Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med ändringar. 

De viktigaste ändringsförslagen bygger på utlåtandet från grundlagsutskottet och gäller situationer när en påföljdsavgift för en skattskyldigs försummelse inte behöver påföras. Utskottet föreslår att påföljdsavgiften inte ska behöva påföras när villkoren för tillämpningen av bestämmelsen är uppfyllda. Dessutom förtydligar utskottet bestämmelsen om överklagande vid så kallat kompletterande beskattningsbeslut på det sätt som grundlagsutskottet föreslår. 

Resten av ändringsförslagen är tekniska justeringar och beror på ändringar som gjorts i lagförslag i sådana propositioner som samtidigt behandlas i riksdagen. De förslagen behandlas bara i detaljmotiven nedan. 

Reformen av skatteförfarandet kontra projektet Valmis

Propositionen innefattar den sista delen av den omfattande reform som syftar till att samordna, förtydliga och modernisera förfarandet för beskattning, överklagande och uppbörd för alla de skatter som Skatteförvaltningen tar ut. Dessutom medverkar reformen till att elektroniska tjänster gynnas och beskattningen sker i realtid. Det kommer extra tydligt fram i den aktuella propositionen. Bakgrunden till reformen finns i regeringsprogrammet där det som mål uppställs att effektivisera verksamheten inom Skatteförvaltningen, förbättra de skattskyldigas rättssäkerhet och tillgång till information och minska den administrativa bördan. 

Av lämplighets- och kostnadsskäl är lagstiftningsändringarna tidsmässigt kopplade till projektet Valmis, där Skatteförvaltningen får en helt ny infrastruktur för sina informationssystem. Infrastrukturen införs stegvis 2016—2019. Vilken storleksordning det handlar om kommer fram av det faktum att projektet har fått ett särskilt anslag på nästan 120 miljoner euro. 

Den första etappen i lagstiftningsreformen (RP 29/2016 rd — FiUB 9/2016 rd) är den till innehållet mest omfattande delen. Den gällde i synnerhet skatter som betalas på eget initiativ och där beskattningsfunktionerna överfördes till Skatteförvaltningens nya informationssystem i början av året. Samtidigt samordnades bestämmelserna om rättelse av beskattning beträffande alla skatteslag, påförande av skatt, rättelse av beslut och sökande av ändring. Också de allmänna bestämmelserna om förfaranden och tidsfrister samordnades. Samtidigt startade en gradvis och genomgripande reform av skatteuppbörd. 

Den andra etappen (RP 237/2016 rd — FiUB 34/2016 rd) innehöll ändringar för att med framförhållning revidera förfarandet att påföra skatter samt samordning och förenkling av bestämmelserna om beräkning av ränta inom inkomstbeskattningen. Dessutom var syftet att införa elektroniska metoder, och samtidigt fortsatte skatteuppbördsreformen med en utvidgning av tillämpningsområdet för den nya lagen om skatteuppbörd. Ändringarna trädde i kraft nyligen, i början av december. Ändringarna tillämpas enligt etapperna i projektet Valmis på inkomstbeskattningen av samfund och samfällda förmåner från och med skatteåret 2017 och på inkomstbeskattningen av personkunder från och med skatteåret 2018. 

Den aktuella propositionen genomför således den tredje och sista etappen av ändringarna. De är också den mesta synliga delen utåt, eftersom syftet är att införa beskattning som i så hög grad som möjligt sker i realtid. Därmed slutförs beskattningen för enskilda skattskyldiga vid olika tidpunkter, i praktiken med början i juni. Detta påverkar i sin tur tidsplanerna för betalning och återbäring av skatter, dvs. planerna ska läggas upp utifrån när beskattningen färdigställs. Allt som allt resulterar reformen i att beskattningen färdigställs tidigare, att skatter betalas och återbärs tidigare än förr och att redovisningarna till skattetagare tidigareläggs. 

Propositionen är omfattande och av stor relevans också till andra delar. Den reviderar påföljdsavgifterna inom beskattningen, främjar elektronisk deklaration och slutför den genomgripande revideringen av skatteuppbörd. 

