Motivering
Allmänt
Den trafikpolitiska redogörelsen tar upp ett brett spektrum
av faktorer och aktuella frågor kring trafiksystemet, som
trafiknätets tillstånd och fungerande förbindelser,
tryggad virkesförsörjning samt behovet av att
väga in klimatförändringarna och förbättra
trafiksäkerheten. Det främsta målet är
att göra trafikpolitiken mer långsiktig. I övrigt är
målet ett fungerande trafik- och logistiksystem och bättre
trafiksäkerhet och kollektivtrafik.
Finansutskottet har sett på redogörelsen närmast
i relation till sitt eget ansvarsområde. Det har främst
tagit upp programmet för underhåll och utveckling
av trafiknätet och finansieringen av de här funktionerna,
eftersom de har ett nära samband med budgetekonomin.
Redogörelsen är ett stort steg i riktning
mot en långsiktigare och mer planmässig investeringspolitik,
noterar utskottet. Den bidrar till större öppenhet
i trafikpolitiken och betyder inte bara ökad långsiktighet
utan också större säkerhet i planering
och byggande av samhällets grundläggande infrastruktur.
När besluten fattas på längre sikt, betyder
det klara besparingar i byggandet och en effektivare och jämnare
resursanvändning. För användningen av
offentliga medel är det också viktigt
att planeringen koncentreras speciellt på sådana
projekt som ska startas upp inom den närmaste framtiden.
Det är bra att beslutet om statens utgiftsramar och
den trafikpolitiska redogörelsen behandlas tillsammans,
anser utskottet. Den parallella behandlingen garanterar att den
finansiella basen är hållbar och att staten verkligen
engagerar sig i projekten. En investeringsplan på längre
sikt ger också bättre möjligheter att
utnyttja nya finansiella modeller kontrollerat.
Redogörelsens innehåll kan gärna
förbättras i fortsättningen. Regeringen
kan med fördel ta ställning till de strategiska
målen för det nationella trafiknätet
i ett bredare sammanhang och utnyttja investeringsprogrammet för
att nå målen. Redogörelsen skulle också kunna
utnyttjas för att skissera upp större helheter,
som byggande av kompletta förbindelser och utveckling av kollektivtrafiktjänster
i ett regionalt eller rikstäckande perspektiv.
Redogörelsen tar upp en lång rad mål
utan att närmare konkretisera åtgärderna
för att nå dem. Att utrusta t.ex. huvudvägarna
med mitträcken och höja huvudbanornas bärkraft
anges som viktiga mål, men några närmare åtgärder
för att genomföra dem anges inte. Investeringsprojekten skulle
också kunna göras långsiktigare genom att
man fattar beslut om projekt som åtminstone delvis kommer
att inledas under nästa valperiod.
Finansutskottet efterlyser en minutiös uppföljning
av målen och riktlinjerna i redogörelsen Det är
minst lika viktigt att det blir bestående praxis att lämna
en trafikpolitisk redogörelse i början av valperioden.
Riksdagen bör i sitt beslutsfattande koncentrera sig på det
långsiktiga trafikpolitiska programmet och sådana
aktuella frågor som kräver ett politiskt ställningstagande.
Fungerande trafiknät och logistik
För att upprätthålla sysselsättningen
och den ekonomiska tillväxten behövs det ett fungerande
och effektivt trafik- och logistiksystem. Det har blivit en ännu
viktigare fråga i takt med företagens globalisering.
Finland är en logistisk utmaning: de huvudsakliga marknadsområdena
ligger med undantag av Ryssland långt borta, och på grund
av den glesa bosättningen och spridda samhällsstrukturen är
transportavstånden långa. Hos oss är
kostnaderna för transport och logistik mer betungande för
såväl samhällsekonomin som för
företag och hushåll än i många
av våra konkurrentländer. Därför är
det bra att man i regeringsprogrammet och redogörelsen
har ställt som mål att förbättra
vår logistiska konkurrenskraft genom att sänka
näringslivets logistikkostnader i hela landet.
