Allmän motivering

Utskottet tillstyrker propositionen, men med några små ändringar.

Inledning

När propositionen behandlades låg fokus främst på det nya förfarandet med prejudikatbesvär, där förvaltningsdomstolen kan förbigås i skattebesvärsprocessen på vissa exakta villkor. Besvären ska alltså kunna gå vidare direkt från skatterättelsenämnden till högsta förvaltningsdomstolen, om parterna ger sitt samtycke till det och högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd på prejudikatsgrund.

Det nya förfarandet är tänkt att tillämpas från början av 2014 inom inkomstbeskattningen, arvs- och gåvobeskattningen och fastighetsbeskattningen, där skatterättelsenämnden är första besvärsinstans.

Utskottet går närmare in på förslaget nedan.

Ett annat förslag som har betydelse för rättssäkerheten gäller förhandsbeskeden i inkomstbeskattningen. De ska bli överklagbara förhandsavgöranden. Den föreslagna ändringen har visat sig behövas i praktiken och har fått odelat positivt mottagande bland de sakkunniga som utskottet hört. Utskottet anser också att den är motiverad och välkommen.

Utöver de här principiella frågorna innehåller propositionen en rad ändringsförslag som främst syftar till att samordna och förenkla lagstiftningen. Till viss del rör det sig också om att sammanställa bestämmelser som funnits på olika håll, t.ex. i frågor om skattelättnader och betalningsarrangemang. Tack vare förslagen blir lagstiftningen mer konsekvent och förfarandet effektivare. De ekonomiska konsekvenserna är heller inte nämnvärda. Propositionen är alltså i princip motiverad och välkommen på de här punkterna.

Grundlagsutskottets utlåtande

Grundlagsutskottet har behandlat propositionen till den del den gäller prejudikatbesvär och Skatteförvaltningens rätt att delegera biträdande uppgifter till privata aktörer. Lagförslaget kan enligt utlåtandet behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Prejudikatbesvär.

  Grundlagsutskottet granskar prejudikatbesvär mot grundlagens bestämmelser om rättssäkerhet och domstolarnas ställning. Det jämför också det föreslagna förfarandet med det prejudikatbesvärsförfarande som tillämpas i allmänna domstolar.

Grundlagsutskottet fäster uppmärksamhet vid att prejudikatbesvär bara ska användas i ärenden där den första överklagandefasen är omprövningsbegäran till skatterättelsenämnden. Nämnden är inte någon domstol och dess verksamhet är inte rättskipning. Men den är ett expertorgan som behandlar ärendena på så sätt att rättssäkerhetsaspekterna i regel vägs in redan i omprövningsfasen. Om det inte är så har högsta förvaltningsdomstolen enligt utskottets åsikt möjlighet att trots de föreslagna bestämmelserna låta bli att bevilja besvärstillstånd också på den grunden att ärendet till följd av bristfällig utredning inte lämpar sig som prejudikat.

Med tanke på tillgången till rättssäkerhet och i synnerhet rätten att överklaga ser utskottet det som relevant att de skattskyldiga får sina ärenden behandlade av domstolen även om högsta förvaltningsdomstolen inte beviljar tillstånd till prejudikatbesvär. Dessutom krävs det för prejudikatbesvär att den skattskyldige uttryckligen ger sitt samtycke, så ärendet kan inte bara avgöras i en enda rättsinstans mot hans eller hennes vilja.

Ett förfarande som garanterar rättssäkerheten och på det här sättet är begränsat med avseende på användningen är inte problematiskt i relation till 21 § i grundlagen, menar utskottet.

Avsikten med prejudikatbesvär är att så snabbt som möjligt få ett avgörande från högsta förvaltningsdomstolen i frågor som gäller en stor grupp skattskyldiga och att den vägen bidra till mål som är viktiga för de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom rättssäkerhet och smidiga rättegångar. Högsta förvaltningsdomstolen har prövningsrätt i fråga om tillstånd till prejudikatbesvär. Dessutom är högsta förvaltningsdomstolen redan i nuläget första rättsinstans för överklagande i vissa ärenden. På det hela taget anser grundlagsutskottet att det rör sig om ett mindre avsteg från det vanliga domstolssystemet med två rättsinstanser i ärenden som gäller förvaltningsprocess, så mot bakgrund av grundlagsbestämmelserna om rättskipning kan lagstiftningen genomföras i vanlig lagstiftningsordning.