Ändringarna gäller inkomstbeskattningen, tonnagebeskattningen, fastighetsbeskattningen, överlåtelsebeskattningen och arvs- och gåvobeskattningen. Lagarna ska träda i kraft den 1 maj 2018 utom den nya lagen om skatteuppbörd samt ändringarna i lagen om överlåtelseskatt och fastighetsskattelagen, som ska träda i kraft först den 1 november 2019. De nya bestämmelserna kommer att börja tillämpas vid olika tidpunkter för olika skatteslag utifrån etapperna i projektet Valmis. Följaktligen börjar de nya bestämmelserna tillämpas inom inkomstbeskattningen från och med beskattningsåret 2018 och i fastighetsbeskattningen från och med beskattningsåret 2020. Arvs- och gåvobeskattningen fördes över till det nya informationssystemet redan i den första etappen 2016. 

Vidare innehåller propositionen en del fristående ändringar utan direkt samband med reformen. De innebär att bestämmelserna om ett skattenummerregister anpassas efter EU:s dataskyddsförordning och ger Skatteförvaltningen större möjligheter att anmäla misstanke om korruption till förundersökningsmyndigheterna. Dessutom kommer stipendier i fortsättningen att beskattas det år som de har betalats ut. 

Samtidigt med den aktuella propositionen behandlar riksdagen också en proposition med bland annat en reform av redovisning till skattetagarna (RP 152/2017 rd). Bestämmelserna samordnar och snabbar upp det nuvarande redovisningsförfarandet. Också här ligger projektet Valmis i bakgrunden, likaså de ändringar som är aktuella här för att medverka till att beskattningen ska ske mer i realtid. Den nya redovisningsförfarandet ska tillämpas på redovisningar till skattetagarna från och med den 1 november 2018. 

Utlåtandet från grundlagsutskottet

Grundlagsutskottet har bedömt propositionen med avseende på 2, 8, 21 och 81 § i grundlagen och anför att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Utskottet föreslår dock precisering av bestämmelserna om överklagande av så kallat kompletterande beskattningsbeslut, om när myndigheten kan låta bli att påföra skatteförhöjning och om begreppet rättelse på eget initiativ. 

Finansutskottet behandlar ståndpunkterna nedan utifrån kontext. 

Utskottets allmänna ställningstagande

Propositionen ingår såldes i ett exceptionellt stor och viktig lagstiftningskontext som genomförs i ett omfattande projekt. Det är därför motiverat att se propositionen mot den bakgrunden. Den bärande idén har varit att förtydliga bestämmelserna, samordna förfarandena mellan olika skatteslag och utveckla beskattningsprocesserna utifrån utvecklingen inom informationssystemen och elektroniska tjänster. Tack vare ändringarna har den administrativa bördan för flera berörda parter kunnat reduceras, beskattningen blivit mer förutsägbar och de skattskyldigas rättssäkerhet förbättrats. 

Utskottet har konsekvent uttryckt sitt stöd för reformen och tillstyrker också vägvalen i den här propositionen. De är av mycket stor relevans när vi talar om beskattning i realtid och de betydande fördelar som den ger skattskyldiga och skattetagare. Regeringen räknar med att beskattningen i fortsättningen kan slutföras redan i juni under beskattningsåret för drygt 90 procent av löntagarna och pensionärerna, alltså fyra månader tidigare än i dag. För resten kommer beskattningen att slutföras i jämn takt mellan början av juli och slutet av oktober. Ändringarna går i samma riktning också för andra grupper av skattskyldiga. Exempelvis för ungefär 70 procent av de företag och organisationer som tillämpar en räkenskapsperiod som är lika med ett kalenderår kan beskattningen i fortsättningen slutföras i juni, det vill säga också i det här fallet fyra månader tidigare än i dag. 

När beskattningen kommer att slutföras tidigare tidigareläggs också tidpunkten för utbetalning av skatteåterbäringar och betalning av kvarskatt. I dagsläget betalas skatteåterbäringar ut i december, men i fortsättningen kommer merparten att betalas ut redan i augusti. Uppskattningsvis 200 miljoner av de totala skatteåterbäringarna på cirka 2,3 miljarder euro per år kommer fortfarande att betalas ut i december. Ungefär hälften av kvarskatterna på en dryg miljard euro ska i fortsättningen betalas tidigare än i dag, i augusti—september. Till följd av de förändrade tidpunkterna minskar räntorna eftersom perioden för beräkning av ränta förkortas avsevärt. 