Trafiknätets skick spelar en stor roll för
ett konkurrenskraftigt näringsliv. Ett bra trafiknät bidrar
till punktliga transporter och gör det möjligt
att sätta in större transportmateriel. Om t.ex. broar,
banor och farleder är i gott skick, inverkar det direkt
på kostnadseffektiviteten i industrins transporter.
Ett välfungerande trafiknät gynnar den regionala
utvecklingen och konkurrenskraften. För hela landets konkurrenskraft är
det viktigt att se till att framför allt internationella
flygförbindelser, havsfarleder och trafikförbindelserna
med Ryssland fungerar. Också Österbottenbanan är en
nationellt viktig trafikled som måste renoveras effektivt
och målmedvetet. Den tillgängliga finansieringen
ger ingen möjlighet till det. I stället hotar
projektet att dra ut på tiden ända in på 2020-talet.
Redogörelsen har inte mycket att komma med när
det gäller att utveckla insjötrafiken. Utskottet
anser att insjöfarlederna skulle kunna utnyttjas bättre
t.ex. för virkestransport, inte minst som koldioxidutsläppen
från vattentrafiken är betydligt mindre än
från vägtrafiken. Bättre villkor för
skärgårdstrafiken spelar i sin tur en stor roll
för att förbättra invånarnas
levnadsvillkor och för att utveckla turismen.
Klimatförändringarna och kollektivtrafiken
Den stora utmaningen för hela samhällsekonomin
och det trafikpolitiska beslutsfattandet i framtiden är
hur vi ska tygla klimatförändringarna. Redogörelsen
klargör de klimatpolitiska allmänna riktlinjerna
för trafiken och de trafikpolitiska metodernas effektivitet
när det gäller att tygla klimatförändringarna.
Riktlinjerna kommer att preciseras när samförstånd
har nåtts i frågan på EU-nivå.
Det sker troligen tidigast mot slutet av 2008. Enligt kommissionens
energi- och klimatstrategi bör Finland ha reducerat trafikutsläppen
med 16 procent kring 2020. Minskningsmålen gäller
alla trafikformer, men framför allt vägtrafiken,
som alstrar merparten av utsläppen.
Utskottet har inte sett närmare på metoderna för
att tygla klimatförändringarna i detta sammanhang,
men konstaterar att målet är mycket ambitiöst
för vårt vidkommande. Det kräver en bred
metodarsenal, bl.a. fordonstekniska lösningar, en integrerad
samhällsstruktur, bättre kollektivtrafik och gång-,
cykel- och mopedtrafik, fiskala metoder och andra ekonomiska styrredskap.
I redogörelsen listas flera sätt att utveckla
och underhålla både kollektivtrafik och gång-,
cykel- och mopedtrafik. Utskottet poängterar att kollektivtrafiken
måste bli ett verkligt attraktivt alternativ, inte minst
i storstädernas pendeltrafik. Det kollektivtrafikbidrag
som kommer att betalas till stora städer från
början av nästa år är välkommet,
trots att det än så länge är
ganska blygsamt jämfört med kommunernas egna satsningar.
Städerna i huvudstadsregionen samt Tammerfors och Åbo
finansierar årligen kollektivtrafiken med ca 180 miljoner
euro, medan staten tänker sig 5 miljoner euro nästa år.
Det gäller att se till att kollektivtrafikservicen också i
glesbygderna håller en viss nivå. En möjlighet är
att utveckla t.ex. den anropsstyrda trafiken.
Underhållsprogrammet för trafiknätet
Problemet framför andra i bastrafikledshållningen
har redan länge varit den knappt tilltagna finansieringen.
Finansieringens värde i reella termer har minskat kännbart
sedan tidigt 1990-tal, medan trafikarbetet samtidigt har ökat
kraftfullt. Anslagen för t.ex. basväghållning
har sedan 1992 tappat omkring hälften av sin köpkraft samtidigt
som trafikvolymen har ökat med omkring en fjärdedel.
Enligt en utredning från kommunikationsministeriet
avdelades ca 1,16 miljarder euro 1996 (i 2006 års prisnivå)
för underhåll av väg- och bannätet
mot 0,89 miljarder euro 2006. Antalet passagerare på järnvägarna ökade
samtidigt med 38 procent, varutransporttonnaget med 15 procent och
vägtrafiken med 26 procent. Sjöfartsverket använde
28,1 miljoner euro för basfarledshållning 1996
(i 2006 års prisnivå) mot drygt 22 miljoner euro
2006, alltså omkring 20 procent mindre. Under
samma tid ökade sjöfarten med 43 procent.
