Motivering
Finlands långvariga utrikes- och säkerhetspolitik har grundat sig på militär alliansfrihet, en fredsinriktad utrikespolitik och internationellt samarbete framför allt inom FN, OSSE och EU.
Utgångspunkten för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik har varit strävan att hålla sig utanför stormakternas intressekonflikter, samtidigt med målet att förebygga konflikter med fredsfrämjande diplomatiska medel och se till att Finlands territorium inte används för fientliga ändamål mot andra länder.
Anslutningen till militäralliansen Nato kopplar Finland till en helt annan politik där utgångspunkten är militär makt och kärnvapenavskräckning. Medlemskapet i Nato binder också Finland till fortlöpande vapenupprustning. Medlemskapet i militäralliansen utesluter Finlands anslutning till FN-fördraget om förbud mot kärnvapen.
Att engagera sig i Nato gör Finland till part när Nato eller något Natoland är i konflikt med Ryssland, Kina eller något annat land. Regeringen Marin bedömer inte alls de ändringar i Natos strategi som stärker Natos globala roll och motsättningar också med Kina.
Klimatförändringen kommer att öka betydelsen av naturresurser och trafikförbindelser i Arktis. Det finns risk för att också upprustningen i området ökar. Det är ett hot mot stabiliteten, ursprungsfolken och miljön i området.
Upprustning och krigsövningar — för att inte tala om krig — är en viktig faktor som orsakar klimatutsläpp och andra miljöproblem. Begränsningen av vapenupprustningen och krigsövningarna bör även ingå i Finlands klimat- och miljöpolitik.
Tyvärr har man i utredningarna om Natomedlemskapet och i regeringen Marins proposition helt åsidosatt bedömningen av de möjligheter och förmåner som den militära alliansfriheten ger.
Grunden för Finlands Natomedlemskap har lagts målmedvetet ända sedan Sovjetunionens sönderfall. De kritiska rösterna har tystnat eller tystats ner och i och med kriget i Ukraina har atmosfären i fråga om kritiska röster blivit mycket tryckande, rentav hotfull.
Beslut om att söka medlemskap i Nato fattades snabbt och med stor brådska utan att andra alternativ än militär allians övervägdes. I själva verket var det dock just den militära alliansfriheten som höll både Finland och Sverige utanför konflikterna också under det kalla krigets hetaste tider.
Finlands och Sveriges Natomedlemskap förändrar på ett grundläggande sätt det säkerhetspolitiska läget i hela Nordeuropa i en instabil riktning. Den tidigare nordiska stabiliteten håller mycket snabbt på att förvandlas till en motsättning mellan USA och Ryssland.
Förenta staterna håller på att öka sitt inflytande i hela Nordeuropa genom att ingå bilaterala försvarsavtal inte bara med Norge utan också med Finland, Sverige och Danmark. Det innebär bland annat att tunga amerikanska vapen lagras på förhand också i Finland och Sverige.
Enligt folkrätten får militära medel användas för annat än försvar av det egna landet endast med mandat av FN. Nato har inte förbundit sig till detta, men Finland måste hålla fast vid det.
Ger Natomedlemskapet och artikel 5 trygghet?
Marins regerings och försvarsutskottets ställningstaganden återspeglar den romantiska uppfattningen om Natos säkerhetsgarantier, alltså den så kallade femte artikeln.
En attack mot ett av Natos medlemsländer är i enlighet med den ädla principen en attack mot alla medlemsländer. Vid angrepp försvarar alla Natos medlemsländer varandra utifrån principen ”en för alla och alla för en”.
Enligt försvarsutskottets utlåtande kommer Finland automatiskt få stöd från andra Natoländer om Finland utsätts för ett angrepp. Uppfattningen är inte bara felaktig, den är också farlig.
Natos säkerhetsgarantier är ingen automat som säkert garanterar stöd från de andra medlemsländerna ens i kriser eller krig. Säkerhetsgarantierna realiseras i en krigssituation endast om ledarnationen Förenta staterna anser att dess egna intressen kräver ett militärt ingripande.
Natoredogörelserna och lagförslaget om Nato från Marins regering ger finländarna en felaktig bild av säkerhetsgarantierna. Det finns inga hundraprocentiga säkerhetsgarantier. Alla internationella experter på artikel 5 är eniga om detta.
Den femte artikeln, kollektiv försvarsskyldighet, garanterar enligt anhängarna till Natomedlemskapet att alla andra Natoländer kommer skynda sig att bistå offret för attacken med gemensamma militära aktioner. Men så kommer det inte nödvändigtvis att bli. Och artikel 5 förutsätter inte ens detta.