Samtidigt gör ändringarna också att skattetagarna kan få sina andelar tidigare. När beskattningen slutförs vid olika tidpunkter för enskilda skattskyldiga fördelas redovisningarna till kommunerna jämnare mellan olika månader. Ändringen ger extra tydliga avtryck i fastighetsbeskattningen där ungefär hälften av intäkterna, cirka 850 miljoner euro, kommer att kunna redovisas tidigare till kommunerna. 

Ändringarna är omfattande och avser alla parter i beskattningen. De är därför av extra stor relevans och styr enligt utskottet utvecklingen i rätt riktning. Utskottet tillstyrker ändringarna och anser att uppdelningen i projektetapper är en lyckad lösning både för ärendehanteringen och för uppföljningen. Det är alltså en metod som förtjänar fullt stöd. 

En del av de tidigare etapperna och ändringarna i den här propositionen har mer begränsade, men trots det viktiga konsekvenser. Dessutom kommer effekterna ofta fram först senare. 

Det är exempelvis uppenbart att skatterättelsenämnden kommer att få betydligt färre fall att behandla, och det beror på förslaget om kompletterande beskattningsbeslut. Enligt propositionen kommer fallen att minska med flera tusen per år. Detta i sin tur gör att begäranden om omprövning kan behandlas effektivare och att handläggningstiderna förkortas. Likaså kan man utgå från att processen för att söka ändring i sig blir snabbare också av den anledningen att beskattningsbeslutet blir klart tidigare. En viktig orsak är visserligen att de allmänna tiderna för att söka ändring förkortades avsevärt redan i den första etappen av reformen. Ändringen avsåg också skattetagare där tiden för att söka ändring i exempelvis inkomst- och fastighetsbeskattningen är fyra månader räknat från beskattningsbeslutet till den skattskyldige. 

Dessa ändringar hänför sig rent allmänt till rättssäkerheten och den skattskyldiges rättsskydd, det vill säga de har ett samband med skyddsintressen som bör värnas. Överlag ser utskottet positivt på att de skattskyldiga kan få visshet om slutresultatet av beskattningen tidigare än i dag. 

Utskottet går i det ovanstående in på reformens systemnivå och behandlar vissa grundläggande rättsliga värderingar. De utgör själva kärnan i hela lagstiftningspaketet. Här bör det emellertid också nämnas vilka effekter de nya informationssystemen och lagstiftningsreformerna har för beskattningskostnaderna. Regeringen bedömer att kostnaderna kan reduceras med ungefär fem miljoner euro på årsbasis när projektet Valmis är slutfört. Av större relevans är det dock att Skatteförvaltningens resurser tack vare många av ändringarna betydligt effektivare kan användas till kontroll som säkerställer inflödet av skatteinkomster. 

Också bland de sakkunniga var inställningen till propositionen överlag positiv. Det finns dock en del frågor av allmänt intresse som kommit upp till debatt, och de bör därför behandlas särskilt. De gäller den tidpunkt när beskattningen slutförs, kommunernas ställning som överklagande och påföljdsavgifterna vid försummelser. Vidare behöver en del bestämmelser ses över med anledning av kommentarerna från grundlagsutskottet. 

I det följande tar utskottet upp dessa frågor. För enkelhetens skull koncentrerar sig utskottet på inkomstbeskattningen, även om frågorna till största delen också gäller andra skatteslag som nu är öppna. Avslutningsvis lyfter utskottet fram behovet av att styra och följa reformen. 

Utskottet har inget att invända mot ändringarna i lagen om skatteuppbörd. 

