Motivering

Fortum Abp

Fortum Abp grundades 1998 genom att man förenade Imatran Voima Ab och det börsnoterade bolaget Neste Abp. Fortums aktie noteras på Helsingfors Börs, den första noteringsdagen var 18.12.1998.

Fortum hör till de ledande energibolagen i Norden och Östersjöområdet. I verksamheten ingår produktion, försäljning och distribution av el och värme, tjänster i relation till drift och underhåll av kraftverk samt andra energirelaterade tjänster. Bolagets huvudprodukter är el samt värme och ånga.

Fortum Markets säljer el till 1,1 miljoner hushåll och företag samt andra detaljister inom elbranschen i Finland, Sverige och Norge. I Finland sköter Fortum produktion och försäljning av el och värme medan Fortum service har hand om drift och underhåll av de kraftverk som tillhör Fortum eller står i avtalsförhållande. Dessutom bedriver bolaget verksamhet i anslutning till distrikts- och distributionsnät för el. Antalet kunder i Finland är cirka 400 000 och bolagets andel av elöverföringen beräknat enligt mängden el som överförs i distributionsnätet är cirka 14 procent. Fortum har dessutom en andel på 31 procent i gasbolaget Gasum Ab som i Finland ansvarar för upphandling och överföring av jordgas, hantering av överföringsnätet, underhåll och marknadsföring.

Fortum har ambitionen att stärka sin konkurrensposition i Norden och inom Östersjöområdet. Framtida fokusområden omfattar Norge, Nordvästra Ryssland, Baltikum och Polen. Fortum har genomfört strukturarrangemang för 13 miljarder euro åren 2000—2005.

Bolagets forsknings- och utvecklingsstrategi har lagts om och verksamheten har effektiviserats. Bolaget går in för aktiv nätverkisering och egen verksamhet i selektiv utsträckning. Fokus ligger på tillämpning av teknologi. Bolaget koncentrerar sig på forskning och utveckling inom vissa utvalda tekniska kärnområden. År 2004 placerade Fortum 0,34 procent av sin omsättning i forskning och utveckling vilket är något mer än de fyra stora konkurrerande företagens motsvarande insats i genomsnitt.

Den 30 september 2005 hade Fortum Abp 50 726 aktieägare. Av aktierna ägde Finska staten 51,65 procent, de därnäst största aktieägarna var Ömsesidiga Pensionsförsäkringsbolaget Ilmarinen med 1,24 procent och Folkpensionsanstalten med 1,06 procent. De övriga 17 största aktieägarna var finländska institutionella placerare med en andel på under en procent var. Andelen förvaltarregistrerade aktier var 33,17 procent. De förvaltarregistrerade aktieägarna är främst brittiska och amerikanska pensionsfonder. De tjugo största ägarnas och de förvaltarregistrerade aktiernas andel var sammanlagt 91,26 procent av samtliga aktier.

År 2004 var Fortums omsättning oljehandeln medräknad 11,7 miljarder euro, affärsvinsten 1,9 miljarder euro och antalet anställda i genomsnitt 12 900. Motsvarande siffror utan oljehandeln var omsättning 3,8, affärsvinst 1,2 miljoner euro och en personal på i genomsnitt 8 900. Resultatet per aktie år 1999 var 0,41 euro medan motsvarande siffra år 2004 var 1,44 euro. Bolagets skuldsättningsgrad har gått ned från 115 procent år 2002 till 53 procent i slutet av juni 2005. Dividenden per aktie har åren 1999—2004 gått upp från 0,18 euro till 0,58 euro.

Åren 1998—2004 har Fortum Abp betalat ut dividender till ett värde av sammanlagt 1 779 miljoner euro, av vilket 1 149 miljoner euro har tillfallit staten. Statens intäkter för försäljning av aktier i bolaget uppgår åren 1998, 2002 och 2005 till totalt 1 636 miljoner euro.

Fortum Abp:s nuvarande marknadsvärde uppgår till cirka 13,3 miljarder euro. Värdet på bolagets aktie noterades i slutet av september 2005 som högst till 16,70 euro. Den första avslutskursen 18.12.1998 var 4,47 euro. Fortums kursutveckling har varit utmärkt i jämförelse med jämförelseindex för olja och el samt jämförelsebolagen inom el- och oljebranscherna. Medan jämförelseindex 1.9.2000 var 100 uppgick Fortums index 1.9.2005 till cirka 400, medan motsvarande siffra för de elbolag man jämförde med stannade på mellan 100 och 200 samt för oljebolagen under 100. Fortums genomsnittliga totalavkastning under fem år är nästbäst jämfört med 88 andra bolag runtom i världen.

Fortums oljehandel avskiljdes våren 2005 till ett nytt statligt bolag vid namn Neste Oil Abp. Bolagets nuvarande marknadsvärde är cirka 7,3 miljarder euro.

Fortums förvaltning

Ansvaret för Fortumkoncernens förvaltning och verksamhet åligger bolagsstämman, förvaltningsrådet, styrelsen och dess två utskott samt verkställande direktören med bistånd av koncernens ledningsgrupp.

Enligt Fortums bolagsordning är förvaltningsrådets uppgift att övervaka bolagets förvaltning som sköts av styrelsen och verkställande direktören, tillställa den ordinarie bolagsstämman sitt utlåtande om bokslutet och revisionsberättelsen samt behandla styrelsens förslag om frågor som gäller betydande inskränkning eller expansion av företagets verksamhet eller väsentlig ändring av organisationen. Dessutom kan förvaltningsrådet ge styrelsen anvisningar i frågor som är av vittomfattande betydelse eller principiellt viktiga. Enligt lagen om aktiebolag får förvaltningsrådet inte ges andra uppgifter än de som nämns i denna lag.

Styrelsens uppgift är att sörja för företagets förvaltning och för att verksamheten är ändamålsenligt organiserad. I styrelseuppdraget ingår strategisk utveckling av bolaget samt övervakning och styrning av dess affärsverksamhet. Styrelsen fattar beslut om centrala verksamhetsprinciper, fastställer bolagets årliga verksamhetsplan och bokslut samt delårsöversikter, fattar beslut om betydande investeringar samt fastställer bolagets etiska värderingar och verksamhetsprinciper samt följer upp hur de iakttas. Styrelsen utser bland sina medlemmar ett granskningsutskott samt ett utnämnings- och arvodesutskott. Det sistnämnda utskottet ska behandla, bedöma och framställa förslag för styrelsen om lönestrukturer för koncernen och dess ledning samt om belönings- och incitamentsystem och för sin del bereda utnämningsfrågor inom koncernen. Enligt bolagsordningen väljs styrelsemedlemmarna på bolagsstämman.

Ansvaret för den operativa verksamheten på koncernnivå åligger verkställande direktören biträdd av koncernens ledningsgrupp. Verkställande direktören väljs av Fortums styrelse.

Statens representation på Fortums bolagsstämmor

Statsrådets allmänna sammanträde har årligen förordnat statens representanter i bolagsstämmorna för de bolag med statlig majoritet som är underställda handels- och industriministeriet. Som statens representant har alltid förordnats den sittande handels- och industriministern, det vill säga 1998 handels- och industriminister Antti Kalliomäki, 1999 och 2000 handels- och industriminister Erkki Tuomioja, 2001—2003 handels- och industriminister Sinikka Mönkäre och 2004 och 2005 handels- och industriminister Mauri Pekkarinen. Som ersättare för ministrarna har statsrådets allmänna sammanträde förordnat två tjänstemän inom handels- och industriministeriet. Om ministern inte deltar i bolagsstämman företräds staten av någondera tjänstemannen i den ordning de blivit förordnade. Av ovan nämnda ministrar har handels- och industriminister Mauri Pekkarinen deltagit i Fortums bolagsstämma 2004. Under de övriga nämnda åren har staten företrätts av förste ersättare direktör Markku Tapio från handels- och industriministeriet.

Förvaltningsförfarande på handels- och industriministeriet vid handläggning av Fortums incitamentsystem

Enligt den utredning som handels- och industriministeriet har tillställt ekonomiutskottet är allmän praxis inom ministeriet den att i ett börsbolag där staten är delägare bereds incitamentsystem för den högsta ledningen av bolagets styrelse eller dess belöningsutskott eftersom bolagets styrelse representerar samtliga delägare.

Inom Fortum beredde styrelsens belöningsutskott incitamentsystemen för styrelsen som i sin tur presenterade dem för bolagsstämman för beslut. Handels- och industriministeriet har konstaterat för ekonomiutskottet att bolagets styrelse på förhand har varit underrättad om de villkor som staten i egenskap av ägare ställer på incitamentsystem för den högsta ledningen.

Enligt handels- och industriministeriet har staten aktivt deltagit i utvecklandet av belöningssystemen och även skapat modeller som uppenbart är mer krävande och långvarigare än de som förekommit på marknaden och som staten i egenskap av ägare har kunnat godkänna. I arbetet har man anlitat de bästa möjliga sakkunniga och man har tillförsäkrat modellerna politiskt godkännande. De av staten godkända modellerna har delgivits offentligheten och marknaden så fort de blivit antagna.

Handels- och industriministeriet uppger att uppdraget bestått i att vid beredningen av incitamentsystem för enskilda bolag kontrollera att de incitamentsystem som föreläggs bolagsstämmorna harmonierar med det finanspolitiska ministerutskottets riktlinjer. Detta har varit praxis också i Fortum. Den första granskningen har skett i form av inofficiell kontakt: Bolagets styrelse har skickat beredningsmaterial till handels- och industriministeriets enhet för ägarpolitik för granskning och kommentarer innan bolaget har framställt sitt egentliga förslag. Enligt ministeriet har man på så sätt i förväg säkrat att börsbolagets styrelse, som företräder samtliga ägare, har utarbetat sitt förslag till bolagsstämman på ett sätt som är acceptabelt för staten som ägare. Vid denna granskning har man inte behövt expertutlåtanden eftersom det har gällt framställningar baserade på statens egna ställningstaganden.

