Motivering
Allmänt
Regeringen drar i sin landsbygdspolitiska redogörelse
upp riktlinjerna för hur lantbrukspolitiken ska utvecklas
fram till 2020. De tre viktigaste målen i redogörelsen är
att förbättra livskvaliteten på landsbygden,
utveckla näringarna på landsbygden och skapa ett
landsbygdspolitiskt system. Riktlinjerna ska omsättas i
praktiken genom ett landsbygdspolitiskt handlingsprogram som börjar
tas fram när riksdagsbehandlingen av redogörelsen är
avslutad.
Utskottet ser med gillande att regeringen anlagt ett brett perspektiv
på de lantbrukspolitiska frågorna och behandlat
uttömmande lantbruksområdenas utmaningar och möjligheter.
Men å andra sidan gör det breda perspektivet det
svårt att urskilja den egentliga utvecklingsstrategin. Med
tanke på den breda infallsvinkeln hade redogörelsen
behövt beredas i ett närmare samarbete med andra
ministerier och aktörer, menar utskottet. Det hade gjort
redogörelsen mer åskådlig och givit möjligheter
att bl.a. presentera exempel och pilotprojekt och analysera dem. Nu är
lösningarna konventionella och bidrar inte till innovativa
lösningar för utveckling av landsbygden.
Dessutom är redogörelsens tidsaspekt ganska kort
med hänsyn exempelvis till att många planer och
projekt för jord- och skogsbruksinvesteringar faktiskt
sträcker sig längre än 2020. Redogörelsen
skulle också enligt utskottets mening starkare ha fokuserat
på premisserna och möjligheterna som EU:s jordbrukspolitik
ger.
Som det framgår av redogörelsen krävs
det mångsidiga, målmedvetna och långsiktiga
insatser för att landsbygden ska utvecklas. Det handlar
bl.a. om att trygga den offentliga servicen, förbättra
det sekundära och tertiära vägnätet,
utveckla kommunikationer, teleförbindelser och kollektivtrafikservice
och stärka landsbygdens konkurrenskraft och attraktivitet.
Regeringen betonar också behovet av att stärka
organisationers roll och vikten av deras partnerskap med den offentliga
sektorn i serviceproduktionen, att främja entreprenörskap
och att ta tillvara kunnandet. Utskottet har behandlat redogörelsen med
tonvikten lagd på bl.a. bioenergi, livsmedelsproduktion,
entreprenörskap, turism, vattentjänster och budgeteffekter.
Bioenergi och allsidigt nyttjande av skogar
Den landsbygdspolitiska redogörelsen tar bättre än
förr hänsyn till bekämpningen av klimatförändringen
och en trygg energiförsörjning i hela landet.
För att få stopp på klimatförändringen krävs
det att både produktionen och användningen av
förnybar energi ökar och att energisparandet och
energianvändningen effektiviseras särskilt i boende,
byggande och kommunikationer. Krav på nya stora insatser
ställs i klimat- och energistrategin på lång
sikt (SRR 6/2008 rd)
och i framtidsredogörelsen om klimat- och energipolitiken
(SRR 8/2009 rd). Enligt den
sistnämnda ska Finland fram till 2050 reducera utsläppen med
minst 80 procent från nivån 1990. Tanken är
att höja andelen förnybar energi till minst 60 procent
av den slutliga energiförbrukningen.
Landsbygden spelar en betydande roll i produktionen av förnybar
energi. För att målen ska nås bör
man enligt redogörelsen vid sidan av stora enheter också utveckla
decentraliserad men samordnad bioenergiproduktion som bygger på lokala
lösningar för skördande och förädling. Utskottet
hänvisar till sitt utlåtande om klimat- och energistrategin
på lång sikt (FiUU 8/2009 rd)
och konstaterar att de behövs adekvata stöd- och
styrmekanismer för att målen ska nås.
Skogen är vår viktigaste biomassaproducent. Uttaget
av skogsflis ska enligt planerna trefaldigas fram till 2020. För
att så ska ske måste stödet enligt lagen
om finansiering av hållbart skogsbruk ökas inte
minst till drivning av energived och vård av ungskog, påpekar
utskottet. Det är angeläget att stödja
investeringar i hela upphandlingskedjan och förbättra
logistiken för att skogsbiomassan ska kunna utnyttjas på effektivast
möjliga sätt. Det är också nödvändigt
att landsbygden får trådlösa nät;
trådlös dataöverföring och mobila
bredband behövs allt mer bl.a. för att styra arbetsmaskiner, övervaka
verksamheten i realtid och avge rapporter.
En övervägande del av bioenergiproduktionen
består av biprodukter från skogsindustrin. Vi
måste värna om vår skogsindustris konkurrensförutsättningar,
bl.a. för att de övriga näringarna på landsbygden
delvis är beroende av den för att överleva,
påpekar utskottet.