Till slut går utskottet in på betydelsen av parternas samtycke i anknytning till prejudikatbesvär. Förfarandet med samtycke innebär i sista hand att högsta förvaltningsdomstolen kan ta upp ett ärende till behandling bara om myndigheten har samtyckt till det. Utskottet ställer sig skeptiskt till detta med tanke på de konstitutionella grunderna för den statliga uppgiftsfördelningen och högsta förvaltningsdomstolens ställning som oberoende domstol som utövar den högsta domsrätten. För de skattskyldiga innebär bestämmelsen en begränsning i den konstitutionella rätten att få sin sak behandlad av en domstol som är behörig enligt lag.

Utskottet anser ändå inte att det föreslagna förfarandet med samtycke strider mot grundlagen. Om samtycket inte ges i prejudikatbesvärsfasen hindrar det inte att ärendet behandlas i högsta förvaltningsdomstolen efter behandlingen i förvaltningsdomstolen. De skattskyldiga går för sin del bara miste om möjligheten att få ärendet behandlat i högsta förvaltningsdomstolen i påskyndat förfarande. Av konstitutionella skäl ser utskottet det ändå som mer motiverat att lagstifta om den här frågan på det sättet att de skattskyldiga får söka tillstånd till prejudikatbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen utan samtycke av myndigheten.

Delegering av biträdande uppgifter inom Skatteförvaltningen till privata aktörer.

Grundlagsutskottet anser att delegeringen av de tekniska uppgifter som nämns i nya 2 b § i lagen om Skatteförvaltningen är motiverad. Bestämmelserna uppfyller också i övrigt de krav som utskottet i sin praxis ställt på sådan här delegering.

Finansutskottets ståndpunkt

Nedan behandlar utskottet prejudikatbesvär och vissa enskilda frågor som sakkunniga tagit upp. Utskottet föreslår dessutom vissa mindre ändringar. Förslagen motiveras kort i detaljmotiven.

Prejudikatbesvär

Förslaget om prejudikatbesvär fick delvis ett motstridigt mottagande bland de sakkunniga. I sig finns det ett allmänt erkänt behov att snabbare få avgöranden i principiellt viktiga frågor. Åsikterna går i sär när det gäller hur man ska uppnå det här målet. De kommentarer som framförts är principiella och går inte in på några detaljer i proceduren. Därför koncentrerar sig utskottet på acceptabiliteten över lag och huvuddragen i förfarandet.

Rättsväsendets ståndpunkt.

  Högsta förvaltningsdomstolen och de andra förvaltningsdomstolarna som utskottet hört är enhälligt emot förslaget. Den främsta motiveringen är att högsta förvaltningsdomstolen blir den första och sista rättsinstansen som behandlar prejudikatbesvär. Det går därför inte att göra en jämförelse med de allmänna domstolarna. Dessutom finns det inga skäl att förvaltningsprocessen överhuvudtaget går mot en utveckling där högsta förvaltningsdomstolen i större utsträckning blir första rättsinstans. Det har inte påvisats något internationellt jämförbart behov eller sätt att organisera detta.

Det är också fråga om domstolarnas autonomi; prejudikatbesvär kräver samtycke av parterna och det betyder enligt högsta förvaltningsdomstolen att Skatteförvaltningen får en på ett störande sätt framträdande roll att på sätt och vis styra domstolarnas verksamhet. Dessutom blir det svårt för förvaltningsdomstolen att fritt och opartiskt göra bedömningar i ärenden som hänskjuts till den när ansökningar om besvärstillstånd på prejudikatsgrund har avslagits.

Det föreslagna förfarandet innebär på det hela taget ett stort undantag från systemet för förvaltningsprocess. Systemet för överklagande bör förbli så tydligt och enkelt som möjligt. En förvaltningsprocess i två steg stärker framför allt de skattskyldigas rättssäkerhet och bidrar till klarhet i de aktuella rättsfrågorna.

Övriga synpunkter.