Den andra granskningen har skett när bolaget har tillställt aktieägarna kallelsen till bolagsstämman jämte förslag och bilagor. Ministeriet nämner att före bolagsstämman har saken rapporterats till ministeriet som har gett sitt godkännande efter att ha konstaterat att förslaget till bolagsstämman stämmer överens med statens riktlinjer.

Incitamentsystemets grundvillkor utreds i början av utlåtandet på sidan 3 i handels- och industriministeriets utredning. Målen uppställs av bolagets styrelse. Bolagsstämman fattar behövliga beslut om programmets omfattning och fullmakter till styrelsen. Ministeriet konstaterar att beslut om belöning av ledningen uttryckligen är styrelsens sak som varken staten eller andra ägare kan lägga sig i. Om styrelsens förslag till bolagsstämman skulle ha avvikit från det finanspolitiska ministerutskottets riktlinje skulle handels- och industriministeriet ha underställt ärendet det finanspolitiska ministerutskottet för behandling. I det sammanhanget skulle ministeriet ha utarbetat sin egen bedömning vars beredning skulle ha krävt också ett utlåtande av en utomstående sakkunnig.

Ekonomiutskottet konstaterar att Fortum har haft fyra optionsbaserade incitamentsystem: för ledningen 1999, för personalen 1999 samt för nyckelpersoner 2001 och 2002. Optionsprogrammet för 2001 ogiltigförklarades genom 2002 års optionsprogram till den del det ännu inte var genomfört. Optionsprogrammen bereddes av bolagsstyrelsens utnämnings- och arvodesutskott som bestod av andra anställda än bolagets operativa ledning. Medan optionsprogrammen bereddes fungerade Matti Vuoria som styrelsens ordförande. Det finanspolitiska ministerutskottets riktlinje för utveckling av incitamentsystem för statsbolag utfärdades utifrån handels- och industriministeriets promemoria 10.3.1998 när Antti Kalliomäki var handels- och industriminister. Riktlinjen om grunder för löner och arvoden för den högsta ledningen och förvaltningsorgan inom statsbolag och statliga intressebolag utfärdades utifrån handels- och industriministeriets promemoria 11.1.2000 när Erkki Tuomioja var handels- och industriminister. Optionsprogrammen för åren 2001 och 2002 godkändes under Sinikka Mönkäres tid som handels- och industriminister. Dåvarande minister Sinikka Mönkäre har meddelat ekonomiutskottet att hon har handlat enligt statsrådets principbeslut om statsbolag samt riktlinjerna för Fortums första optionsprogram, som utarbetades 1998 under handels- och industriminister Antti Kalliomäkis tid. Mönkäre konstaterade att tjänstemannaberedningen inte har gett anledning till avvikelser från nämnda beslut och riktlinjer.

Ekonomiutskottet konstaterar ytterligare att handels- och industriministeriets kanslichef Erkki Virtanen har varit medlem i Fortums styrelse från november 1999. Utskottet erfar att hans medlemskap i styrelsen upphör på Fortums följande bolagsstämma där medlemmarna i bolagets styrelse väljs. Virtanen har uppgett för utskottet att han har handlat inom handels- och industriministeriet i två roller: som kanslichef och som medlem i ledningsgruppen för ägarpolitik. Han har också meddelat att han inte har tagit emot anvisningar av ministrar för arbetet i Fortums styrelse. I bolagets styrelse har han företrätt samtliga aktieägare.

Chef för handels- och industriministeriets enhet för ägarpolitik har varit direktör Markku Tapio. Med ministerfullmakt har han företrätt staten som ägare på Fortums bolagsstämmor med undantag för 2004, då ministern deltog i bolagsstämman.

Optionsrätt

Enligt lagen om aktiebolag kan ett bolag emittera särskilda teckningsrätter, optionsrätter. Vid emission av optionsrätter förbinder sig bolaget att ge innehavaren bolagets egna aktier för inteckning på de villkor som föreskrivs i emissionsbeslutet. I emissionsbeslutet bestäms antalet optionsrätter, mottagarna, tiden för tecknande av aktier och teckningspriset för aktier som får tecknas på basis av optionsrätt. Beslutet kan innehålla också andra villkor. Optionsrätter kan säljas och köpas. På Helsingfors Börs bedrivs handel med bland annat Fortums optioner.

Handels- och industriministeriets brev till statsbolag inom sitt förvaltningsområde 11.2.1994: Incitamentsystem för statsbolagens högsta ledning

Handels- och industriministeriet anför i sitt brev att också för statsbolag är optionslån det lämpligaste aktiebaserade incitamentsystemet för ledningen. Det ger de bästa möjligheterna att beakta både företagsledningens och bolagets fördelar.

Enligt ministeriet bör systemet med optionslån ses som en del av ett system för målstyrning och resultatlön. Optionslånen behöver inte frånta ledningen möjligheten att genomföra ordinära resultatlöner vid sidan om. Samma optionslånesystem lämpar sig inte för alla bolag utan modellen bör anpassas för enskilda bolag. Optionssystemet kan genomföras ändamålsenligt endast i börsbolag.

Handels- och industriministeriet anser det rekommendabelt att resultatlön och incitamentsystem för den högsta ledningen i statsbolag genomförs enligt bland annat följande principer:

• Formen kan vara penninglön och/eller optionslån. Optionslån tillämpas endast i börsbolag.
• Ett tak för arvoden ska fastställas, i börsbolag är penningarvoden maximalt 20 procent av årslönen, om också optionslån finns att tillgå. I annat fall är penningarvoden maximalt 30 procent av årslönen.
• Vid tillämpning av optionslån ska lånebeloppet vara skäligt dimensionerat, till exempel så att det motsvarar bruttolönen för till exempel 1—3 månader.
• Penningarvoden betalas endast till koncerner som inbringar vinst.
• Systemet tillämpas endast på medlemmar och ersättare i direktionen/styrelsen som är anställda i bolaget.
• Om bolaget har tillämpat en modell med personalfond som omfattar den högsta ledningen bör arvodessystemet inte genomföras så att det blir möjligt att höra till alla system.

I bilagan till handels- och industriministeriets brev framgår incitamentsystemets mål, planeringsprinciper och villkor.

Utveckling av incitamentsystem för statsbolag och statliga intressebolag: Handels- och industriministeriets promemoria 10.3.1998 till det finanspolitiska ministerutskottet

I promemorian konstateras att incitamentsystemen för bolagsledningen är ett viktigt instrument för ägarstyrning. Genom incitamentsystemen ska man kunna styra den högsta ledningens handlande och åtgärder så att ledningen så effektivt som möjligt arbetar för ägarens intressen: bolagets förmåga att betala dividender och höjning av värdet på innehavet. Den hävdvunna optionsmodellen är enligt ministeriets promemoria i detta avseende jämförelsevis bristfällig.

Ministeriet konstaterar att incitamentsystem för den högsta ledningen används inom alla statsbolag och statliga intressebolag. Den hävdvunna optionsmodellen har tillämpats i börslistade bolag där staten är majoritets- eller delägare. I det avseendet är bolagen jämställda i konkurrens med övriga bolag.

På grund av de svagheter som vidlåder den hävdvunna optionsmodellen meddelar handels- och industriministeriet att man har arbetat på en bättre incitamentmodell som belönar bolagets ledning för goda resultat och för en god utveckling av aktiens värde i förhållande till jämförelseföretag.

I sitt utredningsarbete hade handels- och industriministeriet i detta skede (1998) gått in för den så kallade resultatbaserade jämförande optionsmodellen (TVO-modellen). I en bilaga till promemorian beskrevs modellens grundläggande egenskaper. TVO-modellen motiverar bolagets ledning till resultat på lång sikt på ett sätt som också syns i form av en positiv kursutveckling för bolagets aktie. Enligt ministeriet eliminerar modellen rätt väl till exempel den medvindseffekt som marknaden har på aktiekursens utveckling. Modellen belönar bolagets ledning om bolagets resultatutveckling och aktiens kursutveckling når en på förhand fastställd nivå eller om bolaget i fråga om dessa kriterier placerar sig bland de bästa i en på förhand utsedd jämförelsegrupp. Modellen ska tillämpas med beaktande av sektoriella och bolagsmässiga särdrag och andra ägares åsikter.

Handels- och industriministeriets promemoria 11.1.2000 till det finanspolitiska ministerutskottet: Grunder för löner och arvoden till den högsta ledningen och medlemmar i förvaltningsorganen i statsbolag och statliga intressebolag

I promemorian konstateras att villkoren för löner och arvoden till företagets ledning är viktiga instrument för ägarstyrning med vilka man påverkar ledningens agerande, motivationsgrad och engagemang. Lönevillkoren är dessutom av betydelse för rekrytering av ledningsresurser, ett område där statens bolag bör kunna konkurrera på samma nivå som övriga bolag. Då gäller det inte enbart grundlön och naturaförmåner utan också övriga villkor och förmåner som ingår i uppdragsavtalet för verkställande direktören/koncernchefen och direktörerna.

Inom statens ägarpolitik ser man ledningens och personalens ställning och betydelse som tämligen likvärdig för företagets framgång, i statsrådets principbeslut om statens ägarpolitik betonar man nämligen vikten av incitament också för motivering av personalen som helhet samtidigt som man tar i bruk nya incitamentsystem för ledningen.