På grund av den fortsatt låga finansieringen har
det inte gått att hålla vägledsnätet
i acceptabelt skick i alla delar. Enligt redogörelsen kräver
omkring 1 500 kilometer huvudväg reparation och
det finns omkring 14 000 undermåliga broar. Bannätet är
i så dåligt skick att ca 600 kilometer bana har
belagts med trafikbegränsningar; kring 2012 hotas mer än
700 kilometer bana av begränsningar. Också en
del farleder har grundats upp jämfört med sitt
ursprungliga farledsdjup och säkerhetsanordningarna i farlederna är
delvis föråldrade.
Enligt rambeslutet anvisas 165 miljoner euro mer för
bastrafikledshållning och enskilda vägar under
valperioden. Merparten ska gå till att trygga virkesförsörjningen.
Fram till 2012 kommer finansieringen av basväghållningen
att höjas med 72 miljoner euro, basbanhållningen
med 57 miljoner euro och farledshållningen med 6 miljoner
euro. Bidragen för enskilda vägar höjs
med 30 miljoner euro. Av de redan nu tillgängliga medlen
för bastrafikledshållning inom ramarna för
innevarande valperiod avdelas 60 miljoner euro för att
trygga virkesförsörjningen. Finansieringen av
trafikledsunderhållet höjs därmed årligen
med i snitt 41 miljoner euro och ca 56 miljoner euro tas för
att trygga virkesförsörjningen.
Det är nödvändigt att trygga virkesförsörjningen
och utskottet är tillfreds med att det klart avsätts
extra resurser för ändamålet. Med de
här satsningarna kan bl.a. grusvägar och broar
förbättras avsevärt. De förbättrade
virkestransportrutterna gynnar givetvis också all annan
trafik på rutterna; framför allt förbättras
villkoren för den tunga trafiken.
Men finansieringen av det övriga trafiknätet kommer
att minska i och med att alla extra medel och dessutom
en del av den finansiering som redan finns inskriven i ramarna går
till lägre rangens grusvägar och lågtrafikerade
banor. Av väghållningsanslagen tas t.ex. 45 miljoner
euro för virkesförsörjningen, och det
betyder bl.a. minskade regionala investeringar och långsammare upprustning
av broar och beläggningar. Under de senaste åren
har man använt omkring 160 miljoner euro om året
för reinvesteringar i bannätet, men under ramperioden
kommer det att finnas kvar omkring 125 miljoner euro per år
för andra än lågtrafikerade banor och
investeringar i virkesförsörjning.
Finansieringen av bastrafikledshållningen är otillräcklig
också efter alla tillskott i rambeslutet för att
kostnadsökningen inte har räknats in i anslagen.
Under de senaste åren har kostnaderna ökat med
i snitt 4—5 procent per år och det har betytt årliga
merkostnader på 25—30 miljoner euro t.ex. inom
väghållningen. Trots att trafikledshållningen
har blivit effektivare och produktivare, leder kostnadsökningen
obönhörligen till att servicestandarden sjunker.
Läget förvärras dessutom av att trafiknätet är byggt
eller renoverat på 1960- och 1970-talen och av att livslängden
därmed är på upphällningen.
Det betyder i sin tur att renoveringsbehovet är som störst
just nu. Klimatförändringarna påverkar
också väglaget och ställer till med problem
för underhållet när ökade översvämningar
och regn och exceptionella väderfenomen skadar väg-
och bannätets strukturer. Dessutom ökar tekniken
i väg-, ban- och farledsnäten och det betyder ökade
underhållskostnader när banor och passagekontrollsystem
och ledningssystem för sjötrafiken elektrifieras.
Sakkunniga har bedömt att underhållsanslagen
behöver höjas med 200 miljoner euro per år mot
nuvarande 41 miljoner euro, om vi ska åtgärda
reparationsunderskottet.