Slutförande av beskattningen vid olika tidpunkter för enskilda skattskyldiga

Ett viktigt element i beskattning i realtid är att beskattningen ska slutföras så snart som möjligt efter det att den har verkställts. Det finns tydliga grunder att slutföra beskattningen vid olika tidpunkter för enskilda skattskyldiga, eftersom beskattningen för största delen av de inkomst- och fastighetsskattskyldiga praktiskt taget blir klar redan i juni och för en liten grupp i juli—oktober. 

Den ändrade tidpunkten påverkar heller inte den skattskyldiges rättssäkerhet eftersom förfarandet är så gott som oförändrat. I personbeskattningen kommer den skattskyldige bara att underrättas på ett förifyllt formulär om sin personliga tidpunkt för när beskattningen slutförs eller i vissa fall via ett beskattningsbeslut efter det att beskattningen har verkställts. Andra skattskyldiga, bland andra samfund, underrättas om tidpunkten via ett beskattningsbeslut efter det att beskattningen har verkställts. 

Förfarandet tillåter också flexibel korrigering av uppgifter på förifyllda deklarationer innan beskattningen slutförs, precis som i dagsläget. Den skattskyldige får då ett nytt korrigerat beskattningsbeslut och beskattningen slutförs den dag som anges i beslutet. 

I fortsättningen ska slutförande av beskattningen således betyda den tidpunkt för den enskilde skattskyldige som anges i beskattningsbeslutet. — Utöver det är det befogat att föreskriva när beskattningen senast ska slutföras, det vill säga när Skatteförvaltningen senast måste verkställa beskattningen. Tidpunkterna är till största delen desamma som nu. 

När allt kommer omkring är bestämmelserna mycket tydliga med tanke på enskilda skattskyldiga, anser utskottet. Var och en blir underrättad om den dag när beskattningen blir klar och får information om när yrkanden av dispositiv karaktär senast ska framställas. Dagen för när beskattningen slutförs är också avgörande för när skatteåterbäringar ska betalas ut och skatter betalas. Samtidigt börjar överklagandetiden för den skattskyldige löpa. 

Den tidsmässiga spridningen för när beskattningen slutförs är så obetydlig att den inte försämrar jämlikheten mellan de skattskyldiga, anser utskottet. A och O är att Skatteförvaltningen ger de skattskyldiga tillräckligt med tid för att kontrollera och i förekommande fall komplettera sin deklaration. Så är det tänkt att man ska gå till väga. Dessutom kommer lagen om beskattningsförfarande och fastighetsskattelagen att få bestämmelser om detta. Det ligger i alla parters intresse att slutresultatet är så riktigt som möjligt redan från början. 

Kompletterande beskattningsbeslut

Syftet med förslaget om kompletterande beskattningsbeslut är att förtydliga gränsen mellan verkställande av beskattning och sökande av ändring. Tanken är att Skatteförvaltningen ska meddela ett avgörande i sak som första instans också när den skattskyldige lägger fram helt nya information eller ett yrkande efter det att beskattningen har slutförts. Därför kommer ändring att kunna sökas bara i de fall som bygger på ett beslut av Skatteförvaltningen. Regeln kan frångås om den nya informationen i sak hör till samma fråga som den skattskyldige samtidigt har begärt omprövning av. Båda frågorna ska då kunna behandlas i ett och samma omprövningsförfarande. 

Utskottet anser att förslaget är befogat. Ett avgörande i första instans ska fattas i beskattningsförfarande, och därefter följer vid behov ändringssökande. Denna gräns klargörs på det sätt som var avsett. Vidare kan man utgå från att den skattskyldige får beslutet snabbare när förfarandet förenklas. Avgörandet antas också minska överklagandena i betydande omfattning, precis som det sägs ovan. 

I rättsligt hänseende är det kompletterande beskattningsbeslutet alltså verkställande av beskattning, inte sökande av ändring. För att också bestämmelserna om rätten att söka ändring i sådana fall ska var tydlig bör förslaget kompletteras på det sätt som grundlagsutskottet föreslår. Följaktligen föreslår finansutskottet att 51 a § får ett nytt 7 mom. Det föreskriver att ändring i det kompletterande beskattningsbeslut får sökas genom begäran om omprövning hos skatterättelsenämnden. Vid förfarandet gäller det som föreskrivs i 5 kap. 