Arvoden indelas i dels penningarvoden som betalas ur kassa, dels aktiebundna arvoden vilka kan tillämpas endast i offentligt noterade bolag.

I promemorian till det finanspolitiska ministerutskottet konstateras det motiverat att grunderna och villkoren för löner och arvoden till den högsta ledningen och medlemmar i förvaltningsorgan inom statsbolag och statliga intressebolag under de närmaste åren utvecklas bland annat enligt följande riktlinjer:

• Lönevillkoren (grundlön + naturaförmåner) för den högsta ledningen i statsbolagen och statens intressebolag ska vara jämförbar med konkurrenterna för att dessa bolag ska kunna konkurrera om en så kompetent affärsledning som möjligt.
• Penningarvoden för den högsta ledningen ska dimensioneras till högst 40 procent av årslönen om en högre dimensionering inte särskilt föranleds av orsaker relaterade till konkurrenssituationen i branschen. Vid dimensioneringen bör man i enskilda fall beakta samtidig användning av aktiebundna belöningssystem som skälighetsfrämjande faktor.
• Vid utvecklingen av incitamentsystem för den högsta ledningen är det motiverat att helt frångå den hävdvunna optionsmodellen varvid man efter prövning kan övergå till en resultatbaserad jämförande optionsmodell (TVO-modellen) eller hellre modellen med aktiearvoden (ROP-modellen).
• Samtidigt som nya incitamentsystem för ledningen behandlas och utvecklas i statsbolagen, bör man också eftersträva incitament som motiverar hela personalen.
• Arbetet på att utveckla arvodes-/incitamentsystem för den högsta ledningen och sakkunniga inom statsägda bolag bör fortsätta.

Till promemorian bifogas promemorior om löne- och arvodesgrunder för den högsta ledningen och medlemmar i förvaltningsorganen samt incitamentsystem som gäller personalen.

Statsrådets principbeslut om statens ägarpolitik 16.9.1999 (Handels- och industriministeriets promemoria 9.9.1999)

Enligt principbeslutet är det med tanke på ägarstyrning motiverat att statsbolagen i enskilda fall efter prövning för att engagera och motivera ledningen tillämpar de system som bäst tryggar dessa bolags konkurrenskraft i fråga om rekrytering av ledningsresurser. De system som tillämpas i börslistade bolag bör om möjligt sikta på aktieinnehav hos den operativa ledningen. Systemen bör sporra bolagsledningen till åtgärder som effektivt och långsiktigt stöder bolagets förmåga att göra resultat och betala ut dividender i enlighet med ägarens intresse och en stegring av aktievärdet. När man tar i bruk nya incitamentsystem för ledningen bör man samtidigt sträva efter att utveckla och tillämpa också incitament som motiverar hela personalen.

Fortums incitamentsystem

Ledningens optionsarrangemang 1999.

Fortums styrelse beslutade 17.2.1999 på grundval av fullmakt av bolagsstämman 17.11.1998 att emittera högst 15 000 optionsrätter till bolagets nyckelpersoner. Då tecknade 130 nyckelpersoner utsedda av bolagets styrelse totalt 13 825 optionsrätter. De återstående 1 175 optionsrätterna tecknades av Fortum Oil and Gas Ab. Varje optionsrätt gav innehavaren rätt att teckna 1 000 aktier. Teckningstiden för de aktier som fick tecknas på grundval av optionsrätterna inleddes 1.10.2002 och avslutades 1.10.2005.

Rätten att teckna aktier på grundval av optionsrätterna aktualiserades endast på följande villkor:

• Utvecklingen av bolagets genomsnittliga aktiespecifika resultat skulle vara lika god eller bättre än genomsnittet bland jämförelsegrupperna. Resultatet 1998 jämfördes med medeltalet 1999—2001, då utvecklingen av Fortums aktiespecifika resultat skulle vara lika god eller bättre än bland jämförelsegruppen.
• Bolagets genomsnittliga kursutveckling skulle vara lika god eller bättre än genomsnittet bland jämförelsegruppen. Då man granskar ovannämnda handelsviktade genomsnittliga kursutveckling jämför man det jämförelseindex som beskriver den genomsnittliga kursutvecklingen för perioden 1.4.1999—31.8.1999 med det jämförelseindex som beskriver perioden 1.4.2002—31.8.2002.

Aktiens teckningspris var den handelsviktade genomsnittskursen på Helsingfors Börs 1.1.2002—30.6.2002 med avdrag på två gånger den procentmängd med vilken bolagets värdestegring överskred jämförelsebolagens värdestegring jämfört med perioden 1.4.2002—30.1.2002. Teckningspriset är dock minst 5,61 euro. Jämförelsegruppen utgörs av de stora europeiska företagen inom olje-, gas- och elindustrin. Med stöd av optionsrätterna kunde man teckna totalt 15 000 000 aktier vilket leder till att bolagets aktiekapital kan stiga med maximalt 51 000 000 euro.

Optionsrätterna har varit föremål för handel på Helsingfors Börs sedan 1.10.2002.

Optionslån för personalen 1999.

Med fullmakt av en extraordinarie bolagsstämma 8.9.1998 beslutade bolagets styrelse 15.4.1999 att i avvikelse från aktieägarnas teckningsrätt ta ett optionslån på högst 25 000 000 mark (cirka 4 200 000 euro) genom att erbjuda bolagets personal optionslån. Optionslån tecknades av totalt 1 859 av bolagets anställda. Lånetiden var tre år och på lånet betalades en årlig ränta på fyra procent. Lånet jämte räntor återbetalades i en rat sedan lånetiden upphört 17.5.2002. Till var och en av låneandelarna med det nominella värdet 168,19 euro fogades 300 optionsrätter av vilka var och en gav innehavaren rätt att teckna en aktie. Aktierna kunde tecknas 17.5.2002—17.5.2005 till ett pris på 5,03 euro. Av aktiens teckningspris avdrogs de aktiespecifika dividender som betalats efter 1.1.2000 men före tecknandet av aktier på basis av optionsrätterna. Optionsrätterna gav rätt att teckna totalt 6 159 300 aktier vilket medför att bolagets aktiekapital kan stiga med maximalt 20 941 620 euro. De aktier som tecknats på grundval av de till optionslånet relaterade optionsrätterna gav rätt till dividend för det år då aktierna tecknats.

Optionsrätterna har varit föremål för handel på Helsingfors Börs sedan 17.5.2002.

Nyckelpersonernas optionsprogram 2001.

Fortums extraordinarie bolagsstämma beslutade 4.4.2001 på förslag av bolagsstyrelsen 12.3.2001 emittera högst 24 000 000 optionsrätter till bolages nyckelpersoner. Av optionsrätterna försågs 8 000 000 med beteckningen A, teckningstid från 15.10.2005, 8 000 000 med beteckningen B, teckningstid från 15.1.2006 och 8 000 000 med beteckningen C, teckningstid från 15.4.2006. Teckningstiden för samtliga aktier upphör 1.5.2007. Optionsprogrammet riktas till cirka 350 personer.

Teckningstiden inleds dock inte med optionsrätt om inte bolagets aktiekurs under kalenderåren 2001—2004 utvecklas minst lika väl som Dow Jones STOXX 600 Utilities-index och om inte det genomsnittliga aktiespecifika resultatet för räkenskapsperioden efter de fyra på varandra följande räkenskapsperioder som upphör 31.12.2000 är 105 procent av det efter exceptionella poster justerade genomsnittliga aktiespecifika resultatet för räkenskapsperioderna 1998—2000.

Bolagets ordinarie bolagsstämma beslutade 26.3.2002 ogiltigförklara totalt 5 525 000 oanvända optionsrätter med beteckningen A, totalt 212 500 optionsrätter med beteckningen B samt alla 8 000 000 oanvända optionsrätter med beteckningen C.

Teckningspriset för en aktie tecknad på basis av en A-märkt optionsrätt är bolagets omsättningsviktade genomsnittskurs på Helsingfors Börs 1.4.2001—31.3.2005 och teckningspriset för en aktie tecknad på basis av B-märkt optionsrätt är aktiens bolagsviktade genomsnittskurs på Helsingfors Börs 1.10.2001—30.9.2005. Teckningspriset på de aktier som får tecknas med optionsrätter sänks dock med två gånger den procentmängd med vilken dess värdestegring överskrider Dow Jones STOXX 600 Utilities-index under den period då teckningspriset bestäms. Teckningspriset är minst 4,47 euro. Teckningspriset sänks med beloppet på de dividender som utdelats efter att perioden för fastställande av teckningspriset har inletts men före aktierna har tecknats.

Optionsrätterna ger möjlighet att teckna totalt 13 262 500 aktier, vilka motsvarar cirka 1,5 procent av bolagets aktiekapital i slutet av 2004, och bolagets aktiekapital kan höjas med högst 45 092 500 euro.

Nyckelpersonernas optionsprogram 2002.

På förslag av Fortums styrelse 28.2.2002 beslutade bolagets ordinarie bolagsstämma 26.3.2002 att emittera högst 25 000 000 optionsrätter till bolagets nyckelpersoner och till det av styrelsen utsedda dotterbolag som helt ägs av bolaget. Av optionsrätterna försågs 12 500 000 med beteckningen A, teckningstid för aktierna 1.10.2004—1.5.2007 och 12 500 000 med beteckningen B, teckningstid för aktierna 1.10.2006—1.5.2009. Bolagets styrelse beslutade 23.5.2002 att dela ut 11 063 000 A-märkta optionsrätter till nyckelpersoner i bolaget. De övriga 1 437 000 A-märkta optionsrätterna tilldelas tillsammans med samtliga B-märkta optionsrätter dotterbolaget Fortum Assets Ab, som helt ägs av bolaget. Dessa optionsrätter ska senare delas ut till nyckelpersonerna. Optionsprogrammet riktas till cirka 350 personer.