Utskottet påpekar att rätt planerade och riktade
renoveringsinsatser i framtiden skulle minska behovet av pengar
för bastrafikledshållning. Trafikledsunderhållet
skulle också gynna näringslivet och förbättra
den regionala konkurrenskraften och minska de negativa miljöeffekterna.
Med ökad finansiering av bastrafikledshållningen
kan man framför allt förbättra trafiksäkerheten.
Trycket är stort t.ex. på att bygga nya leder
för gång-, cykel- och mopedtrafik, reinvestera
i bannätet och förbättra säkerheten
i farleder. Det är på många sätt
ekonomiskt lönsamt att finansiera förbättringar
i trafiksäkerheten, för trafikolyckor orsakar
inte bara mänskligt lidande utan också betydande
kostnader för stat, kommuner, arbetsgivare, försäkringsbolag
och enskilda personer.
Utskottet menar att en anslagsnivå enligt rambeslutet ännu
inte gör någonting för eftersläpningen
i finansieringen, utan att anslagen för bastrafikledshållning
helt uppenbart måste höjas i tilläggsbudgetar.
Budgetering genom tillläggsbudgetar får emellertid
inte bli en bestående lösning, för det
omöjliggör en långsiktig och ekonomisk
planering som ju är ett av de explicita syftena med redogörelseförfarandet.
Utvecklingsprogrammet för trafiknätet
Investeringsprogrammet i redogörelsen arbetar med två tidsspann.
Där beskrivs dels trafikinvesteringarna under pågående
valperiod, dels de projekt som ska genomföras efter valperioden ända
fram till 2020. Projekten efter 2011 har namngetts, men det sägs
ingenting om vilken ordning de ska genomföras i och med
vilken tidsplan. Det enda undantaget är projektet E18 Helsingfors—Vaalimaa,
som enligt regeringsprogrammet ska genomföras som ett enda
integrerat projekt.
Under pågående valperiod kommer 18 projekt
för utveckling av trafiknätet att inledas. Beslut
om fem av dem fattades redan under förra regeringsperioden.
Det finns alltså 13 helt nya projekt; två av dem
kommer att genomföras enligt livscykelmodellen. Ett projekt
startas med kommunal finansiering, och kommunal förskottering
för att påskynda projekten kan övervägas
i sju fall. De sammantagna kostnaderna för de nya projekten
uppgår till ca 1,1 miljarder euro. De utgifter som infaller
under pågående valperiod finansieras med en reservering
på 28,7 miljoner euro som redan finns i ramarna och med
tilläggsfinansiering på 80 miljoner euro, som
tas från statsbolagens försäljningsintäkter.
Enligt redogörelsen har projekten sållats
fram bland 150 förslag och i valet har man fäst
sig vid landskapens och näringslivets prioriteringar, regional
jämvikt och internationella åtaganden.
Med hjälp av efterfinansieringsmodellen kan man dessutom
starta näringspolitiskt viktiga projekt under valperioden.
För tematiska projekt har 50 miljoner euro reserverats.
Utskottet välkomnar framför allt satsningarna
på spårtrafik eftersom de bidrar till en bättre sammanhållen
samhällsstruktur och gynnar kollektivtrafik och dessutom är
de viktiga för att reducera trafikutsläpp. Det är
också bra med tanke på den framtida markanvändningsplaneringen att
redogörelsen tar upp flera helt nya banutvecklingsprojekt.
På tal om projektfinansieringsplanen noterar utskottet
att finansieringen av projektet Uleåborg—Seinäjoki
måste omprövas. Den tilltänkta finansieringen
leder till att projektet drar ut på tiden ända
till 2020-talet. Det betyder i sin tur onödiga merkostnader
och urholkar både persontrafikens och industritransporternas
effektivitet och konkurrenskraft.
Tidsspannet för investeringar.
I redogörelsen anges ett tidsspann på 10—15 år
som långsiktigt, men de projektspecifika besluten gäller
bara den pågående regeringsperioden. På listan över projekt
som ska genomföras efter 2011 finns omkring 30 projekt,
som svarar mot en investeringsvolym under 3—4 valperioder.
Något närmare beslut om vilken ordning de ska
genomföras i eller med vilken tidsplan har inte fattats. Nästa
regering tar väl ställning till dem tidigast året
efter valåret och då gäller alla bindande
beslut den återstående regeringsperioden.