Största delen av företrädarna för de skattskyldiga förespråkar möjligheten till prejudikatbesvär antingen enligt förslaget eller så att skatterättelsenämnden förbigås. Motiveringen är att det finns ett allmänt och ovedersägligt behov att snabbare få rättsfrågor med karaktär av prejudikat avgjorda.

De skattskyldigas rättssäkerhet är för närvarande i allt väsentligt beroende av i vilken fas ärenden med karaktär av prejudikat identifieras. Om det sker först efter en rättshandling eller efter skatteårets slut kan man inte längre tillgripa förebyggande rättsmedel. Då är överklagande i efterhand det enda alternativet och det kan ta många år. — Regeringen räknar med att den tiden kan förkortas med så mycket som ett och ett halvt år.

Det handlar också om processkostnader för de skattskyldiga; om överklagandet sker i många steg blir kostnaderna betydligt högre än om processen går ut på att söka prejudikat. Detta kan bli ett avgörande hinder för de skattskyldiga också om ärendet har karaktär av prejudikat.

En del av dem som utfrågats var emot förslaget och ansåg att målen kan nås på andra sätt. Ett problem blir också att besvär med samma tema kommer till högsta förvaltningsdomstolen i olika takt. Ärendena kan då inte behandlas i serier som nu så att perspektivet på prejudikatfrågan blir tillräckligt brett.

Utskottets ståndpunkt.

I sin ståndpunkt stöder sig finansutskottet på grundlagsutskottets utlåtande men väljer att inte föreslå den ändring i förfarandet med samtycke som grundlagsutskottet rekommenderar. Preciseringen behövs för att förfarandet ska vara kontrollerbart och fylla sitt egentliga syfte. Utan bedömning från Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och anknytande samtycke kan det bli svårt för högsta förvaltningsdomstolen att hålla kontrollen över mängden ärenden och deras teman. Därför är det inte motiverat att göra en ändring. Den här synpunkten är klar och tydlig, anser utskottet.

I sitt utlåtande ställer grundlagsutskottet prejudikatbesvärsförfarandet över lag i rätt proportion till det förvaltningsrättsliga rättssäkerhetssystemet. Utlåtandet besvarar också heltäckande den principiella kritiken från domstolarna och därför behöver kritiken inte längre särskilt tas upp här.

Det väsentliga är att rättsfrågorna på grund av sin karaktär av prejudikat uttryckligen bör avgöras av högsta förvaltningsdomstolen. Dessutom anser utskottet att högsta förvaltningsdomstolens absoluta prövningsrätt garanterar att besvärstillstånd inte beviljas obefogat. Det är beskrivande att högsta förvaltningsdomstolen årligen beviljar Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt besvärstillstånd i bara ca 30—50 procent av alla ansökningar om besvärstillstånd som enheten lämnar in. Misstanken om en störande styreffekt är därmed onödig.

Utskottet förespråkar heller inte förslaget att skatterättelsenämnden ska kunna förbigås i stället för förvaltningsdomstolen i processer som gäller prejudikatbesvär. Orsakerna är i stort sett desamma som ovan. Även om det alternativa förslaget också innebär att Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska ge sitt samtycke, är grunden för prejudikatbesvären inte tillräckligt entydig. Förfarandet kräver att rättsfrågorna är obestridligt specificerade och att ett motiverat beslut har fattats om dem i första fasen. Detta sker först när ärendet har tagits upp i rättelsenämnden. Högsta förvaltningsdomstolen har instämt i den här synpunkten.

Modellen i propositionen får de facto mervärde av att rättelsenämnden blir ett enda rikstäckande organ i början av nästa år. Då får den bra möjligheter att gå ytterligare vidare med sin specialisering, så som det är meningen. När ärendena behandlas centraliserat kan avgörandena bli mer representativa och samordnade.

Frågan bör granskas med hänsyn till de allmänna behov som i dag finns att utveckla överklagandesystemet. I sitt program har regeringen kommit överens om ett reformprojekt för bl.a. omprövningsbestämmelser, som nu pågår vid justitieministeriet. Syftet är att bredda användningen av omprövningsbegäran till nya ärendekategorier. Förfarandet med omprövningsbegäran kan ses som ett lämpligt första steg inom beskattningen. Dessutom pågår utredningar kring möjligheten att utvidga förfarandet till den indirekta beskattningen.