Optionsrätterna ger möjlighet att teckna totalt 25 000 000 aktier och bolagets aktiekapital kan höjas med högst 85 000 000 euro. Teckningspriset på aktier tecknade på basis av A-märkta optionsrätter är 5,73 euro, vilket är bolagets omsättningsviktade genomsnittskurs på Helsingfors Börs 1.1.2002—31.3.2002. Teckningspriset på aktier tecknade på basis av B-märkta optionsrätter är 6,19 euro vilket är bolagets omsättningsviktade genomsnittskurs på Helsingfors Börs 1.1.2003—31.3.2003. Teckningspriset sänks med beloppet på de dividender som utdelats efter att perioden för fastställande av teckningspriset har inletts men före aktierna har tecknats.

Bolagets styrelse får dela ut optionsrätter till nyckelpersonerna årligen endast om räkenskapsperiodens resultat/aktie har ökat med minst fem procent jämfört med föregående räkenskapsperiod. Regeringen kan beakta priset på råolja och omställningar i den internationella raffinaderimarginalen.

Regeringen uppställer också ett maximum för årligen utdelade optionsrätter. Av detta årliga maximum kan man dela ut en andel som bestäms enligt aktiekursens relativa utveckling jämfört med det europeiska Utilities-index enligt följande:

• Om Fortumaktiens kursutveckling är minst åtta procent bättre än utvecklingen av det europeiska Utilities-index, kan den årliga maximala mängden optionsrätter delas ut i sin helhet.
• Om Fortumaktiens kursutveckling är svagare än jämförelseindex, kan optionsrätter inte delas ut över huvud taget.
• Om Fortumaktiens kursutveckling är likvärdig med jämförelseindex, kan en tredjedel av den årliga maximimängden delas ut.
• Om Fortumaktiens kursutveckling är noll till åtta procent bättre än jämförelseindex, kan man dela ut den andel av optionsrätternas maximala mängd som fås genom att multiplicera med 8,33 den procentenhet med vilken bolagsaktiens kursutveckling överskrider utvecklingen av jämförelseindex.

Optionsrätterna i anslutning till 2002 års optionsprogram för nyckelpersoner har varit föremål för handel på Helsingfors Börs.

Aktieincitamentsystemet för nyckelpersoner 2003.

Fortum presenterade 2003 ett nytt aktiebaserat långsiktigt incitamentsystem för bolagets nyckelpersoner. Enligt detta system baserar sig ett eventuellt arvode på koncernens, dess affärsenheters och den enskilda ledningspersonens egna prestationer samt utvecklingen av bolagets börskurs. I inledningsskedet gäller arrangemanget cirka 190 personer i chefsställning.

Enligt Fortums bedömning utdelas enligt detta system årligen 0,1—0,3 procent av bolagets totala aktiemängd, det vill säga cirka 1 000 000—2 500 000 aktier, från år 2008. Aktierna anskaffas på marknaden vilket innebär att detta incitamentsystem inte späder ut aktiens värde. Detta system ersätter eventuella andra långsiktiga incitamentsystem för ledningen.

Beslutsfattande om incitamentsystem

Enligt lagen om aktiebolag fattar bolagsstämman beslut om emission av optionsrätter. Staten utövar sin på aktieinnehav baserade makt på bolagsstämman. Bolagsstämman kan på bestämd tid, högst för ett år efter bolagsstämmans beslut, ge styrelsen fullmakt att emittera optionsrätter. Fullmaktens innehåll fastställs närmare i lagen. Beslutet om Fortums aktieincitamentsystem för nyckelpersoner 2003 föll inom styrelsens behörighet.

Lagen om aktiebolag föreskriver att om beslut av bolagsstämman inte har tillkommit i behörig ordning eller annars strider mot denna lag eller bolagsordningen, kan bland annat aktieägare väcka talan mot bolaget om ogiltigförklarande eller ändring av beslutet. Ekonomiutskottet konstaterar att klandertalan inte har väckts mot bolagsstämmans beslut om Fortums optionsprogram och inte heller om andra beslut av bolagsstämman

Årsarvodessystemet

Ett belönings- och incitamentsystem som stöder måluppfyllelse på kort sikt och som baserar sig på årliga prestationer används inom hela koncernen. Varje anställd ingår i något belöningssystem. Bestämningsgrunderna för prestationsarvodena för den högsta ledningen fastställs årligen av styrelsen utifrån utnämnings- och arvodesutskottets förslag. Grunderna för belöning av individuell måluppfyllelse avtalas gemensamt vid utvecklingssamtal tillsammans med chefen.

Verkställande direktören och koncernens ledningsgrupp får utöver lön och naturaförmåner prestationsarvoden vilkas belopp beror på koncernens ekonomiska resultat och individuell måluppfyllelse. Som arvode betalas 25 procent av det uppnådda resultatmålet, dock högst 50 procent av årslönen. Arvodena för affärsenheternas direktörer bestäms enligt resultatet både för affärsenheterna och hela koncernen.

År 2004 utgjorde prestationsarvodena för koncernens ledningsgrupp 0,18 procent av koncernens löner och arvoden.

Fortums personalfond

Fortums personalfond har varit i bruk sedan 2000. Fonden gäller endast bolagets finländska personal. De personer som omfattas av koncernens aktieincitamentsystem kan inte höra till fonden. Fortums styrelse fastställer bestämningsgrunderna för den vinstarvodespost som årligen betalas till fonden.

Vinstarvodesposterna i fonden utdelas till medlemmarna i jämnstora vinstandelar i eurobelopp i förhållande till medlemmarnas fondinnehav. Kriterierna för vinstarvodena i Fortums personalfond bestäms på samma grunder som resultatarvodena för bolagets ledning. Bestämmelser om personalfonder ingår i personalfondslagen.

Ekonomiutskottet erfar att man år 2002 för personalen föreslog inrättandet av en aktiefond för hela personalen. Denna fond skulle ha medfört ett kollektivt innehav på 1,5—2 procent med fördelaktig beskattning. Aktiefondens värde skulle enligt kursen i början av oktober 2005 ha varit 300—400 euro. Personalen godkände dock inte förslaget och aktiefonden inrättades inte.

Förvärvsinkomst av anställningsoptioner och skatt på inkomster

Optionsinkomsterna i Finland uppgick åren 1998—2005 totalt till cirka 3 800 miljoner euro. Mest optionsinkomster inflöt åren 1999 och 2000, sammanlagt nästan 2 000 miljoner euro. Av optionerna inflöt skatteinkomster till staten 1 372 miljoner euro (36 procent), till kommunerna 740 miljoner euro (19 procent) och till kyrkan 66 miljoner euro (2 procent). Av den totala summan av optionsinkomster inflöt till optionsinnehavarna 1 624 miljoner euro (43 procent).

Värdet på optionerna till Fortums ledning var enligt kursen i början på oktober 2005 före skatt totalt cirka 535 miljoner euro. Den som får optioner betalar förvärvsinkomstskatt till staten, kommunen och kyrkan enligt sin skatteprocent. Till Fortum inflyter för aktieteckningarna 188 miljoner euro. Bolaget betalar bikostnader förorsakade av aktieteckningarna till ett värde av cirka 32 miljoner euro.

Handels- och industriministeriets promemoria 17.2.2004 och det finanspolitiska ministerutskottets ställningstagande

Det finanspolitiska ministerutskottet gav ett ställningstagande baserat på handels- och industriministeriets promemoria om belöningar baserade på konkurrenskraft och produktion av ägarvärde inom statsbolag och statliga intressebolag.

I ställningstagandet anförs att en av de centrala frågorna relaterade till ägarstyrning är att säkra att bolaget har en kompetent och engagerad ledning som handlar i enlighet med ägarnas intresse och att bolaget både kan anställa och behålla i sin tjänst de personer som krävs för en framgångsrik verksamhet. En annan central faktor är styrelsens sammansättning samt styrelsemedlemmarnas kompetens och deras engagemang. Vid ägarstyrningen bör man dessutom beakta att bolagets framgång inte enbart vilar på ledningen och styrelsen. En kompetent och motiverad personal är en viktig framgångsfaktor, därför bör hela personalen garanteras rättvisa möjligheter att dra nytta av företagets goda resultat. Det finanspolitiska ministerutskottet förutsätter att belönandet ska ske så transparent som möjligt.

Enligt det finanspolitiska ministerutskottet är det av yttersta vikt med tanke på statens ägarintressen och en trovärdig ägarpolitik från statens sida att belöningen av den högsta ledningen och nyckelpersonerna inom statsbolagen och statens intressebolag i huvudsak motsvarar konkurrenternas praxis. Väsentligast för ägarna är att de centrala kriterierna för belöningar är företagets framgång och ökning av ägarvärdet. Vid belöning av ledningen, styrelsen och personalen utgår man från att endast framgång som överträffar normalprestationer kan utgöra grund för utbetalning av tilläggsarvode och incitament. I ministerutskottets ställningstagande förtecknas vad dessa utgångspunkter kräver.

För att säkra belöningar och konkurrenskraft bör man kunna använda incitament, men staten är som ägare redo att godkänna endast incitamentsystem som är baserade på grunder tätt förankrade vid förväntningarna på utvecklingen av bolaget och dess verksamhet och som samtidigt leder till ett tillräckligt engagemang på ägarhåll. Det slags eftersträvande av kursuppgångar på kort sikt och möjligheter till oförutsedda optionsavkastningar som är typiska för vissa incitamentsystem måste därför uteslutas. Då man planerar systemen bör man också bedöma alternativ som inte späder ut bolagets gamla delägares innehav och vilkas kostnader entydigt faller på bolaget och inte på dess ägare. I vilket fall som helst bör systemens utspädningseffekt hållas inom skäliga gränser.