Regeringen Marin verkar anse att artikel 5 är en absolut säkerhetsgaranti som höjer tröskeln för attacker och rentav sätter stopp för attacker redan på förhand, och om attacken ändå sker kommer Natoländernas gemensamma militära makt och militära motåtgärder räcka till för att besegra angriparen. Tron baserar sig på Förenta staternas överlägsna vapenmakt, som också Finland nu tänker stödja sig på.
Förenta staterna var själv emot absoluta säkerhetsgarantier när militäralliansen grundades. Orsaken var att Förenta staterna inte ville bli inblandat i andra länders krig. Förenta staterna ville också behålla rätten att besluta om hur den femte artikeln ska tolkas och användas.
Många experter anser att den femte artikeln i slutändan inte utlovar något, men förbinder åtminstone Natos mindre medlemsländer att stödja Förenta staternas utrikes- och säkerhetspolitiska riktlinjer.
Det finns färska historiska exempel på att artikel 5 har utnyttjats för politisk utpressning.
Innan Förenta staterna och dess allierade attackerade Irak utpressade Förenta staternas ambassadör i Oslo med hjälp av artikeln sitt stationeringsland Norge för att få landet att delta i attacken mot Irak. Händelsen väckte stor uppståndelse i Norge, men de finländska medierna rapporterade inte ens om saken.
Säkerhetsgarantierna skyddade inte ens Förenta staterna från attack.
I utlåtandet som godkänts av majoriteten i försvarsutskottet hävdas att inget Natoland någonsin har anfallits sedan alliansen grundades 1949. Detta påstående är dock inte riktigt, även om Marins regering använder det som argument för Finlands militära allians.
Förenta staterna attackerades den 11 september 2001, trots att Förenta staterna är världens starkaste militära makt och Natos ledande land. På grund av attacken tog militäralliansen Nato för första gången i sin historia i bruk de så kallade säkerhetsgarantierna, det vill säga tog stöd i artikel 5 i sitt fördrag.
Angreppet på Förenta staterna inledde ett storskaligt krig mot terrorismen, som omfattade en betydande del av världens länder. Hittills har kriget mot terrorismen krävt miljontals offer.
Under förevändningen att bekämpa terrorism attackerade Förenta staterna och dess allierade också Irak illegalt.
Merparten av Natos medlemsländer deltog antingen själva vid sidan av Förenta staterna i attacken eller stödde annars Förenta staterna. Däremot deltog inte Nato som institution i själva attacken, eftersom framför allt Frankrike och Tyskland inte accepterade attacken.
Är Natoländerna jämställda?
Enligt försvarsutskottets utlåtande är alla Natoländer jämlika, eftersom militäralliansen fattar beslut gemensamt med iakttagande av konsensus, således enhällighetsprincipen, och varje medlemsstat deltar i beslutsfattandet oberoende av medlemmens storlek eller politiska, militära eller ekonomiska styrka.
Förenta staternas upprustningsutgifter är mer än dubbelt så stora som de övriga Nato-medlemsländerna sammanlagda försvarsutgifter. Natoländernas försvar stöder sig till många centrala delar på Förenta staternas resurser och i sista hand på Förenta staternas kärnvapen.
Finlands Natomedlemskap är i själva verket ett militärförbund med Förenta staterna.
Ingen tror att Förenta staterna och Luxemburg faktiskt har samma rättigheter och skyldigheter i Nato. Detsamma gäller naturligtvis Förenta staterna och Finland.
Så är naturligtvis inte fallet i praktiken heller.
Förenta staterna har använt olika metoder — diplomati, övertalning, utpressning, hot och mutor — för att också i Nato driva igenom sin egen vilja vid olika omställningar i världspolitiken.
I själva verket är det bara de största Natoländerna som, om de så vill, kan förhindra de lösningar som Förenta staterna driver på. Finland är inte kapabelt till detta.
Finland går med i Nato utan några villkor
Både president Sauli Niinistö, statsminister Sanna Marin, utrikesminister Pekka Haavisto och försvarsminister Antti Kaikkonen utgår från att Finland inte ställer några förhandsvillkor eller förbehåll för medlemskap i Nato, och detta gäller också placering av kärnvapen i Finland.
Samma ståndpunkt företräder också Marins regering enhälligt. Regeringens lagförslag om Natomedlemskap konstaterar att Finland ansluter sig till militäralliansen med ”fulla rättigheter och skyldigheter”, således utan några egna villkor och förbehåll.
