Motivering
Allmänt
Avfallslagens primära syfte är att minska
mängden avfall och göra avfallet mindre skadligt.
Det avfall som uppkommer ska beredas för återanvändning, återvinnas
i form av material eller återvinnas på annat sätt.
Om det inte är möjligt att återvinna
avfallet i denna ordning, ska det bortskaffas (8 §).
Det kommunala avfallet utgör totalt omkring 4 procent
av allt avfall. Kommunens andel av detta är omkring 2 procentenheter.
Det upp kommer överlägset mest avfall vid mineralbrytning, byggande
och industri, över 70 procent av den totala avfallsmängden.
Det avfall som uppkommer inom näringslivet får
fritt konkurrensutsättas.
Avfallsinnehavaren ska följa den fastslagna prioritetsordningen.
För att lagens syften ska nås krävs det
så vitt ekonomiutskottet kan se att en adekvat avfallshanteringsstruktur är
på plats i hela landet, att innovationer och nya affärsverksamheter
tas fram inom branschen och att konkurrensen fungerar i hela avfallshanteringssektorn,
också i den avfallshantering som ordnas av kommunen. Genom
att gå långsiktigt till väga möjliggör
man för företagsamheten i branschen att utvidgas
och ökar arbetstillfällena. Lagen bör styra
till att förebygga uppkomst av avfall, samla in och sortera
avfall på ett kostnadseffektivt sätt och att återvinna
det på det mest rationella sättet. Avfallshanteringen
måste bli ännu effektivare än förut.
Också regeringen noterar i sin motivering att återvinningen
av avfall i form av material eller energi inte har fortskridit som
det var tänkt. Det deponeras till exempel fortfarande stora
mängder biologiskt nedbrytbart och annat återvinningsbart
avfall på soptipp. Ekonomiutskottet ber miljöutskottet
förutsätta att regeringen så fort
som möjligt anger kvantitativa mål för
materialåtervinning ur avfall.
Det är viktigt att följa upp att avfallshanteringen
verkligen följer prioritetsordningen. I förekommande
fall ska lagstiftningen förbättras och hindren
för återvinning av avfall undanröjas.
För ekonomiutskottet nämndes en rad exempel på hinder
för återvinning i lagstiftningen, som användning
av avsvärtningsslam från upparbetning av returpapper
i anläggningsarbeten eller energiproduktion.
Kommunalt anordnad och avtalsbaserad avfallshantering
Enligt förslaget ska kommunen precis som nu ordna med
hantering av kommunalt avfall som uppkommer vid boende och i offentliga
sammanslutningars verksamhet. Vidare ska kommunen ha ansvar för
kommunalt avfall från privata hälsovårds-
och socialtjänster och utbildningsverksamhet (32 §).
Kommunen ska ordna med avfallshantering för sådant
avfall som uppkommer i näringsverksamhet om annan avfallshanteringsservice
inte står att få och avfallsinnehavaren begär
det (skyldighet att ordna avfallshantering i andra hand). Avfallet
ska till sin beskaffenhet om mängd lämpa sig för
transport och behandling i kommunens avfallshanteringssystem. Kommunen
ska ingå avtal med avfallsinnehavaren om kontinuerlig tjänst
för högst fem år åt gången (33 §).
Kommunen ska ordna fastighetsvis avfallstransport
(36 §) om den inte har bestämt att fastighetsinnehavaren
får avtala om det med avfallstransportören (37 §).
Kommunen får genom lagstiftning starka befogenheter
att ordna avfallshanteringen. För ekonomiutskottet har
det motiverats med att det garanterar att alla medborgare och producenter av
offentliga och liknande tjänster under alla förhållanden
får sitt kommunala avfall hanterat på ett för
miljön och hälsan riskfritt sätt i hela landet.
Ett annat argument är att om hanteringen av kommunalt avfall
uteslutande lades på avfallsinnehavarens ansvar, skulle
det kräva tungrodd övervakning över att
den fungerar och regler för ändamålet.