Staten som ägare godkänner inte användning av de hävdvunna schematiska optionsmodellerna på grund av att de är behäftade med slumpmässighet och kortsiktighet och på grund av att de inte engagerar ägarna tillräckligt. Staten förhåller sig också restriktivt till incitament som inte direkt omfattar aktieinnehav. Centrala mål för incitamentsystem inom statsbolag och statliga intressebolag är fortsättningsvis klarhet, engagemang och långsiktighet. Vid utveckling av incitament bör man fortsättningsvis fästa särskild uppmärksamhet vid sambandet mellan de berörda personernas insatser och arvoden.

I det finansiella ministerutskottets ställningstagande förtecknas vad som krävs i fråga om att sporra ledning och nyckelpersoner. Det konstateras bland annat att de schematiska optionsmodellerna inte alls bör användas. Staten har ingen anledning att agera föregångare i användning av modellen med aktiearvoden, men om modellen blir mer allmän bör den gå att överväga också inom statsbolag och statliga intressebolag. Också i så fall bör man överväga situationen separat för varje enskilt bolag och noga väga in alla till bolaget relaterade faktorer.

Det finanspolitiska ministerutskottet tar också ställning till belöning av medlemmar i förvaltningsorganen. I regel utbetalas styrelsemedlemmarnas arvoden i pengar. Av särskilda skäl kan styrelsemedlemmarna ges aktiearvoden om detta blir praxis i typiska konkurrerande bolag. Till styrelsen riktade aktiebaserade incitament bör däremot inte användas. Arvoden till förvaltningsrådets ordförande och medlemmar bör i första hand baseras på förvaltningsrådets uppgifter.

Ekonomiutskottet konstaterar att medlemmarna i Fortums förvaltningsorgan får ersättning endast i pengar.

I det finanspolitiska ministerutskottets ställningstagande konstateras att personalen bör ges en rättvis möjlighet att dra nytta av bolagets framgång. Bolagens system för resultatlön och bonus bör garantera personalen en rättvis andel av bolagets positiva resultat. Viktiga instrument vid belöning av personalen är resultatlön och personalfonder. Belöningar baserade på resultat och bolagsvinst påverkar enligt prövning bolagsvis hela personalen.

I fråga om statens närvaro som ägare konstaterar ministerutskottet att kravet på öppenhet i belöningen ökar eftersom man måste garantera att ägarens agerande kan kontrolleras.

Statsrådets principbeslut om statens ägarpolitik 19.2.2004

Den främsta och viktigaste generella principen för statens ägarpolitik är enligt detta principbeslut att regleringen och ägarstyrningen effektivt skiljs åt så att statens agerande som ägare i bolag som verkar på marknadsvillkor sköts självständigt, enhetligt och klart separerat från regleringsuppgifterna.

Utöver det ovan nämnda upptar principbeslutet tre andra allmänna principer:

• Staten agerar som ägare enligt lagen om aktiebolag och värdepappersmarknadslagen, utövar ägarinflytande på bolagsstämmor och kräver inga privilegier eller rättigheter som avviker från övriga ägares rättigheter.
• En klar uppgiftsfördelning mellan riksdagen och statsrådet i enlighet med statsbolagslagen.
• En klar uppgiftsfördelning mellan ägare och ledning: det ägarpolitiska beslutsfattandet åligger staten och det affärsmässiga beslutsfattande åligger bolagets organ.

I principbeslutet konstateras att staten som ägare medverkar i det affärsmässiga beslutsfattandet på bolagsstämmorna. För bolagets resultat ansvarar dess operativa ledning och förvaltningsorganen, som fattar beslut om verksamheten inom ramen för aktiebolagslagen och bolagsordningen.

Ägarstyrningen i bolag som fungerar på marknadsvillkor utgår från att ägarna är jämställda. Styrelsen och den operativa ledningen ska på förhand utreda hur de mest betydande ägarna förhåller sig åtminstone när planerade åtgärder kräver att man använder bolagets aktier som betalningsmedel eller går in för andra arrangemang om vilka beslut fattas på bolagsstämman. Förhandlingar om väsentligt strategiska frågor och strukturella arrangemang ska föras med ägarna även om beslutanderätten skulle tillfalla bolagets styrelse.

Det centrala beslutsfattande organet med hänsyn till ägarstyrning är bolagets styrelse vars medlemmar väljs bland oberoende sakkunniga inom bolaget. Ägarstyrningen strävar genomgående efter att trygga bolagets konkurrenskraft till de delar saken kan påverkas genom ägarens åtgärder. Detta gäller också löner och belöningssystem. Staten bör stödja arrangemang som garanterar bolagets möjligheter att konkurrera om kompetenta och engagerade direktörer och övrig personal. Belöningen bör ta hänsyn till motivering av hela personalen och den genomförs antingen genom personalfonder eller på annat sätt.

Vidare konstateras i principbeslutet att staten agerar aktivt när bolagens styrelser tillsätts och utvärderas. I fråga om enskilda bolag gäller att staten i frågor som berör ägaren företräds av en representant för staten som inte är medlem i styrelsen.

Tjänstemännens verksamhet inom styrelserna organiseras på ett sådant sätt att medlemskapen inte äventyrar möjligheten att handlägga ägaruppdragen effektivt och opartiskt. En representant för staten som är medlem i styrelsen medverkar inte i beredning och beslutsfattande som gäller bolagets ägarstyrning.

En statlig representant som valts till medlem i styrelsen representerar i uppdraget bolaget och samtliga delägare. En statlig representant som valts till medlem i styrelsen agerar inom ramen för aktiebolagslagen, värdepappersmarknadslagen jämte föreskrifter samt övrig privaträttslig lagstiftning som gäller bolaget. I fråga om offentligt noterade bolag sköts kontakterna mellan styrelsemedlemmarna och tjänstemän som handlägger till ägarstyrningen relaterade uppdrag på så sätt att man beaktar de begränsningar som hantering av insiderinformation ställer på beslutsfattandet.

Utveckling av förvaltningen i statsbolag och tjänstemäns jävighet

I statsrådets principbeslut 16.9.1999 konstateras att ansvaret för bolagets resultat åligger dess operativa ledning och dess förvaltningsorgan som enligt lagen om aktiebolag ansvarar för bolagets verksamhet. De fattar också beslut som gäller verksamheten.

Om ministeriet som företrädare för ägaren undantagsvis vill fatta beslut som gäller ett enskilt bolag och som avviker från den linje som företräds av bolagets förvaltningsorgan, ska dessa beslut fattas på bolagsstämman.

Statsbolagens mest centrala organ med avseende på ägarstyrning är bolagets styrelse vars medlemmar i regel väljs bland sakkunniga utanför bolaget. Det ansvariga ministeriet ska i allmänhet ha direkt representation i styrelsen.

Statens ägarstyrning är för närvarande koncentrerad till handels- och industriministeriets enhet för statens ägarpolitik. Ministeriet bereder också lagstiftning som gäller statsbolag och annan företagsverksamhet. Kanslichefen för handels- och industriministeriet har sedan flera år varit medlem i Fortum Abp:s styrelse. I sitt brev till handels- och industriministeriet framställde justitiekanslern 28.8.2001 sin ståndpunkt om jävighet för ministeriets kanslichef i frågor som gäller utövande av statens ägarinflytande. Brevet ingår i justitiekanslerns berättelse 2001.

Justitiekanslern konstaterar att hans ståndpunkt inte baserar sig på ekonomiska faktorer utan på juridiska krav på jävsfrågor. Han hänvisar till lagen om förvaltningsförfarande enligt vilken en tjänstemans verksamhet de facto skall vara opartisk och för en utomstående betraktare förefalla opartisk. Kanslichefens ställning som medlem i statsbolags och affärsverks samt andra företags förvaltningsorgan inom sitt förvaltningsområde måste enligt justitiekanslern bedömas utgående från dessa förutsättningar. Vid granskningen måste dessutom särskiljas sådana sammanslutningar vilkas verksamhet ministeriet också ska övervaka från sådana sammanslutningar i vilka ministeriet enbart eller huvudsakligen bevakar statens resultatbaserade ekonomiska intresse. För en utomstående är det svårt att försäkra sig om att en ministerietjänsteman, som åtminstone formellt lyder under en kanslichef som är jävig att övervaka sin egen verksamhet, effektivt skulle kunna sköta sin övervakningsuppgift när det gäller en sammanslutning vars förvaltningsorgan kanslichefen är medlem i.

Enligt justitiekanslern kan det i praktiken uppstå tolkningssvårigheter, till exempel i fall av Fortums slag där betydande statsbolag har fusionerats till ett nytt bolag som har en central betydelse för staten både i ekonomiskt hänseende och när det gäller energiförsörjningen. I inledningsskedet kan statens intresse anses vara så väsentligt att det oavsett jävaspekten kan godtas att kanslichefen, i egenskap av ministerns närmaste biträde, är medlem i bolagets förvaltningsorgan. Det är i detta fall i första hand inte tjänstemännen utan ministern som i ledningen för ministeriet ansvarar för övervakningen av kanslichefens verksamhet. En situation av detta slag kan emellertid inte vara bestående. När verksamheten har stabiliserat sig måste kanslichefens medlemskap upphöra. Ministeriets representation måste omorganiseras på ett sådant sätt att kanslichefen kan sköta alla sina lagbestämda uppgifter.