När Norge och Danmark blev medlemmar i Nato antog de en rad egna villkor genom vilka länderna uteslöt de permanenta baserna i militäralliansen, den permanenta närvaron av utländska väpnade styrkor och även kärnvapen.
Finland ansluter sig nu till Nato och godkänner utan egna begränsande beslut de villkor som andra redan uppställt. Finland har ingen egen ståndpunkt. Varför vill Finland då ansluta sig till Nato utan villkor?
Orsaken är Finlands pågående förhandlingar med Förenta staterna om ett bilateralt försvarsavtal. Finlands utrikespolitiska ledning befarar att vilket som helst villkor eller förbehåll för medlemskap i Nato kan strida mot de förpliktelser och åtaganden som Förenta staterna vill inkludera i det kommande försvarsavtalet.
Om Förenta staternas och Finlands försvarsavtal till sitt innehåll är likadant som Norges avtal från 2022, överlåter Finland sina egna områden för militärt bruk till Förenta staterna och tillåter bland annat upplagring av tunga amerikanska vapen för Förenta staternas väpnade styrkors behov.
Natomedlemskapet förändrar hela Finlands utrikes- och säkerhetspolitik — ståndpunkten i fråga om kärnvapen har redan förändrats
Påståendena om att ingenting nämnvärt förändras i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik i och med Natomedlemskapet visar på total brist på sakkunskap om konsekvenserna av Natomedlemskapet.
Ett Natomedlemskap innebär i själva verket en total förändring av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Och förändringen har redan börjat, även om Finland ännu inte är medlem i Nato.
Den största av förändringarna i Finlands politik och de risker som ett Natomedlemskap medför hänför sig till Natos så kallade kärnvapenparaply, som Finland nu håller på att ta skydd under. Alliansens militära makt baserar sig i sista hand på mänsklighetens mest fruktansvärda massförstörelsevapen.
I och med alliansen blir Finland ett gränsland mellan två militära kontinentalplattor med kärnvapen, Nato och Ryssland. I Finland frågar man knappast om en militär allians ökar vår säkerhet i en värld där hot med kärnvapen har blivit vardag.
Även president Sauli Niinistö har varnat för att det blir vardagligare att tala om kärnvapen.
När presidenten talade vid öppnandet av den riksomfattande försvarskursen i början av november försäkrade han att Finland inte har några planer på att föra in kärnvapen på sin mark under Natomedlemskapet.
När det gäller president Niinistös uttalanden om kärnvapen kan glädjen vara förhastad, till och med omotiverad.
Niinistös mandatperiod löper ut redan i början av 2024. De säkerheter han ställer sträcker sig längst fram till dess, om ens dit.
Intygandena att Nato inte har något intresse av att placera kärnvapen på Finlands mark utesluter inte placering av kärnvapen i Finland. Det får ske bara enligt Finlands eget beslut.
Norges beslut att inte tillåta kärnvapen på sitt territorium gäller också fredstid, inte kris- och krigssituationer. Finland måste stänga sitt eget territorium för kärnvapen både under fredstid, kris och krig.
Försvarsutskottet drar upp riktlinjer för att Finland ska skissera innehållet i sin Natopolitik genom de utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska redogörelserna. Efter Finlands Natomedlemskap skulle detta lämna nycklarna till Natos största medlemsländer för beslut om hurdan utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik Finland kommer att ha i framtiden.
Trovärdigheten i Niinistös kärnvapental försvagas också av att han i flera år berättade för finländarna att om Finland någon gång skulle besluta att ansöka om medlemskap i Nato, ordnas en folkomröstning för att godkänna det.
Ingenting nämndes om en folkomröstning när Finland efter Rysslands angrepp på Ukraina våren 2022 snabbt beslutade lämna in en Natoansökan. Trots tidigare löften gavs medborgarna tyvärr inte möjlighet att ta ställning till en militär allians i en rådgivande folkomröstning.
Den stora ryska kärnvapenkapaciteten i närheten av Finlands östgräns, särskilt på Kolahalvön, framhäver behovet av att undvika att Finlands östgräns blir en gräns mellan två militära styrkor utrustade med kärnvapen — Nato och Ryssland.
Finland har förbundit sig att iaktta icke-spridningsfördraget. Inga kärnvapen får placeras i Finland. När beslutet om Nato-medlemskap fattas bör det tydligt sägas ut att man i alla situationer håller fast vid kärnvapenfrihet, såväl under fred och kris som under andra förhållanden. Finland understöder inte längre FN:s konvention om kärnvapenförbud.