Det är viktigt att kommunens ansvar för att ordna
avfallshanteringen inte åsidosätter eller diskriminerar
privata företag som tillhandahåller avfallshanteringstjänster.
Kunden ska ha rätt att konkurrensutsätta sitt
avfall, också det kommunala. Kommunen och fastighetsägaren
ska ha faktiska och lika möjligheter att konkurrera om avtalsbaserade
avfallstransporter. Alla parter ska ha lika möjligheter
att jämföra vems transporttjänst som är
totalekonomiskt fördelaktigast. Med allsidiga möjligheter
att ordna avfallshanteringen skapar man en marknad och väcker intresse
för etablering på marknaden. Lagen ger kommunen
vissa särskilda rättigheter. Det är viktigt
att kommunen bara i nödvändiga fall utöver
sina särskilda rättigheter, liksom också sin skyldighet
att ordna avfallshantering i andra hand. Avfallshanteringen bör
vara så långsiktig att också små företag
vågar binda upp sig vid nödvändiga investeringar.
I 37 § finns bestämmelser om avfallstransport
som ordnas av fastighetsinnehavaren. Enligt 1 mom. 1 punkten
kan kommunen besluta att fastighetsinnehavaren ordnar avfallstransport
i kommunen eller en del av den, om det på det område
som är föremål för beslutet
tillhandahålls avfallstransporttjänster tillförlitligt
och på villkor som är skäliga och icke-diskriminerande.
Ekonomiutskottet föreslår att 37 § 1
mom. 1 punkten stryks för att det område
som är föremål för beslutet
kan tolkas som kommunen eller en del av den. Även om tjänster
inte är tillgängliga inom den egna kommunen kan
de vara det på annat håll i närheten.
I 35 § 2 mom. föreskrivs det om fastighetsvis
avfallstransport. Bestämmelserna bör i förekommande
fall ändras för att de och bestämmelserna
i 37 § ska harmoniera med varandra så att
privata och offentliga aktörer blir lika behandlade (konkurrensneutralitet).
I lagförslaget ingår en allmän skyldighet
att iaktta prioritetsordningen (8 §). Det främsta
syftet med den nya avfallslagen är att förebygga uppkomsten
av avfall och främja materialåtervinning och annan återvinning.
Avfallet har nu och i framtiden ett ännu större
ekonomiskt värde och därför kan det alltid
uppstå ny näringsverksamhet i avfallshanteringsbranschen.
Lagstiftningen bör uppmuntra att ta fram inhemska innovationer
och nya affärsverksamheter. De sysselsättande
effekterna av materialåtervinning och annan återvinning är
flerfaldiga jämfört med förbränning
och framför allt med deponering på soptipp. Det
behövs en sådan omvärld att man vågar
investera i nya tjänster och innovationer. Konkurrensen
mellan kommunerna och de företag och inrättningar
som agerar på kommunernas vägnar och privata företag
bör vara opartisk och fungerande.
Ekonomiutskottet kräver att miljöutskottet ger
akt på att de här principerna fullföljs
i avfallslagstiftningen.
Förbud mot att försvåra avfallshantering
I 47 § ingår ett förbud
mot att försvåra avfallshantering som producenten
ordnat. Andra än producenter får ordna avfallshantering
av produkter som omfattas av producentansvaret eller tillhandahålla
fastighetsinnehavare eller andra avfallsinnehavare tjänster
med anknytning till den bara om det inte försvårar
för producenten att fullgöra sina avfallshanteringsskyldigheter. Tanken
bakom bestämmelsen är att garantera att producenten
har en möjlighet att ordna den avfallshantering som han
eller hon har ansvar för effektivt och ekonomiskt. Producenten
har förstahandsrätt till avfall som
har ett ekonomiskt värde. Bestämmelserna gäller
inte återanvändning av produkter, till exempel
handel med reservdelar.
Ekonomiutskottet anser att förbudet mot att försvåra
avfallshantering i 47 § är motiverat
för att andra än producenter inte ska samla upp
värdefullt avfall och lämna övrigt avfall
på producentens ansvar.