Däremot anser utskottet det inte vara motiverat att, som vissa sakkunniga föreslog, införa ett förfarande där ärendet direkt överförs till skatterättelsenämnden när den skattskyldiges begäran om omprövning har avslagits. Det skulle sannolikt resultera i att också fall där det för den skattskyldige hade räckt med ett avgörande i första instans går vidare till skatterättelsenämnden. Det i sin tur minskar möjligheterna att nå den eftersträvade nyttan med reformen. När det fortfarande finns ett behov av att överklaga kan ett beslut i första instans förtydliga och strukturera det som överklagandet gäller eller det som krävs i bevisföringen. I den meningen är det inte befogat att införa automatisk överföring. 

Kommunerna och överklagande

Kommunförbundet att uttryckt sin oro för hur kommunerna ska kunna bevaka sina intressen som skattetagare när beskattningen i fortsättningen slutförs vid olika tidpunkter för enskilda skattskyldiga. Tiden för att överklaga är kort för skattetagarna och den börjar när den skattskyldiges beskattning slutförs. Den knappa tiden gäller särskilt fastighetsbeskattningen, där kommunerna har ett ständigt ökande intresse att bevaka. Ett alternativ som föreslagits är att skattetagarens tid för att överklaga ska börja först när beskattningen för alla skattskyldiga är slutförd. 

Utskottet menar att den alternativa modellen är varken motiverad eller nödvändig. Trots att beskattningen slutförs individuellt för de skattskyldiga kommer det också framöver att göras i stora poster och inte i enskilda beslut per dag. Merparten av fallen inom inkomst- och fastighetsbeskattningen kommer, som det sägs ovan, att slutföras redan i juni under beskattningsåret. Det handlar således huvudsakligen om att tidigarelägga skattetagarens bevakning av sin rätt och överlag att kontrollera i flera etapper över en längre period än nu. Dessutom bör det beaktas i sammanhanget att framför allt enheten för bevakning av skattetagarnas rätt utövar överklaganderätten också på kommunernas vägnar. 

Det förefaller alltså inte finnas något behov av en ändring. Vidare skulle det strida mot de generella målen om beskattning i realtid, rättssäkerhet och kortare handläggningstider. Det är dock viktigt att kommunerna i sin roll som skattetagare fortfarande har smidig tillgång till information och att Skatteförvaltningen avtalar om ett rationellt förfarande med kommunerna. Frågan om antalet poster i och periodiseringen av fastighetsskatten kan med fördel fortsatt behandlas i det pågående projektet för en översyn av fastighetsbeskattningen (VM 142:00/2016), vilket är avsikten. 

Påföljdsavgifter

Propositionen innebär också en stor översyn av bestämmelserna om den nuvarande skatteförhöjningen, det vill säga sanktion vid försummelse av deklarationsskyldigheten. I fortsättningen ska påföljden bestå av två delar, en förseningsavgift och skatteförhöjning. I en del av de fall där sanktionen i dag är skatteförhöjning kommer det framöver alltså att påföras en förseningsavgift. Avgörande i sammanhanget är om den skattskyldige lämnar in en deklaration eller om personen på eget initiativ rättar till någon annan försummelse innan beskattningen slutförs. 

Indelningen visar hur allvarlig försummelsen är och inverkar på hur stort sanktionsbeloppet är och hur fallet ska bedömas som helhet. Tidpunkten för när beskattningen avslutas spelar också här en stor roll eftersom eventuellt rekvisit för skattebrott uppfylls från och med den tidpunkten. 

Syftet med reformen är att förbättra tillgången till beskattningsuppgifter, det vill säga att de kommer vid rätt tidpunkt och med rätt innehåll, och att motivera de skattskyldiga att själva rätta uppgifter som de vet är felaktiga eller bristfälliga. Då behöver arbetet inte göras om flera gånger och skatteinkomsterna flyter in till rätt belopp redan från början. Dessutom samordnas sanktionsmekanismen så långt som möjligt med påföljdssystemet vid skatt som betalas på eget initiativ. 

