Motivering

Ändring av den presumtiva anskaffningsutgiften

Regeringen föreslår att den presumtiva anskaffningsutgiften för egendom som ägts i över 10 år ska sänkas från 50 till 40 procent. Detta innebär att beskattningen på försäljningsvinst skärps, från 14,5 till 16,8 procent. Detta är rena rama skatteröveriet och regeringen har inte några goda argument att komma med.

Genom den nu föreslagna ändringen kommer kort- och långvarigt aktiesparande att särbehandlas. När det gäller kortvarigt aktiesparande sjunker beskattningen när kapitalskattesatsen sjunker. Däremot skärps beskattningen av långvarigt aktiesparande i och med att den presumtiva anskaffningsutgiften försämras. Skatteincitamenten bör tvärtom göras neutrala eller byggas upp så att de gynnar långvarigt aktieägande. Mer än 10 år är en ytterst lång period och då är det ofta mycket svårt, ja ibland t.o.m. helt omöjligt, att reda ut vilken anskaffningsutgiften varit för en egendom som ägts så länge. Detta framhäver den presumtiva anskaffningsutgiftens betydelse vid försäljningen av egendom som varit hos överlåtaren länge.

Som regeringen påpekar i propositionen grundar sig en högre presumtiv anskaffningsutgift för egendom som överlåtaren haft länge på beaktandet av inflationen. Om egendom som varit i överlåtarens ägo i årtionden redan nu huvudsakligen beskattas med hänsyn till inflationen när den säljs, går gränsen för inflationsbeskattning nu vid år 1982. Den föreslagna 40-procentiga anskaffningsutgiften skulle innebära att inflationen beskattas på egendom som förvärvats före 1985.

Regeringen motiverar den åtstramade beskattningen främst med att sänkningen av kapitalskattesatsen också sänker beskattningen av vinst på försäljning av egendom som ägts länge. Men om skatten ska kunna bibehållas på nuvarande nivå gäller det att sänka den presumtiva anskaffningsutgiften för egendom i fråga med endast 1,8 procentenheter. Regeringens beslut att sänka utgiften med 10 procentenheter är helt tydligt ett politiskt beslut som slår hårt mot finländskt långtidsägande.

Vi menar att beskattningen av vinst på försäljning av långtidsägande inte ska skärpas utan den presumtiva anskaffningsutgiften för egendom som varit hos överlåtaren i minst tio års tid ska vara densamma som i den nuvarande lagstiftningen, 50 procent. Internationellt sett är beskattningen av försäljningsvinster redan nu ytterst sträng i Finland. I många länder föreskrivs det i lag att överlåtelse som sker efter en viss ägotid är helt skattefri. Det är alltså i konkurrenshänseende ett steg i rätt riktning att kapitalskattesatsen sänks med en procentenhet och därmed leder till lindringar i beskattningen av vinst på försäljning av egendom som varit hos överlåtaren länge.

Om beskattningen av försäljningsvinster skärps blir det också svårare och dyrare att genomföra generationsväxlingar där ingen i företagarens närmaste krets är villig att fortsätta med företaget. Skärpningen av försäljningsvinstbeskattningen är raka motsatsen till regeringens löften att främja företagsamheten och underlätta för företagen att genomföra generationsväxlingar. Det är en självklarhet att fortsatt företagsamhet ligger i skattetagarens intressen i sådana fall.

Fastställande av anskaffningsutgift vid aktieemission

Regeringen föreslår ändringar i inkomstskattelagens 47 § som komplicerar beskattningen avsevärt. Ändringarna gäller fastställande av anskaffningsutgiften för aktier vid aktieemission. Enligt propositionen ska till anskaffningsutgiften för aktier som erhållits i en fondemission räknas en del av anskaffningsutgiften för de aktier på basis av vilka aktierna tecknats. Sakkunniga menar att paragrafändringen leder till stora problem trots att utskottet föreslagit vissa preciseringar. Om paragrafen ändras måste t.ex. bankerna och egendomsförvaltarna lägga om sina datasystem. Ändringen gör det också svårare för medborgarna att vara konsumenter när det blir allt svårare för skattskyldiga att byta förvaringsinstitut.

Ändringarna ska enligt regeringen gälla bara uträkningen av anskaffningsutgiften för aktier och andelar. Att uträkningen av anskaffningsutgiften för t.ex. teckningsrätter inte omfattas av ändringen motiverar regeringen med att "eftersom en delning av anskaffningspriset ... skulle föranleda arbetskrävande uträkningar, och fastställandet av anskaffningspriset genom komplicerade uträkningar kan i dessa fall inte anses vara tillräckligt klart och förståeligt". Det är solklart att de föreslagna ändringarna i uträkningen av anskaffningsutgiften kommer att ge upphov till exakt samma problem som vid uträkningen av anskaffningsutgiften för aktier och andelar.

Ändringen leder till verkliga problem i det fall att en skattskyldig innehar en aktie förvärvad i olika repriser och genom olika slags förvärv (gamla aktier, betalda teckningar, aktier erhållna på basis av fondemission). I det fallet blir anskaffningsutgifterna olika för nya aktier som erhållits samtidigt i en fondemission i en post beroende på vilken anskaffningsutgiften är för de aktier som ligger till grund för förvärvet. Av förståeliga skäl skulle det vara högst problematiskt för såväl den skattskyldige som för skattemyndigheten att hålla reda på vilken anskaffningsutgiften är för de olika aktierna.

Syftet med reformen är att göra det omöjligt att spekulera med fondemissioner för att höja anskaffningsutgiften. På denna punkt är ändringsförslaget helt befogat. Trots det ger regeringens ändringsförslag upphov till en mycket krånglig och komplicerad lagstiftning. Därför vore det motiverat att hålla kvar den nuvarande lagstiftningen tills ett enklare förslag till lagändring kan läggas fram för att undanröja problemen med fondemissioner.