Riktlinjerna i rambeslutet och redogörelsen är en
klar förbättring mot tidigare praxis, då beslut om
trafikprojekt fattades varje år för ett projekt åt
gången. Men utskottet håller fast vid att en valperiod
och en ramperiod för statsfinanserna är för
korta perioder med tanke på trafikinvesteringar. Projektplaneringen
skulle klart ha nytta av att s.k. korg nummer två prioriterades åtminstone
i början av nästa valperiod. I t.ex. Sverige läggs
ett politiskt acceptabelt trafikinvesteringsprogram upp för
tio år i taget.
Tidsplanen för projekt i startgroparna.
För tillfället pågår det
ett tjugotal utvecklingsprojekt, som nästan alla ska vara
färdiga kring 2010, de flesta redan 2008 eller 2009. Nya
projekt som lagts fast i rambeslutet koncentreras till slutet av pågående
valperiod och början av nästa. I praktiken betyder
det att flera projekt konkurrensutsätts samtidigt 2010
och att de startar 2011—2012.
Inom trafikledshållning lönar det sig bäst
på sikt att planera med längsta möjliga
tidsspann och hålla investeringarna så jämna
som möjligt. Om investeringarna tajmas som i redogörelsen, kan
det betyda att konkurrensutsättningen av projekt och projektstarten
i för hög grad koncentreras till 2010—2012.
Det kan få en kostnadshöjande effekt och göra
kostnadskalkylerna mindre hållbara.
Meningen är att jämna ut infrastrukturmarknaden
med hjälp av snabbare kommunal finansiering.
Det är viktigt att kunna undvika det konjunkturuppsving
och den överhettning som hotar 2011—2012. Om det
inte går att få i gång projekt med kommunal
finansiering, ska regeringen i tid vidta åtgärder
för att vissa investeringar ska bli av. I så fall
bör projkten vägas in redan i budgetpropositionen
för 2009.
Beredskap för oförutsedda investeringar.
När samhället och transportbehoven
förändras, kan det uppstå oförutsedda
investeringsbehov, som bör åtgärdas så snabbt
som möjligt. Med efterfinansiering kan man få i
gång t.ex. investeringar som gruvindustrin behöver,
men en del av trafikledsproblemen kan komma att kräva omedelbar statlig
finansiering. Om man inte alls är beredd för sådana
projekt, kan det bli problem.
Utskottet anser att man i anslagsramarna efter 2011 måste
reservera 100—200 miljoner euro för sådana överraskande
och oförutsedda trafikledsinvesteringar som ännu
inte på detta stadium kan preciseras närmare.
Tematiska projekt.
Utskottet är till freds med att de tematiska projekten
i framtiden kommer att finansieras med medel för utveckling
av trafiknätet. De har hittills finansierats med anslag
för bastrafikledshållning, och de har konkurrerat
om samma anslag som trafiknätsunderhållet. Detta har
gjort beslutsfattandet mindre genomblickbart.
Utveckling av ram- och budgeteringsmetoden
För att göra trafikledshållningen
långsiktigare och kostnadseffektivare är det nödvändigt
att fatta beslut om valperiodens trafikprojekt och finansieringen
av dem på en gång och att se till att det inom
ramen genast från början av valperioden finns
adekvata anslag för långsiktig utveckling och
underhåll av trafikleder. Utskottet anser som sagt att
långsiktigheten kan förbättras ytterligare
i framtiden om vi åtminstone delvis fattar beslut om investeringar
under nästa valperiod också.
Budgetering av investeringar.
Statens nuvarande budgetpraxis bygger på budgetering
av driftsutgifter, vilket betyder att investeringar också behandlas
som driftsutgifter. Vid kapitalbudgetering har investeringar och
driftsutgifter däremot sina egna budgetar, vilket ger bättre
möjligheter till planering av investeringar och finansiering.
I statsförvaltningen är problemen med budgeteringen
närmast förknippade med trafikinvesteringar, för
merparten av alla betydande investeringar inom andra förvaltningsområden
har lyfts utanför budgetekonomin.