Den andra bärande tanken i reformen är att precisera bestämmelserna för att påföljdskriterierna ska vara mer heltäckande och mer objektiva. Därmed inskränker kriterierna myndigheternas prövningsrätt samtidigt som de blir mer förutsägbara och systematiska. Av dessa orsaker har de ansetts har större effekt än de nuvarande kriterierna. 

Utskottet anser att det nya påföljdssystemet har motiverade utgångspunkter och är konsekvent uppbyggt. Också motiven för påföljdsnivån är godtagbara. Båda påföljderna är dock förknippade med aspekter som ger anledning till en ny, separat granskning. 

Förseningsavgift ska påföras när den skattskyldige lämnar in deklaration eller på eget initiativ rättar någon annan försummelse innan beskattningen är slutförd. Det betyder med andra ord att den skattskyldige rättar en brist eller ett fel i deklarationen. Avgiften ska vara fast och skälig; 50 euro för fysiska personer och dödsbon och 100 euro för övriga skattskyldiga. Ingen förseningsavgift kommer normalt att påföras vid rättelse till den skattskyldiges fördel. 

Grundlagsutskottet påpekar att innebörden i begreppet ”på eget initiativ” bara kommer fram i motiven till propositionen. Följaktligen har grundlagsutskottet krävt att bestämmelserna preciseras för att kravet på att bestämmelser ska finnas i lag ska uppfyllas beträffande kriteriet för betalningsskyldighet vid en administrativ sanktion. 

Finansutskottet har emellertid en annan uppfattning än grundlagsutskottet om hur begripligt begreppet är och om bestämmelsen behöver preciseras. Begreppet ”på eget initiativ” ingår nämligen redan nu i vår lagstiftning och avser handlingar som sker utan medverkan från en myndighet. Det används således i lagstiftningen på samma sätt som i allmänspråket och situationen blir inte bättre av att införa en förklaring i lagtext, snarare är det tvärtom. Utskottet anser därmed att ändringen inte är nödvändig med avseende på de skattskyldigas rättssäkerhet. 

Skatteförhöjning påförs när den skattskyldige inte lämnar in någon skattedeklaration eller på eget initiativ rättar ett fel eller en brist i skattedeklarationen innan beskattningen har slutförts. Förhöjningen ska normalt vara 2 procent av beloppet av den inkomst som lagts till men kan höjas eller sänkas på särskilda grunder. Intervallet är 0,5—10 procent. Det är alltså betydligt snävare än det nuvarande intervallet, som vid uppsåtlighet eller grov oaktsamhet är 0—30 procent av beloppet av den inkomst som lagts till. Vid sidan av förhöjningen tillämpas ändå i dag en sanktion i penningbelopp, som kan uppgå till maximalt antingen 150 eller 800 euro i olika situationer. 

Behovet av att se över det gällande regelverket är uppenbart när man beaktar dess grova struktur och den omfattande prövningsrätten. Trots att tillämpningen av bestämmelsen grundar sig på laglighetsprövning är det i praktiken mycket svårt att värna om jämlikheten. Det krävs faktiska administrativa begränsningar av typen Skatteförvaltningens harmoniseringsanvisningar, som har utarbetats utifrån beskattnings- och rättspraxis. I dem är tillämpningsområdet för skalan för skatteförhöjning betydligt snävare än i den gällande bestämmelsen. Maximiförhöjningen är i allmänhet bara 7 procent, och det gäller dessutom bara till den del beloppet av den inkomst som lagts till överskrider 100 000 euro. I övrigt är förhöjningen 3 eller 5 procent. 

Det finns således en stor obalans mellan gällande lag och praxis. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det vid påförandet av administrativa påföljdsavgifter är fråga om betydande utövning av offentlig makt. Lagen ska därför föreskriva exakt och tydligt om bland annat grunderna för betalningsskyldigheten och för avgiftens storlek. Bestämmelserna ska också uppfylla proportionalitetskraven i fråga om påföljderna. 