Gottgörelsen för dröjsmål spelar också en roll; användningen avses bli utvidgad till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ett lagförslag om detta behandlas för närvarande i riksdagen (RP 85/2012 rd). Avsikten är att ge parterna rättsskydd genom ett sådant effektivt nationellt rättsskyddsmedel som förutsätts i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna när rättegången i förvaltningsärenden fördröjs. Parten har då rätt att få en skälig gottgörelse som betalas med statliga medel.

Det är alltså fråga om ett allmänt erkänt behov att effektivisera verksamheten och strömlinjeforma förfarandena på så sätt att rättssäkerheten är garanterad enligt tidens kravSkatteförvaltningen linjerar upp målbilden i ett dokument daterat den 2 oktober 2012 som nära hör samman med det pågående projektet för färdig programvara. Dokumentet innehåller riktlinjerna för de ändringar som behövs för att utveckla verksamheten. De gäller utöver den egentliga beskattningen bl.a. ett heltäckande skattekontosystem, samordnade räntor och sanktioner och procedurbestämmelser om ändringsbeskattning. Ambitionen är att alla skatteslag ska kunna behandlas i rättelsenämnden och genomgå den överklagandeprocedur som föreslås i den aktuella propositionen.. Utifrån dessa generella aspekter anser utskottet propositionen vara motiverad.

Övriga ändringar

Propositionen innehåller som sagt utöver prejudikatbesvär en rad andra ändringsförslag som gäller både överklagande och beskattningsförfarande. Syftet är främst att samordna lagstiftningen och förenkla proceduren där det går utan att riskera rättssäkerheten. I hög grad rör det sig om en lagstiftande åtgärd som ska underlätta för både de skattskyldiga och skatteförvaltningen. Rätten att överklaga prejudikat i inkomstbeskattningen är en förbättring i de skattskyldigas rättssäkerhet som visat sig behövas i praktiken. Förslagen är därför i princip motiverade och välkomna, menar utskottet.

Till största delen var de sakkunniga för att propositionen ska godkännas. Kommentarerna gällde främst förseningsavgiften enligt skattekontolagen och vissa detaljer i överklagandet. I det följande tar utskottet i all korthet upp de här aspekterna. Det finns ändå ingen anledning att ändra innehållet i regeringens förslag.

Förseningsavgift.

En förseningsavgift infördes i och med skattekontolagen i början av 2010. Syftet är att periodskattedeklarationerna för skatter som betalas på eget initiativ och uppgifterna i dem lämnas i tid. Den här informationen som samlas in från de skattskyldiga är nödvändig för att skattetagarredovisningarna månatligen ska kunna göras till möjligast rätt belopp. Då undviks oförutsedda fluktuationer i månadsredovisningarna och korrigeringar med åtföljande ränta i efterhand.

Innan skattekontolagen fanns betalades de olika skatterna på egna konton och skattetagarredovisningarna kunde göras utifrån information som samlats in på det sättet. Läget förändrades alltså i och med skattekontolagen och reformen genererade stora administrativa fördelar både för de skattskyldiga och för Skatteförvaltningen. Det var första delen av ett omfattande procedurprojekt som är tänkt att börja omfatta allt fler olika skatter de närmaste åren. Också därför är det viktigt att förfarandet fungerar i praktiken.

Förseningsavgiften räknas i nuläget enligt en årlig räntefot på 20 procent och bygger på det skattebelopp som ska betalas men som deklarerats för sent. Lagen föreskriver dessutom för vilken tid avgiften tas ut och hur stor den får vara.

Regeringen föreslår att räntefoten för förseningsavgiften sänks till 15 procent och att bestämmelserna även i övrigt preciseras i fråga om det högsta beloppet. Ändringen innebär att statens skatteinkomster minskar med ungefär 4 miljoner euro.

Men sakkunniga har krävt att förseningsavgiften ska vara betydligt mindre än vad som föreslås. Det gäller särskilt när en brist i deklarationen åtgärdas på eget initiativ eller när det rör sig om information som lämnas med anknytning till bokslut. Förfarandet behöver bli mer flexibelt och förseningsavgiften bör alltid vara klart lägre än de genomsnittliga skattehöjningarna.