Finansutskottet ser helst att anslagen för investeringar
och underhåll separeras tydligare för att göra
beslutsprocessen klarare och öppnare. Budgeteringen av
trafikinvesteringar behöver utvecklas och investeringar
behandlas på ett annat sätt inom ramarna.
Utskottet tar närmare ställning till frågan
i samband med statsrådets redogörelse om ramar för
statsfinanserna för 2009—2012 (SRR 2/2008 rd).
Budget- och fullmaktsförfarandet.
Den nuvarande metoden för budgetering av trafikprojekt är stel
och inflexibel. Den kräver att minsta lilla ändring
i både projektspecifika fullmakter och årliga
anslag tas upp till behandling i riksdagen, trots att ändringarna
faller inom ramen för de avtalsfullmakter som riksdagen
godkänt. Upphandlingsförfarandet leder inte heller
alltid till ett lämpligt och ekonomiskt optimalt slutresultat
med tanke på trafikledsprojekten som helhet.
Finansutskottet har redan tidigare noterat problemen. Det påskyndar åtgärder
för att förenkla och likrikta förfarandet.
Finansieringsmodeller
I redogörelsen framhålls det att finansieringen av
trafiken enligt de strategiska målen för 2020 är
långsiktig och står på säker
grund och att ett mångsidigt utbud av finansieringsmodeller
som kompletterar budgetfinansieringen finns tillgängligt.
Det är nödvändigt att utnyttja finansiella
källor som kompletterar budgetfinansieringen för
att garantera en adekvat servicestandard och att fördomsfritt
testa nya finansieringsmodeller.
Trafikinvesteringar finansieras huvudsakligen via budgeten i
alla länder. Men det finns en allmän tendens att
söka nya finansieringsmodeller vid sidan av budgetfinansiering
för att få in lite flexibilitet i genomförandet.
Bland modeller som kompletterar budgetfinansieringen nämner
redogörelsen livscykelmodellen, kommunal delfinansiering,
vägavgifter, efterfinansiering, väg- och trafikfonder,
försäljningsinkomster från statsbolag
och EU-finansiering för gränsöverskridande
projekt.
Enligt finansutskottets mening ska den bärande principen
i finansieringen av trafikledsprojekt också i framtiden
vara att det sker över statsbudgeten. Men det kan finnas
anledning att ta fram också andra finansieringsmodeller
vid sidan av budgetfinansiering.
Livscykelmodellen.
Livscykelmodellen har redan gett positiva erfarenheter. Det är
inte bara fråga om en modell för finansiering
utan också om en operativ modell, som går ut på att
trafikledshållaren med ett långvarigt kontrakt
beställer väghållningsservicen på ett
visst avsnitt av en utomstående företagare. Livscykelmodellen möjliggör
lösningar och fördelar som är innovativa
och ekonomiska på sikt. Den tillåter också att
beställaren och utföraren delar på riskerna.
Livscykelmodellen kan genomföras på flera olika
sätt, och betalningsmekanismer och andra egenskaper kan
skräddarsys för varje enskilt projekt. Beslut
om hur projektet finansieras ska tas utifrån en grundlig
och objektiv jämförelse mellan den livscykelmodell
som anses optimal och normal budgetfinansiering. Sättet
att finansiera ett projekt får inte inverka på tidsplanen
för genomförandet och inte heller på hur
projektet behandlas inom ramarna.
Kommunal delfinansiering.
Enligt redogörelsen deltar kommunerna i storstadsregioner
i kostnaderna för trafikinvesteringar. Meningen är
att fortsätta med samma praxis. Dessutom kan kommunerna
allt oftare få i gång ett viktigt trafikprojekt
med räntefri efterfinansiering. Kommunal delfinansiering
har ansetts motiverad, för trafikprojekten ger dem betydande
markanvändningsfördelar och andra fördelar.
Så kallade tidigareläggningslån,
förskottering, förpliktar inte kommunerna, men
gör det möjligt att köra i gång
ett viktigt trafikprojekt tidigare än planerat. Kommunen
betalar utgifter som i princip hör till staten, men drar
i sin tur nytta av fördelarna inom markanvändningen.