Bestämmelserna om skatteförhöjning i propositionen uppfyller enligt utskottets mening de ovannämnda kraven på exakthet, tydlighet och proportionalitet. Den föreslagna skalan baserar sig på en omfattande beskattnings- och rättspraxis där bland annat kravet på proportionalitet har beaktats. I en del av avgörandena handlar det om anmärkningsvärt stora skatteintressen, upp till tiotals eller hundratals miljoner euro och/eller fall där det i grund och botten har varit fråga om aggressiv skatteplanering. 

Utskottet tillstyrker därför den föreslagna skatteförhöjningsskalan som sådan. Också i det här sammanhanget bör det understrykas att meningen är att hela skalan ska tillämpas, alltså också nivån på 10 procent. 

Det är på motsvarande sätt motiverat att frångå bedömningen av graden av oaktsamhet i fråga om försummelser. En sådan straffrättslig bedömning av skulden passar mindre bra när det gäller administrativa avgöranden och massförfaranden av typen beskattning. Skatteförhöjningens storlek kan bedömas betydligt mer objektivt utifrån yttre kännetecken i det enskilda fallet, såsom inkomstbeloppet, vem den skattskyldige är eller upprepade försummelser. 

Utskottet betonar ändå att skatteförhöjningen också framöver är en påföljd av straffkaraktär, vilket framgår bland annat av grundlagsutskottets utlåtande. Vid prövningen ska man därför alltid också beakta möjligheten till straffrättslig påföljd. Gränsen för detta regleras i lagen om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut (781/2013), som trädde i kraft 2013. Lagen är en så kallad ne bis in idem-lag med förbud mot dubbel straffbarhet. Utskottet tillstyrkte lagen när den trädde i kraft och ansåg att den skapar ökad klarhet i rättsläget och ger myndigheterna klara förhållningsregler (FiUB 15/2013 rd — RP 191/2012 rd). Också Skatteförvaltningens beskrivning av konsekventa och fungerande arbetsprocesser och etablerat samarbete både inom förvaltningen och mellan förvaltningen och åklagarmyndigheterna stöder denna uppfattning. 

När skatteförhöjning inte behöver påföras. Undantagsvis kan man också helt avstå från att påföra skatteförhöjning. Grunder för detta är att försummelsen är ringa, att det finns giltiga skäl eller att påförande av skatteförhöjning skulle vara oskäligt med hänsyn till omständigheterna i en situation där skatteförhöjningen sänks. 

Grundlagsutskottet har ansett att bestämmelserna om skatteförhöjning sammantaget sett inte är problematiska med avseende på den oskuldspresumtion som avses i grundlagens 21 §. Bestämmelserna bör ändå ändras så att Skatteförvaltningens prövning ska vara bunden i de fall där beslutet gäller att avstå från att påföra skatteförhöjning. 

Finansutskottet håller med om detta och föreslår ändringar i 32 § i lagen om beskattningsförfarande, 36 § i lagen om skatt på arv och gåva samt 36 § i lagen om överlåtelseskatt. Utskottet föreslår av konsekvensskäl att den bundna prövningen också utsträcks till att omfatta förseningsavgifterna. Det betyder att ändringar ska göras också i 33 § i lagen om beskattningsförfarande, 36 b § i lagen om skatt på arv och gåva och 36 b § i lagen om överlåtelseskatt. Ändringarna preciseras i detaljmotiven. 

Utskottet betonar ändå att det ska vara exceptionellt att inte påföra skatteförhöjning. Den uttryckliga utgångspunkten för de nya bestämmelserna är att skatteförhöjning ska påföras när förutsättningarna är uppfyllda. Tack vare finindelningen i den nya skalan kan man beakta mycket olika situationer på ett proportionerligt sätt. Den klara huvudregeln är därför att skatteförhöjning ska påföras. Endast i undantagsfall kan det bli fråga om att avstå från att påföra skatteförhöjning. 

Det som sägs ovan gäller också situationer där ärendet ger stort rum för tolkning eller är oklart, såsom det framgår av propositionsmotiven (s. 79). Skatteförhöjningen är i då allmänhet en procent. I vissa fall är det ändå också i dessa situationer befogat att avstå från att påföra skatteförhöjning. De omständigheter som påverkar denna prövning klarläggs i propositionsmotiven (s. 149 och 157). De bör ges tyngd vid tolkningen. 

