Bakgrund och granskningens utgångspunkter
I propositionen föreslås det att läkemedelslagen ändras. De viktigaste författningsförslagen hänför sig till fem helheter: 1. regleringen av detaljförsäljningspriserna på läkemedel, 2. gemensamma läkemedelsförråd vid enheter för serviceboende inom socialvården, 3. servicekanaler för apotek, 4. apotekstillstånd och apotekare och 5. övriga bestämmelser.
Ekonomiutskottet bedömer i detta utlåtande de föreslagna ändringarna i läkemedelslagen i enlighet med sitt eget ansvarsområde, med särskild betoning på marknadens funktion och konsumenternas ställning och med fokus på de ändringsförslag som har betydelse med tanke på dessa aspekter. Dessa är i synnerhet prisregleringen för egenvårdsläkemedel och bestämmelserna om inrättande av apotek.
Syftet med de förslag som är centrala med tanke på en fungerande läkemedelsmarknad är för det första att förbättra apoteksverksamheten och göra den smidigare med beaktande av de olika serviceformerna inom apotekshandeln. Målet är att öka antalet apotek och apoteksutbudet, främja konkurrensen och förbättra tillgången till apotekstjänster och apotekstjänsternas tillgänglighet. Förfarandet med apotekstillstånd ska underlättas och försnabbas. Syftet med den föreslagna ändringen, som gäller situationer med byte av apotek, är att göra byten av apotekare smidigare.
Genom förslaget om ändring av prisregleringen av egenvårdsläkemedel vill man förbättra kostnadseffektiviteten inom läkemedelsförsörjningen, vilket gynnar konsumenterna. Syftet med lagförslaget om begränsade läkemedelsförråd vid enheter för serviceboende inom socialvården är att minska fördröjningen av vården i situationer som innebär oförutsedda och akuta behov av medicinering. Ett mål är också att utöka antalet apotek och förbättra tillgången till läkemedel genom att förkorta den totala tidsåtgången för förfarandet för sökande av ändring i beslut om inrättande av apotek.
De viktigaste förslagen i anslutning till läkemedelsmarknadens funktion
När det gäller regleringen av detaljförsäljningspriserna på läkemedel hänför sig ändringarna till prissättningen av egenvårdsläkemedel. Bestämmelserna om detaljförsäljningspriset för egenvårdsläkemedel ändras så att priset är högst detaljförsäljningspriset enligt läkemedelstaxan och minst läkemedlets partipris för hela landet. Priset på ett egenvårdsläkemedel ska vara detsamma vid apotekets alla verksamhetsställen och i webbtjänsten. Undantagsvis kan som detaljförsäljningspris för ett egenvårdsläkemedel genom förordning fastställas ett nationellt enhetligt pris, vilket är minutförsäljningspriset enligt läkemedelstaxan, om detta är motiverat med tanke på den läkemedelsrådgivning som användningen av läkemedlet förutsätter, läkemedlets eventuella biverkningar eller folkhälsan.
Reformen innebär alltså att apoteken kan sänka priset på egenvårdsläkemedel med högst apotekets täckning. Utskottet understöder dessa ändringar. Ändringen möjliggör i viss mån priskonkurrens, men maximipriset enligt läkemedelstaxan tryggar fortfarande lika tillgång till läkemedel på orter där det sannolikt inte uppstår konkurrens.
Ekonomiutskottet fäster också uppmärksamhet vid att priset på egenvårdsläkemedel enligt den föreslagna regleringen ska vara detsamma vid apotekets alla verksamhetsställen och nättjänster. Denna begränsning motiveras dock inte i propositionen. Möjligheten att differentiera priserna mellan näthandeln och apotekets försäljningsställen kan dock sänka priserna på egenvårdsläkemedel, och enligt den utredning som ekonomiutskottet fått har detta skett exempelvis i Sverige. Till exempel skyddet av basapotekens verksamhet är inte som sådan en ur konsumentsynpunkt hållbar grund för regleringen, utan tillgången till läkemedel och apotekstjänster och deras regionala täckning bör vid behov stödjas med andra medel. Det kan också ligga i kundernas intresse att sporra till utveckling av webbtjänster.
I ekonomiutskottets expertutfrågning har som ett eventuellt problem med den föreslagna regleringen föreslagits också att tillåtandet av rabatter å andra sidan kan leda till en situation där innehavaren av försäljningstillstånd för preparatet eller den som marknadsför preparatet, således läkemedelspartiaffären, kan kompensera den sänkta täckningen och erbjuda apoteken rabatter på andra produkter inom den fria handeln som den erbjuder för att främja försäljningen av ett visst egenvårdsläkemedel.
Det föreslås att förutsättningarna för inrättande av apotek utvidgas. Som nya delområden för bedömningen ska utöver antalet personer som bor i området även antalet personer som uträttar ärenden i området samt områdets social- och hälsovårdstjänster som helhet beaktas. Likaså effektiviseras och förenklas förfarandet för ansökan om apotekstillstånd, ändringssökande och byte av apotekare. Ändringarna kan göra systemet smidigare och på så sätt underlätta inrättandet av apotek, men ändrar dock inte den utgångspunkt som baserar sig på behovsprövningen av systemet med apotekstillstånd. De ändringar som nu föreslås i prissättningen av egenvårdsläkemedel och i apotekssystemet garanterar inte i sig att det uppstår betydande konkurrens mellan apoteken. Därför finns det skäl att i fortsättningen granska mer omfattande metoder för att öka konkurrensen på apoteksmarknaden samt bedöma slopandet av behovsprövningen och bestämmelserna om lokalisering och antal och dess konsekvenser.
Slutsatser och utvecklingsbehov
Läkemedlen utgör ett specialområde som nyttighet, marknad och därmed också föremål för reglering. Läkemedel kan betecknas som terapi- och nödvändighetsnyttigheter. Informationen om läkemedel är asymmetrisk och läkemedelsförsörjningen har betydande externa effekter. På läkemedelsmarknaden allokerar den oreglerade marknaden inte resurserna effektivt och möjliggör inte regionalt eller annars jämlik läkemedelsförsörjning.
Konkurrensen bör främjas och öppnas så att den inte äventyrar utan främjar läkemedelsförsörjningen och förbättrar konsumenternas ställning. Detta bör genomföras med rätt riktade åtgärder utan att tillgången till läkemedel eller apotekstjänster eller läkemedelssäkerheten försämras. Enligt den utredning som ekonomiutskottet fått är detaljhandelspriserna på läkemedel i Finland höga i en europeisk jämförelse, medan partipriserna i ett europeiskt perspektiv är låga. Detta visar behovet av att effektivisera läkemedelsdistributionen och möjligheten att sänka kostnadsnivån för detaljhandeln.
Trots läkemedelsförsörjningens särdrag kan det konstateras att regleringen i Finland fortfarande i stor utsträckning gäller regleringen av apotekens ägarskap och apoteksekonomin. Även om de ändringar i lagstiftningen som nu föreslås kan anses gå i rätt riktning, bör man i de kommande, mer omfattande reformerna granska tryggandet av tillgången på läkemedel och apotekstjänsterna mer med tanke på verksamhetens innehåll, mål och konsumenter än med tanke på regleringen av systemet och apoteksbranschen.