Det är i sig motiverat att utnyttja tidigareläggningslån,
menar utskottet, men finansieringen bör tidigareläggas
kontrollerat och den får inte bli huvudregel i finansieringen
av infrastruktur. Det ska också ses till att tidigareläggningslån inte
används för att få i gång projekt
som inte finns upptagna i en godkänd projektförteckning.
Utskottet noterar vidare att tidigareläggningslån
kan rentav innebära betydande extra förpliktelser
för den kommunala förvaltningen. Kommunen är
ju då inte bara finansiär utan också utförare.
Vägavgifter.
Det finns planer på att införa vägavgifter
baserade på positionsbestämning under nästa årtionde.
Regeringen är också beredd att skapa legislativa
förutsättningar för att införa eventuella
regionala trängselavgifter.
För att tygla trafiken och energiförbrukningen
kan det bli nödvändigt att lyfta över
en allt större del av trafikkostnaderna på användarna. Därför
ser utskottet gärna att frågeställningarna kring
vägavgifter och trängselavgifter reds ut. Det är
viktigt att ta ställning till om trängselavgifter
ska användas som styr- eller finansieringsredskap eller
eventuellt både och.
Det är möjligt att trängselavgifter
minskar trafiken och därmed också behovet av vissa
trafikinvesteringar. Därför bör beslut
om trängselavgifter fattas i tid innan de eventuellt införs.
Efterfinansieringsmodellen.
Efterfinansieringsmodellen lämpar sig t.ex. för
de infrastrukturella förbindelserna i samband med nyöppnade
gruvor. Den andra parten är då företaget,
som gör en företagsekonomisk bedömning
av projektfinansieringen och finansieringen av räntekostnaderna.
Metoden är ändamålsenlig för
att den till stor del undanröjer risken för felinvesteringar
från statens sida och därför är
säker för staten.
Väg- och trafikfonder.
Redogörelsen kommer inte med några riktlinjer
för fondmodellen. Statssekreterare Sailas drog i sin utredning
om utveckling av finansieringen av trafikinvesteringar (Kommunikationsministeriets
publikationer 72/2007) helt nyligen den slutsatsen att
det inte finns någon anledning att inrätta traditionella
trafikfonder. Han anser att de inte skulle öka statens
inkomster eller ge mer till finansiering av trafikinvesteringar.
Redogörelsen tar inte närmare upp användningen
av fonder, och där klarläggs inte heller t.ex.
den möjligheten att pensionsanstalterna investerar i fonder
eller hur fonder av typen fastighetsfond fungerar.
Utskottet tar inte här närmare ställning
till frågan om fonder. Men det är viktigt att
det görs en bredare utredning om huruvida det lönar
sig att inrätta och utnyttja väg- och trafikfonder.
Det gäller också att se på frågor
som har med eventuell fondering av väg- och trafikavgifter
att göra.
Statsbolags försäljningsinkomster.
Statsbolagens inkomster av aktieförsäljning
har under flera år använts till trafikinvesteringar.
Enligt vårens rambeslut får 80 miljoner euro av
försäljningsinkomsterna användas för
att finansiera nya trafikledsprojekt.
Finansieringen av trafikledsnätet måste på sikt
ligga på en hållbar och adekvat nivå.
Försäljningsinkomsterna bidrar därmed
inte till en långsiktig investeringspolitik, för
de är sporadiska och svårförutsebara.
Men under de senaste åren har de tillåtit ett
visst svängrum inom de i övrigt strama utgiftsramarna.
Genom utveckling av statens budget- och styrsystem får
man enligt utskottets mening bättre möjligheter
att planera investeringar och finansiering kontrollerat så att
också intäkter och utgifter kan fås i
balans på sikt. Då kan det också bedömas
på nytt om försäljningsinkomster kan
användas för att finansiera investeringar.
EU-finansiering.
TEN-nätverkets omfattning kommer att bedömas
på nytt inom de närmaste åren. Det pågår
också en rad andra projekt för att förbättra
våra gränsöverskridande trafikförbindelser.
Utskottet understryker att Finland bör visa aktivitet i
förhandlingarna om bl.a. TEN och nordeuropeiska trafikprojekt
och försöka dra nytta av de finansieringsmöjligheter
som EU-programmen erbjuder.