Ett allsidigt nyttjande av skogarna och spridningseffekterna
av det väger regionalpolitiskt tungt. Små och
medelstora företag behöver få rådgivning
för att stärka sitt kunnande när det gäller
värdekedjan från skog till marknad, påpekar
utskottet. Också FoU-verksamheten inom skogsbranschen bör
inriktas på att ta fram nya produkter och tjänster
och produktifiera dem för att höja förädlingsgraden
i branschen. För att få träanvändningen
och träbyggandet att öka är det viktigt
att människor väljer trä för
att det är ett ekologiskt material och att man inser att
sektorn har en mängd kommersiella möjligheter.
Utskottet noterar att redogörelsen uppfattat den stora
roll landsbygden spelar som producent av förnybar energi,
men att den gärna kunde ha lyft fram biogasanvändningen
starkare bland de alternativa energiproduktionsformerna. Den finländska
forskningen och utvecklingen kring nyttjande av biogas har fått
en lovande start, och med ett aktivt landsbygdspolitiskt grepp kan biogas
fås att vinna insteg snabbare. Utskottet vill i detta sammanhang
också lyfta fram det ekologiska i att decentraliserat närproducera
energi.
Livsmedelsproduktion och försörjningstrygghet
Det är utmärkt, menar utskottet, att redogörelsen
lägger vikt vid självförsörjning
i livsmedelsproduktionen och tryggad försörjningssäkerhet
i alla situationer. Det ger vapen att motverka de risker som bl.a.
internationella konjunkturväxlingar, livsmedelskriser och
klimatförändringen ger upphov till.
Också den universella trenden att favorisera närproducerad
och ekologisk mat bekräftar att landsbygden är
viktig och att den inhemska livsmedelsproduktionen måste
tryggas. Det finns internationella definitioner på ekomat
och denna mat styrs av ekoförordningar som trädde
i kraft den 1 januari i år. Enligt arbetsgruppen för
närproducerad mat produceras närmat i största
möjliga utsträckning med utnyttjande av råvaror
och resurser inom den egna ekonomiska regionen. Maten konsumeras
också inom den egna regionen för att minska den
miljöpåkänning som långa transporter
innebär. När man talar om närproducerad
mat kan två aspekter skönjas: den regionalekonomiska
aspekten och specialprodukter från småföretagare
som ett alternativ till industriella produkter. Beroende på användningssammanhanget
kan man säga att den närproducerade maten hos
oss har en koppling till preferensen för finländsk
mat och till såväl konkurrensförmågan
i allmänhet som livsmedelsproduktionen på det
lokala planet.
Det är viktigt att följa vilket genomslag
den handlingsplan för hållbar offentlig upphandling som
styr de offentliga kökens upphandling får och
skapa incitament som stärker den ekologiska och närproducerade
matens roll. Ju mer livsmedelsproduktionen växer i samhällelig
betydelse, desto viktigare blir det att väcka folks medvetenhet
om matens ursprung och de miljömässiga och regionala
effekterna av korta transportsträckor.
Det krävs ett oförtrutet arbete för
att trygga villkoren för den inhemska livsmedelsekonomin.
Dessutom måste hela livsmedelskedjan förbinda
sig att samarbeta. Utskottet poängterar vikten av att bl.a.
arbetet inom ramen för den nationella kvalitetsstrategin
för livsmedelsekonomi fortsätter; där
försöker man genom projekt inom vissa prioriterade
områden förbättra livsmedelsekonomins
konkurrenskraft och stärka livsmedelskedjans sociala ansvarstagande
och konsumenternas förtroende för finländska
livsmedel.
Utveckling på lokal nivå
Effektiviseringen av samhällsfunktionerna får aktörer
och tjänster att försvinna från landsbygden.
För att motverka detta måste man bygga upp den
lokala verksamheten och stärka de lokalförankrade
aktörerna.
I och med att det lokala ansvaret ökar, behöver
kunskapsnivån bland aktörerna höjas avsevärt
under de närmaste åren. Detta i sin tur kräver
bl.a. att statsunderstödet till byaverksamhet höjs
stegvis för att möjliggöra att verksamheten organiseras
på riksplanet och systemet med byaombudsmän utvidgas.
Inom den tredje sektorn klarar man att med ett relativt litet stöd
från staten engagera tusentals frivilliga. Utskottet vill samtidigt
påminna om att ansvaret för att tillhandhålla
lagstadgade tjänster fortsatt vilar på det allmänna
och att tredje sektorns roll är att komplettera stödnätet
och tjänsterna på landsbygden.