Rättelse av fel på den skattskyldiges initiativ. En förmildrande omständighet enligt den nya skalan för skatteförhöjningar är om den skattskyldige på eget initiativ yrkar på att felet ska rättas till den skattskyldiges nackdel efter det att beskattningen slutförts. För att man ska kunna påföra den lägre skatteförhöjningen på 0,5 procent krävs det då dessutom att den skattskyldige har uppfyllt sin utredningsskyldighet i fråga om rättelsen. 

Enligt utskottet knöts bestämmelsen av sakkunniga utan grund till regleringen om verksam ånger. Det är det ändå inte fråga om här, inte ens indirekt, och det finns fortfarande inte någon sådan speciallag som skulle berättiga till det förfarandet. Utan uttryckliga bestämmelser är det förfarandet således inte lagligt. — Som det sades tidigare ger de gällande bestämmelserna om förfarandet vid beskattningen och den ovannämnda ne bis-lagen tydliga ramar för tillvägagångssättet i situationer där man i stället för att påföra skatteförhöjning är skyldig att överväga en överföring av ärendet till en straffprocess. Utskottet är utifrån de uppgifter det fått övertygat om att Skatteförvaltningens prövning när det gäller polisanmälan baserar sig på sakkunskap och ett brett samarbete och att greppet är aktivt. 

Bestämmelsernas allmänpreventiva effekt. Det nya regelverket har också väckt diskussion om vilka signaler det ger att skatteförhöjningsprocenten blir betydligt lägre. Det är främst fråga om huruvida bestämmelsernas allmänpreventiva effekt är tillräcklig. 

Utskottet bedömer att ändringen inte heller till dessa delar har några negativa konsekvenser. De sakkunniga är tämligen eniga om att risken för att bli fast är det avgörande när man tänker på den allmänpreventiva effekten. Det väsentliga är alltså att lagstiftningen är förutsebar och tillämpas konsekvent. De nya bestämmelserna ger goda förutsättningar för detta. 

Man bör också komma ihåg att skatteförhöjning bara är en av påföljderna för deklarationsförsummelser. Dessutom debiteras förseningspåföljder, och deras betydelse är större än skatteförhöjningens; exempelvis är dröjsmålsräntan i dag 7 procent. Utöver dessa ekonomiska faktorer finns det också annat som man måste ta hänsyn till, såsom ryktesrisken, skyldigheten att rapportera skatterisker och andra omständigheter som väsentligt kan påverka företagsbilden. Inte heller utifrån dem kan ändringen väntas ha några större konsekvenser för företagens beteende. 

Slutsatser. Utskottet anser att förslaget som helhet är väl övervägt och möjliggör ett effektivt förvaltningsförfarande och att det är tillräckligt exakt med tanke på de skattskyldigas rättssäkerhet. De nya bestämmelserna om skatteförhöjning fyller följaktligen sitt syfte som ett led i ett välfungerande, förutsägbart och rättssäkerhetsalstrande skattesystem. 

Styrning och uppföljning

Den lagstiftningsreform i tre steg som genomförs inom ramen för projektet Valmis slutförs genom denna proposition. Genom reformen har man moderniserat och förenhetligat hela lagstiftningen om förfarandet i den mån skillnaderna mellan skatteslagen tillåter det. Det handlar om ett projekt som är omfattande och av stor samhällelig betydelse. 

Som det sägs ovan har denna proposition konsekvenser i fråga om alla skattskyldiga. Ett lyckat genomförande av reformen kräver därför omfattande och aktiv informering och kundvägledning som sker i rätt tid. Utskottet betonar betydelsen av detta. 

Propositionen är betydelsefull också för att den tryggar effektiviteten i Skatteförvaltningens verksamhet och inflödet av skatteinkomster. De föreslagna ändringarna har dessutom väckt nya frågor som i sig är viktiga. För att få en övergripande bild av de praktiska konsekvenserna av reformen är det viktigt med en noggrann och bred uppföljning. Man ska då lägga vikt vid både hur systemet fungerar rent generellt och hur bestämmelserna om skatteförhöjning fungerar i praktiken.