Undantag från lagens tillämpningsområde: icke
förorenad jord
I 3 § föreskrivs om undantag från
lagens tillämpningsområde som grundar sig på avfallsdirektivet.
Enligt motiven ska alla undantag från tilllämpningsområdet
enligt avfallsdirektivet inte ingå i paragrafen. I direktivet
undantas icke förorenad jord och annat naturligt förekommande material
som med säkerhet kommer att användas för
byggnation i sitt naturliga tillstånd på den plats
där grävningen utfördes.
Det material som avses i bestämmelsen och som enligt
motiven med säkerhet och någorlunda omedelbart
kommer att användas för byggnation, i sitt naturliga
tillstånd eller efter att ha förbehandlats genom
sållning eller på något annat motsvarande
sätt, på den plats där grävningen
utfördes eller någon annanstans motsvarar sällan de
allmänna kännetecknen för avfall, och
det är därför inte nödvändigt
att föreskriva om ett sådant undantag från
avfallslagens tillämpningsområde.
På grund av byggsituationen och förhållandena är
det möjligt att icke förorenad jord inte går att
använda någorlunda omedelbart. I utskottet har
man ställt sig frågan om den icke förorenade jorden
i sådana fall bör tolkas som avfall. Det finns
anledning att förtydliga motiven eller lagen för
att icke förorenad och användbar jord inte ska
betraktas som avfall bara för att det inte har använts
någorlunda omedelbart på den plats där
grävningen utfördes.
Säkerheter
Enligt 42 § 3 mom. i den gällande
miljöskyddslagen ska en verksamhetsutövare som återvinner
avfall ställa en tillräcklig säkerhet
eller föreslå andra motsvarande arrangemang för
att tillse en behörig avfallshantering. Närmare
bestämmelser om säkerhet eller annat motsvarande
arrangemang utfärdas enligt lagen genom förordning
av statsrådet. Förordningen har aldrig utfärdats.
Miljöministeriet meddelade 2005 anvisningar om hur säkerhet
ska ställas och om godtagbara säkerhetsarrangemang.
Enligt 101 § i miljöskyddslagen gäller
kravet på ställande av säkerhet inte
staten och dess inrättningar och inte heller kommuner eller
samkommuner.
Regeringen föreslår att bestämmelserna
om säkerhet i miljöskyddslagen ska skärpas.
En verksamhetsutövare som återvinner avfall ska ställa
en tillräcklig säkerhet till förmån
för den behöriga tillsynsmyndigheten. Som säkerhet godkänns
bara borgen, försäkring eller en pantsatt deposition.
Den som ställer säkerheten ska vara ett kreditinstitut,
en försäkringsanstalt eller något annat
yrkesmässigt finansiellt institut. En enskild persons proprieborgen,
koncernborgen eller kommunens säkerhetsförbindelse
duger inte längre som säkerhet.
Ekonomiutskottet ber miljöutskottet tar reda på om
också någon annan betryggande säkerhet än
den som nämns i propositionen kan godkännas som
säkerhet. Kostnaderna för säkerheterna
i lagförslaget kan vara höga och bli en betydande belastning
inte minst för små företag. Dessutom kan
det vara lämpligare till exempel för gruvindustrin
eller näringslivet i övrigt att skaffa sig någon
annan säkerhet än den som avses i lagen. Kreditinstituten
kan eventuellt sakna beredskap att ställa långvariga
säkerheter, på upp till tiotals år, och
därmed lämpar sig borgen, försäkring
eller pantsatt deposition inte särskilt väl som
långvarig säkerhet. Säkerhetskraven bör vara
sådana att de inte påverkar konkurrensen mellan
aktörerna i branschen.
Ekonomiutskottet gör miljöutskottet uppmärksamt
på att högsta förvaltningsdomstolen den
28 december 2010 (HD:2010:80) har kommit med ett avgörande
om säkerhetsarrangemang enligt 42 § 3
mom. i miljöskyddslagen.