På arbets- och näringsministeriet håller
man på med att förbereda ändringar i
bestämmelserna om lönesubvention som bl.a. tar
hänsyn till den allmänna gruppundantagsförordningen
och de minimis-förordningen. Ändringarna sätter gränser
för det statliga stödet till tredje sektorn. Det är
viktigt, understryker utskottet, att aktörerna öppet
och tydligt informeras om de förestående ändringarna
för att farhågorna ska dämpas och verksamheten
kunna utvecklas.
Utskottet ser det också som angeläget att
Finland tar till vara möjligheten att använda
s.k. SGEI-tjänster (services of general economic interest).
Det handlar om allmännyttiga tjänster som anses
vara samhälleligt så betydelsefulla att myndigheterna
kan ålägga serviceproducenten skyldighet att tillhandahålla
offentlig service i det fall att marknadsrelaterade aktiviteter
inte förekommer. Bland sådana tjänster
kan nämnas transport- och kommunikations- samt social- och
hälsovårdstjänster.
Vattentjänster och projektfinansiering
Miljöministeriet måste absolut undersöka
hur bra de reningsanläggningar som marknadsförs till
hushåll och andelslag fungerar och vilken deras verkliga
reningseffekt är. Därtill är det viktigt
att jord- och skogsbruksministeriets och miljöministeriets
förvaltningsområden anvisas adekvata anslag för
anläggande av nödvändiga centraliserade
system och att fastighetsspecifika reningssystem tas i bruk endast
där det är förnuftigt med tanke på helheten.
Fram till utgången av 2013 kommer det att finnas ett särskilt
behov av att bygga matarledningar för avlopp och utvidga avloppsnät,
för då ska kraven i förordningen om behandling
av hushållsavloppsvatten i områden utanför
vattenverkens avloppsnät vara uppfyllda. Att värna
om miljön och vattendragen utgör ett väsentligt
element i den hållbarhet som redogörelsen valt
till utgångspunkt för boende på landet.
Utskottet håller med redogörelsen om att byråkratin
som hindrar program- och projektbaserat utvecklingsarbete har ökat
märkbart och menar att det är angeläget
att råda bot på situationen. Dessutom har forskningsfinansieringen
blivit allt mer projektbunden. Forskningsfinansieringen måste
på ett eller annat sätt permanentas för
att en gedigen expertkompetens på olika sektorer av landsbygdsutveckling
ska kunna byggas upp.
Entreprenörskap
Ju mer de traditionella landsbygdsnäringarna tappar
terräng, desto viktigare blir företagsamheten.
Enligt redogörelsen har företagandet på landsbygden ökat
särskilt när det gäller metall- och verkstadsindustri
och hästuppfödning, men att det ligger en stor
outnyttjad potential i t.ex. turism, bioenergi, naturprodukter,
natur- och landskapstjänster, omvårdnad och gruvverksamhet.
Redogörelsen räknar med att nya företag också kan
uppstå inom livsmedelsbranschen, företagsledningsstöd,
fritidsfiske och kreativa branscher. Exempelvis gårdar
kan spela en viktig roll i utvecklingen av s.k. GreenCare-tjänster som
integrerar naturmiljön i vårdtjänstinnehållet.
För att stimulera företagande måste
bl.a. företagarutbildningen utökas, företagstjänsterna
förbättras och informationen om företagarmöjligheter
intensifieras. För att väcka intresse för
företagsamhet är det extra viktigt att komma på nya
innovativa företagsidéer och se till
att kompetent arbetskraft och kapital finns att tillgå.
Ett starkare entreprenörskap på landsbygden förutsätter
också att det finns en gedigen kompetens och att företagarna
tar vara på sina egna och den egna regionens möjligheter
till företagande.
Utskottet vill också understryka vikten av åtgärder
som sporrar unga att bli företagare. Fungerande finansierings-
och rådgivningstjänster och utbildning i entreprenörskap
kan vara sådant som sänker entreprenörströskeln
för unga. Viljan att bli företagare stärks
också om atmosfären är stödjande
och sporrande.
Det är alldeles utmärkt, menar utskottet,
att Företags-Finlands tjänsteutbud förbättras
och att nätverket för företagstjänster
stärks. Utskottet anser det också vara bra att
det bildas ett s.k. Landsbygds-Inno, ett samverkansforum för
den offentliga förvaltningen, landsbygdspolitiska samarbetsgruppen,
universitet, yrkeshögskolor, forskningsinstitut, Sitra,
producent- och rådgivningsorganisationer (som Lantbrukarcentralen MTK
och ProAgria) och olika utvecklingsaktörer.
Yrkesutbildningen har en viktig funktion i den regionala utvecklingen.
Innovationer som uppstått som ett resultat av samarbete
mellan yrkesutbildning och arbetsliv har genererat nya arbetsmetoder
och utnyttjat lokala förhållanden och därmed
också stärkt områdets attraktionskraft.