Marins regering och Finlands utrikespolitiska ledning har redan börjat ändra den säkerhetspolitiska linjen.
I oktober 2022 röstade Finland vid FN:s generalförsamlings session vid sidan av Natos medlemsländer mot FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Tidigare avstod Finland från att rösta för eller emot avtalet. Finland nöjde sig med att följa processen, men man gick inte in bland dem som undertecknat avtalet.
Finland undertecknade inte avtalet uttryckligen på grund av påtryckningar från Nato. Så var alltså fallet redan innan ansökan om medlemskap lämnades in. Nu har vi gått längre. I oktober röstade Finland i FN mot konventionen om förbud mot kärnvapen. I den aktuella propositionen betonas det att Finland i sin politik för nedrustning av kärnvapen och förhindrande av spridning av massförstörelsevapen inte ifrågasätter Natos kärnvapenavskräckning. Vad återstår då av kärnvapennedrustningen?
Militäralliansen Nato har inga egna kärnvapen. Den har inte heller någon egen militär styrka eller trupper, utan den stöder sig i praktiken i alla avseenden på medlemsländernas arméer.
I fråga om kärnvapenavskräckningen är den helt beroende av USA och Storbritannien. Natos tredje kärnvapenmakt Frankrike har inte ställt sina kärnvapen till Natos förfogande.
Amerikanska atomvapen har placerats i flera europeiska Natoländer, åtminstone i Nederländerna, Belgien, Italien, Tyskland och Turkiet. Flygvapnet i dessa länder kan också transportera och ”föra i mål” dessa massförstörelsevapen.
Natos kärnavskräckning baserar sig inte enbart på baser och placering av kärnvapen. Även om det inte skulle grävas ner missilsilon i finländsk mark utesluter det inte besök av fartyg eller flygplan som bär kärnvapen, eller överflygningar av kärnvapenbestyckade flygplan i Finlands luftrum.
I militäralliansens praxis ingår att den varken bestrider eller bekräftar om det till exempel finns sådana vapen ombord på dess fartyg som rör sig i olika Natoländer. Natoländerna kan också erbjuda olika tjänster i anslutning till eskort, skydd och försvar av maskiner eller fartyg som transporterar kärnvapen.
Den nya typ av jaktplan F-35 som Finland skaffat förmår bära kärnvapen. Förenta staterna betraktar också F-35-jaktplan som de säljer till andra länder som en del av landets strategiska kärnvapensystem. Därför är Finlands F-35-jaktplan en länk i en kedja vars ena ände ligger i Förenta staternas kärnvapen.
Finland häver vapenembargot mot Turkiet
För att säkerställa ett Natomedlemskap är Finland berett att häva vapenembargot mot Turkiet. Både utrikesminister Pekka Haavisto och försvarsminister Antti Kaikkonen har också visat grönt ljus för anskaffning av försvarsmateriel i Turkiet.
Finland begränsade vapenexporten till Turkiet 2019 i och med Turkiets militära insats i kurdiska områden i Syrien. Turkiet har också under de senaste månaderna bombat kurder i både Syrien och Irak, men Marins regering har hållit tyst om bombningarna.
Finland och Sverige har också ändrat inställning, inte minst till kurdiska organisationer i Syrien. I och med samförståndsavtalet med Turkiet åtog sig båda de nordiska länderna att inte stödja kurdiska organisationer.
Finland och Sverige har också lovat att beakta Turkiets ”säkerhetsproblem” och ser till att kurdiska organisationer som betraktas som olagliga inte längre kan få stöd från Finland eller Sverige.
Natos olagliga krig
Man går inte in i militära allianser enbart för att ta emot trygghet av andra. Finland förutsätts också ingå förbindelser om att ”garantera säkerheten” i andra Natoländer.
I framtiden bör Finland särskilt beakta Förenta staternas militära och storstrategiska mål, och det centrala verktyget för att genomföra dem i Europa är uttryckligen Nato.
Finland har redan lovat att delta bland annat i den militära övervakningen av det baltiska luftrummet som en del av en Natoinsats som pågått i flera år och som Finland tidigare ville avstå från.
I Washington planeras också uppgifter för Finland och Sverige i samband med krigsåtgärder i Arktis: Sverige kan fungera som plattform för insatser inom flygvapnet och Finland som plattform för insatser inom armén. Dessutom planerar Förenta staterna att Finland och Sverige kan spela en roll exempelvis vid elimineringen av Kaliningrads luftförsvar.