Handels- och industriminister Mauri Pekkarinen har delgett ekonomiutskottet att kanslichef Erkki Virtanen inte längre föreslås bli medlem i Fortum Abp:s styrelse på följande bolagsstämma där bolagets styrelse väljs. Styrningen av statens ägarpolitik omorganiseras som bäst. Också representationen i styrelsen kan bedömas efter att man först har fattat beslut om ägarstyrningens plats i förvaltningen.

Ekonomiutskottet hänvisar också till sitt betänkande EkUB 21/2002 rd Statsrådets meddelande om statens ägarpolitik och Sonera där frågan om tjänstemännens delaktighet i bolagens förvaltning tas upp.

I sitt ovan nämnda ställningstagande konstaterar justitiekanslern också att han inte ser något hinder för att direktör Markku Tapio har förordnats till suppleant för statens representant vid Fortum Abp:s bolagsstämma.

Slutsatser

1 Statens ägarpolitik

Utgångspunkterna för statens ägarpolitik har senast konstaterats i statsrådets principbeslut 2004. En av dess huvudprinciper är att staten är verksam som ägare i enlighet med lagen om aktiebolag och värdepappersmarknadslagen, använder sitt ägarinflytande vid bolagsstämmorna och varken förutsätter eller kräver dispenser eller rättigheter som avviker från övriga ägares. Behörighetsförhållandena är härvidlag klara. Verkställande direktören är ansvarig inför bolagets styrelse och bolaget i sin tur inför bolagsstämman, där staten som en av ägarna utövar beslutanderätt. Riksdagens övervakning gäller i sin tur statsrådet, inte det enskilda bolaget.

Enligt principbeslutet utgör statens företagsförmögenhet en betydande del av nationalförmögenheten. Vid skötseln av denna egendom eftersträvar staten ett så gott ekonomiskt och samhälleligt helhetsresultat som möjligt. Staten kan som ägare också ha strategiska intressen i fråga om de bolag som är verksamma på marknadsvillkor, såsom upprätthållande och säkerställande av infrastrukturen, eller basserviceskyldigheter, men dessa bolag är verksamma enligt klara affärsverksamhetsprinciper. I dem är målet med ägarstyrningen att bästa möjliga ekonomiska helhetsresultat vid varje situation ska nås. Detta bedöms utgående från en långsiktig ökning av lönsamheten och ägarvärdet. Eventuella andra mål ska godkännas av samtliga ägare.

Statens strategiska mål i fråga om ett statligt intressebolag som Fortum, som bedriver affärsverksamhet på marknadsvillkor, är enligt utskottets bedömning av två slag. Dels vill man trygga makten att fatta beslut inom en för samhället betydande sektor, dels vill man att företaget ska ge så god avkastning för placeringen som möjligt.

Utskottet anser att bägge målen i fallet Fortum har uppfyllts. Genom sina strategiska val har Fortum blivit ett starkt energibolag som målmedvetet befäster sina positioner. Statens avkastning av företaget har tack vare denna utveckling mångdubblats jämfört med utgångsläget.

I och med ägarskapet i ett börslistat bolag förbinder sig staten att iaktta bestämmelserna i lagen om aktiebolag och värdepappersmarknadslagen samt god förvaltningssed (corporate governance). Statens ägarstyrning ska vara förutsägbar och öppen. Trots att den konkreta ägarstyrningen ska ske på bolagsstämman, ger bestämmelserna möjlighet att hålla medlemmarna i styrelsen, statens representant inberäknad, informerade om ägarens åsikter. Det ligger på styrelsemedlemmarnas ansvar att överväga hurdana beslut de fattar med jämlik hänsyn till samtliga delägare och att i sista hand ansvara för sina åtgärder inför bolagsstämman.

Enligt statsrådets principbeslut 2004 grundar sig ägarstyrningen på ägarstrategisk bevakning och beredning, utgående från vilken staten tar ställning till strategiska och ekonomiska frågor som gäller företaget. Utskottet är inte helt på det klara med hur effektivt staten i fråga om Fortum har genomfört sin ägarstrategi under åren.

Utskottet betonar att statens ägarstyrning i ett internationellt perspektiv ska vara av hög kvalitet, transparent och i enlighet med god förvaltningssed. Inom dessa gränser ska staten inom sina intressebolag kunna genomföra sin ägarstrategi. Statsrådet ska se till att ägarstrategin i praktiken genomförs effektivt och med tydliga verksamhetssätt. Den som representerar staten på bolagsstämman ska ges anvisningar och i fråga om centrala strategiska frågor bör man föra en dialog mellan staten som ägare och företagsledningen. Statens ägarstyrning har uppvisat brister och måste fortsättningsvis effektiveras. I samband med en proposition om statsbolag jämte handels- och industriministeriets utredning, som inom kort tillställs riksdagen, får vi möjligheter att behandla verksamhetsprinciperna mer allmänt och i större omfattning.

2 Belöningssystem

I företag som fungerar på marknadsvillkor är olika belöningssystem en etablerad del av helhetslönen. De bakomliggande målen, att få kompetenta anställda, att få dem att engagera sig på lång sikt och att gynna goda arbetsinsatser och därigenom ett gott resultat är enligt utskottet genomgående goda målsättningar. Det är klart att man också i företag där staten är delägare bör tillämpa belöningsprinciper som tryggar tillgången på kompetent arbetskraft och förmånliga resultat för bolaget. Företagen bör lönemässigt vara konkurrenskraftiga i internationellt hänseende. Ett allmänt problem med belöningssystemen är att finna kriterier som eliminerar faktorer som slumpmässigt påverkar resultatet och som enbart belönar för den del som har uppstått tack vare de aktuella arbetsinsatserna.

De sakkunniga som utfrågats har för utskottet rett ut möjligheten att använda begränsade arvoden. Samtidigt har man ansett att begränsning endast går att tillämpa på belöningar som betalas i pengar. Det har motiverats med att det är svårt att på förhand bedöma var gränsen ska dras för att begränsningen inte ska börja motverka målen med belöningssystemen. Man har också konstaterat att då man når en viss nivå börjar tillläggsarvodenas kostnadsnyttoförhållande sjunka.

I det finanspolitiska ministerutskottets ställningstagande 17.2.2004, som baserar sig på handels- och industriministeriets promemoria, konstateras som klar princip att ledningen och nyckelpersonerna ska sporras och engageras främst genom innehav och endast undantagsvis genom optioner. Staten som ägare godtar inte användning av hävdvunna schematiska optionsmodeller. Det arvodessystem man går in för bör vara förutsägbart i det avseendet att oskäliga arvoden inte kommer i fråga. De aktiebaserade belöningssystem som används bör främst vara aktiearvodessystem. Om man undantagsvis tillgriper optionssystem, ska en del av optionerna användas för teckning av bolagets aktier och de tecknade eller som belöning erhållna aktierna ska behållas under en tid som fastställs i programmet eller under den tid anställningsförhållandet i bolaget fortgår.

Utskottet tillstyrker ovan relaterade principer och anser att inga skäliga och fungerande belöningssystem kategoriskt bör uteslutas. Det väsentliga är att också statsägda företag kan konkurrera om högkvalitativ arbetskraft med motsvarande förmåner som konkurrerande företag. Ändå får detta inte ske till vilket pris som helst. Genom att begränsa överlåtelsen av aktier eller optionsrätter kan man förlänga belöningssystemets engagemangsskapande effekt och samtidigt minska risken för alltför höga belöningar. Utskottet menar att belöningssystem som kan leda till mångdubbling av årslönen inte kan vara affärsekonomiskt kostnadseffektiva och ändamålsenliga. Även om man inte kan ge några allmängiltiga anvisningar om hurdana arvoden som är oproportionerligt höga vore det ändå med tanke på framtiden rekommendabelt att man också i detta avseende drar upp riktlinjer. Då behöver vi internationell jämförelsekunskap om det rådande läget, vilket delvis anknyter till arbetet på den utredning som utskottet i det följande föreslår.

Vid val av belöningssystem bör man mer än förr ta hänsyn till den praxis och den utvecklingsriktning som är rådande inom det aktuella företagets verksamhetsområde, liksom till områdets eventuella särdrag. Utskottet anser att staten som ägare bör förbättra sin kompetens inom dessa sektorer. De nuvarande lösningarna har i hög grad baserat sig på system utarbetade av konsulter som bistått företagets arvodesutskott. Belöningssystemen ska skräddarsys i detalj. Utskottet fäster också uppmärksamhet vid beslutspraxis relaterad till olika belöningssystem. Beslut om optioner fattas av bolagsstämman och beslut om aktiebaserade arrangemang fattas av bolagets styrelse.

Utskottet anser det behövligt att man utarbetar en omfattande helhetsutredning om fördelar och nackdelar med olika belöningssystem. Utredningen ska omfatta internationell jämförelse och bör ta upp begränsning, skälighetsklausuler och andra sätt att förhindra uppkomsten av oändamålsenligt stora arvoden. Likaså bör man undersöka hur de nya bestämmelserna om bokföring (IFRS) påverkar belöningssystemen. Statens riktlinjer justeras enligt undersökningens resultat.

3 Fortums belöningssystem

Som ovan beskrivits består Fortums belöningssystem av en fast lön, ett årligt bonus med ett fastställt takbelopp, samt optionsrätt som erbjuds nyckelpersoner. Till detta kommer naturaförmåner.