Yrkeshögskolorna och den yrkesinriktade utbildningen på andra
stadiet kan de facto utnyttjas betydligt mer än i dag för
att utveckla landsbygden.
Turism
Redogörelsen betonar turismens betydelse som en växande
näringsgren och ett viktigt utvecklingsobjekt särskilt
i glesbygden. Enligt tillväxtmålen för
2020 väntas turismen på den finländska
landsbygden öka med ungefär 3 procent per år.
Av försäljningsinkomsterna beräknas 40
procent komma från utlänningar.
Turismen är redan nu en betydelsefull näring och
i synnerhet på landsbygden är spin-off-effekten
stor: turismen ökar såväl efterfrågan
som sysselsättning bl.a. när det gäller
byggnation, transporter och service. Extra viktig är turismen i östra
och norra Finland där regionens livskraft uteslutande kan
vara beroende av den.
Turismen rymmer fortfarande en stor tillväxtpotential,
eftersom typiska finländska särdrag som ren och
ursprunglig natur, tystnad, trygghet, välfärd
och kultur har blivit allt hetare trender i den internationella
turismen. Men Finland är inte särskilt känt
ute i världen om man bortser från våra
grannländer och närområden. Dessutom
lägger den dåliga ekonomin sordin särskilt på turismen
från utlandet.
För att turismen ska öka och de gynnsamma premisserna
för exempelvis naturturism och må bra-turism förvandlas
till en blomstrande affärsverksamhet måste turismen
utvecklas med betydligt kraftigare tag. Överst på behovslistan
står enligt utskottet en stark nationell och regional utvecklingsstrategi
och ett intimt samarbete mellan olika aktörer. Det är
angeläget att bl.a. stärka turismkompetensen och
göra tjänstekedjorna smidigare. Också de åtgärder
och mål som anges i redogörelsen måste
knytas ihop med konkreta planer och tidsgränser för
genomförande.
Med tanke på de förestående utmaningarna är utskottet
bekymrat för hur Centralen för turistfrämjande
ska klara sig efter den radikala resursnedskärningen. Faran
finns att den snabba nedmonteringen av CTF:s nät utomlands
får Finland att ytterligare tappa positioner på den
internationella turismmarknaden.
Budgeteffekter
Enligt redogörelsen kräver merparten av de framlagda åtgärderna
inte extra pengar, utan de kommer att genomföras genom
omläggning av rutiner, mer samarbete eller omallokering
av befintliga medel. Den främsta ambitionen bakom linjevalen
och åtgärderna är att de positiva regionalpolitiska
effekterna ska vara störst i de mest utsatta regionerna.
Finansieringsfrågorna behandlas och beslutas i de statsfinansiella
rambesluts- och budgetprocesserna inom de statsfinansiella ramarna.
Finansieringen avpassas med hänsyn till den allmänna
ekonomiska situationen och dess effekter på redogörelsen
och de utvecklingsåtgärder som läggs
fram där.
Redogörelsen saknar en analys av kostnadseffekterna,
konstaterar utskottet. Regeringen säger inte heller något
om vilka de utmanande områden är där
de regionalekonomiska effekterna avses få genomslag.
Utskottet understryker att flera av förslagen kräver
extra finansiering. Hit hör bl.a. åtgärderna
för att göra väg- och teleförbindelserna
bättre och att trygga säkerhetstjänsterna
och social- och hälsovårdstjänsterna.
Men eftersom det är svårt att få mer
resurser i det rådande ekonomiska läget, är
redogörelsens strategi att omallokera resurser och lägga
om rutiner motiverad.
Utskottet behandlar i detta sammanhang inte närmare
redogörelsens budgetära effekter, men konstaterar
att det kommer att bli ytterst svårt att finna en lösning
på resursfrågan. Huruvida finansieringen kommer
att förslå beror i många stycken på i
vilken utsträckning man lyckas effektivisera den offentliga
serviceverksamheten och nyttiggöra tjänsteinnovationer
och ny teknik. I den fortsatta beredningen bör man se till att
resurser avsätts för ekonomiskt ändamålsenliga åtgärder
med genomslagspotential, understryker utskottet.
Utskottet vill också påpeka att landsbygdsutvecklingen
inte får ses som en fristående fråga, utan
landsbygden bör utgöra en av brickorna i strategin
för hur regionerna ska utvecklas hos oss. För
att landsbygden ska kunna utvecklas krävs det alltså ett
brett samarbete mellan olika aktörer, samordning av åtgärder
och ett starkt tvärsektoriellt grepp. Det är viktigt,
menar utskottet, att redogörelsens riktlinjer också ställs
i relation till andra strategiska dokument och att vägvalen
i de olika strategidokumenten inte strider mot varandra.