Utskottet anser inte att det nu är aktuellt med ytterligare ändringar. När skattekontolagen stiftades var det känt att försummelser att lämna periodskattedeklaration var vanliga. Därför ansågs det att en skälig sanktion behövdes för ändamålet.

Det var också känt att förseningsavgiften ofta skulle komma att ersätta skattehöjningar som tidigare bestämts i liknande fall och leda till lindrigare påföljder vid mindre försummelser I propositionen (RP 221/2008 rd) räknade regeringen med att statens inkomster skulle minska med ca 20 miljoner euro per år i och med ändringen.. Förseningsavgiften sågs också som en mer förutsebar och jämlik påföljd än en skattehöjning, eftersom nivån var förutbestämd utan särskild prövning. De här grunderna är fortfarande giltiga.

Förseningsavgiftens belopp är i allt väsentligt beroende av hur lång förseningstiden är, till skillnad från skattehöjningar som bygger på hur klandervärd försummelsen är. En direkt jämförelse mellan de här sanktionerna ger därför heller ingen rättvisande bild. Det står också klart att ett massförfarande likt behandlingen av periodskattedeklarationer kan kopplas samman med behandling som i stor utsträckning kräver prövning i varje enskilt fall.

Skattekontot är tänkt att utvecklas vidare enligt riktlinjerna för målbilden för beskattningen. Målet är att ha en enda skattereskontra för saldohantering och avgiftsövervakning i fråga om alla skattebetalare och skatteslag. Ändringarna står överst på prioritetslistan för ett projekt för färdig programvara och ska enligt planerna delvis införas redan i början av 2015. I det sammanhanget faller det sig också naturligt att övergripande granska hur stor förseningsavgiften ska vara och hur den fungerar.

Hörande av skattetagarna i besvärsärenden.

Ett mål i propositionen är att effektivisera behandlingen av ärenden med obetydligt skatteintresse. Därför ska förvaltningsdomstolens möjlighet att avgöra ärenden utan att höra Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt breddas till fler olika skatteslag och gränsen höjas från 3 000 till 6 000 euro. Förfarandet kommer på fråga bara om ärendet inte är flertydigt eller oklart. Med tanke på rättssäkerheten har det också betydelse att bestämmelsen ger rättigheter och inte skyldigheter. Förvaltningsdomstolen kan alltså alltid höra Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt om den bestämmer sig för detFörvaltningsdomstolarna har enligt propositionsmotiven avgjort ungefär en fjärdedel av alla skattebesvärsärenden utan att höra Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. .

I propositionen beskrivs en analys som Skatteförvaltningen gjort av alla skatteavgöranden i förvaltningsdomstolarna i mars i fjol. Analysen visade att skatteintresset var mindre än 3 000 euro i nästan hälften av alla fall (47 %), mellan 3 000 och 6 000 euro i en liten del av fallen (7 %) och över 6 000 euro i resten (46 %). En höjning av gränsen för hörande är av särskild betydelse inom beskattningen av personlig inkomst. Ett bredare tillämpningsområde har dessutom betydelse inom bl.a. mervärdesbeskattningen och fordonsbeskattningen, där det hittills inte har funnits någon sådan möjlighet.

Analysen visade också att förvaltningsdomstolarna hade avslagit största delen (70 %) av alla besvär där skattetagaren inte hade hörts. Förfarandet verkar alltså inte innebära några risker för skattetagarna.

I ljuset av analysen ser utskottet ändringsförslagen som motiverade och nyttiga. Kommunförbundet har också förespråkat dem men ansett att förfarandet lämpligen bör följas upp. Utskottet instämmer i den här synpunkten.

Överklagande i mervärdes-, överlåtelse- och lotteribeskattningen.

Regeringen föreslår några ändringar i proceduren för överklagande i första instans när det gäller mervärdesskatt, överlåtelseskatt och lotteriskatt. Men de åtgärdar inte det största problemet i dagsläget, alltså att Skatteförvaltningen hänskjuter besvär till förvaltningsdomstolen till den del besvären inte helt och hållet godkänts som administrativ omprövning. Det leder till att besvären hänskjuts till förvaltningsdomstolen fastän den skattskyldige har nöjt sig med det motiverade omprövningsbeslutet.