Utifrån erhållen sakkunnigutredning konstaterar utskottet att beslutsfattandet i fråga om Fortums belöningssystem har skett juridiskt klanderfritt. Alla optionsarrangemang har behandlats i Fortums förvaltningsråd och den tjänsteman som har företrätt staten på bolagsstämman har haft ministerfullmakt att fatta beslut. Innan officiell kallelse till bolagsstämman har skickats ut har man dessutom konsulterat handels- och industriministeriets enhet för ägarpolitik. De arrangemang som man gått in för har också harmonierat med statens allmänna riktlinjer för statens egna arvoden. Fortums gällande styrelsebeslut fattades visserligen i fråga om förmånens storlek genom tillämpning av en undantagsbestämmelse till det finanspolitiska ministerutskottets riktlinje. Inte heller har de sakkunniga helt uttömmande kunnat reda ut i vilken mån olika belöningssystem kan tänkas överlappa varandra. När man granskar principerna för belöningssystemen bör man beakta det faktum som också framkom vid utfrågning av sakkunniga, att statens riktlinjer för arvoden är en ägares, om också i detta fall den avgjort största, riktlinjer och att man bör fatta beslut på så sätt att man opartiskt tar hänsyn också till övriga aktieägares vilja.

Ökningen i optionsinkomster är en följd av Fortums ovanligt starka kurs- och resultatutveckling som började 2003 och som har överträffat utvecklingen i jämförelsebolagen betydligt. Utfrågningen av sakkunniga har inte gett något entydigt svar på frågan om inverkan av vare sig företagsledningens strategiska val eller externa faktorer på den betydande ökningen av företagets värde och samtidigt optionsintäkterna. Också oavhängiga sakkunniga anser det dock klart att företagets resultat har gynnats av ledningens strategiska och operativa val att koncentrera verksamheten till Norden och Östersjöområdet, att i ett tidigt skede göra investeringar i Ryssland och att producera energi med låga utsläpp. Ändå har Fortums framgång också påverkats av externa faktorer såsom den internationella prisutvecklingen inom oljemarknaden och problem med tillgång på förädlade oljeprodukter.

En viktig orsak har också varit återgången till den tidigare fördelningen mellan ett el- och ett oljebolag. Efter att saken länge hade omdiskuterats gav riksdagen 3.12.2003 sitt bifall till en särskiljning av oljeaffärsverksamheten. Saken omsattes i praktiken 1.4.2005 då man grundade bolaget Neste Oil Abp. Under beredningen av delningsförslaget gjorde man inga uppdateringar eller ändringar i optionsprogrammet. Även om det handlade om ett sådant företagsarrangemang med väsentlig inverkan på verksamhetsmiljön som avses i villkoren i 2002 års optionsprogram, hade den tid under vilken man kunde ingripa i grunderna för bestämmandet av optionsrätterna gått ut i februari 2003. Situationen kan inte heller jämföras med ändringarna i optionsarrangemangen i samband med köpet av Birka Energy 2002, eftersom de arrangemangen skedde till förmån för optionsinnehavarna. Utskottet understryker också att bolagets verksamhetsmiljö också har påverkats av lagen om utsläppshandel och lagstiftningen om elenergi vilka vid sidan av kärnkraften och vattenkraften har haft en viktig betydelse för bolagets resultat och värde.

Vid utfrågning av sakkunniga har man betonat att villkoren för Fortums optionsarrangemang är strängare än vanligt. I fråga om 1999 års arrangemang var optionsarrangemangen bundna till jämförelsebolagens resultatutveckling och senare till Dow Jones STOXX Utilities 600-index. Bägge jämförelsesätten försvåras av vissa särdrag inom energisektorn. Energisektorn är i många avseenden reglerad och att finna jämförbara bolag är svårt. Energimarknaden fungerar inte helt på marknadens villkor. Samtidigt har man inte fått fram ett klart svar på frågan hur resultatjämförelsen i annat fall kunde ha gjorts.

Besluten om belöningssystemen är reglementsenliga och klanderfria. Även om den utveckling som har lett till den rådande situationen inte har kunnat förutses när besluten om optionerna fattades anser utskottet att den värdestegring som bolagets framgång har gett upphov till åtminstone till de delar utskottet är underrättat om har lett till anmärkningsvärt stora optionsinkomster jämfört med den fasta lönenivån och övriga ekonomiska förmåner. Samma resultat kunde ha uppnåtts med ett mer moderat belöningssystem. Utskottet anser att belöningssystemet bör hållas inom skäliga gränser också under exceptionella förhållanden.

4 Möjligheter att påverka fattade beslut

Utskottet har synnerligen omsorgsfullt utrett möjligheterna att moderera optionssystemet. Det bör inledningsvis konstateras att utskottet inte har förfogat över detaljerade uppgifter om optionsanbud till enskilda anställda eller villkor i enskilda nyckelpersoners anställningskontrakt. Då man överväger olika alternativ bör man också beakta att i fråga om optionsarrangemangen för ledningen (1999) upphörde teckningstiden 1.10.2005 och optionsrätterna har varit föremål för handel sedan 1.10.2002. Teckningstiderna har också inletts i fråga om optionsprogrammet för nyckelpersoner 2001 (A: 15.10.2005—) och i fråga om optionsprogrammet 2002 (A: 1.10.2004—). I fråga om 1999 års optionslånearrangemang för personalen och årsarvodessystemet för hela personalen framkom ingenting som skulle ha gett anledning till närmare utredning av dessa belöningssystem.

I samband med utfrågningen av sakkunniga har man i fråga om skäligare optionsinkomster som alternativ lyft fram möjligheten att stifta en lag för skäligare optioner, vidta åtgärder med stöd av 36 § i rättshandlingslagen, göra kontrakten skäligare såsom avses i arbetsavtalslagen eller väcka en bolagsrättslig skadeståndstalan. De olika alternativen granskas detaljerat i det följande.

I samband med 2002 års optionsarrangemang gav bolagsstämman Fortums styrelse fullmakt att utvärdera effekten av eventuell företagshandel, företagsarrangemang eller annan betydande omläggning på Fortumkoncernens resultat och den relativa utvecklingen av aktiens kurs och på motsvarande sätt i villkoren för optionsrätterna korrigera förutsättningarna för Fortumkoncernens resultat och den relativa utvecklingen av aktiens kurs. Fullmakten till styrelsen har således varit av betydelse innan optionsrätterna emitterades. Utskottet erfar att de sista optionsrätterna emitterades i februari 2003 vilket innebär att åtgärder enligt fullmakten inte längre kan vidtas.

I fråga om optioner som ännu inte har tecknats kunde skälighet teoretiskt sett uppnås till exempel genom att man prissätter optionerna på nytt. Detta alternativ har i regel tillgripits när aktiens kurs har varit betydligt lägre än teckningspriset och optionsprogrammet inte längre har fungerat som incitament. Men vi har också exempel på motsatt situation (se Journal of Financial Economics 57 (2000); Brenner etc. "Altering the terms of executive stock options" — en hänvisning till artikeln finns också i publikation 2/2002 i serien handels- och industriministeriets undersökningar och rapporter), där man har höjt aktiernas teckningspris på grund av en betydande kursstegring. Bakgrunden till ovan nämnda exempel utreds inte närmare i undersökningen.

I ett internationellt perspektiv finns det vissa rättsfall där ledningen i ett företag har gjort sig skyldig till en straffrättsligt klandervärd gärning som har åsamkat företaget skada, och där man har väckt talan om nedskärning av optioner för att ersätta skadorna. Ekonomiutskottet konstaterar att i fråga om Fortum är situationen rakt motsatt. Bolaget är mycket framgångsrikt och producerar vinst för sina ägare. Bakgrunden till bolagets värdestegring är bland annat bolagets strategiskt riktiga beslut under 2000-talet.

Separat lag.

Ingrepp i beslut om optioner med värde i pengar och med karaktär av avtal innebär ingrepp i egendom som är skyddad enligt grundlagen. Alternativet med en separat lag innebär således ett undantag från grundlagen och en sådan lag bör med största sannolikhet stiftas i grundlagsordning. Grundlagsutskottet har upprepade gånger (till exempel GrUB 10/1998 rd) påpekat att undantagförfaranden kan tillgripas "endast i ytterst exceptionella fall och av tvingande skäl". Ur motiveringarna kan också utläsas att undantagen bör vara exakt avgränsade och gälla endast en bestämd tid.

Att tillgripa undantagslagsförfarande på den aktuella situationen är förknippat med flera frågor av mycket principiell natur. Kan vilken enskild grundläggande rättighet som helst, som är genomförbar i praktiken, elimineras genom en undantagslag? Hur utfaller medborgarnas likvärdighet inför lagen om optionsarrangemang i endast ett företag blir föremål för lagstiftning trots att motsvarande situationer kan uppstå även i andra företag? För att vara tillräckligt effektiv bör undantagslagen ingripa i avtalsbeslutet med en så slutgiltig och hävande verkan att den kan likställas med ett förvaltnings- eller domstolsbeslut. En tolkning kan i så fall bli den att man genom undantagslagen berövar vederbörande rättten att söka ändring på det sätt som avses i grundlagen och i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Att lagstiftningsvägen ingripa i bindande enskilda avtal är inte heller ägnat att befästa bilden av Finland som ett tryggt och stabilt investeringsobjekt.

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet att man inte bör gå lagstiftningsvägen för att åstadkomma skäligare optioner.

Rättshandlingslagen.

Enligt 36 § i rättshandlingslagen (956/1982) kan villkor i en rättshandling jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt eller om dess tillämpning skulle leda till oskälighet. Vid prövning av oskäligheten beaktas rättshandlingens hela innehåll, parternas ställning, förhållandena då rättshandlingen företogs och därefter samt övriga omständigheter. När man bedömer rättshandlingslagens tillämplighet bör man också beakta att i fråga om anställda personer bör man i första hand tillämpa bestämmelserna i arbetsavtalslagen vilka behandlas i det följande.