Amerikanska experter har redan besökt Helsingfors för att presentera sina tankar i frågan för finländarna. Ett Natomedlemskap möjliggör också militära interventioner, inklusive anfallskrig, i synnerhet som Finlands politiska ledning inte har velat reservera något som helst förbehåll för de egna väpnade styrkornas åtgärder, för att inte tala om restriktioner för utplaceringen av permanenta utländska trupper, Natos baser eller ens kärnvapen i Finland.
Natomedlemskap är inte en försvarslösning
Att kalla Nato för en försvarsunion är ogrundat — åtminstone om man granskar militäralliansens historia. Också påståendet om Natomedlemskap ”enbart som en försvarslösning” vittnar om okunskap om Natos verksamhet och tyder endast på bristfällig insikt i militäralliansens blodiga historia.
Nato bombade för tjugo år sedan Bosnien och senare Serbien genom att förstöra infrastrukturen och till 90 procent bland annat landets energiproduktion. Nato stödde också upplösningen av Serbien genom attacker mot serbstyrkorna i Kosovo.
Nato fortsatte bombningarna hela 78 dagar, trots att en medlemsstat — Grekland — inte stödde dem. Grekland accepterade aldrig Natos bombningar, även om landet inte kunde förhindra dem.
I Afghanistan stred Förenta staterna tillsammans med allierade i Nato i tjugo år och stödde samtidigt landets korrupta elit i ett långvarigt inbördeskrig. Också Finland deltog i det förödande kriget i Afghanistan som partnerland till Förenta staterna och Nato.
I Libyen förklarade Nato landets luftrum som flygförbudszon och inledde senare omfattande bombningar mot Libyen i syfte att byta regim. Bombningarna av Libyen och att landet försattes i kaoset som fortsätter än i dag kan knappast betraktas som en ”försvarslösning”.
I Syrien har Förenta staterna och allierade i Nato också stött jihadisternas försök att genom ett blodigt inbördeskrig störta landets regim. Förenta staterna ockuperar fortfarande delar av Syrien och utnyttjar olagligt landets olje- och gasreserver.
Det är rent av barnsligt att tala om att militäralliansen Nato i framtiden endast skulle koncentrera sig på att försvara ett område innanför sina egna gränser.
Behandlingsordning — kvalificerad majoritet behövs inte längre för att godkänna Natomedlemskap
Det är inte till heder för den finländska demokratin att man vill påskynda ratificeringen av Natofördraget till att göras redan före det kommande valet — det är ju vad regeringen i praktiken föreslår. Presidenten tycks stödja detta arrangemang. Man vill inte göra Natomedlemskapet till ett debattämne i riksdagsvalet.
Tidigare var utgångspunkten att godkännandet av ett Natomedlemskap måste få stöd också i riksdagsvalet.
Enbart att behandla regeringens lagförslag i riksdagen innan alla Natoländer ratificerar den anser jag är tvivelaktigt. Riksdagen kan inte veta vilka eftergifter statsledningen fortfarande är beredd till för att få ratificeringar av Turkiet och Ungern.
President Sauli Niinistö försäkrade tidigare finländarna om att ett Natomedlemskap kräver kvalificerad majoritet. Senare ändrade han sin ståndpunkt även i denna fråga.
Nu behövs enligt honom kvalificerad majoritet inte längre i riksdagen för att godkänna ett Natomedlemskap; det räcker med att majoriteten av riksdagsledamöterna stöder ett medlemskap.
Grundlagsutskottet har också gått in för samma linjeval. Beslutet om anslutning kan fattas med enkel majoritet.
Jag föreslår följande:
Finland ansöker inte om medlemskap i militäralliansen Nato, utan förblir militärt alliansfritt även framöver. Endast utanför de militära allianserna har Finland möjlighet att hålla sig utanför krigshandlingar om ett storkrig bryter ut.
Finland måste meddela att landet inte under några omständigheter tillåter att kärnvapen placeras i Finland eller att dess landområden, luftrum eller havsområden används för transport eller transitering av kärnvapen, eftersom detta i ett eventuellt storkrig skulle innebära att Finland är i främsta stridslinjen och automatiskt blir föremål för kärnvapenattacker.
Inga andra länders väpnade styrkor och inte heller Natobaser bör permanent placeras på finskt territorium. Härigenom undviker Finland för sin del de risker som den tillspetsade internationella situationen medför och står utanför dem.
Finland varken tillåter eller låter någon annan stat eller dess väpnade styrkor använda vårt lands territorium eller luftrum för fientliga ändamål mot andra stater.