Justitieministeriet rekommenderar att ett särskilt förfarande med omprövningsbegäran införs som första överklagandefas också i mervärdesbeskattningen. På ministeriet pågår ett allmänt projekt med målet att omprövningsbegäran ska kunna användas i nya ärendekategorier. Mervärdesbeskattningen är enligt ministeriet en typisk ärendekategori där ett sådant förfarande lämpar sig.

Dagens förfarande är enligt utskottet på det hela taget omodernt och oändamålsenligt med tanke på bl.a. att förvaltningsdomstolarna ska kunna arbeta effektivt. Ärendena är enligt Skatteförvaltningens utredningar heller inte av den typen att de kräver en avvikande procedur. Nu pågår i alla fall en särskild undersökning kring att införa ett obligatoriskt förfarande med omprövningsbegäran, så det finns inte skäl att göra andra ändringar än de som föreslagits. Förfarandet bör utvecklas utifrån undersökningsresultaten. Det behövs också ändringar för att projektet för färdig programvara ska kunna gå vidare.

Överklagande av Koncernskattecentralens beslut.

I propositionen ingår två ändringsförslag som gäller Koncernskattecentralen. Denna ska för det första inte längre på lagnivå nämnas som en enhet inom Skatteförvaltningen. Bestämmelserna ska finnas i Skatteförvaltningens arbetsordning, som också föreskriver om de andra förvaltningsenheterna. Dessutom ska de allmänna bestämmelserna ange vilken förvaltningsdomstol som är behörig att behandla beslut av Koncernskattecentralen. Den exklusiva behörigheten för Helsingfors förvaltningsdomstol ska alltså slopas.

Förslaget motiveras med ändringar som skett inom Skatteförvaltningen. Koncernskattecentralen var tidigare en självständig myndighet, ett skatteverk, med hela landet som ämbetsområde. Därför var det befogat att koncentrera besvären till en enda förvaltningsdomstol. Här var det också betydelsefullt att Koncernskattecentralens kundkrets och beskattningsfrågorna var av speciell typ. Av de här orsakerna ville finansutskottet ha kvar Helsingfors förvaltningsdomstols exklusiva behörighet när regeringen föreslog en ändring så tidigt som 2006 (RP 189/2006 rd — FiUB 33/2006 rd). Vid utfrågningen av sakkunniga togs de här aspekterna upp och ändringsförslagen stötte på ett visst motstånd.

Men läget har förändrats betydligt sedan 2006. Skatteförvaltningen är i dag en enda myndighet som är verksam i hela landet. Koncernskattecentralen är en del av Företagsbeskattningsenheten och dess uppgifter anges i Skatteförvaltningens arbetsordning och i övriga interna föreskrifter. Målet är att beskattningen ska verkställas utan hinder av gränserna mellan verksamhetsenheterna så att Skatteförvaltningens resurser och enheternas specialkompetens utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

För att verksamheten ska ge resultat betyder det att Koncernskattecentralen vid behov kan avgöra även andra beskattningsfrågor än sådana som gäller de bolag som utnämnts som kunder hos den. På motsvarande sätt bör beskattningsuppgifter som gäller Koncernskattecentralens kunder kunna utföras vid andra företagsskattebyråer, om det inte krävs specialkompetens i fråga om kundkretsen. Ändringarna har ansetts vara behövliga av de här orsakerna. På grund av förfarandet med att utnämna kunderna hos Koncernskattecentralen kan olika bolag i en koncern eller samma bolags beskattning under olika skatteår redan i dagsläget komma att behandlas i olika förvaltningsdomstolar.

Justitieministeriet och högsta förvaltningsdomstolen har uttalat sitt stöd för ändringsförslaget. Dessutom utvecklas förvaltningsdomstolarna med sikte på att de ska bli så jämnstarka som möjligt och ha enhetliga uppgiftsområdenRiksdagen behandlar för närvarande RP 153/2012 rd, där regeringen bl.a. föreslår att Kouvola och Kuopio förvaltningsdomstolar respektive Uleåborgs och Rovaniemi förvaltningsdomstolar slås samman den 1 januari 2014.. Utskottet har lagt vikt vid de här aspekterna och förordar förslagen. Rent konkret kommer förändringen inte nödvändigtvis att bli så stor, eftersom största delen av Koncernskattecentralens kunder har säte i Helsingfors förvaltningsdomstols domkrets.