboken inte behandlar den nordliga dimen-sionen på annat sätt än att de nordliga rutterna nämns som eventuella transiteringsrutter för naturgas från Ryssland. Utskottet stöder regeringens aktiva åtgärder för byggande av en nordlig gasledning.

Utskottet hoppas att kommissionens grönbok ger upphov till en livlig och kreativ diskussion om den framtida riktningen för Europeiska unionens energipolitik samt ger en grund för de gemensamma lösningar, där såväl energiberoendet, energikällorna, miljön som energimarknaderna har vägts in.