Optionernas skälighet eller oskälighet bör bedömas skilt för varje enskilt fall. I detta avseende konstaterar utskottet att man har fått information endast om de optionsrätter som innehas av personer upptagna i insiderregistret. Dessa personer utgör i sin tur endast en bråkdel av de nyckelpersoner som omfattats av bolagets optionsprogram. Det är uppenbart att optionsinkomsterna för en del av personerna i den inre kretsen håller på att bli oskäligt stora.

Rättshandlingslagens 36 § ger möjlighet till frivillig jämkning mellan parterna. Ekonomiutskottets utfrågning av sakkunniga ger vid handen att det inte är skärskilt sannolikt att ett sådant förfarande skulle leda till resultat. Enligt uppgift är det också mycket osannolikt att resultat skulle nås genom att man rättsvägen väcker skälighetstalan. Det kunde också förorsaka betydande skada för bolagets och dess största ägares offentliga framtoning. Vidare kunde de ekonomiska förlusterna för bolaget och dess ägare bli betydande. En rättegång skulle med all sannolikhet inverka ogynnsamt på den offentliga synen på statsägda bolag rent allmänt.

På grundval av det ovan anförda och erhållna utredningar anser ekonomiutskottet att det inte är motiverat att tillgripa åtgärder i enlighet med 36 § i rättshandlingslagen.

Arbetsavtalslagen.

Arbetsrättsligt kan bolagets nyckelpersoner indelas i grupper beroende på om man har avtalat med dem om incitamentsystemet skriftligen eller muntligen eller om det handlar om ett ensidigt agerande från arbetsgivarens håll. Verkställande direktören faller utanför denna utredning eftersom han inte hör till de anställda som omfattas av arbetsavtalslagen.

Enligt rättspraxis (se HD 2005:29 jämte prejudikat) har arbetsgivaren både rätt och behörighet att ensidigt ändra villkoren i arbetsavtalet på ett sätt som kringskär den anställdes förmåner. En förutsättning är dock att arbetsgivaren kan hänvisa till uppsägningsgrunder av ekonomiska orsaker eller av produktionsorsaker enligt 7 kap. 1, 3 och 4 § i arbetsavtalslagen. Ekonomiutskottet konstaterar att med beaktande av Fortums resultatutveckling kan ovan nämnda lagrum inte tillämpas.

Till de delar de fattade besluten ursprungligen baserar sig på beslut av bolagets beslutande organ och åtminstone inte omedelbart till exempel på förhandlingar om arbetsavtalsvillkor, kan bolagets beslutande organ ha rätt att häva eller att ändra sina beslut. Ändringarna kunde gälla de arrangemang som ännu inte har genomförts, det vill säga i detta fall incitament för vilka teckningstiden ännu inte har inletts. Tillämpligheten av detta alternativ beror på de detaljerade villkoren för incitamentsystemen och de anställdas arbetsavtal och på hur dessa villkor tolkas samt ifall de ovan nämnda inte föranleder rättsliga hinder, på ändamålsenlighetsprövning från bolagets beslutande organs sida.

I fråga om skäligare villkor har det i samband med att utskottet har utfrågat sakkunniga framkommit att omprövningar inte kan gälla anställningsförmåner som redan har utfallit, det vill säga i detta fall optionsrätter som redan har tecknats. Likaså bör man observera att incitamentsystemets delar är villkor som ska iakttas i anställningsförhållandet oavsett om de baserar sig på ensidiga beslut av bolagets beslutande organ eller på villkor i arbetsavtalen. I fråga om att göra villkoren mer skäliga bör man därför tilllämpa 10 kap. 2 § i arbetsavtalslagen. Där föreskrivs att villkor kan jämkas eller lämnas obeaktat om tillämpningen av det i ett arbetsavtal står i strid med god sed eller annars är oskäligt. Frågan om villkorets eventuella skälighet bör utredas antingen enbart eller åtminstone i första hand ur arbetsavtalsparternas synvinkel. Detta utesluter dock inte möjligheten att i prövningen väga in utomstående jämförelseobjekt. I fråga om Fortum kunde det närmast handla om incitamentsystem jämte arvoden i jämförelsebolagen. Bedömningen ska således vara baserad på klara fakta, inte moraliska eller etiska värderingar.

Utan att känna till detaljerna i arbetsavtal och optionsvillkor kan utskottet inte entydigt ta ställning till arbetsavtalslagens tillämplighet i föreliggande fall. Då man överväger ovan nämnda bestämmelsers tillämplighet bör man beakta att bestämmelsen i 10 kap. 2 § i arbetsavtalslagen i regel ska tillämpas till förmån för den svagare parten, det vill säga arbetstagaren.

Aktiebolagsrättsligt skadeståndsansvar.

Utfrågningen av sakkunniga har också aktualiserat möjligheten att tillgripa aktiebolagsrättsligt skadestånd enligt 15 kap. 1 § (ledningen) och 3 § (aktieägarna) i lagen om aktiebolag och 44 § i revisionslagen. Skadeståndsskyldighet enligt ovan nämnda lagrum förutsätter av aktieägarna grov vårdslöshet och av andra vårdslöshet. I fråga om personer i ledningen och revisorer baserar sig skadeståndsansvaret på allmän skyldighet att iaktta omsorgsfullhet. Bolagsledningens och revisorernas skadeståndsansvar i fråga om en annan drabbad part förutsätter dessutom att skadan har förorsakats genom brott mot lagen om aktiebolag jämte relaterad lagstiftning eller brott mot bolagsordningen. Aktieägarnas skadeståndsansvar i alla personrelationer förutsätter utöver grov vårdslöshet brott mot lagen om aktiebolag eller bolagsordningen samt medverkan, vilket i praktiken har tolkats som aktivt deltagande i beslutsfattandet.

Ingenting i Fortums belöningssystem pekar på brott mot lagen eller bolagsordningen eller vårdslöst förfarande. Det är dessutom uppenbart att bolaget inte för optionernas del har lidit skada och att inte heller övriga belöningssystem har förorsakat i lag avsedd skada som skulle leda till skadeståndsansvar. Ingenting tyder heller på att aktieägarna avsiktligt skulle ha vilseletts då man avtalat om optionssystemen. Fortums starka värdestegring har varit oförutsägbar om också synnerligen positiv för ägarna.

I 8 kap. 14 § 1 mom. och 9 kap. 16 § i lagen om aktiebolag ingår allmänna klausuler om aktiebolagsrätt där man förbjuder bolagets ledning och aktieinnehavare från att vidta åtgärder som gynnar aktieägaren eller någon annan på bolagets eller en annan aktieinnehavares bekostnad. Eftersom besluten om belöningssystemen enligt erhållen utredning har fattats i uppriktig avsikt med iakttagande av lag och bolagsordning utan missbruk av ledningsinformation, missbruk av värdepappersmarknadsrättslig insiderinformation eller brott relaterade till bokföring eller annat, kan skadestånd enligt utskottets åsikt inte heller baseras på de allmänna klausulerna.

Med hänvisning till sakkunnigutlåtanden anser ekonomiutskottet att grunder för aktiebolagsrättslig skadeståndstalan saknas.

5 Till slut

Ekonomiutskottet anser att situationen med de påfallande stora optionsinkomsterna bottnar i den aktuella verksamhetssektorns karaktär och i att statens ägarstyrning inte har beaktat detta då man kommit överens om belöningssystemen. Den bärande tanken då man grundade Fortum vara att skapa ett på marknadsvillkor verksamt bolag för den nya elmarknaden. Men marknaden utvecklades inte som man hade antagit. Fortums bransch är fortsättningsvis i många avseenden reglerad och delvis sluten. Att tillämpa på marknadsvillkor baserade belöningssystem inom en sådan bransch leder lätt till snedvridningar. Resultatet är svårt att jämföra med jämförelsebolagen då sådana inte finns inom samma marknad. Utskottet anser följaktligen att optionsarrangemangen inte ens utgångsmässigt kan fungera ändamålsenligt annat än inom fullt ut konkurrensutsatta branscher.

Utskottet presenterar ovan en omfattande utredning av beslutsfattandet bakom redan emitterade optioner och möjligheter att moderera optionerna. Utskottet menar att det inte finns juridiskt klara och starka förutsättningar för att moderera optionerna. I samband med 36 § i rättshandlingslagen framhölls negativa effekter av eventuella rättshandlingar, närmast relaterade till den statliga ägarens tillförlitlighet som ägare av ett börsbolag. Mot denna bakgrund anser utskottet det oändamålsenligt att staten skulle vidta åtgärder för att ändra bindande beslut och gällande förbindelser. Samtidigt vill utskottet dock framhäva att den slutgiltiga beslutanderätten i frågan tillkommer Fortum Abp:s styrelse och bolagsstämman, inte riksdagen.

Utlåtandet lyfter också fram klara utrednings- och utvecklingsbehov. Utskottet menar att det finanspolitiska ministerutskottets gällande riktlinje, under vars giltighetstid staten som ägare inte har godkänt ett enda nytt optionssystem i statliga intressebolag, ger en god grund för utveckling av belöningssystemen. Ändå kan inte heller den nuvarande riktlinjen helt eliminera risken att den nu aktuella situationen upprepas. Riktlinjen bör därför vidareutvecklas på grundval av utförda utredningar.

Utskottet betonar behovet av aktiv ägarpolitik. Ägarstrategin ska vara tydlig och genomföras med iakttagande av effektiva och på förhand avtalade förfaranden. Vi behöver sektoriell specialsakkunskap med förmåga att förstå och kunna utnyttja marknadsförhållandena samt förmåga att lägga om statens strategi enligt nya marknadssituationer. Utskottet anser de nuvarande resurserna vara fullständigt otillräckliga och påskyndar lösningar för en koncentrering av statens ägarpolitik.